Hur ska Borg skapa jobb i den svaga konjunkturen 2014?

Den halvdåliga utvecklingen i USA och den skrala i eurozonen räcker inte för att regeringen i Sverige ska kunna notera lägre arbetslöshet 2014 än 2006. Det behövs ytterligare åtgärder som försämrar vårt budgetsaldo. Eller kan Borg bortförklara den för höga arbetslösheten?

Konjunkturinstitutet kom igår med sin marsrapport (pdf, pressm). Prognoserna där är klart mera optimistiska än dem Nordea kom med i förrgår 27/3-12 (pdf). KI anser att BNP ökar med 0,4 procent 2012 medan Nordea ser en minskning med 0,3 procent (ej kalederkorrigerat). Med kk blir siffrorna 0,8 respektive 0 procent. För 2013 ser KI en ökning av BNP med 2,5 procent och Nordea med 1,8 (med och utan kk).

Arbetslösheten blir enligt Nordea 7,9 respektive 8,1 procent 2012 och 2013. KI är mer optimistiskt och ger siffran 7,7 procent för båda åren. Men sedan sjunker den bara till 7,3 procent 2014 vilket är otillräckligt för att regeringen ska kunna hävda att den har sjunkit sedan makttillträdet 2006 (bart 28/3-12).

Grunden för KI:s prognos är att BNP i världen ökar snabbare: 4,1 procent 2013 mot 3,4 i år. Utvecklingen för industriländerna framgår av nedanstående diagram:


Vi ser ovan hur återhämtningen efter finanskrisen efter något år kom av sig under 2010 och först tredje kvartalet 2011 kom igång igen för att efter debaclet med utgiftstaket och påföljande nedgradering av USA. Därefter ser vi hur en förnyad eurokris ånyo ledde till en tillbakagång.

Av stor vikt är den amerikanska utvecklingen. Där förutspår KI en BNP-ökning med 2,0 procent i år och 2,4 procent 2013. Trots att finanspolitiken är restriktiv så att tillväxten blir 1 procentenhet lägre än vad som är möjligt, ligger den högre i USA än i eurozonen där finanspolitiken är skarpt åtstramande. Eurozonens tillväxt blir -0,4 procent i år och +1,0 procent 2013. Arbetslösheten blir 11,0 resp 11,2 procent. I USA är Fed-chefen Ben Bernanke bekymrad över den otillräckligt höga tillväxten och det kan inte uteslutas att det blir nya QE. Däremot är man i Europa mer optimistisk. Italiens premiärminister Mario Monti sa på sin resa till Sydkorea: "Jag tror att krisen är nästan över."

Utrymmet för nya QE ("trycka pengar") ser ut att öka i USA genom att inflationen sjunker. Den förutses bli 2,2 procent i år och 1,6 procent 2013. Tidigare QE har uppenbarligen inte lett till att priserna stigit så som en del ortodoxa nationalekonomiska skolor förutspått (bart nov-10). Men uppfattningen bland amerikanska konsumenter är att inflationen ska bli hög och dessutom öka enligt en enkät från Conference Board igår. På ett års sikt ska inflationen bli 6,3 procent mot 5,5 som troddes i februari. Bernanke har nog vissa pedagogiska problem...

Bidragande till den återupptagna tillväxten i USA är utvecklingen på bostadsmarknaden, se nedanstående diagram:


Som jag framhållit ett antal gånger tidigare är bostadsbyggandet centralt som förklaring till den "stora recessionen". På drygt tre år utraderades 60 procent av bostadsinvesteringarna vilket utgjorde 3,5 procent av BNP som nu uteblir varje år. Inräknat indirekta effekter på produktionen i kringstående branscher är effekterna avsevärt större. Det svaga finansiella systemet drabbades också av en kollaps, delvis till följd av politiska missgrepp, och ledde till en "credit crunch" som inte effektivt verkar ha kunnat hävas ännu idag. Men vi ser i diagrammet att det nu finns strimma av hopp för bostadsbyggandet.

Sverige har drabbats av eurokrisen och budgettakdebaclet genom att importörerna i andra länder blivit försiktigare, tydligen mest av psykologiska orsaker. Detta har slagit mot Sveriges export men inte alls i samma omfattning som under finanskrisen, se nedanstående diagram:


Dessvärre har exportminskningen det fjärde kvartalet 2011 med 4 procent fått ett kraftigt indirekt psykologiskt genomslag på den svenska ekonomin. Detta har slagit mot industrins produktion och näringslivets investeringar och då särskilt bostadsinvesteringarna. Men även hushållen har blivit mer pessimistiska och återhållsamma med konsumtionen.


Den fördubbling av sparkvoten (se diagrammet ovan) som uppstod i samband med finanskrisen började lindras 2010 men återgår till nästan den gamla toppnivån 2011-12. En del av denna ökning borde ha kunnat motverkas med stabiliseringspolitik, t ex lägre räntor och en inkomstskattesänkning. Genom att detta inte blev fallet blev arbetslösheten onödigt hög:

Den för höga arbetslösheten beror på den budgetkonservativa syn på finanspolitiken, som Anders Borg har intagit. Dessutom är majoriteten inom Riksbankens direktion "räntehökar" och driver en räntepolitik som trycker ner både tillväxten och inflationen. Konsumentprisindex med fast bostadsränta (KPIF) ökade i februari med 1,1 procent och låg fjärde kvartalet 2011 under 1 procent. Vi får gå tillbaka till andra kvartalet 2008 för att hitta siffror som är klart över målet på 2 procent. KI tror inte att Riksbanken kommer att sänka räntan från dagens 1,5 procent även om man anser det vara rekommendabelt (KPIF stiger med 1,4 resp 1,6 %). Inte heller tror KI på finanspolitiska stimulansåtgärder av betydelse:

För det konjunkturjusterade offentliga överskottet ser vi att det förutses ligga klart över 1 procent av BNP och stiga till 1,5 procent 2016. Detta bygger på att ofinansierade åtgärder på 6 mdr kr genomförs både 2013 och 2014. Följden blir (givet restriktiv räntepolitik) att arbetslösheten blir för stor för att regeringen ska kunna vinna den kategoriska debatten om arbetslinjen i valrörelsen 2014. Vid regeringsskiftet var arbetslösheten (15-74 år) 7,0 procent och KI:s prognos för 2014 är 7,3 procent.

Kommer finansminister Borg att överge sin budgetkonservativa syn och acceptera ett konjunkturjusterat överskott som ligger en bit under 1 procent för att kunna vidta arbetslöshetsminskande åtgärder? Det är något som måste sättas i sjön redan 2013 för att få effekt på läget under våren 2014 när valet avgörs vad beträffar jobbfrågan. Och då måste dessa åtgärder finnas med i budgetpropositionen för 2013 som läggs fram i september 2012. Sannolikt borde då sådana åtgärder aviseras på det principiella planet i vårpropositionen 2012. VÅP12 läggs fram den 16 april.

Om drygt två veckor kan vi alltså bedöma huruvida regeringen Reinfeldt har någon chans att vinna valet 2014. Med Sten Tolgfors' avgång idag behövs kanske mera kraftfulla satsningar än enbart försök till förklaringar att regeringen inte kan lastas för den föregivet alltför höga arbetslösheten. En valrörelse gynnar kategoriska resonemang utan nyanser - i varje fall om media vädrar regimskifte. Därför har regeringarna tidigare försökt påverka statistiken för arbetsmarknaden med åtgärder som åtminstone formellt påverkar statistikutvärderingarna. Vad har Borg att komma med?

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, konjunkturer, ekonomisk politik, stabiliseringspolitik, sysselsättning, regeringen, Reinfeldt, Tolgfors, Anders Borg, budgetkonservatism, nationalekonomi, eurozonen, USA, ekonomi, QE, politik på intressant.se

Reinfeldt klarar inte jobben till 2014 säger KI

Nu har Fredrik Reinfeldt suttit vid makten 2 000 dagar. I Dagens Nyheter (28/3-12) har Kristoffer Örstadius gjort en utvärdering av olika indikatorer som visar hur hans politik har lyckats. Ett pr av bakgrundsartiklarna finns på nätet: Unga utan jobb ökar mest i blå kommuner och "Vi är väldigt bekymrade över de höga siffrorna".

I huvudartikeln anges att arbetslösheten i åldern 16-64 år var 7,1 procent år 2006 och 7,6 procent 2011. Det ser illa ut för Reinfeldt. Men konjunkturen kommer att förbättras. Min bedömning i förra veckan (18/3-11) var att konjunkturförbättringen till 2014 skulle få ner arbetslösheten till ca 6,8 procent. Det skulle alltså kunna rädda Reinfeldt i den kategoriska debatt om arbetslösheten oberoende av finanskriser och eurokriser som enbart gör en jämförelse med 7,0 procent 2006 (15-74 år).

Idag kom Konjunkturinstitutet med en ny rapport (pdf) med en prognos ända fram till 2016. Då kommer arbetslösheten att ha sjunkit till 6,3 procent. Men för 2014 förutspår man en nivå på 7,3 procent som kan jämföras med 7,5 procent 2011. KI anger inte vilket mått på arbetskraften man använder. Men ner till de 7 procent som rådde vid makttillträdet 2006 kommer Reinfeldt inte att komma. Det skiljer fortfarande ett par tre tiondels procentenheter.

Den kategoriska debatten har alltså stora chanser att döma ut alliansregeringen som oduglig i den centrala jobbfrågan. En miss på några tiondels procentenheter är kategoriskt sett ett löftesbrott.

Det är dock tänkbart att Reinfeldt ändå lättar på den något restriktiva finanspolitiken så att fler kan få arbete. Särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder kanske också går att introducera. I sista hand kan regeringen ge bidrag till kommunerna för sysselsättningsökning som förbättrar arbetslöshetssiffrorna. Ännu är regeringen inte "rökt" i jobbfrågan...

Fortsättning: Hur ska Borg skapa jobb i den svaga konjunkturen 2014? 29/3-12

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, jobbfrågan, regeringen, Reinfeldt, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se

Njugghetskarusellen försvaras av Polens riksbankschef

Man kan se de senaste två årens njugghet med krisåtgärder i EU som ett led i pressen för extra åtstramningar i krisländerna. Men priset för denna lilla effekt blir högt för Europa. Ett års tillväxt med 2 procent förloras.

Ekonomiprofessor Leszek Balcerowicz är före detta vice statsminister och chef för Polens centralbank. Han skrev en artikel i DN (kolumnavdelningen, ej onl) igår 26 mars 2012 till försvar för avsaknaden av akuta räddningspaket och uteblivna ECB-köp av krisländernas statsobligationer. Artikeln tycks främst vända sig mot IMF och andra som varnat för att "euron går under om dessa aktioner inte utvidgas kraftigt".

Balcerowicz menar att sådana metaforer som "smitta" och "dominoeffekt" avspeglar felaktiga uppfattningar om finansmarknadernas funktionssätt. De "må vara oroliga men de är inte blinda" skriver han. Därför är resonemanget att "endast en oövervinnerlig motkraft - till exempel ett massivt ingripande - {kan} hejda finansmarknadernas rovgiriga dynamik" fel enligt professorn. Marknaderna kan skilja mellan makroekonomiska förhållanden i olika länder.

Detta är ett försåtligt resonemang. Det är uppenbart att det (hittills) har gått att hanka sig fram utan att ta till resoluta åtgärder. Finansmarknaderna har inte råkat i panik som lett till en självförstärkande spiral med både en ekonomisk katastrof och eurons undergång som följd. Men ska vi vara nöjda med detta? Den krispolitik som förts borde enligt min mening utvärderas i relation till en mer kraftfull politik.

Om vi gör en analogi med hur brandkåren agerar vid en husbrand kan man naturligtvis alltid säga att släckningen varit lyckad så länge huset inte brunnit ner. Men om brandkåren väntat med släckningen av den begynnande eldhärden, för att statuera exempel hur det går om brandskyddet är otillräckligt, måste vi bli kritiska.

Balcerowicz är som många andra anhängare till en åtstramningspolitik i problemländerna framtvingad av en ytterst njugg långivning som ständigt hotar att utlösa både kollapstendenser i dessa länder (bart jan-12) och en mer omfattande kris i hela Europa. Han skriver:

"Alla räddningsaktioner kan fresta på moralen genom att de försvagar incitamentet till reformer som minskar risken för framtida olyckor. I viss mån ersätter sådana lån trycket från finansmarknaderna med trycket från experter och långivarnas politiker."

Att huta åt problemländerna är alltid populärt i de mera okunniga opinionsskikten. Det tycks tillfredsställa en moralistisk känsla hos även mer sansade bedömare. Men likväl framstår uppfattningen som felaktig vid en närmare analys. Det är ju en fråga om vilken grad av åtstramningar och nedskärningar som kan åstadkommas i något enstaka land.

Denna gradskillnad borde ju utvärderas i relation till kostnaden för uppsträckningen av någon enstaka försumlig stat. Det är inte i första rummet en fråga om att rädda hela Europa från katastrof. Balcerowicz avvisar "tanken att ECB bör köpa stora mängder av problemländernas obligationer" - så vitt jag kan förstå därför att det skulle ge en i någon mening 'otillräcklig' uppsträckning. Kostnaden för detta är, som jag ser det, däremot kanske rentav negligerbar. Att "trycka mer pengar" (QE) kostar inget och ger i en recession inte ens upphov till mer inflation.

Om QE räddar några krisländer tillsvidare genom att de inte drabbas av ohållbart höga räntor men till priset av något mindre omedelbar uppstramning i dessa länder är det inte något högt pris för eurozonens länder.

Kan då inte en något större uppstramning motiveras? Förvisso skulle det vara bättre om det vore gratis för eurozonen. Men det är inte gratis. Hela det skådespel vi sett sedan april 2010 med olika räddningspaket, förhandlingar om åtgärder och konstituerandet av EFSM och ESM samt diskussionen om vad ECB får göra och vad IMF och Kina, Brasilien mfl kan göra har gett sken av att hela EMU-projektet står på spel. Om eurons kris skulle leda till systemets kollaps skulle en enorm kreditåtstramning bli följden. Arbetslösheten skulle explodera och konkurserna öka drastiskt. Redan en liten men ändå påtaglig risk för en sådan katastrof medför att företagen avvaktar med sina investeringar och konsumenterna drar ner konsumtionen. Resultatet har blivit dagens eurorecession.


Priset för att kunna pressa grekerna till litet större åtstramningar och att kunna avsätta Silvio Berlusconi genom denna "njugghetskarusell" vi sett de senaste två åren kommer att bli högt. Enligt EU-kommissionens prognos kommer recessionen i eurozonen att kosta Europa två procents utebliven tillväxt eller ca 250 miljarder euro 2012 (bart 26/2-12) jämfört med prognosen hösten 2010. Sannolikt är kostnaden ännu högre för hela perioden.

Det är detta pris professor Balcerowicz borde rättfärdiga. Är verkligen "njugghetskarusellen" ett europeiskt intresse? Vill vi betala så mycket för att grekerna ska skrika tillräckligt av vånda över de krävda nedskärningarnas konsekvenser? Ett försvar av eurokrisen som ett medel för något större åtstramningar verkar ohållbart.

Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, EU, eurorecession, räddningspaket, åtstramning, nedskärning, Grekland, nationalekonomi, recession, ekonomi, politik på intressant.se

Sveriges ambitiösa klimatpolitik meningslös

Sverige släpper endast ut 0,2 procent av världens växthusgaser. Argumentet för att ändå försöka göra större utsläppsminskningar än andra länder är att andra länder då tar efter. Det är fel visas i en rapport av expertgruppen för miljöstudier.

Expertgruppen för miljöstudier (EMS) publicerar idag en rapport om varför ett litet land (t ex Sverige som står för 0,2 procent av de globala utsläppen) ska bedriva en mer ambitiös klimatpolitik än vad som krävs av världssamfundet (pressm, rapport 95 sid). Den är skriven av ekonomiprofessorn Michael Hoel vid Oslo universitet. Han skriver också en debattartikel i DN idag 26/3-12 med rubriken "Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken".

Detta är verkligen en ödets ironi, När den socialdemokratiska regeringen ville lägga ner ESO bildades EMS som en eftergift åt Miljöpartiet. Sedan miljöminister Andreas Carlgren byttes ut har motivet för de överambitiösa klimatpolitiska åtgärderna från regeringens sida inte längre angetts vara att "Sverige måste gå före". Motivet har istället blivit oklart. Nu är det väl enbart Åsa Romson (MP) som pratar om vikten av att gå före.

Att det är verkningslöst för ett litet land att driva en mer ambitiös klimatpolitik framgick redan 2008 när nationalekonomen Runar Brännlund från Umeå universitet intervjuades i vetenskapsradion (bloggart april-08 ). Det finns inga belägg från beteendeforskningen att så skulle vara fallet. Nu menar Michael Hoel till och med att en restriktiv föregångspolitik kan bli skadlig för klimatet:

"Politik som syftar till att uppnå ovanstående {indirekta effekter} ger olyckligtvis ofta även upphov till oönskade effekter. Ett tydligt exempel är så kallat koldioxidläckage, vilket är en negativ indirekt effekt. Koldioxidläckage kan uppstå om klimatstyrmedlen blir strängare enbart i ett land eller en region. Kostnadsökningar som inte sker i andra regioner kan då leda till att verksamheter med koldioxidutsläpp flyttas till de regionerna utan att de globala utsläppen minskar. De kan till och med öka."

Nu borde det vara dags att gå till offensiv mot Miljöpartiets försök att utnyttja klimatpolitisk kritik för egoistiska partipolitiska syften. Det är meningslöst att ta på sig extra kostnader jämfört med andra länder för klimatåtgärder som bara innebär tom demonstrationspolitik. Hur kan Miljöpartiet riskera att dess politik istället ökar utsläppen?

Läs även andra bloggares åsikter om klimatpolitik, miljöpolitik, regeringen, Miljöpartiet, växthuseffekten, klimatkris, global uppvärmning, miljö, politik på intressant.se

Rawls är inte så radikalt egalitär som professor Halldenius tror

Varför skulle den ekonomiska utjämningen drivas så långt att ytterligare utjämning skulle skada ekonomin så mycket att även de sämst ställda fick det sämre? Ett mera rimligt moraliskt krav är att de rika bekostar ett trygghetsgolv för dem som inte effektivt kan försörja sig. En lätt revidering av Rawls' teori talar för att inkomstfördelningen kan bli ganska ojämn.

Idag var det utjämningsfilosofen John Rawls som uppmärksammades i OBS' serie om framträdande filosofer. Nu framträdde professorn i mänskliga rättigheter Lena Halldenius, tillika docent i praktisk filosofi i Lund, med en kort presentation som dock var något rumphuggen vad gäller kritiken mot utjämningen.

John Rawls (1921-2002) har betecknats som 1900-talets viktigaste filosof (wp). Jag skrev en bloggartikel i oktober 2005 om Rawls' teori och en längre sammanfattning 1999. Halldenius betonade Rawls' kritik mot dem som menar att man kan summera hela samhällets nytta vid olika fördelningar. Samhället måste vara rättvist för var och en, annars kan de fattiga förlora. Det är ett angrepp på utilitarismen, men det nämnde inte Halldenius.

Halldenius går inte in på sådana teknikaliteter som förknippas med Rawls, såsom ursprungspositionen (OP), okunnighetens slöja, maximinkriteriet och differensprincipen. Hon menar att Rawls lanserar ett långtgående krav på jämliket, dvs utjämning:

"De materiella resurser som alla människor behöver för att kunna realisera det liv som de ser som gott skall fördelas jämlikt, om inte en ojämlik fördelning skulle gynna samhällets sämst ställda. Det enda problemet med jämlikhet är empiriskt: Det behövs lite incitament som smörjmedel i samhällskroppen. Om ingen tillåts ha det bättre än någon annan kommer ingen att anstränga sig och då får alla det sämre. Ojämlikhet i resurser kan alltså vara rättvist men bara på detta villkor: att det lyfter alla, att de som har det sämst ställt i en ojämlik materiell ordning hade haft det sämre i en jämlik. Om det inte går att visa att direktörens miljonbonus har en sådan effekt på det ekonomiska systemet att den faktiskt gynnar diskaren i personalmatsalen eller det långtidssjukskrivna vårdbiträdet så har han ingen rätt till den."

Det hade varit intressant att höra vad Halldenius hade för uppfattning om beskattningen av dessa höga löner och bonusar. Även om det inte går att enkelt bevisa att företagarna gör ett bättre jobb, som kommer alla till del, om de får mera pengar för sina ansträngningar, är det ju enkelt att se att det kommer in mera skatter. Och dessa skatter är till fördel för diskaren och vårdbiträdet. Så där kan man inte se den egalitära radikalitet som Halldenius höll fram. Personligen ansåg Rawls att en proportionell skatt skulle vara tillfyllest för att uppfylla kraven som hans teori ställde.

Men den konventionella tolkningen av teorin kan också kritiseras på ett kraftfullt sätt. Halldenius beskriver beslutssituationen där man kommer fram till att vilja ha så mycket som möjligt om man råkar illa ut (maximin) så här:

"Tänk att du inte längre vet allt om dig själv. Säg att du vaknar upp efter en tid i koma och har glömt vem du är. Du kan fortfarande resonera rationellt och inser att du vill ha ett gott liv. Du vet att vissa har mer och andra mindre, vissa är friska och andra sjuka, vissa har mer inflytande än andra genom kön, klass, hudfärg eller tur. Men du vet inte vem av dem du är. Du måste tänka dig att du kan vara vem som helst. Du kan vara den som har det sämst. Vad skulle du föredra då? … Ja, vad skulle du föredra då?"

Svaret är enligt min mening att man skulle välja ett trygghetsgolv så att man alltid skulle överleva utan behöva tigga. Men man skulle inte välja att andra skulle betala maximalt mycket till en själv (dvs så mycket att "smörjoljan" nästan tar slut) om man själv inte skulle kunna arbeta effektivt. Detta svar bygger jag på två grunder: 1) min uppfattning om människors känsla för moralisk rättfärdighet i kombination med att människan inte är helt obenägen att ta avsevärda risker, 2) empiriska undersökningar av val av belöningsprinciper under osäkerhet.

De empiriska undersökningarna redovisades redan 1992 av de amerikanska professorerna Norman Frohlich och Joe A Oppenheimer i boken Choosing Justice - An Experimental Approach to Ethical Theory (California, Berkely). De konstaterar att inga av de grupper som under okunnighet skulle prata sig samman om en belöningsprincip valde Rawls' differensprincip. Det vanligaste var att man föredrog ett trygghetsgolv.

Rawls' teori är empirisk när det gäller val av fördelningsprincip. Vad han själv eller andra filosofer har för uppfattningar om teorin i allmänhet saknar betydelse om man inte kan göra gällande att det finns trovärdiga skäl att välja differensprincipen med maximin.

Eftersom det inte verkar finnas trovärdiga skäl kommer teorin istället att utpeka en mycket ojämnare fördelning som den rättvisa. De som tjänar mycket pengar behöver då enbart erlägga så mycket skatt att det räcker för att ge grundtrygghet till dem som inte på ett effektivt sätt kan försörja sig själva. Om man har fullgjort denna plikt kan man tjäna hur mycket pengar som helst eftersom detta är förenligt med den av alla (under okunnighet) valda fördelningsprincipen.

Observera att Rawls antar att dessa personer i OP inte lider av avundsjuka. Experimentpersonerna valde inte heller fördelningsprinciper med "tak". Jag kan därför inte se att Rawls lanserat en teori som förespråkar särskilt mycket utjämning.

Läs även andra bloggares åsikter om Rawls, Halldenius, utjämning, altruism, omfördelning, jämlikhet, differensprincipen, maximin, grundtrygghet, trygghetsgolv, fördelningsprinciper, moral, filosofi, politik på intressant.se

Är människan genetiskt programmerad till samhällsbyggande?

Människor har knappast likheter med samhällsbyggande bin som J Haidt menar. Sådan "altruism" är inte medfödd. Men människan har lätt för att lyda den egna gruppens moralistiska budskap och underkasta sig chefer och organisatörer.

Diskursen om människans natur som samhällsvarelse tycks skifta våldsamt. Jag läser i tidskriften Fokus' senaste nummer (12/2012) att den amerikanske psykologen Jonathan Haidt (Virg Univ) i förra veckan kom ut med boken The Righteous Mind (TED, bokintro). Den sägs gå ut på att människor inte föds själviska som Richard Dawkins menade i Den själviska genen (1976) utan som djupt sociala varelser - nästan som sociala steklar, t ex bin (artförf Johan Wennström).

Haidt medger dock att egenintresse är ett starkt förekommande drag hos människan men menar att vi samtidigt är förvånansvärt skickliga i att bilda grupper och att osjälviskt arbeta för det gemensamma bästa. Ett exempel på detta är den s k "broom army" bestående av invånare från hela London som röjde upp efter vandalernas förstörelse vid upploppen i Tottenham i augusti 2011 (bloggart).

Människan har en dubbelnatur menar Haidt: "Enskilda människor som inte är släkt med varandra , eller ens känner varandra, samarbetar på ett för djur helt unikt sätt i allt från små grupper och grannskap till städer och nationer. Så även om människor har stora likheter med schimpanser, vilka konkurrerar med varandra inom grupper verkar det finnas delar av år psykologi som påminner mer om hur vissa insekter, exempelvis, bin konkurrerar grupper emellan."

Denna metafor är naturligtvis provocerande eftersom bins sociala beteende i en bikupa (hive) är helt genetiskt betingat genom en nära släktskap (syskonskap). Men Haidt menar att det trots alla tidigare rön skulle kunna föreligga en s k multinivåselektion - dvs att det naturliga urvalet sker både på individnivå och gruppnivå (bloggart mars-10).

Människans "ultrasocialitet" är enligt Haidt resultatet av ett genetiskt urval av grupper som "genom moraliska medel" har kuvat "frifräsare" och härigenom fått ett övertag över andra grupper - något som jag skulle vilja kalla gruppegoism (pariokalt beteende). En viktig fråga är huruvida detta verkligen förtjänar att kallas altruism och den springande punkten är huruvida detta beteende är medfött.

Om vi tillämpar Lasse Bergs teser om människans altruistiska natur (nu senast manifesterade vid ett framträdande i förra veckan hos "Unga Klara") menar han att detta underordnande i hierarkier strider mot människans genetiska natur som är altruistisk och samarbetsinriktad, men som deformerats redan av jordbrukssamhällets onda krav på underkastelse (blrecension juni-11). Jonathan Haidt har alltså nästan motsatt uppfattning på denna punkt.

Haidt betonar de kommunitära dygderna (utan att nämna det?) såsom solidaritet och patriotism, en disciplinerande religion och kulturella traditioner som symboliserar grupplojalitet. Det verkar som om han är påverkad av Alasdair MacIntyre (wp, känd kommunitarian, wp fr Glasgow, num Notr Dam Univ, katolskt i USA). Om "bikupans psykologi" tynar bort kommer existentiell hopplöshet och ångest att uppstå. Haidts evolutionspsykologiska teori är att stora svårigheter för den tidiga mänskligheten (en befolkningsflaskhals för 195 000 år sedan) lämnade kvar endast dem som hade lärt sig att samarbeta och fungera i grupp.

I så fall skulle väl små barn ha denna egenskap att gynna den egna gruppen i de experiment som gjorts av Ernst Fehr? Det stämmer dock dåligt med Fehrs andra experiment ("sharing game") där det altruistiska beteendet inom gruppen är svagt för de yngsta barnen och sedan blir allt starkare med stigande ålder och påverkan från uppfostran. Haidt verkar alltså ha fel. Det "pariokala" beteendet är inte genetiskt betingat utan ett resultat av moralisk socialisering ("man ska vara snäll mot sina kamrater"). Denna möjlighet till individens anpassning till gruppen (socialisering) kan naturligtvis vara genetiskt påverkad och i sin tur vara en orsak till att människan fått så stora framgångar med avancerade, komplicerade och omfattande samhällen. Barnen är uppenbarligen mottagliga för krav på underkastelse och lydnad inför auktoriteter ("man har lätt för chefer").

Hur skulle man då kunna förklara "the broom army" i London 2011? Det finns en genetisk egenskap hos ca 40 procent av befolkningen som Ernst Fehr kallar beredskap för "altruistisk bestraffning". Den går ut på att till priset av egna uppoffringar bestraffa svikare i samarbetet inom en grupp. Inte var det Londonbor från alla möjliga håll som tyckte synd om de drabbade som manifesterade genom att samtidigt höja sina sopborstar och hurra. Det var en fientlig manifestation mot huliganerna och ingen osjälvisk hjälpaktion.

Människan är alltså inte genetiskt programmerad för samhällsbyggande och osjälviskhet. Men människan är av naturen påverkbar med moraliska incitament och moralisk propaganda. Om denna utformas som att den egna gruppen har ett rättmätigt (righteous) syfte mot andra grupper kan en avsevärd psykologisk styrka i kampen uppbådas - i slutändan våld. Men detta är en annan historia än den om den föregivna altruismen.

Läs även andra bloggares åsikter om altruism, egoism, egenintresse, osjälviskhet, Haidt, bikupa, samhällsbyggande, samarbetsförmåga, människans natur, Lasse Berg, Dawkins, Fehr, evolutionspsykologi, kommunitarism, filosofi, samhälle, politik på intressant.se

Skolan raserades av 68-vänstern

Den dåliga utvecklingen för skolan orsakades av att skolan i Sverige påverkades av 60-talsvänsterns extrema jämlikhetsideologi, som bl a försämrade lärarlönerna. Det menar DN:s förre chefredaktör.

På DN-debatt idag 24/3-12 skriver DN:s förre chefredaktör Hans Bergström om hur försämringen av den offentliga skolan skapade ett föräldramissnöje under 1970- och 80-talen som fick sitt utlopp i friskolereformen. Han menar att "många, många föräldrar haft egna erfarenheter av brist på ordning, struktur, arbetsro och ambition i de offentliga skolorna" vilket öppnade för en motreaktion.

Bergström gör en jämförelse med Finland som inte anammade de nya vänsteridéerna på 60-talet:

"Nu gick Sverige i stället i rask takt in för att bryta ner allt det gamla. Vinden från 1968 stannade inte vid tidningarnas kultursidor utan blåste rakt genom skolpolitik och skolmyndigheter. I Finland skedde inte något motsvarande. 1968 blåste över i Finland men kom att prägla institutionerna i Sverige. Det är den avgörande förklaringen till skillnaderna i skolresultat i dag mellan de båda länderna."

Vi ska enligt Bergström inte tro på de vänsterdebattörer som idag försöker ge sken av att det var friskolereformen 1992 som gjorde skolan dålig: "Folkbildaren och vänstermannen Arne Helldén gick med boken Platon eller soptippen (1982) konkret igenom något av det förstörelseverk i Sverige som genomfördes långt före 1990-talets kommunalisering och friskolereform. Karin Hadenius visar i sin betydelsefulla doktorsavhandling Jämlikhet och frihet (1990) hur det grundskolebeslut 1968 som bar Olof Palmes signum som utbildningsminister dramatiskt nedrustade ämnesundervisningen."

Bergström vänder sig emot att den nya politiken gick ut på att sänka lärarnas och rektorernas auktoritet och skriver:

"Rektorer som ingripit för att skapa ordning har under dessa år regelmässigt tagits i örat av skolmyndigheterna. Krav på ansträngning ansågs reaktionärt. Betyg skulle bort. Alla symboler för framgång och erövrad kunskap – som studentexamen och beteckningen ”lektor” för lärare med doktorsexamen – skulle avskaffas."

Från 1968 höjdes inkomstskatterna för den tredjedel med de högsta inkomsterna och marginalskatterna höjdes kraftigt. Utöver detta lades den statliga lönepolitiken om i utjämnande riktning i enlighet med socialdemokratisn nya slogan "ökad jämlikhet". Bergström ser detta som en följd av den nya vänsterns genomslag i opinionen:

"Till 68-vågen hörde en extremt formulerad jämlikhetssyn, för vilken socialdemokratin bär huvudansvaret. Varje lönerörelse inom den offentliga sektorn kom nu att gå ut på att höja lönerna för ”låginkomsttagarna”, på bekostnad av dem med högre löner, och pressa ihop löneskillnaderna. Det gick ut över yrkeskårer som ämneslärare och vidareutbildade sjuksköterskor. Deras relativa lönenivåer sänktes drastiskt."

Detta är uppenbarligen jämlikhetsideologins praktiska konsekvenser på lång sikt. Sverige har fått en sämre skola trots att vi ligger i toppskiktet när det gäller satsningar på skolan i förhållande till BNP. Men vänstern försöker vränga till historieskrivningen och förneka att det var den konformistiska socialdemokratin som pressade ner lärarlönerna. I stället skulle det ha varit "tjänstemannafackens förhandlingsprioriteringar" som varit orsaken (Röda berget). Den devota sossebloggaren Martin Moberg instämmer och vidareförmedlar rubriken "årets dravelartikel" i sin bloggrubrik. På den nivån försöker vänsterbloggare alltså bemöta Bergströms tänkvärda artikel.

Tidigare har jag skrivit en artikel (3 feb-11) om jämlikhetsideologins skador på den svenska spetsforskningen och om att talangerna behöver få större belöningar (20 feb-11). Men när hör vi några sådana signaler från regeringshållet?

Andra bloggar om: jämlikhet, skola, utjämning, lärarlöner, vänstern, marginalskatt, socialdemokratin, 68-vänstern, ekonomi, utbildning, politik på intressant.se

Löfven är en riktig gråsosse

Den nye partiledaren är vad som behövdes enligt eftervalsundersökningen 2010 - en riktig högersosse. Men partiets vänsterfalang lyckades förhindra detta i ett och ett halvt år.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven intervjuades av Louise Epstein i P1 (lyssna) på torsdagseftermiddagen 22/3-12. Utgångspunkten var partiprogrammet och ideologiska frågor men i slutet handlade det om vapenexport och Saudiarabien. Att Löfven skulle ha tagit ett steg åt vänster, som Sven-Eric Liedman skrev i DN, verkar helt fel.

Intervjun började med frågan om hur klasskillnaderna skulle angripas. Löfven svarade med det ganska pragmatiska konstaterandet att det gällde att få folk i arbete. De som inte har arbete orsakar tydligen en god del av klasskillnaderna i Sverige.

Det fanns också klasskillnader mellan arbetare med olika arbetssituationer som Löfven exemplifierade med enkla arbeten med några få handgrepp som upprepas hela tiden till skillnad mot dem som kunde få utlopp för hela sina förmåga i arbetet. Epstein ställde dock ej följdfrågan om det var den marxistiska "alienationen" som han avsåg.

Löfven utvecklade vikten av en långsiktig reformpolitik med satsningar på skolutbildning och välfärd. Ända sedan 1800-talet och fram till 90-talskrisen gick det framåt. Men sedan hände något under 90-talet. Nu ser vi med den nya regeringen en direkt försämring av situationen för dem som redan har det sämre.

På något sätt är det dock svårt att med politiska åtgärder komma åt problemen. Löfven pekade på globaliseringen som medför att nationalstaterna inte har fullt inflytande. Företagen kan flytta utomlands. Ideologin får tydligen vika för pragmatismen.

Det gäller att öka efterfrågan på arbetskraft, underströk Löfven. Epstein ställde inte följdfrågan om detta innebär att finanspolitiken är för åtstramande och att större budgetunderskott skulle vara motiverat. Löfven pekat själv på den (alltför) enkla utgången att S skulle satsa på näringspolitik och industripolitik där man skulle lägga in mera kunskap i produktionen för både varor och tjänster. Är det så enkelt? Och är det ökad export han tänker sig?

På frågan om inte återinförda förmögenhets- och arvsskatter skulle kunna användas för att minska klasskillnaderna svarade Löfven att han inte hade något emot dessa skatter i princip. Men vi måste se hur verkligheten ser ut. Förmögenhetsskatten var tidigare ett lotteri och man kunde välja om man ville betala. Löfven ville vara pragmatisk och låta frågan avgöras om s-utredningen kunde komma med användbara förslag.

Epstein ledde in samtalet på kapitalismen. Den var ett maktsystem som i oreglerade former skulle vara skadlig för miljön och arbetskraften. Det verkar inte vara dagens kapitalism han har i åtanke. Marknadsekonomi och privat äganderätt är däremot bra för produktionsutvecklingen, menade Löfven.

Inflytandefrågan för de anställda, som varit så central för Socialdemokraterna tidigare, reducerade Löfven till den ståndpunkt som gråsossarna hade på den tiden (fastän de inte hördes då): inflytande över den egna arbetssituationen. Några löntagarfonder var inte aktuella. Fördelningspolitiken ska drivas med skatter och socialförsäkringar, skola och omsorg.

Epstein försökte få Löfven att ta ställning i frågan om vinster i äldreomsorgen och vården. Han argumenterade för att skattepengarna ska användas för omsorgen och inte gå till utlandet. Men samtidigt hade han förståelse för att den som startar ett vårdföretag med hjälp av en egen slant har intresse för att få tillbaka satsningen. Löfven underströk också att staten måste se till kvalitetskraven. Även meddelarfrihet och valfrihet för konsumenterna var viktigt.

Löfven var försiktig i frågan om ersättningen till företagsledarna. Inget klart framkom om vapenexporten. På sikt ska pensionärer och löntagare betala lika skatt men en sådan reform kunde ta tid. Ingångslönerna för ungdomar var en fråga för arbetsmarknadens parter. I det nya partiprogrammet skulle en offensiv, global, facklig strategi utvecklas.

Någon vänsterman är Löfven uppenbarligen inte. Han lever upp till den partiledare som Socialdemokraternas eftervalsanalys utpekade men som alla aktiva - även inom analysgrupperna - förnekade och undertryckte (bloggart dec-10). Löfven verkar vara en riktig gråsosse och har snabbt ökat opinionssiffrorna för Socialdemokraterna, precis som kunde förväntas av eftervalsundersökningen hösten 2010. Detta är rimligtvis ett svidande nederlag för vänsterfalangen.

Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Löfven, ideologi, gråsosse, högersosse, högervridning, Socialdemokraterna, Löfven, vänsterfalangen, politik på intressant.se

Fakta om inkomstskatten 2012

Brytpunkten är 34 500 kronor per månad 2012. Den övre brytpunkten ligger på nästan 49 000 kr/mån. Marginalskatterna är då 53 respektive 58 procent.

Några större nyheter har inte inträffat 2012. Kommunalskatten i genomsnitt har dock stigit mera än tidigare år, från 31,55 till 31,60 procent. Jobbskatteavdragen har förblivit fyra till antalet: 2007, 2008, 2009 och 2010. I år sker uppräkningar av skiktgränserna med inflationen och den schabloniserade reallöneutvecklingen.

Brytpunkten för statlig skatt höjs 2012 till 34 500 kronor i månadslön. När man uppnått denna lön stiger skatten till 20 procent på ytterligare inkomster. (pdf) (Använd inte "skiktgränser" hos skv.) För pensionärer är brytpunkten 36 383 kr/mån.

Den övre brytpunkten där 5 procents ytterligare skatt ("värnskatt") tas ut blir 48 933 kronor per månad. För pensionärer är den 50 058 kr/mån.

Kommunalskatten är 31,60 procent i genomsnitt och till denna kommer för de flesta 1,17 procent i kyrkoavgift och för alla skatt på 0,22 procent i "begravningsavgift". Summan blir 32,99 procent, som tidigare kallades kommunalskatt.

Marginalskatten blir därmed ovanför nedre brytpunkten 53 procent (>34,5' kr) och 58 procent ovanför den övre (49' kr).

Skatterna kan räknas ut på sajten jobbskatteavdrag.se eller hos ekonomifakta (här får man också uppgift om "arbetsgivaravgifterna", dvs löneskatterna på 31,42 procent). Skatteverket har numera en detaljerad uträkningsfunktion.

Förra årets artikel.
Läs även andra bloggares åsikter om skatt, inkomstskatt, jobbskatteavdrag, skatter, brytpunkt, marginalskatt, politik på intressant.se

Nästan hälften av arbetslösa ungdomar studerar

Av ungdomsarbetslösheten på 124 000 personer 4e kv-11 var 54 000 heltidsstuderande som ville extraknäcka. Den verkliga ungdomsarbetslösheten är 11,7 procent eller 5,6 procent av befolkningen 15-24 år. De flesta har redan hoppat av skolan.

När konjunkturerna blir bättre kommer arbetslösheten att minska. Det sker främst i gruppen inrikesfödda 25-74 år. De stora problemen finns bland ungdomar 15-24 år samt bland de utrikesfödda. Här har svårigheterna blivit allt allvarligare oberoende av konjunkturutvecklingen. Både oppositionen och regeringen har nu framhållit att det är ökade satsningar på utbildning som utgör den väsentliga lösningen på problemet med den ökande strukturella arbetslösheten.

Men beror den ökande ungdomsarbetslösheten verkligen på otillräcklig utbildning? Fjärde kvartalet 2011 uppgick ungdomsarbetslösheten till 124 000 personer (AKU). Denna siffra kan relateras till befolkningen 15-24 år som uppgår till 1 243 000 personer och då utgör de arbetslösa 10,0 procent. Eftersom många ungdomar studerar utan att söka arbete utgör arbetskraften endast 47,9 procent eller 596 000 personer. Ungdomsarbetslösheten blir då ganska stor i relation till den begränsade arbetskraften. Dessa 124 000 personer blir då 20,8 procent av arbetskraften.

Av de 124 000 arbetslösa är emellertid 54 000 heltidsstuderande. Det är i huvudsak studenter och gymnasieelever som vill arbeta några timmar i veckan för att få litet mer pengar att röra sig med. Denna kanske något aviga definition har införts i Sverige för att underlätta internationella jämförelser, vilket förutsätter att benägenheten att extraknäcka under studietiden är likartad i olika länder.

Om vi drar bort de 54 000 studerande blir den mera allvarliga ungdomsarbetslösheten 70 000 personer eller 11,7 procent av arbetskraften (och 5,6 procent av befolkningen 15-24 år mot 3,8 för 25-74 år). Det är alltså främst dessa 70 000 personer som skulle erbjudas utbildning för att kunna få mera kvalificerade jobb. Övriga "arbetslösa" ungdomar - 43,5 procent av samtliga ungdomar - studerar redan.

I dagens interpellationsdebatt i riksdagen framförde en socialdemokrat (Isak From) uppgiften att "ungdomar som hoppat av skolan" och som har svårt att få jobb uppgår till 130 000 personer. Det är alltså fler än arbetslösa (inkl studerande) i gruppen 15-24 år. Sannolikt ingår här även äldre personer än 25 år. Detta betyder dock att en mycket stor del av de 70 000 icke studerande arbetslösa utgörs av personer som gett upp sina studier och hoppat av skolan.

En del av de 70 000 kan tänkas ha varit "skoltrötta" och därför senare ha blivit mer motiverade för studier. Men det är knappast troligt att den femtedel av gymnasieeleverna som avbryter sina studier enbart är "skoltrötta". De flesta upptäcker sannolikt att den utbildning som gymnasieskolan erbjuder idag inte är anpassad till deras teoretiska förmåga, trots att kunskapskraven under lång tid anses ha anpassats nedåt. Det är alltså inte ytterligare utbildning som är lösningen på merparten av de 70 000 ungdomarnas arbetsmarknadsproblem.

Den fråga som borde ställas till främst oppositionen är vad man tänker sig att satsa på för utbildning (ett nytt "kunskapslyft") för de 70 000 eller ännu flera som avbrutit sina studier. Socialdemokraternas argument är att det är med kvalificerad utbildning Sverige ska konkurrera i framtiden, inte låglönejobb i servicesektorn. Men argumentet verkar vara felaktigt. Att det behövs kvalificerad utbildning för exempelvis spetsteknologisk alzheimerforskning leder inte logiskt till att avhoppade gymnasieelever ska tvingas in på teoretiska fortsättningsutbildningar.

Det kanske inte alls är mera utbildning som är lösningen på problemet med att okvalificerade personer utan utbildningsambition har svårt att få jobb. Lösningen ligger i andra typer av åtgärder som skapar fler enkla jobb som passar denna kategori arbetssökande. Dessa jobb finns knappast inom exportnäringarna utan inom tjänstesektorn. Sänkt krogmoms, lärlingsutbildning med subventioner inom handeln och andra subventionerade arbeten eller subventionerade arbetstagare verkar vara återstående möjligheter.

Tron att det går att få fler att klara skolan med hjälp av mera okonventionella utbildningsåtgärder manifesterades idag i en artikel i SvD på Brännpunkt 20/3-12. Camilo von Greiff vid SNS och två andra forskare redogör för en ESO-rapport betitlad En god start - en ESO-rapport om tidigt stöd i skolan där prov redan i förskolan diskuteras. Gruppen vill också införa skolplikt för sexåringar. Men efter vad jag kan se diskuterar man inte möjligheten att de 13-14 procent av eleverna med svag teoretisk förmåga inte kan klara skolan ens med mera hjälp. Detta var tesen som fem barnneurologer mfl skrev om på Brännpunkt i januari 2011 (bart). Om de har rätt behövs det fler enkla jobb istället för mer utbildning.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, nya jobb, skola, gymnasium, studerande, ungdomsarbetslöshet, utbildning, enkla jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Hur ska moderaterna vinna valet 2014?

Moderaterna och regeringen kommer att kunna vinna frågan om nya jobb 2014 genom den normala konjunkturuppgång, som kan väntas utan nya kriser ute i världen. Siffrorna ser redan bra ut. Men oppositionen kanske hittar någon annan fråga att slå Reinfeldt med?

På södagskvällen 18/3-12 framträdde den moderate statssekreteraren Per Schlingmann i Agenda där han skulle förklara hur moderaterna skulle vinna valet 2014. Detta skedde mot bakgrund av att Sifo idag kommit med siffror som visar att de rödgröna har egen majoritet med 50,1 procent mot regeringens 43,0 procent. Den vanligaste förklaringen till detta är att det är en följd av att Stefan Lövfen tagit ett fast grepp om Socialdemokraterna. Men har inte Fredrik Reinfeldts utspel om att man "måste" jobba till 75 år eller Carema-skandalen haft någon betydelse?

Av etermedias beskrivningar skulle också moderaternas misslyckande att minska arbetslösheten jämfört med 2006 kunnat spela en roll. Motargumentet att antalet jobb ändå blivit fler har den här gången bemötts med ett resonemang att detta är en automatisk effekt av att befolkningen ökat. Själva andelen sysselsatta av den arbetsföra befolkningen har minskat. Detta gjorde Magdalena Andersson (s) ett stort nummer av i Agenda i februari. Mot detta kan man invända att den dåliga konjunkturen rimligtvis måste tillåtas få ett genomslag utan att det är regeringens fel (bart 6/3-12). Dessutom visade det sig att siffrorna om sysselsättningsgraden var fel - den har stigit i alla tre grupperna 15-24, 25-64 och 65-74 år (bart 8/3-12).

Sakligt sett har alliansregeringen inte något att skämmas för när det gäller att kunna driva sysselsättningspolitik. Det visar en jämförelse som Anders Borg (m) presenterade på moderaternas partidagar i Örebro i slutet av veckan, se nedanstående diagram:


Finansministern presenterade också en uppdelning av arbetslösheten på några undergrupper de senaste åren:


Här ovan kan vi se att orsaken till den högre arbetslösheten 2011 (7,6 %) jämfört med 2006 (7,0 %) är unga som ökat med 0,6 procentenheter av den totala arbetslösheten och utrikes födda som ökat med 0,6 pe. Den rena konjunkturarbetslösheten har regeringen lyckats minska från 2,3 procentenheter till 1,9 trots finanskris och eurokris. Det är alltså långsiktigt stigande trender som ligger bakom arbetslöshetens ökning snarare än konjunkturer och ekonomisk politik. Siffran över utrikes födda skulle ha sett mycket bättre ut om regeringen minskat flyktinginvandringen. Är det detta media och Socialdemokraterna efterfrågar när man riktar svepande kritik mot regeringen?

Ungdomsarbetslösheten är ett svårt problem. Den har varit hög i 20 år påpekade Schlingmann i Agenda. Men han hade inget nytt att säga om hur man skulle kunna få ner den. Att sänka ingångslönerna avvisades av Reinfeldt i hans tal i Örebro (DN). Inte heller verkar moderaterna vara inställda på att lätta upp arbetsrättslagstiftningen för att underlätta för unga att få jobb. Det är "utbildning" som sägs vara lösningen. Både regeringsföreträdarna och Socialdemokraterna nämner mera utbildning. Men vad är det för utbildning man tänker på? Det skulle vara intressant att få en jämförelse av vad regeringen och oppositionen har i åtanke.

I slutändan beror ungdomsarbetslösheten sannolikt på att den typ av enkla jobb som en del av ungdomarna förr i tiden kunde få alltmer håller på att försvinna. Det blir allt färre sådana jobb lediga och därför måste ungdomar med låga kvalifikationer vänta allt längre i arbetslöshet. Kan det också vara så att det blivit fler med låga kvalifikationer när allt fler slås ut från gymnasieskolan? En femtedel hoppar av gymnasiet numera och dessa personer har oerhört svårt att få något jobb. Tragedin här är att de inte har nekats utbildning utan de har frivilligt kommit till klarhet i att utbildning av det slag som erbjuds inte är något för dem. Så vad finns det ens teoretiskt för typ av utbildning att sätta igång för avhopparna från gymnasiet?

Detta hade Schlingmann inget att säga om. Men det kanske inte behövs? Nästa år och 2014 kommer konjunkturen att förbättras. Om vi jämför med 2008 i diagrammet ovan borde vi kunna vänta oss att gruppen inrikes födda 24-54 år minskar med ett par tiondels procentenheter, gruppen utrikes födda kanske med två tiondelar och ungdomsarbetslösheten med tre tiondelar. Även bland de äldre kan en minskning ske eftersom det är 400 000 som ska gå i pension i den kommunala sektorn framöver. En del av dem kanske jobbar kvar några år. Så arbetslösheten kan sjunka till ca 6,8 procent 2014 om det inte blir någon ny kris ute i världen.

Utan att regeringen egentligen driver någon väsentligt ny politik de närmaste två åren kommer alltså arbetslösheten att sjunka till under den nivå som rådde när man tillträdde 2006. Om sysselsättningsgraden också är något bättre kommer jobbfrågan sakligt sett inte att kunna vinnas av oppositionen. Men propagandamässigt kanske S kan vända vitt till svart. Sedan återstår för regeringen också att se till att det inte blir någon annan fråga som blir central i valrörelsen 2014.

Bloggat: P Andersson Andra bloggar om: moderaterna, regeringen, socialdemokraterna, nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, Reinfeldt, Löfven, Sifo, Schlingmann, Agenda, val 2014, konjunkturuppgång, arbetsmarknad, ekonomi, politik på intressant.se

Slutet för vänstern? Liedman i DN

Marxismens nestor i Sverige kan inte ge något svar på frågan om vad som är vänster. Värderelativismen verkar ha ätit upp vänstern inifrån. Postmodernismens "villfarelse" har blivit slutet för vänsterns ideologi.



I DN:s kulturdel idag 15/3-12 skriver idéhistorikern Sven-Eric Liedman om den formlösa vänstern i Sverige. Han börjar med två frågor som "ropar efter svar": "Vad är vänster och vem är vänster?" Marxisten Liedman borde vara rätte mannen att kunna ge svar på dessa frågor. Förutom idéhistoriska översikter har han skrivit böcker om frihet och solidaritet. Jag recenserade boken om frihet 2004 och boken om solidaritet 2000.

Vänstern under den franska revolutionen ville sträva efter social och ekonomisk jämlikhet, skriver Liedman. Men den yttersta vänstern i form av det sovjetiska kommunistpartiet "byggde upp ett samhälle som var extremt ojämlikt". Det är problematiskt men redan Marx och Engels tillbakavisade krav på "barbarisk likställighet" i det kommunistiska manifestet. Det hade varit intressant att få veta något om vänsterns syn på utjämning, men så konkret blir aldrig Liedman.

Han konstaterar att efter 68-vänsterns alla fraktioner har vänstern blivit homogen. Som grund anges att varken Dilsa Demirbag-Sten eller Bengt Olsson i sina artiklar i DN angett namnet på en enda vänstermänniska. Och Bo Rothstein menar enligt Liedman att feminister och antirasister inte får "urskulda hedersvåld och peka på rasism varje gång 'invandrare kommer sämre ut än etniska svenskar'". Vänstern har enligt Liedman fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Detta har inneburit en frestelse att omfatta den diffusa men "inflytelserika" postmodernismen.

Kan det vara postmodernismen som som nästlat sig in i vänstern och successivt brutit ner dess tänkande och viljekraft? Enligt Wikipedia karaktäriseras postmodernismen av en reaktion mot modernismen, som består i människans förmåga att kunna skapa, förbättra och förändra sin omgivning, med hjälp av praktiska experiment, vetenskaplig kunskap och teknologi. Postmodernismen betonar istället motståndet mot framsteg, objektivitet och förnuft och framhåller att allt är relativt och subjektivt, till exempel erfarenhet, mening, moral (t ex existentialism) och kultur (t ex kulturrelativism). Samhället är massmediadominerat, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt. Inom filosofin betonas poststrukturalism, dekonstruktivism, mångkulturalism och genusstudier. Friedrich Nietzsche har haft stor betydelse. Moderna filosofer är Jean Baudrillard och Jean-François Lyotard. Mindre potentater är Jacques Derrida och Michel Foucault.

En pikant detalj i postmodernismens framträdande är den s k Sokals bluff. Vänstermannen Alan Sokal, en professor i fysik i NY, skickade 1996 in en bluffartikel till den postmoderna tidskriften Social Text. Syftet var att avslöja att postmodernismen till stor del uppmuntrar pseudovetenskap och han ville motverka den kunskapsteoretiska relativism som säger att vetenskapen bara är en social konstruktion.

Liedman vill framhålla professor Horace Engdahl (f 1948), tidigare Svenska Akademiens ständige sekreterare, som postmodernismens mest namnkunnige företrädare i Sverige. Han "var nog vänster men en kritiker av den vänster som ville ha monopol på begreppet". Kan man av det dra slutsatsen att postmodernismen är en ny variant av romantiken? Onekligen finns beröringspunkter. Men Liedman ser tankeriktningen som en villfarelse och bestående av en samling "skeptiker och inga förkunnare av ett nytt glädjebudskap". Vari Engdahls vänsterbudskap skulle bestå framgår inte.

Tydligare vänstermän är i Liedmans ögon utilitaristen Torbjörn Tännsjö och redaktören Göran Greider, ett ankare som inte är hämmat av några "postmodernistiska skrupler". Men vad vill de konkret? Liedman nämner inte Tännsjös tidigare(?) krav på internationell inkomstutjämning. Och hur är det med Greiders flört med löntagarfonder och ekonomisk demokrati? Är det något som ännu är aktuellt?

När Miljöpartiet bildades deklarerade Per Gahrton att miljöfrågorna varken var höger eller vänster. Liedman menar dock att fördelningsfrågorna indikerar att MP är "en försiktig vänster". Det är intressant eftersom man tidigare kunnat få intrycket att miljöfrågorna skulle lösas med mera planekonomiska grepp, som rimligtvis är klart vänster. Den riktiga miljövänstern finns tydligen utanför MP.

När Gahrton i augusti 2010 lanserade den "gröna ideologin" som ersättning för liberalismen gjorde jag en lista över ideologiska områden som man borde förhålla sig till. Det rörde sig om näringslivet, den sociala sektorn, inkomstomfördelningen och säkerhetsproduktionen. Av dessa nämner Liedman enbart inkomstomfördelningen i termer av klassklyftor som åter fördjupas. Att arbeta för en minskning är vänsterns uppgift - men Liedman har ingen antydan om hur detta konkret ska gå till.

Kan det vara så att vänstern är så vilsegången av postmodernistiska irrläror att även Liedman saknar förmåga att konkretisera ett vänsterbudskap? När revolution och marxism har dekonstruerats står vänstern utan ideologi. Kvar finns ett allmänt kvirrande över borgerliga regeringsåtgärder. Inte ens finanskrisen och eurokrisen har kunnat samla vänstern till ett alternativt socialistiskt ideologiskt budskap. Liedmans artikel markerar början till slutet för vänstern.

Läs även andra bloggares åsikter om vänstern, socialism, Liedman, ideologi, postmodernism, Horace Engdahl, Tännsjö, Greider, Benke, Gahrton, filosofi, politik på intressant.se

Ljuger euro-politikerna?

Eurozonens politiker föröder sitt förtroende genom en inkonsekvent och kraftlös politik. Nu visar det sig att åtstramningspolitiken slår fel. Försöken att öka bankernas kapitaltäckning leder till kreditåtstramning. Den grekiska räntan är fortfarande 19 procent.

I en kolumn i DN idag 14/3-12 (ej onl) menar professor Barry Eichengreen, Berkley, att eurokrisen till stor del beror på bristande förtroende. "Det underskott som hindrar Europa från att sätta punkt för sin kris är ett underskott i förtroende." Ett exempel på förtroendeminskande politik är Angela Merkels agerande när hon säger "en sak ena dagen och raka motsatsen nästa".

"Angela Merkel i slutet av februari gjorde ett stort nummer av att ingen större finansiell brandvägg behövdes för att skydda andra euroländer från en kaotisk grekisk statsbankrutt. Inte en enda euro till av de tyska skattebetalarnas pengar skulle gå till det ändamålet, lovade hon. Men när förbundsdagen väl hade röstat igenom den senaste insatsen för att rädda Grekland ... skulle hon lägga om kurs och hävda att eurozonen trots allt behövde en större brandvägg."

Som jag hävdat tidigare styrs Merkel av närmast outgrundliga intentioner som inte är rationellt grundade. Nu har framkommit att en av Merkels tidigare tunga rådgivare, förre ECB-chefen Jean-Claude Trichet, också gjort ett kategoriskt uttalande som visat sig vara helt felaktigt (tips fr Englund). Enligt Reuters den 24 juni 2010 garanterade Trichet att den då förordade åtstramningspolitiken inte skulle dra ned Europa i stagnation:

"As regards the economy, the idea that austerity measures could trigger stagnation is incorrect. I firmly believe that in the current circumstances, confidence-inspiring policies will foster and not hamper economic recovery, because confidence is the key factor today."

Barry Eichengreen skrev en kolumn i DN i juli 2010 där han var skeptisk till austerity-politiken men där han ändå visade förståelse för att enskilda länder med stora budgetunderskott måste vidta åtstramningar för att öka förtroendet. Detta gällde dock inte Tyskland, England och USA. Oavsett detta kan man idag konstatera att Trichets uttalande visat sig vara helt felaktigt. Den tillväxt på 1,8 procent för eurozonen som förutsågs hösten 2010 har visat sig bli en negativ tillväxt på 0,3 procent för 2012 enligt senaste prognos från kommissionen (bart 26/2-12).

Trichets tes bygger på att fundamenta, som i sig har en åtstramande effekt, skulle överflyglas av att rådande primitiva föreställningar skulle förstärkas av åtstramningspolitik, som är vad man tror skulle tillfredsställa de primitiva balansföreställningarna och leda till att företagarna började investera och hushållen konsumera. Men det kanske ändå är så att förtroendet för den förda politiken har eroderats av en allmän ekonomisk-politisk klantighet. Genom Merkels velighet har allmänheten fått intrycket att euron kanske skulle kollapsa och en svår finanskris skulle utbryta i hela Europa. Företagen skulle av denna anledning ha kunnat dra ner på investeringarna och hushållen blivit försiktiga med sin konsumtion.

En mera fundamental anledning för företagen att dra ner sina investeringar är ökade svårigheter att få låna. Även denna tendens är politiskt initierad. Den europeiska bankmyndigheten EBA krävde i höstas att de europeiska bankerna skulle öka sin "primärkapitalrelation" till 9 procent i juni 2012. Motiveringen var säkerhetsskäl. Detta kräver teoretiskt antingen högre bankvinster eller nyemissioner av aktier eftersom lånat kapital inte räknas. Lönsamhetsläget är dock nedtryckt och det är även politiskt svårt att kräva högre vinster (i Sverige hetsar Anders Borg mot bankerna). Då skulle nyemissioner kunna vara lösningen - men så är det inte.

Ett exempel på hur det kan gå är den italienska storbanken Unicredit som tog in 7,5 miljarder euro i nytt aktiekapital. Det ledde till att aktiekursen rasade med 45 procent och avskräckte andra banker från att försöka denna metod. Det som då återstår är att dra ner utlåningen så att det egna kapital banken redan har blir 9 procent av återstående utlåning. Underligt nog verkar inte EBA ha tänkt på denna effekt trots att den debatterades redan i höstas. Nu får EBA skarp kritik från BIS ("centralbankernas bank") i den senaste kvartalsrapporten. Europa går in i en framadministrerad kreditkontraktion. Nedskrivningen av de grekiska lånen har också en kontraktionseffekt.

Mot bakgrund av alla dessa konstiga ekonomisk-politiska åtgärder och uttalanden är det inte svårt att förstå att misstroendet breder ut sig. Detta har under de senaste dagarna tagit sig uttryck i att finansmarknaderna fortfarande tror att Grekland kommer att gå i bankrutt. Räntan på tioåriga grekiska statsobligationer var före "skuldbytet" 39,9 procent. Efter detta sjönk räntan till 19,3 procent (DI) vilket var den nivå som rådde i Grekland efter sommaren 2011. Skuldrekonstruktionen har uppenbarligen endast kunnat ge Grekland något års respit. Under tiden måste rimligtvis helt andra åtgärder vidtas - antingen för att rädda Grekland på sikt på något annat sätt än genom åtstramning eller för att etablera ett långsiktigt beroende av utländska subventioner på någon sorts socialbidragsnivå.

Så länge euro-politikerna för en så kraftlös och missriktad politik som under de senaste åren kommer någon avgörande förbättring inte att inträffa i Europa. Tvärtom kommer den s k finanspakten att innebära ytterligare åtstramningar om man ska ta regelsystemet efter bokstaven. Alternativt kommer det att bli fråga om principlösa anpassningar till verkligheten som t ex nu sker i Spanien. Åtstramningarna blir mer realistiska men förtroendet för EU får sig ytterligare en törn.

Frågan är när man helt kommer att överge åtstramningspolitiken. Hur långt ner måste Europa sjunka eller hur länge måste Europa hanka sig fram för att politikerna ska förstå att det är en helt annan politik som behövs?

Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, skuldkris, euron, EU, Europa, misstro, recession, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, kreditåtstramning, credit crunch, banker, Merkel, ekonomi, politik på intressant.se

Är det liberalt att exportera el?

Borde inte elpriserna kunna sänkas om vinsterna i elbolagen minskar? Dessa pengar går nu till stor del utomlands till föga nytta för svenska elkonsumenter.

Är det marknadens fel att elpriserna ligger så högt i Sverige? Det är en fråga som Maria Eriksson försöker besvara i boken Dubbelspelet - Så höjde politikerna elpriset, skyllde på marknaden och lät dig betala (Timbro). Boken behandlar elproduktionens olika aspekter och landar i uppfattningen att marknaden fungerar bra.

Men sett i ett övergripande perspektiv skulle det varit intressantare att få veta om det inte går att göra något åt de höga elpriserna. Av ett diagram över spotpriserna på el sedan 2000 framgår att dessa stigit fyra gånger. Till detta kommer sedan höjningarna av elskatterna. Om vi utgår från att politikerna vill ta ut höga skatter kan man inte angripa skattehöjningarna. Teoretiskt skulle skatterna vid lägre elskatter då ha tagits ut på något annat sätt.

Den centrala punkten utgörs istället av frågan om huruvida en del av prisökningarna har gått till umbärliga ändamål. Om så är fallet skulle konsumenterna istället ha kunnat tillgodogöra sig dessa pengar i form av lägre priser. Här finns en reform som direkt bidrog till att elpengarna kanaliserades till andra än konsumenterna. Det var införandet av marginalprissättning av elkonsumtionen - dvs att elpriset inte bestäms av den genomsnittliga produktionskostnaden utan av den marginellt dyraste produktionsformen.

Eftersom en stor del av elen produceras med hjälp av billig vatten- och kärnkraft kommer elbolagens vinster att bli gigantiska om priset bestäms av kostnaden för att producera el på marginalen i kolkraftverk i Danmark eller Tyskland. På en vanlig marknad hade de höga vinsterna dragit till sig nya producenter som hade billigare produktionsmetoder att erbjuda. Men den svenska marknaden är reglerad och därför får producenterna ett slags monopolställning och kan härigenom tillgodogöra sig monopolvinster. Dessa vinster betalas till utlandet genom det utländska ägandet av ett par av elbolagen. Även det svenska bolaget Vattenfall har använt sina vinster utomlands till köp av anläggningar i andra länder, som inte ger några fördelar för de svenska konsumenterna.

Mot ett system med genomsnittsprissättning brukar invändas att det inte skulle finnas några producenter som ville producera el som måste säljas med förlust. Det är dock att göra det enkelt för sig. Elbolagen skulle ju rimligtvis erbjuda ett fast pris under året och detta skulle innefatta dyr el under högkonsumtionsperioder. Konkurrensen skulle se till att varje bolag skulle kombinera billig och dyr kostnad på ett sätt som minimerade den förutsedda årskostnaden så att ett konkurrenskraftigt pris skulle kunna erbjudas.

Här brukar man invända att konsumenterna vid fast pris inte skulle kunna avstå från en del av konsumtionen när en stor del måste produceras dyrt (kalla vinterdagar). Men vi har ju redan en del konsumenter med fast pris. Dessutom skulle ju vinstinriktade elbolag kunna erbjuda en avståendebonus till fastpriskunderna under de riktiga dyrperioderna.

Den sista invändningen går ut på att genomsnittspriser skulle leda till så dåliga vinster för elbolagen att de inte skulle få incitament att göra nyinvesteringar. Tanken är tydligen att marginalprissättningen behövs för att göda bolagen så till den milda grad att de skrotar något marginellt kolkraftverk något i förtid och bygger ett modernare sådant utan att det är företagsekonomiskt motiverat. Detta är nonsens. Vinstintresserade elbolag skulle naturligtvis inte sluta att gå med vinst för att de hade kunder med enbart fastprisabonnemang.

Elcertifikaten är en ytterligare fördyrande faktor. De subventionerar dyr elproduktion. Om de avskaffas skulle en samhällsekonomisk vinst uppstå som kunde komma elkonsumenterna till del.

Slutligen har vi problemet med elexporten. Eftersom elpriserna på kontinenten är så höga skulle en möjlighet att exportera el medföra att en större del av svensk elproduktion skulle ske med svensk kolkraft eller möjligen subventionerad vindkraft. Här skulle rimligtvis en export till marginalkostnader uppstå. Det förefaller mindre realistiskt att svenska elbolag skulle erbjuda fastprisabonnemang till genomsnittspris till de tyska hushållen. Men det är möjligt att EU skulle försöka tvinga dem till detta.

Maria Eriksson problematiserar inte frågan om elexporten. Hon skriver: "Det är förstås en riktig tanke med en gemensam europeisk elmarknad." Men är det så enkelt? Antag att vi i Sverige avvecklar kärnkraften och ersätter den med dyr vindkraft som subventioneras kraftigt av de svenska elkonsumenterna. Är det då en riktig tanke att exportera vår subventionerade el till tyskar som slipper denna subventionskostnad? Är det så att oavsett vilka subventioner som förekommer är handel ett absolut liberalt värde?

Är det liberalt att exportera el till varje pris?

Läs även andra bloggares åsikter om el, elpriser, elmarknad, elproduktion, elexport, nationalekonomi, kolkraft, kärnkraft, ekonomi, politik på intressant.se

Eurozonens obalanserade utveckling

Flera av de svagare euroländerna har på några år utvecklat en utländsk skuldsättning på uppemot 100 procent av BNP genom underskott i utrikeshandeln. Detta kan ge fortsatta problem i hela Europa.

I förra veckan publicerade EEAG (European Economic Advisory Group) en rapport om Europas ekonomi vid ett seminarium anordnat av bl a SNS. Det direktsändes i TV på onsdagsmorgonen 7/3. Rapporten har två svenskar som medförfattare, Lars Calmfors och John Hassler. Här ska jag göra några snabba nedslag i kapitel 2 (pdf) som handlar om Europas betalningsbalansproblem.

Utgångspunkten för eurosamarbetet borde ha varit att det var vitt skilda länder som nu skulle samarbeta och att det fordrade särskilda institutioner för att samarbetet inte skulle urarta. Räntenivåerna i de olika länderna skiljde sig mycket kraftigt innan samarbetet inleddes, vilket avspeglar olikheterna, men därefter skedde en automatisk anpassning av ränteläget som blev detsamma för alla länderna, se nedanstående diagram:


Kan det vara denna anpassning som fick politikerna att tro att alla länderna också anpassade resten av sina ekonomier till en sund utveckling? Eller trodde man att det var legitimt för "eftersatta" länder att leva efter mer lösa boliner så att levnadsstandarden utjämnades? Ibland kunde man få intrycket att EU var ett altruistiskt projekt där de fattigare länderna på ett oklart sätt skulle få det bättre utan att man behövde göra resursöverföringar från de rikas skattebetalare.

I varje fall utvecklades en kraftig obalans när man studerar prisutvecklingen 1995-2008. Genomsnittet för prisökningarna i eurozonen var 26 procent under dessa 14 år. Men i Tyskland steg priserna bara 9 procent medan de i Grekland och Spanien steg med 67 resp 56 procent. Det bäddade för problem.


Rapporten pekar på bytesbalansutvecklingen och inte budgetunderskotten som det stora problemet. Grekland hade exempelvis ett underskott i utrikeshandeln på i genomsnitt 11,7 procent av BNP varje år under de sex åren 2005.2010:


Dessa sex år byggde Grekland upp 76 procent av sin nuvarande utlandsskuld utan att detta problem egentligen kom till ytan i debatten. År 2011 var Greklands utlandsskuld 95 procent av BNP.


Även Portugal, Spanien och Irland har stora skulder utomlands som kan ställa till problem i framtiden. (Irlands skuld beror dock inte till någon avgörande del på ett ackumulerat handelsunderskott utan det beror på en inadekvat räddningsoperation för banksystemet.) I absoluta tal är det Spaniens utlandsskuld som är det stora problemet och i viss mån också Italiens, se nedanstående diagram:


Det skulle varit intressant med en redogörelse för hur mycket av utlandsskulden som är statlig i de olika länderna. Och hur relaterar räntan på statliga lånepapper till räntorna på privata skulder? Får vi nya stabilitetsproblem när alla skulder ska beaktas?

Det tragiska för Europa, inte bara för euroländerna, är att ränteoron hanterats så valhänt. Trots att syftet varit att åtgärda Grekland så att risken för en finansiell smitta skulle varit obefintlig har just detta blivit fallet. Den grekiska räntan har farit iväg okontrollerat vilket medfört att många företag, banker och allmänheten i de europeiska länderna har räknat med en stor risk för kreditkollaps, finansiell krasch och exploderande arbetslöshet. Detta har i sin tur medfört en lågkonjunktur som redan innebär omfattande ekonomiska förluster i utebliven produktion och ökad arbetslöshet (bart 26/2-12).


Det finns anledning att analysera politiken för att undvika en finansiell kollaps i Europa närmare. Likaväl som att det är angeläget att i framtiden undvika en finanskris av den typ som utbröt 2008 finns det skäl att inte göra om misstagen som gjorde att man inte kunde undvika dagens skuldrecession.

[Uppdatering: Lars Calmfors i DN 13/3 "Eurokrisen gick att förutse"]

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, skuldrecession, euron, eurokrisen, EU, finanskris, finansiell kollaps, Grekland, bytesbalans, utlandsskuld, räntor, nationalekonomi, EEAG, ekonomi, politik på intressant.se