Det liberala drömsamhället i TV

Det samhälle som liberalismen ser framför sig med maximal frihet beskrevs inte. Att det gick ut på att man skulle få hora och knarka visades tydligt. Men att vård, omsorg och utbildning skulle kunna skötas privat angreps enbart utan liberalt försvar. Ordet skatter nämndes inte.

Igår sändes det första programmet om politiska ideologier och vilka drömsamhällen som de håller fram (UR TV2 30/1-06). Det handlade om det liberala idealsamhället. Den unge och till synes oskyldige programledaren Emil Nikkhah åkte ut till folkpartiets landsmöte och fick några korta tips om vad liberalismen innebär av typ: "individualism utan egoism" och "största möjliga lycka till minsta möjliga skada för andra". Någon föreslog Holland som exempel på ett mycket liberalt samhälle.

I Amsterdam intervjuade Nikkhah folk på gatan och på de legala narkotikakaféerna som fick säga att i Holland kan man göra vad man vill. Även tjejerna på gatan (studerande) frahöll narkotika och prostitution som frihet. Inga avigsidor visades upp och inga svenska frihetsfiender fick uttala sig. Men om programmet vänder sig till ungdomar som inte betalar skatt är det kanske detta som utgör brytpunkten för ett fritt samhälle. I Holland tar man ändå ut 39-40 procent av totalproduktionen (BNP) i skatt. Det är normalnivå för Europa och innebär inte mer frihet än genomsnittet.

Därefter fick socialliberalen fil dr Lena Halldenius uttala sig om de två huvudriktningarna nyliberalism och socialliberalism. Här skulle det ha kunnat bli intressant eftersom hon poängterade att nyliberalerna kan tänka sig att även ha sjukvård och skola i privat regi medan socialliberalerna hävdar att detta inte är möjligt eftersom alla skall ha lika chanser och rättvisan kräver att alla skall kunna förverkliga sina livsmål.

Varför var dessa inriktningar oförenliga enligt socialliberalerna? Det fick vi inget svar på. Med låga skatter kombinerade med sjukvårdsförsäkringar och studielånesystem etc skulle det rimligtvis gå att ha det mesta i privat regi. Varför skulle det inte också gå att kombinera med att alla får samma chans? Det är bara när samma utfall (socialism?) krävs som det inte går att ha skillnader. Och sedan finns det socialliberaler som lägger sig på en mellannivå: skillnader som är en följd av talanger skall utplånas medan olika ambitioner skall ge personlig utdelning (Halldenius bok är full med utläggningar om detta).

Nu fick en okänd socialliberal brodera ut texten kring temat om liberalismen som en frihetsideologi och att människan mår bäst av att få frihet men att man också måste ha majoritetsbeslut. Det blev en röra som slutade med att hon fick sammanfatta att liberalism betyder "ansvar, frihet, jämlikhet och äganderätt".

Härefter gjorde Kjell A Nordström (från handelshögskolan) en exposé över marknadsekonomin med hjälp av en rundvandring på Hötorget. Men vi fick inte veta något om prismekanismen och vikten av fri konkurrens - bara att det skulle vara illa om grönsaksdistributionen sköttes av ett enda företag. På frågan om inte monopol var det naturliga för en företagare blev svaret att ingen är världsmästare hela livet. Det skulle betyda att monopol går över genom inträdet av nya företag. Hur detta skulle gå till och huruvida antimonopollagstiftning borde användas fick vi inget svar på.

Nåväl, alla kanske ändå förstår hur konkurrensen och marknadshushållningen fungerar på vaornas område. Men slutstriden kom att handla om den nyliberala utmaningen att staten inte heller behövs för att producera sociala tjänster. Det var Johan Norberg, som vid tillfället fortfarande jobbade på Timbro, som fick argumentera för den "hårdföra liberalismen". Han inledde med att säga att liberalismen är negationen av andra ideologier - det är inte så att människan skall vara till för kollektiva storheter som klassen, nationen eller miljön. Liberalismen har den enskilda människan som utgångspunkt. Staten skall vara till för att klara katastrofer och stora problem.

Nu skulle det liberala drömsamhället ändå ha kunnat skisseras. Allting utom polis och försvar sköts privat. Det är möjligt eftersom det idag finns försäkringar och fungerande kapitalmarknader som klarar finansieringsproblemen på det traditionella välfärdsområdet. Det leder inte till att folk väljer fel eftersom vuxna människor idag kan ta vara på sig själva. Ingen behöver leva i misär eftersom det går att ta försäkringar mot även detta. Men inkomstskillnaderna kommer att bli stora. Det är dock lätt avhjälpt eftersom de som tycker att de har för stora inkomster kan låta autogirot föra över pengar till olika sociala projekt för mer behövande. Även de sämst ställda kommer därför att ha en hygglig levnadsstandard.

Någon sådan utläggning gjordes dock inte. Den förutsattes tydligen bekant eftersom en femisnistisk debattör vid namn Kristina Hultman släpptes fram att angripa ungefär den bild jag ställt ihop ovan. Det var olämpligt att vård och omsorg skulle skötas privat eftersom det är andra kriterier som styr. Norberg svarade litet defensivt att han också ville att människorna själva, inte ekonomin, skulle få avgöra - framförallt skulle inte administratörerna få tvinga folk att gå dit eller dit. Då kontrar Hultman med att privata försäkringar skulle göra de fattiga ännu fattigare: se på USA och u-länderna. Då kunde Norberg inte avhålla sig med att kontra med sitt paradargument i globaliseringsdebatten: sedan 1980 har den extrema fattigdomen i världen halverats och 400 miljoner människor lyfts upp ur den verkliga misären.

Därmed var debatten om idealsamhället slut och avrundades med några beskyllningar från Hultman om "vita mäns teknikoptimism" och liknande irrelevanta anmärkningar. Att liberalismen skulle ha någon attraktionskraft på andra än de som vill hora och knarka kom inte fram. Den arrogante Leijonborg hörde inte ens av sig. Därför kan man i SVT göra ett sammelsurium av alltsammans och smocka till hela hans socialliberalism och annan liberalism på ett bräde...

[PS Ett långt och irrelevant avsnitt om Karl Staff och Gustaf V är struket i TVs nätversion.] - Bloggpost om socialismen i serien 7/2

Feodalismens nedgång skapade socialismen

Socialismen är som politisk samhällsidé inte en negation av kapitalismen under 1800-talet. Den härstammar från en nostalgisk längtan tillbaka till det välordnade feodala samhället på medeltiden. Via More, Babeuf och Engels har den fått insteg i den tidiga moderna marxismen (kommunistiska manifestet).

Den moderna socialismens idé uppträdde första gången i form av Thomas Mores Utopia som utkom 1516. Boken utgör ett embryo till en politisk teori om socialismen genom att något beskriva bakgrunden till de förslag som framförs i skriften. Men den största delen handlar om kritik mot dåtidens samhälle och om en konkret och något fantasifull konstruktion av ett tänkt idealsamhälle. Det bygger i mycket på en negation av dåtidens nymodigheter: More ville sålunda avskaffa pengar, enskild äganderätt och lönearbete.

Det finns starka skäl att anta att More hade en försvunnen guldålder framför ögonen när han fantiserade ihop sitt idealsamhälle. Men det var inte Rousseaus tillbakagång till naturen och någon sorts romantisk kommunism av stenåldersmodell omsatt till nutid som föresvävade More. Nej, det var det gamla feodalsamhällets välordnade och trygga samhälle som More ville organisera rationellt i form av en sorts statsfeodalism.

Feodalsamhället var en decentraliserad politisk institution som bestod av ett antal storgods med underställda bönder och arbetare. Feodalherren på storgodset höll med krigsmanskap som uprätthöll försvarfunktionen i närområdet och i förekommande fall bidrog till centralmaktens krigsoperationer. För dessa tjänster erhöll feodalherren rätt att uppta skatt in natura av sina halvfria bönder, som måste utföra dagsverken på storgodsets domänjord. Beskydd mot externt våld och viss ekonomisk trygghet samt ordning och reda byttes sålunda mot arbetsprestationer. Naturahushållningen var allenarådande. Något lönearbete, pengar eller individuell äganderätt till jorden förekom inte.

Mot medeltidens slut började det klassiska feodalsystemet brytas sönder av handelns utbredning, penningsystemets spridning och centralmaktens ökade maktambitioner. Genom att attraktionskraften hos de nya handelsprodukterna var stor uppstod en efterfrågan på kontanta penningmedel, som erfordrades för att köpa dem, vilket initierade en kommersialisering av de sociala relationerna. Mer högproduktiva bönder ville erlägga sina utskylder i form av penningavgifter istället för naturaprestationer, vilket antogs av godsherrarna som nu behövde kontanta medel. Det medförde att en del bönder kunde friköpa sig medan andra utarmades och inte längre kunde försörja sig på sina gårdar. I England tillkom dessutom konkurrensen om odlingjorden från fåraveln för ullproduktion, som direkt gav kontanta medel i utbyte.

Den ökning av arbetslönerna som uppstod efter digerdödens härjningar under mitten av 1300-talet medförde också en omläggning av jordbruksmarkens användning till mer boskapsskötsel, i England särskilt fåravel, som var mindre arbetsintensiv. Samtidigt kunde inte städerna omedelbart suga upp den övertaliga arbetskraften vilket ledde till sociala oroligheter. Rättsfilosofen Axel Hägerström tolkar detta i rättsideologiska termer där han menar att den romerska rätten nu gjorde intåg i den germanska världen, där "det gamla feodalsystemet med dess i åtskilliga avseenden kommunistiska elementer var i nedåtgående och det ... kapitalistiska var i uppåtstigande".

Det är därför uppenbart att det var lätt för Thomas More att tolka sin tids sociala problem i termer av ett omoraliskt utnyttjande av äganderätten för att girigt försöka tjäna pengar, vilket hade till följd att bönderna blev rättslösa lönearbetare som ofta drevs ut i otrygg arbetslöshet. Ett återställande av det gamla kollektivistiska feodalsystemet på rationell statlig grund blev då givetvis den naturliga lösningen när idealsamhället skulle tänkas ut. Medborgarna i Utopia är ingenting annat än undersåtar under den statliga feodalherren som styr och ställer med sin livegna befolkning på ett antal storgods där ingen konkurrens, marknad eller pengar existerar.

Idén har sedan via Babeuf, Hess och Engels förts vidare till den moderna socialismens första manifestation i det "kommunistiska manifestet". Därefter återkom tanken inte förrän när Marx´ ungdomsskrifter uppmärksammades på 1960-talet. Det var då främst hans orealistiska förmodan att kommunismen skulle kunna upphäva arbetsspecialiseringen, som uppmärksammades - där man skulle kunnna vara fiskare och herde på förmiddagen och kritiker på eftermiddagen etc. Men det är ganska tydligt att han har livet på ett storgods som producerar allting i överflöd framför ögonen - ungefär som ett nutida vilohem.

Andra bloggar om: socialism, kapitalism, feodalism, Marx, ideologi, politik, samhälle på intressant.se

Idealsamhället: ikväll liberalismen i TV2

Utbildningsradion har gjort en programserie om politisk teori i form av sju program som granskar olika "ismer". Ikväll 20:30 i TV2 börjar man med en granskning av liberalismen:

"Liberalismen. Vad skiljer liberalism från socialism? Vilken är din favoritideologi? Möt unga anhängare, forskare, ekonomer och debattörer som alla har sin egen vision om det optimala drömsamhället. Varje program har en ideologi som tema och handlar i tur och ordning om liberalism, socialism, konservatism, feminism, kommunism och ekologism." Del 1 av 7. UR. * Även 1/2 i SVT1, 3/2 i SVT1, 6/2 i SVT1 *

Det kommer att göras i form av intervjuer med frihetliga potentater som Lars Leijonborg, Lena Halldenius och Kjell A Nordström (obs ironi) samt genom ett besök i Amsterdam där narkotikahandeln och prostitutionen får representera det fria samhället. Det verkar upplagt för ett nidporträtt av friheten gjort av ljumma socialliberaler och "demokrater" som får tillfälle att förfasa sig över Hollands "frihet" - ett land med ett skattetryck på nästan 40 procent av BNP.

Stimulera ekonomin, säger professor Lundborg

Per Lundborg, SU, vill stimulera ekonomin både genom höjd inflation och lägre budgetsaldo. Finanspolitisk stimulans är möjlig genom att arbetslösheten enligt hans forskning inte är strukturell.

I Sveriges Radios program "Pengar" i morse (P1 10:03) diskuterades Riksbankens inflationsmål av pofessorn i nationalekonomi Per Lundborg vid Stockholms universitet (med ett förflutet inom Fief och Göteborgs handelshögskola), Ingemar Hansson, chef för Konjunkturinstitutet och Leif Vindevåg vid stockholmsbörsen.

Per Lundborgs forskning visar att det finns ett samband mellan inflation och arbetslöshet även vid ganaka låga tal. Detta beror på att det alltid finns ett antal företag som går dåligt. Dessa företag försöker då förbättra lönsamheten genom att hålla tilbaka löneökningarna. Men om löneökningarna på grund av att inflationen är extremt låg är så gott som obefintliga måste anpassningen ske genom lönesänkningar. Detta är av psykologiska skäl mycket svårt att genomföra, vilket medför att de svaga företagen vid låg inflation inte förmår förbättra läget utan istället tenderar att göra sig av med delar av arbetskraften, som då går ut i arbetslöshet. Med viss inflation skulle istället en anpassning av lönerna kunna ske med lägre arbetslöshet som följd.

Det är därför enlgt Lundborg lämpligt att höja Riksbankens inflationsmål vilket åtminstone skulle kunna leda till 100 000 nya jobb. Mot detta invände Leif Vindevåg att dagens arbetslöshet är strukturell. Men Lundborg hade i sin forskning studerat hur arbetsmarknaden fungerat före 1990 då "full sysselsättning" rådde och efteråt då "massarbetslöshet" rått. Någon skillnad i funktionssättet hade hans forskning inte kunnat påvisa. Ingemar Hansson höll med om att konjunkturen orsakar en brist på 100 000 jobb men framhöll att det vore önskvärt att åstadkomma 300 000 nya jobb. Det skulle fordra "andra åtgärder", som han inte heller idag konkretiserade.

Professor Lundborg menade att det finns ett klart utrymme för finanspolitiska stimulanser [t ex skattesänkningar] som skulle kunna stärka sysselsättningen. Invändningen från Vindevåg att stabilitetspakten inom EU förhindrar detta avvisade han med att det finns en stor marginal till de maximalt 3 procent i underskott som pakten föreskriver. Det är snarare så att politikerna känner sig bundna av en ekonomisk-teoretisk idé att finanspolitiska åtgärder inte är effektiva i dagens läge. Denna idé höll han inte med om men han fick inget tillfälle att förklara vad den går ut på och varför detta skulle vara fel.

Det är synd att diskussionen blev rumphuggen eftersom här finns pudelns kärna i arbetslöshetsdebatten. Man frågar sig om programledaren Ylva Esping är för okunnig för att förstå vad som är intressant eller om hon var så hårt fixerad vid diskussionen om inflationsmålet att viktigare saker fick bero.

Den vanliga invändningen mot finanspolitisk expansion är att ökad efterfrågan skulle driva upp räntan och stärka kronan med sämre export och mindre sysselsättning som följd. Vi är då tillbaka vid "ruta ett". Mot detta skulle kanske Lundborg invända att det förutsätter att arbetslösheten är strukturell, vilket inte kan beläggas av forskningen (dvs den är inte mer strukturell nu än den var före 1990). Mot detta skulle naturligtvis kunna invändas att det finns psykologiska mekanismer som gör finanspolitiken riskabel. Det skulle gå ut på att sämre budgetsaldo skulle mötas av krav från nervösa kapitalplacerare på högre ränta av rädsla för en svensk statsbankrutt. Det låter inte seriöst.

Får jag föreslå att "Pengar" följer upp med en diskussion om vad som kan göras åt arbetslösheten med hjälp av både penningpolitik (höjt inflationsmål) och finanspolitik (tillfälligt försvagat budgetsaldo)?

Försämra LAS - Edling/Nygren

Moses Hess gjorde Engels och Marx till kommunister

Varför blev Karl Marx kommunist? Han påverkades av Moses Hess 1812-1875, som själv skriver att han omvände både Marx och Engels. Ironiskt nog fick Hess´ egen etiska socialism snart en aggressiv motståndare i Marx med sin "vetenskapliga" socialism.

Moses Hess 1812-1875

Många kanske föreställer sig att Marx och Engels hittade på den socialistiska läran och att det "kommunistiska manifestet" och Das Kapital handlar om socialismen. Så är inte fallet. Socialismen spriddes under 1830- och 40-talet som en ganska disparat tankeriktning av en rad olika författare och tänkare. Det var sådana som Proudhon, Cabet, Grün, Weitling, Blanc och Hess samt tidigare författare som Saint-Simon, Babeuf, Fourier och Owen som formulerade det socialistiska budskapet på moralisk grund, vilket ofta kallades "filosofisk socialism" men som senare har betecknats som 'etisk socialism'. Länge hade dessa idéer en ganska stark framtoning inom arbetarrörelsen men de kom till slut att överflyglas av den deterministikt grundade marxistiska "socialismen".

Det var fråga om en maktkamp mellan två olika läror. Den filosofiska hävdade att de fattiga hade en "naturlig rättighet" att leva ett drägligt liv och att arbetarna därför hade moralisk rätt att kräva förbättringar. Den nationalekonomiska hävdade att moral och rättigheter var ovetenskaplig metafysik varför det var meningslöst att kräva förbättringar som stred mot objektiva faktiska förutsättningar. Socialismens samhälle var istället en prognosfråga: när tiden var mogen skulle kapitalismen omvälvas till socialism. Den senare "vetenskapliga socialismens" seger anses ha bidragit till att försena de förbättringar som den "utopiska socialismen" ville genomföra (se Hans Zetterbergs artikel i Sociologisk forskning från 1975, del III där Weber nämns).

Men det intressanta är att den deterministiska marxismen har samma ursprung som den etiska socialismen. Detta förmedlades via samhällstänkaren Moses Hess från Bonn i Tyskland. Han föddes där 1812 som son till en ortodox judisk affärsman. Hemmet var förmöget och han fick en vårdad uppfostran. Hess påbörjade filosofiska studier i Bonn men avlade aldrig examen. Han vistades i Paris under andra hälften av 1830-talet och tillägnade sig där de idéer som de etiska socialisterna framförde. Dessa omsatte han till en egen åskådning som också var påverkad av Hegel, Spinoza och den åtta år äldre Feuerbach (matrialistisk idealist, religionskritiker, "Mann ist was man isst").

Hess´ lära benämndes "verklig socialism" och han avvisade religionens relevans för politiken, vilken istället skulle grundas på etiken. Människan kan bara befria sig från sin träldom under pengarnas makt genom socialismen, som då kan ge harmoni mellan hennes kroppsliga och andliga krafter. Arbetet blir då en fri verksamhet som ger glädje och välsignelse istället för att vara något betungande. Kommunism är kärlekens prerogativ tillämpat på det sociala livet. Detta manifesterade han praktiskt genom att gifta sig med en prostituerad.

Moses Hess´ egen lära är dunkel och osammanhängande (se artikel av Sydney Hook, 1934). Men han hade en förmåga att predika kommunism i allmänna ordalag som hade stor övertygande kraft, som en missionär. Han kallades sålunda "kommunistrabbinen" i sin bekantskapskrets. Denna kom att innefatta Engels, som egentligen hade försökt få kontakt med Marx i Köln 1843, men som på en eftermiddag övertygades om kommunismen som en plausibel ide´. Men Hess påverkade också Karl Marx i det samarbete de hade inlett vid utgivningen av Rheinische Zeitung. Själv var Hess mäkta imponerad av Marx som han ansåg var en vida mer överlägsen filosof än han själv. Efter sommaren 1843, när tidningen blivit indragen för sin religionsfientlighet, kallade sig Marx socialist. De brev från denna tid, som hade kunnat klargöra hur detta gått till, har sannolikt efter Engels död utrensats och bränts av dottern Laura (se Zetterberg).

Men enligt vad Moses Hess själv hävdar har han konverterat både Marx och Engels till kommunism (Robert Wistrich: Socialism and the Jews, AUP 1982, s 36). Samma källa uppger att man tydligt kan se Hess´ inflytande i de Ekonomisk-filosofiska manuskripten ("Parismanuskripten" skrivna 1843-44, men tryckta först 1930). En del av alienationsläran återfinns också i Hess´Über das Geldwesen. Men 1846 gick det som för så många andra av Marx´vänner - vänskapen tog slut på Marx´ initiativ och Hess utmanövrerades från det lilla kommunistparti Marx hade bildat 1845 med 17 medlemmar.

Detta går igen i det "kommunistiska manifestet" där det utan namns nämnande uttalas en förkasteledom över den "utopiska socialismen". Därmed kungjordes på bred front den krigföring mot den etiska socialismen, som kom att prägla en stor del av arbetarrörelsens första halvsekel. Själv kom Moses Hess så småningom att ägna sig åt skriverier rörande sionismen och behovet av en judisk stat, där han också anses ha påverkat senare förkunnare.

Platt skatt en avlägsen reform?

Är proportionell inkomstskatt nära förestående? Nej, säger akdemikernas och näringslivets intresseorganisationer något oväntat, trots gårdagens attack mot jämlikheten från SNS. Dock inför Sveriges nya konkurrentländer platt skatt. Det kommer att öka trycket på Sverige när globaliseringens effekter skall motverkas.

Idag 25/1 anordnade Skattebetalarnas förening ett seminarium om platt skatt. Där presenterade docent Göran Normann en rapport som innehöll ett tekniskt utarbetat förslag till en "komplett platt skatt" (komps - jfr proms). Det innebär att även andra skattestser inordnas under den enhetliga skattesats som inkomster för privatpersoner beskattas med (se även Normanns artikel i SvD Brännpunkt).

Den vanliga betydelsen av platt skatt är annars 'proportionell skatt', särskilt för förvärvsinkomster. Men som framgick av inläggen från de slovakiska och estniska representanterna arbetar man i dessa länder med den större samordningen. Det är knappast nödvändigt i Sverige av brådskande sakliga skäl. Om istället statsskatten skulle avskaffas skulle incitamenten till expansivt småföretagande öka både därför att entrprenörerna får behålla mera av arbetsresultatet och därför att de krångliga 3:12-reglerna blir överflödiga.

Men det tråkiga och lätt uppseendeväckande var dock attityden från Sacos ordförande Anna Ekström och Svenskt Näringslivs ekonom Per Juth, som båda var skeptiska till platt skatt definierad som "komps" och än mer kritiska till att avskaffa statsskatten. Anna Ekström försökte göra det goda till det bästas fiende genom att förespråka ett borttagande av arbetsgivaravgifterna över taket för förmånerna. Det är förvisso principiellt bra men i praktiken alltför listigt. Varför smyga med en för den stora allmänheten obegriplig reform? Är det för att slippa sticka ut huvudet med den mer kontroversiella men statsfinansiellt billigare reformen att slopa statsskatten?

Per Juth försökte försvara sin ståndpunkt att det var viktigare att satsa på förvärvsavdrag med ett grumligt resonemang om arbetsutbudet i tjänstesektorn. Han tror på allvar att förvärvsavdrag (EITC) är nödvändigt för att folk skall jobba istället för att lyfta bidrag. Men det borde räcka med att sänka bidragen, vilket redan föreslagits, och begränsa förvärvsavdragen till särskilda grupper såsom ensamstående mödrar. Tjänstesekrorn i övrigt kan stimuleras med ROT/RUT-avdrag som blir mycket mindre kostsamma för statskassan än förvärvsavdrag.

Platt skatt motverkar globaliseringens effekter

Det viktiga på litet sikt är att stimulera arbets- och utbildningsincitamenten inom den högteknologiska innovationssektorn. "Snart sätts de svenska lönerna i Peking" som NBER-gruppen uttryckte saken. Det är alltså den oroande tendensen till att Sverige blir alltmer konkurrensutsatt från Balt-staterna, Kina och Indien som redan nu måste åtgärdas med ordentliga incitament för innovativ svensk ingenjörsförmåga och expansivt entreprenörsskap. Det kräver rimligtvis elitutbildning och ostentativ ekonomisk lönsamhet för personliga insatser inom olika spetsteknologiska områden. Alltsammans är dock fullständigt främmande för den svenska egalitära modellen, trots att just de nya konkurrenterna inför platt skatt överlag.

Om Sverige inte klarar att hitta nya högteknologiska exportprodukter kommer den traditionella exporten att ge allt lägre intäkter. Priserna kommer att sjunka eftersom lönerna i våra konkurrentländer är så mycket lägre. Det betyder att svenska industrianställdas löner också kommer att sjunka. Och då kan övrigas löner inte heller hållas uppe. Alla kommer att få det sämre om vi inte kan utveckla vår export och hålla ett teknologiskt försprång i relation till låglöneländerna.

Globaliseringen utgör uppenbarligen ett inte negligerbart hot mot vårt välstånd och är definitivt inte förenlig med den egalitära svenska modellen. Om det går riktigt illa vidtar Sverige inga åtgärder förrän jobben faktiskt flyttar utomlands. Vi kan i teorin hålla uppe löneläget i en alltmer krympande exportsektor och låta arbetslösheten och skatterna stiga. Men även detta leder till en välståndsminskning - kanske ännu större än om vi åtminstone satsar på löneanpassning.

Att i detta läge inget politiskt parti och inte ens akademikernas och näringslivets främsta intresseorganisationer anser att platt skatt snarast bör införas förefaller vara ett exempel på det som brukar kallas "strutspolitik". Det enda vi skulle kunna hoppas på är att det tillsätts en ny skatteutredning, vilket Anna Ekström också litet raljant föreslog. Men hur gick det med den interna skatteutredning som socialdemokraterna tillsatte för snart ett år sedan? Ingen har hört talas om den trots att den skulle lägga sina första förslag redan före förra sommaren.

Svenska jämlikhetsmodellen underkänd

Sverige förlorar på inkomstutjämningen både i form av minskat välstånd och sämre sysselsättning. Sverige ligger i topp i utjämning. Ändå anser svenskarna att ojämlikheten är ett problem. Det framgår av "NBR-rapporten" från det koncilianta SNS.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) är en organisation som är mycket försiktig när det gäller att komma med politiskt obekväma rekommendationer. Ekonomer, statvetare och andra akademiska experter som anlitas har oftast en bakgrund i universitetsvärlden, där en politiskt korrekt record är en förutsättning för avancemang, eller också kommer de från kanslihuset där detta givetvis är ännu mer påtagligt (VDn kommer från finsnsdepartementet).

Men organisationens koncilianta små steg i rätt riktning ("myrsteg i filttofflor") har ofta utdömts av ett massmedieetablissemang, som befunnit sig mycket längre åt vänster. Det har varit enkelt eftersom ordet "Näringsliv" i namnet inbjudit till att klassa SNS som en egoistisk näringslivsorganisation som bara vill berika aktieägarna på de anställdas bekostnad. Därför är det synnerligen anmärkningsvärt att SNS idag kommer med ett fullständigt underkännande av utjämningspolitiken i Sverige och förordar "mer ojämlika löner". En orsak till detta är att man fått tryck på sig från nio amerikanska ekonomer som gjort en mera politiskt a-korrekt analys än vad svenska ekonomer vanligtvis finner hälsosamt.

En kort sammanfattning finns i dagens Ekonomieko där Robert Topel (prof Chicago) och Magnus Henrekson (chef IUI) intervjuas om behovet av större löneskillnader och en bättre arbetsmarknadspolitik. Topels tes är att större löneskillnader skulle leda till fler jobb, främst inom tjänstesektorn. Sverige avviker mot flera andra länder genom en mindre tjänstesektor och det kan vara en del av förklaringen till den svaga sysselsättningen i Sverige.

En längre sammanfattning finns i en artikel av SNS:s forskningsledare Birgitta Swedenborg på DNdebatt idag 24/1-06 med rubriken Överdriven tro på jämlikhet gör att jobben inte kommer. Den svenska modellen underkänns i försiktiga ordalag. I ingressen framhålls:

"Sveriges jämlikhetspolitik gör att folk jobbar mindre, att de anstränger sig mindre, och att de är mindre benägna att byta jobb eller flytta för att höja sin lön. En hårt driven utjämningspolitik med höga skatter och generösa förmåner har medfört att tillväxten under de 25 senaste åren inte skapat någon sysselsättningsökning. Ändå anser 60 procent av svenskarna att inkomstskillnaderna i landet måste minska ytterligare."

En ännu längre sammanfattning och beskrivning av innehållet på 28 sidor finns att läsa här (pdf). Längst ner finns en förteckning på de nio amerikanska och de nio svenska ekonomer som står bakom rapporten. Sammanfattningen av sammanfattningen återges här nedan:

Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat svagt på ett sätt som främjat incitament och effektivitet. Ojämlikhet har främst uppstått i antalet arbetade timmar. Svenskarna har blivit mer negativa till ojämlikhet. (Kapitel 1)

Den svenska jämställdhetspolitiken har stärkt kvinnornas ekonomiska ställning. Kostnaderna för olika slags politik måste dock vägas mot uppnådda mål, speciellt i ett högskattesamhälle. (Kapitel 2)

Löneskillnaderna har ökat men lönesammanpressningen är fortfarande betydande, vilket har gjort att många jobb prissätts ur marknaden. Det är allvarligare i dag, eftersom andelen lågutbildade invandrare har ökat.(Kapitel 3)

Höga skatter och generösa förmåner påverkar arbetsutbudet men större delen av anpassningen sker i andra dimensioner än antalet kontrakterade timmar – såsom frånvaro och yrkesval. (Kapitel 4)

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken bidrog till att förlänga arbetslösheten under 1990-talet, då arbetslöshetens genomsnittliga varaktighet steg till 2 år. Politiken kan inte motivera sina kostnader. 2000 års reform var ett steg i rätt riktning.(Kapitel 5)

Den svenska arbetslösheten liknar nu den europeiska om man ser till den »verkliga« arbetslösheten. Skälet är att generös arbetslöshetsersättning i kombination med den nya ekonomiska turbulensen förlänger arbetslösheten.(Kapitel 6)

Ekonomisk tillväxt i Sverige skapar färre jobb än tillväxt i andra länder. Skälet är höga skattekilar och andra hinder för främst små tjänsteföretag, som gör att Sverige har en mindre privat tjänstesektor än andra moderna ekonomier. (Kapitel 7)

Ekonomisk tillväxt är lägre i kommuner med höga skattesatser, eller en mindre näringslivsvänlig politik, än i kommuner med låga skatter. Den lägre tillväxten eroderar skatteunderlaget och därmed även skatteintäkterna. (Kapitel 8)

Sveriges komparativa fördelar är allt mindre skilda från andra länders. Sverige, liksom andra länder, utsätts för ökad konkurrens på världsmarknaden, inte minst från låglöneländer som Kina, vilket kan påverka svenska löner. (Kapitel 9)

Det finns anledning att återkomma till NBR-rapportens slutsatser.

Jordägandets kritiker Henry George

Markvärdestegringen är ingen belöning för någons arbetsinsats eller uppfinningsförmåga. Därför borde den s k jordräntan dras in från enskilda ägare för att användas till kollektiva ändamål. Det är den enda skatt som behövs, ansåg George. Danmarks rättsförbund antog denna ansats på 1900-talet.

Amerikanen Henry George (1839-1897) började sitt intellektuella yrkesliv i likhet med Marx som journalist. Men till skillnad från Marx hade han prövat på praktiska yrken såsom sjöman, guldletare och typograf. Han arbetade på tidningar i San Francisco, hade kontakt med J S Mill och började så småningom studera nationalekonomi samtidigt som han arbetade som gasmätarinspektör. Samtidigt föreläste han för arbetarklassen om Mills läror. Han kandiderade för befattningen som Kaliforniens första universitetslärare i nationalekonomi men ansågs för radikal.

Henry George är känd för sitt enda större arbete, Framåtskridandet och fattigdomen 1879 (Progress and poverty), som lär ha varit dåtidens mest lästa nationalekonomiska verk. I detta lägger han fram en ekonomisk fördelningsteori med klart normativa förtecken. Den pekar ut markägarna och jordräntan som det stora sociala problemet i dåtidens samhällen.

Utgångspunkten är Ricardos teori att befolkningsökningen medför att allt sämre jordar tas i bruk. Avkstningen från dessa bestämmer därmed den lägsta lönenivån. Henry George menade att produktionsresultatet därvid fördelades på de tre produktionsfaktorerna (arbete, jord, kapital) på följande sätt: Genom prisbildning på markanden får kapitalet en viss ränta för sin insats. Av återstoden får arbetet en ersättning (lön) som motsvarar produktionsresultatet på sådan marginell jord som inte lämnar någon jordränta. På all annan bättre jord uppstår en vinst, jordräntan, som blir allt större ju mer samhället växer och tar i bruk allt sämre och sämre jordområden. De som tar hem vinsten - och en helt oförtjänt sådan - är jordägarna.

Kapitalister och arbetare har ett gemensamt intresse av att bli delaktiga av den vinst som uppstår genom samhällets utveckling och som deras "fiende" jordägarklassen ensam lagt beslag på. Naturens rikedomar borde enligt George tillhöra hela samhället och avkastningen kunde lämpligen användas för samhällets gemensamma ändamål. Alltså borde jordräntan dras in till staten och någon annan skatt skulle inte behövas. George myntade uttrycket "single tax" som benämning på den skatt som skulle räcka för att tillgodose den tidens kollektiva nyttigheter.

George lanserade också en konjunkturteori som ville göra gällande att de regelbundna ekonomiska kriserna sammanhängde med jordräntan. Om jordräntan drogs in skulle alltså ekonomin utvecklas mera stabilt. Några goda belägg för detta kunde han dock inte presentera.

Kritiken mot det etablerade samhället skall rimligtvis främst tolkas i moraliska termer. Varför skall det finnas en jordränta? Att företagaren får vinst kan rättfärdigas med att han belönas för sin uppfinningsförmåga och att han gjort nyttiga insatser för oss alla. Kapitalägaren har gjort uppoffringar genom att riskera sitt sparande för nyttiga projekt. Arbetstagaren kan på liknande sätt belönas för nyttiga insatser. Men vad har en man vars farfar ägde en betesmark gjort för nyttiga insatser när samhället två generationer senare finner det lämpligt att där uppföra en skyskrapa?

"Georgeismen" fick inte något varaktigt politiskt genomslag. Men för oss i Norden fanns länge en början till en politisk teori grundad på Henry Georges lära i form av den danske samhällstänkaren Severin Christensens (1867-1933) lära "Naturlig Ret" som utgavs som bok 1907. Christensen följde upp denna med "Retsstaten" 1911 (sv övers 1925) i vilken utgångspunkten är en moralisk vederlagsprincip - dvs varje prestation skall ersättas till sitt fulla värde och var och en skall fritt få förfoga över sitt arbetsresultat. Jordräntan är inte en följd av enskilda prestationer utan av allas bidrag till samhällets framåtskridande och skall därför dras in för att användas till kollektiva ändamål.

År 1919 bildades på grundval av Cristensens lära "Danmarks Retsforbund" som 1922 omvandlades till ett politiskt parti. Partiet hade sin storhetstid på 1950-talet då det ingick i regeringen 1957-60. Sedan 1981 är det inte längre representerat i Folketinget.

Christensens politiska teori har vissa likheter med andra utopiska tänkares. Men till skillnad från dessa ställer han inte upp konkreta samhällskonstruktioner utan håller sig på det institutionella planet. Han ser framför sig en politisk författning som bygger på ekonomisk frihet och en jordränteskatt. Denna ansats har därför större likheter med modern politisk filosofi än äldre tiders utopism som saknade principiell motivering för sina detaljerade konkreta förhållanden.

Vissa paralleller finns mellan Cristensen och Rawls och Nozick. Inkomstomfördelningen styrs av jordräntebeskattningen hos Christensen men av differensprincipen hos Rawls. Det ursprungliga tillägnandet av mark regleras av jordräntebeskattningen medan det hos Nozick bygger på Lockes förbehåll och arbetsinblndningsprincipen. Nozick har dock inte analyserat Henry Georges ansats utan avfärdar honom på två rader.

Räntehöjningen framlobbad

Kampanjen för snabbare räntehöjningar har burit frukt genom höjningen med 0,25 procent från 1,5. Men det finns inget sakligt skäl för höjningen vad gäller bostadsbyggandet. Kan vi misstänka andra motiv?


Den som följt med debatten om räntepolitiken under hösten har inte kunnat undgå att ett antal personer med anknytning till kapitalmarknaden framträtt med argument för att räntan behöver höjas. För det mesta har oro över huspriserna använts som motivering. Det har befarats att huspriserna skulle bli så höga att en senare räntehöjning medför att nyligen inköpta hus med maximal belåning inte skulle kunna säljas utan att en del av lånen kvarstår utan att kunna lösas in. Om då kostnaderna ökar så att en försäljning blir ofrånkomlig drabbas bankerna av kreditförluster. (Ett underbetyg i så fall till bankernas kreditbedömningar.)

Denna "lobbyverksamhet" till förmån för en räntehöjning gav resultat på mindre än ett par månader. Marknadens förväntningar om ränteläget steg markant mellan mitten av september och mitten av november enligt nedanstående redovisning från Konjunkturinstitutet (decemberrapporten). Här framgår att förväntningarna om en höjning av ränteläget utöver den redan förväntade höjningen förlades till januari och februari 2006. Därefter har inflationsprognoserna kunnat anpassas till de framlobbade förväntningarna.

Det kan naturligtvis också ha funnits en självständig bedömning som ökat förväntningarna på en räntehöjning. Men den opinionsbildning för räntehöjning som pågått har varit mycket påtaglig och inte tillräckligt sakligt underbyggd. Huspriserna måste bedömas i relation till prognoserna för bostadsbyggandet. Och detta hade 2005 bara kommit upp i 70 procent av 1980 års nivå. Prognosen som Konjunkturinstitutet gjorde i december pekar på att inte ens 2007 skulle mer än 90 procent av 1980 års nivå ha uppnåtts.
Med en snabbare räntehöjning måste man rimligtvis i prognoserna arbeta med en mer dämpad prisutveckling och därmed en reducerad ökning av bostadsbyggandet. Enligt KI har 60 procent av kommunerna rapporterat bostadsbrist mot bara 10 procent 1998. Det finns därför knappast något sakligt skäl att förorda dämpat bostadsbyggande. Någon borde förklara vad som ligger bakom bankfolkets vilja att få högre räntor. Är det så att vid högre ränta kan räntemarginalerna öka och därmed vinsterna och därmed bonusarna till räntelobbyisterna. Är det så är Riksbankens räntepolitik inte särskilt självständig.

Varför gick då Göran Persson ut dagen före räntebeslutet med grova antydningar att räntan inte borde höjas? Statsministern kunde ju tänkas oroa sig över att en tidigarelagd räntehöjning skulle påverka sysselsättningen och arbetslösheten redan före valet och därmed äventyra hans ev omval. Men genom att gå ut på detta sätt tvingade han Riksbanken att höja räntan - annars hade alla bedömare kritiserat centralbanken för att gå socialdemokraternas ärenden. Är kar´n dum eller ville han av någon annan anledning säkra en räntehöjning?

Den ädle vildens altruism ifrågasatt

Igår ifrågasattes i SvD bilden av den "ädle vilden" som fredlig och altruistisk i en bok om mördare. Samma dag visade DN:s kulturdel att nationalekonomerna påvisat altruism i ett antal konkreta experiment. 'Ekonomic man' finns inte. Men är altruismen medfödd?

I Svenska Dagbladet 18/1-06 skriver Johan Bahlenberg, statsvetare och civilekonom, på avdelningen "Under strecket" en artikel om evolutionspsykologi "Om människans naturliga drift att döda". Den tar sin utgångspunkt i en bok av evolutionspsykologen David Buss The murderer Next Door: Why the Mind is Designed to Kill (Penguin, 288 s). Hans tes är att "Driften att döda finns inom alla, främst män, och är till för att värna de egna generna".Några exempel: "Man kan exempelvis eliminera en rival, få tillgång till någon annans partner, tillskansa sig resurser som gör en mer attraktiv eller förhindra att någon annan erövrar ens egen partner."

Vissa män har kunnat lägga beslag på flera kvinnor i fertil ålder medan andra blivit helt utan partner. Detta är en förklaring till varför män har kommit att bli större, starkare och mer våldsbenägna än kvinnor, som i de flesta fall faktiskt har kommit att få åtminstone några barn. Trots detta är våldsutövningen i det civiliserade samhället och speciellt i Sverige ganska ovanligt jämfört med mer primitiva samhällen. Rousseaus tes att vildarna i ociviliserade samhällen var fredliga och fördärvades av civilisationen är inte korrekt, enligt Bahlenberg.

Antropologer och arkeologer har under senare år alltmer ifrågasatt idén om den ädle vilden i naturtillståndet. "Utgrävningar och studier av de få kvarvarande primitiva naturfolken visar på en helt annan verklighet. Traditionella samhällen uppvisar ofta mordfrekvenser på tiotals procent, skyhögt över den promille kring vilken de flesta av dagens industriländer befinner sig. Bland yanoamoindianerna i Amazonas beräknas en tredjedel av alla män bli mördade." Hobbes hade mer rätt än Rousseau, menar Bahlenberg.

Detta är naturligtvis också en indikation på att Lasse Bergs refererande till bushfolket i Kalahari vilket han, som jag skrev om häromdagen, anförde som bevis för människans medfödda altruism inte är helt tillförlitligt. Min slutsats var att människan generellt (undantag psykopaterna) inte var altruistisk utan endast tillmötesgående. Detta skulle emellertid mot bakgrund av Bahlenbergs resonemang inte kunna vara en naturlig egenskap utan istället ett inlärt beteende. Eller skulle det vara möjligt att civilisationen utmönstrat det mest agressiva beteendet genom någon typ av naturligt urval?

Det förefaller onekligen så att människan av idag har en mot djuren avvikande genetisk egenskap i form av att kunna bygga upp tättbefolkade samhällen (jag tänker inte på myror eftersom dessa är nära genetiskt besläktade inom varje samhälle). I Dagens Nyheter samma dag (18/1) refereras experiment som tyder på viss altruism och framförallt på den vällust som hämnd ger upphov till. Det är Robert Östling, doktorand i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, som skriver under kulturdelens avdelning "Essä" om "Den oekonomiska människan".

Nationalekonomer påvisar altruism

Robert Östling refererar experiment gjorda av Ernst Fehr och Urs Fischbacher (Nature 23/10-03) samt experiment redovisade i en antologi av Joseph Heinrich fån 2003 och dessutom en del resultat från hjärnforskare. Han tar fasta på Fehrs ifrågasättande av egenintresset i nationalekonomernas grundpostulat som kallas "economic man" (de andra elementen i detta är nyttomaximering och rationalitet). Det är ingen nyhet att människor är själviska, skriver Östling och exemplifierar: "allt från välgörenhet till påminnelser från främmande människor om att vi glömt plånboken på bordet är tecken på osjälviskt beteende". (Jag skulle hellre karaktärisera det senare som 'tillmötesgående beteende'.)

Det vanliga sättet för nationalekonomer att förklara sådana fenomen är att hänvisa till att detta är rationellt på längre sikt - vi tillämpar principen 'tjänster och gentjänster' (implicita kontrakt). Mot detta kan man dock invända att välgörenhet knappast går ut på att benefaktorn väntar sig mer i gengäld än attitydmässig tacksamhet från supplikanten. Välgöraren drivs nog snarare av moralistiska övertygelser om plikten att göra gott, samvetets röst, omgivningens tryck och i sällsynta fall en utilitaristisk åskådning. I dessa fall är välgörenheten förknippad med tillfredsställelsen att man kan betrakta sig som en "bättre människa" vilket hjärnforskarna borde studera i form av reaktioner i hjärnans lustcentrum.

Det finns en anekdot om Thomas Hobbes som på en promenad med sitt sällskap mötte en tiggare. Denne fick en rejäl allmosa av Hobbes och överöste honom med tacksamhetsbetygelser. Hobbes följeslagare ifrågasatte då hans tes om att människan är helt egoistisk med Hobbes´ eget beteende som exempel. Men då svarade Hobbes: - Mitt syfte var inte att göra gott genom osjälviskhet, utan istället ville jag njuta av tiggarens tacksamhet.

I ekonomiska experiment, som blivit vanligare under senare år, har man försökt utesluta effekter som går ut på att man kan räkna med egennyttiga effekter av sitt beteende (och naturligtvis genetisk släktskap). Östling refererar tre typer av experiment och börjar med ett enkelt experiment där delatagarna får 100 kronor och sedan ställs inför valet att att skänka bort en del av pengarna till en för dem anonym mottagare. Det visar sig då att en del skänker bort "en del av pengarna och en del ger t o m bort hälften". Detta nämner Östling ganska i förbigående trots att resultatet är helt sensationellt utifrån sociobiologisk synpunkt. Det skulle betyda att det, åtminstone bland universitetsstudenter, finns en viss altruism som strider mot de beräkningar av hur långt ett altruistiskt anlag kan sprida sig i en population. Att altruismen är genetiskt betingad är dock inte bevisat, vilket Fehr tidigare också framhållit. Denna diskussion förefaller dock Östling vara helt obekant med.

Han fortsätter med att referera det s k 'ultimatumspelet' där båda deltagarna måste vara överens om fördelningen för att någon skall få pengar. Här visar det sig att en 'pareto-optimal' förbättring långtifrån accepteras. Om mottagaren får en krona är det bättre än ingenting och borde accepteras, men givaren ger mycket mera i detta experiment än i det föregående. Detta beror naturligtvis på att givarna anar att det inte blir något alls om man är för ogin. Vanligtvis förkastar mottagarna förslag som ger dem mindre än 25 kronor.

Hur stämmer detta med tanken på altruism? Inte alls, skulle jag hävda. Givaren visar inte prov på altruism eftersom gåvan är en förutsättning för att spelet skall ge utdelning åt givaren. Mottagarna visar inte prov på altruism eftersom de inte nöjer sig med vad de får, utan pockar på mera genom sin makt att blockera utdelningen till givaren. Vad expeimentet visar är att det finns en avundsegenskap hos mottagarna som gör att de upplever en tillfredsställelse att förstöra för andra som får mera och som inte vill dela med sig "tillräckligt". Denna avundskänsla är så stark att man är beredd att betala för att "sätta åt andra". Hämnden är ljuv.

Hämndkänslan i det andra experimentet kanske med större sannolikhet kan antas vara medfödd än osjälviskheten i det första experimentet. Det är ju vanligt att osjälviskhet ses som en dygd i uppfostran och i olika sociala sammanhang medan avund och agressivitet undertrycks. Blodshämnd och vendettor är sålunda inte vanliga i civiliserade samhällen.

Jag skulle kunna tänka mig att ett alltför starkt undertryckande av hämndkänslan leder till en utbredning av det som jag kallar 'stark egoism' (att försöka gynna sig själv genom att skada andra). Om inte en hänsynslös roffarmentalitet möts av sanktioner utan av feg "altruism" kommer busfasoner och kriminalitet att breda ut sig. "Snällismen" är inte en lösning på människans problem att kunna leva i stora samhällen.

Den tredje typen av experiment visar inte så mycket mer än det andra. Här finns möjligheten för en tredje person som inte alls är berörd att straffa givare som beter sig orättfärdigt. De är t o m beredda att betala för det. Genom hjärnstudier med sk PET-scanner har Fehr lyckats visa att belöningscentrum i hjärnan aktiveras när man straffar någon som handlat orättfärdigt.

'Economic man' ifrågasatt?

Östling beskriver slutligen experiment gjorda i 15 olika småskaliga samhällen över hela jorden som visar mycket större variationer än resultaten för studenterna. Hans slutsats är att 'economic man' inte existerar som genomsnitt någonstans. Det tror jag är en alltför långtgående slutsats. Detta postlat om egenintresse tillämpas ju i allmänhet enbart för kommersiella relationer. Som en förklaring till välgörenhet är det värdelöst - det är nog nationalekonomerna överens om.

Vi kan därför inte exempelvis dra slutsatsen att priserna på bostadsrätter är förvånansvärt låga, vilket beror på att de mera etablerade familjerna som står i begrepp att flytta till villa gärna vill gynna de oetablerade ungdomarna som skall köpa deras bostadsrätter. Teorin om "Uneconomic Man" och hennes altruism stämmer helt enkelt inte på verkligheten, utan det är fortfarande postulatet "homo economicus" som gäller.

Styr biologin människan? (altruism o feminism), 3/9-06

Ytlig partiledardebatt

Inga nya besked om hur arbetslösheten skulle kunna sänkas framkom i partiledardebatten. Inte heller presenterades någon argumentation för varför skattesänkningar är önskvärda. Tror Alliansen inte på sin egen politik?

I partiledardebatten idag 18/1-06 gick Göran Persson ut med några smärre nyheter. Det skulle bli höjda studiebidrag och höjda bostadsbidrag för pensionärer. Båda rör sig om ca 100 kr/mån. Men statsministern hade ingenting att säga om hur arbetslösheten skulle minskas - han upprepade inte ens höstens satsning på plusjobb och liknande. Det enda positiva han kunde komma med var att prognoserna nu pekar på höjd sysselsättning och något minskad arbetslöshet. Men några slagkraftiga siffror presenterade han inte.

Det gav naturligtvis moderatledaren Fredrik Reinfeldt tillfälle att kritisera statsministern för bristerna i arbetslöshetspolitiken och att han inte hade några åtgärder för dem som nu "åker hiss nedåt" - dvs längtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Men Reinfeldt hade som vanligt inte något konkret att säga om hur Alliansen skulle driva en politik för minskad arbetslöshet. Han hänvisade litet oambitiöst till att denna politik hade fastställts i överenskommelsen i Bankeryd. Men som vi vet handlar detta om att ge skattelättnader till företag och arbetande samt bidragsminskningar till icke-arbetande. Detta bygger på att den sk Says lag fungerar på kort sikt: genom att frambringa ökat utbud på arbetskraft skapar det ökade utbudet sin egen efterfrågan och arbetslösheten har simsalabim minskat.

Göran Persson försökte angripa Alliansen med att man skulle ha förslagit "enorma skattesänkningar - dubbelt så stora som Bo Lundgren föreslog i förra valrörelsen, då med 130 mdr kr". Han syftade då på att flera företrädare hade som en framtidsvision ställt i utsikt en sänkning av skattetrycket till genomsnittsnivån för Europa och nämnde det senaste framträdandet av Maud Olofsson i Skattebetalarnas tidning Sunt Förnuft. Denna sänkning brukar anges till 250 mdr kr (i praktiken något mera) och avser grovt att skatternas andel av BNP skall minska från 50 till 40 procent.

Men denna provokation togs inte upp av Alliansens företrädare trots att Persson gjorde gällande att man utlovat denna sänkning inom två mandatperioder. Göran Hägglund låtsades att Persson syftade på överenskommelsen i Bankeryd och konstaterade att han inte "kände igen" denna beskrivning som handlade om "fem gånger så stora skattesänkningar som överenskommits".

Vi som är intresserade av skattesänkningar saknade en vältalig framställning från Alliansens sida av hur välgörande och fördelaktiga stora skattesänkningar på både kort och lång sikt skulle kunna vara för Sverige. Att rösta på Alliansen borde väl rimligtvis vara en röst på stora skattesänkningar eftersom dess representanter uttalat sig för en ganska radikal skattesänkningspolitik. Men efter partiledardebatten blir man tveksam. Skäms man för sina egna ståndpunkter? Är Alliansens företrädare inte kompetenta att argumentera för varför sänkningarna är önskvärda och därför mörkar man om vad man vill? Ett svaghetstecken från Alliansen som bara uppvägdes av Göran Perssons oförmåga att ta några ironiska debattpoäng av sin kritiska ansats.

Det är tydligen svårt att debattera om sakfrågor i Riksdagen. Vänsterpartiets satsning på 200 000 nya offentliga jobb på fyra år debatterades utifrån de enorma kostnaderna som Maud Olofsson gjorde gällande detta skulle medföra. Lars Ohly hänvisade till en beräkning från RUT (Riksdagens utredningstjänst) som tydligen stannade på 86 mdr kr. Det är också en mycket stor kostnad som skulle innebära att kommunalskatten skulle behöva höjas med ca 6:50 (enligt mina beräkningar). Ohly tyckte att 22 mdr per år inte var så farligt. Och centerledaren fick inte möjlighet (eller kunde inte) tala om vilken skattehöjning detta skulle kräva.

Om detta hade varit möjligt skulle debatten kanske ha kunnat handla om RUT:s kalkyl från oktober som tog hänsyn till att alla som skulle anställas inte hade jobb utan gick på a-kassa. Då bortfllar ju denna kostnad och dessutom ökar skatteintäkterna om lönen är större än a-kassan. Om 50 procent går på a-kassa kom RUT fram till att kostnaden blev 45 mdr kr. En sådan debatt skulle ha tvingat Alliansens företrädare att rekonstruera och fördjupa sina argument mot Ohly och ökad offentlig sektor på ett helt annat sätt än den ytliga debatt som nu exekverades.

Se även kommentarer på min blogg 30/9-05

SR Ekots bloggkrönika 21/1 citerar bloggartikeln

Socialism och altruism

Socialismen har haft en attraktionskraft hos grupper där missnöjet med det bestående varit större än viljan att utforma framtiden. Därför har den deterministiska marxistiska teorin blivit framgångsrik där framtidsvisionen saknas. Men hur ser egentligen ett socialistiskt samhälle ut? Bygger det på altruism?

Radikalt oppositionella tänkare har sedan Tomas Mores dagar ställt upp ett idealsamhälle som präglats av tidens ekonomiska knapphet och de dåtida produktionsförhållandena där jordbruket var huvudnäringen. "Utopia" och "Solstaten" var naturligtvis jordbrukssamhällen. Det var också Babeufs och Cabets samhällen som sedan låg till grund för den marxistiska socialismens lätta antydningar om hur det framtida samhället skulle se ut (i det "Kommunistiska manifestet").

Genom att Karl Marx var påverkad av Hegel ville han lansera en deterministisk variant av den "socialistiska läran". Men eftersom det hade varit tämligen ointressant att beskriva framtidssamhället som en prognos koncentrerade sig Marx på att analysera "kapitalismen" i kritiska termer. Det gav en tillfällig fördel: dels kunde olika missförhållanden kritiseras med antydan om att dessa skulle avskaffas och dels kunde han göra gällande att systemet ofrånkomligen skulle gå under genom sin omänskliga utformning, som skulle leda till revolution.

Hur det framtida samhället skulle se ut och fungera eller ännu hellre hur det var önskvärt att det skulle utformas blev ett överflödigt inslag i läran. När Lenins bolsjeviker kom till makten 1917 var de ganska vilsna eftersom det inte fanns någon socialistisk politisk teori för det socialistiska samhället att falla tillbaka på. Pengar, lönearbete och privat äganderätt skulle avskaffas - men vad skulle sättas istället? Någon form av administrerad ekonomi enligt någon sorts planering var det enda man visste. Det hade både Babeuf och Engels samt även Tomas More antytt. Resultatet blev en militär organisation av ekonomin, som dessvärre totalt misslyckades och ersattes (temporärt) av NEP-systemet.

Nu tillhör det sovjet-socialistiska ekonomiska systemet historien. Några vill inte dra några lärdomar alls av dessa erfarenheter utan betraktar sovjet-systemet som ett tragiskt sidospår. Andra kanske mera betonar det politiska systemets demokratiska och frihetliga misslyckande. Socialismen fick aldrig chansen i Sovjet, menar de. Den "egentliga" kommunism som Ohly vurmar för innehåller varken diktatur eller personliga umbäranden under en totalitär terrorstat. Men hur ser då den moderna "utopiska" kommunismen ut?

Finns det någon socialistisk politisk teori?

Jag har försökt hitta någon socialistisk teori om det framtida samhället. Det enda jag funnit är funderingar kring ett deltagardemokratiskt arbetsliv. Finns det inte längre en socialistisk vision som vi kunde diskutera med hjälp av den moderna politiska filosofins alla verktyg? Jag är tacksam för tips. Tillsvidare förefaller det som om diskussionen har återförts till Rouesseaus stadium: människan är altruistisk och borde naturligen leva under en "ursprunglig" kommunism som jägar- och samlarfolken gjorde för mer än 6 000 år sedan. Det framkom t ex igår i TV-programmet "Stenristarna" (del 2 om bronsåldern, TV2) där det framhölls att det var jordbrukssamhället som medfört alla stridigheter - "den största olyckan som drabbat mänskligheten".

Det är kanske därför som det går att skriva tjocka böcker om människans natur som den som Lasse Berg utkom med i höstas (Gryning över Kalahari, bl 17/11). Hans bok utmynnar i en beskrivning av människans medfödda natur i altruistiska termer. Men han generaliserar inte helt vilt utan hänvisar till Pinker och dennes uppgifter om andelen psykopater i (den manliga) befolkningen, som skulle vara 3-4 procent. Dessa personer står uppenbarligen för en oproportionerligt stor del av "egoismen" och ondskan i samhället.

Kan egoisterna elimineras?

Berg fullföljer dock inte resonemanget, som är påhängt på slutet. Man får egentligen inte något underlag för att dra någon konkret slutsats för hur man på ett eller annat sätt skall hantera detta problem om man vill anlägga ett perspektiv som socialingenjör. En utopist skulle väl gärna se att denna grupp eliminerades för att resten av samhället skulle kunna fungera efter de altruistiska ritningarna. Detta ser naturligtvis inte bra ut i demokratiska sammanhang och därför har diskussionen lämnats därhän i nutida socialistisk diskussion.

Men även om vi kunde ta hand om psykopaterna återstår frågan om resten av befolkningen är så distinkt altruistisk att den skulle finna sig i utopisternas betonglösningar. För det är väl färdiga lösningar som de har i sikte på känt manér? Om det är så att resen av befolkningen utan protester skulle kunna trängas in i ett planerat system skulle det betyda att frihetsivrarna bestod av psykopater. Det är för en socialist kanske en plausibel uppfattning? Eller är även socialister intresserade av frihet?

Nu räcker kanske inte bevisen för människans altruism (bortsett från psykopaterna). Jag tror inte att Fehrs bestraffningsexperiment och liknande moralsociologiska experiment visat att det finns en uttalad altruism i den övriga befolkningen - bara att det finns en medfödd hämndfaktor, som medför att det har ett särskilt värde att få bestraffa personer som betett sig egoistiskt (i stark mening: försämra för andra för att gynna sig själva). Denna hämndfaktor var naturligtvis densamma under människans jägar- och samlarstadium. Sett i ett långt perspektiv för människans utveckling återstår ändå två frågor att besvara:

1. Är det sant att människan nästan överallt var fredlig och icke aggressiv innan boskapsskötsel och jordbruk introducerades? Nutida jägarfolk är ju inte så homogent "altruistiska" även om eventuellt Kalahariöknens folk kan beskrivas så.

2. Om det är sant pekar det på Rousseaus teori om tillägnandet av mark som orsak till moderna stridigheter (eller finns det någon annan civilisationsfaktor? Hur är det med ökad befolkningstäthet?). Jag skulle då vilja testa hypotesen att detta i så fall utgör ett övergångsskede som ställer till problem så länge som marken är viktig för enskilda familjers eller gruppers välstånd. När mark upphör att vara en viktigt produktionsfaktor uppstår en ny situation. Det är inte längre viktigt att fördela åkermarken jämnare och städernas mark utgör inte ett så allvarligt rättviseproblem som samhällstänkaren Henry George (1839-1897) föreställde sig.

Går vi in i ett tredje skede?

Där är vi idag. Jordbrukssamhället tillhör historien i de utvecklade länderna. Rousseaus anklagelse om markägandets elände är inte relevant. Inte heller Marx´ anklagelse om kapitalägandets elände är relevnat. En samhällsförbättrare kan inte hålla fram ett samhälle där man är garanterad mat och husrum (Babeuf mfl) som lockbete för sina proselyter. Inte heller är ett "icke-alienerande" arbete (Marx) något särskilt attraktivt lockbete för stora grupper.

Vad som återstår är 1) mer fihet. Det verkar inte vara attraktivt för socialister. Då finns 2) att "sätta åt" grupper (även genus), system och företag som folk ogillar, som något att locka med. Det är samma negation som marxisterna alltid har använt. Det kan vinna anhängare som är behäftade med vissa ressentiment. Slutligen finns 3) att utlova det altruistiska samhället. Det kan attrahera dem som hyser mindre agg till konkreta företeelser i dagens samhälle men som inte har någon religion att luta sig mot. Men hur skall detta organiseras?

Eller skall socialismen som politisk filosofi förfalla till simpel "trade-unionism"?

[Forts: Socialism bygger på altruism - som inte fungerar, okt 2006]

P S Jag fick just ett tips om en bok från 1993 av Cockshott och Cottrell (Planhushållning och direktdemokrati) som linjerar upp ett socialistiskt samhälle av mindre radikalt slag men som ändå skulle kunna vara socialistiskt i en ideal-sovjetisk mening. Vi får väl se...

Nya skattesatser 2006

Den högsta marginalskatten är 58 procent 2006. Arbetsgivaravgifterna är 32,3 procent och kommunalskatten inkl kyrkan är 32,8 procent. Inklusive löneskatter är den högsta marginalskatten 68 procent. Den största skattekilen är 75 procent.

Några mindre justeringar har gjorts av de viktigaste skattesatserna mellan 2005 och 2006. De är dock ganska marginella.

Arbetsgivaravgifterna enligt lag (borde kallas löneskatter) har sänkts en aning till 32,28 procent. Förra året var summan av de sju posterna 32,46 procent.

Kommunalskatterna i genomsnitt råkar ligga kvar på förra årets nivå trots att vissa kommuner har höjt och andra kommuner sänkt sin utdebitering. Men "kyrkoavgiften" har stigit något och är 1,202 procent för år 2006 mot 1,20 procent förra året. Den består av två delar: en skatt som går till begravningsväsendet på 0,224 procent och en "frivillig skatt" som betalas av medlemmar i svenska kyrkan och åtta andra trossamfund på 0,978 procent. Ökningen ligger mer än helt på begravningsskatten.

Svenska kyrkan uppger dock något andra siffror än SCB. Deras bedömning ligger högre för begravningningsskatten och lägre för själva kyrkoavgiften, men beräkningarna har gjorts tidigare än SCB:s. Inklusive kyrkoavgift och begravningsskatt ligger den genomsnittliga kommunalskatten på 32,802 procent mot 32,80 procent förra året, enligt SCB.

Lägst kommunalskatt har Vellinge med ett uttag på 28,89 procent. Det är 8,6 procent lägre (eller 2,71 procentenheter lägre) skatt än genomsnittet på 31,6 procent (exkl kyrkoskatter).

Högst kommunalskatt har Dals-Ed med 34,24 procent vilket är 8,4 procent (2,64 procentenheter) högre än genomsnittet 31,6 procent.

Inte heller den "indirekta skattekvoten" har förändrats utan ligger kvar på 23,3 procent. Denna siffra anger alltså hur stor del av hushållens disponibla inkomster som skulle gå till skatt i genomsnitt om alla inkomsterna spenderas. Detta är ett närmevärde för den skatt som skall betalas i det sista ledet i form av moms, elskatt, bensinskatt, annonsskatt och liknande. Beräkningen är gjord så att prognosticerade skatteintäkter sätts i relation till privat konsumtion. Skattekvoten kan alltså inte påverkas genom variationer i sparandet. Från skatteintäkterna har den offentliga sektorns momsbetalningar exkluderats, trots direktiv om att momsredovisningen skall inkludera den offentliga sektorn (det är en dubbelräkning!). Arbete pågår att även exkludera andra typer av indirekta skatter.

Den högsta marginalskatten blir som förut 57,8 procent av en inkomstökning. Den utgår på inkomster över 472 300 kronor per år eller 39 358 kr/mån. Skatten besår av kommunalskatt på 31,6 procent, kyrkoskatter på 1,2 procent och statsskatt på 25 procent. Gränsen för statsskatt på 20 procent går vid inkomster på 317 700 kronor per år eller 26 475 kr/mån.

Inklusive löneskatter på 32,28 procent blir den verkliga marginalskatten som högst 68,1 procent. Den beräknas som summan av 57,8 och 32,28 dividerat med 132,28.

En beräkning av den största skattekilen innefattar också de indirekta skatterna på 23,3 procent i genomsnitt. Dessa belastar inkomsten efter skatt på 42,2 re (räkneenheter) enligt ovan (100 minus 57,8). De indirekta skatterna blir då 0,233x42,2=9,83 re. Skattekilen blir då 75,5 procent. Den beräknas som summan av 57,8 och 32,28 samt 9,83 dividerat med 132,28.

Skattekilen uttrycker hur mycket av en inkomstökning som går till skatt när marginalskatt, arbetsgivaravgifter och genomsnittliga indirekta skatter har beaktats.

Engels´ hypotes om förstatligandets ofrånkomlighet

Socialismens förutsättning i form av statsägande motiverades redan under Marx´livstid inte med att detta var önskvärt eller en åtgärd som skulle säkra förutsättningarna för det kommande lyckoriket. Förstatligandet var istället ofrånkomligt av konjunkturpolitiska skäl.

En modern politisk teori handlar i allmänhet om vad staten borde göra och eventuellt inte göra. Delvis kan den handla om krav på individerna för att staten skall fungera eller åtminstone för att interaktionen mellan medborgarna skall fungera på ett smidigt, effektivt, fredligt eller rättvist sätt. men den dominerande socialistiska teorin handlar inte om detta utan om hur "kapitalismen" fungerar och hur dess inneboende motsättningar med nödvändighet medför dess undergång.

Socialism är alltså inte en lära som handlar om hur man skall organisera samhället på ett önskvärt sätt - inte ens vad som positivt fordras för att ett "bättre" samhälle skall bli bra för proletärerna. Socialismen pekar nästan enbart ut vad som kommer att avskaffas när nuvarande system går under. Det är inte fråga om en diskussion om vad som är bra och dåligt (för proletärerna) och som därför borde avskaffas eller behållas för att detta har goda eller rättvisa konsekvenser.

Den socialistiska politiska filosofin är istället en prognos för samhällets framtida utveckling. Det framgår redan av det "Kommunistiska manifestets" tio punkter (1848). Där står inte att "Kommunisternas förbund" anser att förbättringar för proletärerna fordrar att jordegendomen exproprieras eller att transportväsendet förstatligas. Nej, vad man säger är att arbetarerevolutionen kommer att leda till "despotiska ingrepp" och att i de framskridna länderna de följande tio allmänt kommer att användas. Sedan följer en uppräkning som börjar med expropriation av jordegendomen etc.

Marx och Engels arbetade sedan med att bevisa varför kapitalismen med ödesbestämd nödvändighet måste gå under, vilket idag är ganska ointressant eftersom bevisen för detta var ohållbara i meningen ologiska och bitvis förfalskade. Trots detta finns ett intresse för Marx´ filosofi som rimligtvis bygger på tillrättalagda andrahandsberättelser. Det är svårt att se vari detta intresse mera konkret skulle bestå. Jag skall här göra en analys av det mest centrala elementet i hela Marx´ teoribyggnad för att utröna hållbarheten i kärnpunkten.

Socialism betyder förstatligande. Privategendomens upphävande är central för det relativa fåtalet andra antydda förbättringar som socialism och kommunism skulle leda till. Att detta är den viktigaste punkten framgår också av den uppräkning av reformer som den förste kommunistiske teoretikern Francois Babeuf sammanställde ca 1795. Varför förstatligandet var önskvärt förklarade varken Babeuf eller andra kommunister. Det fanns ju en rad "utopiska" socialister som inte hade förstatligande på programmet. Nog borde de mera radikala ha upplyst sina anhängare om varför det inte räckte med regleringar och kooperativ för att förverkliga "allas frigörelse".

Friedrich Engels (1820-1895) hade 1848 gjort det första utkastet till Manifestet där socialiseringen begränsar sig till jordegendomarna, krediterna, transportväsendet och förökning av de statsägda fabrikernas antal (inte ens expropriation av de existerande fabrikerna). Då hade man kunnat vänta sig att han 30 år senare hade förklarat varför kommunismen skulle ha varit så modest när den nu innebär ett ofrånkomligt förstatligande av alla fabriker. Det hade rimligen gått att hänvisa t ex till att de nu tenderar att bli så stora att teorin med säkerhet förutsäger att de kommer att bli statliga.

Vad Engels efter angreppet på Marx av professor Eugen Dühring 1877 vill visa är hur Marx´ teori nu beskriver hur företagens utveckling ofrånkomligen leder fram till att de kommer att bli statliga - vare sig detta är önskvärt eller ej. Detta beskriver han i broschyren Socialismens utveckling från utopi till vetenskap. Pliktskyldigast antyder Engels utsugningsteorin som orsak till omvälvningen. Men det är tydligt att Engels vill lansera en annan förklaring, som tydligare visar slutresultatet förstatligande, trots att den inte har täckning i Marx´ huvudteori.

Den kapitalistiska utvecklingen, menar Engels, går från små företag utan särskilt mycket maskiner (f d hantverkare) till jätteföretag som till slut monopoliserar hela branscher. Karaktäristiskt för företagens verksamhet är den rationella produktionen, som planeras av företagsledningen. Men sedan skall varorna säljas på en marknad karaktäriserad av oordning och anarki. Eftersom detta inte tar till vara den enorma produktionskapacitet som finns i företagen kommer dessa att på något sätt övergå i statens ägo för att ordning skall skapas på hela området. Engels skriver:

"Denna lösning kan blott ligga däri, att de modärna produktivkrafternas samhälleliga natur faktiskt erkännes, att alltså sättet för produktion, tillägnelse och utbyte bringas i samklang med produktionsmedlens samhälleliga karaktär. Och detta kan endast ske därigenom, att samhället öppet och utan omvägar tar i besittning produktivkrafterna, som växt ifrån varje annan ledning."

Det är alltså på grund av kriser och konjunktursvängningar som ett förstatligande av företagen för att uppnå både en rationell produktion och distribution, som Engels förutspår en socialisering. Varför proletariatet skulle ha något med saken att göra förklarar han inte. Och inte heller ger han någon anvisning om vad det förstatligade näringslivet skulle användas till utom det abstrakta "bringa i samklang". Är detta chansen till alienationens och arbetsspecialiseringens avskaffande? Kommer det att finnas pengar och lönearbete? Hur skall planeringen av konsumtionen gå till? Vad händer vid brist eller överskott? Får man byta jobb och flytta geografiskt? Vem utser företagens ledningar?

Det enda svar Engels ger är att istället för anarkin inträder " samhällets planmässiga reglering av produktionen i enlighet med det helas liksom varje enskilds behov". Därefter påstår han utan förklaring att detta betyder att proletariatet erövrar statsmakten och förvandlar produktionsmedlen till statsegendom. Nyss hade han skrivit något som rimligen skall tolkas som att förstatligandet skulle kunna ske genom vilken regering som helst.

Nåväl, Engels hypotes är en helt annan än den gängse teorin som Marx och Engels hade företrätt tidigar. Här förebådas den socialistiska planhushållningen motiverad med effektivitetsskäl. Detta kan verkligen sägas vara en felprognos i dubbel bemärkelse. Kriserna och konjunktursvängningarna blev för det första mindre allvarliga, Och för det andra visade det sig att förstatligande och planhushållning inte var något särskilt effektivt. Till slut bröt detta system där det praktiserades ihop under 1980-talet och ersattes med rå kapitalism.

Som politisk teori är alltså socialismen överspelad redan under Marx´ livstid. Den ersattes mycket tydligt av en ekonomisk prognos av Engels, som dessutom visade sig vara felaktig.

Kommunismens förste teoretiker Babeuf

Hur tänkte sig de första socialisterna att det kommunistisk samhället skulle se ut? Svaret finns inte hos Karl Marx utan hos Francois Babeuf. Socialisering av samhället, planerad produktion, inga pengar eller lönearbete, gratis bostäder, kläder, mat, utbildning och läkarvård.

Francois Noël Babeuf
1760-1797

Det är något ironiskt att kommunismens störste teoretiker Karl Marx (1818-1883) inte hade just någonting att säga om det kommande socialistiska och därefter kommunistiska samhället. Än mindre hade han någon teori om varför samhället skulle omvandlas just mot det lilla som man ändå föreställde sig skulle inträffa: statligt ägande, pengarnas och lönearbetets avskaffande, statens bortdöende. Det är främst Friedrich Engels som speciellt i det "Kommunistiska manifestet" har haft mera konkreta synpunkter.

I stort sett hela kommunismens framtidsprogram kan istället återfinnas hos den franske revolutionären och jakobinske teoretikern Francois Noël Babeuf (1760-1797). Han kom från enkla förhållanden och arbetade en tid som lantmäteritjänsteman (jordeboksassistent) vilket medförde att han kom att företräda uppfattningen att alla skulle få jord. Han påverkades av J J Rousseau (1712-1778) och Gabriel Mabli (1709-1785), som företrädde en radikal agrarreform och egendomsgemenskap samt i andra hand en utjämnande beskattning. Slutligen påverkade även den okände författaren "Morelli" Babeuf med sitt verk om naturens lagar (Code de la Nature) utgivet 1755 där han förordar statlig reglering av både konsumtion och produktion.

Redan 1787 föreslog Babeuf att vetenskapsakademin i Arras skulle ha en pristävlan om bästa uppsats som kunde besvara frågan om huruvida lika fördelning var ett uppnåeligt mål som stod i samklang med naturens lagar. Babeuf verkade sedan som tidningsman i tidningen Tribun de Peuple där han uppträdde under signaturen Graccus Babeuf med bl a artiklar om progressiva skatter* . (Med asterisk markerade inslag återfinns i det "Kommunistiska manifestet" från 1848.)

Efter jakobinernas avsättning från makten och direktoriets nya författning 1795 verkade Babeuf för ett alternativ till författningen inom ramen för "De jämlikas sammansvärjning" (la conjuration des Égaux). Han ställde upp ett antal punkter i sitt "Utkast till en ekonomisk lagstiftning" där alla väsentliga punkter utom de allra mest radikala finns med i Kommunistiska manifestet (markeras med *).

Arvsrätten avskaffas*.

Alla är förpliktade till arbete i jordbruket eller i nyttiga hantverk*.

Arbetstiden bestämmes genom lag efter årstiderna.

Förvaltningen kommer att använda maskner för att minska den mänskliga arbetsbördan.

Bristande medborgaranda bestraffas med tvångsarbete.
Dessa personers ägodelar (liksom revolutionens fienders) tillfalla den nationella egendomsgemenskapen* (rebeller och emigranter)

Ingen får äga mer än lagen tillåter.

Sjukhus och undervisningsanstalter* ägs av egendomsgemenskapen.

Alla tillförsäkras:

• "en hälsosam, bekväm och på lämpligt sätt möblerad bostad;
• arbets- och helgdagskläder av linne eller ylle, motsva rande nationaldräkten;
  
• tillräcklig mängd näringsmedel av bröd, kött, fågel, fisk, ägg, smör eller olja, samt vin eller andra drycker efter vad som brukas i de olika trakterna;
  
• grönsaker, frukt, kryddor och andra ting som krävs för skapandet av ett måttfullt och frugalt välstånd;
  
• läkarvård."
  

Alla som tar emot lön eller förvarar pengar bestraffas.

Statsförvaltningen leder egendomsgemenskapen. Den är indelad i regioner som är delade i departement. Departementen består av kommuner och i "varje kommun finns det en ledning som fördelar och distribuerar jordbrukets och hantverkens produkter till den nationella egendomsgemenskapens medlemmars bostäder". Högsta förvaltningen sörjer för att underskott och överskott mellan regionerna utjämnas. 10 procent av skörden lagras.



Privat handel med utlandet är förbjuden.

Transportväsendet handhas av myndigheter*.

Pengar kommer inte att utges. Guld och silver får inte införas. Existerande pengar används i utrikeshandeln.

Republikens fattiga inkvarteras omedelbart i de rikas hus och förses med möbler (från de rika).

"De folket folket tillhörande föremål, som finns i pantbankerna, utlämnas omedelbart utan kostnader." (Upprorsakten)
_ _ _

Babeuf tänkte sig att socialisera alla företag som skulle kontrolleras av den pyramidformade administrationen. I Kommunistiska manifestet är det enbart kreditväsendet, transportväsendet och jordegendomar som nämns. Utökandet av nationalfabriker och jordens uppodling nämns också. I huvudsak är det bara försöken att utplåna skillnaden mellan stad och land som inte återfinns hos Babeuf. Denna passus i Manifestet har en särskild relevans för Kambodja. Frågan är varifrån Engels hämtade den?

Manifestet skrevs ursprungligen av Engels i "katekesform" som 25 frågor med svar. Därefter omarbetades och kompletterades texten av Marx och Engels i förening. Naturligtvis finns inte där någon analys av varför just dessa åtgärder skulle komma att vidtas av proleteriatet efter revolutionen. Men det finns inte någon annanstans heller. Det närmaste man kan komma är den sammanfattning som finns i Engels lilla broschyr "Socialismens utveckling från utopi till vetenskap" som han skrev efter professor Dührings kritik av Marx 1877 (bloggart).

Babeuf var en föregångsman även på det revolutionära området. Han menade att taktiken borde vara att man först drev propaganda för revolutionens mål intensivt under en kort tid. Därefter skulle den hemliga organisation som ställde sig i spetsen för revolutionen genomföra en kupp för att ta makten i huvudstaden. Efter detta vidtog konsolidering av makten.

Francois Babeuf arbetade också själv på att genomföra en kommunistiskt inspirerad kupp i Paris i slutet av 1700-talet. Men i maj 1796 upptäcktes planerna och Babeuf blev avrättad 1797. Hans medhjälpare Filippo Buanarroti utkom 1828 med en bok om händelserna som förde idéerna vidare till Engels och Marx.

Perfektionismen som politisk filosofi

Att ställa upp en teori i förväg för hur samhället skall se ut i minsta detalj kan vinna troende anhängare. Men varför skall vi själva inte få bestämma om vi t ex vill ägna oss åt alienerande arbete för att kunna ha råd med en mer stimulerande hobby? Vill vi behandlas som boskap?

Genom den politiska idéhistoriens årtusenden förekommer två olika inriktningar av den politiska filosofin: perfektionistiska politiska teorier och öppna politiska teorier. Den perfektionistiska teoritypen vill göra gällande att det går att identifiera det goda i konkret mening och att det därför är möjligt att organisera samhället på ett visst konkret sätt för att uppnå det goda. I Utopia skulle exempelvis städerna bestå av 6 000 hushåll.

Den öppna teoritypen gör inte sådana konkreta preciseringar av vad som är ett gott samhälle. Tvärtom ser man här detta som en nackdel som leder till ett sämre samhälle. Det är bara ramarna, konstitutionen för samhället, som dessa teorier uttalar sig om. Resultatet framkommer efter en optimeringsprocess där man inte i förväg vet vad det skall bli. Exempel på sådana teorier är utilitarism, demokratism och liberalism.

Platons lära om staten är ett tidigt exempel på en perfektionistisk teori som fått många efterförljare. Han hade inspirerats av Sparta och detta drag går igen hos många av efterförljarna. Thomas Mores Utopia är en ännu mer konkret beskrivning av idealsamhället liksam Campanellas "Solstat". Charles Fourier (1772-1837) med sina falangstärer (800 personer av vartdera könet) kunde vara ännu mer detaljerad. Hans stora kooperativ skulle fördela vinsten så att arbetarna får 5/12, kapitalägarna 4/12 och administratörerna 3/12. Arbetet och uppfostran är kollektiva. Lönerna är högst för uppgifter som är otrevliga. Men alla byter sysselsättning flera gånger om dagen: först kanske man arbetar med att plöja, skriva tidningsartiklar och putsa fönster - på eftermiddagen med att fålla näsdukar, klippa håret på vänner och ansa rosor. Arbetet blev en lek. Kvinnorna skulle frigöras, drifterna släppas fria och underjordiska gångar mellan falangstärens olika delar skulle underlätta polygamt sex.

En annan typ av pefektionism representeras av den tidiga socialismen. Den går främst ut på negationen av det som kan uppfattas som ont i det samtida samhället. Här är den franske revolutionären Francois-Noël Babeuf (1760-1797) en föregångsman. Han hävdade att alla har lika rätt till världens goda och ville därför avskaffa privat äganderätt, lönearbete, pengar, kapitalister, arvsrätten och införa gemensam äganderätt med administrerad produktion. Inte nog med detta, han hade också en teori om hur maktövertagandet skulle ske - genom en period med intensiv propaganda och sedan en kupp. Det är Babeuf som är teoretiskt intressant för hur socialismen skall organiseras - inte Marx och Lenin.

En mera sentida konkret beskrivande socialist är Edward Bellamy (1850-1898) som 1887 utkom med en konkret framtidsvision i romanform: "En återblick" och 1898 med en politisk essä: "Jämlikhet". Trots att romanen på sin tid väckte stort intresse har Bellamys idéer inte överlevt i form av någon politisk teori.

En modern variant av den perfektionistiska teorin, som inte är uttalat socialistisk, är kommunitarismen med Charles Taylor och Michael Sandel som framträdande representanter. Den förstnämnde driver "den sociala tesen" att människan har behov av ett socialt sammanhang för att kunna utveckla och utöva sin förmåga till självbestämmande. Den sistnämnde har hävdat att ett lokalsamhälle bör ha rätt att lagstifta mot pornografi med hänvisning till att pornografi är anstötligt för dess lisvsstil.

Kanske även den feministiska teorin kan karaktäriseras som perfektionistisk, åtminstone om den tar sig sådana uttryck som kvotering av reperesentanterna i företagens styrelser.

Kan perfektionismen underbyggas?

En svaghet med perfektionistiska idéer är att de ofta inte legitimeras på något explicit sätt. Den som vill driva en teori måste tro på dess rimlighet av andra skäl än som resultatet av en kognitiv tankeprocess. Resonemanget kan illustreras med Marx´ teori om det alienerande arbetet.

Människans särskilda storhet ligger enligt Marx i hennes förmåga till fritt skapande, produktivt samarbete. Lönearbetet alienerar oss från vår viktigaste förmåga eftersom det förvandlar vår arbetskraft till en vara som står under någon annans förfogande och kontroll. Därför måste produktionsmedlen socialiseras så att en annan, mer kreativ organisation av arbetet blir möjlig. Utgångspunkten är tydligen att det inte finns något annat viktigt värde än det icke-alienerande arbetet i samhället. Det är uppenbarligen inte korrekt.

Låt oss tänka oss en person som i och för sig är intresserad av kreativt arbete men som är ännu mer intressrad av viss sorts konsumtion eller en tidskrävande hobby. Valet står kanske mellan att arbeta som trädgårdsmästare eller att spela tennis och vara lantarbetare, enligt ett känt exempel. Fyra timmars icke-alienerande arbete kanske motsvaras i lön av två timmars alienerande arbete. De två frigjorda timmarna kan då användas för att spela tennis som uppväger bördan av det alienerande arbetet. Skall då detta ändå förbjudas? Och i så fall varför? Marxisterna har inte kunnat ge något svar eftersom det är "människans frigörelse" som är deras mål.

Den liberala kritiken mot perfektionismen väger fortfarande tungt. Det kanske är så att det enda sättet att respektera människor som fullständiga moraliska varelser är att tillåta dem att bestämma över sig själva i ett öppet samhälle. Att beröva en självtänkande människa hennes självbestämmande är att behandla henne som ett barn eller ett djur. Vem vill bli behandlad som boskap?

Är 71 % av vårt välstånd orättvist?

Global rättvisa är enligt Peter Singer global utjämning. Skall vi inrätta ett globalt överstatligt organ som beskattar de rika nationalstaterna för att ge till de fattiga länderna? Eller visar detta att utilitarismen är orimlig?

Världens mest lästa filosof, Peter Singer, har utkommit med en ny bok "En värld - globaliseringens etik" som diskuterades i Filosofiska rummet igår 8/1 2006 (repris 13/1 kl 21:03). Den ställer frågan huruvida världens nationer inte "borde närma sig varandra i motsvarande grad, för att gemensamt ta itu med frågor av gemensamt intresse? Varför ska rättvisa begränsas till att gälla bara inom nationalstaterna?" Det är fråga om att inrätta en överordnad instans som kan hantera fördelningsfrågor på utilitaristisk grund över hela världen.

Inbjudna att diskutera Peter Singers tankar var professorerna i praktisk filosofi Per Bauhn vid högskolan i Kalmar och Torbjörn Tännsjö vid universitetet i Stockholm. Bauhn företräder själv en rättighetsfilosofi som tilldelar individerna på naturalistisk grund rätten till frihet och ett elementärt välbefinnande som möjliggör ett fritt handlande. Detta senare är en oklarhet som inte närmare klargjordes. Endast en expert vet att Bauhn sannolikt företräder en rättighetsfilosofi av den typ som Alan Gewirth presenterade i sin bok "Human rights" 1982. Det som är tvivelaktigt i denna är hur han kunde underbygga rättigheten att påföra andra skyldigheten att sörja för allas "välbefinnande". Men Bauhn är i alla fall inte utilitarist och inte heller teologiskt förankrad.

Nu kunde Bauhn endast komma med en kritik mot utilitarismen som gick ut på att människorna som individer inte ingår i någon sorts kollektiv klump därden enes lycka kunde adderas över gränsen till den andres lycka [och framförallt anti-lycka borde man tillägga!]. Om det nu finns rättigheter att också få ett elementärt välbefinnande på bekostnad av andra kunde man fråga sig hur Per Bauhn drar gränsen mot utlitaristernas krav att välbefinnandet skall utjämnas i hela världen, som Tännsjö och Singer hävdar. Det behövs resolutare tag mot utilitarismen, Per Bauhn!

Nåväl, inte heller Torbjörn Tännsjö eller Peter Singer kan tydligen underbygga kravet på globaliserad utjämning. Litet vagt hänvisar Singer till hur våra maraliska ansvarscirklar har tenderat att utvidgas - från släkten till nationen, till alla människor och nu enligt Singer till alla kännande varelser i hela världen. Det är lika fel att döda en ko som att döda ett 6 månaders barn, lär Singer ha hävdat. Vi fick dock inte reda på om Singer, som är känd för att företräda djurens rätt in absurdum, verkligen hävdar i sin bok att vi måste rädda Afrikas törstande bufflar och zebror från att dö av uttorkning innan vi själva får unna oss en efterrätt till middagen.

Är det inte tvärtom så att Singers exempel med djuren visar den konsekventa utilitarismens omöjlighet? Borde inte Torbjörn Tännsjö, som åtminstone tidigare företrätt uppfattningen att välståndet i hela världen borde utjämnas, nu ha sagt sig att Singers ståndpunkt medför det rimliga i utilitarismen borde omprövas? Det skulle ju teoretiskt gå att sänka välståndet i Sverige med 71 procent för att bidra till att hålla hela världens befolkning på genomsnittlig välståndsnivå. Men det går inte att sänka standarden ännu mer för att hålla liv i alla världens kor, får, bufflar och noshörningar. Det är varken praktiskt möjligt eller moraliskt önskvärt.

John Rawls har däremot kommit fram till en mera realistisk ståndpunkt: utjämningen får inte drivas längre inom den kontraktsslutnde gruppen än att de sämst ställda (i normal mening) får det någorlunda hyggligt. När Peter Singer läste detta i början av 1970-talet lär han ha häpnat över att Rawls i en nästan 600 sidor tjock bok om rättvisa inte tog upp orättvisorna mellan olika samhällen. Detta tyckte också Tännsjö var en konstig lucka hos Rawls.

Men Rawls var, som Bauhn påpekade, inte ute efter att beskriva rättviseproblemen på detta sätt. Hans utgångspunkt var hur man skulle konstruera en konstitution som tog tillvara de kontraktsslutande personernas intressen på ett optimalt sätt. Om man inte skulle leva med tredje världens befolkning in på knutarna fanns det ingen anledning att ta med denna i kontraktet. Implicit finns i ursprungspositionen en förutsättning att ett kontrakt inte leder till att 70 procent av levnadsstandarden försvinner för genomsnittsmedborgaren och kanske 95 procent för höginkomsttagaren för att helt nya grupper skall få passivt motta bistånd i superklassen. Inte ens detta kunde Rawls på ett nöjaktigt sätt försvara i kritiken från Robert Nozick - hur skulle då Tännsjö (och än mindre Singer) kunna ställa krav på att Rawls teori är en global teori?

Sist och slutligen faller dessa anspråk på Rawls´ omfördelningsambitioner på hans egens teoris praktiska resultat. Den sätter ju stopp när omfördelningen blir så långtgående att de sämst ställda riskerar att få det sämre. Eftersom detta läge i stort sett har uppnåtts i Sverige är det svårt att se att skatterna skulle kunna höjas för att öka u-hjälpen genom att höjningarna träffar höginkomsttagarna. Det mesta av den gigantiska u-hjälpen skulle få tas från de fattiga i Sverige. Det skulle sätta igång en process av motverkande krafter av delvis annat slag än vanliga skattehöjningar som oftast kan motiveras med förmåner för dem som betalar dessa och ett extra tillskott från de rika som får betala ännu mer. Nu blir det tvärtom. De rika slipper betala mera och de fattiga får ingenting för den ökande skatten. Resultatet kan bli sådana störningar att omfördelningen måste avbrytas långt innan den kommit upp i 71 procent, om man tillämpar Rawls teori.

Själva utgångspunkten för den "globala etiken" är uppenbarligen varken grundad i en rimlig nyttomoral eller i Rawls´ teori. Att sedan globaliseringen innebär att beslut i olika delar av världen orsakar effekter i andra delar av världen är en annan sak. Det är inte något som utilitarismens lyckokalkyler är särskilt lämpade för att analysera.