Inkomstklyftor, 75 % skatt, åtstramningar, ECB-lån och regeringens minskade förtroende

Ett antal frågor har aktualiserats de senaste dagarna, vilka var och en skulle förtjäna en utförlig kommentar. Men tidsbrist medför att jag bara kan notera resp fråga med en primär reflexion. Den franske presidentkandidaten Francois Hollande föreslog oväntat igår att alla som tjänar mer än en miljon euro per år ska tvingas betala 75 procents skatt. Socialistledaren gillar inte rika, rapporterade SR.

Enligt TT-AFP är det "patriotiskt" att betala extra skatt för att få landet på fötter. En "värnskatt" kanske? Och det är väl marginalskatt han menade. Det framgår inte av texten. Andra som inte gillar rika är det svenska LO som för elfte gången presenterar hur mycket 50 näringslivschefer tjänar i förhållande till industriarbetare (DN 29/2). År 1980 var det 9 gånger mer och 2010 var det 46 gånger mer. Varför sätter LO:s avgående ordförande Wanja Lunby-Wedin namnet under denna artikel? Tidigare har syftet ändå varit att näringslivet borde minska lönerna för att framstå som en "seriös samhällsaktör". Idag finns inget syfte alls angivet för artikeln. Det är tydligen enbart en akt för att öka avunden i samhället. Anders Borg vill hålla med LO i dagens Di.

Propagandan mot de rika verkar vara viktigare än att göra något för de fattiga. I Sverige gäller det främst bankerna, som har för höga boräntemarginaler enligt Anders Borg. Därför borde de låna hos ECB till 1 procents ränta på tre år när ECB idag gjorde en ny "LTRO" på 530 mdr euro. Den i december var på 489 mdr €. Men de svenska bankerna tycks anse att det skulle långsiktigt minska förtroendet och höja upplåningskostnaderna.

Det är fortfarande oklart hur man vill beskriva LTRO2. En del av pengarna går till bankernas inköp av krisländernas statsobligationer och håller nere räntorna och lindrar skuldkrisen. En annan del går till att säkerställa bankernas utlöpande upplåning under 2012. Men i nästa led dyker pengarna väl upp igen? Eftersom ECB rimligen lånar ut "nya" pengar (det sägs konstigt nog inte) kommer likviditeten i Europa att öka. Var finns de som brukar ropa "hyperinflation" när man misstänker att sedelpressarna ska rulla? Eller är det "skattebetalarnas pengar" som ECB så frikostigt lånar ut? De som uttrycker sig så borde peka på de skattehöjningar som då skulle finansierat ECB.

I slutet av veckan ska europakten undertecknas. Irland tänker folkomrösta. Men det räcker tydligen med att tolv länder skriver under (av 17) för att åtstramningspolitiken ska ta sin början. Det kommer att bli en kraftig nedgång om t ex Italien måste skaffa sig ett budgetöverskott på 6 procent av BNP (en tjugondel av statsskulden) under många år framöver. Det borde gå att räkna ut hur stor kontraktionen blir. Uppenbarligen har EU-kommissionen inte beaktat detta i sin prognos om en lätt recession 2012. Eller kommer eländet först 2013?

Greklands framtid är ännu inte säkrad. Skuldnedskrivningen återstår (i praktiken ca 74 %). En del fordringsägare hoppas på att deras CDS-kontrakt ska lösas ut. Ingen vet var försäkringsgivarna finns i så fall. Troligtvis är det hos amerikanska banker. I värsta fall får vi då en finansiell panik som efter konkursen i Lehman Brothers. Fordringsägarnas främsta mål är att förhala nedskrivningen till efter 20 mars då 14,5 mdr euro ska betalas av Grekiska staten i förfallande lån. Här finns nästan 11 mdr € att tjäna på trojkans bekostnad.

Här i Sverige minskar regeringens förtroende enligt en opinionsundersökning refererad i Nyheterna i TV4. Av de fem paradområdena är det endast 'Sveriges ekonomi' som regeringen håller försprånget gentemot S. Frågan om 'jobben' har regeringen förlorat trots att Stefan Löfven enbart sagt att jobben ska prioriteras utan att komma med någon politik. Den "politik" som Magdalena Andersson lade fram igår i SvD och DI tillbakavisas som kraftlös av Anders Borg i dagens DI. Men det krävs nog klarare besked för att sätta henne på plats. Eftersom hon egentligen inte har någon politik kan effekten från före förra valet kanske upprepas: När det kommer fram vad S vill sviker opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om skatt, åtstramning, europakten, ECB, LO, Anders Borg, girighet, utjämning, avundsjuka, nya jobb, skuldavskrivning, Grekland, EU, ekonomi, Socialdemokraterna, regeringen, nationalekonomi, politik på intressant.se

Socialdemokraternas "nya" jobbpolitik à la Magdalena

Kan en expert som Magdalena Andersson lyckas med att presentera den gamla AMS-utbildningen som en sakligt välgrundad metod för att skapa nya jobb?

Nu presenterar den nya socialdemokratiska ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson den valvinnande jobbpolitiken i två intervjuer. "Samarbete med företagen behövs" är rubriken i Dagens Industri 28/2-12. "En vän av riskkapital" är rubriken på intervjun i SvD 28/2-12. Det verkar inte vara några valvinnande budskap.

Men intervjuerna visar tydligt att Magdalena Andersson tänker sig att bekämpa regeringen med jobbpolitiken. Det är genom att utbilda bort arbetslösheten som framgångarna ska komma. I DI är det ett nytt "kunskapslyft" som hägrar. Andersson säger:

"Vi behöver investera mer i kunskap och kompetens. Satsa mer på kunskap i skolan och på forskningen. Och med så stark strukturomvandling som vi haft under den här kraftiga nedgångenborde vi satsa på arbetsmarknadsutbildning. Den har dokumenterad effekt" säger hon och fortsätter:

"Det finns många företag som söker arbetskraft och det finns samtidigt många arbetslösa. Men det är en diskrepans däremellan."

I SvD handlar intervjun mest om andra frågor, som inte avslöjar något nytt, men mot slutet säger Andersson om ungdomsarbetslösheten:

"Det viktigaste är att du har en bra utbildning. Många av de ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden saknar en bra utbildning. Sedan finns de arbetsgivare som söker folk för anställning men som inte hittar den kompetens de söker. Här finns ett glapp och det är utbildning."

Detta budskap tycker jag att vi har hört tidigare. Den strukturella arbetslösheten (upp till Nairu-nivån) kan möjligen beskrivas som ett utbildningsproblem. Sannolikt ligger problemet ändå på ett djupare plan. Varför utbildar sig inte ungdomarna när de vet att utan genomgånget gymnasium blir sannolikheten för arbetslöshet nästan helt säker? Varför avbryter mer än en femtedel sina gymnasiestudier och väljer arbetslöshet med öppna ögon? Varför vill många personer med utländsk anknytning inte utbilda sig? Är jobbutvecklingsgarantin helt utan utbildning?

Problemet med "dålig utbildning" är sannolikt något annat. De som verkligen vill och har de intellektuella förutsättningarna kan rimligtvis få utbildning i Sverige idag utan att små ekonomiska omständigheter ska sätta upp hinder. Därför kan inte Anderssons recept fungera idag lika litet som tidigare. Men det är enkelt att lansera som en undermedicin. Nu har alla glömt den gamla kritiken mot AMS-utbildningen som ständigt har visat sig vara ganska värdelös.

Till detta kommer matchningsproblemet. Svenskt Näringsliv och Tommy Waidelich angrep regeringen för "miss-matchningen" på arbetsmarknaden. Andersson använder ord som "glapp" och "diskrepans". Detta är ett svårt problem som kan sammanfattas med konstaterandet att "diskplockare kan knappast utbildas till alzheimerforskare" (bart 3/2).

Det är alltså inte Magdalena Anderssons sakligt grundade politik som kommer att ge en eventuell framgång. Det är istället hur hon och Stefan Löfven trovärdigt kan presentera den gamla AMS-politiken som någonting nytt och vetenskapligt underbyggt för väljarna. Är Andersson en vetenskaplig auktoritet vars påståenden inte behöver granskas närmare? Hon måste försöka slå fast det hon säger i SvD sist i intervjun:

"Men regeringen har kraftigt monterat ned arbetskraftsutbildningen. Jag förstår inte varför. Det känns ideologiskt och där finns mycket att göra."

Om detta blir en etablerad sanning, på liknande sätt som Anders Borgs jobbskatteavdrag, kommer regeringen att få svårigheter för att man försummat jobben av en kombination av trötthet och ideologiska skäl.
___________________________________

Idag är det 26 år sedan Olof Palme sköts på Sveavägen - sannolikt av Christer Pettersson. Jag vill påminna om att trots detta var Palme en ganska medioker politisk ledare. Hans politik präglades av en destruktiv skattepolitik, en ideologisk radikalisering som nästan ledde till löntagarfonder och en ekonomisk politik präglad av kostnadskris, handelsunderskott, budgetunderskott och stigande arbetslöshet (bart).

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, val 2014, Magdalena Andersson, utbildning, arbetsmarknadspolitik, AMS-utbildning, Olof Palme, Palme, ekonomi, politik på intressant.se

Nu får vi en självförvållad skuldrecession

"Merkozy" kostar Europa 250 miljarder euro enbart 2012 i utebliven produktion. Ledarskapets svaghet och vilsenhet har medfört att prognosen från hösten 2010 inte infrias. Skuldkrisen borde ha hanterats bättre.

I november 2010 lade europakommissionen fram sin höstprognos (pdf) för 2011 och 2012. Då förutsåg man en mycket svag avmattning för 2011. Tillväxten skulle sjunka från 1,7 procent 2010 för eurozonen till 1,5 procent 2011. Därefter skulle tillväxten öka 2012 till 1,8 procent. Men det tycks enligt den nya prognosen (pdf), som kom förra veckan, inte alls bli på det sättet 2012.

Eurozonen får en recession 2012 enligt denna interimsprognos. Tillväxten blir negativ med 0,3 procent istället för att visa expansion med 1,8 procent som kommissionen trodde för 1,5 år sedan. Trots alla katstrofrubriker i dagspressen är det fråga om en ganska mild recession. Utvecklingen kvartal för kvartal i årstakt visas i nedanstående diagram:


Vi ser att den nya nedgången inte alls är lika allvarlig som den stora recessionen i samband med finanskrisen. Men det är illa nog att den modesta prognosen från hösten 2010 inte kunde uppfyllas. Avvikelsen gäller praktiskt taget enbart för 2012. Här noterar vi hittills en tillväxtförlust med 2,1 procentenheter för eurozonen och med 2 procentenheter för hela EU - där minskningen går från +2 till 0. Det har alltså gått avsevärt sämre för euroländerna än för dem som stått utanför den gemensamma valutan. För hela EU, med en BNP 2011 på ca 12,4 biljoner euro, är förlusten alltså 250 miljarder euro 2012.

Hur kunde man bedöma tillväxten så fel med 2 procentenheter? Vad var det prognosmakarna i kommissionen inte kunde förutse hösten 2010? Var det den amerikanska nedgången i mitten av 2011? Den utlöstes av en självvald nedgradering av kreditbetyget till följd av en oförsonlig motvilja att komma överens om det s k skuldtaket. Var det omöjligt att förutse? Inför kongressvalen 2010 bedömde jag att Teapartyrörelsens framgångar riskerade att medföra en dubbeldipp (bloggart 27/10-10).

Men det blev ingen dubbeldipp i USA. EU-kommissionens prognos för USA var först en tillväxt på 2,1 resp 2,5 procent för 2011 och 2012. I höstas hade man reviderat ner till 1,6 resp 1,5 procent. Idag redovisar man ingen prognos men andra konjunkturbedömare har reviderat upp prognoserna från hösten 2011. Det kan därför knappast vara att USA-tillväxten minskat med någon ½-procent som medfört att tillväxten reducerats med 2 procent i EU 2012.

I huvudsak handlar nedrevideringen om konsekvenserna av hanteringen av den europeiska skuldkrisen. Genom att Europas ledare med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy i spetsen tydligt visat att skuldkrisen när som helst kan övergå i en bankkris med våldsam kreditkontraktion som följd har man lagt sordin på investeringsvilja, expansivt företagande och nyanställningar. Dessutom har flera länder drivit en målmedveten kontraktionspolitik med betydande nedskärningar som EU-kommissionen inte hösten 2010 kunde se skulle kunna behöva inträffa.

Det är alltså en självförvållad skuldkrisrecession som nu drabbar Europa 2012. Om skuldkrisen hade bemötts med mer kraftfulla och stabilitetsskapande åtgärder på ett tidigt stadium hade den destruktiva oron inte inträffat. Då hade kommissionens prognos kunnat uppfyllas och Europa hade sluppit en produktionsförlust om ca 250 miljarder euro 2012. Sannolikt hade vinsterna blivit betydande även åren därefter. "Merkozy" har genom sin svaghet och vilsenhet kostat Europa ofantliga belopp.

Varför granskas inte felgreppen i skuldkrishanteringen mera av media? Är man så till sig av att Grekland nu ser ut att ha "räddats" även om det bara är tillfälligt? Merkozy lever högt på att kunna manipulera opinionen samtidigt som de kostar pengar varenda minut i dålig produktion.

Andra bloggar om: skuldkrisen, recession, EU, konjunkturprognos, skuldkrisförlust, skuldrecession, Merkozy, Merkel, Sarkozy, EU, ekonomi, euron, arbetslöshet, nationalekonomi, politik på intressant.se

Borde alla ha lika höga inkomster?

Om man förordar total inkomstutjämning borde man tala om hur detta ska gå till. Finns det någon moralisk princip som man kan hänvisa till? Eller är det kommunism som är lösningen, fastän man inte finner det opportunt att säga det?

I fredagens DN 24/2-12, i kulturdelen, utnyttjade författaren Nina Björk födelsen av en ny tronföljare till att propagera för att alla ska ha det lika ekonomiskt. Hon ställer först monarkins medfödda rättigheter för nyfödda att bli rika mot den liberala utopin att enbart förtjänst ska vara avgörande. Arvsprinsessan Estelle kommer inte att behöva arbeta sig uppåt.

Men vissa människor (liberalerna) ser dock utplånandet av medfödda privilegier på nästan alla områden som en realistisk möjlighet. Björk är skeptisk:

"Det må inte vara alla människors lika värde som är förverkligat, men väl alla människors lika möjlighet att få ett högre värde än en annan människa. Det handlar om rörlighet – inte om jämlikhet. / Det är den liberala utopin."

Meritsamhället kommer ju att medföra att de gamla på privilegier byggda skillnaderna finns kvar, men mellan andra personer. Björk skriver:

"Vi ser fortfarande slott och kojor, men slottet är befolkat av någon som har presterat sig dit och kojan är befolkad av ... ja, nån stackare som inte kunde bättre. Vi ser fortfarande hierarkier. Vi ser fortfarande en vd som tjänar tio gånger mer än en arbetare – men vd:n kanske är en kvinna, vd:n kanske är ett arbetarbarn, ett invandrarbarn."

Att klassamhället avskaffas är inte tillräckligt för Nina Björk. Hon framför den provocerande tesen att alla ska lika höga inkomster i skenbart ödmjuka ordalag:

"Vi väntar i stället på en jämlik värld. Vi väntar på världen där ingen är herre och ingen är tjänare; ingen bor i slott och ingen i koja. Våra framtidsutsikter är inte de bästa, det medges.

Hur skulle denna värld kunna förverkligas? Det talar hon inte om. Är hennes ord då enbart en besvärjelse som inte är värd att ta på allvar? Hon förordar ju det samhälle som vänsterpartisterna tidigare kallade "ursprunglig kommunism". Total inkomstutjämning är ett mycket genomgripande krav. Inte ens Marx och Engels hade något till övers för en utjämning av det slag som förordas i Mores Utopia som behäftas med "en allmän asketism och en barbarisk likställighet" (bloggart om Manifestet).

Det liberala samhällets mål att meriter och inte bördsprivilegier ska ligga till grund för ekonomiska skillnader är pragmatiskt och realistiskt. Mot detta ställer Nina Björk ett mål som enbart är utopistiskt. Det kan därför kritiseras på det pragmatiska planet för att det inte kommer att fungera. Men det ska jag inte göra här. Jag vill istället rikta moralisk kritik mot Björks utopi.

Om vi tänker oss ett glest befolkat område på förindustriell nivå som består av ett antal gårdar som var och en drivs av en familj bestående av flera generationer så kan det uppstå skillnader i ekonomisk standard mellan gårdarna. Det beror på hur fysiskt starka, flitiga eller organisatoriskt kluriga de olika familjerna är. Denna ojämlikhet sticker i ögonen på Björk. Men med vilken rätt anser hon att de fattigare gårdarna ska kunna utjämna skillnaderna till sin egen fördel?

Kan Nina Björk formulera den moraliska princip som de fattigare skulle kunna åberopa för att de rika gårdarna frivilligt ska producera någon dag i veckan för att delvis försörja de fattigare?

Eller kanske Nina Björk menar att de fattigare är många fler och därför starkare än de rika gårdarna? Med den starkares "rätt" kan de fattiga gårdarna, om de går ihop, ålägga de rikare gårdarnas familjer ett antal dagsverken varje vecka för att förse de fattiga med förnödenheter. Om inte detta sker blir de rikares gårdar nedbrända och invånarna slaktade.

Eftersom det inte tycks finnas någon moralisk princip för utjämning måste jämlikheten åstadkommas med våld eller hot om våld (kallas tvång). Det är också detta som blivit följden när kommunistiska ideal försökt genomföras i praktiken. Moralfilosoferna som förespråkat utjämning har förgäves försökt formulera den etiska teori som skulle legitimera att världen kunde ålägga de rikare länderna att avstå från en stor del av sin produktion eller att ländernas regeringar kunde införa en 100-procentig marginalskatt över medelinkomsten.

Jag har kallat denna etiska tankekonstruktion för "Teori X" (se bloggart om P Singer). Inte sällan argumenterar de moraliskt drivna utjämningsförespråkarna som om det fanns en sådan teori. De antar helt enkelt vad de egentligen borde bevisa. Och ofta menar de att personlig ansträngning ändå får premieras. Det kan ge betydande ekonomiska skillnader som Nina Björk inte kan acceptera.

Andra bloggar om: utjämning, jämlikhet, inkomstutjämning, Nina Björk, kommunism, socialism, utopi, inkomstskillnader, ojämlikhet, samhälle, kapitalism, moral, filosofi, politik, politisk filosofi på intressant.se

Ska Magdalena Andersson vinna valet åt S?

Den nya ekonomisk-politiske talespersonen verkar vara en teknokrat och politisk amatör som aldrig haft en riktig åsikt. Är det vad socialdemokratin behöver för att vinna valet 2014?

Nu har den socialdemokratiske ledaren Stefan Löfven presenterat sitt nya lag. Det är en ganska blek samling personer. Mikael Damberg blir gruppledare och debattmotståndare till Fredrik Reinfeldt i riksdagen. Civilekonom Magdalena E Andersson (bilden t h) blir ekonomisk-politisk talesperson men kan inte ta debatterna mot Anders Borg eftersom hon inte sitter i riksdagen. Det blir istället en riksdagsman Fredrik Olovsson som ska göra detta.

Politiken kommer att bli mera tråkig och utslätad i framtiden. Det är inga karismatiska personer som den något utslätade Löfven omger sig med. Det tyngsta namnet är Magdalena Andersson från Uppsala, född 1967, som inte ska förväxlas med den moderata riksdagsledamoten med samma namn, född 1954. Magdalena Andersson har en god teoretisk utbildning: samhällsvetenskplig linje 1987, Handelshögskolan 1992, påbörjade forskarstudier i nationalekonomi till 1994/95, studier på Harvard vt-95 och blev därefter politiskt sakkunnig på statsrådsberedningen 1996-98 (när Göran Persson blev statsminister). Därefter planeringschef 1998-2004. Sedan flyttade hon till finansdepartementet som statssekreterare 2004-06 åt Pär Nuder.

Efter valnederlaget 2006 blev hon inrikespolitisk rådgivare åt Mona Sahlin till hösten 2009 när Sahlin skulle avhålla den s k jobbkongressen. Andersson utnämndes 1 oktober 2009 till överdirektör i Skatteverket där hon började 1 januari 2010. Det spekulerades då kring hur hon uppfattade Thomas Östros och hans kontrollbehov som en orsak till avhoppet. Inom skatteverket har Andersson verkat för en omorganisation av it-avdelningen som tidvis haft allvarliga problem. Hon har också verkat för att allmänheten ska begära kvitton. Enligt en medarbetare på verkets rättsavdelning, som haft kontakt med Andersson från tiden på finansen, är hon totalt okunnig om skatter (källa). Men hon kanske ändå kan sy ihop en konsistent skattepolitik enligt DHE.

Magdalena Andersson har varit styrelseledamot i den socialdemokratiska tankesmedjan Policy Network 2005-09. Den finns i London och sysslar med socialdemokrtins förnyelse, EU-frågor etc ("The politics of climate change, The future of the EU, Globalization and social justice, Immigration and integration, International politics and global governance, The renewal of social democracy"). Det kanske förklarar varför hon blev hög administratör på skatteverket.

Det lilla jag tidigare har sett av Magdalena Andersson är att hon framstår som seriös men tråkig. Framträdandena i torsdagskvällens TV-sändningar är något bättre men ingen kan säga att hon är karismatisk. Socialdemokraternas tidigare finansministrar eller ekonomiska talespersoner har dock ofta varit ganka profilerade och samtidigt goda debattörer. Vi kan jämföra med Kjell Olof Feldt, Göran Persson, Pär Nuder och Thomas Östros. Mitt intryck är att Andersson är i klass med Allan Larsson men inte så bra som Erik Åsbrink. Jämfört med den föga förtroendeingivande Tommy Waidelich är Andersson givetvis mycket bättre - även om hon är mera slätstruken än Waidelich.

Stefan Löfven anses ha sökt någon som kan matcha Anders Borg rent kunskapsmässigt. Men även om Andersson skulle kunna det måste hon framstå som en vinnande personlighet. Hon är ingen politiker. Jag sökte på 100 Googleträffar för att hitta en enda sakfråga som drivit. Men icke. Andersson är en tjänsteman som kanske inte ens kan debattera. Hon har inte haft några politiska uppdrag eller ens varit med i SSU.

Min prognos är att sakdebatterna med Borg kan bli väldigt tekniska och obegripliga för flertalet. Eller också blir de abstrakta och allmänt hållna. Andersson verkar inte vara den som har koll på konkreta förhållanden. Som rådgivare åt Sahlin var hon dessutom medskyldig till valnederlaget 2010 genom att hon rimligtvis hade ett visst ansvar för Socialdemokraternas "jobbkongress" okt/nov 2009. Den blev aldrig någon plattform för att segra i valet 2010.

Magdalena Andersson tog inte chansen att profilera sig i någon skattefråga under torsdagskvällens intervjuer. Hon menade mest att man skulle behålla de reformer som Alliansregeringen vidtagit utom restaurangmomsen och löneskatterna för ungdomar. Vad vill hon göra åt barnfattigdomen och pensionärernas beskattning? Vill hon lätta på beskattningen av småföretagen så att de kan växa och anställa fler? Det kunde hon talat om.

Vad vi ser här är en tekniskt kunnig nationalekonom som samtidigt är en politisk amatör. Här finns i alla fall en intressant aspekt på politiken. Kommer Magdalena Andersson att bidra till att Socialdemokraterna ska kunna vinna valet 2014? Siktet kanske ska ställas in på 2018?

Löfven hade litet otur att kungahuset kunde gå ut med nyheten om en arvsprinsessas födelse samtidigt som han blev klar med sin ganska anonyma skuggregering. En dålig start?

TV, DN, SvD, Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Löfven, Magdalena Andersson, skuggregering, teknokrat, utslätade politiker, finansminister, val 2014, nya jobb, politik, ekonomi, kungahuset på intressant.se

Temperaturen stagnerar och haven sjunker

Varför rapporterar inte vetenskapsjournalisterna i svenska media om det problematiska med att teorin bakom klimathotet inte tycks kunna bekräftas av mätningar av temperaturen och havsytan?

Det börjar bli problematiskt för anhängarna till hypotesen att växthusgaserna orsakar en trendmässig uppvärmning av atmosfären och haven. Jag har tidigare visat ett diagram som någorlunda tydligt pekar på att temperaturen inte längre stiger (bart 4 feb-12). Här nedan visas ett diagram som spänner över en längre tidsperiod:


Uppgången i början av 1900-talet fram till ca 1940 kan inte till någon avsevärd del ha berott på koldioxidutsläpp eftersom förbränningen av kol inte var särskilt betydande jämfört med perioden efter 1950. Det verkar som om det fanns naturliga temperatursvängningar som helt strider mot den gängse AGW-hyopotesen (antropogen global uppvärmning).

De som politiskt vill utnyttja ett föregivet antropogent klimathot har också hävdat att värmen i atmosfären till stor del tas upp av världshaven. Därför kommer det att ta lång tid innan den förstärkta växthuseffekten gör sig fullt påmind. Men mätningar av vattentemperaturen till några hundra meters djup har inte kunnat bekräfta detta.

Klimathotsförespråkarna har menat att de stigande världshaven ändå utgjort en indikation på att haven blivit varmare. Men inte ens detta tycks kunna bekräftas. I nedanstående diagram från Anthony Watts 14/2-12 ser vi att havsytan börjat sjunka:


Någon säker höjning av havsnivåerna sedan 2004 kan inte utläsas ur diagrammet. Efter 2010 ser vi en tydlig sänkning.

Det underliga är att vetenskapsjournalisterna i den svenska dagspressen inte skriver om detta. De behöver ju inte omedelbart överge sin klimathotssyn utan skulle kunna diskutera det problematiska med att den gängse föreställningen om global uppvärmning, som framförts av IPCC, Al Gore och Miljöpartiet mfl, inte kan bekräftas av statistiken. Eller har journalisterna en dold politisk agenda?

Läs även andra bloggares åsikter om global uppvärmning, växthuseffekten, klimatpolitik, miljö, klimathot, miljöhot, IPCC, miljöpartiet, vetenskapsjournalister, media, politik på intressant.se

Grekland kan nå 120 procent i statsskuld 2020

En grov kalkyl visar att skuldavskrivning och krislån kan leda till att statsskulden kan minskas från 163 procent till 120 procent 2020. Det kräver en nominell tillväxt på 4 procent. Men de ytterligare åtstramningarna gör kalkylen osannolik om det inte blir "Grexit".

För att kunna analysera huruvida Greklands nödlån och skuldavskrivning kommer att kunna rädda Grekland på medellång sikt - säg till 2020 - måste man kunna göra en kalkyl för hur räntebördan sjunker och bedöma hur stora nedskärningar som därutöver behöver göras. Det verkar som om EU skulle kunna göra detta och därför ska jag här göra en motsvarande grov överslagskalkyl till 2020 av stödpaketet.

Vi utgår från BNP 2011 som preliminärt kan beräknas till 217 mdr euro (kan bli lägre eftersom fjärde kvartalet gav -7 %). Antag att åtstramningspaketet och kvardröjande effekter av tidigare åtgärder minskar BNP med 10 procent till 2013. Då blir BNP ca 200 mdr euro (inkl 1 % årlig inflation). Antag att nominell BNP därefter kan öka med 4 procent per år. Då blir BNP 2020 ca 263 mdr euro.

Skulden 2011 var 163 procent av BNP, vilket i absoluta tal blir 354 mdr euro. Om skuldavskrivningen blir 107 mdr euro motsvarar den idag 53 procent av BNP eller 30 procent av skulden. Läget 2020 blir utan avskrivning eller nya skulder att 354 mdr motsvarar 135 procent av BNP. Om skulden skrivs ned till 247 mdr euro motsvarar den 94 procent av BNP -20. Om vi till detta lägger ett ackumulerat nominellt budgetunderskott på knappt 8 mdr euro per år ökar statsskulden med 69 mdr till 316 mdr euro, vilket motsvarar 120 procent av BNP.

För mig framstår det som svårförståeligt hur EU kan beräkna både den reala och nominella BNP-ökningen nio år framåt och utöver detta också beräkna budgetunderskottet. Kalkylen måste bygga på grova antaganden och inte helt orimligt önsketänkande. Får vi hoppas att det blir offentligt hur skuldnedskrivningen ska möjliggöra en statsskuld på 120,5 procent av BNP år 2020?

En andra oklar punkt är hur räddningslånen på 130 mdr euro ska betraktas. Är inte detta en ytterligare skuld som dessutom genererar en viss räntebörda? Om räddningslånen ska räknas in i statsskulden finns det dock ingen möjlighet att få ner statsskulden till 120 procent. De 130 miljarderna motsvarar ju ca 49 procent av BNP -20.

Teoretiskt kan vi tänka oss att EU räknar med att Grekland kan vända sitt nuvarande (-11) budgetunderskott på 9 procent av BNP, dvs 20 mdr euro, till ett överskott på nästan 7 mdr euro årligen fram till 2020 (ca 3 % av BNP i budgetöverskott). Det är både helt orealistiskt och inkonsistent med syftet att krislånen ska användas för att betala räntebördan (plus förfallande lån).
.
Går det ens att få ner budgetunderskottet till under 8 mdr euro (ca 3,5 % av BNP) under resten av 10-talet? Det beror på räntebördans utveckling och frågan huruvida det går att uppnå ett positivt primärsaldo (det är idag ca 0).

Räntebördan i procent av BNP beräknas enligt höstprognosen (pdf) till 6,9 procent 2011 och 8 procent i år. Låt oss utgå från 7 procent eller 15 mdr €. Om 30 procent av statsskulden skrivs ned (107 av 354) borde räntebördan minska med 2,1 procent av BNP eller 4,5 mdr €. Det betyder att räntebördan i fortsättningen blir 4,9 procent av BNP om räntorna i övrigt är konstanta.

Om vi testar antagandet att räntan på räddningslånen blir 3 procent och att en del av den kvarvarande skulden också får löpa med 3 procents ränta kan räntebördan sjunka marginellt ytterligare. Bördan 2011 genererades av en räntesats på 4,2 procent. Successivt skulle den kunna närma sig 3 procent. Säg att den i genomsnitt under resten av 10-talet blir 3,5 procent i snitt. Bördan blir då 17 procent lättare och skulle då kunna reduceras från 4,9 till 4,1 procent av BNP.

Vi börjar nu närma oss slutet av denna grova kalkyl. Förutsättningen är att budgetunderskottet måste ner till under 3,5 procent av BNP under 10-talet. Det är fullt möjligt att få ned räntebördan till omkring 4,5 procent. Utöver detta måste de offentliga utgifternas andel sänkas med drygt 1 procent av BNP. Det betyder att primärsaldot ska förbättras med knappt 3 mdr € varaktigt under 10-talet. Det var ungefär det kravet trojkan EU, IMF och ECB ställde på Grekland i slutskedet av förhandlingarna om krislånen.

Det som inte är helt klart är huruvida Grekland kan få en nominell tillväxt på 4 procent fram till 2020 när det pågår en kraftig konjunkturnedgång som förvärras av ovannämnda nedskärningar på ytterligare 2 procent av de offentliga utgifterna (de kommer då att ha minskat med 17 procent sedan 2008, bart 17/2). Dessutom kommer lönerna och pensionerna att sänkas. Men sänkta lönekostnader kan också öka exporten.

Till detta kommer att den offentliga sysselsättningen de närmaste åren måste minskas med 150 000 personer. Det rör sig om en nedskärning med över 15 procent av de anställda. Verksamheten kan naturligtvis effektiviseras en hel del. Men med en arbetslöshet på 20 procent i utgångsläget blir ytterligare 3-4 procentenheter en tung belastning för efterfrågan och tillväxt under 10-talet. De offentliga utgifterna kommer då att minska med ytterligare omkring 6 procent och detta är inte nödvändigt för att få kalkylen ovan att gå ihop. Snarare kan en sådan åtstramning stjälpa tillväxtantagandet i kalkylen.

Grundkalkylen ser alltså att gå ihop till 2020. Vad som ska komma därefter vet vi inte mycket om. Men teoretiskt skulle det kunna gå att öka exporten och den vägen få fortsatt tillväxt. Sannolikt kommer det att betyda att ytterligare stödåtgärder behövs vid slutet av årtiondet.

Men grundkalkylen kommer inte att få gälla eftersom ytterligare nedskärningar måste göras utanför kalkylen. Detta kommer med stor sannolikhet att stjälpa grundkalkylen. För att detta inte ska ske måste särskilda tillväxtökande åtgärder vidtas. Antingen måste utländska företag göra stora direktinvesteringar i Grekland eller så måste Grekland lämna euron så lugnt som möjligt (kallas nu Grexit).

[SvD] Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, räddningspaket, räddningslån, EU, åtstramningar, statsbankrutt, skuldnedskrivning, euro, ekonomi, Grexit, nationalekonomi, politik på intressant.se

Talangerna måste få bättre villkor

Om Sverige ska hålla ställningarna som en avancerad industrination måste både den spetsteknologiska forskningen hållas på topp. Lika viktigt är att även rekryteringen till ledande befattningar säkerställs. Dett är tydligen inte heller en självklarhet i dagens Sverige att döma av ett kritiskt inlägg i SvD idag 20/2-12 (endast på nätet).

Det är Camilla Ekerlid , VD på Experis Sverige, som menar att talangfulla personer drar sig för att söka till ledande positioner eller också söker de sig utomlands. Hon skriver:

"Få unga personer i Sverige har en chefsposition. Faktum är Sverige kom sist av alla EU-länder i en färsk mätning av andelen chefsbefattningar bland personer under 40 år."

Ekerlid menar att Sverige behöver fler ledare. För att åstadkomma det krävs åtgärder inom såväl näringsliv som politik.Förutom utbildningsinstser inom företagen vill hon att det vidtas politiska åtgärder:

"Det krävs också incitament och förutsättningar som bara politiken kan tillhandahålla. Det behövs en politisk strategi där skatter, utbildningssystem och välfärd studeras ur ett talangperspektiv. "

Uppenbarligen menar hon att alliansregeringen inte sköter sig. Hennes slutsats är:

"Sverige erbjuder ett relativt lågt löneläge och höga marginalskatter med låga brytpunkter. Det måste löna sig att göra karriär. Det behövs en större lönespridning om vi ska behålla de främsta talangerna i Sverige. "

Detta måste sägas oftare. Och SvD borde ta in sådana synpunkter oftare i papperstidningen och inte gömma dem på hemsidan.

Läs även andra bloggares åsikter om talanger, löneskillnader, utjämning, jämlikhet, jantelagen, socialism, politik, ekonomi på intressant.se

Kan Löfven göra kärnkraftsdebatten realistisk?

I debatten om kärnkraftens eventuella avveckling är en central fråga vad den ska ersättas med. Löfven antyder att det inte blir lätt. Men varför hänvisar ingen till att Energimyndigheten förutser att elöverskottet 2020 bara kan ersätta en tredjedel?

Kärnkraftsmotståndarna börjar ana att det kan gå på tok för motståndet mot kärnkraften om Stefan Löfven får debatten att handla om fakta. Därför måste politiskt manövrerande förmås ta överhanden över sakdebatten. Det visade de tidigare språkrören i Miljöpartiet Pehr Gahrton och Maria Wetterstrand i en artikel på DN Debatt i fredags (17/2-12) och även framträdandet av vänsterledaren Jonas Sjöstedt i Agenda under söndagskvällen.

Miljöpartisterna levererade en riktig "MP-salva mot nye S-ledaren". Så inledde DN ingressen till artikeln av Gahrton och Wetterstrand. Och största delen av artikeln utgörs av att de två debattörerna i något bombastiska ordalag framför olika politiska hinder för en fortsatt elproduktion med hjälp av kärnkraft - med flera exemplifieringar från utlandet. Men den centrala punkten i artikeln är ett hårt angrepp på Löfven för att han kanske är en halvmoderat och riskerar ett rödgrönt regeringsalternativ. Miljöpartisterna skriver:

"Stefan Löfvens första synliga ämbetsåtgärd är att inbjuda till ”blocköverskridande energisamtal” med partier som öppnat för förnyad kärnkraftssatsning, samtidigt som han själv är känd för sin kärnkraftsvänlighet. Detta är svårt att förena med tanken på ett rödgrönt alternativ till den borgerliga regeringen. Vad har Löfven i sinnet – en koalition med M?"

Detta tycker jag är på snudd rent förolämpande ordalag. Sådant inbjuder inte till en saklig debatt. Och det vill miljöpartisterna inte heller ha. Mot slutet av artikeln nämner de närmast i förbigående Miljöpartiets tidigare paradargument på det sakliga planet: "Vi står inför ett elöverskott de närmaste åren som ger oss handlingsutrymme om politikerna är beredda att ta chansen."

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt var tydligare med att det skulle bli ett elöverskott och elexport. Detta var naturligtvis ett angrepp på den sakliga grunden för Löfvens oro att elproduktionen inte skulle räcka om kärnkraften avvecklas på 20-talet. För säkerhets skull var Sjöstedt också tydlig med att han inte tänkte delta i ett regeringssamarbete med socialdemokratin om inte kärnkraften började avvecklas.

Emellertid kan Sjöstedts betoning av den sakliga grunden för hans ståndpunktstagande komma att försvaga vänsterns position. Så fort Löfven börjar diskutera energibehovet 2020 och 2030 kommer Energimyndighetens prognoser att dyka upp på förhandlingsbordet. Och de visar att det inte finns något utrymme för en avveckling av kärnkraften. Exportöverskottet räcker endast till en tredjedel av kärnkraften. Det verkar däremot som om miljöpartisterna är medvetna om detta.

Den senaste prognosen "2010" (pdf) som presenterades våren 2011 visar att elproduktionen kommer att byggas ut till 177 TWh år 2020 - bl a med hjälp av vindkraft på drygt 11 TWh. Ökningen sker från 145 TWh år 2007 där vindkraften bara svarade för 1,4 TWh. Kärnkraften svarade för 64 TWh 2007 (44 %) och beräknas genom effekthöjningar svara för 73 TWh 2020 (41 %). Elexporten beräknas bli 24 TWh 2020 och 23 TWh 2030. Det motsvarar 33,0 resp 31,7 procent av kärnkraftens elproduktion.

Stefan Löfven har mot bakgrund av Energimyndighetens prognoser all anledning att vara orolig för jobben och industrins elförsörjning. Det verkar stå klart att Socialdemokraternas skrivning om förutsättningarna för kärnkraftens avveckling innebär att de äldsta eller näst äldsta kärnkraftsreaktorerna måste ersättas med nya innan det någon gång på 30- eller 40-talet ev kan bli aktuellt att stänga några och ersätta dem med förnyelsebar energi. Det torde då bli fråga om vågkraft, solenergi eller importerat syntetbränsle från solkraft i Sahara och liknande.

Det som förvånade mig mest när jag såg debatten i Agenda var att folkpartiledaren Jan Björklund inte hade läst på vad Energimyndigheten förutser. Han försäkrade bara trosvisst att Sjöstedt inte skulle kunna ersätta kärnkraften med förnyelsebar el. Inte heller hade Agendas programledare fått någon briefing från TV2:s experter om vad prognoserna säger. Varför undviker politikerna och journalisterna det sakunderlag som ändå finns?

Det blir onekligen spännande att se om Löfven har modet att visa var skåpet ska stå. Kan det bli uppror bland de socialdemokratiska partimedlemmarna? Väljarna borde däremot uppskatta mer realism i kärnkraftsdebatten. Men mer realism "riskerar ett rödgrönt regeringsalternativ". Det har Wetterstrand rätt i.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, Stefan Löfven, socialdemokraterna, Löfven, Jonas Sjöstedt, vänsterpartiet, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, Gahrton, elöverskott, elexport, Jan Björklund, energimyndigheten, vindkraft, förnyelsebar el, energi, rödgröna, regeringsalternativ, val 2014, energipolitik, politik på intressant.se

Är Tyskland och EU för hårda mot Grekland?

Greklands offentliga utgifter sjunker med minst 17 procent på fyra år. Åtstramningskraven ser mera ut att stjälpa än hjälpa. De verkar mera vara motiverade av moralistiska skäl.

Reportage från Grekland visar på en miserabel utveckling. Villigheten att demonstrera mot nya åtstramningar indikerar också att grekerna är illa ute. Dock ska vi inte tro att nedbränningen av Atens centrum är ett rättvisande tecken eftersom den kan ha utförts av en liten grupp anarkister och kommunister. Tanken bakom de åtstramningar, som bidrar till misären, är att dessa skulle reducera grekernas tidigare alltför vidlyftiga leverne. Detta är ett moraliskt motiverat villkor för att Tyskland och EU ska vara villiga att låna ut 240 miljarder euro 2010-12.

På det teoretiska planet kan man också tänka sig att åtstramningar förbättrar Greklands ekonomi på litet längre sikt (bart 16/2). På kort sikt ser måttet offentliga utgifters andel av BNP inte ut att indikera några större reduktioner 2008-12. Frågan är om det är detta som rapporteras i media när man envist hävdar att grekerna inte gjort mycket för att strama åt den underskottsfinansierade offentliga sektorn. Utgifternas andel har på fyra år bara minskat med en procent av BNP - från 50,5 procent till 49,5 (pdf). Men eftersom BNP samtidigt har minskat realt med 15 procent blir minskningen av de offentliga utgifterna ca 17 procent i volym.

Dessa åtstramningar har förvärrat den recession Grekland råkade ut för 2009. Arbetslösheten ökar från 7,7 till 18,4 procent 2008-12. Reallönerna minskar med 13,3 procent. Sannolikt blir försämringarna ännu större när vi kan överblicka 2012 bättre. Men särskilt mycket av dessa statistiska uppgifter får vi inte höra i den politiska debatten. Där avfärdas grekernas lidanden som överdrivna.

Ett exempel på detta ser vi idag i tidskriften Fokus nr 7/12. Det är en av redaktörerna, Anders Billing, som skriver en ekonomisk analys under rubriken "Skyll inte på tyskarna - Nej, Tyskland och EU är inte för hårda mot Grekland." Han begränsar sig till tesen att grekerna levt över sina tillgångar och finansierat sin ökade levnadsstandard med lån från medborgarna i EU. Lånen kunde bli extra stora genom att regeringen fuskade med statistiken. Det är en moralistisk kritik som inte har mycket att göra med de faktiska möjligheterna att hjälpa grekerna till återhämtning. De ska straffas, verkar det som.

En mera saklig analys tyder tvärtom på att Tyskland och euroländerna, där Holland och Finland speciellt brukar nämnas, ställer alltför hårda krav på Grekland för att landet ska få nya krislån på 130 mdr euro. Kraven stjälper mer än de hjälper. Det jag sett av tysk och finsk inrikespolitik är att resonemanget om nya lån är mycket förenklat. Fokus' redaktion har sammanfattat detta populistiska motstånd mot hjälp till Grekland på omslaget med orden: "Hur mycket mer av EU-medborgarnas pensioner ska gå till Grekland?" Detta ger sken av att EU-medborgarna omedelbart ger bort en del av sina pensioner till ett vidlyftigt folk som inte kan sköta sig. Det är fel.

Om krislånen kan rädda Grekland från konkurs kommer lånen alltid att finnas kvar som en räntegenererande tillgång. Lånen kan omsättas i framtiden. Men investeringen kan aldrig göras ogjord. Om Grekland betalar tillbaka pengarna måste de lånas ut till någon annan. Detta gäller så länge som en del av EU:s årliga produktion används till investeringar i maskiner och anläggningar. Det är först vid en konkurs eller nedskrivning som fordringsägarna - de blivande pensionärerna - gör en verklig förlust. Därför är önskan att Grekland ska gå i konkurs irrationell och kanske enbart moralistisk.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkris, Tyskland, finanskris, budgetunderskott, åtstramning, krislån, krispaket, nationalekonomi, räddningspaket, stödpaket, ekonomi, politik på intressant.se

Kan Grekland frestas att gå i konkurs?

När budgetunderskottet enbart består av räntor skulle en hel konkurs eliminera räntebördan. Övriga utgifter skulle Grekland kunna betala. Men måste inte importöverskottet också finansieras med utlandslån?

I radions Studio 1 diskuterade 16/2-12 professor Lars Calmfors Greklands situation med bäring på vad som skulle hända om landet gick i fullständig konkurs. Frågan har blivit aktuell eftersom det skett en attitydförändring till en grekisk statsbankrutt, som kan ske utan att överge euron. Igår sällade sig finansminister Anders Borg till den rad av höga, europeiska politiker som börjat tala om att det inte längre är en lika stor risk för övriga Europa, om Grekland kraschar.

Dessvärre var diskussionen i radion inte tillräckligt upplysande. En fråga som borde ha analyserats är vad som skulle vara vinsten för euroländerna om istället för en 70-procentig nedskrivning av privata fordringar det skulle bli en 100-procentig nedskrivning av dessa plus nedskrivning av de offentliga fordringarna. Skulle Grekland i det senare fallet få en lättnad som inte går att uppnå på annat sätt?

Lars Calmfors pekade på en ögonskenlig frestelse för Grekland att ställa in alla betalningar av utlandsskulderna. Genom åtstramningspolitiken är det sannolikt att det primära budgetsaldot 2012 blir svagt positivt (1 % av BNP). Resten av budgetunderskottet består då enbart av räntebetalningar. Och då är det frestande, enligt Calmfors, för Grekland att göra sig av med räntebördan. Den är enligt EU-kommissionens höstprognos 8 procent av BNP. En bankrutt skulle alltså omedelbart göra det överflödigt att strama åt statsbudgeten med ytterligare motsvarande 7 procent av BNP.

Enligt Calmfors uppstår denna frestelse när man på detta sätt inte behöver låna i utlandet under ett antal år då den nödvändiga åtstramningen annars skulle pressa Grekland. En bankrutt innebär ju att Grekland inte heller skulle kunna få några lån utomlands på många, många år. Men de behövs inte längre när det primära budgetsaldot visar balans, var den fina tanken.

Kan det vara detta som ligger bakom Antonis Samaras' obenägenhet att utlova en villkorslös åtlydnad av EU:s krav på ytterligare åtstramningar? Det kan se så ut. Men måste man inte också ta hänsyn till underskottet i utrikeshandeln?

Grekland har inte någon stor utrikeshandel. Exporten av varor och tjänster utgjorde 21,5 procent av BNP 2010. Och importen motsvarade 30,4 procent. Underskottet var alltså 8,9 procent av BNP. Därefter har exporten ökat ca 11 procent i värde. Importen har minskat drygt 9 procent (tom 2012). Det borde finnas ett handelsunderskott på ca 7 procent av BNP kvar 2012.

Statistiken är dock svårtolkad och förefaller inkonsistent. EU uppger att nettolåntagningen (RoW) skulle bli 5,4 procent av BNP 2012 (t 49, pdf). Den ska alltså täcka både räntebördan på 7 procent och handelsunderskottet på ca 7 procent. Det synes förutsätta att direktinvesteringar och utförsäljningar mm uppgår till enorma dimensioner.

Det verkar dock ofrånkomligt att Grekland måste fortsätta att ta privata lån utomlands för att kunna finansiera sitt importöverskott även i fortsättningen. Därför skulle det medföra svåra konsekvenser om en bankrutt skulle innebära att Grekland avstängdes från den internationella kapitalmarknaden. Redan idag sägs det att grekiska banker inte kan få låna utomlands. Deras kreditgivning är alltså redan beroende av staten och de nödlån som EU och IMF mfl tillhandahåller.
__________________
Riksbanken sänkte idag reporäntan 0,25 procentenheter till 1,5 procent (pressm).

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, konkurs, statsbankrutt, nödlån, räddningspaket, utlandslån, EU, IMF, statsbudget, bytesbalans, räntebörda, ekonomi, euro, nationalekonomi, politik på intressant.se

Åtstramning idag ger ingen tillväxt

Åtstramning mot hög skuldsättning kan kanske fungera i ett enstaka land. Men när en rad länder har långvariga överskott och allt större fordringar på skuldländerna kan åtstramningspolitik leda till en världsomfattande lågkonjunktur.

Det kommer alltfler kommentarer från personer som verkar begripa ekonomi som rör kraven på att Grekland och andra ska strama åt. En explicit förklaring finns i DN idag (15/2-12, ej onl) av Daniel Gros vid tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel. Han skriver i Kolumnen under rubriken "Spara för att växa". DN refererar också ett uttalande från chefen för Bosch, Franz Fehrenbach, som menar att Grekland borde kastas ut från eurozonen. Han är också rådgivare åt Angela Merkel. I en enkät med 300 tyska företagsledare instämmer 57 procent i kravet på uteslutning. Kanske det ändå var ett utflöde av frustration över att Grekland i sista minuten såg ut att backa från sina åtaganden.

Nu när EU går mot en recession verkar det äventyrligt att en rad länder ovanpå detta ska skära ned sina offentliga utgifter eller höja skatterna. Daniel Gros försäkrar att det inte är någon fara. I varje fall kan det inte leda till "en så brant nedgång i den ekonomiska aktiviteten att skatteintäkterna sjunker och det finanspolitiska läget ytterligare försämras". Han menar alltså att de kontraktiva effekterna av t ex en skattehöjning inte kan bli så stora att det inte resulterar i någon ökning av skatteintäkterna.

Normalt är det förvisso möjligt att höja skatterna och få in mer pengar. Men normalt har man tillväxt i utgångsläget. Och skattehöjningar ska normalt användas för offentliga utgifter inom landet, som ju har en stimulerande effekt på ekonomin.

Därför kan man inte, som Gros, bevisa åtstramningstesen med det motsatta resonemanget: att skattesänkningar skulle generera så mycket extra aktivitet att budgetsaldot inte skulle försämras. De försök som gjorts har visat att det blir ett ökat underskott av skattesänkningar. Men det kan ha berott på att aktiviteten inte kunnat öka särskilt mycket. Ekonomin kan ha varit nära fullt kapacitetsutnyttjande (nära Nairu-punkten). Skattesänkningarna kan också ha lett till ökat sparande och inte till så mycket mera aktivitet som genererar skatteintäkter.

Det krävs rimligtvis mycket mera detaljerade studier av hur varje lands ekonomi fungerar för att man någorlunda säkert ska kunna uttala sig om en åtstramning idag verkligen förbättrar budgetsaldot. Men det räcker inte med detta. Daniel Gros borde också kunna visa att detta ökar tillväxten på sikt. Hans resonemang går ut på att de internationella kapitalplacerarna skulle nöja sig med 3-4 procents lägre räntor på skuldländernas obligationer när de ser att budgetunderskotten reducerats. Men det är inte detsamma som en begynnande tillväxt. Det är bara ett för övriga länder billigare sätt att få respit för skuldländerna - alltså undvika en orimlig stegring av räntorna.

Det stora steget återstår. Hur ska skuldländerna få igång tillväxten? Det fordrar att deras konkurrenskraft förbättras. Skuldländerna måste kunna exportera mera till överskottsländerna och importera mindre från dem. Det fordrar att överskottsländernas konkurrenskraft försämras och att deras förmåga att låna ut pengar till underskottsländerna då minskar. Annars kommer överskottsländerna att på ett eller annat sätt förmå underskottsländerna att sätta sig i ökad skuld trots åtstramningarna i statsbudgetarna. Skuldsättning på ena sidan har definitionsmässigt en motsvarighet i ökad utlåning på den andra.

Borde inte denna frustrerande obalans mellan långvariga överskott och underskott kunna rättas till på något bättre sätt än genom att underskottsländerna först tar på sig en åtstramning och svår lågkonjunktur som sedan sprider sig till överskottsländerna som inte längre kan exportera lika mycket. Följden blir ju att även överskottsländerna drabbas av en konjunkturnedgång.

Det verkar som att Daniel Gros rekommenderar en allmän konjunkturnedgång i större delen av världen för att lösa skuldkrisen. Det resonemang som gäller för något enstaka land, som Grekland, gäller inte generellt när skuldkrisen utvecklats till så många länder med USA som en tung representant. Vi kanske skulle tala om en fordringskris istället?

Läs även andra bloggares åsikter om åtstramning, skuldkris, Grekland, fordringskris, bytesbalansunderkott, euro, europakten, nationalekonomi, EU, politik på intressant.se

Redovisa stödet till Grekland

Nu har det grekiska parlamentet gått med på besparingar. Drygt en procent är en nedskärning av statsbudgeten och 15 000 ska avskedas i år. I utbyte ska Grekland få 130 mdr € i form av lån och dessutom 70 procents nedskrivning av redan lämnade lån.

Det verkar som om grekerna bara har fått veta hur hemska kraven på nedskärningar är från EU. På tre års sikt ska 150 000 offentligt anställda avskedas varav en tiondel i år. Minimilönerna i privat sektor ska sänkas med 22 procent till 586 € per månad. Statsbudgeten för i år ska minskas med 3 mdr €.

Gång på gång har det sagts att det nu är sista dagen för ett godkännande för att det ska bli möjligt att betala förfallande lån på 1,4 miljarder euro den 20 mars. Men tidpunkten har ständigt skjutits upp. Nu ska beslut fattas på onsdag 15/2. Det verkar inte förtroendeingivande.

För att få 130 miljarder euro i nya nödlån måste de privata långivarna skriva ned sina fordringar med 70 procent. Det sägs vara värt 100 mdr €. Men det sade man redan när avskrivningen skulle vara 50 procent. Nu borde Greklands vinst vara 140 miljarder € men det sägs aldrig.

En egendomlig oklarhet är återbetalningen av 14,4 mdr €. Är detta före eller efter nedskrivningen med 70 procent? Eller ska detta lån inte skrivas ned? Det skulle i så fall vara intressant att få veta varför man gör undantag.

Den mest otillfredsställande oklarheten är att syftet med nödlånen till Grekland aldrig redovisas ordentligt. I maj 2010 fick Grekland en utfästelse om 110 mdr € som har utbetalats successivt. Pengarna är nu slut. Men vart har de gått? För att finansiera ett budgetunderskott på 10 procent av BNP går åt i runda tal 22 mdr €. Och ett bytesbalansunderskott på 10 procent kräver lika mycket. Men en del av detta underskott utgörs av budgetunderskottet så det går inte att lägga ihop de två underskotten för att uppskatta behovet av utländsk finansiering. Dessutom kan väl en del av budgetunderskottet lånefinansieras på den inhemska kapitalmarknaden.

En betydande del av de utländska nödlånen har rimligtvis till uppgift att lösa ut gamla förfallande lån i utlandet. Men hur mycket och finns det andra ändamål för EU:s nödlån?

Borde inte grekerna (och omvärlden) få reda på vad alla uppoffringar ska leda till? Det räcker inte med att svävande förklara att det behövs för att undvika statsbankrutt. Borde inte stödet till Grekland redovisas mer i detalj?

Läs även andra bloggares åsikter om räddningspaket, nedskärningar, hjälppaket, nödlån, statsbankrutt, Grekland, lån, nationalekonomi, nedskärningar, underskott, ekonomi, politik på intressant.se

Variabel a-kassa kan stabilisera utvecklingen

Det pågår en debatt om den alltmer betydelselösa a-kassan. Det socialpolitiska syftet har fått vika för det arbetsmarknadspolitiska. Men det finns också ett konjunkturpolitiskt syfte som uppfylls allt sämre när arbetsmarknadspolitiken får dominera.

I DN idag 9/2-12 skriver professor Lars Calmfors, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet, om debatten om a-kassan. Han slår fast att det arbetsmarknadspolitiska syftet att minska arbetslösheten genom att ha låg a-kassa är korrekt. Försäkringstagarnas beteende påverkas av ersättningsvillkoren i försäkringen. Hög ersättning leder till längre söktider och högre löner. De högre lönerna gör dessutom att arbetsgivarna inte kan anställa lika många som när lönerna är lägre.

Detta måste vägas mot det socialpolitiska syftet att ha en försäkring som faktiskt ger en hygglig ersättning. Calmfors har inga vetenskapliga synpunkter på denna avvägning. Men han tycker personligen att ersättningsnivån borde höjas och dessutom indexeras till löneutvecklingen.

Men Calmfors nämner ingenting om den tidigare framförda idén att a-kassan borde anpassas till konjunkturutvecklingen. Om det väntas en konjunkturnedgång kommer många löntagare att bli oroliga. De tror att de riskerar att bli arbetslösa även om den faktiska sannolikheten är liten. Eftersom de vet att a-kassan inte kommer att ge någon ersättning som kan täcka räntor och amorteringar på bostadslånen och andra lån till exempelvis bilen och platteven börjar man spara så mycket som möjligt. Det leder i sin tur till att konjunkturnedgången sprider sig och sannolikheten för att bli arbetslös ökar.

En variabel a-kasseersättning skulle kunna utformas så att ersättningen är mycket högre i början av en konjunkturnedgång så att försiktighetssparandet kan hållas nere. Detta borde göras med en automatisk koppling till några konjunkturindikatorer, främst därför att det är svårt för politikerna att sänka a-kassan i en konjunkturuppgång om en valrörelse väntar.

Effekten av en variabel a-kassa borde vara mycket mera effektiv än räntesänkningar. De ger inte bara (normalt) mer pengar till låntagarna. De signalerar också att konjunkturen försämras och kan därför öka sparandet. Idag får dessutom Riksbankens räntesänkningar inte fullt genomslag genom att bankerna försvagats och blivit mer försiktiga - alternativt blivit mer giriga och profithungriga. Detta har lett till att de drabbats av Anders Borgs vrede. Han hotar nu bankerna med att höja skatterna för dem. Det kan ske genom att lägga moms på bankerna eller genom att ha extra höga löneskatter på de bankanställda.

Diskussionen om a-kassen borde utöver detta handla om mera individuellt inflytande över ersättningsnivåerna och avgifterna. Detta är ett frihetskrav som inte borde glömmas bort i dagens alltmer kollektivistiskt värderingsinriktade samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om a-kassa, ersättning, stabiliseringspolitik, konjunkturer, nationalekonomi, arbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Vad vill kapitalismens kritiker?

Vänsterdebatten om dagens marknadsekonomi har tagit sig in i centrum av samhällsdebatten. Men den nimbus av systemförändrande idéer som omger den håller inte för en närmare granskning. Det finns inga konkreta krav - bara löst prat om ökat ansvarstagande.

På DN-debatt pågår en debatt om kapitalismen. Tre debattörer har sedan mitten av januari lagt fram sina förslag till hur kapitalismen ska reformeras. Den förste var Klas Eklund på SEB, som väl fortfarande är socialdemokrat men som i sin ungdom stod mycket längre ut på vänsterkanten. Han skrev en artikel 14/1-12 rubricerad "Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande". Han erkänner att den västliga kapitalismen inte är hotad som system men frågar hur nästa fas ser ut. Eklund skriver:

"Den västliga kapitalismen har gått igenom tre stadier: Laissez-faire-kapitalismen (som havererade efter kraschen 1929), keynesianism med stabiliseringspolitik (som stelnade i stagflation under 1970-talet), och avreglerad finanskapitalism (som inledningsvis gav dynamik men ledde till kraschen 2008). Anatole Kaletsky har med dagens mjukvaruterminologi kallat dem ”Kapitalism 1.0”, ”Kapitalism, 2.0” och ”Kapitalism 3.0”."

Denna nästa 4.0-version ska kunna stabilisera finansmarknaderna men också vara mer miljövänlig. Företagen ska ta mera samhällsansvar genom att ta ansvar för sin sociala närmiljö, skapa nya instegsjobb, driva på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. Bankerna måste öka sina kapitalbuffertar och penningpolitiken ta större ansvar för den finansiella stabiliteten. Någon återgång till hårda nationella regleringar ska det dock inte vara fråga om. Så vad är det konkreta budskapet? Det verkar mest vara snömos.

Nästa debattör var Bror Perjus, tidigare redaktör för Livsmedelsarbetarförbundets tidskrift, som 24/1-12 skrev en artikel under rubriken "Utvecklad blandekonomi är svaret på den globala krisen". Han vill att tongivande länder höjer skatterna till 50 procent av BNP. Det är sann blandekonomi: hälften marknad - hälften demokrati. Dessutom skulle dessa högre skatter eliminera budgetunderskotten. Det verkar feltänkt. Skattepengarna ska ju användas för "gemensamma" ändamål: vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, äldreomsorg, sociala försäkringar, pensioner. Någon krislösning lägger Perjus inte fram. Däremot menar han att en "stabilisering av världsekonomin kräver en radikal nedskärning av mängden spekulationskapital". Hur detta ska åstadkommas säger han inte. Men skatterna ska höjas mest för de rika.

Den tredje debattören var Vänsterpartiets förre vice ordförande Johan Lönnroth. Han skrev 6/2-12 en artikel med rubriken "Utvecklingen går åt det håll som Karl Marx talade om". Observera den deterministiska formuleringen. Artikeln hänvisar till "Det kommunistiska manifestet" och är en exposé över den marxistiska beskrivningen av industrialisering och utveckling av marknadsekonomin. Kapitalismen är dömd att gå under av någon oklar orsak. Men Lönnroth vill ändå att kapitalismen "bör avvecklas med förnuft och ersättas med den frihetligt demokratiska socialismen". Det kommer att ta något sekel, anser han.

Samma dag (6/2-12) skrev IKEA:s förre koncernchef, Anders Dahlvig, en debattartikel i Dagens Industri med rubriken "Vägen mot en ny kapitalism". Den börjar också med kritik av nuvarande förhållanden och påpekandet att det råder misstro: "Allt från bedrägerier (Enron, Madoff), miljöförstöring (BP, Exxon), oansvarigt företagande (huslånen inför ­finanskrisen, Carema) till excesser i belöningssystem till företagsledare." Lösningarna "är dels generella uppmaningar till ­näringslivet att ta ett större samhällsansvar, och dels krav på ökad reglering".

Dahlvig tror dock inte långsiktigt på mera tvång. Så vad återstår? Han nämner Ikeas åtgärder för att skapa motivation och lojalitet hos medarbetarna. Ska vi tolka den nya kapitalismen som ett samhälle bestående av Ikea-liknande företag över hela fältet? Jag skulle inte tro att ens en sådan utopi skulle kunna lösa problemen med ekonomiska obalanser. Och är det inte litet blåögt att tro att kriminalitet och egoism kan botas med rop på samhällsansvar?

Slutligen bör nämnas den anti-kapitalistiska strömning som går under namnet Occupy Wall Street-rörelsen. Den uppstod i september 2011 som en protestaktion mot de amerikanska bankernas "rovdjurskapitalism" och den enda procent av befolkningen som ansågs stå bakom kapitalismen. Man byggde ett tältläger i Zuccotti Park på nedre Manhattan. Det är nu rivet men rörelsen har spritt sig över hela industrivärlden. Rörelsen har ofta kritiserats för att inte ha någon agenda. Jag kan inte heller erinra mig några konkreta krav på ekonomiska förändringar.

Så vad vill kapitalismens kritiker idag? Var finns motsvarigheten, åtminstone i mer urvattnade former, till de gamla socialistiska kraven på den privata äganderättens avskaffande, socialisering av större företag, införande av planhushållning och avskaffandet av lönearbetet?

Redan i april 2009 noterade jag att vänstern efterlyste försvaret av kapitalismen i debatten. Men det var naturligt att något systemförsvar inte var motiverat eftersom kritiken var så kraftlös. Idag omges kritiken av en mer kraftfull nimbus. Men innehållet verkar vara lika tunt.

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalism, socialism, ansvarstagande, ekonomisk kris, finanskris, banker, äganderätt, planhushållning, marknadsekonomi, demokratisk socialism, ekonomi, ideologi, samhälle, politik på intressant.se

Klimathotet bekräftas inte av temperaturmätningarna

Det senaste decenniet har den globala uppvärmningen upphört. Tendenser finns till en liten temperaturminskning. Hur kan alarmisterna då fortsätta med sitt framhållande av klimathotet?

Det blir allt svårare att hävda att det blir varmare i världen. De mindre seriösa "klimathotarna" borde ha tagit den senaste veckans kyla till intäkt för att klimatet börjar bli kallare - på samma sätt som de gjorde i höstas när de hävdade att det milda vädret i Sverige var ett tecken på på global uppvärmning.

I själva verket visar temperaturmätningarna med hjälp av satellit att uppvärmningen har stagnerat (Spencer). I nedanstående diagram som sträcker sig till och med januari 2012 verkar det som om temperaturen faktiskt börjat sjunka.

Det har pågått en åtminstone tioårig avvikelse från klimatalarmisternas förutsägelser om en högre temperatur till följd av ständigt ökande koldioxidutsläpp. Någonting i teorin verkar vara helt fel eftersom det som ständigt har upprepats av Miljöpartiet och nobelprisbelönade Al Gore inte har inträffat. När ska regeringen i Sverige nyktra till efter klimathotarlobbyns tillfälligtvis framgångsrika desinformationskampanj?

Är det inte snart dags att miljöministern, som heter Lena Ek (C), chef för miljödepartementet, konfronteras med verkligheten? Om inte kartan och terrängen stämmer överens, vilken av dem gäller då?

Andra bloggar om: klimathot, växthuseffekten, global uppvärmning, klimatkris, kyla, temperatur, temperaturökning, miljö, Lena Ek, klimatpolitik, miljöpolitik, politik på intressant.se

Jämlikhetsideologin kräver offer: nedlagd forskning om läkemedel i Södertälje

Jantelagen, nedpressande lönepolitik, progressiva skatter och en marginalskatt på 87 procent har bidragit till att det inte uppstått tillräckligt mycket spjutspetsteknologi i Sverige. Läkemedelsforskningen blir ett första offer.

Astra Zeneca lägger ner 1 200 forskartjänster i Södertälje och flyttar den neurologiska forskningen till Boston (DN, SvD). Nu är Sverige som avancerad forskningsnation hotad. En rad förklaringar har förts fram i debatten. Många är inne på att näringspolitiken brister. Men den omedelbara förklaringen till nedläggningen, som refereras i en ledare i DN, är det ingen som analyserar närmare. DN skriver:

"Bolagets tidigare informationschef Staffan Ternby säger till Länstidningen att det senaste läkemedel som togs fram i Södertälje och lanserades på marknaden var det antidepressiva läkemedlet Zelmid, och det var år 1981. Tio år senare kom Roxyan mot schizofreni, men det nådde inte ens marknaden."

Det verkar alltså vara otillräckliga prestationer som ligger bakom beslutet. Svenska forskare bedöms inte vara lika kompetenta som amerikanska. Och vad beror detta på? Ytterst kan orsaken sökas i den politik för "ökad jämlikhet" som socialdemokratiska regeringar har drivit efter 68-vänsterns inträde på den politiska arenan. De borgerliga regeringarna har inte gjort mycket för att minska skadeverkningarna av utjämningspolitiken.

Det började med att den statliga lönepolitiken riktades mot de högavlönade och då främst lärarna. Det ledde inte bara till en generell minskning av löneskillnaderna utan också till att rekryteringen av lärare påverkades negativt med mycket långsiktiga konsekvenser för möjligheterna att utbilda spetskompetens i Sverige. Ett andra steg var 1971 års skattereform som höjde progressiviteten och marginalskatterna drastiskt. Det hindrade inte en borgerlig regering från att ytterligare höja marginalskatten till 87 procent år 1979.

Ett Sverige som under 70- och 80-talen dominerades av Jante-lagen var naturligtvis inte någon bra grogrund för utvecklandet av elitforskare som skulle ha kunnat forska fram de läkemedel, som Staffan Ternby efterlyser. Nu kräver detta förakt för stjärnprestationer sin tribut i form av förlorade arbetstillfällen i Sveriges mest arbetslösa stad Södertälje.

Det är litet sorglustigt att ta del av de socialdemokratiska kommentarerna. Man ger sken av att det är satsningarna på okvalificerade jobb inom restaurangbranschen (reducerad moms) som medfört att det satsats för litet på högteknologiutbildning. Det är ju knappast diskplockare som ska bli alzheimerforskare. För något år sedan hade vi en diskussion om elitskolor i Sverige. Detta var inte något som fann nåd i vänsterkretsarna. Nu är det alldeles för sent att undvika fler skadeverkningar även om det skulle inrättas en rad elitskolor från 2016. Det tar lång tid att vända effekterna av politiken för "ökad jämlikhet" till det bättre för Sverige som högteknologisk spetsnation.

Läs även andra bloggares åsikter om Astra Zeneca, jämlikhet, utjämning, marginalskatt, socialdemokratin, vänstern, Jantelagen, läkemedel, forskning, högteknologi, ekonomi, politik på intressant.se

Måste Portugal gå i konkurs?

Utan räntesänkande stödåtgärder måste Portugal skriva ned sina skulder trots att läget är bättre än Greklands. Det kan få spridningseffekter på Spanien och Italien. Bristen på stöd bottnar i att Merkel är alldeles för svag för att kunna förorda stöd som väljarna är emot.

För tillfället har läget i Europa ljusnat något. Spaniens och Italiens räntor har fallit och Grekland kommer att få ett nytt nödlån och samtidigt få åtnjuta en 70-procentig konkurs. Men den nya europakten riskerar att ställa till stora problem genom kraven på mera åtstramningar. Och de finansiella placerarna har blivit oroliga för att Portugal inte ska kunna betala sina räntor. Därför har räntorna stigit till över 15 procent (e24).

Det är naturligtvis omöjligt att betala 15 procents ränta på tioåriga statsobligationer någon längre tid. Med en statsskuld på ca 190 miljarder euro måste också en betydande omsättning av lånen ske varje år. Man ska dock inte överdriva lånebeloppen som måste omplaceras. Trots allt är Portugals statsskuld bara hälften så stor som Greklands.

Hur illa ute är Portugal rent objektivt? Räntebördan var 4,2 procent av BNP 2011 mot 6,7 procent för Grekland (enligt höstprognosen, pdf). Den är något mindre än Italiens men 60 procent större än Spaniens och något större än Irlands. Eftersom den motsvarar en genomsnittsränta på 4,1 procent betyder 15 procents ränta på nya lån att bördan snabbt blir tyngre. Men fortfarande är en börda på 5-6 procent inte värre än genomsnittet för femårsperioden 1992-96 då den var 5,6 procent av BNP.

Bortsett från räntorna är Portugals statsfinanser inte helt under isen. Statsskulden blir visserligen större än 110 procent av BNP i år. Men primärsaldot kan bli svagt positivt 2012 för första gången sedan mitten av 90-talet. Bytesbalansen, som visade underskott med 9-10 procent av BNP varje år 1997-2008, förbättrades till -7,6 procent 2011 och väntas visa - 5 procent i år. Kraftiga åtstramningar har vidtagits så att BNP väntas minska med 3 procent i år.

Det förefaller därför mera vara en fråga om ryktesspridning som ligger bakom räntehöjningarna. Placerarna ser också hur illa det gick för dem som lånade pengar till Grekland. Därför blir de extra känsliga för s k experter som uttalar minskat förtroende för Portugals finanser. Varför ska man sitta på portugisiska papper när Angela Merkel gjort klart att det är de privata långivarna som ska förlora. Eftersom EFSM, ECB och bilaterala långivare tydligen ska hållas skadelösa blir det enbart de privata långivarna som får ta alla förluster. Med sådana utsikter faller priserna på obligationerna och räntan stiger.

Någon ny räddningsaktion med nödlån ser det inte ut att bli för Portugal. Det ökar konkursförväntningarna och gör en partiell bankrutt allt sannolikare. Merkel är en mycket svag ledare för Tyskland som inte bryr sig om hur det går för Europa bara hon själv blir omvald hösten 2013. Det som möjligen kan få henne att tänka om är utsikterna att hon har en sådan otur att de nu uppseglande europeiska krisen kulminerar i början av det tyska valåret, enligt Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer, som skrev en kolumn om detta i DN 2/2-12.

Även om det sönderfallande FDP överlever är det föga troligt att koalitionen behåller sin majoritet, menar Fischer. Tydligen skulle hon ändå kunna sitta kvar som förbundskansler men få allt större problem med SPD. Detta gör henne svag och obenägen att vidta stödåtgärder som väljaropinionen inte uppskattar. Fischer skriver:

"EU:s ekonomi är på väg in i en djup och troligen långvarig recession som i stort sett är självförvållad. Tyskland försöker fördriva hyperinflationens spöke med hårda åtstramningar i eurozonen, men ändå hotas krisländerna av en deflation som kan få förödande konsekvenser. Det är bara en tidsfråga – och tiden är kort – innan den ekonomiska destabiliseringen ger upphov till politisk oro."

Så vitt jag förstår syftar Fischer inte på europakten. Dess krav på åtstramningar kommer därför ovanpå den recession som redan kan förutses. Det verkar kunna gå illa för både Europa och övriga OECD-länder. Ska vi hoppas att Merkel kommer tillbaka från Kina med löften om pengar till ESM mfl så att ECB i slutändan kan fylla ut med ett massivt stöd utan att de tyska väljarna missförstår det hela?

Läs även andra bloggares åsikter om Portugal, statsbankrutt, skuldnedskrivning, europakten, stödpaket, räntebörda, nationalekonomi, Merkel, konkurs, ekonomi, politik på intressant.se

Statskapitalismen var väl Engels' vision?

Skulle vi tjäna på att införa ett system där hela ekonomin liknar en företagskoncern? Det kanske vänstern vill. Idén kommer från Engels men tillämpas efter planekonomins fiasko i forna kommuniststater med viss framgång. Det finns dock andra sätt att stabilisera än statskapitalism.

I dagens OBS i radion 2/2 -12 funderar den vänsterinriktade debattören Dan Jönsson om den senaste tidens diskussion om den fria kapitalismens svårigheter som ställts i kontrast mot de forna kommuniststaternas "statskapitalism". Han har uppmärksammat tidskriften The Economist från förra veckan som satt Lenin på sitt omslag rökandes en kapitalistcigarr med dollartecken på gördeln. Man gör där gällande att det är statskapitalism som karaktäriserar tillväxtmarknaderna.

Jönsson talar om möjligheten av en sofistikerad konspiration från de forna kommunisterna. När de upptäckte att planekonomi inte fungerade sadlade de om och började bekämpa kapitalismen på dess egen planhalva. Han tror inte riktigt på detta men skriver:

"Men nu kan vi kanske skönja framtidens konturer, menar Economist. Runtom i världen, framför allt i växande ekonomier som Kina, Brasilien, Ryssland och Gulfstaterna, sprider sig en ny form av kapitalism, där staten kontrollerar stora delar av näringslivet och på många sätt också beter sig som en företagskoncern."

Karl Marx hade aldrig någon konkret idé om hur socialismen skulle organiseras. Det skulle arbetarna komma på när de gjort revolution och förstört kapitalismen. Man kunde få inspiration från Thomas Moores Utopia eller från Francois Babeufs skriverier. Däremot hade Marx' kompanjon Friedrich Engels en vision som mycket liknar vad Jönsson framför. Engels skriver i den lilla skriften Socialismens utveckling från utopi till vetenskap från 1877 att en rationell drift av näringslivet skulle drivas fram av konjunktursvårigheterna. Följande citat är belysande:

"Denna lösning kan blott ligga däri, att de modärna produktivkrafternas samhälleliga natur faktiskt erkännes, att alltså sättet för produktion, tillägnelse och utbyte bringas i samklang med produktionsmedlens samhälleliga karaktär. Och detta kan endast ske därigenom, att samhället öppet och utan omvägar tar i besittning produktivkrafterna, som växt ifrån varje annan ledning."

Engels hade erfarenhet från företagsamhet och tyckte uppenbarligen att den företagsekonomiska effektiviteten skulle utvidgas till hela samhällets näringsliv. De socialistiska regimer som kom till makten därefter har emellertid misslyckats med att överföra det företagsekonomiska sättet att styra till hela samhällets ekonomi. Om man jämför med de hittills framgångsrika tillväxtländerna kan man först konstatera att de inte har sneglat särskilt mycket på Moore och Babeuf. Detaljplanering och tvångsstyrning av det dagliga livet är ingen framgångsväg.

Skulle det då finnas någon kvarvarande socialistisk tankegång som gör att t ex Kina nu är mer framgångsrikt än Europa och USA? Det är väl vad Jönsson hoppas. Men han pekar inte på något mera än att tillväxtekonomierna nu klarar sig med bättre stabilitet än industriländerna. Är inte detta trivialt? Länder, som genom lågt kostnadsläge kan locka till sig utländska direktinvesteringar som producerar på export, kan naturligtvis bli mycket framgångsrika om man kan undvika självförstärkande investeringsprocesser som till slut imploderar. Detta har dock lett till kriser åtskilliga gånger tidigare (blartikel okt-10).

Det viktiga är att vi drar rätt slutsatser av hur skillnaden i framgång just nu ska påverka vårt eget samhällssystem. Ska vi införa en mer direkt statskontrollerad ekonomi, som verkar förutsätta ett mer auktoritärt politiskt system? Eller ska vi skärpa övervakningen av processer som kan leda till obalanser så att vi kan förebygga dem? Kanske vi också borde förbättra den stabiliseringspolitiska beredskapen så att vi vet vad som borde göras om en obalans ändå skulle uppstå? Jag kan inte se att det finns något giltigt skäl för Economists och Jönssons flörtande med "statskapitalismen".

Läs även andra bloggares åsikter om statskapitalism, Engels, Marx, planhushållning, tillväxt, obalans, kris, stabiliseingspolitik, tillväxtländer, ekonomi, socialism, kapitalism, samhälle, politik på intressant.se