"Altruistisk" bestraffning bra för samarbetsförmågan?

Spelteorin visar att både altruism och egoism (fusk) ger ett dåligt resultat för båda parter. Den som sviker avtal måste bestraffas trots att det inte ger direkt utdelning. Marknader och handel kanske inte kan uppstå utan medfödd benägenhet till "altruistisk" bestraffning. Apor förstår sig inte på handel.Ultimatumspelet visar att de saknar förmågan till sådan bestraffning.

Slutsatsen av apforskningen blev en besvikelse för idealisterna: schimpanserna är inte altruistiska och deras beteende blir då inte en indikator för hur människans natur ser ut när "kulturens" inverkan avlägsnats. Det hindrar dock inte att en del kommentarer till DN:s artikel den 16/12-07 gör gällande att det är något positivt för vår människosyn att schimpanserna är "mer egoistiska" än människan. Det är dock inte den slutsats som man prima facie borde dra av experimenten med ultimatumspelet.

Man kan dra t ex rakt motsatt slutsats: Aporna är generösa och samarbetsvilliga till undfallenhetens gräns. När de får möjlighet att dela något åtråvärt nöjer sig de med det lilla de får utan att bråka. En verkligt ödmjuk, kristen inställning. Här finns ingen lömsk långsinthet.

Människor däremot ställer till ohägn om de får mindre än en fjärdedel av vad som står till buds. Och redan vid mindre än 40 procent börjar en del blockera hela uppdelningen. Vad är detta om inte egoism? De vill få det bättre på den andres bekostnad! Får de inte det så är de avundsjuka nog att se till att inte heller den andre får något. Skulle denna hämndlystnad vara en moraliskt vacker egenskap? Altruism är det i varje fall inte.

Forskarna menar (Wallace et al) att mer än 40 procent av denna långsinthet torde bero på medfödda egenskaper. Människan är kortsiktigt beredd att försämra för sig själv för att få nöjet att också försämra för andra (jämfört med att båda parter åtminstone får en viss förbättring). Att det är ett nöje har forskarna visat med neuroekonomiska apparater som scannat försökspersonernas hjärnor och lustcentrum. Den "ädle vilden" som exponent för människans verkliga natur visar sig vara en myt som nu slutgiltigt krossas av Ernst Fehr och hans forskarkollegor genom att de kan peka på mindre moraliskt högtstående egenskaper.

För var och en som velat se vad naturfolken (vår tids "ädla vildar") verkligen går för har det funnits antropologiska undersökningar som visat att krigiskhet och mordfrekvens på låg nivå inte varit vad som är utmärkande för dessa folk. Men trots att uppgifterna funnits lätt tillgängliga (t ex i Steven Pinkers bok) har många valt att blunda.

En av dessa som blundat är den svenske författaren Lasse Berg som i sin bok om Kalahari-folket nyligen drev tesen att människan till naturen är god och altruistisk. Han har till råga på allt med Pinkers bok The Blank Slate i sin litteraturförteckning och refererar till den när han diskuterar huruvida intelligensen är medfödd. Men Pinkers negativa resultat om naturfolkens aggressivitet nämner han inte. Pinker redovisar sålunda dödsfallsorsaker enligt nedanstående diagram:

Källa: Steven Pinker: Ett oskrivet blad (N&K 2006)
Efter Lawrence Keeley: War before civilization: The myth of the peaceful savage (Ox Un Pr 1996)

De åtta översta staplarna visar att naturfolken i Sydamerika och på Nya Guinea rör sig i intervallet 10-60 procent när det gäller krig som orsaken till dödsfall. Det knappt synliga strecket längst ner visar frekvensen i västvärlden under 1900-talet med två världskrig.

Kan långsinthet ändå vara bra?

Men det är ändå inte så att människans långsinthet och vilja att ge upp konventionell nytta för nöjet att bestraffa nödvändigtvis är något ont. Det kanske är denna egenskap som möjliggör ett mera avancerat samarbete och civilisationsbildning än som är inom räckhåll för aporna som saknar denna egenskap. Det kanske är förhastat att dra slutsatsen att benägenheten för denna s k "altruistiska bestraffning" (en missledande term) bara skulle utså split och söndring genom missnöje och avundsjuka. Långsintheten är rimligtvis ett skydd mot alltför mycket egoism när "egoister" vill samarbeta.

Samarbete, dvs kooperativt eller reciprokt eller transaktivt beteende, är inte något som är helt oproblematiskt i ett mera avancerat samhälle. Om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig - det kan också apor klara av. Men annat samarbete som kräver mera långsiktigt tänkande är inte bara intellektuellt svårare utan öppnar också för svek och bedrägeri.

Det har visat sig att spelteorin kan kasta visst ljus över vilket moraliskt beteende som är till fördel för alla parter under dessa mer komplicerade förhållanden. Det spel som kallas "samarbetsdilemmat" (ursprungligen upptäckt under benämningen Prisoner's dilemma 1928) är grundläggande för individernas samverkan i ett fredligt samhälle. Som bekant går detta spel ut på att utan samarbete får de två deltagarna bara en 'liten' utdelning. Med samarbete får de båda en 'stor' utdelning. Men lockelsen finns att lura den andre att samarbeta medan man själv fuskar. Då blir utdelningen för fuskaren 'mycket stor' medan den blir 'sämre än liten' för den som blir lurad.

Om detta spel spelas många gånger uppstår frågan vilken strategi man skall välja: samarbeta eller fuska eller använda en optimal blandning? Den som alltid vill samarbeta får det allt sämre om motspelaren utnyttjar detta och fuskar genomgående. Den som alltid fuskar får ingen att samarbeta med i längden. På 1980-talet inbjöd spelteoretikern Robert Axelrod till en datoriserad tävling om strategier för att få framgång i detta spel. Olika sofistikerade förslag skickades in i form av datorprogram. Men det vinnande förslaget var mycket enkelt och kallas på svenska "lika för lika" (Tit-for-tat på engelska, vilket är något missvisande).

Den vinnande strategin gick ut på att börja med samarbete och därefter kopiera motspelarens drag. Det innebar att varje gång motspelaren fuskade bestraffade man detta med att också själv fuska nästa gång. Man tog på sig en klar kortsiktig förlustrisk och också en viss långsiktig risk om spelet skulle utvecklas till långvariga vendettor.

I verkligheten finns det en möjlighet att ändra strategi om man upptäcker att motspelaren är villig att samarbeta åtminstone under hot om bestraffning. Fler kan börja spela "lika för lika" och alltså få ett bra resultat. Om det dessutom inte är viktigt att vinna en tävling kan man nöja sig att få lika bra resultat som många andra.

Min hypotes är att det räcker med att människan har en viss, ärftligt betingad benägenhet att investera i bestraffningar av presumtiva samarbetspartners för att få igång ett fruktbart samarbete. Detta kan gälla livets alla områden. De som inte inte är tillräckligt benägna att bestraffa har kunnat stimuleras med religiösa och moraliska föreställningar om plikten att hämnas. Euripides beskriver vältaligt detta i tragedin Orestes. De som kunnat få för sig att löften kan svikas har likaså stimulerats att låta bli genom moraliska föreställningar om heligheten i pacta sunt servanda eller om hur handslaget överför magiska krafter till och från parterna som gör det vanskligt att svika sitt ord.

Vi måste skilja på två typer av samarbete. Den ena går ut på reciprocitet av mera direkt karaktär. Jag kliar och blir kliad. Den andra typen är mera transaktiv och otydlig. Vi arbetar båda för ett mer värdefullt utfall som så småningom skall delas. Om man inte tydligt kan se att den ene bidragit mer än den andre är det naturligt att dela någorlunda lika. Den som trots detta försöker smita iväg med större delen av utfallet riskerar att utsättas för bestraffning - om inte annat så genom att inte få vara med vid nästa samarbetsprojekt.

Hela samarbetskonceptet vilar på föreställningen om en individuell äganderätt till var och ens arbete och vad som kan bli frukterna av detta arbete. Varken rån eller bedrägeri tolereras. Apor motsätter sig sålunda rånförsök. Men de kan inte inte samarbeta på ett mera abstrakt sätt. Därför behöver apor inte någon medfödd egenskap för att göra dem missnöjda över en ogynnsam fördelning av ett sådant samarbetes resultat. Ultimatumspelet tycks bekräfta min hypotes.

Forts: Ägandeinstinkten och 'economic man', 4/1-08

Andra bloggar om: människans natur, apforskning, ultimatumspelet, altruism, egoism, filosofi, moral, politik, samhälle, spelteori, Axelrod, samarbetsdilemmat, fångarnas dilemma, nationalekonomi på intressant.se

Byte av livsstil i klimatpolitikens tecken - en frihetlig dystopi

Att tvinga fram en förändrad livsstil kan leda till ransonering av flyg och bilkörning, förtätning av städerna med alternativen gång och cykling, mindre och kallare bostäder, ransonering av kött och ris, förbud mot betonghus, tidningspapper och kanske även toalettpapper. Håller demokratin om vi slår in på regleringspolitikens bana?

Klimatpolitiken som motiv för tvång är en möjlighet som hägrar för en del debattörer som antagligen ser frihet som något intrinsikalt ont (ont i sig). Forskaren Karl Amman förespråkar diktatur för att kunna genomdriva de hårda begränsningar som en dämpning av växthuseffekten sägs kräva. En annan forskare vid namn George Monibot vill införa ransoneringskuponger, planhushållning och förbud (mot t ex flyget) i samma syfte. Han verkar inte övertygad om att det låter sig göras den demokratiska vägen. Om detta och TV-programmet Planeten skrev jag i december förra året.

Detta vurmande för mera tvång har vunnit ett visst insteg även inom IPCC där ordföranden R Pachauri tillsammans med fredpristagaren Al Gore nyligen uttalade sig för att människorna i grunden måste förändra sin livsstil. Säger man så behöver man inte ta ställning till vilka politiska åtgärder som behövs för att åstadkomma denna förändring. Diskussionen kan mera handla om hur vi skall ändra vårt levnadssätt - alltifrån att börja konsumera mindre till att inte få köra bil, äta kött eller använda tidningspapper. Jag skall här fritt utveckla en frihetlig dystopi i klimatpolitikens tecken som en möjligen avskräckande vision.

De klimatpolitiskt motiverade regleringarna kan införas på en rad områden. Utifrån diskussionen bland miljöaktivister av olika slag kan man hitta följande samhällsaktiviteter som skall förändras:

Transporter och stadsplanestrukturen
Inomhustemperaturen
Privat konsumtion av:
-varor i allmänhet
-livsmedel
-vissa kläder
-flygresor
-biltjänster
-stenhus
-papper

Regleringsdiskussionen hittills har mycket handlat om bilismen. Miljöaktivisterna är uppenbarligen ute efter att göra det sämre förde bilburna. Medlet har hittills varit att fördyra körandet med skatter och viljan att straffbeskatta stadsjeepar (misslyckades) och andra stora bilar. Fördyrandet av större bilar är dock på gång genom EU:s regleringar av hur mycket koldioxid de får släppa ut (120 g/km diskuteras). Det leder både till att bilarna måste bli tekniskt mer avancerade genom dyrare teknik och till fördyrande böter per bil till EU om förbrukningen överstiger gränsen. På längre sikt måste ännu dyrare teknik användas för att utveckla laddhybrider och gasdrift som i sig också fördyrar och försvårar körningen.

Men miljöaktivisterna är inte längre nöjda med fördyrande åtgärder mot bilismen. Själva bilismen måste tvingas tillbaka. Vi skall inte bygga ut vägarna kring Stockholm så som Carl Cederschiöld nyligen föreslagit. Tvärtom skall stadsplaneringen utsättas för ett paradigmskifte, anser Jonas Åkerman på KTH som skrivit en rapport i ämnet. Det är fråga om att förtäta bebyggelsen med korta avstånd för gång-, cykel- och kollektivtrafik. Potentialen för cykeltrafik är stor om man jämför med Holland och Danmark. Rimligtvis medför detta också att stora lägenheter nära stadskärnan måste delas upp i flera. Likaså skall de som måste köra bil tvingas in i s k bilpooler med flera användare per bil.

Att bo i mindre lägenheter och fler familjer i större villor är naturligtvis också motiverat från uppvärmningssynpunkt. Det blir "fint" att vara trångbodd och kampanjer i TV och pressen dras igång mot "uppvärmningsbovarna" i stora bostäder. Dessutom måste inomhustemperaturen sänkas. Vi kanske får se temperaturrazzior där temperaturen mäts av kontrollanter utan förhandsanmälan. De som har mer än 17 grader blir bötfällda. I varmare länder får man anta att kontrollen går ut på att luftkonditioneringen inte får köras för intensivt.

Konsumtionen i allmänhet måste ransoneras. Den första åtgärden är att införa Monibots ransoneringskort för varor gjorda av fossila bränslen såsom bensin, plast och stearinljus. Men all varukonsumtion innehåller energi. Frågan är bara om varor från Kina som till 79 procent framställts med hjälp av el från kol kan identifieras och ransoneras. Dessutom tillkommer energikrävande långväga transporter. Bananer från Västindien måste i Sverige ransoneras mera än bananer från Kanarieöarna.

Livsmedel i övrigt måste också ransoneras efter bidraget till utsläppen av växthusgaser. Konsumtionen av nötkött, fårkött och ris måste dras ner på grund av utsläppen av metan. Detta gäller i viss mån även griskött, som för sin produktion i stor skala kräver foderförbrukning som alstrar växthusgaser. Det leder också till ransonering av yllekläder och skinnvaror. Att ha på sig yllekoftan i det kalla inomhusklimatet tvingas vi avstå ifrån.

Som jag nämnt kräver vissa miljödebattörer förbud mot flygresor. Utredarna på KTH nöjer sig med någon sorts ransonering och avskaffandet av kortvariga semesterresor. Långsammare flygplan skall införas. Turistandet skall främst ske i närområdet. Affärsresandet skall ersättas med it-möten. Bilburna försäljare försvinner. Semesterresor med bil likaså. För att komma till sommarstugan måste man ta tåg och buss.

Generell arbetstidsförkortning är också något som kan tas till för att sänka lönerna när det finns mindre varor att köpa. Å andra sidan kommer bostadsbyggandet att fördyras genom att cementtillverkningen måste dras ner till ett minimum (den är koldioxidalstrande). Det kanske går att tillåta byggandet av trähus eftersom den i dessa ingående biomassan endast långsamt avger koldioxid. Eftersom trähusen måste göras höga för att minimera transportbehovet måste de tillåtas ha en bärande energikrävande stålkonstruktion i mitten. Det blir en intrikat fråga för den tillståndsgivande byråkratin.

Att använda skog för annat än trävaror kommer inte att tillåtas. Den förbränning som ändå sker är möjligen av grenar, toppar och stubbar. Alternativt kan dessa användas för pappersmassa. Det blir inte tillåtet att använda skogen till papperstillverkning eftersom papper ganska snart kommer att förbrännas eller förmultna. Det blir inget tidningspapper eller toalettpapper i framtiden. Orsaken är att skogsmark som avverkas och återplanteras avger koldioxid under flera årtionden. Om skogsprodukternma dessutom förbränns eller förmultnar i form av toalettpapper tar det ännu fler decennier att ersätta detta koldioxidutsläpp genom bindningen i växande skog.

Svårigheterna med denna tvångspolitik i en demokrati är att den framstår som impopulär. Den regering som inför dessa restriktioner riskerar att röstas bort och ersättas med en klimatpolitiskt mera frivol opposition. Det finns därför ett starkt incitament att kontrollera vad oppositionen får säga. Socialismen nöjde sig inte alltid med att hänvisa till att oppositionen ville försämra för de sämst ställda. Kommer klimataktivismen att kunna hävda sig genom att hänvisa till att oppositionen vill lätta på restriktionerna så att jorden blir obeboelig?

Att försöka lösa de klimatpolitiska problemen med tvång istället för med generella, marknadskonforma medel är kanske inte bara farligt för den individuella friheten utan också för den politiska.

Andra bloggar om: frihet, klimatpolitik, tvång, livsstil, IPCC, miljö, växthuseffekten, klimat, koldioxid, global uppvärmning, politik, samhälle på intressant.se

Långsinthet är inte altruism

Apforskningen visar att schimpanser är medfött ogenerösa och inte altruistiska. När människor utsätts för risken av blockering och hämnd visar de däremot "generositet". Det beror på att de missnöjda är beredda att offra konventionell nytta för att få hämnas. Och dessutom njuter de av sin långsinthet.

Ett växande forskningsfält inom nationalekonomin använder modern hjärnforskning för att avslöja människans ekonomiska natur. Homo economicus är inte så egoistisk och rationell som ekonomerna alltid förutsatt. Så skriver DN i en artikel 16/12-07 om schimpansernas beteende i det s k ultimatumspelet under rubriken:

Schimpansen mer självisk än människan

Frodo är ogenerös och äter helst själv upp hela frukten. De andra schimpanserna får se på.

Ultimatumspelet går ut på att två personer skall dela på en belöning (inte något de själva åstadkommit). Den ena personen får välja hur pengarna ska fördelas. Den andra spelaren kan antingen acceptera förslaget eller förkasta det. Om fördelningen accepteras får försökspersonerna behålla pengarna. Men förkastas förslaget får ingen av dem några pengar.

DN refererar forskningens resultat på följande sätt (bloggaren Ulf Pettersson har spårat underlaget hit Science, Science, PNAS, Science) :

"När människor spelar ultimatumspelet beter de sig inte som Homo economicus. De flesta delar ganska lika. Och när fördelningen hamnar ner mot 20 procent till person två brukar han eller hon stolt förkasta anbudet, trots att det betyder att båda parterna blir helt utan belöning.

För schimpanser däremot är två russin alltid bättre än inget. De är just så rationella som Homo economicus antas vara, visar den tyska studien."

Betyder då detta att det är relevant att som DN dra slutsatsen: "Ett nästa steg är att utforska bakgrunden till att människor är altruistiska." (Annika Nilsson) Det är forskaren Ernst Fehr, professor i nationalekonomi i Zürich som beskriver sina resultat i dessa termer (observera dock att han aldrig uttalat sig för att altruismen är medfödd). Om detta skrev jag 13/6-05.

Grundfrågan gäller huruvida attityden att dela med sig i ultimatumspelet är ett bevis för altruism. Det tror jag inte Fehr menar. Men han pekar på att själva uppoffringen att bestraffa är ett bevis för altruism. Han tar neuroekonomin till hjälp men hamnar ändå fel.

Forskningen visar att schimpanser är ogenerösa och icke-altruister. Däremot saknas det bevis för att de skulle vara verkliga egoister i meningen att individerna hela tiden försöker gynna sig själva på andra individers bekostnad. En viss tendens i den riktningen finns kanske i jämförelse med bonobon-apor.

Vidare visar forskningen att människor liknar schimpanser mer än bonoboner när det gäller egoism och aggressivitet. Men människor är mer generösa än schimpanser. I experiment har det visat sig att schimpanser inte visar tillmötesgående beteende mot icke-släktingar. Däremot visar ultimatumspelet att människor går ganska långt i tillmötesgående så att man tror sig kunna tala om altruism.

Men det gäller att skilja mellan medfödd, spontan altruism och anpassad altruism som orsakas av ogillande, bestraffningar, risk för hämnd och liknande. Den är ett inlärt beteende.

Att kalla själva långsintheten eller "känslan för rättvisa" för altruism, som Ernst Fehr försöker, är knappast adekvat. Att visa altruism och osjälviskhet är rimligtvis att vilja gynna andra genom egna uppoffringar - inte att uppleva lycka när man får chansen att bestraffa "egocentrerade personer" även om det kostar i form av konventionella uppoffringar.

Det Fehr har visat är nog snarare mera till nytta för förståelsen av den politiska människan och hennes sociala förmåga. Människan kan bygga stora samhällen till skillnad från schimpanserna. För detta krävs kanske en medfödd känsla för samarbete och att kunna känna igen oförrätter när samarbetet sviks.

Economic man

Att altruism och osjälviskhet enbart är att "inte nyttomaximera", som Fehr menar, är att glida med definitionerna. Altruism är något mer än så: man gör gott för andra genom att uppoffra sig själv. Och då gäller fortfarande nationalekonomins antagande om den abstrakta "economic man".

Antag att du skall sälja din bostadsrätt. Vid budgivningen trissas priset upp. Du tänker sälja till den som bjöd mest. Varför undersöker du inte istället om du kan vara altruistisk och sälja till lägre pris, kanske till dem som försöker hitta sin första lägenhet?

Och skall vi tro Fehr kan följande inträffa: Du får reda på att den som bjöd mest nyss har förlorat en budgivning på en precis likadan lägenhet där hans bud låg 100 000 kronor över vad du nu skulle få. Struntar du då i hans bud för att han "vinner" 100 000 medan du inte får något av denna vinst? Och vad gör du istället? Bor du kvar enligt ultimatumspelet?

Apforskningen misslyckades

Det intressanta med DN:s artikel är också att den tidigare ansatsen inom apforskningen var helt fel. Tidigare trodde många socialister att människan egentligen var altruistisk och genetiskt anpassad för ett ursprungligt kommunistiskt samhälle utan privat egendom. För att bevisa detta försökte apforskningen visa att schimpanser var osjälviska vilket skulle vara en indikator för att även människan var det innan "kulturen" gjorde henne nyttomaximerande.

Nu visar det sig att schimpansen är en medfödd "egoist". Borde vi då inte dra slutsatsen att människan också är medfött egoistisk och att det är kulturen som gjort henne mer osjälvisk? Alltså motsatsen till J J Rouessaus ansats.

Fehrs forskning visar ju att det är hotet om repressalier (ingen får något) som gör att man delar relativt lika i ultimatumspelet. Den som hittade på att det är rätt att hämnas vid ojämn fördelning var den förste socialisten. Här finns en orsak till mycket av den strid och aggressivitet som karaktäriserat människans utveckling.

Jag har försökt väva in kommentarer till bloggarna liberum-weto, johnnyzell, motkraft, tiggarenstal, davidekstrand, bjornbrum, klokbok, kajraving i texten ovan. De är alla med något undantag överens om att Fehr visat att antagandet om economic man inte längre gäller.

Läs mer i min artikelserie om människans natur med början juni 2005.

Fortsättning: "Altruistisk" bestraffning bra för samarbetsförmågan? 27/12

Andra bloggar om: människans natur, altruism, egoism, moral, filosofi, ultimatumspelet, apforskning, politik, ekonomi, economic man på intressant.se

Varför bromsade Kina på Bali?

Av världens energikonsumtion kommer bara 8 procent från kol. Men mer än 40 procent av koldioxidutsläppen kommer från kol. Kol svarar för 40 procent av elproduktionen i världen, 50 procent i USA och nästan 80 procent i Kina. Dessutom producerar Kina nästan hälften av världens kol så här finns förklaringar till varför Kina bromsade en klimatöverenskommelse på Bali.

Så här fördelas världens koldioxidutsläpp uppdelat på förbränning av olika bränslen (avskogning och jordbruk är inte med):


Vi ser här att världens koldioxidutsläpp enligt IEA (pdf) är 27,1 Gt från bränslen (har ökat med 73 procent sedan 1973). Både kol och olja svarar för ca 40 procent vardera i produktionen trots att energikonsumtionen från kol är mycket mindre än den från olja. Det framgår av nedanstående diagram:


Vi ser här att fossila bränslen svarar för 67 procent av energikonsumtionen i världen och av detta är kol bara 8 procentenheter. Varför kan då inte USA och Kina komma överens om att dra ner denna synnerligen koldioxidalstrande energikälla? Ett svar är att kol är den viktigaste källan till elkraft i världen.


Vi ser att 66,6 procent av all världens elkraft kommer från fossila bränslen och här svarar kol för 61 procent av fossilförbränningen i elproduktionen, vilket betyder att 40 procent av världens elström kommer från kol. Redan detta gör det svårt att dra ner på koldioxidutsläppen från kolkraften eftersom det inte finns några snabba sätt att producera el någon annan väg. Kina startar ett nytt kolkraftverk varje vecka och har redan mer än 2 000 sådana verk i drift.

I USA är 72 procent av elkraften 2005 baserad på fossila bränslen (3 078 av 4 268 TWh el) och av fossilförbränningen är 70 procent kol. Sålunda kommer drygt 50 procent av elen från kol. I Kina är 81 procent av elen fossilbaserad (2033 av 2 497 TWh el) och av denna är 97 procent kol. Av Kinas el kommer 79 procent från kol.

Men det finns kanske ytterligare ett skäl till varför Kina inte gärna ser att kolbaserad energiproduktion minskas i världen. Vem producerar mest kol i världen? Se nedanstående diagram:

Det är alltså Kina som svarar för nästan hälften av världens kolproduktion. Sedan 1973 har Kinas kolproduktion nästan sexdubblats (ökningsfaktor 5,94). Rimligtvis är det då inte bara ur konsumtionssynpunkt som Kina inte vill ta på sig begränsningar av energiproduktionen. Kolet står också för en betydande del av produktionen och sysselsättningen i Kina. Om det finns en konspiration av kolproducenter som i symundan agerar för fortsatt kolanvändning och saboterade klimatöverenskommelser borde den nog sökas i Kina snarare än i USA.

Andra bloggar om: kol, klimat, kolproduktion, elproduktion, koldioxid, klimatpolitik, miljö, politik, Bali, Kina, samhälle på intressant.se

Byt klimatpolitik genast!

Om dagens nationellt chauvinistiska klimatpolitik baserad på strategin att "gå före" byts ut mot satsningar på åtgärder i andra länder kan nästan nio gånger större effekt åstadkommas. Sverige kan då enligt miljöexperterna minska koldioxidutsläppen med lika mycket CO2 som Sverige släpper ut idag, eller 64 Mt. Ärkebiskopens mfl:s politik ger bara en minskning med 5 Mt.

Sverige har hittills satsat på att "gå före" i klimatpolitiken. Vi har minskat våra utsläpp av koldioxid med mer än 40 procent sedan 1970 samtidigt som världen i övrigt ökat sina med 75 procent (bloggartikel 21/11). Vår strategi har varken gjort intryck på Kina, Indien och Indonesien eller på USA och Australien. En orsak är att våra ansträngningar inte hållits fram. En annan är att även de som fått fakta presenterade kunnat säga att Sverige är alltför avvikande för att kunna vara en realistisk förebild.

Den stora stötestenen på Bali i förhandlingarna är ju att USA inte velat ta på sig en ensidig minskning om inte Kina och liknande länder också gör något påtagligt. Då gäller frågan vad man kan göra för att minska koleldningen för att producera elström. Här har Sverige sällsynt litet att bidra med. Vad hjälper etanoldrivna bilar när etanolen importeras och egentligen aldrig kan produceras koldioxideffektivt i landet. Att vi har vattenkraft och kan bränna skogsavfall (grenar, stubbar, toppar) när vi gör pappersmassa och trävaror är inget som de flesta andra länder kan ta efter. Och de som kan gör redan detta. Inte ens vår kärnkraftsutbyggnad har tagits efter av USA.

Det Sverige kan göra är att vidta åtgärder för att åstadkomma minskningar i andra länder. Det kan ge stora effekter till överkomliga kostnader. Att försöka göra extra minskningar av koldioxidutsläppen inom landet kostar däremot enormt mycket och ger liten effekt. Detta har jag gång på gång framhållit och nu får jag stöd från den av miljöpartiet initierade "Expertgruppen för miljöstudier" inom finansdepartementet där nationalekonomen Björn Carlén skriver en artikel på DN-debatt 14/12 om den rapport som idag överlämnas till finansministern. Rapporten har beräknat ett pris för Sveriges nuvarande klimatpolitik som miljöpolitikerna borde beakta:

"Att ”gå före” kostar minst 10 miljarder kronor per år utan synbara miljövinster. Det återstår sålunda för politikerna att göra den politiska bedömningen av denna ”prislapp”. " (Expertgruppen för miljöstudier)

Det betyder att utan omläggning av klimatpolitiken från den av ärkebiskopen förordade till den av nationalekonomerna rekommenderade kommer varje hushåll att förlora 2 500-3 000 kronor i årlig kostnad år 2012. Vi borde alltså byta klimatpolitik enligt Carlén.

I rapporten understryks att utsläppshandeln måste göras mer konsekvent och inte bara omfatta en tredjedel av verksamheten i Sverige. I själva verket har allmänheten förts bakom ljuset när det gäller effekten av de åtgärder som propageras i massmedia:

"Många av de råd som media och andra ger till hushåll och företag om hur de kan hjälpa till har dock inte den verkan som ställs i utsikt. Endast om svenska staten annullerar ytterligare kvotenheter kan Sverige bidra till ytterligare globala utsläppsminskningar. I annat fall leder svenska hushålls ansträngningar endast till att någon annan får släppa ut mer." (Expertgruppen)

Detta är en allvarlig kritik mot inte bara charlataner som ärkebiskopen utan också mot många seriöst miljöpolitiskt engagerade i det svenska samhället. Vad expertgruppen ställer i utsikt är en minskning av koldioxidutsläpp på 64 miljoner ton per år, vilket är klart mera än vad Sverige släpper ut totalt idag. Det skall också jämföras med vad den nuvarande inriktningen av klimatpolitiken kan åstadkomma - nämligen 5-6 miljoner ton CO2.

Om vi byter klimatpolitik kan den alltså göras nästan nio gånger effektivare. Att hålla fast vid nuvarande chauvinistiska strategier som både ärkebiskopen och miljörörelsen envetet förordar för att kunna framhålla sin egen storhet borde rimligtvis fördömas som cyniskt och kontraproduktivt - en sorts fariséism.

Eller finns det vidare syften bakom strategin att förorda en politik som inte väsentligt bidrar till att lösa klimatfrågan men som kan avändas för att påfordra radikala åtgärder inom landet? Läs miljöpartisten Joakim Hörsings reflexioner 12/12 kring denna fråga.

Andra bloggar om: klimat, miljö, klimatpolitik, koldioxidutsläpp, IPCC, växthuseffekten, politik, samhälle, ekonomi, Bali på intressant.se

Varför krisade välfärdsstaten efter 1970?

Orsakerna till den svenska ekonomiska eftersläpningen ligger främst i att vi fick två djupa konjunkturnedgångar. Den på 1970-talet var direkt betingad av 1971 års skattereform. Den på 1990-talet orskades indirekt av den fördelningspolitiskt försiktiga avvecklingen av denna reform. Det ledde till ett oväntat högt sparande som drog undan efterfrågan.

I min tidigare artikel om boken Den kapitalistiska välfärdsstaten framgick att ekonomisk frihet och stabila institutioner i kombination med en försiktig välfärdspolitik kunde förenas med stark ekonomisk tillväxt och utjämning av levnadsförhållandena. Men mycket vill ha mer och när socialdemokraterna hade regerat ensamma eller i dominerande koalitioner i 35 år försökte man flytta fram sina positioner kring 1968-70. Två gånger tidigare hade man gjort liknande försök: på 1920-talet och i slutet av 1940-talet. Men de hade ganska snart fått uppges.

Nu tog regeringen intryck av den allmänna vänstervågen i akademiska kretsar i en stor del av västvärlden. Regeringen under Olof Palme formulerade med hjälp av Alva Myrdal en mer vänsterradikal politik under devisen "Ökad jämlikhet". Denna gavs "expertstöd" av statliga utredningar såsom koncentrationsutredningen och låginkomsturedningen. Och istället för att minska progressiviteten i skatteskalorna, som en statlig skatteberedning rekommenderat på 1960-talet, ökade man den kraftigt. Det var den ödesdigra skattereformen 1971 som utan beredning både innefattade sänkt skatt för 2/3 på bekostnad av den rikaste 1/3 och en hårdare beskattning av familjer med enbart en inkomsttagare.

Ingenting av detta omnämns i boken. Den är till största delen en litteraturstudie som enbart tar upp vad andra redan forskat omkring. I blickpunkten står den svenska eftesläpningen som är särskilt tydlig under lågkonjunkturerna 1976-78 och 1991-93 enligt författaren Andreas Bergh.

Vad var det då som mera konkret gick snett? Bergh börjar med att nämna den keynesianska konjunkturpolitiken inriktad på "fine-tuning". Den blev allt vanskligare med den ökande internationaliseringen. Här brukar dock annars nämnas det generella fenomenet "stagflation" som en fatal stötesten för keynesianismen. Nåväl, frågan om huruvida det var destabiliserande försök att åstadkomma finavstämning av stabiliseringspolitiken som orsakade lågkonjunkturerna får inget svar. Bergh pekar istället på att devalveringspolitiken medförde att de grundläggande problemen inte blev åtgärdade. Det är alltså doktrinen om "offensiva devalveringar" som skulle ha tillämpats genomgående. Så var nog inte fallet utan det är bara 1982 års devalvering med 16 procent efter de 10 procenten 1981 som kan betecknas som offensiv.

Skatter, arbetsgivaravgifter och stora löneökningar omnämns endast kortfattat som möjliga orsaker till den dåliga utvecklingen. Det är bokens största svaghet. Att höga skatter hämmar tillväxten rent generellt har många studier visat även om det förekommer en esoterisk metoddiskussion som vill ifrågasätta huruvida det är möjligt att entydigt visa detta. Men för Sveriges del finns det härutöver en institutionell förklaring till varför perioden 1975-82 blev så krisartad.

1971 års skattereform ödesdiger

Det började med att de starkt progressiva skatteskalorna från 1971 inte var inflationsskyddade. Konsekvensen blev att redan den 6-procentiga inflationen 1972 omöjliggjorde reala löneökningar efter skatt. Det var en orsak till att 1972 års skatteutredning tillsattes. Denna fick sedan göra ett antal brandkårsutryckningar för att konstruera nya skatteskalor för olika år därefter. Tekniken var att låtsas finansiera inflationsjusteringarna med hjälp av höjda arbetsgivaravgifter. Varje sådant skattepaket fastställdes i de s k Haga-förhandlingarna eftersom det förelåg jämvikt i Riksdagen.

Till råga på allt fördunklades processen av försök till statlig inkomstpolitik. Från fackföreringsrörelsen lanserades en tankefigur ("Larsson-Edin-modellen") som gick ut på att själva skattejusteringen skulle tas i beaktande när lönekraven bestämdes. Omläggningarna föregavs alltså bli kostnadsminskande för arbetsgivarna trots höjda arbetsgivaravgifter.

Den nationalekonomiska forskningen på detta område tycks vara bristfällig. Men enkel lönestatistik tyder på att först drev lönatagarorganisationerna igenom ungefär lika stora löneökningar som i andra länder. Därefter drabbades de svenska arbetsgivarna av höjda arbetsgivaravgifter som inklusive avtalsbundna sådana steg från 14 procent utöver lönen 1972 till 37 procent 1977 (gäller arbetare). Det var alltså till stor del denna höjning med nästan 23 procentenheter på fem år som konstituerade "kostnadskrisen".

Var dennna Larsson-Edinmodell ett tankefel eller ett medvetet försök att höja skattetrycket med hjälp av mera osynliga "arbetestsgivaravgifter"? Sedär, ett ämne för den statsvetenskapliga forskningen. Hursomhelst blev resultatet nedläggningar, arbetslöshet och devalveringar. Samtidigt inträffade dessutom strukturkriser för stål- och varvsindustrin som blev särskilt allvarliga eftersom det inte fanns någon annan expanderande industri som kunde suga upp de lediga resurserna. Den desperata subventionspolitiken blev därför en tillfällig utväg.

Underligt nog ville alla göra ont värre genom att ytterligare höja progressiviteten i skattesklorna. Detta påpekas av Bergh. En kuriositet som jag kan bidra med är att den högsta marginalskatten var som högst (87 procent) år 1979 under en folkpartiregering med Ola Ullsten som statsminister. Det kunde Bergh ha nämnt.

Andra orsaker

Varför blev den andra lågkonjunkturen närmast i klass med 30-talsdepressionen? Det får vi inte heller något svar på. Bergh antyder att 1980-talet kunde klaras genom de tillfälliga effekterna från devalveringen 1982. Såvitt jag vet har skarp kritik riktats mot den bristfälliga "eftervården" från bl a Magnus Henrekson. Denna kritik betonar att den offentliga sektorn lämnades intakt när exportindustrin borde ha byggts ut. Men den svenska exporten hade ändå en sammansättning som var attraktiv ute i världen så den oförmånliga kostnadsutvecklingen hade ingen större effekt. Det var inte heller någon sviktande export som utlöste 90-talskrisen. Orsaken var till en del avvecklingen av 1971 års skattesystem med den teknik som användes i "Århundradets skattereform".

För att finansiera borttagandet av de höga marginalskatterna för "de rika" skulle de förmås att betala sin egen lättnad genom att få sämre avdragsmöjligheter. Ränteavdragen skulle sålunda sänkas till 30 procent. Denna fördelningspolitiska omsorg medförde en kraftig "dynamisk effekt" i form av att det tidigare negativa sparandet (låntagning) slog om till nu bara med 30 procent beskattat sparande. Sparkvoten var sålunda -4,9 procent 1989 och blev +7,7 procent 1992.

Detta oväntade efterfrågebortfall initierade svårigheterna men de ökades rimligtvis i onödan när bankerna såg hur företagen fick svårigheter och därför i ovist nit drog in "nödlidande" krediter med en konkursexplosion som följd. Bankernas svårigheter ulöste dessutom misstro i utlandet och kronan drogs in i det internationella spekulationstumultet med påföljd att den i november 1992 föll med 20 procent.

Rent allmänt beskriver Bergh läget efter 1970 som den interventionistiska välfärdsstaten. Han gör följande jämförelser mellan denna och den tidigare "kapitalistiska" välfärdsstaten:

Detta är en redovisning på hög abstraktionsnivå. Men den ligger väl i linje med mina egna mera konkreta beskrivningar av vad som hände inom makropolitiken. Det utesluter inte att det finns en rad andra bidragande faktorer. Men makropolitikens misslyckanden som betingades av det olyckliga skattesystem som infördes av Gunnar Sträng och Olof Palme 1971 är sannolikt dominerande som förklaring till Sveriges ekonomiska eftersläpning.

Andra bloggar om: kapitalism, välfärdsstat, tillväxt, jämlikhet, utjämning, institutioner, ekonomisk frihet, politik, ekonomi på intressant.se

Den kapitalistiska välfärdsstatens uppgång och kris

Under perioden 1870 - 1970 hade Sverige högre tillväxt än alla andra industriländer. Det berodde på stabila institutioner kombinerade med ekonomisk frihet. Den statliga reformpolitiken var försiktig men kunde likväl minska inkomstskillnaderna både upptill och nedtill i fördelningen. Medelklassen är 79 procent av folket. Men sedan kom krisåren.

Jag var på bokpresentation hos Ratio under tisdagsförmiddagen 11/12. Det var nationalekonomen Andreas Bergh som presenterade sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten - om den svenska modellens historia och framtid. Den handlar om den svenska välfärdsstatens uppgång sedan 1800-talet fram till 1970 och dess kris och svårigheter under perioden 1970-1995. En stor del av boken berör också modellens återhämtning och konsolidering sedan slutet av 1990-talet. Här tar jag upp den första aspekten.

År 1840 hade Sverige 40 procent av Englands BNP per capita. År 1970 låg Sverige på tredje plats av världens industriländer (4:e om Luxemburg inräknas). Tillväxten per arbetad timme var högre än i något annat land 1870-1970, vilket framgår av nedanstående tabell:

Vi ser här att Sverige ökade BNP med 17 gånger under dessa hundra år. Inte ens Japan hade så hög tillväxt. Bergh diskuterar orsakerna till denna historiska framgång och avvisar att den s k Rehn-Meidner-modellen skulle ha varit en väsentlig orsak (stram finanspolitik för låga löneökningar och selektiva sysselsättningsåtgärder). Likaså är inte exporten av skog och malm eller undvikandet av världskrigen hela förklaringen.

Istället framhåller Bergh en rad andra faktorer där stabila institutioner och ekonomisk frihet är en huvudförklaring. Det kan vara fråga om juridisk effektivitet, låg korruption, effektiv offentlig administration och väldefinierade privata äganderätter. Han pekar också på skiftesreformerna inom jordbruket, sparbanksrörelsens framväxt, exporttullarnas avskaffande, avvittringsprocessen (utlänningar fick köpa mark från gamla bruk) för skogsexporten, den fria rörligheten både inom Sverige och över gränserna (1850-1870), skråväsendets avskaffande, den obligatoriska folkskolan, uppfinningarna som stimulerades av patentlagarna, migrationen med USA (200 000 återvände med nya idéer och sparkapital) samt den samförståndsanda, förutsägbarhet och rationalitet som till betydande del kännetecknat svensk politik under denna tid.

Under samma tid blev Sverige mer jämlikt (dvs inkomstskillnaderna minskade). Den tionde decilen (höginkomsttagarna) får under början av 1900-talet en allt mindre andel och från att ha fått mer än i andra länder var år 1950 andelen lägre än i dessa. Ett liknande resultat kan iakttas i den nedre delen av inkomstfördelningen sedan 1918 där andelen socialbidragstagare efter en tillfällig uppgång under 30-talet sjönk trendmässigt till 1965 trots att den reala nivån på bidragen samtidigt ökade kraftigt.

Sverige är medelklassens förlovade land. Med definitionen att man skall ha en inkomst mellan 67 och 150 procent av medianinkomsten hade Sverige på 1980-talet 79 procent av befolkningen i denna grupp mot 73 i Norge, 63 i Holland och 54 procent i USA.

Orsakerna till välfärdsutjämningen är inte progressiva skatter. Dessa infördes först 1971 i sin mest ödesdigra form. Bergh pekar istället på uppkomsten av fackföreningarna och den s k decemberkompromissen 1906 som innebar att löntagarsidan erkände arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet och att fritt anställa och avskeda arbetskraft. Löntagarna fick samtidigt rätten att organisera sig och resultatet blev trots "§ 32" ökad jämlikhet genom starkare fackföreningar.

Den grundläggande obligatoriska utbildningen har också varit jämlikhetsökande ända sedan 1842 (folkskolestadgan). Bergh refererar också till en undersökning av Mårten Palme m fl som konstaterar att grundskolereformen på 1940-talet var särskilt gynnsam för begåvade (enl IQ-data) barn med lågutbildad fader. För barn med högutbildad fader var effekten att den framtida inkomsten påverkades nedåt. Här ser vi enligt min mening meritokratins intåg.

Även tidiga socialförsäkringar bidrog till jämlikheten. Författaren nämner statsbidragen till sjukkassorna 1981 [rätt 1891], ansvar vid yrkesskador 1901 och pension med grundskydd 1916. Jämlikheten hävdas bidra till tilliten i det svenska samhället , vilken i sin tur är korrelerad med högre tillväxt (Bergh refererar till Zack&Knack-01).

Sveriges exceptionella välståndsutveckling bröts runt år 1970. Svenskarnas köpkraft växte därefter långsammare än i många jämförbara länder. Vad var det som gick fel? Det skall jag försöka beskriva i en kommande artikel. - (Länk ledare i SvD 11/12)

Andra bloggar om: kapitalism, välfärdsstat, tillväxt, jämlikhet, utjämning, institutioner, ekonomisk frihet, politik, ekonomi på intressant.se

Arg kulturtant svarar med nedsättande personangrepp

Nu har en av de "arga tanterna" svarat Svenskt Näringsliv i form av en kulturartikel i Dagens Nyheter 11/12. Det är Malin Ullgren, teaterkritiker i DN, som skriver en egen "saga" som dock inte gör något som helst försök att ifrågasätta den beskrivning av konsekvenserna av en konsumtionsminskning som SN ger.

Istället är Ullgrens "saga" ett försök att ifrågasätta det berättigade i att SN tar till orda i denna debatt. Men detta ifrågasättande sker inte i form av en konsekvensanalys eller liknande av att näringslivet annonserar i pressen. Hon försöker istället diskreditera avsändaren genom att rada upp ett antal nedsättande omständigheter såsom att organisationen (SN) består av rika som "älskade att äga". Dessa personer beskrivs som reaktionära, giriga och utnyttjande av barnarbete och dessutom betalar de ingen lön till dessa barn.

Dessa rent omänskliga personer reagerar helt fel när några "oskyldiga tankar om rättvisa och miljöhänsyn" framförs - dessa modesta tankar väcker en "avgrundsreaktion" hos dessa slemma varelser. Slutresultatet är att gubben med råbiff sprutande ur munnen bränner ner det "tillväxthämmande" begagnade dockskåpet som en kulturarbetare inköpt på Blocket.

Denna text utnämndes som segrande av experten på retorik "Pernilla" i "Lantz i P1" idag. Men hon erkände att Ullgrens text var betydligt smalare än SN:s. Att som övriga programdeltagare i P1 gotta sig åt att "rätt sida" vann tycker jag är något beklämmande. Det är ungefär som att hylla Busch för hans vältaliga propaganda mot de i verkligheten icke-existerande massförstörelsevapnen som möjliggjorde invasionen i Irak.

Ullgrens text måste rimligtvis ses som ett fattigdomsbevis. Om kulturvänstern måste ta till personangrepp i sin propaganda mot näringslivet är det inte mycket bevänt med dess argumentationsposition. Kunde inte kulturchefen Maria Schottenius ha hittat nåon som gjort bättre ifrån sig?

Läs min första artikel om annonseringen "Är kulturskribenter arga tanter och farbröder?" 10/12

Andra bloggar om: kultur, konsumtionshysteri, tyckareliten, politiskt korrekt, kulturskribenter, Svenskt Näringsliv, politik, samhälle, klimat på intressant.se

Är kulturskribenter arga tanter och farbröder?

Svenskt Näringsliv har idag gått ut med helsidesannonser där man berättar en saga om hur den lilla gumman anslöt sig till kulturskribenternas uppmaning att konsumera mindre. Hon gjorde därmed den lilla gubben och butiksägaren arbetslös samtidigt som några fattiga arbetare på andra sidan jorden också blev arbetslösa. Denna keynesianska allegori har gjort de "arga tanterna och farbröderna" (det politiskt korrekta kulturetablissemanget) ännu argare.

Reaktionerna blev starka i radioprogrammet Lanz i P1 efter annonseringen idag. En av de inkallade tyckarna ansåg att det inte var kulturskribenterna utan naturvetarna som framkallat dagens konsumtionsångest. Hon syftade på att klimataktivisterna ville att folk skulle konsumera mindre för miljöns skull, inte för att konsumtion var dåligt i sig. Dock framgår det av en notis i dagens DN att påven Benedictus XVI gjort ett uttalande mot konsumtionen i juletid med andemeningen att den är kommersiell och därför moraliskt dålig i sig.

Det som irriterade de politiskt korrekta tyckarna mest var emellertid att de beskrevs som "arga tanter och farbröder" när de i själva verket i egna ögon var "reflekterande och ifrågasättande". Detta stroppiga uttalande kanske kan bli årets litotes. Var och en som följt kulturdebatten och även DN:s vetenskapssidor vet ju att dessa oftast övermaga och pretentiösa propagandaliknande skriverier inte kan beskrivas som reflekterande och ifrågasättande utan att man samtidigt begår årets understatement.

Dagens kultur- och tyckarelit har blivit trampad på en öm tå av Svenskt Näringsliv och Tove Lifvendal (som fick vara med i programmet på en raspig telefonlinje från London). Vi har nog bara hört början på etablissemangets angrepp på företagsamheten, den fria marknadsekonomin och tilltaget att försöka delta kritiskt i debatten.

De arga tanterna och farbröderna kommer att slå tillbaka när vi minst anar det. Debattklimatet har förskjutits åt vänster på det politiska slagfältet.

Andra bloggar om: kultur, konsumtionshysteri, tyckareliten, politiskt korrekt, kulturskribenter, Svenskt Näringsliv, politik, samhälle, klimat på intressant.se

Fasansfull förmögenhetsfördelning och maktkoncentration

Näringslivets forskningsinstitut Ratio har presenterat siffror för förmögenhetsfördelningen som vänstern upplever som fasansfulla. Gamle kommunistledaren C-H Hermansson vill gärna plocka fram idén med löntagarfonderna men tror att den i praktiken är körd. Han föreslår istället att pensionsfonderna skall användas för att "bryta kapitalets maktkoncentration".

Frågan var uppe till debatt i kvällens Agenda 9/12 där rapportförfattaren Andreas Bergh och socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog uppträdde. Där var presentationen dock annorlunda. Det var jämlikheten som hade gått åt skogen och istället hade "enorma ekonomiska klyftor" utvecklats. Till på köpet hade detta skett under en period med socialdemokratiskt styre, dvs sedan 1980.

Det var ganska patetiskt att lyssna till Ulvskogs försök att göra gällande att det var de borgerligas fel genom åtgärder av den kortlivade Bildt-regeringen på 90-talet. Det trodde inte ens programledaren Karin Hübinette på. Till hennes förtjänst måste sägas att hon gjorde flera försök att få Ulvskog att konkretisera vad som var så fasansfullt med denna oväntat starka förmögenhetetskoncentration - att en procent äger 32 procent av rikets förmögenheter och inte bara 20 procent (enl SCB).

Ulvskog var dock så fastlåst i att statistikuppgifterna var förskräckligt hemska att hon började svamla om att detta skulle minsann få till följd att socialdemokratin skulle börja diskutera vad som kunde göras åt koncentrationen. Så koncentrationen är bra för att det leder till en diskussion? blev Hübinettes följdfråga. Vad Ulvskog egentligen ville kom aldrig fram inär alla pratade i mun på varandra.

Nationalekonomen Bergh framhöll dock till slut att det i dagens globaliserade samhälle inte gick att dra in förmögenheterna eftersom de lätt kunde flyttas utomlands. Visst, men är det det som skall anföras som motargument mot vänsteraktivisterna? I övrigt verkade det som om han köpte resonemanget om maktkoncentrationen. - Det är ju ändå inte så att förmögenhetskoncentrationen medfört att låginkomsttagarna fått det sämre. Och inkomstfördelningen i Sverige är en av världens mest utjämnade, vilket Ulvskog och inte Bergh påpekade.

Vad som borde ha kommit fram var den typ av förhållanden som i förbifarten framfördes av Per Wirtén från Arena i ett inspelat inslag: ett samhälle med stora differenser har högre frekvens av sjukdomar. Om det gäller förmögenhetsskillnader framgick inte. Inte heller om det gällde inkomstspännvidden mellan första decilen och den tionde eller om det avsåg Gini-koefficienten. Vi kan ju tänka oss att ett samhälle har en betydande eftersatt och utslagen minoritet som har sjukdomsalstrande levnadsförhållanden. Men om vi har en "ojämlik" Gini-koefficient därför att det finns en stor välmående medelklass och en hyggligt försörjd arbetarklass är det mera märkligt om sjukdomsfrekvensen är allvarlig. Det pekar på fenomenet att avundsjuka är sjukdomsalstrande, vilket väl inte är bevisat?

Slutligen är det sannolika resultatet av Näringslivets forskningsinstituts insats att vi får en diskussion om maktförhållandena. Är det så att det faktum att de 15 familjerna (Hermanssons term från 60-talet) i modern tappning äger så mycket av aktier, fastigheter och sparpengar att de kan utöva otillbörlig makt? Då talar vi inte om personlig makt i form av uppvisningar i Stureplans krogmiljö. Den skulle säkerligen kunna utövas med bara en tiondel så stort ägande.

Min fråga är: Om 50 000 personer äger en tredjedel av sparkapitalet i Sverige är det då detsamma som att det råder monopolförhållanden på marknaden så att vi konsumenter måste betala för höga priser eller få för låga löner eftersom de mäktiga kan reglera allt detta efter behag? Om pensionsfonderna ägde IKEA istället för denne Kamprad, skulle möbelpriserna vara lägre?

Andra bloggar om: förmögenhetsfördelning, maktkoncentration, jämlikhet, löntagarfonder, utjämning, klyftor, politik, socialism på intressant.se

Moderaternas röstköpstaktik håller inte långsiktigt?

I tidskriften Fokus nya nummer 41 redovisas en opinionsundersökning som klargör att bara en tredjedel uppfattar att de gynnas av regeringens politik - 44 procent tror att de missgynnas och drygt 20 procent vet inte eller går jämt upp.

Detta är intressant eftersom man kunde vänta att det vinnande blocket skulle bestå av en stor traditionell del som inte bytt block och som därför kunde tyckas vinna något på sin röstning. För att få majoritet har det sedan tillkommit en grupp som borde tro att den vinner på sin röstning (en del kanske dock röstar för att andra skall förlora). Tillsammans borde det alltså finnas en majoritet som tycker sig vinna på det vinnande blockets politik.

Här kan man dock reservera sig för alltför långtgående slutsatser eftersom vi inte ha någon tidigare undersökning att jämföra med. Det kan ju tänkas att det alltid är så att det vinnande blocket stöds av en stor grupp som inte ser sig som förlorare på den aviserade politiken och bara en liten grupp som ser sig som vinnare.

Rent objektivt förefaller det dock som om allmänhetens uppfattning om vem som gynnas och missgynnas av regeringens politik inte avgörs av fundamenta. I tidskriften Sunt Förnuft (8/07) uttalar sig Anders Borg om denna fråga och säger:

"Om man sänker skatterna med 80 miljarder kronor och netto tillför hushållen nästan 50 miljarder kronor, då får hushållen mer pengar kvar. Det är så ekvationen ser ut."

Uppenbarligen upplever inte hushållen situationen så. Av de 44 procent som anser sig missgynnas anger 7 procentenheter den försämrade a-kassan, 6 procentenheter skatterna och 4 de försämrade sjuförsäkringsvillkoren som orsak. Men 28 procentenheter har inget konkret att peka på för att motivera varför de missgynnas. Där har vi den största orsaken till att något gått snett i regeringens taktik.

En valpolitik som går ut på att erbjuda konkreta förbättringar till "låg- och medelinkomsttagare" är synbarligen inte någon enkel taktik. Den kan tydligen slå tillbaka och ge mindre sympatier efter valet jämfört med läget innan politiken presenterades. Det handlar sannolikt om svikna förväntningar och inte om fundamentala förhållanden.

Att kombinera förbättringar med försämringar är en av de osäkra punkterna. Det ger utrymme för subjektiva bedömningar som olika opinionsgrupper underblåser och de som är starkast vinner. I det här fallet är det facket som fått igång ett missnöje med a-kassan och sjukförsäkringen. Att skatterna missgynnar 6 procent av medborgarna är däremot mer förvånande. Det kanske beror på en sammanblandning av 'missgynna' och 'inte gynna'.

Men denna osäkerhet tycks kunna sprida sig till ospeciferade missnöjespunkter. Och här tycks kvinnorna vara mer mottagliga för allmän missnöjespropaganda än männen. Undersökningen visar nämligen att 49 procent av kvinnorna anser att de missgynnas mot 38 procent av männen. Det sammanhänger kanske något med att kvinnorna har lägre inkomster än männen och därför blir de mer mottagliga för argument som går ut på att lågavlönade missgynnas av den borgerliga politiken. Detta svider särskilt illa när förväntningarna kanske var att det skulle bli stora köpkraftsökningar för låginkomsttagarna.

Sammantaget visar undersökningen att det inte bara är det ideologiska slaget som förlorats av regeringen. Någon ideologi presenterades ju aldrig utan oppositionens morlistiska kritik fick i stort stå oemotsagd. Även det sakpolitiska slaget förlorades. En helt felaktig bild av regeringens politik har fått breda ut sig. Att försöka med röstköpstaktik och inte kunna förklara hur den utföll visar antingen att sådan politik är långsiktigt ohållbar i sig eller att regeringen varit sällsynt valhänt med att fullfölja sin egen taktik.

Andra bloggar om: regeringen, röstköp, moderaterna, socialdemokraterna, politik, opinionsundersökning, fokus på intressant.se

Regeringen nyktrar till om klimatmålen

Regeringen vill mildra EU:s nya klimatkrav. Men oppositionen tycker att näringsministern skämmer ut Sverige. Rimligen är detta ännu ett överbud. Alla som är insatta inser att Sverige inte kan öka andelen förnybar energi med 15 procent till 2020. Älvarna är i fara.

Idag i SvD 6/12 pekar statsminister Fredrik Reinfeldt på att "många EU-länder inte har infört koldioxidskatt, som är ett av de styrmedel som FN anser mest effektivt ur klimatsynpunkt". Reinfeldt säger:

"Om man inte ens använder styrmedlen, då kan man inte åstadkomma omställningen."

I mars 2007 beslutade EU-toppmötet att utsläppenn av växthusgaser skulle minska med 20 procent till 2020 jämfört med 1990. Dessutom skulle andelen förnybar energi öka till 20 procent i EU. Denna andel idag uppger SvD till "drygt 8 procent" (KVA anger biobränslen till 4,4 procent och att detta motsvarar 2/3 för EU, vilket blir ca 6,6 procent för all förnybar energi).

Den svenska regeringen var pådrivande för fastställandet av dessa målsättningar. Men ironiskt nog får Sverige tillbaka för denna aktivism i form av ett helt orealistiskt krav på ökning av den förnybara andelen, vilket jag skrev om i söndags. Det ledde till att näringsminister Maud Olofsson i måndags i Bryssel försökte övertyga EU:s energikommissionär Andris Pielbags att Sverige inte borde drabbas av ett alltför omfattande åtagande. En mera allmänt hållen propå fann också i den debattartikel i DN som alliansens partiledare kom med igår.

En ökning av den förnybara andelen från enligt vissa uppgifter nästan 40 procent till 55 procent motsvarar en utbyggnad på 90-97 TWh. Enligt vetenskapsakademin kan produktionen av biobränslen öka med ca 40 TWh (inkl 8 TWh torvbränning). Enligt energimyndigheten kan vindkraften kanske öka med 29 TWh (från 1,4 till 30). Det betyder alltså att krav därutöver rimligtvis förutsätter en utbyggnad av vattenkraften. Våra orörda älvar måste kanske offras för att Sverige skall leva upp till sitt mål att alltid "gå före".

En som är farligt nära denna ståndpunkt är Thomas Östros (s) som i ett uttalande för TT går emot Maud Olofssons ansträngningar i Bryssel med orden: "Olofsson skämmer ut Sverige". Han menar att socialdemokraternas tidigare förslag skulle leda till att man kunde komma upp i 47 procent förnybar andel.

Men det är ändå en god bit kvar till 55 procent. Socialdemokraterna vill tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet att näringsministern kommer till riksdagen och förklarar sig. Är det inte istället dessa partier som borde förklara hur den förnybara andelen skulle kunna byggas ut med mer än 90 TWh utan att älvarna offras?

Andra bloggar om: klimatmål, förnybar energi, EU, regeringen, socialdemokraterna, växthuseffekten, miljö, klimat, politik, samhälle på intressant.se

Altruism kräver inte tvång enligt Singer

Människorna i rika länder har en moralisk skyldighet att ge bort sitt överflöd till de fattiga i världen. Men eftersom de har rätt till sin egendom återstår enbart att det är önskvärt att de skänker bort detta frivilligt. Och för att det moraliska önskemålet inte skall bli orealistiskt räcker det med att man skänker bort 10 procent av sin inkomst, skriver Singer.

Den berömde filosofen Peter Singer diskuterar i sin bok Praktisk etik inte bara ekonomisk utjämning i form av lika lön för alla i ett land eller eventuellt lön efter behov. Han har också ett kapitel om hur rika borde hjälpa fattiga i hela världen. Trots att Singer är utilitarist försöker han ge mera generella svar på frågan varför man bör vara altruist och osjälviskt hjälpa andra.

Utgångspunkten är ett emotionellt ömmande fall (barn som fallit i en damm) som får läsaren att prima facie acceptera en princip som sedan visar sig gå att driva mycket långt. Vi bör offra egen nytta för att åstadkomma mera nytta hos andra om vi är konsekventialister (t ex utilitarister). Men Singer slår också fast att "de flesta icke-konsekventialister anser att vi bör hindra det som är ont och befrämja det som är gott". Redan här inför han emellertid en reservation. Vi bör inte hjälpa någon om vi därmed "offrar något av jämförbar moralisk betydelse". Vad detta mera exakt innebär avstår Singer från att precisera.

Singer ger dock några exempel på invändningar mot huvudprincipen som samtidigt konkretiserar vad "jämförbar moralisk betydelse" kan vara. En invändning är att vi först borde ta vara på våra egna nära och kära, fattiga i det egna landet osv. "Att låta släktingar sjunka ner i absolut fattigdom vore detsamma som att offra något av jämförbar moralisk betydelse" skriver han men anser att det är mindre relevant för rika länder. Vi har enligt Singer en moralisk skyldighet att hjälpa de fattiga.

Kan då teorin om mänskliga rättigheter - i det här fallet äganderätten - stå i strid med skyldigheten att ge en del av välståndet till de fattiga? Enligt Robert Nozicks rättighetsteori kan man ha rätt till "ett enormt välstånd när andra svälter" skriver Singer. Det är ett individualistiskt rättighetsbegrepp som står i motsättning till andra synsätt - t ex Thomas ab Aquinos, som hävdar att allt överflöd är man skyldig för de fattigas uppehälle. Och utilitarister skulle, enligt Singer, "vara beredda att åsidosätta äganderättigheter för att förhindra något större ont". Men han är inte med på att vi måste förutsätta dessa alternativa synsätt på rättigheterna för att fastställa en moralisk skyldighet till altruism.

"En teori om äganderätt kan hålla fast vid vår rätt att behålla välstånd utan att säga något om huruvida den rike bör ge till de fattiga eller ej." Med detta medgivande har Singer avsagt sig hela sin teoris politiska sprängkraft och retirerat till att diskutera vad som är moraliskt önskvärt istället för vad som är en tvingande plikt. Singer preciserar sitt resonemang med konstaterandet att Nozick visserligen avvisar "tvångsmedel såsom beskattning för att fördela inkomster" men accepterar frivilliga insatser för att "uppnå de mål vi anser moraliskt önskvärda". De rika har ingen skyldighet att hjälpa de fattiga om det förutsätter att de fattiga har en rätt till de rikas välstånd, skulle Nozick mena enligt Singer. Men han skulle kanske acceptera att de rika ändå bör ge till de fattiga trots att de inte har någon skyldighet - "för etiken består inte bara av rättigheter".

Kanske Singer anade hur uddlös hans egen teori skulle bli om han inkorporerade Nozicks syn eftersom han tillägger att vi inte bör acceptera en sådan rättighetsteori. Motiveringen förefaller dock svag. Om ens förfäder råkade bosätta sig i vad som blev Kuweit så skulle man vara omåttligt rik och inte ha någon skyldighet att hjälpa dem vars förfäder råkade bosätta sig i vad som blev Tchad. Det är oacceptabelt, menar Singer. Men han förklarar inte huruvida Kuweits obenägenhet att hjälpa leder till en rätt för andra länder att anfalla Kuweit och med tvångsmedel beröva invånarna en del av deras välstånd.

Det är därför inte förvånande att i slutändan av Singers resonemang återstår av den moraliska skyldigheten enbart det som är moraliskt önskvärt. Som den utilitarist han är vill Singer hitta en väg att få så mycket moraliskt önskvärt resultat som möjligt. Det blir då inte att kräva att man skall ge bort så mycket att man själv närmar sig den nivå som mottagarna skulle få - total utjämning är ju den enkla utilitarismens huvudkrav. Ett så starkt moraliskt krav riskerar att slå tillbaka så att givmildheten helt uteblir pga otillräcklighetskänslor. Därför landar Singer på nivån 10 procent. Det är önskvärt att man betalar 10 procent av sin inkomst till de fattiga. En sådan nivå anser Singer vara realistisk inte bara för helgon. En pragmatisk bedömning helt enkelt.

Att ge bidrag på denna nivå är naturligtvis helt frivilligt. Inte för ett ögonblick föresvävar möjligheten att en grupp målmedvetna utilitarister t ex skulle kunna göra en statskupp och den vägen tvinga medborgarna att bli mycket mer "altruistiska" än att bara ge bort 10 procent. När det gällde löneutjämning inom landet diskuterade Singer långtgående tvångsåtgärder som att avskaffa den privata företagsamheten för att kunna införa lön efter behov. Men global utjämning skall tydligen överlämnas till den osäkra process som är beroende av hur många som kan övertygas om att de frivilligt borde skänka bort 10 procent av sina löpande inkomsteer. Hur ser egentligen Peter Singers moraliska principer ut när de inte verkar leda till riktigt konsekventa resultat?

Kan det vara så att Singer inte har klargjort grunderna för det moraliska kravet på altruism (han diskuterar inte det vaga begreppet "solidaritet")? Istället tar han ett emotionellt slagkraftigt exempel som utgångspunkt för en logisk härledning av följdsatser som inte alls har samma emotionella övertygelsekraft. Altruism är inte något som sekulariserade människor skulle acceptera som ursäkt för politiska tvångsåtgärder och därför hamnar han i en besvärande svag position. Kraven på jämlikhet och rättvisa för att utjämna lönerna tycks däremot kunna legitimera tvång och hot om våld.

Andra bloggar om: altruism, solidaritet, frihet, tvång, utjämning, moral, utilitarism, filosofi, rättvisa, politik, samhälle på intressant.se

Överbuden haglar om förnybar energi

På Rapport nämndes att Sverige måste bygga ut sin förnybara energi med 15 procentenheter - det motsvarar avsevärt mer än en fördubbling av vattenkraften. Det är EU som kan kräva detta av Sverige. Även med den orealistiskt snabba utbyggnaden av bioenergi och vindkraft som nyligen lanserats fattas ca en tredjedel. Nu får Sverige igen för sin "gå-före-politik".

Den förnybara energiproduktionen består av biobränslen, vattenkraft och vindkraft. Sverige producerar 17 procent av sin energi med hjälp av biobränslen mot 4,4 procent inom EU. Det skrev jag om häromdagen. Här nedan visas andelarna i Sverige och några andra länder.


Inräknas vattenkraften (vindkraften är försumbar) tillkommer ytterligare 9 procent av energiproduktionen. Det är alltså 26 procent av energiproduktionen som är förnybar enligt Vetenskapsakademiens siffror. Siffran stämmer också med vad näringsdepartementet uppger. För EU blir siffran 6 procent. Den kraftiga ökningen av vindkraften som Energimyndigheten krävde häromdagen kan alltså inte motiveras med att Sverige skall uppnå målet om 20 procents förnybar energi för EU till år 2020. Vi överskrider detta med hjälp av vattenkraften.

Nu uppger Rapport 2/12 att EU-kommissionen kommer att kräva en ökning av Sveriges andel förnybar energi trots att vi redan ligger bra till. Man uppger till och med att Sverige redan nu skulle ligga på en andel om 40 procent. Den siffran verkar dock vara felaktig. Men EU skulle ändå kräva att Sverige ökar sin förnybara andel till 55 procent år 2020.

Mot detta invänder näringsminister Maud Olofsson i Rapport med samma argument som jag använde i kommentarerna till artikeln 1/12. Varför skall Sverige förmås ta på sig en större börda än andra länder? Det är ju att straffa de länder som verkligen har ansträngt sig.

Att öka andelen med 15 procentenheter (oavsett om utgångspunkten är 26 eller 40 procent) motsvarar enligt Maud Olofsson 90 TWh. Räknat på en användning av 647 TWh är det t o m 97 TWh eller långt mer än en fördubbling av vattenkraften (den producerar 9 procent av 647 TWh). Statistikförbistringen är besvärlig: enligt Olofsson producerar vattenkraften 70 TWh och kärnkraften 72 TWh.

Om vi utgår från 90 TWh som mål till 2020 blir det svårt för Sverige. Vetenskapsakademien ansåg att biobränslen kunde byggas ut med ca 40 TWh (inkl 8 TWh torvkraft). Energimyndigheten ville planera för en utbyggnad av vindkraften med 29 TWh (allt planerat skulle dessutom knappast kunna realiseras). Eftersom torv knappast kan betraktas som förnybar energi enligt dagens akuta klimatpolitiska perspektiv finns det bara ca 60 TWh att bygga ut med, som jag bedömer det, mycket stora kostnader. Ett par TWh kanske går att få ut från ytterligare vattenkraft.

Så hur skall Sverige kunna svara upp mot ett krav på 90 TWh? Och varför skall Sverige ta på sig detta? Är det för att Tyskland och Polen skall få fortsätta elda med sina brunkolskraftverk? Eller är det för att Frankrike, Tyskland och England inte vill plantera igen sina öppna landskap med salix-odlingar eller liknande?

Detta är tacken för Sveriges "gå-före-politik". De andra länderna i EU utnyttjar Sveriges chauvinistiska miljöfundamentalism och passar på att ställa helt orealistiska krav på Sverige. Det blir intressant att höra miljöminister Andreas Carlgren gå emot miljöextremisterna samtidigt som våra egna i Naturskyddsföreningen och miljöpartiet skränar om förräderi och miljöpolitisk undfallenhet. Oskickligt?

Andra bloggar om: förnybar energi, klimatpolitik, EU, miljö, klimat, växthuseffekten, politik, samhälle på intressant.se

Utjämning dödar valfriheten enligt Rosenberg?

En utjämnad sjukvård som styrs av behov kan inte tillåta valfrihet ens i retoriken, menar Göran Rosenberg. Socialiserad sjukvård eller ren marknad är alternativen. Har han inte hört talas om försäkringsbolag?

Traditionell välfärdsproduktion såsom vård och omsorg har skett i socialiserade former. Om detta är en följd av att dessa tjänster har en speciell karaktär som ansetts kräva administrativ styrning istället för produktion på marknaden kan diskuteras. Det som utgjort det främsta incitamentet till att staten och kommunerna i Sverige skall driva verksamheten är snarare den fördelningspolitiska ambitionen att utjämna välfärden. Vård och omsorg skall fördelas efter behov - inte efter individernas egna val som ofrånkomligen anses snedvridas av begränsade resurser.

Socialiserad produktion har dock två stora nackdelar: den blir ineffektiv som alla monopol och den medger inte att konsumenterna får något större inflytande. Här skall jag inte diskutera effektivitetsproblemet mera än att peka på två sätt att pressa kostnaderna. Det ena är att upphandla produktionen under konkurrens mellan olika aktörer - såväl privata som statliga/kommunala. Det andra är att låta konsumenterna själva välja producenter med hjälp av skattefinansierade "servicecheckar" (s k vouchers) i form av "omsorgspeng", "vårdpeng" osv.

Det första sättet med upphandling ökar inte medborgarnas valfrihet. Den måste fortfarande tillgodoses med hjälp av en ytterst otymplig politisk process som i slutändan egentligen ändå inte ger någon valfrihet till användarna. Det andra sättet påverkar inte bara effektiviteten utan också valfriheten. Denna valfrihet betraktas av många, men inte alla, som ett värde i sig. En del är i princip för valfrihet men anser att den är svårgenomförbar och leder till sådana nackdelar att den inte är av värde totalt sett.

Till denna tredje grupp hör journalisten Göran Rosenberg som i en kolumn i DN 30/11 med rubriken "Fritt vårdval?" skriver om regeringens och Stockholms läns landstings försök att öka valfriheten inom sjukvården. Han ser världen som helt svart/vit och skriver:

"I ett system där den styrande principen är allas tillgång efter behov, kan inte alla samtidigt fritt få välja vad de vill ha. I ett system där den styrande principen är att var och en fritt får välja vad de vill ha, måste de som väljer också vara de som betalar."

Slutsatsen är uppenbarligen att ett system som styrs av bedömningen av behov och inte av efterfrågan inte kan tillåta valfrihet i praktiken. Det som kallas valfrihet måste bli en chimär i stil med Stalins skojande med den sångkunnige kamrat Kozlovskij som av Stalin intalades att han "ville" sjunga en aria ur "Eugen Onegin". Eftersom vård måste ges efter behov är socialism nödvändig, tycks vara den outtalade rekommendationen.

Är då försöken att på konstlad väg frambringa valfrihet så omöjliga att nackdelarna överväger fördelarna? Det grundläggande problemet är att behoven av sjukvård och omsorg kommer relativt plötsligt för de enskilda individerna. Därför är de flesta inte beredda på en stor påfrestning på ekonomin och saknar betalningsförmåga för den behövliga behandlingen. Enda lösningen är tydligen socialisering.

Men hur är det på andra områden som karaktäriseras av ojämna behov? Är det så att staten träder emellan när villaägarens hem brunnit ned? Nej, skattebetalarna anses inte behöva finansiera uppbyggnaden av ett nytt hem för den olycklige hemlöse utan detta skall ombesörjas genom en brandförsökring. Staten håller inte med byggentreprenörer som är hänvisade till vissa upptagningområden. De branddrabbade hemlösa behöver inte stå i kö i flera år för att det finns så många andra brandskador att åtgärda först. Marknaden kan sköta både finansiering och produktion av gottgörelsen för svåra hemsökelser.

Förvisso har även försäkringsbranschen sina obekvämligheter för de försäkrade. Men risken att många blir missnöjda och byter företag verkar som en viss avskräckning på alltför ovarsam behandling. Och det finns ett välförstått egenintresse att inte anlita dyra eller fuskande entrprenörer som riskerar att leda till höjda premier och ge dåligt rykte.

Varför skulle inte ett liknande försäkringssystem kunna tillämpas inom vård och omsorg? Medborgarnas bristande kompetens att kunna utvärdera vad olika företag går för i form av behovsbedömningar och kvalitet kan kompenseras med en statlig vårdinspektion som utövar tillsyn. Om vi inte tror att ett offentligt husförsäkringsföretag skulle leda till billigare brandförsäkringar borde vi inte heller tro att offentlig sjukvård skulle vara billigare än privat.

Men det är vad Göran Rosenberg antyder. Den offentliga sjukvården håller sig med vårdköer och struntar i vårdgarantin för att det blir billigare:

"En tänkbar förklaring till att 130.000 patienter till dags dato fått vänta längre än garanterat är den begränsade offentliga förmågan eller viljan att betala vad en sådan garanti i praktiken kostar."

Samtidigt menar Rosenberg att etablerandet av vårdcentraler leder till fördyringar. Många går med förlust och det blir överetableringar i områden där folk är friska och kräver vård i mindre omfattning. Att sådana förluster måste tas av entreprenörerna nämner han inte.

Sist och slutligen är Rosenberg orolig för att talet om valfrihet skall driva upp förväntningarna på den offentliga vården till en orealistisk nivå sett ur ett finansieringsperspektiv. Då skulle konsekvensen bli att man banar vägen "för en ökad privat finansiering av sjukvården i Sverige". Han menar tydligen att om vi skall leva upp till en påver men utjämnad sjukvård kan vi varken ha valfrihet i praktiken eller i retoriken.

Andra bloggar om: valfrihet, frihet, sjukvård, försäkringar, offentlig sektor, politik, samhälle på intressant.se

Vindkraft behövs inte för 20 procents förnybar energi

EU:s mål att 20 procent av energin totalt skall komma från förnybar energi klarar Sverige enkelt eftersom vi redan ligger på 17 procent (mot 4,4 i EU). Men det låtsas Energimyndighetens GD inte om när han kräver 6 000 vindsnurror. I ingressen i DN står det dessutom felaktigt att vi inte klarar målet utan utbyggd vindkraft.

Vindkraften ger idag ett bidrag till elproduktionen med 1 procent (av 146 TWh el). Enligt en artikel på DN-debatt 30/11 av Energimyndighetens GD Thomas Korsfeldt och Klas Tennberg kommer detta bidrag från 800 vindkraftverk i Sverige. Det betyder 1,75 GWh per vindsnurra, vilket ger 1,4 TWh totalt. För tidsperspektivet fram till 2020 finns det enligt författarna bara tre realistiska alternativ för förnybar energiproduktion: biobränslebaserad elproduktion, biodrivmedel och vindkraft.


Som jag skrev i min förra artikel är biobaserad energi inte något som löser Sveriges problem om man tolkar miljömålen allvarligt (om Vetenskapsakademiens uttalande). Men EU:s miljömål att 20 procent av den totala energiproduktionen skall vara förnybar till 2020 kommer Sverige lätt att kunna uppnå. Redan idag är 17 procent förnybar i Sverige mot 4,4 procent i EU-25 och 3 procent i USA samt 10 procent i världen (KVA). Vid oförändrad energiproduktion kan enligt KVA 6 procentenheter (ca 40 TWh) fossil energi ersättas med biobaserad till 2020 i Sverige.

Detta verkar Energimyndighetens GD inte vara medveten om. (I ingressen i DN står det t o m att vi inte klarar de 20 procenten utan utbyggnad, men så står det inte i texten.) Redan tidigare finns det ett tentativt utbyggnadsmål för vindkraften till 2015. Det går ut på en ökning med nästan 9 TWh till totalt 10 TWh år 2015. Med sin artikel vill Energimyndigheten göra gällande att detta är otillräckligt (underlagsrapport, pdf). Istället borde vindkraften byggas ut till 30 TWh år 2020. Det skulle kräva 3 000 nya vindsnurror (kanske 6 000) skriver författarna.

Varför talar Korsfeldt och Tennberg inte om hur enorma snurror de kalkylerar med? Vanliga moderna vindkraftverk ger 2 GWh per styck. Det skulle alltså krävas nästan 15 000 nya sådana för att generera 30 TWh el. Om det skall räcka med 3 000 nya måste de alltså generera 10 GWh per styck. Även om verkningsgraden kan höjas med högre höjd är det inte något som motsäger att det är enorma apparater som skall placeras ut i de svenska skogarna (2/3) och i havet.

Kravet på denna stora utbyggnad är dåligt motiverat (och felaktigt "förbättrat" av DN?). Författarna ger dessutom ingen vink om hur stora kostnaderna skulle bli. Enligt IPCC skulle man kunna producera för 40 öre per kWh (bloggart). Vattenfall har i sin årsredovisning angett kostnaden för ny vindkraft till mellan 66 och 82 öre mot 34-40 öre för ny kärnkraft (tips från Olaus). Men om man måste bygga ut elproduktionen är vattenkraften, vågkraften och solel inga alternativ enligt Energimyndigheten.

Problemet är bara att EU:s mål om förnybar energi inte kräver detta. Däremot kräver ett ensidigt svenskt åtagande att minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent att vindkraften byggs ut. Det hänvisar författarna inte till. Vi får anta att elen då skulle användas till elbilar på 20-talet. Sannolikt blir detta mycket dyrbart. Men olika milöfundamentalister och deras medlöpare kan idag framträda med kategoriska krav på ekonomiska fantasterier utan vare sig självkritik eller ifrågasättanden från den politiska oppositionen eller medierna.

Att i detta läge dessutom lägga ned kärnkraften som socialdemokraterna formellt vill förefaller helt overkligt. Det finns dock viss realism hos en del sossar såsom Rolf Alsing (tidigare chefred på AB) som i en debattartikel idag i DN uppmanar Mona Sahlin att göra upp med regeringen för att säkra kärnkraften.

Andra bloggar om: vindkraft, energiproduktion, kärnkraft, energimyndigheten, växthuseffekten, miljö, klimat, EUs miljömål, politik, samhälle på intressant.se