Miljöpartiet - skattehöjare eller skatteväxlare?

Miljöpartiet vill höja skattetrycket med nästan 1,5 procent av BNP eller med 46 miljarder. Det är inte ett parti som vill skatteväxla med miljöskatter och konstant skattetryck. Därmed kan man lura liberaler att rösta grönt. De höga opinionssiffrorna kommer från fd borgerliga.

Är Miljöpartiet ett parti som vill höja skatterna? Eller vill man bara göra skatteväxlingar som kan attrahera även vissa liberaler? Det är inte så lätt att få reda på. När man går in på deras hemsida så finns det ingen rubrik under bokstaven 'S' som handlar om skatter eller skattepolitik, trots att där finns småfrågor som skolmat och solceller att klicka på. Inte heller om man klickar på länken till budgetmotionen får man någon klarhet. Detta dokument daterat 6/10-09 handlar enbart om det fina som Miljöpartiet vill åstadkomma - inte om hur det skall betalas. Däremot kan man därifrån komma till hela motionen på 128 sidor i pdf-format.

Här framgår till slut vad Miljöpartiet vill för åren 2010-2012 (tab 16.1, s 86). Skatterna skall höjas med 41 miljarder kronor netto till 2012. Redan 2011 skall skatterna vara 32 miljarder högre. Eftersom man också gör en del mindre skattesänkningar på 5,5 mdr kr blir skattehöjningarna mer än 46 mdr kr till 2012. Då har jag inte räknat in höjningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar på 10 mdr eftersom den uppvägs av liknande sänkningar för mindre företag.

Skatten på koldioxid skall höjas med 12, 43 och 5 öre. Effekten blir att t ex bensinpriset stiger med kr 1:80. Totalt ger skatten 16,2 mdr kr mer 2012.

Skatten på arbete skall höjas med 10 mdr kr genom att det fjärde jobbskatteavdraget avskaffas.

Dessutom skall de som tjänar litet mer drabbas av en skattehöjning på 1,1 mdr kr. Det skall ske så att marginalskatten stiger inom ett brett intervall som drabbar den övre medelklassen. Från 43 000 kronor i månadslön skall marginalskatten höjas med en procentenhet. Vid 50 000 kr/m skall ytterligare ca en procentenhet högre skatt betalas på inkomstökningar. Enligt Socialdemokraternas liknande förslag kommer den högre marginalskatten att följa med upp till en årslön på 1 125 000 kronor.

Från 2012 skall en kilometerskatt för lastbilar införas. Den blir 6,5 miljarder kronor i ett enda slag.

Skatt på flygresor skall ge 3 miljarder kr. Den blir preliminärt 300 kr per enkel resa inom Europa och 600 kr enkel resa utanför Europa.

Skatt på kärnkraften och vattenkraften skall ge 4 mdr kr. Ytterligare effekter av koldioxidskatten för näringslivet ger 1,5 mdr kr. Höjd elskatt för industrin ger 250 miljoner.

En rad mindre skatter skall också höjas. Det rör sig om höjd löneskatt för äldre, på båtmotorer, alkoläsk och en resterande bit arbetsgivaravgifter för ungdomar samt bevarad skatt på avfallsförbränning.

Skattehöjningar på mer än 46 miljarder kronor motsvarar drygt 1,4 procent av BNP om tillväxten blir begränsad. Egentligen är det formellt fråga om 56 mdr kr om vi räknar in höjningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar brutto.

Netto uppgår skattehöjningarna mera exakt till 40,7 mdr kr 2012. Utgifterna skall ökas med 42,0 mdr kr (s 108). Det är inte för att förbättra budgetsaldot som Miljöpartiet föreslår så stora skattehöjningar. Det är snarare fråga om en liten försämring.

Miljöpartiet är ett parti för skattehöjare. Det är inte ett parti som vill ha skatteväxling - dvs höjda miljöskatter som används för att sänka andra skatter. De kompisar som Johan Norberg skrev om i termer av "latteliberaler" som kunde tänkas rösta grönt (bloggart 28/12) har nog blivit vilseförda av ett parti som främst vill höja skattetrycket. MP:s höga opinionssiffror tyder också på att sympatierna kommer från före detta borgerliga väljare. Genom att media inte frågat Maria Wetterstrand om skattepolitiken har man sannolikt bidragit till Miljöpartiets framgång.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, skatt, skattetryck, skatter, skatteväxling, skattehöjning, miljöskatter, miljö, budegetunderskott, borgerliga, liberaler, media, politik på intressant.se

Miljöpartiet kan dupera borgerliga att rösta vänster

Med ett stort miljöparti i riksdagen efter nästa val kommer kärnkraftens förnyelse att förbjudas. Elbrist hotar i framtiden. Skatterna höjs. Men borgerliga latteliberaler låter sig tjusas att rösta vänster. Och andra borgerliga tilltalas av Maria Wetterstrands lyckade framtoning.

Opinionsundersökningarna visar att Miljöpartiet sannolikt kommer att få mer än 10 procent av rösterna i valet 2010. Det är detta parti, inte Socialdemokraterna, som nu medför att de röd-gröna är större än Alliansen i mätningarna. Om dessa siffror står sig kommer Mona Sahlin att bli statsminister med egen majoritet för vänsterkoalitionen. Det sannolika är dock att regeringspartierna gör en begränsad uppryckning så att Sverigedemokraterna blir tungan på vågen med vänstern som största fraktion i riksdagen.

En orsak till att Miljöpartiet ökat är den intensiva uppmärksamhet klimatfrågan fått inför Köpenhamnsmötet COP15. Kan det tänkas att fiaskot i Köpenhamn nu medför en tillbakagång? Det fordrar väl att någon driver detta emot MP?

En mera skruvad orsak är den "latteliberalism" som Miljöpartiet nu skulle stå för. Den skulle attrahera socialliberaler i storstäderna som blivit besvikna på regeringens sinistra politik på medborgarrättens område. Denna förklaring har presenterats av statsvetaren Svend Dahl i tidskriften Neo (pdf) och liberalen Johan Norberg (Newsmill 13/11). Dahls artikel togs emot med öppna armar av språkröret Peter Eriksson. Den gör gällande att MP är ett frihetligt parti på områden som omfattas av den icke-ekonomiska liberalismen. Egentligen är MP också för rätt sorts tillväxt och det är bara näringslivshögern med sin syn på företagens vinstintresse som har ett annat perspektiv.

Även Norberg spinner vidare på samma tema. Det är storstadsliberalerna som drabbats av en uppblossande förälskelse i Miljöpartiet menar han:

"Särskilt den där urbana, frihetliga kretsen av journalister, bloggare och politiskt engagerade som tycker lika illa om den bigotta högern som den etatistiska vänstern och som tycker att det är lika viktigt med fri rörlighet för människor som för varor över gränserna."

Norberg hör själv till denna grupp och flera av hans meningsfränder leker med tanken på att rösta grönt. Men han själv nyktrade till i en uppföljande artikel på Newsmill 24/11 och "gjorde slut med Maria Wetterstrand". Anledningen var att hon förordade en livsstil med lattedrickande framför en som innefattade semesterresor till Thailand. Det kan tyckas vara legitimt att ta avstånd från sådan paternalism. Men man kan inte undgå misstanken att hennes krav på en flygskatt på 600 kronor enkel resa utanför Europa mera är ett utflöde av hennes vilja att utbreda sin egen livsstil än en omsorg om klimatet.

En annan orsak till framgångarna är mer strukturell: journalisterna i massmedia beskriver Miljöprtiet i positiva ordalag och avstår från kritisk information därför att de själva är miljöpartister. I en undersökning från 2006 sympatiserade en fjärdedel av journalistkåren med Miljöpartiet, vilket var en överrepresentation med 400 procent. Med samma överrepresentation menar Per Gudmundson (SvD.se 25/12) att halva journalistkåren idag skulle vara miljöpartister (grön kritik).

En liknande orsak emanerar från den osäkra situationen i riksdagen efter nästa års val. Det bästa regeringspartierna kan hoppas på är att de blir något större än de röd-gröna. Då kommer SD att bli vågmästare. Eftersom Fredrik Reinfeldt lovat att inte regera med SD:s passiva stöd måste samarbete över blockgränsen etableras. I dagens SvD (art av Lena Hennel) säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att det naturliga då vore "att inleda samtal med Miljöpartiet". Kan det vara en förklaring till att moderaterna och övriga regeringspartier avstått från att kritisera Miljöpartiet? Man vill helt enkelt inte försämra sina möjligheter att få stöd i framtiden.

Men den viktigaste orsaken är sannolikt att Maria Wetterstrand i sin personliga framtoning framstått som en förtroendeingivande person. Hon får oemotsagd uttala sig i etermedia med en lugn auktoritet som om hon besatt den största sakkunskap. Det är annat än den känslomässiga Mona Sahlin som egentligen inte har något i sak att komma med utan som moraliserar inkännande med viktiga grupper. Sådant är viktigt för de egna men ger uppenbarligen inte mera sympati hos de skeptiska. Därför har Wetterstrand nu ökat i AB:s förtroendeundersökning till 52 procent (nästan som statsministern) medan Sahlin ligger på 34 procent.

Förtroendesiffrorna går igen mera uttunnat i partisympatierna. Socialdemokraternas satsning på "jobbkongresen" i skiftet okt-nov har inte gett någon utdelning. Och MP har ingen känd jobbskapande politik. Därför finns det chanser för Allians för Sverige att ta igen en del av de förlorade rösterna i den kommande valrörelsen. Men det är ganska osannolikt att det skulle leda till att regeringen fick fler röster än de röd-gröna. Hur som helst uppstår frågan om MP skulle bryta sig ur den tilltänkta koalitionen och börja samarbeta med de borgerliga.

Det finns två frågor som är särskilt viktiga i kommande koalitionsförhandlingar: klimatpolitiken och kärnkraften. Skulle de borgerliga vilja införa fler restriktioner mot bilismen och flyget för att få samarbeta med MP? Det verkar troligt men jag skall återkomma till vad det är för skattehöjningar som står på lut. Kommer då de borgerliga att frångå sin uppgörelse att nya kärnkraftsreaktorer får byggas för att ersätta gamla? Det är mera osäkert.

Det program Wetterstrand har för att kunna sätta stopp för en förnyelse av kärnkraften hänger inte ihop. Hon har tydligen falskeligen byggt detta program på en föreställning att förnyelsen innebär en utbyggnad. Och då är det ju lätt att säga nej. Det är inte livsviktigt för Sverige att kunna börja exportera el i stor skala med hjälp av utbyggd kärnkraft. Men det är inte detta frågan gäller. Istället gäller det problemet med den automatiska nedläggning av reaktorer som kommer att ske under 20-talet. Det är inte helt sannolikt att det går att ersätta detta bortfall på 70 TWh och därför kommer företag att läggas ned eller flytta ut från Sverige i den befarade elbristens spår.

När Wetterstrand i oktober slog fast att de röd-gröna redan var överens om ett förbud mot förnyelse av kärnkraften tog hon enligt min bedömning en risk. Något sådant förbud hade ju inte deklarerats officiellt. Men det kom inga dementier från Sahlin och LO hördes inte av. Så förbudet är därför sannolikt ganska väl förberett på den röd-gröna sidan. Varför skulle då Miljöpartiet efter valet ändå vara intresserat av att hoppa av och börja samarbeta med de borgerliga? För att få igenom ännu större klimatpolitiska skattehöjningar? Eller vad?

Så länge Wetterstrand och MP inte ansätts hårdare av media och sina politiska motståndare i riksdagen och näringslivet inkl LO kommer partiet att befästa och kanske öka sina opinionssiffror. Med benägen passiv hjälp av dessa grupper kommer MP att lyckas dupera borgerliga att rösta vänster.

Andra bloggar om: Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Mona Sahlin, LO, kärnkraft, el, klimatpolitik, klimat, miljö, val 2010, regeringen, vänster, rödgröna, politik på intressant.se

Skatter och frihet

Skatter innebär en inskränkning av den personliga friheten. Men alla skatter är inte av ondo. Det gäller att hitta moraliska principer för hur höga skatterna kan tillåtas bli. De försök som gjorts verkar hamna alltför högt genom att tillåta en långtgående omfördelning.

Skatter är kontributioner till staten som är obligatoriska. Sådana pålagor innebär alltså en frihetsinskränkning. Men skatterna kan vara av olika slag eller avsedda för olika syften. Och frihetsinskränkningarna gäller främst den individuella friheten som inte verkar vara lika viktig som de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Moralfilosofiskt sett är dock den personliga friheten ett värde i sig. Politiska friheter - t ex yttrandefrihet - är främst ett instrumentellt värde. I slutändan är de till för att försöka garantera att den personliga friheten inte inskränks alltför mycket. Dagens betoning av de politiska friheterna betyder att mindre kraft finns kvar för att värna den individuella friheten. Vi kommer de närmaste åren att få se hur skatterna kommer att höjas - kommunalskatten höjs t ex i genomsnitt 2010. Med ett regimskifte blir det massiva skattehöjningar 2011.

Hur motiveras skattena ur principiell synvinkel? Alla skatter har inte samma karaktär som tidigare auktoritära samhällens pålagor som mera liknade maffians "pizzo" (skyddspengar). Det finns tre principiella ändamål som anses motiverade att finansiera med skatter. Dessutom kan speciella skatter användas som styrmedel för medborgarnas aktiviteter - t ex miljöskatter.

1. Finansiering av kollektiva nyttigheter (t ex försvar, polis, rättsväsende)

2. Finansiering av sociala system som marknaden inte anses klara eller som folk inte säkert förstår att de borde betala frivilligt för

3. Finansiering av överföringar från vissa grupper till andra. Det gäller både i form av pengar och in natura (välfärdstjänster).

Frågan om hur frihet och tvång skall avvägas mot varandra när det gäller offentlig verksamhet är en av den politiska filosofins svåraste frågor. All offentlig verksamhet som inte finansieras med frivilliga bidrag bygger på tvång. Om man principiellt avvisar allt statligt tvång blir resultatet sannolikt anarki. Men om man, som många liberaler är beredda till, gör ett pragmatiskt avsteg och accepterar punkt 1) kan detta utnyttjas logiskt av olika etatistiska företrädare som vill argumentera för en mycket omfattande socialstat och omfördelning som leder till praktiskt taget fullständig inkomstutjämning.

Nu kan det sägas att punkt 1) innehåller en ett principiellt element: Om inte statligt organiserat tvång för kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär accepteras kommer sannolikt olika maffia-organisationer att kunna etablera sig och utöva ett långt större organiserat tvång. För att garantera den individuella friheten måste alltså en liten frihetsinskränkning accepteras. Rättigheterna till frihet och egendom är alltså inte absoluta utan betingade av att resurser för rättigheternas upprätthållande kan uppbådas - med tvång om det skulle behövas.

Filosofen Robert Nozick (1938-2002) lade 1974 fram en teori om hur en minimal stat som skyddar den individuella friheten kan växa fram utan att någons rättigheter kränks utan gottgörelse. Man kan säga att denna teori riktar sig mot dem som vill mena att ett accepterande av kostnadskrävande skyddsinstitutioner skapar ett logiskt prejudikat för att vilka tvångsåtgärder som helst då är lika acceptabla.

Dessvärre innebär Nozicks teori i övrigt att några pragmatiska eftergifter för ändamålen 2) och 3) inte kan accepteras. Skatter för sådana ändamål innebär kränkningar av rättigheterna och skulle skapa det logiska prejudikat som etatisterna önskar sig. Sålunda anses det under punkt 2) finnas en marknadsimperfektion för socialförsäkringar som nödvändiggör att dessa bedrivs i offentlig regi med hjälp av skatter. Den kallas "adverse selection" och innebär att de som vet med sig att den egna risken för "social misär" är liten inte vill ansluta sig till ett marknadsbaserat försäkringssystem - med påföljden att premierna måste höjas i en ond spiral som leder till att systemet bryter samman.

Nu kan det finnas statliga regleringsmetoder som eliminerar risken för att ett marknadsbaserat system inte skulle fungera. Dessutom finns det förslag till medborgarkonton som också skulle eliminera denna risk. Men de förutsätter ett statligt ramverk som bygger på ett litet element av tvång. Återigen uppstår dilemmat att ett frihetligt system skulle kunna fungera med visst tvång men som skulle skapa prejudikat för närmast obegränsat tvång.

Liknande gäller för de fenomen av obetänksamhet som statliga tvångsåtgärder vill reglera med det som kallas paternalism. Barn och otillräkneliga måste ställas under förmyndare. Varför skulle då inte andra, begränsade tvångsåtgärder för att skydda obetänksamma vuxna kunna motiveras? Faran med detta är återigen att då skulle långtgående tvångsåtgärder också kunna rättfärdigas. I slutändan skulle alla t ex kunna tvingas bli vegetarianer.

En särskild aspekt av paternalism är statliga försök att förmå obetänksamma att ta olika försäkringar. Vi har sett detta de senaste åren då alliansregeringen önskat att alla skall ta en arbetslöshetsförsäkring. Att överlåta detta till individens fria val har varit så motbjudande för regeringen att man försökt införa en obligatorisk a-kassa. Om vi skulle ha haft frivillig sjukpenningförsäkring, sjukvårdsförsäkring eller pensionsförsäkring skulle argumenten ha varit likartade. Men av någon anledning har detta inte omfattat hemförsäkringar eller brandförsäkringar. Inte heller är den bilförsäkring som omfattar stöld, brand eller vagnskada föremål för paternalistisk propaganda. Trafikförsäkringen som skyddar tredje man är däremot obligatorisk, men det är knappast motiverat med paternalistiska skäl.

En del av det som ytligt sett framstår som paternalism är kanske i själva verket något som är betingat av ett kollektivt egenintresse. Man kunde exempelvis tro att en brandsläckningsförsäkring är så viktig för den enskilde att den görs obligatorisk i form av en skattefinansierad kommunal brandkår. Men det är knappast av omsorg om den enskildes egendom som brandkåren är skattefinansierad. Det är för att en brand hotar många omkringliggandes egendom som vi har skattefinansierad brandkår. Här finns ett kollektivt skyddsintresse med samma motivering som föreligger vid polisens beivrande av brott.

Vi kan urskilja en liknande mekanism när vi betraktar den tredje punkten som gäller omfördelning. I praktiken har alla samhällen ett system som försörjer de flesta som inte ekonomiskt kan klara sig själva. Sockenstugan var föregångaren till socialbidrag och folkpension i Sverige. Om folk inte tar frivilliga försäkringar mot "social misär" kommer socialbidragskostnaderna att öka, vilket kan leda till skattehöjningar. Därför finns det ett egenintresse hos skattebetalarna att förmå folk att ta försäkringar som förebygger att de blir socialfall. Det kan lätt slå över till rent tvång i form av obligatoriska försäkringar finansierade med s k arbetsgivaravgifter.

För de flesta innebär dock aktuariskt korrekt uträknade försäkringspremier, som är obligatoriska, ett mindre tvång än generella skatter på inkomster, konsumtion och egendom. Försäkringar skulle man ju ändå ha skaffat sig. Aktuarisk rättvisa är dock en styggelse för alla etatister från kommunister till socialliberaler. De vill ha interpersonell omfördelning, vilket kräver mera tvång. Den aktuariska rättvisan skall tunnas ut så att omfördelning blir möjlig under täckmanteln som kallas "socialförsäkringar" och "generell välfärd". Därför anses inte selektiv välfärd vara möjlig. Om medelklassen måste betala skatt för att enbart understödja de sämst ställda utan att själv få någonting tillbaka skulle ett skatteuppror bli följden. Men genom att ha ännu högre skatter och låta en liten del gå tillbaka till medelklassen kan betalarna hållas lugna och omfördelningen bli större.

I Sverige har låginkomsttagarna lyckats få understöd från andra skattebetalare i en omfattning som kanske är världsunik. Omkring 60 procent av medborgarna får i ett livscykelperspektiv understöd från minoriteten på 40 procent. Det kan man utläsa av Långtidsutredningen. Trots detta är det ständigt låginkomsttagarna som står i centrum för debatten om "de ökande klyftorna" och det är dessa löntagargrupper som får de största procentuella ökningarna av sina disponibla inkomster när det ena jobbskatteavdraget efter det andra införs.

Ändå finns det debattörer som vill omfördela ännu mera så att inkomstfördelningen blir helt utjämnad (Göran Greider 21/12, Peter Singer tidigare). Motiveringen var att detta skulle ge mest nytta för hela samhället. Den moralfilosofiska lära som påbjuder en sådan omfördelning kallas utilitarism. Omsatt i praktiken skulle den rimligtvis kräva ofantligt mycket mera tvång än dagens mera beskedliga skatter. Eller är det så att om staten upplyser medborgarna om att inkomsterna gör mera nytta hos låginkomsttagarna så kommer höginkomsttagarna att frivilligt överlämna alla inkomster över genomsnittet till dessa?

Det är naturligtvis så att de som vill införa progressiva och omfördelande skatter anser sig ha insikt om att utilitarismen är den rätta moralen. Om de bara får makten så kommer de att införa dessa skatter oavsett vad oppositionella grupper tycker och anser. De är ju okunniga, vilseförda eller egoistiska i utilitaristernas ögon. Sådana omoraliska personer får tydligen tvingas in på den rätta vägen. Ändamålet helgar medlen. Ett exempel på detta är sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton i TV av Tage Danielsson från 1975. Programmet sänds idag julafton kl 19.

Men, men, varken utilitarismens grunder eller Greiders/Singers argumentation utgår från filosofiska grunder som kan accepteras av praktiskt taget alla. Det finns ingen rätt för staten att ingripa i den rådande inkomstfördelningen om denna är ett resultat av lagliga aktiviteter. Detta avspeglas av formuleringen i den svenska grundlagen, regeringsformens §2 där det stadgas att det grundläggande målet för den offentliga verksamheten skall vara "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd" (se äv artikel okt-05). Något utrymme för maximering av samhällsnyttan ger inte vår grundlag.

Man skulle dock kunna tänka sig att alla medborgare kom överens om vissa grundläggande principer för hur samhället skall organiseras och därefter erkände den inkomstfördelning och de skatter som blev följden. Det är detta koncept med ett samhällskontrakt som utnyttjas av nobelpristagaren John Harsanyi (1920-2000) och den prisbelönte filosofen John Rawls (1921-2002) när de lanserar två något olika varianter av omfördelningsprinciper.

Harsanyis princip utgör en revidering av utilitarismen. Staten skall omfördela så att den genomsnittliga välfärden (nyttan) blir så stor som möjligt. Härvid måste man beakta att höga skatter verkar hämmande på produktionen och kan sänka genomsnittet om man inte ser upp.

Rawls princip säger att staten skall omfördela så att de sämst ställda får så stor välfärd som möjligt. Även då måste man beakta att höga skatter hämmar produktionen och alltså kan minska möjligheterna att gynna de fattigaste om man inte ser upp.

Själv har jag kommit fram till att man i en kontraktssituation som denna (bakom "okunnighetens slöja") kommer att bestämma sig för en grundtrygghetsprincip. Det finns empiriska undersökningar som stöder denna slutsats. Dessutom är det vad alla civiliserade samhällen kommit fram till: någon form av socialbidrag måste samhället ha. Men ytterligare omfördelning är svår att moraliskt rättfärdiga.

En intressant sidonotering kan göras här. Rawls ansåg själv att hans princip kunde uppnås med proportionella skatter. Harsanyi ansåg att hans princip skulle medföra att om marginalskatten skulle vara 50 procent med Rawls princip så skulle den med Harsanyis princip bli något lägre. Själv anser jag med empiriska resultat från Frolich&Oppenheimer som grund att de båda herrarna tagit fel när de trott att folk i ett samhällskontrakt skulle komma överens om långtgående omfördelning.

Det finns ytterligare en aspekt på beskattningens grundläggande principer. Hur kan skattehöjningar för att gynna särintressen motiveras? Ett exempel är satsningar på olika former av kultur och idrott som bara ganska små grupper har intresse av. Jag har inte sett någon principiell motivering alls hittills. Sådana satsningar är tydligen renodlat en följd av makthavarnas möjligheter att gynna sina egna stödgrupper. Dessa utgörs av t ex adeln och hovet i ett auktoritärt samhälle och av olika marginalväljargrupper i ett demokratiskt samhälle.

Slutsatsen av denna korta genomgång blir alltså att dagens skattenivå på nästan 50 procent av totalproduktionen (BNP) i Sverige är alldeles för hög för att vara förenligt med ett samhälle med stor personlig frihet. De frihetsinskränkningar som skatterna utgör kan till största delen inte moraliskt rättfärdigas. Exakt var gränsen skall sättas går dock inte att avgöra. Det är en följd av att någon moralisk princip för hur mycket paternalism ett samhälle kan tillåta sig inte synes ha formulerats. Men det kanske är något som klarnar så småningom.

GOD JUL! (Läs min artikel från 05 om solens återkomst som vi firar.)

Andra bloggar om: jul, julfirandet, julfirande, karl-bertil jonsson, skatter, omfördelning, utilitarism, skatt, välfärd, filosofi, politik på intressant.se

Varför betalar vi skatt?

Skatter motiveras med att gemensamma utgifter är viktiga, att omfördelning behövs och att marknaden inte klarar produktionen av personliga tjänster som alla kanske inte förstår att de behöver. Men kom detta fram i radions program?

I Filosofiska rummet igår 20/12 i P1 tog man upp frågan om de samhällsfilosofiska motiveringarna för att vi skall betala skatt. Utgångspunkten var att västerländska samhällen efter att tidigare epokers överhet ensidigt pålagt medborgarna skatt för att tillgodose sina egna intressen nu motiverar skatterna som något som gagnar medborgarna själva.

Programledaren Peter Sandberg hade konstruerat en "saga", ett konkret exempel, som fokuserade på hur skatterna och de skattefinansierade förmånerna skulle fördelas i samhället. Detta består av tre personer: Birgit som arbetar, Kalle som är arbetsskygg och Doris som är sjuk. Birgit tjänar 100 guldmynt (per tidsenhet) och nu förordar socialisterna i parlamentet att inkomsterna skall vara jämna så att alla skall få lika stor inkomst. Birgit måste betala 67 gm i skatt och får behålla 33.

De liberalkonsevativa betonar det personliga ansvaret och förordar istället att Kalle inte får någonting medan Doris får 10 i sjukersättning. Birgit får behålla 90 gm av intjänade 100.

Slutligen förordar de socialliberala solidaritet och generell välfärd så att även arbetsskygge Kalle skall kunna överleva [utan att behöva arbeta trots att han kan]. Kalle får 5 gm och sjuka Doris får sjukförsäkring på 25 gm. Arbetande Birgit måste betala 30 gm i skatt och får behålla 70.

Detta hade kunnat bli en intressant diskussion om två av de tre huvudmotiveringarna för beskattning som finns i ett modernt samhälle: omfördelning och finansiering av personliga tjänster som marknaden inte anses klara. Den tredje motiveringen gäller finansieringen av gemensamma utgifter - dvs kollektiva nyttigheter som försvar, polis och rättsväsende. Den behandlades inte alls i hela programmet.

Men programmet hamnade snett redan från början när rättighetsliberalen Sofia Nerbrand (kolumnist i SvD) inte ville ta ställning för det "liberalkonservativa" alternativet. Istället talade hon litet löst om frågan om vem som äger ens inkomst och om hur man demokratiskt skall fastställa hur hög skatten skall vara.

Den socialdemokratiske chefredaktören Göran Greider placerade sig mellan socialisterna och de socialliberala i exemplet. Motiveringen var att man borde eftersträva att inkomsterna i samhället moralfilosofiskt borde användas för att åstadkomma mest nytta i samhället och det sker om man så mycket som möjligt sprider ut inkomsterna.

Varför Greider inte hamnade på lika inkomster efter denna deklaration - som bygger på utilitaristisk moralfilosofi - förklarade han inte moralfilosofiskt utan med pragmatisk-psykologiska argument. I modern politisk filosofi brukar man istället anföra John Rawls' kritik mot utilitarismens jämna inkomstfördelning och dess negativa konsekvenser för arbetsviljan som argument för att det moraliskt är motiverat att det skall löna sig att arbeta och öka inkomsterna som går att beskatta så att de sämst ställda kan få det bättre än med utilitarismen.

Den tredje deltagaren var Per Bauhn, professor i praktisk filosofi i Kalmar. Han betonade egendomsrätten som en motvikt till kraven på beskattning men ville å andra sidan erkänna att det fanns legitima krav på skatter. Detta exemplifierade han med finansieringen av utbildningen som inte individerna själva skulle kunna klara. Hans förklaring var ganska obegriplig och han deklarerade att det hela var mycket komplicerat.

Här borde Bauhn ha läst på om kollektiva nyttigheter. Grundläggande utbildning är en förutsättning för att ett avancerat samhälle skall kunna fungera utan att bli farligt för dess invånare. Därför kan denna del av beskattningen motiveras på samma sätt som t ex rättsväsendet. Den komplicerade frågan gäller hur utbildning som syftar till att någon skall kunna få ett mer välbetalt jobb i framtiden är en fråga som borde involvera skattebetalarnas omsorger. Kan en så personlig tjänst inte finansieras av den enskilde med hjälp av lån som, om nödvändigt, garanteras av staten?

Programledaren kom därefter in på filosofen Robert Nozick och dennes exempel att skatt utgör tvångsarbete. Det naturliga i denna diskussion hade varit att dela upp skattefrågan i de tre delfrågorna som jag nämnde ovan. Att betala skatt för att få försäkringsmässigt korrekt uträknade socialförsäkringstjänster utgör knappast något tvångsarbete (omfördelningsprinciper). Motiveringen för att personliga tjänster ändå skall skattefinansieras brukar vara att folk inte förstår sitt eget bästa. Det behövs statlig paternalism. Men denna aspekt nämndes inte alls.

Sofia Nerbrand såg den berömda skattefridagen i augusti som ett mått på detta tvångsarbete. Men det var oklart om hon verkligen menade att alla skatter alltid går till någon annan och att man själv inte har någon nytta av skatterna. Det var denna aspekt som Nozick (något slarvigt) hade i åtanke. Att demokratin blir eftersatt av att folk inte har någon påtaglig information om skatterna är viktigt att påtala men har inte den samhällsfilosofiska betydelse som rättfärdigandet av skatterna har.

Bauhn gjorde ett lamt försök att fokusera omfördelningsaspekten genom att säga att den arbetsskygge Kalle fick skattepengar som användes på fel sätt. Det är ett jobb han skulle behöva, inte bidrag. Man borde kanske redovisa vad olika grupper betalar i skatt och vem som får skattepengarna. Det motsatte sig Greider eftersom då skulle de rika kunna känna sig mer stolta över sina bidrag till andra. Och Nerbrand hade någon diffus föreställning att låginkomsttagarna betalar mycket skatt. Jovisst, men de betalar ju inte för alla sina förmåner utan lever i praktiken delvis på andras bekostnad.

Diskussionen gick sedan över till särintressenas förmåga att lägga beslag på skattepengar i form av ishockeyrinkar, konserthallar och golfbanor. Bidrag till handikappade var dock inte ett särintresse utan en rättighet, påpekade Bauhn. Men den principiella frågan om försäkringar mot risken för "socialt elände" kom inte upp. Inte heller den variant som kallas medborgarkonton nämndes. Istället fick Greider breda ut sig om de progressiva skatternas fördelar. Nerbrand som tagit upp frågan om proportionell skatt fick stryka på foten.

Greider fick också orda om att skatterna trendmässigt kommer att bli högre. Det är demokratin som avgör skattetrycket. Arvsskatten kom upp. Greider påstod att Svenskt Näringslivs skatteexpert ansett att borttagandet av arvsskatten var ett misstag [artikel i DI nyligen?]. Han tyckte det var fel med arvsrätt och hänvisade till "liberalen" John Stuart Mill [kallade han sig inte socialist under äldre dagar?]. Både Bauhn och Nerbrand ansåg dock att man borde ha rätt att ge bort sina tillgångar till vem man vill av redan beskattade pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om skatt, skattepolitik, skatter, omfördelning, jämlikhet, utjämning, Rawls, Nozick, liberalism, liberalkonservatism, socialism, filosofi, politik på intressant.se

Miljövänstern fick Obama emot sig

Vad inbillade sig miljövänstern? Skulle USA:s president bidra till en total samhällsomdaning? Har inte dagens revolutionsromantik gått litet väl långt när miljörörelsen manifesterar sin enorma besvikelse? Det var klart att COP15 skulle bli ett fiasko.

Fiaskot för klimatmötet i Köpenhamn COP15 blev ännu något större än jag förutspådde i onsdags. Det blev inte ens någon antydan till vilka klimatmålen för 2050 skulle vara. "Copenhagen Accord" är enbart en politisk deklaration gjord av ett antal stater (inte alla på mötet) om ett tvågradersmål till 2050 och att pengar något lösligt skall sättas av för att hjälpa de fattigaste u-länderna att vidta åtgärder och att hjälpa dem (DN). Det kommer också att bli åtgärder mot avskogning. Utsläppsminskningarna skall avrapporteras med viss transparens.

Maria Wetterstrand (MP) kommenterade resultatet med att hon var mycket besviken och inte hade trott att det skulle bli så ynkligt ens i sina dystraste drömmar. Klimatarbetet har förts flera år tillbaka i tiden, menade hon (TV4). Miljöorganisationer i hela världen fördömer också resultatet. Pikant nog har ingen fordrat att EU skall anta sitt 30-procentsmål istället för 20 procents minskning till 2020.

En preliminär bedömning av klimatmötets resultat måste utgå från vad klimataktivisterna inbillat sig skulle kunna bli följden. Vi har då tre grupper som på olika sätt nu är besvikna: den hårda kärnan, reformisterna och reformvännerna.

Den hårda kärnan består av den moderna vänsterns arvtagare på klimatområdet. Här har man länge använt sig av miljöargument mot det kapitalistiska systemet, den västerländska livsstilen och den egoistiska individualismen. När klimatfrågan dök upp bildade man IPCC och man tog koldioxidhypotesen till sig eftersom man såg dess förmåga att verka som hävstång mot mycket av det man avskydde i det moderna samhället. Det första offret blev bilismen. Därefter angreps andra delar av industriländernas livsstil. Planerad ekonomi förordades. Nu på slutet har man också kunnat använda klimatfrågan som argument mot demokratin.

Den stora delen av miljövänstern måste dock betraktas som "reformistisk" på samma sätt som socialdemokratin på sin tid tog avstånd från den kommunistiska delen av socialismen. Det är inte en total omdaning av samhället som eftersträvas i första hand. Dessa personer lägger större vikt vid att koldioxidhypotesen är korrekt och har svårt att förlika sig med att det finns skeptiker. Man vill göra gott genom att reglera och höja skatter därför att resultatet värderas i första hand. Regleringar och skattehöjningar välkomnas som något positivt på vägen - i synnerhet om det tvingar "rika egoister" att maka åt sig.

Miljövänsterns medlöpare är reformvänner som består av traditionellt borgerliga personer. Likaväl som de på 1800-talet inte stod opåverkade av social misär är de nu beredda att förorda åtgärder om de verkligen tror att de är nödvändiga. Det är dessa som är mest mottagliga för argument som berör uppvärmningens konsekvenser (oavsett orsak): isbjörnarnas svårigheter, öriken som översvämmas, glaciärer som smälter, torkan som breder ut sig etc. Regleringar och skatter är inte något trevligt men tydligen nödvändiga för att ett högre mål skall kunna uppnås.

Analogin kan göras mer generell. När ett antal västerländska länder gick in i en fas av snabb urbanisering och därefter industrialisering uppstod en hel del social misär. Då lanserade Marx och Engels hypotesen att det var marknadsekonomin ("kapitalismen") som ekonomiskt system som orsakade misären. Därför måste systemet avskaffas genom en omvälvning.

Denna socialistiska hypotes visade sig vara felaktig. Systemet orsakade inte fattigdom utan istället rikedom. Men länge kunde socialistiska politiker genom att hänvisa till systemets undermålighet vinna röster och politisk makt. Reformer istället för omvälvning var budskapet under lång tid.

Kärnan i miljövänstern hade kanske hoppats att klimatmötet hade kommit fram till så långtgående utsläppsminskningar att många rigorösa regleringar nu skulle bli nödvändiga. I enlighet med analogin ovan utvecklades "en revolutionär situation". Detta var i så fall fråga om den vanliga revolutionsromantiken. När revolutionen väl kommit till stånd skulle allt bli bra. Besvikelsen är naturligtvis stor och tar sig aggressiva uttryck för att formera anhängarna till en ny kraftsamling framöver.

Den reformistiska klimatvänstern känner en mer resignerad besvikelse. En stunds eftertanke resulterar i att man naturligtvis inte kunde hoppas på att USA:s president Barack Obama skulle komma med utsläppskrav som drastiskt skulle förändra världen - i varje fall inte när det tycks finnas en hel del oklarheter i den teoretiska grundvalen för förändringskraven. Men det måste upplevas som extra irriterande att länder som Kina, Venezuela, Bolivia, Kuba och Sudan inte är med på noterna. Det är dock en etnocentrisk syn. Vad skulle dessa länder ha för intresse att ta på sig olägenheter för att förändra livsstilen i västerländska länder? En del av denna del av klimatvänstern är offer för den centrala kärnans omvälvningsretorik. En annan del är frustrerad över att stater som har setts som "politiskt korrekta" nu visar en helt annan sida och vägrar att vara solidariska med vad den västerländskt genererade koldioxidhypotesen har som följder.

Borgerliga reformvänner är nog mer förundrade än besvikna. Hur kan en stort upplagd klimatreform uppbackad av det internationella samfundet, IPCC och forskarvärlden så snöpligt gå i stöpet? FN kanske inte är en organisation att lita på? Enbart sättet att sköta det praktiska för deltagarna i Köpenhamn med mångtimmeslånga köer gav en indikation på att allt inte stod rätt till. Min förhoppning är att tilltron till prominenta auktoriteter fått sig en törn. De kanske inte är så ofelbara när de så skändligen kan misslyckas? Även koldioxidhypotesen, som redan fått en smäll i form av Climategate, kanske nu utsätts för tvivelsmål. Varken Obama eller Kina ser ju ut att ta alarmisternas budskap riktigt på allvar.

Klimatvänstern misslyckades och gjorde fiasko i Köpenhamn genom att man i praktiken fick Obama emot sig (eller åtminstone inte med sig). Så "tänker" nog en hel del borgerliga om resultatet av klimatmötet. En följdfråga är hur de borgerliga som gått över till Miljöpartiet de senaste månaderna reagerar. Kommer en del av dessa att överge det förlorande partiet?

Andra bloggar om: Copenhagen Accord, COP15, Köpenhamn, klimatmötet, Obama, miljövänstern, socialism, klimat, miljö, klimatpolitik, växthuseffekten, Kina, USA, FN, IPCC, reformism, utsläppsminskningar, politik på intressant.se

Reinfeldt är utslätad och alltför lågmäld

Statsministern gav inga konkreta besked om jobben i samband med Saabs nedläggning. Fiaskot i Köpenhamn såg han som en god början till en ny klimatpolitik. Nya sjukregler påverkar moderaternas siffror negativt. Men inga besked om hur detta skall vändas uppåt. Var finns handlingskraften?

I Ekots lördagsintervju var statsminister Fredrik Reinfeldt gäst 19/12 (lyssna). Han intervjuades av Tomas Ramberg. Den första frågan gällde Saabs nedläggning. Reinfeldt var inte överraskad till skillnad mot Maud Olofsson. Bilindustrin har överkapacitet. Regeringen har byggt ut kapaciteten att "stödja människor". Vi kan mycket om omställning. Men någon "plan B" har regeringen tydligen inte haft. Några konkreta besked om andra jobb gav inte Reinfeldt.

Klimatet var nästa område. Reinfeldt såg uppgörelsen som ett politiskt dokument om ansvarfördelning mellan i- och u-länder samt om finansieringsfrågor. Han var kritisk till delegater som dök upp "halv elva" och underkände vad som avhandlats på morgonen. Några länder motarbetade arbetet genom att ställa procedurfrågor. Att skriva på bindande avtal är för vissa länder omöjligt: det gäller snabbväxande ekonomier med stora utsläpp. (Kina och Indien nämndes.)

Barack Obama är en positiv kraft men han har inte valt klimatfrågan som huvudfråga. Det är istället sjukförsäkringsreformen. När Reinfeldt anlände i torsdags hade man i fyra dygn enbart diskuterat procedurfrågor. När Obama kom tog man upp verifieringsfrågan. Då togs också minskning med 50 procent till 2050 upp. Hillary Clinton hade tidigare utlovat pengar. Men EU ger nu 10,5 mdr dollar på tre år medan USA bara utlovade 3,6 mdr.

Hade inget avtal varit bättre? Det trodde inte Reinfeldt. Man äter sig in en liten bit i positiv riktning. Finansiering och verifiering är viktiga frågor. Kommer utsläppsbuden att ligga fast? Angela Merkel kallar till möte i juni. Därefter blir det möte i Mexiko senare under 2010. Kan ett nytt tryck byggas upp när ballongen är punkterad? En bra fråga, blev svaret. I många länder finns det inget opinionstryck (USA).

Skattelättnaden på handelsgödsel diskuterades. Det ökar utsläppen av N2O. Orsaken var ett borttagande av en skattelättnad för diesel. Östersjön kan påverkas negativt. En framgång för RLF? Hur sambanden sågs ut beskrevs inte närmare.

Moderaternas opinionssiffror går ned. Det beror på krisen, menade Reinfeldt. Men krishantering förbättrade siffrorna. Nu är det mera vardagsrädsla för arbetslöshet. Själv hade Reinfeldt fullt upp med ordförandeskapet. Det fanns en nedgång i siffrorna redan före sjukförsäkringsfrågan. Hur kan man skaffa sig underläge med en oppositionsledare utan politik etc? Förändring är svårt. Framtidens intressen hörs inte. De nya Moderaterna står för välfärd och den bilden påverkas negativt. Vi har inte nått ut med beskrivningen av vad vår politik går ut på, menade Reinfeldt [inte särskilt kraftfullt]. Och så var tiden slut.

Det var inte mycket som kunde klargöras när det gällde handhavandet av sjukförsäkringen. Vi fick inte veta om kritiken varit förhastad och därmed saknad grund eller om det faktiskt begåtts sakliga misstag i reformeringen av sjukförsäkringen. Att det begåtts politisk-taktiska misstag antyddes mycket vagt. Men om det var en följd av för dålig styrning från moderatledarens sida eller om det var bristande förmåga hos socialförsäkringsministerns och partisekreterarens sida togs inte upp. Varken Cristina Husmark Perssons namn eller andra nämndes.

Var inte utnämningen av Husmark Persson ett felgrepp när prövningarna verkligen träffade henne? Då höll hon inte måttet. Det gäller alldeles oavsett hur starkt hon stått ur saklig synvinkel. En politiker på statsrådsnivå måste klara attacker från upprörda cancerläkare på DN-debatt och från populistiska och demagogiskt skickliga oppositionsledare som försöker utnyttja en reformsträvan för att framställa regeringen som cynisk och hjärtlös.

Det stora felet med moderaterna av det nya snittet är att de framstår som kyliga byråkrater utan känslor. Det skulle naturligtvis inte vara något fel om politiken överlag karaktäriserades av lågmält lugn och vilja till saklig analys och debatt. Men så ser inte verkligheten ut i dagens Sverige. Det borde Reinfeldt också ha tänkt på under intervjun som antagligen för många framstod som utslätad och i avsaknad av känslor och ideologi.

Med en så låg profil som Reinfeldt visade upp kommer opinionssiffrorna knappast att kunna vändas tillräckligt mycket. Varför demonstrerade han ingen handlingskraft? Även om han var trött efter nattvak har han väl medarbetare som kan förse honom med en handlingskraftig agenda?

Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, regeringen, Reinfeldt, Moderaterna, opinionssiffror, sjukförsäkring, försäkringskassan, låg profil, val 2010, klimat, COP15, Köpenhamn, politik på intressant.se

Uppgörelse i Köpenhamn

Det blev någon sorts uppgörelse vid klimatmötet i Köpenhamn sent under fredagaskvällen. Först nådde Barack Obama en uppgörelse med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika. Därefter skall övriga länder anslutit sig enligt den franske presidenten Sarkozy. (Är han att lita på?)

Uppgörelsen är inte bindande. Ett nytt klimatmöte skall hållas i Tyskland om ett halvår. Hela proceduren har fördröjts på COP15 - sannolikt genom nya invändningar. Förhandlingar av något slag fortsätter i EU:s regi.

USA har lovat att betala 3,6 miljarder dollar per år(?). Min bedömning är att pengarna går till åtgärder för att motverka avskogning och till skogsplantering. Kina har tydligen gått med på att rapportera om sina minskningar. Några siffror finns inte i skrivande stund. Men Kina menar att alla borde vara nöjda.

Tidigare nämndes siffror för 2050. Där skulle i-länderna minska med 80 procent och de globala utsläppen av växthusgaser skulle reduceras med 50 procent. Men Kina var kritiskt till siffran 50 procent. Ännu tidigare läckte ett avtalsförslag med "X" för minskningarna till 2020 ut (länk, smf).

Enligt Obama är deklarationen ett första steg. Bedömare anser att det inte är tillräckligt för att uppnå tvågradersmålet. Det tolkar jag som att utsläppsminskningen till 2020 inte uppnår 25 procent.

[Uppdatering 0:55 Miljörörelser över hela världen anser att uppgörelsen innebär ett misslyckande. Ord som "ynkligt", "skamligt", "innehållslöst" används. Ordföranden i Jordens vänner, ansåg att världens rika länder nu har dömt miljoner av världens fattigaste till ”hunger, lidande och död”.]

Läs även andra bloggares åsikter om Köpenhamn, klimatmötet, COP15, Köpenhamnsmötet, utsläppsminskning, växthusgaser, fiasko, klimatpolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, klimathot, klimatförändring, politik på intressant.se

Så här räddas COP15?

Om USA får räkna in subventioner för att rädda regnskogar motsvarande 1,4 Gt växthusgaser kan 25-procentsmålet räddas. Kina deklarerar att kolintensitenen skall minska med 60 procent vid 7,5 procents tillväxt. Det ger 3,1 Gt. Ändå ökar de globala utsläppen med 12 procent.

För att klimatmötet i Köpenhamns skall kunna räddas måste det kunna visas upp minst 25 procents minskning av i-ländernas utsläpp av GHG (växthusgaser) för perioden 1990-2020. Helst skulle siffran vara 40 procent eller ännu större. Under torsdagskvällen läckte en konfidentiell FN-undersökning ut på COP15 som sade att målen 25-40 procents minskning inte räcker utan kommer att leda till 3 graders temperaturhöjning till 2050 istället för 2.

U-ländernas utsläpp skall minska 15-30 procent jämfört med om inget hade gjorts. Detta nollalternativ kallas BAU (Business as usual). Från vilket år det skall räknas är oklart och även vilken tillväxt som man skall anta för att utvärdera betydelsen av minskningsåtagandena. Här finns stora möjligheter att förklara att även små åtaganden är en framgång.

Om vi håller oss till Fredrik Reinfeldt så har han nyss menat att det med dagens deklarerade bud kommer att bli en minskning med 18 procent. Jag utgår från att han menar "för industriländerna" och ansluter till Nicholas Sterns utredning som jag skrev om i fredags. Reinfeldt efterlyser att USA rör på sig litet. Detta är dock omöjligt eftersom Barack Obama måste ha kongressen med sig för större åtaganden än den minskning med 3,5 procent som representanthuset godkänt (senaten återstår också).

Hur skall då ett slags avtal på 25 procent ändå kunna räddas? Jag tror att det kommer att hävdas att USA nu tar på sig kostnader för att minska utsläppen med 1,4 Gt i andra länder. Det kommer främst att ske genom bidrag till u-länder som förbinder sig att inte hugga ner regnskogarna. Ett sådant förslag har redan diskuterats, uppger Stern i sin rapport (pdf). Där var dock storleken bara hälften så stor: "Earlier draft legislation had additional provisions to buy 0.7 Gt of forestry credits in 2020".

Om USA får tillgodoräkna sig 1,4 Gt ytterligare kommer i-ländernas utsläpp att minska från 19 Gt 1990 till 14,3 Gt 2020 eller med 24,7 procent (4,7 Gt). Det förutsätter att EU ökar sitt åtagande från 20 till 30 procent - dvs från 3,9 Gt till 4,5 Gt eller med 0,6 Gt.

Denna betydande kostnad kan inte USA ta på sig utan att Kina gör något ytterligare. Ryktena säger att Kina skulle vara berett att ta på sig en ännu större minskning av kolintensiteten än tidigare deklarerade 40-45 procent 2005-2020. Det skulle röra sig om 60 procent.

Vi kan beräkna vad detta betyder i Gt på följande sätt: År 2005 släppte Kina ut ca 6,8 Gt. Stern förefaller räkna med att dessa tillväxer med drygt 7,5 procent per år till 20,3 Gt år 2020. Om dessa reduceras med 45 procent blir utsläppen istället 11,2 Gt (tab 4). Med 60 procents reduktion blir utsläppen istället 8,1 Gt - alltså 3,1 Gt mindre än med 45 procents reduktion av kolintensiteten.

Om Kina skall reducera sina utsläpp med 12,2 Gt och inte med 9,1 jämfört med BAU blir kostnaderna naturligtvis högre. Om kostnadsbilden var proportionell är det fråga om en fördyring med 34 procent. Men det kan bli fråga om att inte bara implementera ny teknik i nya anläggningar som följer av en tillväxt som innebär tredubblad BNP 2005-20, utan också ersätta äldre, fungerande anläggningar med nya som är mer utsläppssnåla. Då stiger kostnaderna mer än proportionellt.

Hur Kinas anläggningar ser ut är en viktig beståndsdel i USA:s krav på "transparens". Utan att ha en statistiskt säkerställd bild kan alla möjliga "förbättringar" hävdas ingå i minskningen av koldioxidintensiteten. Men hittills har Kina avvisat kraven på transparens. Det kan bli tuvan som stjälper hela det klimatpolitiska lasset.

Kanske blir det en kompromiss i den icke bindande deklaration som "räddar" klimatmötet. USA klargör sin intention att minska avskogningen med subventioner som med en optimistisk beräkning kan ge en utsläppsminskning på 1,4 Gt. Kina klargör sin avsikt att minska kolintensiteten med närmare 60 procent och lovar att i samarbete med USA statistiskt belysa hur detta skall gå till.

Sammantaget blir det en reduktion på kanske 4,5 Gt. Då kan utsläppen 2020 hävdas bli 41,5 Gt, vilket är klart mindre än de 44 Gt som Stern betraktade som nödvändiga. Då ökar de globala utsläppen bara med 12 procent 1990-2020 istället för med 24 procent som Stern först beräknade. Det finns en viss marginal i dessa kalkyler eftersom gränsen går vid 19 procents utsläppsökning (till 44 Gt) enligt Stern.

Det är inte säkert att COP15 kommer att uppfattas som ett fiasko (Sydsvenskan, Expressen, DN). Med litet fingerfärdighet enligt ovan kan det beskrivas som en framgång.

Hela denna fina räddningsoperation kan dock kullkastas om det visar sig att klimatmodellen (MAGIC från Hadley Centre som utvisar 50 procents chans att uppnå 2 grader) är felaktig. Det är kanske detta som hävdas i den hemliga rapport som nu läckt ut. Men det naturliga för klimataktivisterna blir väl då att fordra att ett nytt möte med ännu större krav på utsläppsminskningar måste sammankallas snart.

Läs även andra bloggares åsikter om Köpenhamn, klimatmötet, COP15, Köpenhamnsmötet, utsläppsminskning, växthusgaser, fiasko, klimatpolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, klimathot, klimatförändring, politik media på intressant.se

Fiasko i Köpenhamn - målen skjuts upp till 2050?

Det blir inget klimatavtal om utsläppsminskningar till 2020. COP15 blir ett fiasko. Det enda som kommer att slås fast av statscheferna på fredag är hur stora minskningar som borde göras till 2050.

Rapporteringen från klimatmötet i Köpenhamn COP15 talar om risk för fullständigt sammanbrott. Men någon vink om varför det är så svårt att komma överens ges inte. Det enda vi får veta är att det finns motsättningar mellan USA och Kina och motsättningar mellan i-länder och u-länder.

Den senare motsättningen tycks inte vara reell. Andreas Carlgren har enligt Ulrika Bjerströms text (inte sänt i Aktuellt) anklagat G77-ordföranden Lumumba Di-Aping från Sudan för att vara köpt av oljenationer. I hennes reportage i Aktuellt 21:00 fick vi inte någon klarhet i vad vitsen skulle vara att driva förhandlingarna till en kollaps för att sedan satsa på Kyoto-avtalet. Möjligen trodde man att det skulle gå att få ett bättre avtal 2010.

Motsättningen mellan USA och Kina är mera påtaglig. Det framgår av min genomgång av Kinas utsläpp av växthusgaser i den förra bloggartikeln. Med hjälp av en optimistisk prognos gjord av Nicholas Stern kan man se att nuvarande åtaganden skulle innebära att Kina ökade sina utsläpp med 220 procent 1990-2020 medan USA minskade sina med 3,5 procent. Detta är dock inte en siffra som syns i debatten. Istället föreställer sig många att Kina borde få komma undan med mindre begränsningar än USA därför att utsläppen per capita är så mycket mindre i Kina än i USA (ex Åsa Westlund S).

Om industriländerna skall minska sina utsläpp med 40 procent istället för de 17 procent som Stern (optimistiskt) räknar med måste ytterligare 4,3 Gt tas bort till 2020. Med nuvarande åtaganden går minskningen från 19 Gt 1990 till 15,7 Gt 2020 (-17%). Med 40 procents minskning, som IPCC förordat, sjunker utsläppen till 11,4 Gt 2020. Det är 4,3 Gt ytterligare.

Det kunde tyckas att det vore rimligt att USA tog sig an denna ytterligare minskning till 2020. Men det skulle betyda att USA från dagens nivå på 7 Gt inte skulle minska till 5,9 Gt, som Stern räknar med, utan till 1,6 Gt. På 10 år skulle USA alltså minska sina utsläpp med 77 procent!

En orsak till att USA inte ens teoretiskt kan göra så stora minskningar som man föreställer sig i debatten är att siffrorna avser totala mängden växthusgaser - inte bara utsläpp från fossila bränslen. (Avskogning, metan, N2O etc tillkommer.)

Naturligtvis är en minskning med 77 procent på 10 år både tekniskt och ekonomiskt omöjlig för USA. Om vi istället anser att USA skulle kunna minska med 20 procent 1990-2020 skulle minskningen bli 1,2 Gt istället för 0,2 Gt. Det skulle inte hjälpa världen särskilt mycket. Ökningen globalt 1990-2020 skulle bli 22 procent istället för 24.

Men inte ens 20 procent istället för 3,5 procent är något som Barack Obama skulle kunna utlova på mötet i Köpenhamn. Varken representanthuset och ännu mindre senaten skulle kunna gå med på en så "stor" minskning. Väljarna skulle helt enkelt rösta bort dem som gick med på sådana minskningar.

Då återstår Kina. En ökning med 220 procent 1990-2020 framstår som väldigt stor även om koldioxidintensiteten minskar med mer än 45 procent 2005-2020. Men det mesta av ökningen har redan inträffat. Från 2010 till 2020 blir ökningen bara 22 procent genom att bättre teknik används som minskar kolintensiteten.

För att den fortsatta ökningen av utsläppen i Kina skall kunna dämpas eller rentav bli en minskning måste t ex redan byggda kolkraftverk skrotas och bytas ut till moderna med högre verkningsgrad - dvs med 43 procents verkningsgrad istället för dagens med 29 procent. Det blir dyrt. Och USA, med en negativ handelsbalans mot Kina, är inte berett att betala subventioner.

Därmed återstår bara att acceptera fiaskot. Det var inbyggt i förutsättningarna om man hade gjort en realistisk analys. Men Gordon Brown varnar för en ekonomisk kris vid ett misslyckande. Då är det enda som återstår att minimera intrycket av fiasko. Därför tänker man sig att förhandla fram en överenskommelse som innefattar en mängd mindre frågor ("högfrekvensmötet"). Det är miljöministrarna som till torsdag kväll eller natt måste få detta avtal klart. Men det kommer inte att innefatta några utfästelser om utsläppsminskningar till 2020.

När stats- och regeringscheferna kommer på torsdag skall de först gå på bankett med drottningen. Under fredagen får enbart en enda fråga vara kvar: hur stora skall utsläppsminskningarna vara till år 2050. Allt annat måste vara klart eftersom statscheferna inte på så kort tid kan hålla på med flera frågor. Detta har rapporterats av Malin Olofsson (lyssna) på Studio Ett. Alla andra etermedia har missat denna väsentliga information under kvällen. Tidningarna har inte insett fiaskot DN, DN, SvD, Expr.

Läs även andra bloggares åsikter om Köpenhamn, klimatmötet, COP15, Köpenhamnsmötet, utsläppsminskning, växthusgaser, fiasko, klimatpolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, klimathot, klimatförändring, politik media på intressant.se

Kinas utsäpp av växthusgaser tar 86 procent av ökningen

Den mest optimistiska prognosen för utsläppen betyder en ökning med 24 procent till 2020. Av den tar Kina hand om 21 procentenheter. Det beror på att Kina ökar sina utsläpp med ca 220 procent 1990-2020. Andelen går upp från 9,5 till 24 procent av världens utsläpp.

Det skall bli intressant att se om det blir ett meningsfullt klimatavtal i Köpenhamn på fredag. För att kunna bedöma de siffror som kommer att nämnas måste vi ha bakgrunden klar. Det gäller i synnerhet för Kina som inte hittills har utlovat några absoluta tal för sina utsläpp utan bara relativa i termer av sänkt "kolintensitet" i relation till BNP. Tyvärr redovisas nästan inga utsläppsfakta i massmedia. Vetenskapsjournalisterna ger ingen indikation på hur mycket utsläppen kan tänkas minska som följd av olika ambitioner i ett klimatavtal. Målen för 2020 tycks tonas ned till förmån för ett uttunnat resonemang om år 2050.

Jag skall här redovisa de fakta som jag kunnat vaska fram ur Sterns rapport, som jag skrev om i fredags, och ur den rapport som Stockholm Enviroment Institute gjort i samarbete med Chinese Economist 50 Forum. Den kom i förra veckan och har titeln Going Clean (pdf). Analysen är gjord med utgångspunkt från de totala utsläppen av växthusgaser (GHG) - alltså koldioxid, metan, N2O etc. Dessa utsläpp ligger något högre än för enbart koldioxid, vilket försvårar jämförelser av statistik för olika år. Men nedanstående jämförelse av enbart koldioxidutsläppen för USA och Kina i nedanstående diagram visar kraften i utsläppsökningen från Kina:


Från diagram 9 i SEI-rapporten kan man utläsa att GHG-utsläppen från Kina var ca 3,5 Gt år 1990, 4,5 Gt år 2000, 6,8 Gt år 2005 och 9,2 Gt år 2010. (s 16)

Om detta är jämförbart med Sterns siffror kan vi konstatera att han bedömer (optimistiskt) att Kinas utsläpp år 2020 kan bli 11,2 Gt, vilket innebär en ökning med 65 procent från 2005. Den minskning med 45 procent i termer av koldioxidintensitet 2005-20 blir i praktiken en ökning med ca 65 procent. Denna störande motsättning är inte något Nicholas Stern nämner i sin rapport.

Vi kan också konstatera att utsläppen av GHG från 1990 till idag (-09) ökat med 140 procent i Kina. Under samma period rapporterar Naturvårdsverket idag att de svenska utsläppen av GHG minskat med nästan 12 procent.

Vidare kan vi konstatera att Kinas utsläpp enligt Sterns bedömning kommer att öka under hela perioden 1990-2020 med 220 procent. Det är under denna period det sägs att IPCC kräver att i-länderna skall minska sina utsläpp med 25-40 procent.

Ett annat sätt att få perspektiv på Kinas utsläpp är att titta på andelarna olika år. Kina svarade då för 9,5% av de globala utsläppen år 1990 (dvs 3,5 av 37 Gt). I år blir andelen 18% (dvs 8,5 av 47 Gt). Och år 2020 har andelen stigit till 24% (11,2 av 46 Gt).

Dessa andelar kan jämföras med USA:s utsläpp. USA svarade år 1990 för 16,5% av de globala utsläppen av GHG (dvs 6,1 av 37 Gt). Idag svarar USA för 15% (7 av 47 Gt). Och 2020 blir USA:s andel med Sterns prognos 13% (dvs 5,9 av 46 Gt). Siffrorna är beräknade baklänges från Sterns rapport med början från 5,9 Gt.

Översikt för utsläppsandelar
i procent av globala GHG:

Land -> USA . . Kina
1990 . . . 16,5 . . 9,5
2009. . . 15 . . . 18
2020. . . 13 . . . 24
Andelarna är i procent av 37, 47 resp 46 Gt GHG

Av de till 2020 svagt minskande utsläppen tar Kina en allt större andel och USA en något minskande.

Vi kan också se hur Kina tar i anspråk nästan två tredjedelar av u-ländernas ökande utsläpp 1990-2020. År 1990 var andelen 49% av de globala utsläppen (inkl flyg o fartyg). Andelen för u-länderna stiger med Sterns prognos till 66% år 2020 (dvs 30,2 av 46 Gt). Av ökningen av u-ländernas utsläpp 1990-2020 med 12,2 Gt beror 7,7 Gt på enbart Kinas utsläpp - eller 63 procent.

U-ländernas utsläpp ökar alltså till 2020 med 12,2 Gt från nivån 1990 på 18 Gt, eller med 68 procent. Kina svarar för 43 procentenheter av denna ökning. (I-länderna minskar med 17 procent.)

Jämförelsen skulle också kunna göras med hur de globala utsläppen utvecklas 1990-2020. Dessa ökar från 37 Gt 1990 till 46 Gt år 2020, eller med 24 procent enligt Sterns prognos. Av denna ökning med 9 Gt tar Kina i anspråk 7,7 Gt eller 86 procent. Det betyder att Kina svarar för 21 procentenheter av 24 när det gäller globala utsläppsökningar av GHG 1990-2020. Men eftersom andra u-länder också ökar sina utsläpp ger inte denna jämförelse en fullständig bild.

Ovanstående beräkningar bygger på en optimistisk tolkning att de mest långtgående utfästelserna om utsläppsbegränsningar kommer att förverkligas. EU kommer sålunda att gå in för 30 och inte 20 procents minskning. Men ändå är det totalt sett inte fråga om en minskning. För 1990-2020 blir det en ökning och med 24 procent. Det är inte den bilden som förmedlats om vad ett lyckat klimatavtal i Köpenhamn skulle innebära. Måste inte Kina göra större begränsningar?

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, FN, IPCC, klimatmål, utsläppsminskning, klimatmötet, COP15, Köpenhamnsmötet, växthusgaser, klimatpolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, koldioxid, klimatförändring, klimatförhandling, politik på intressant.se

Grava anklagelser mot FN:s klimatpanel

En kanadensisk klimatpolitisk granskare har kommit fram till att IPCC använt sig av en tillrättalagd temeperaturkurva där svårförklarade avvikelser helt enkelt kapats bort. Detta har dolts av att andra kurvor sett ut att ligga ovanpå.

Det offentliggjorda datamaterial från klimatenheten vid ett brittiskt universitet (CRU vid East Anglia U) som kommit att kallas Climategate fick 10/12 en närmare beskrivning av den kanadensiske matematikern Stephen McIntyre på hans blogg Climate Audit. En del av innehållet har redan blivit omskrivet och McIntyre har intervjuats av CNN. Det intressanta med hans artikel är att det tricksande som CRU:s chef Phil Jones ägnade sig åt i september 1999 var McIntyre på spåren redan 2005. Detta beskriver han ytterst noggrant i bloggartikeln.

Problemet 1999 var att fastställa ett diagram för klimatpanelen IPCC:s tredje rapport TAR 2001 som visade den historiska temperaturutvecklingen. Den forskargrupp som hade ett möte i början av september i Tanzania tänkte sig ha med rekonstruktioner av temperaturen de senaste 1000 åren från Phil Jones, Michael Mann och Keith Briffa. När det första utkastet presenterades blev man emellertid bestörta. Briffas dataserie passade inte in, vilket framgår av den gula kurvan i diagrammet nedan:
Här gällde det att inte ge ammunition åt de skeptiska forskarna ("Fodder" som Mann uttryckte det). Istället skulle en utveckling som var "nice and tidy " presenteras och som gav en prydlig bild av att dagens uppvärmning inte hade någon föregångare. Trycket på Briffa att gå med på revideringar eller en fullständig strykning var hårt.

Först stod Briffa på sig. Han hävdade tom att det enligt hans mening kunde ha varit lika varmt som idag även tidigare:

"I believe that the recent warmth was probably matched about 1000 years ago. I do not believe that global mean annual temperatures have simply cooled progressively over thousands of years as Mike [Mann] appears to and I contend that that there is strong evidence for major changes in climate over the Holocene (not Milankovich) that require explanation and that could represent part of the current or future background variability of our climate. (Briffa, Sep 22, 1999, 0938031546.txt)

Senare bad han dock om ursäkt för sina tillfälliga samvetskval. En ny version av Briffas kurva togs fram och den reviderades ytterligare. Dessutom togs data efter 1960 bort för att dölja den nu uppdykande oförklarbara nedgången i kurvan, se McIntyre's diagramrekonstruktion nedan:

Den slutliga manipuleringen bestod i att lägga in det stympade diagrammet från Briffa utan närmare kommentarer. Data efter 1960 kom för den ouppmärksamme att uppfattas som dolda av de andra kurvorna, se nedanstående diagram från IPCC:

Är detta fusk eller bara dimridåer? I varje fall är det inte vetenskap. Steve McIntyre krävde 2005 att Briffas rekonstruktion skulle visas separat utan "trunkering" efter 1960. Svaret blev att detta var "olämpligt" (inappropriate).

McIntyre's framställning implicerar två grava anklagelser mot FN:s klimatpanel IPCC:

1) IPCC har använt sig av rent ad hoc-material som skulle ge en mer entydig bild än vad forskarna kommit fram till

2) IPCC har använt sig av "forskning" som inte är "peer reviewed"

Man kan inte undgå att få intrycket att IPCC är ett organ som skall leverera propagandistiskt gångbart underlag för koldioxidhypotesen snarare än en institution som samlar in redan publicerat vetenskapligt material om klimatfrågan. Kanske är en hel del annat material också tillrättalagt utan att några utanför vet om detta? Det ger onekligen relief åt Andras Carlgrens uppfattning i Ekots lördagsintervju om hur "omöjligt" det skulle vara att fuska i klimatvetenskapen:

"det handlar ju om tusentals vetenskapsmän, som är inblandade i FN:s klimatpanels arbete, de skulle under lång tid ha kunnat manipulera siffror med all den tranparens, med all den genomskinlighet, all den insyn som finns - en fullständigt osannolik tanke,"

Hela klimatforskningen bygger inte alls på att tusentals vetenskapsmän sätter sig in i vad alla kommer fram till. Det är istället ett litet fåtal som kommer fram till resultaten på respektive områden och alla andra litar på att de har gjort rätt. Men om de manipulerar och fifflar kan man inte längre lita på någon. Hela klimatvetenskapen borde därför gås igenom på nytt.

Andra bloggar om: FN, IPCC, Climategate, forskning, klimatvetenskap, klimatförändring, klimatpolitik, global uppvärmning, växthuseffekten, klimat, miljö, CRU, fusk, politik på intressant.se

Fifflar FN med utsläppskraven för lyckat COP15?

Utsläppen skall inte alls minska med 25-40 procent för ett lyckat klimatmöte enligt FN. En rapport från ekonomen Stern visar en ökning med 24 procent för ett nästan lyckat resultat. U-länderna skall få öka med 61 procent. Nytt fiffel eller legitim omdefiniering?

Det har länge talats om att utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser måste minska med 25-40 procent till år 2020. Närmare bestämt gäller kravet industriländerna och jämförelsen utgår från år 1990. För u-länderna har kravet varit mera vagt. Man har talat om en minskning med 15-30 procent i förhållande till om ingenting görs (SvD).

Syftet med minskningarna är att med viss sannolikhet uppnå en global uppvärmning enligt gängse modeller på högst 2 grader C fram till 2050. Det ger en möjlighet att fördela utsläppsminskningarna i tiden. Ju mindre man gör de närmaste åren, desto större måste minskningarna bli senare. Denna tidsfördelning kan dock inte tänjas hur mycket som helst.

Därför har de stora utsläppsländernas nyligen gjorda deklarationer om minskningar tolkats som att klimatmötet COP15 i Köpenhamn kommer att misslyckas. USA har exempelvis lovat en minskning med 3,5 procent jämfört med 1990. Kina har utlovat en minskning med 40-45 procent i relation till BNP 2005-2020. Med 8 procents årlig tillväxt stiger BNP med 217 procent på 15 år.

Men FN har nu kommit med en förhandsberäkning som syftar till att visa att klimatmötet COP15 har goda chanser att nästan helt lyckas. Det sker i en rapport betitlad Action and ambition for a global deal in Copenhagen (pdf). Den är författad av ekonomen Lord Nicholas Stern vid CCCPE och utges av FN-organet UNEP (United Nations Environmental Programme). Det är en kort rapport (13 s) men ändå ganska svåröverskådlig och vag.

Sterns siffror har redan använts av miljöminister Andreas Carlgren i Ekots lördagsintervju (bloggartikel 5/12). Utgångspunkten är att bestämma hur många miljarder ton koldioxidekvivalenter - Gt CO2e - som kan släppas ut år 2020 för att enligt modellen MAGIC gjord av Hadley Center högst 2 grader skall uppnås 2050. Detta mål anges till 44 Gt (grön). Man kan tumma något på detta och acceptera 48 Gt men då måste utsläppen minska brantare därefter:

Vi ser av diagrammet (s 12) att utsläppen från 1990 till idag ökat från 37 till 47 Gt eller med 27 procent. Siffran kan ifrågasättas eftersom direkta koldioxidutsläpp ökat från 23 till 31-32 Gt eller med 35-40 procent (se Cop Diag, diagr 22 pdf skriven av IPCC-forskare). Men här utgår jag från Sterns förutsättningar och då kan vi konstatera följande:

Utsläppen av växthusgaser kommer att öka med 19-30 procent från 1990 till 2020 - dvs från 37 Gt till 44 eller 48 Gt. Detta gäller sammantaget för i- och u-länder.

När det gäller fördelningen mellan indusri- och utvecklingsländer ger rapporten inga bakgrundssiffror. Man kan bakvägen räkna ut att av utsläppen 1990 på 37 Gt kom 19 från i-länder och således 18 från u-länder. Detta förefaller inte förenligt med de uppgifter som säger att u-länderna helt nyligen gick om u-länderna i utsläpp.

Av rapporten framgår att om man räknar optimistiskt på de högsta utsläppsminskningarna som antytts av olika länder så kommer utsläppen att fördelas så här 2020:

I-länder 15,7 Gt
U-länder 28,9 Gt
Flyg, fartyg 1,3 Gt
Summa 46 Gt

Det behövs bara löften om 2 Gt till för att COP15 skall bli fullständigt lyckat, hävdar Stern.

Med 46 Gt 2020 kommer utsläppen att ha ökat med 24 procent 1990-2020. I-länderna kommer att ha minskat sina med 17 procent. U-länderna kommer att ha ökat sina utsläpp med 61 procent. Jämförelsen gäller från 1990 och avser koldioxidekvivalenter (alltså inkl metan, N2O etc).

Jag går inte här in på hur Stern kan få till så stora minskningar för i-länderna. Det skulle kräva antaganden om preciseringar som inte visas i rapporten. Detsamma gäller för u-länderna. Enbart Kinas minskning 2005-2020 med 8 procents tillväxt blir ju en ökning med 74 procent. Därtill kommer ökningen 1990-05 på ca 125 procent. Det blir en total ökning med 291 procent. Även med väsentligt lägre tillväxt kommer Kinas ökning att bli formidabel. Min intuition säger mig att u-ländernas ökning blir större än Sterns 61 procent 90-20. Grunden för detta är bl a att Stern inte preciserar hur stora de motverkande volymerna är i Gt utan istället bara anger utsläppen i absoluta tal 2020.

Det allvarliga är emellertid att Nicholas Stern inte förklarar varför man nu använder sig av en helt annan målformulering än den som så länge har predikats i klimatdebatten. Utsläppen ökar med 24 procent istället för att minska till 2020. Inte ens för de mer preciserbara i-länderna stämmer bilden. Kravet var en minskning med 25-40 procent men nu ser det ut att räcka med drygt 17 procent. Är det fråga om en legitim omdefiniering av målen?

Personligen får jag intrycket att FN istället både fifflar med utsläppskraven till 2020 och sannolikt också med möjliga minskningar framförallt i u-länderna. Själva manipuleringen med utlovade minskningar kommer troligtvis fortfarande att vara möjlig när ett politiskt avtal undertecknas i Köpenhamn. Hur stora minskningarna egentligen blir i de fattiga länderna kommer att "tolkas" av arrangörerna. Och då kommer resultatet naturligtvis att bli lyckat.

En seriös ekonom som Nicholas Stern borde inte låna sig till att skriva en så oklar rapport som dessutom ger ett klart tendentiöst intryck. Den är daterad 6/12. Det är flera veckor efter Climategate. Då tycker man att representanter för FN skall akta sig för allt som kan tolkas som fiffel med målformuleringar och siffror.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, IPCC, klimatmål, utsläppsminskning, limatmötet, COP15, köpenhamnsmötet, fusk, climategate, klimatpolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, Carlgren, politik på intressant.se

Måste Husmark Pehrsson gå?

Nu ligger Moderaterna illa till i SCB:s undersökning. Sjabblet med de nya sjukreglerna har ännu inte registrerats. Den ansvariga ministern Cristina Husmark Pehrsson måste kanske offras för att Reinfeldt skall kunna återta initiativet inför valet.

Idag kom SCB:s stora partisympatiundersökning för november. Den visar på nedgång för Moderaterna (-3,7 sed maj) och stillastående Socialdemokrater (efter jobbkongressen). Det är Miljöpartiet som går framåt och bidrar till regimskifte. Dessutom förlorar M till "övriga". Sannolikt kan SD bli vågmästare även om siffrorna nu pekar på en marginal över 2 pe. Undersökningen gjordes före debatten om den nya sjukförsäkringen. (SvD, DN, Expr, AB)

Andra undersökningar har visat ett mera jämnt läge. Men därefter kom den taffliga skötseln av de nya sjukreglerna. Sakligt sett utgör reformen ytterligare ett steg i regeringens strävan efter att minska "utanförskapet". Det förekommer förvisso en del överutnyttjande av sjukreglerna som det är motiverat att åtgärda. Men det är enligt min mening betingat av två faktorer: 1) sakligt behov och 2) opinion. Båda kan ifrågasättas.

1. Det finns knappast något starkt sakligt behov i nuvarande konjunkturläge att försöka täppa till ytterligare små kryphål i regelverket för sjukpenningförsäkringen. Sådana försök måste därtill alltid vägas mot att reglerna blir för trubbiga så att de också slår mot legitima fall. Dessutom finns det en extra risk före ett val att tveksamma fall beskrivs som legitima av oppositionen eller av massmedia som kan delta i ett för det kommande valet intressant spel.

2. Opinionen har förändrats sedan 2006. Att komma åt bidragstagare som kan arbeta känns inte alls lika angeläget nu som då. Dessutom redovisas i debatten varken siffror för "utanförskapet" eller undersökningar som tyder på ett överutnyttjande av bidragssystemen. Att gå på i ullstrumporna blir alltmera farligt.

Ansvaret ligger i första hand på den moderata sjukförsäkringsministern Cristina Husmark Persson (f 1947). Hon har varit sjuksköterska, kommunalpolitiker och riksdagsledamot sedan 1998. Det räcker uppenbarligen inte för att bli mer än en administratör av systemen. Någon politiker med förmåga till strategiskt tänkande för att undvika fallgropar och opinionssmällar verkar hon inte besitta. Det kan vara förklaringen till att hon hamnat på defensiven i debatten och framstått som cynisk och hjärtlös. Någon hjälp i konstruktiv riktning har hon inte fått från socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (M), som också uppträtt som om regeringens agerande varit oklanderligt.

Givetvis har också regeringschefen Fredrik Reinfeldt ett ansvar. Han har dock varit upptagen med ordförandeskapet i EU. Det tycks inom parentes sagt ha utnyttjats dåligt av Moderaterna, som gått bakåt i opinionen - jämför med den ökade populariteten för Göran Persson (S) när han ledde EU. Nu senast har Reinfeldt sysslat med klimatpolitiken som är en fråga som skulle ha krävt en sakligt grundad försiktig inställning. Istället har Reinfeldt låtit sig fångas av de högröstade opinionsvindarna - alltså raka motsatsen till agerandet i sjukförsäkringsfrågorna.

Det kan i och för sig sägas att regeringen gjort allt formellt rätt i reformeringen av sjukreglerna. I så fall är det Försäkringskassan som gjort fel i tillämpningen. Ett tag såg det ut så och jag såg en snar omplacering av generaldirektören Adriana Lender framför mig. Men hon tycks ha lyckats med att slå ifrån sig anklagelserna. Ansvaret återgår därför på Husmark Pehrsson. Intrycket av henne har redan från början varit vagt och föga förtroendeingivande.

Nu är det motiverat att statsministern formerar sina styrkor inför valet 2010. Hur skall skadan från sjukförsäkringsfrågan kunna minimeras? Kan man tro att väljarna inte tagit intryck eller i varje fall kommer att glömma sjabblet efter några månader? Om opinionsundersökningarna den närmaste tiden inte tyder på detta är det naturliga att låta Husmark Persson gå. Frågan är bara om Reinfeldt skulle kunna hitta något starkare kort. Men han måste rimligtvis göra någonting radikalt för att återta initiativet inför valet.

Läs även andra bloggares åsikter om scb, opinionsundersökning, opinionen, val 2010, opinionsläget, valet 2010, sjukförsäkringen, socialförsäkringsministern, regeringen, moderaterna, Husmark Pehrsson, Alliansen, försäkringskassan, sjukförsäkringen, politik på intressant.se