Etanolpaniken

Det tycks passa TV-mediet väldigt bra att ta upp kritiken mot etanolen först när det börjar påstås att folk svälter ihjäl för att vi bekämpar växthuseffekten med biobränslen. Agenda den 27/4 handlade delvis om etanolfrågan som nu närmast kan beskrivas som "etanolpanik".

Det var FN-sändebudet Jean Ziegler som angav tonen med starkt känsloladdade tirader mot odlingen av etanolgrödor. Han förespråkade et femårigt "moratorium" - dvs att etanolgrödorna skulle läggas ned under fem år så att man kunde utvärdera läget. Han var dock helt osakkunnig inom ämnet växthuseffektens inverkan på klimatet när han påstod att faran låg i att koldioxiden förstör ozonlagret.

Varför fick vi inte mera bakgrundsfakta? Hur mycket etanolgrödor odlas det? Kan denna odling ha en generell inverkan på livsmedelsproduktionen? Var är alla de som hittills har hävdat att de stigande priserna huvudsakligen är en effekt från starkare köpkraft hos Indiens och Kinas befolkningar? Nu fick Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen påstå att det nog inte var så farligt utan att komma med fakta. Tyvärr framstår han inte som något sanningsvittne.

Hela etanolfrågan är egentligen en experimentfråga. Genom att utveckla ett primitivt energisystem uppbygt på etanol och i begränsad omfattning kan man den experimentella vägen få fram vilka problem ett framtida system med helt andra metoder har att tampas med. Men det lilla experimentet har kommit att framstå som det framtida systemet vilket är omöjligt.

Etanol måste produceras på andra sätt med speciella energigräs och energiskog på mark som inte används för livsmedel. En liten del kan också komma från konventionell skog. Dessutom måste etanolen enbart användas för långfärdsåkare i elhybridbilar av plugg-in typ. På längre sikt borde etanolen bytas ut mot metanol. Allt detta befinner sig ännu på utvecklingsstadiet. Enbart etanolen borde inte få bli något stort inslag i dagens energisystem för bilarna. ("Etanolet" stod det på väggen i Agenda-studion - det ger inte upphov till något förtroende hos tittarna.)

Läs också artikeln av Lars Bern på Brännpunkt i SvD 27/4 där han angriper Naturskyddsföreningen i etanolfrågan.

Nu reser jag utomlands en vecka.

Andra bloggar om: etanol, biobränslen, klimat, klimatpolitik, växthuseffekten, miljö, svält, livsmedelspriser, politik på intressant.se

Att gå före i klimatpolitiken ger ej effekt

I Vetenskapsradions veckomagasin diskuterades tesen att ett litet land som Sverige borde gå före i klimatpolitiken. Detta skulle leda till att andra länder skulle göra likadant och ta på sig en politik med hårda styrmedel. Men forskarna som intervjuades hade inga belägg för att det skulle finnas en sådan effekt.

Utgångspunkten för diskussionen 25/4 ( här) var resultaten från regeringens två utredningsgrupper: det vetenskapliga rådet och klimatberedningen. Statsvetaren Katarina Eckerberg från rådet uttalade sig återigen om den "svårförklarliga" oenigheten i beredningen (tidigare utt). Hon kunde ha tillagt att det var oppositionens ambition att till varje pris framställa regeringen som miljöovänlig som troligtvis var orsaken till oenigheten.

Nationalekonomen Runar Brännlund från Umeå var däremot helt klar över att forskningen inte kan belägga att det skulle finnas någon effekt av tesen att ett litet land kan gå före och påverka större länder. Om det hade varit EU eller USA som hade varit det goda exemplet bedömde han att det skulle kunna ge effekt.

Detta är ett grundskott i miljöminister Andreas Carlgrens plädering för att Sverige skall ta på sig hårdhänta utsläppsminskningar som föregångsland. Det finns ingen grund för hans inställning och han borde vända sig emot oppositionens ännu mer ogrundade argumentation för att Sverige av någon inte ens angiven anledning skall ta på sig ännu mer betungande utsläppsminskningar.

Andra bloggar om: klimatpolitik, växthuseffekten, klimat, utsläppsminskning, klimatmål, föregångsland, klimathot, miljö, politik, Andreas Carlgren på intressant.se

Har människan ingen påverkan på klimatet?

Hittills skulle man kunna säga att en sannolik utveckling av orskerna till den globala uppvärmningen är en blandning av naturlig och mänsklig påverkan. Men med "Henrys lag" kan människan inte öka koldioxidhalten och kan därför inte ens ha en liten inverkan på klimatförändringen.

Jag har under flera år försökt sätta mig in i motiveringarna för att människan påverkar klimatet genom utsläpp av växthusgaser. Denna verksamhet har bestått i att försöka analysera den argumentation som brukar presenteras. Härvid kan en kritisk betraktare dels hitta oklarheter och avsaknad av grundläggande motiveringar och dels hitta mer eller mindre självmotsägande framställningar.

Till den första kategorin hör t ex själva den fysikaliska teorin som säger att ökad koldioxid leder till en stark temperaturökning. Den förklaras mycket dåligt när det gäller storleksbestämningen. Och det hänvisas till klimatmodeller när den stora följdeffekten i form av ökad vattenånga och dennas effekter på temperaturökningen skall bestämmas. Att laboratoreiexperiment visar att koldioxid har en värmeupptagningsförmåga behöver ingen förneka - det är storleken på denna effekt i atmosfären som är apokryfisk. Det har jag hittills trott.

Den andra kategorin innefattar att förespråkarna för teorin om en antropogen global uppvärmning (AGW) kan redovisa temperaturvariationer för de senaste några tusen åren som är lika stora som den uppvärmning som nu pågår. Denna har dessutom pågått sedan 1600-talet. Om man inte kan eller ens vill förklara varför dessa variationer kan förekomma utan mänsklig påverkan framstår teorin för en kritisk lekman som suspekt.

Utgångspunkten för den konventionella AGW-uppfattningen har varit att mänsklig förbränning av kol leder till en ökning av koldioxidhalten i atmosfären, vilket har styrkts med mätningar under de senaste årtiondena. Men nu har jag fått påpekandet att William Henrys upptäckt om gasers löslighet i vätskor en bit in på 1800-talet inte leder till denna effekt. Denna upptäckt går under beteckningen "Henrys lag" och säger ungefär att gasers löslighet minskar med ökande temperatur och sjunkande tryck.

Denna naturlag medför alltså att ökade utsläpp av koldioxid i luften ceteris paribus leder till att koldioxiden löses i havsvattnet inom vissa gränser och inom några år. Människan skulle alltså inte kunna orsaka en långsiktig höjning av koldioxidhalten genom nuvarande utsläppstakt. Orsaken till höjningarna av koldioxidhalterna måste därför sökas i temperatur och gastryck. Eftersom det finns en temperaturökning sedan 1980 är det tydligen möjligt att förklara koldioxidhaltens ökning.

Det som orsakar temperaturökningen är alltså samtidigt det som orsakar koldioxidhaltens ökning. Att människan samtidigt oxiderat kol är en sinkadus som dessvärre kan ha lett forskarna på fel spår. Om detta stämmer har människan inte ens orsakat en liten del av den globala uppvärmningen.

Andra bloggar om: Henrys lag, koldioxid, haven, gasers löslighet, växthuseffekten, klimatpåverkan, global uppvärmning, klimatförändring, klimathotet, miljö, klimat, politik, på intressant.se

Klimatdebatten - bidragen haglar

Etanolens skadlighet för livsmedelsproduktionen är nu en central debattfråga. Men kritik mot klimatpolitiken och målsättningarna förekommer också. Skall vi bygga trähus eller stenhus? Utsläppen i EU minskade bara med 0,3 procent det senaste året.

De senaste dagarna har den klimatpolitiska debatten dominerats av etanolens inverkan på livsmedelspriserna. Idag 23/4 skriver P J Anders Linder en andra ledarartikel i SvD om etanolsubventionerna men han menar också att högre priser kan vara positiva för jordbruket i uländerna (på sikt). På ett helsidesuppslag i SvD rapporteras om matpriserna som en hunger-tsunami. Det sker med anledning av varningar från FN:s matprogram. Brasiliens president Lula da Silva försvarar sockerrörsetanolen med att den inte tar i anspråk åkermark. För 40 år sedan sågs savannerna där som ödemark. Gordon Brown vill ändra EU:s tioprocentsmål.

I Dagens Nyheter handlar huvudledaren idag 23/4 om bilismens utsläppsminskningar. Är det bäst med höjd koldioxidskatt eller att inkorporera bilismen i utsläppshandeln? Eftersom vägtrafiken svarar för en mycket stor andel av utsläppen utanför handelssektorn, 60 procent, blir kraven särskilt hårda där, skriver DN. Det är den högsta andelen i Europa. Men DN ifrågasätter

"att biodrivmedel på ett avgörande sätt skulle minska utsläppen av koldioxid. Det är förhoppningar som kommit på skam i takt med att nackdelarna med etanolboomen blivit alltmer uppenbara. Vissa typer av biodrivmedel kan ha rent negativa effekter på klimatet när all typ av påverkan inkluderas, som skogsskövling och intensiv gödsling. Etanolhysterin har dessutom bidragit till den globala prisexplosionen på livsmedel som drabbar världens fattiga hårt."

Valet mellan koldioxidskatt och utsläppsrätter tycks vara en organisatorisk och administrativ fråga enligt en bok av Per Kågeson (SNS). DN är för utsläppshandel med följande argumentation:

"En koldioxidskatt skulle visserligen kunna fungera väl. Men eftersom det blir mycket svårt att nå enighet inom EU om en gemensam skattenivå på ett område där EU inte har beslutanderätt, blir en sådan skatt inte effektiv. En nackdel med en skatt är dessutom att det är osäkert hur stora minskningarna faktiskt blir. Utsläppsrätter med ett fastställt tak garanterar däremot att målet nås."

Utsläppen minskar i snigelfart rapporterar DN på nyhetsplats (ej utlagt). Mellan 2005 och 2006 minskade utsläppen av GHG med 0,3 procent. I Finland ökade de med 16,3 och i Danmark med 10,9 procent. Sverige minskade med 1,7 och Portugal med 6,0 procent. En artikel som finns utlagd visar att Kanada ökade med 25 procent sedan 1990.

I går sände P1 ett program om oenigheten om de klimatpolitiska målen där forskarna i regeringens vetenskapliga råd uttalade sig. Mest kritisk var statsvetaren Katarina Eckerberg som sade: "Det är politiskt sprängstoff att regeringskoalitionen inte kan enas med oppositionen, säger hon, eftersom det handlar om att visa en enad front utåt mot både EU och överenskommelser under FN."

I programmet Tekno idag i P1 diskuterades trähus kontra cementhus. Det går bara åt en tiondel så mycket koldioxid när man bygger trähus som betonghus. Cementtillverkningen svarar för tre procent av de globala utsläppen. Hälften kommer från bränningen och andra hälften från den kemiska processen. Denna går i motsatt riktning under lång tid därefter då cementen omvanlas till kalksten. | Stålindustrin (bl a armeringsjärn) svarar för 7 Mt utsläpp och alltså en tiondel av Sveriges utsläpp. Enligt Jernkontoret har man svårt att minska dessa.

I DI skriver tio företrädare för näringslivet om en studie från McKinsey som visar att för fem mdr kr kan Sverige få en minskning av utsläppen med 10 procent. Ytterligare 5 mdr skulle däremot bara ge ca 1 procents minskning.

Andra bloggar om: klimatpolitik, etanol, biodrivmedel, trähus, cement, miljö, klimat, växthuseffekten, klimathotet, politik på intressant.se

Jan Björklund gör jobbet med pensionerna istället för moderaterna

Socialdemokraterna har föreslagit att pensionärerna skall få en skattesänkning på 2 000 kr/år lika för alla. Nu kommer folkpartiet med ett förslag att öka pensionärernas inkomster med 2 400 kr/år samtidigt som de lägsta pensionerna skall höjas. Det kan ses som ett överbud men är snarare en följd av moderaternas oskicklighet.

Utgångspunkten för dagens skattepolitik är att det skall löna sig mera att arbeta än lyfta bidrag. Alliansen vill använda morötter för bidragstagarna hellre än att skärpa kontrollen och sänka bidragen. Men det är en dyr metod eftersom jobbskatteavdragen mest betalas ut till dem som redan jobbar. För att det inte skall bli alltför dyrt har pensionärerna inte fått något extra avdrag utom om de har arbetsinkomster. Det är bortkastade pengar att ge avdrag mot pensionerna eftersom dessa utgår oavsett om man arbetar.

Vi ser här ett ganska extremt nyttofilosofiskt resonemang som man kunde ana inte skulle accepteras av alla. För svenskarna är nämligen rättvisa också ett tungt vägande argument. Och pension är uppskjuten lön vilket öppnar för en argumentation att pensionärerna inte kan behandlas hur som helst i förhållande till löntagarna.

Traditionellt har pensionärerna varit rigida i sin partipolitiska uppfattning. De har inte ändrat sina röstsympatier trots att de blivit hårdhänt behandlade av politikerna. Men i den senaste Sifo-undersökningen visade det sig att moderaterna tappar stöd bland pensionärerna. Det är möjligt att agitationen från socialdemokraterna om det orättvisa i att inte också ge pensionärerna en skattesänkning tagit skruv. I det läget föreslår Anders Borg att man skall höja pensionerna för andra än moderata pensionärer - dvs för de sämst ställda pensionärerna. Tror han att hans väljare är filantroper?

Det kanske är så att Jan Björklund har fått indikationer på att de otrogna pensionärerna skulle gå att få som folkpartisympatisörer om man bjuder över socialdemokraterna med en skattesänkning på 2 400 kr/år och samtidigt håller dörren öppen för förbättringar även för de sämst ställda. Kd gör sitt för att få en del av äran (DN). Borde inte detta förslag ha kommit från moderaterna istället? Varför skall Jan Björklund göra moderaternas jobb? Vill m att fp skall få större sympatier? Eller är det en moderat fadäs?

Andra bloggar om: pensioner, avdrag, jobbskatteavdrag, moderaterna, folkpartiet, regeringen, skatter, skattepolitik, skatt, politik på intressant.se

Kan problemet med polisens ineffektivitet lösas i TV?

TV-programmet Agenda 20/4 skulle handla om brott och straff. Det är en allmän rubrik och programmet kom mera att beröra tänkbara orsaker till polisens ineffektivitet. Programmet började med att t f rikspolischef Bengt Svensson fick god tid på sig att inte besvara några frågor med annat än att han inte kan föregripa olika utredningar. När något hänt som kan kritiseras är det nya mediala greppet tydligen att anmäla sig själv eller tillsätta utredningar och sedan bara komma med intetsägande utläggningar.

Därefter skulle justitieminister Beatrice Ask grillas men det blev en stillsam utfrågning som i stort sett gick ut på att hon jobbar med att reparera de tillkortakommanden den förra regeringen är skyldig till (ex polisledarutbildning) och att utöka poliskåren. Men vi fick inte klart för oss att det är frågan om en utökning från 17 000 till 20 000 poliser på fyra år - en ökning med ca 17 procent. Thomas Bodström fick komma till tals genom ett inspelat avsnitt som var ganska allmänt hållet.

Det itressanta hade kunnat komma när en verklig expert skulle kommentera tillsammans med en ledarskribent. Det var polisen och forskaren Stefan Holgersson, som hade skrivit en doktorsavhandling om polisen, som tillsammans med Anna Dahlberg på Expressen i ganska allmänna termer underkände både Bodström och Ask. Den enda substansen i resonemanget var att uppdelningen i 21 polisdistrikt gjorde brottsutredningarna mycket tungrodda. Ja, det kunde till och med uppstå liknande problem i stora polisdistrikt som Stockholms menade Holgersson.

Det föreföll alltså som om problemet med polisens ineffektivitet mest berodde på en klantig organisation. I varje fall var det inte orsakat av för små resurser. Hur vet man det? Vi fick inte se en kurva över ett sammanvägt brottsvolymindex och en kurva över arbetade polistimmar (korrigerade för insatser av administrativ art) kombinerade med en kurva för ett sammanvägt uppklarandeindex.. Vi borde vänta oss att ett sådant diagram först skulle visa hur de båda första kurvorna utvecklas någorlunda lika medan den tredje kurvan strax efter de ödesdigra felorganisationerna börjar sacka efter.

Jag har en känsla av att den första kurvan istället rakar i höjden ända sedan 1960-talet medan polistimmarna inte alls har hållit jämna steg och inte ens har någon säker trend uppåt de senaste 10-20 åren. Kurvan över uppklarningen har säkerligen en nedåtgående trend. Det är min hypostes som jag hade väntat skulle få någon belysning i programmet. Eller åtminstone skulle någon ha sagt att det är underligt att det inte finns någon övergripande bild av hur dessa tre variabler förhåller sig till varandra. Då skulle i alla fall början till en diskussion om polisens ineffektivitet ha kunnat presenteras i TV-programmet. (Jag skrev en del ytterligare om ineffektiviteten i förra bloggartikeln)

Man kan t ex i tidskriften Fokus läsa att uppklarningen av mord i Sverige har sjunkit från 87 procent på 1990-talet till 78 procent 2002-06 enligt Brå. I Norge är uppklarningen 98 procent sedan 1995 (J L Horst).I Dagens Industris senaste helgbilaga finns också andra intressanta uppgifter om rättsväsendet. Här framgår att 31 procent sitter inne för narkotikabrott, 26 för våldsbrott, 9 för rån, 8 för sexbrott, 7 för stöld, 5 för bedrägeri och förskingring, 5 för brott mot allmänheten, 3 för rattfylleri och 5 övr. De som sitter inne 4-10 år utgör 25 procent, över 10 år 7 proc och på livstid 3 procent - 65 proc sitter inne mindre än 4 år.

Att inte ha några fakta alls i Agenda är svagt. Och det är förmätet att låta några tyckare försöka lösa problemet med polisens ineffktivitet. Den kontroversiella frågan om det behövs ett svenskt FBI belystes med ett reportage om det amerikanska centrala fingeravtrycksregistret som på en kvart med datorernas hjälp gör samma arbete som för tio år sedan tog 60 dagar. Någon svensk kommentar gavs inte. Hur lång tid tar det att identifiera ett fingeravtryck här? Behövs ett svenskt FBI för detta?

Andra bloggar om: polisen, brott, fångar, fängelser, kriminalpolitik, rättsväsendet, uppklarning, Beatrice Ask, politik på intressant.se

"Släpp fångarne loss" - och låt dem mörda?

När vänstern var som ideologiskt starkast ville man släppa ut fångarna, vilket visades i TV. Det kapitalistiska systemet skulle avskaffas. Då skulle brottsligheten automatiskt sjunka. Fler poliser borde skjutas, var kommentaren efter ett polismord. Brottsförebyggarna ville minst av allt ha fler poliser. Naturtillståndet med allas krig mot alla smyger sig tillbaka.

I TV1 på torsdagskvällen 17/4 debatterades kriminalpolitiken efter mordet på 10-åriga Engla. Det var en förhållandevis ordnad debatt under ledning av Janne Josefsson. Den inleddes med ett utsnitt ur 70-talsfilmen "Släpp fångarne loss - det är vår" av Hans Alfredsson och Tage Danielsson med Lena Nyman mfl. Denna film representerade den uppåtstigande vänsterns vänsterns kriminalpolitiska eftergivenhetsideologi på 1970-talet. Janne Josefsson inte bara erkände utan framhöll att filmen framstod som naiv och fullständigt förlegad. Det ledde också till att animositeten ökade i den efterföljande debatten som dessutom kryddades med en inledning inspelad "på gatan". Där tyckte man att Englas mördare både skulle hängas och skjutas med nackskott.

Konsekvensen av flera årtiondens eftergiven kriminalpolitik ger nu tydligen en backlash där ren lynchjustis får manifestera sig i TV. Detta skulle kunna kallas en ödets ironi om det inte funnits en så allvarlig bakgrund. Sannolikt har ett antal människor dödats i onödan för att modernistisk ideologi fått styra istället för beprövad erfarenhet. Frågan som hela tiden ställdes var vad "vi" - dvs staten - skulle göra åt den allvarliga brottsligheten. Någon enstaka röst för vård och frisläppning hördes men de flesta var litet vagt för hårdare tag.

En liten antydan till lösning kom från Dick Erixon som presenterades som skribent, men som är ordförande i Medborgarrättsrörelsen. Han ville ha snabba och hårda åtgärder redan tidigt i de brottsligas karriär. Att låta misshandelsanmälda 16-åringar gå fria och försöka få anmälarna att ta tillbaka anmälan är förkastligt. Det slutar som vi nyligen sett med att de sparkar ihjäl någon på Kungsholmen.

Vad som behövs enligt min uppfattning är inte mer drakoniska straff överlag utan säkrare och snabbare beivring av brott - även om brotten förefaller obetydliga. Om håglösa ungdomar med fritidsproblem känner att det omgivande samhället har ögonen på dem och vet att vissa har åkt fast utvecklar sig så småningom det som kallas brottsprevention. Det är en kollektiv nyttighet som innebär att 10-åringar kan cykla hem från skolan utan vuxnas sällskap. Min bedömning är att polisens preventiva effekt nu är obetydlig jämfört med för 30 år sedan.

För att återställa säkerheten behövs antagligen en temporär ökning av antalet poliser per invånare till grovt sett det dubbla. Det är den polistäthet som man har i New York och där har brottsligheten sjunkit drastiskt. Genom fler poliser som visar sig på gator och vägar uppstår för det första en optisk effekt som redan kan iakttas när en tom polisbil står parkerad vid sidan av en väg med hastighetsbegränsning. Men fler synliga poliser leder också till snabbare ingripanden och möjligheter att snabbt anmäla brott eller framföra brottsmisstankar. Att fler poliser skulle minska brottsligheten förnekas dock av de tongivande kriminologerna. Att brottsligheten minskat i New York förklaras med skruvade hypoteser om naturliga orsaker. Var underlåtenheterna i Stjärnsundsfallet också naturliga och inte delvis orsakade av för få poliser?

När det uppenbarligen inte går att göra något för att minska brottsligheten genom att reformera allas sociala situation och uppväxt och ge alla mera kärlek (eller avskaffa det kapitalistiska samhället som vänstern drömde om på 70-talet) är det fler poliser och bättre brottsprevention som återstår. Varför är det så viktigt för brottsförebyggarna på BRÅ att det inte satsas på fler poliser? Är det för att hålla skatterna nere? Eller är det för att vänsterpersoner varit rädda för poliser ända sedan de var små och såg dem som representanter för de besuttna kapitalägarna? Denna irrationella och emotionella attityd kan ha kostat Engla och Ricardo livet.

En fördubbling av poliskåren kan leda till en direkt samhällsekonomisk vinst. Färre misshandelsfall ger besparingar inom sjukvården. Att brottsforskarna förnekar att misshandeln nu ökar kanske inte stämmer eftersom 60 procent av misshandelsfallen på Stocholms sjukhus inte polisanmäls. Färre inbrott ger mindre förstörelse. Färre rån och färre brott i allmänhet ger en välfärdsökning för medborgarna som inte räknas in i de vanliga kalkylerna som görs i pengar. Det är rimligt att räkna in ett högt värde för den sorg och vrede som brottsoffren och deras anhöriga nu utsätts för.

Brottsbekämpningen måste börja redan i skolan. Det borde finnas tydliga regler och en övervakning som snabbt medför att överträdelser beivras. Att skolungdomar nu lär sig att tillsägelser från vuxna bara är tomma ord är ingen bra början till ett laglydigt liv senare. Det var vad justitieminister Beatrice Ask sade till mig när jag pratade med henne efter ett föredragsmöte i helgen. Man kan dock fråga sig om hon har något inflytande över hur det går till i skolan. Enligt min mening är den stingsliga attityden hos många föräldrar att ingen skall lägga sig i hur deras barn uppträder en av orsakerna till att barn och ungdomar uppträder försmädligt mot vuxna. Alla har ansvar för att säga till kidsen om de gör dumheter och föräldrarna borde inte ta avkommans parti (ett tecken på tribalisering?).

Borde inte justitiedepartementet informera om vad som är brottsligt och vilka straff som kan följa? När såg vi någon samhällsinformation om lag och rätt? Och borde inte tydliga påföljder kunna anges också för icke straffmyndiga personer? Kanske 15-årsgränsen borde sänkas? Några timmars samhällstjänst några veckoslut borde kunna bli påföljden även för mycket unga personer. Jourdomstolar borde inrättas. Att samla 20, 30 småbrott till en samlad bedömning borde rendera handläggarna i rättsväsendet en prickning för tjänstefel. När får vi en vettigare kriminalpolitik?

Samhället börjar träda tillbaka. Nu breder naturtillståndet - en idé lanserad av Thomas Hobbes - ut sig så som professor Per Bauhn beskrev det i Axess. Människans liv kommer då att bli våldsamt, djuriskt, ensamt och kort, enligt Hobbes. Hans rekommendation var diktatur. Är det dithän utvecklingen går?

Andra bloggar om: kriminalpolitik, fängelser, lag och rätt, BRÅ, Engla, Beatrice Ask, vänstern, naturtillståndet, politik på intressant.se

Ledande vänsterekonom stöder regeringens politik

Ett avskaffande av värnskatten kan ge tillbaka pengarna. Hushållstjänster ökar effektiviteten. Arbetsrätten kan försvåra för nytillträdande. A-kassan bör avtrappas över tiden. Höga ingångslöner är ett hinder, det behövs lärlingsutbildning. Men inflationsmålet borde höjas till 3 procent. Ett högt skattetryck ger sämre sysselsättning.

Bertil Holmlund är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och den ledande arbetsmarknadsforskaren i Sverige.. Han intervjuas i tidskriften Sunt Förnuft (utges av Skattebetalarna; ladda pdf). Holmlund är positiv till att avskaffa värnskatten men vill kompensera detta med att ha kvar den gamla fastighetsskatten som eventuellt skulle höjas:

"Ett avskaffande av värnskatten är statsfinansiellt ganska billigt. Jag tycker att det är en bra åtgärd, men jag skulle gärna kombinera det med andra åtgärder för att få en fördelningsprofil som är rimlig. . . Det behövs inte särskilt stor känslighet för att man ska få tillbaka pengarna helt."

Han är också positiv till skatteavdraget för hushållsnära tjänster:

"Forskningen visar att man kan få effektivitetsförbättringar om man minskar skattekilarna. Det vill säga att med skattade pengar betala privat för ett arbete som sedan i sin tur ska beskattas. Jag tror också att skatteavdraget har en viss sysselsättningseffekt förutsatt att systemet är utformat på ett enkelt sätt."

Holmlund är också tilltalad av regeringens nystartsjobb. Det gäller att ge stöd till vissa svåranställda grupper:

"Det handlar mest om att regeringen vill försöka få grupper i arbete som varit långt bort från arbetsmarknaden. Det gäller i synnerhet långtidsarbetslösa. Jag tycker att det finns ett fördelningspolitiskt argument för att man ska ha den här sortens stöd."

Men arbetsrätten kan försvåra för vissa grupper:

"Det är klart att om arbetsrätten är väldigt sträng så tenderar den att försvåra för vissa grupper att komma i jobb. De som i första hand kommer i kläm är de som är nya på arbetsmarknaden, nämligen ungdomar. Det har vi empiriskt stöd för."

Holmlund är litet inlindat också för att a-kassan reformeras:

"Den optimala politiken måste beakta försäkringsargumentet och väga det mot de negativa incitamentseffekter som vi har relativt goda skäl att anta att a-kassan har. En optimal utformning bör innebära att det sker en avtrappning över tiden när det gäller ersättningsnivåerna. Det finns ganska goda argument för det."

Men regeringen tog till för mycket när den höjde avgifterna till a-kassan eftersom så många lämnat den. Internationellt sett är 80 procents ersättning fortfarande generös, menar Holmlund. Om höga ingångslöner för ungdomar säger han också att det finns andra orsaker till den höga ungdomsarbetslösheten:

"Det kan ha med utbildningssystemet att göra och även lagstiftningen om anställningsskydd spelar en roll. Det är ändå anmärkningsvärt att vi har en så hög ungdomsarbetslöshet jämfört med de flesta andra länder. Det ser inte bra ut."

Holmlund rekommenderar lärlingsutbildning. Han tycker också att inflationsmålet skulle försiktigt kunna höjas till 3 eller kanske 4 procent:

"Jag tror att 3 procent är bättre, då det smörjer ekonomin och gör det lättare att uppnå relativa löneförändringar. Men ska man ändra inflationsmålet ska man göra det under ordnade former."

Holmlund vill tro att en del av sysselsättningsökningen kan hänföras till reformer. En stor del av ökningen skulle ha kommit i alla fall genom den goda konjunkturen.

Berti Holmlund gillar en stor välfärdsstat och har inget problem med ett högt skattetryck. Det är nog detta som gör att han inte kan betraktas som liberal. Men han är ändå beredd att erkänna att ett högt skattetryck ger sämre sysselsättning:

"Men det finns en del forskning som tyder på att ett högt skattetryck, och då framför allt hög skatt på arbete, kan ha negativa effekter på sysselsättningen och ger en lite högre arbetslöshet. Det finns ett hyggligt antal studier som pekar i den riktningen."

Rimligtvis betyder det också att produktionen och välståndet blir litet lägre än med lågt skattetryck. Men tydligen uppvägs detta i hans ögon av det välfärdsfördelande tvång som en stor offentlig sektor innebär.

Andra bloggar om: regeringen, arbetslöshet, a-kassan, jobbskatteavdrag, värnskatt, skattetryck, skatt, skatter, arbetsrätt, sysselsättning, politik, ekonomi på intressant.se

Hur skall Borg och Östros kunna debattera fördelningspolitik?

Moderater och socialdemokrater kan inte debattera teknikaliteter när det är skattepolitiska grundprinciper som kan intressera. Men har man inte olika uppfattningar så vill åtminstone m inte diskutera värderingar. Det öppnar för s att ytterligare jaga dem med "de rika".

I Aktuellt 16/4 möttes Anders Borg och Thomas Östros i en kort debatt om vårpropositionen. Det blev en tidvis livlig debatt där båda till slut pratade i munnen på varandra. Men vad handlade debatten om? Visst, olika bedömningar av sysselsättning och arbetslöshet var ett inslag. Där måste man ha bakgrundskunskap för att kunna hänga med.

Det som tittarna hade kunnat begripa skulle ha kunnat handla om skatter. Men även denna debatt blev underlig eftersom båda debattörerna hade samma utgångspunkt. Borg anklagade socialdemokraterna för att de skulle förorda en "skattechock" som han lyckades konkretisera till att löntagarna skulle får en skattehöjning på 20 mdr kr och lika mycket skulle drabba företagen. Men han lyckades inte få fram vad det var för skattehöjningar han avsåg. Och på Östros verkade det som om Borg fantiserade.

Östros anklagade regeringen för att sänka skatterna mest för de rika. Det ville inte Borg diskutera. Varför sade han inte istället att förmögenhetsskatten var omöjlig vid två procents inflation och därför leder till massiv kapitalflykt? Varför sade han inte att fastighetsskatten var omöjlig att behålla och dessutom orättfärdig även för dem med "dyra" hus? Vi vet att svaren på dessa frågor är att Borg egentligen ville ha kvar förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Borde han då inte ha sagt detta?

Det hade varit omöjligt. En regering kan inte ha en finansminister som kollaborerar med oppositionen. Att finansministern och i viss mån statsministern sympatiserar med oppositionens grundvärderingar får enbart framgå indirekt. Det leder dessvärre till att regeringen hamnar i en defensiv position så fort de principiella frågorna aktualiseras. Två socialdemokrater kan bara diskutera teknikaliteter som för den stora publiken är svårbegriplig och i många fall ointressant. Denna svaghet har Östros inte ännu kommit underfund med hur han skall hantera.

Å ena sidan innebär denna närmast socialdemokratiska grundhållning hos de centrala regeringsföreträdarna att regeringspolitiken debattekniskt försvagas. Å andra sidan är en alltför tydlig manifestation av det socialdemokratiska draget kanske till fördel för regeringen när det gäller att ta väljare från socialdemokraterna. Därför vill Östros ha kvar föreställningen om en grundläggande motsättning. Den logiska följden borde bli att Östros lägger ännu större vikt vid att regeringen gynnar de rika. Då kan han egga upp marginalväljarna samtidigt som statsministern och finansministern inte kan försvara sig med annat än svårbegripliga tekniska undanflykter.

Dessutom kan regeringen inte tillgodose de borgerliga kärnväljarna med ett slopande av värnskatten eftersom man känner att då skulle Östros med ännu större fog kunna jaga regeringen med gynnandet av de rika.Samtidigt varken vill eller kan Borg och Reinfeldt argumentera principiellt för en sådan fördelningspolitik. Värderingarna finns där inte. Och inte heller den pedagogiska förmågan eftersom man redan sedan länge har argumenterat för den omvända fördelningspolitiken. Vi ser alltmera konsekvenserna av en regeringsledning som saknar ideologiskt engagemang eller rentav omfattar motsidans värderingar och därför inte framgångsrikt kan försvara riktig borgerlig politik.

Detta betyder att något värnskatteslopande inte kommer inom överskådlig tid - knappast under nästa mandatperiod heller. Vi kommer ännu många gånger få höra Borgs eländigt maskerade motargument som han senast nämnde igår: trots att Sverige har ett enormt överskott i statsfinanserna är det ett finansieringsproblem som står i vägen - det är skolan och utbildningen som nu måste prioriteras pengamässigt enligt Borg. När tiderna blir sämre borde det bli ännu svårare...

Kärnväljarna kan lockas av sofflocket. Jag har igår bidragit med en artikel till SVT:s debattavdelning på deras hemsida om denna nästan socialdemokratiska skattepolitik som kan läsas här.

Debatten i Aktuellt antydde ytterligare en intressant skattefråga. Socialdemokraterna har tydligen ett förslag till skatteavdrag för alla pensionärer som skulle ge 2000 kr/år. Detta är utformat för att möta missnöjet med att pensionärerna inte fått del av jobbskatteavdraget trots att man kan betrakta pension som uppskjuten lön. Eftersom detta inte ger en förbättring enbart till de sämst ställda pensionärerna ville Borg inte veta av detta förslag. Han ser inte att s med detta kan göra inbrytningar bland moderata pensionärer, som helgens Sifo-undersökning redan har indikerat. Nästa fördelningspolitiska debatt som berör pensionärernas skatter kan verkligen bli en demonstration av hur s och m gjort en skattepolitisk rockad.

[Uppdatering em: I dagens SvD bekräftar Östros och Veronica Palm på Brännpunkt att de vill sänka skatten för alla pensionärer med 2000 kr/år, lika för alla. I en ledare skriver SvD att man tror att alliansens pensionsförslag och jobbavdrag är bättre än detta för opinionen bland pensionärerna där Sifo visat att "tålamodet tryter". Tror vi det?]

Andra bloggar om: regeringen, alliansen, socialdemokraterna, fördelningspolitik, värnskatten, pensionärer, Borg, Östros, jobbskatteavdrag, skatt, skattepolitik, skatter, politik på intressant.se

Vårpropositionen förebådar nytt intresse för skattepolitiken

Trots att vårpropositionen inte innehöll något substantiellt om skatterna var det enda konkreta av betydelse i riksdagsdebatten regeringens fördelningspolitiska inriktning. Skall regeringen av opportunistiska skäl försöka bedriva socialdemokratisk skattepolitik? Eller blir det ett slopande av värnskatten?

Debatten om vårpropositionen blev "ett sammelsurium av argument" som Thomas Östros sade i Riksdagen. Han bidrog dock själv till förvirringen genom att tala om ökad arbetslöshet i regeringens egen proposition. I tabellen nedan kan vi se att det blir en begränsad ökning (0,2 pe) nästa år vilket inte är anmärkningsvärt mot bakgrund av den internationella finanskrisen.

Vi ser här att sysselsättningen ökade kraftigt 2007 och även 2008 förutses den öka avsevärt. En liten fortsatt uppgång föutses också vilken Östros ansåg ligga inom felmarginalen. Det kan tänkas att det inte blir någon fortsatt ökning men det är knappast ett skäl till att förklara regeringens politik för misslyckad. Vi har rimligtvis sämre tider att vänta utomlands. Men är högkonjunkturen slut i meningen att vi nu får lågkonjunktur?

Det hade varit på sin plats att vi hade fått en ingående diskussion om huruvida regeringen "eldat på" under högkonjunkturen så att räntan idag är onödigt hög. Det hävdade Östros och Finansminister Anders Borg hänvisade till det strukturella överskottet i det offentliga sparandet. Man kan dock fråga sig hur Östros hade ställt sig till att Sverige nu skulle gå sämre tider till mötes med högre arbetslöshet och sämre sysselsättning. Och kommer han att vidhålla förslaget om skattehöjningar på 400 kr/mån i partimotionen om två veckor?

Debatten i Riksdagen var ganska tramsig trots att alla deltagarna först fick göra sina inlägg utan repliker. Vad är det för idé att Ulla Andersson från vänsterpartiet i 15 minuter skall ondgöra sig över regeringens politik utan att ha något i sak att anföra. När hon framfört att regeringen driver "en cynisk politik som är förskräcklig" hade hon sagt sitt.

Även Mikaela Valtersson (mp) var till en början lika tramsig men mot slutet kom hon in på en sakdebatt som ytterligare utvecklades i replikskiftet med Borg. Vad hon ogillade var mätningen av utanförskapet i form av hur antalet heltidsekvivalenter utvecklar sig. Det var inget utanförskap om någon t ex var hemma för förkylning i en vecka. Hon hade fått detta från en rapport beställd av Arbetarrörelsens tankesmedja och som presenterades för ett par veckor sedan (pdf).

Här svävade Borg på målet men menade att utanförskapet går att mäta på olika sätt. Motargumentet är rimligtvis att det egentliga utanförskapet representeras av en del av den totala siffran och att den inte skall blåsas upp av att det finns deltidssjukskrivna eller deltidsarbetslösa. - Ytterligare referat om hela debatten finns på DN.se.

Den fråga som kanske kommer att diskuteras mera i fortsättningen är Östros påstående att skattesänkningarna mest gått till de tre översta decilerna. Detta bemöttes inte alls av Anders Borg och någon fördelningspolitisk analys finns inte i vårpropositionen. Bloggaren Dick Erixon har letat efter motargument på regeringen hemsida men inte hittat några. Han deltog i en debatt med chefredaktören för Arena i Studio1 (inget skriftligt referat). Som bekant är Erixons tes att alliansen försöker göra sig trovärdig i den fördelningspolitiska debatten genom att säga nej till slopad värnskatt. Han menade att detta var ytterligare ett exempel på s k triangulering.

Att lägga sig nära den socialdemokratiska fördelningspolitiken är enligt min bedömning en farlig politik. Det blir då ingen märkbar skillnad mellan s och alliansen vilket kan leda till uppror eller resignation med sofflocket som ett realistiskt alternativ. Men de politiskt oerfarna företrädarna för alliansen saknar troligtvis den pedagogiska förmåga och inre övertygelse som skulle fordras för att på ett vinnande sätt gå ut med genuint borgerlig politik. Därför återstår bara den opportunism som med en eufemism kan kallas "triangulering".

Vad vi nu ser är kanske formeringen av debattfrågorna i politiken fram till valet. Jobbpolitiken faller tillbaka trots Östros försök att visa att den är ett misslyckande. Fördelningspolitik och skattepolitik rycker fram. Värnskattefrågan finns kvar. Klimatpolitiken verkar nu helt försvinna.

Andra bloggar om: vårpropositionen, vårbudgeten, regeringen, alliansen, socialdemokraterna, politik, fördelningspolitik på intressant.se

Är pensionärerna missnöjda med jobbavdraget?

Nu skall regeringen satsa på de äldre. Är det så man kan få tillbaka de pensionärsväljare som nu överger främst moderaterna? Eller är det känslan av orättvisa i skattepolitiken som är orsaken? Jobbskatteavdraget slår kanske tillbaka?

I SvD idag 14/4 på Brännpunkt skriver alliansens partiledare med Fredrik Reinfeldt i spetsen att regeringen skall satsa på de 800 000 sämst ställda pensionärerna varav 80 procent är kvinnor. Detta kommer att aviseras i vårbudgeten i morgon. Dessutom skall regeringen satsa på äldres sjukvård och litet på anpassat boende. Man menar också att pensionärerna tjänar på regeringens politik som höjer sysselsättningen och därmed uppräkningen av pensionerna.

Igår kom dock tvetydiga siffror från Sifo. Allianspartierna utom fp gick framåt men pensionärena tenderar att överge moderaterna. Detta var rubriken i SvD. Tyvärr presenterades inga siffror men det framgick att pensionärerna länge varit trogna. Det är alltså ett allvarligt varningstecken att främst moderaterna tappar bland pensionärerna.

Vad kan denna förlust bero på? Är det för att de sämst ställda pensionärerna börjat misströsta? Eller är det den fortfarande trassliga äldreomsorgen som retat just de pensionärer som tidigare röstat på moderaterna? Knappast. Att just moderaterna tappar sympatier borde rimligtvis bero på något som förknippas med detta parti. Och det kan vara jobbavdragen. Det finns en opinionsrörelse ute bland pensionärerna som är initierad på socialdemokratiskt håll och som går ut på att pension är uppskjuten lön. Därför är det orättvist att inte pensionärerna också får en skattesänkning när de förvärvsarbetande får det.

Om det finns ett missnöje med jobbavdragen bland pensionärer som hittills har sympatiserat med moderaterna blir regeringens åtgärder i morgon verkningslösa. Vad som skulle behövas istället för ett jobbavdrag är ett allmänt skatteavdrag som inte är kopplat till förvärvsarbete. Har alliansen inte koll på vad som rör sig i opinionen?

Andra bloggar om: jobbavdraget, skatter, skattepolitik, skatt, äldre, pensionärer, alliansen, regeringen, Reinfeldt, moderaterna, politik, missnöje på intressant.se

Lars Ohly leder vänstern till nederlag

Det var ingen visionär som framträdde i Ekots intervju. Snarare framstod Ohly som en partifunktionär i politbyrån som hade i förväg dikterade svar att komma med på varje fråga. Det intressanta var kanske att han ville höja skatterna för låginkomsttagarna genom någon åtgärd mot jobbavdragen.

I Ekots lördagsintervju 12/4 utfrågades vänsterpartiets ledare Lars Ohly av Margit Silberstein. Det påannonserade ämnet var"Vad ska lyfta vänstern från jumboplatsen bland riksdagspartierna?" Den första frågan gällde att det inte längre var bråk inom vänsterpartiet. Är högerbråkstakarna kanske borta? Ohly menade att de var kvar och lugnet var en följd av att det viktigaste nu var att bi av med Reinfeldt.

Alliansen går till generalangrepp mot välfärdssamhället - ändå lyfter ni inte, sade Silberstein. Vi har inte varit tillräckligt bra med att komma ut. Vad var då skillnaden mot när Gudrun Schyman var partiledare och partiet hade 12 procent? Det fick vi inte riktigt svar på och den ultimata frågan huruvida Ohly var en sämre ledare än Schyman ställdes inte.

Vi kan inte skylla på någon annan sade Ohly ödmjukt men med en ettrig ton i rösten. Det behövs 200 000 nya personer i den offentliga sektorn, t ex på häktena. Vi har pratat för yvigt och orealistiskt. Ett exempel är sextimmarsdagen som vi fortfarande är för, sa Ohly.

Vänsterpartiet är ett demokratiskt parti och det kommer ett uttalande. "Vi måste vara tydliga" och Ohly tog på sig en del av ansvaret genom att han hade gjort sina deklarationer tidigare. De som är odemokratiska är de som vill att marknaden skall styra. Det är den nya regeringen som vill att plånboken skall styra som begränsar demokratins omfattning. Det är en utveckling bort från demokratin.

Stöder v Hugo Chavez? Vi stöder demokraten Chavez men vill inte ha något uttalande på kongressen. Men att Chavez skulle vara demokratisk men inte den den svenska regeringen ville Ohly inte gå med på.

Vänstern vill vara med i nästa regering. Ohly var dock tveksam till ett tvåblockssystem där man gjorde en gemensam deklaration. Väljarnas röster skulle få ge utslag, v har t ex en helt annan ekonomisk politik än s. Vi kan efter valet förhandla fram en gemensam politik. Då kan det inte bli något svar från oppositionen om vilken skattepolitik etc som skulle drivas, påpekade Silberstein. En opinionsundersökning från SKL visar att 9 av 10 ville ha höjd skatt om pengarna gick till sjukvården, framhöll Ohly med tydlig förtjusning. Ohly förde vidare resonemanget om låginkomsttagarnas skattesänkningar som jag presenterade igår. Men skulle det också leda till höjd skatt? Ja, om det blev bättre välfärd. Det verkar alltså som att jobbavdragen skall avskaffas enligt v.

Vänsterpartiet skall inte kompromissa före valet i frågor där vi inte är överens med de andra oppositionspartierna. Valdeltagandet skulle också riskera att bli lägre. Några smärre kompromisser skulle kunna tänkas där vi redan ligger nära varandra. I regeringen måste vi däremot kompromissa om allt, sade Ohly

Sverige skall fortfarande ut ur EU. Den frågan har inte dagsaktuell karaktär. Folkomröstning om Lissabonfördraget är det däremot. Det kräver 3/4 majoritet i riksdagen och blir aktuellt i slutet av året. Vi vill att Sverige får ett undantagsprotokoll. Det skall garantera kollektivavtalens ställning, konflikträtten och motverka lönedumping. Ett utpressningstillfälle mot EU skulle man kunna säga att Ohly förordade.

Anklagelsen om "sorteringsskola" kan bli ett problem genom att s öppnat för en överenskommelse med Björklund. Både s och mp har förflyttat sig högerut i skolfrågan. Avslutningsvis ville Ohly bli statsminister men kunde nöja sig med "något mindre fint". Silberstein försökte med hans utrikespolitiska intresse men där var tiden slut.

Efter alla dessa småfrågor kan man fråga sig om det är detta vänsterpartiet skall föra fram som ett valvinnande budskap? Kanske är detta en följd av intervjuns struktur. Men det måste också vara en funktion av att det helt enkelt inte finns några visionära budskap hos vänsterpartiet. Dessutom har det en partiledare som är allt annat än visionär. Jag kan inte se annat än att det blir svårt för v att lyfta om man fortsätter på den inslagna vägen.

Med litet skicklighet från alliansens sida skulle v kanske kunna åka ner under 4 procent. Om oppositionen ändå vinner är det inte orealistiskt eftersom "kamrat 4 procent" då inte behöver rycka ut. Med en partiledare som inte framstår som ledare utan som partifunktär i politbyrån är risken stor att Ohly administrerar fram ett valnederlag 2010. Ett partiledarbyte något år före valet kan bli resultatet. Men grundfelet är att vänsterpartiet inte behövs när den ursprungliga ideologin uppfattas som förlegad.

Andra bloggar om: vänsterpartiet, vänstern, Ohly, kommunisterna, politik, val 2010 på intressant.se

Kan arbetarna köpas med skattesänkningar?

Sänkta skatter för arbetarna kan inte säkert ge dem mer pengar om inte andra får höjd skatt. Därför ses regeringens skattesänkningar med skepsis av dem som alliansen vänder sig till. Det nya "arbetarpartiets" skattepolitik kan inte bli trovärdig förrän nejet till avskaffad värnskatt byts ut till höjd värnskatt. Då är det bättre att avskaffa värnskatten.

Borgerlig skattepolitik bygger av allt att döma på nationalekonomins grundpostulat som brukar kalls "ecomomic man". Om man sänker skatterna borde man därför få fler sympatisörer. Att man sänker skatterna som ett led i sysselsättningspolitiken borde inte förändra effekten eftersom mer pengar i plånboken betraktas som det väsentliga.

De dåliga opinionssiffrorna för alliansregeringen visar att antingen är denna skattepolitiska syn felaktig eller så finns det någon annan, mera okänd, negativ faktor som bidrar till de dåliga siffrorna. Låt oss här analysera huruvida det finns något fel i skattepolitiken.

Ett första fel kan vara att folk inte känner till skattesänkningarna. Det trodde regeringen skulle korrigeras en bit in på år 2007 när de nya nettolönerna började utbetalas - det skulle "synas på bankomatkvittona". Uppenbarligen var detta en felspekulation. När andra steget i jobbskatteavdragspolitiken nu har verkat några månader är opinionssiffrorna fortfarande dåliga. Ändå skall alliansen försöka med ett tredje steg (DN 10/4). Men okunskap är knappast en viktig förklaring till att det går dåligt även om informationen om sänkningarna varit bristfällig.

Ett annat fel kan vara att skattesänkningarna gått till "fel" grupper för att kunna öka opinionsstödet. Reformeringen av fastighets- och förmögenhetsskatterna skulle ha stött bort marginalväljarna. Detta verkar mindre rimligt. Harmen över dessa reformer finns troligen i vänsterpartiernas hårda kärna snarare än hos dem som övergivit alliansen efter att ha röstat på den 2006. Dessutom är detta inte någon stor fråga i opinionen.

En tredje förklaring skulle kunna vara att synen på skattesänkningar inte är sådan som valstrategerna antagit. Alliansens valseger kanske berodde på Göran Perssons ointresse för att åstadkomma nya jobb och inte på de konkreta åtgärder som man själv föreslog. När Persson fått gå hjälper inte vanliga skattesänkningar som dessutom explicit finansieras (delvis) med fördyringar av a-kassan, bilförsäkringar, fackliga avgifter, sjukförsäkringsförmåner och (felaktigt) pensionärsskatt.

En vanlig inställning hos personer med löner under genomsnittet är skepsisen mot att det blir något kvar av skattesänkningar för dem. Jag har personligen stött på uppfattningen att arbetarna inte tjänar på sänkta skatter redan för länge sedan. Det är sannolikt en naturlig reaktion om ingen får höjd skatt - då borde ju skattesänkningar behöva kompenseras med förändringar som går jämnt upp eller rentav ger förlust för arbetare och lågavlönade. (Om man inte kan förklara att det kommer pengar genom "dynamiska effekter".)

Felet med alliansens politik är kanske att man försöker köpa tillbaka arbetarnas röster med skattesänkningar som de själva får betala. Att så inte sker i verkligheten är mycket svårt att beräkna. Och då måste dessutom några andra förlora. Dessa förlorare har inte hörts av i debatten. Alltså är skattesänkningar inget att ha...

Det är bara en jämlikhetsdriven socialistisk regering som trovärdigt kan göra skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare - genom att höja skatterna för de högavlönade! Så gjorde Gunnar Sträng och Olof Palme när de drev igenom 1971 års skattereform i 68-vänsterns kölvatten. Då skulle minsann 2/3 av de arbetande, de som hade lägre inkomster, få sänkt skatt på bekostnad av den tredjedel som tjänade mest. De "välbeställda" fick både höjd genomsnittsskatt och kraftigt höjd marginalskatt, vilket inledde perioden av problem och kriser i Sveriges ekonomi.

Det nya "arbetarpartiet" och dess allians har ännu inte gått så långt att de tänker höja inkomstskatterna för dem som tjänar mera. Men så länge de inte försöker med detta kan de inte göra anspråk på att vara ett verkligt arbetarparti som kan köpa arbetarnas röster med skattesänkningar.

Men Reinfeldt och Borg kanske tror att ett nej till avskaffad värnskatt har samma opinionsverkan som höjd skatt för samma personer. Detta är ju fel och därför kan man lika gärna avskaffa värnskatten. Det kostar dessutom inget. Kritiken från oppositionen blir ungefär densamma men det går lättare att försvara ett slopande av en skatt som ger förlust.

Andra bloggar om: skatter, skattepolitik, omfördelning, regeringen, alliansen, röstköp, arbetarpartiet, politik på intressant.se

Vänsterns haveri i Axess

Vänstern har fallit ihop intellektuellt och moraliskt. Nu när 68-vänstern skall fira 40 år analyserar några brittiska debattörer, Lennart Berntson och Per Bauhn orsakerna till kollapsen. Relativism, postmodernism och känslomässig subjektivism samt en moralisk sammanblandning av rättvisa och jämlikhet pekas ut som några av grunderna.

I tidskriften Axess nr 3/08 är temat hur vänsterrörelsen hamnat på villovägar 40 år efter dess jubeltid kring 1968. Det är läsvärda artiklar som handlar om vänsterns urartning på 2000-talet. Chefredaktören Johan Lundberg skriver i en introduktion:

" Vad har egentligen hänt med vänstern under de senaste 40 åren? På vilket sätt knyter dess utveckling under 2000-talet an till vänsterns tradition; och vad är det som gjort att så många inom kultur- och universitetsvänstern på senare tid kommit att liera sig med reaktionära, fascistoida och högerextrema regeringar och grupperingar runtom i världen? "

En kritisk inledning levereras av Nick Cohen som är kolumnist i New Statesman och Observer. Han menar att vänstern efter socialismens kollaps ändrade inriktning och anammade idéer som tidigare funnits inom högern, till och med inom extremhögern. Vänstern tror enligt Cohen inte längre på universella värden. Man vill inte kritisera homofobi och kvinnoförtryck när det förekommer inom andra kulturer. Han skriver:

"[V]änstern har förändrats till oigenkännlighet. Socialismen är död, förintad av kommunisternas fruktansvärda brott och marknadsekonomins framgångar, inte minst i Asien. Fortfarande finns det människor som kallar sig socialister, men ingenstans i världen finns det någon seriös politisk rörelse som tror att man kan förbättra samhället genom att förstatliga ekonomin. Detta är en enorm förändring, eftersom argumentet för socialism var såväl ekonomiskt som moraliskt. Socialismen var tänkt att medföra en starkare och mer produktiv ekonomi. Enligt Marx var socialismens seger oundviklig. Idag är det snarare dess misslyckande som verkar förutbestämt."

Även vänsterns partier får hård kritik. Cohen skriver:

"Partier till vänster överallt i den demokratiska världen har blivit försiktiga och flexibla: de förmår inte längre väcka entusiasm för väldiga planer på statlig kontroll eftersom de själva inte längre tror på dem - liksom inte heller de flesta av deras anhängare, när de är helt uppriktiga."

En vanlig förklaring är att vänstern blivit reaktiv och helt relaterad till vad den amerikanske presidenten George W Bush driver för politik. Om detta säger Cohen:

"Om någon menar att de företeelser jag beskriver är ett resultat av den katastrofala Bushadministrationen, så kan jag i viss utsträckning hålla med. Men de hade börjat utvecklas långt innan George W Bush kom till makten och visar alla tecken på att fortsätta efter att han har försvunnit."

Han kritiserar också vänsterns relativism:

"[Vänsteranhängarna] har sällan några förslag till en ny samhällsordning. De är bara mot väst i allmänhet eller USA i synnerhet, som båda - det ska gudarna veta - erbjuder mycket att opponera sig mot. Om någon påpekar att de som vänsteranhängare är förpliktade att bekämpa brott som begås av ultrareaktionära rörelser, så får de av den nya vänsterideologin lära sig att svara att det är ett "hyckleri" av västerlänningar att kritisera när de bär på så stor skuld. Den rätta vägen är att inget säga eller göra."

En annan brittisk skribent i Observer är Andrew Anthony som menar att vänstern förlorat den ekonomiska kampen i Storbritannien och nu istället engagerar sig i identitetsfrågor. Detta att ersätta klass med kultur är ingen garanti för framgång utan risken är stor att gamla misstag upprepas. Han skriver avslutningsvis:

"Och till och med urskillningslös religiös terrorism har framställts som en ädel kamp för frihet. Så hyllade till exempel John Pilger, en vida respekterad journalist på vänsterkanten, bombdåden i Madrid som 'den senaste fasen i en lång kamp mot de västerländska imperierna, deras rovgiriga korståg och dominans'."

En intressant exposé ges av den gamle vänstermannen Lennart Berntson, universitetslektor i Roskilde. Han menar att på 1960-talet övergick vänstern från att stödja Sovjet till att idealisera befrielserörelser i tredje världen och ledare som Pol Pot. Denna förändring innebar också att man slutade att kritisera kapitalismen för dess förmenta ineffektivitet. I istället var det enligt Berntson kapitalismens produktivitet och den ekonomiska tillväxten som var problemet.

Berntson kommer också med ett allvarligt angrepp mot svenska kulturdebattörer i yttrandefrihetsfrågan:

"Senast var det Stefan Jonsson på Dagens Nyheters kultursida (22.9 2006 och 24.1 2008) som beklagade att yttrandefriheten möjliggör uttalanden och kritik mot de värden som statsmakten prioriterar. Listan på exempel skulle kunna göras mycket längre, framför allt vad gäller många vänstergruppers förståelse för och sympati med rörelser, som till den grad hatar USA och Israel i synnerhet och västvärlden i allmänhet, att inga metoder - heller inte urskillningslöst våld - är dem främmande. Som exempel kan nämnas DN-medarbetaren Andreas Malms hyllning till Hizbollah, liksom Åsa Linderborgs och Erik Wijks upprepade solidaritetsförklaringar med terrordåden mot civila i Irak (Arbetaren 31/2006 respektive Aftonbladet 27/1 2005)."

Att den känslobetingade fascismen skulle återkomma i vänsterskepnad är en bestickande tanke som Berntson inte tillfullo accepterar. Men han ser med saknad på den gamla vänsterns rationalism och arvet från upplysningen som:

"visionen om en alternativ modernitet. Just föreställningen om socialismen som ett mer avancerat samhälle än det kapitalistiska hade en enorm attraktionskraft och var en av vänsterns stora tillgångar. Saken kan också uttryckas så att den revolutionära vänstern var en rörelse som hämtade sin ideologiska näring ur en rationalistisk, framstegsvänlig och utvecklingsoptimistisk teoribildning."

Förklaringen till vänsterns intellektuella kollaps vill Berntson relatera till den postmodernistiska filosofins utveckling:

"Denna fullständiga omsvängning i synen på det moderna samhället går hand i hand med ett filosofiskt paradigmskifte inom vänstern. Under 1980-talet slog den postmodernistiska föreställningen igenom på bred front; marxismen trängdes åt sidan för en teoribildning som var ett frontalt angrepp på den västerländska upplysningsidén och rationalismen. Förnuftet och de stora berättelserna förklarades vara döda och själva sanningsbegreppet ansågs ha spelat ut sin roll. De kollektiva projekten hade avlösts av fragmentiserade och individuella texter eller program. 1980-talets postmodernism skall ses mot bakgrund av att drömmen om ett socialistiskt samhälle stegvis hade sjunkit samman. När den vänsterextreme filosofen Michel Foucault tappade tron på att förnuftet och historien stod på socialismens sida förklarade han förnuftet som sådant för dött."

Var och en som läst texter av Foucault måste enligt min mening irriteras av det dunkla resonerandet och några kan känna igen detta från fascistiska alster. Här finns en yttre kongruens som naturligtvis inte i sig betyder att det finns en inre överensstämmelse i det eventuella budskapet.

Även professor Per Bauhn, praktisk filosof i Kalmar, ser Foucault mer än Marx som vänsterns ledstjärna. Aktivismen riktas dels mot makten som sådan och dels till förmån för subjektivism och relativism. Om maktkritiken skriver han:

"Betyg i skolan är fel, eftersom det är att "stämpla" svaga elever. Att kräva språkkunskaper i svenska är att "exkludera" utrikes födda från arbetsmarknaden. Att frihetsberöva unga kriminella är att "stigmatisera" dem. Att beivra busliv, klotter och vandalism på gator och torg är liktydigt med "repression", och övervakningskameror på brottstyngda platser ses som 'kränkande för den personliga integriteten'."

Relativismen i värdefrågor resulterar i att varje försök att hävda gemensamma värden av vänstern klassas som simpelt maktspråk enligt Bauhn. Han menar att vänstern vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och man tror att krav på anpassning är förtryck:

"De egna värderingarna förefaller väga lätt när någon grupp förklarar sig "kränkt" av ett ifrågasättande. Det blir lättare att klandra sig själv som fördomsfull än att ta strid mot föreställningar och praktiker som utmanar den sekulära medborgarstaten. . . Men motsatsen till makt är inte jämlikhet utan maktlöshet. Det förstod Thomas Hobbes när han ställde naturtillståndets oreglerade tillvaro mot den frihet under lagarna som utmärker samhällstillståndet. Naturtillståndet innehöll inga av de institutionella maktordningar som radikaler är så misstänksamma mot - inga lagar, inga poliser, inga distinktioner mellan laglydiga och kriminella, inga krav på anpassning."

Då återstår endast nävrätten. Professor Bauhn varnar för naturtillståndets återkomst när samhällsmakten drar sig tillbaka:

"Det börjar med klottret på fasaderna, som markerar att här gäller inte samhällets, utan gängens normer. Sedan följer vandaliseringen och småbrottsligheten, de välbeställdas flykt till lugnare områden, beskyddarverksamheten, droghandeln, de slutna gemenskaperna. Samhällets reträtt syns i de uteblivna eller nedlagda polisutredningarna, de ostraffade våldsverkarna, den kvarliggande bråten och skräpet på gatorna. Men reträtten inleds med den intellektuella nedrustningen, med oviljan att hävda skiljelinjer mellan rätt och orätt, mellan de som bidrar till ett gemensamt gott och de som saboterar detta gemensamma goda, och mellan makt som ger individer frihet och makt som berövar dem frihet."

Det verkar vara ett moralfilosofiskt misstag som ligger bakom denna syn. Här har Bauhn avslutningsvis identifierat vänsterproblemets kärna:

"Ett stort ansvar för denna nedrustning vilar på det radikala tänkande som identifierar rättvisa med jämlikhet och ser all samhällelig maktutövning som ett ont, eftersom denna maktutövning med nödvändighet måste skilja mellan dem som är lojala och dem som inte är lojala mot det gemensamma goda."

Det förtjänar att upprepas att rättvisa inte är jämlikhet och utjämning.

Andra bloggar om: vänstern, socialism, kommunism, jämlikhet, rättvisa, nya vänstern, filosofi, idehistoria, politik, samhälle, kultur på intressant.se

Avskaffa värnskatten? - Nej säger Borg

I Dagens Nyheter skriver 17 moderata kommunalordföranden en debattartikel idag 9/4 med rubriken "Moderaterna måste avskaffa värnskatten nu". Huvudargumentet är att värnskatten på fem procent extra över 42 258 kr/mån inte behövs för statsfinanserna (den tar in ca 5 mdr kr). De skriver:

"Värnskatten var en tillfällig åtgärd som socialdemokraterna införde med motivet att statsfinanserna var i kris. Om en borgerlig regering med rekordstort överskott inte kan avskaffa den, vem skall då göra det?"

Andra argument som anförs är att skatten "blivit en straffskatt på utbildning, risktagande och hårt arbete" och att marginalskatten i utlandet är lägre, t ex är den i Norge 40 procent över 824 000 kr (mot 57 procent över 507 000 kr/år i Sverige). Dessutom, skriver de, visar en undersökning av professor Bertil Holmlund från Uppsala universitet och Martin Söderström från Konjunkturinstitutet att ett avskaffande kan bli en ren vinst för statskassan. Detta är dock en förenkling. Det är på grundval av denna undersökning som man kan dra slutsatsen att de beskattningsbara inkomsterna kommer att öka så mycket att det blir en liten vinst.

Men finansminister Anders Borg låter hälsa genom sin pressekreterae A C Johansson att han inte tänker avskaffa värnskatten under den här mandatperioden. "Värnskatten ger enligt Borg ingen ökning av arbetskraftsutbudet. Det anser han däremot att andra utlovade skattesänkningar gör." Se Ekots hemsida idag.

När avskaffandet var uppe till debatt för ett år sedan reagerade Pär Nuder och Mona Sahlin med förvanskade beskrivningar av vad ett avskaffande skulle innebära. De hävdade att detta skulle innebära platt skatt och denna i sin tur att alla betalade lika mycket i skatt. All omfördelning riskerade att avskaffas med denna politik var budskapet första maj förra året. Borg försöker nu förebygga en upprepning.

Men finansministerns obenägenhet att göra en helt naturlig borgerlig reform återspeglar mest hans egen regerings tillkortakommanden i den fördelningspolitiska debatten. Intar man en defensiv och tekniskt orienterad hållning har ju oppositionen en mycket större möjlighet att jaga regeringen med "klyftorna" mellan rika och fattiga. Regeringen har själv bidragit till att folk tror att ett av världens mest utjämnade länder egentligen har närmast lika stora inkomstskillnader som Bushs USA.

Kommunikationsmässigt är regeringen svag på skattepolitikens område. Det kan vara en tidsfråga innan jobbavdragets begränsade effekter blir ett sänke för regeringen. Och den offensiva politiken mot progressiviteten har saknats och närmast varit den motsatta: progressiva skatter är bra. Med dagens avståndstagande från Borgs sida är schismen uppenbar. Han tänker inte göra något åt värnskatten samtidigt som ett växande missnöje ligger och pyr bland moderata väljare. Det är ingen styrkeposition inför nästa valrörelse.

Andra bloggar om: skatter, skattepolitik, värnskatten, progressiv beskattning, platt skatt, regeringen, alliansen, Anders Borg, moderaterna, politik, ekonomi på intressant.se

Är sexuell frihet ett led i lyckopolitiken?

Gjorde den sexuella liberaliseringen folk lyckligare? Om inte kanske vi borde förbjuda pornografi och sex före äktenskapet? Och måste vi inte ingripa mot valfriheten som kanske också gör folk olyckliga? Är inte det moderna samhällets grundfel friheten överhuvudtaget?

I dagens SvD 7/4 skriver Per Gudmundson om den sexuella revolutionen som fyller 40 år. Han tar upp detta ämne från utgångspunkten att Leif Silbersky på 1960-talet var försvarare i ett 30-tal åtal mot pornografiska tidskrifter. Porren släpptes fri och den blev bättre, skriver Gudmundson. Men av ett TV-program från i lördags i AxessTV med John Tralau framgår att både de värdekonservativa och den sexradikala vänstern är missnöjd med hur liberaliseringen föll ut.

Gudmundson verkar sympatisera med att liberaliseringen innebar någonting positivt. "Men blev människor lyckligare?" frågar han. "Blev det som Sibersky tänkte sig?" Det låter oskyldigt men sätter fokus på ett intrikat problem.

En principiell fråga är huruvida tvångsåtgärder på det sexuella området är något naturligt och endast kan angripas om minskat tvång också gör människorna lyckligare. På andra områden där frihet diskuteras är tvång någonting icke önskvärt i sig. Det är endast om tvånget kan motiveras med särskilda argument som det kan accepteras. Frihet är alltså oftast inte ett medel för att öka lyckan. Vad som gör folk lyckligare är enligt detta synsätt omöjligt att ha generella uppfattningar om. Tvång är däremot definitionsmässigt något som folk inte vill utsättas för. Med minskat tvång kan dessutom folk "söka lyckan" på sitt eget sätt utan att behöva styras av andra.

Vi kan göra tankeexperimentet att den sexuella revolutionen gjort folk mer olyckliga enligt någon sofistikerad utilitaristisk mätmetod. Betyder detta att vi skall beklaga liberaliseringen och arbeta för att restriktioner införs mot pornografiska alster, sex före äktenskapet, bildpubliceringar i det offentliga rummet och tvådelade baddräkter?

Det är möjligt att en del av vänstern hade syftet att förfina lyckopolitiken med både friare sex och planekonomi, vilket Gudmundson antyder. Det skulle kunna vara en orsak till missnöjet med dagens resultat av liberaliseringen. Men är det inte troligare att en del av dem som är för tvång mot andra människor också finner möjligheter att utöva tvång på sexområdet? Innerst inne är sådana människor inte intresserade av att öka lyckan för andra utan deras intresse ligger i att utöva tvångsmakt mot andra. Att en del av de konservativa har liknande bevekelsegrunder visar den historiska utvecklingen.

Sexuell ofrihet kan både vara ett resultat av religiösa föreställningar, ett primitivt samhällets behov av säkra släktskapsrelationer och psykologiska förhållanden. I takt med moderniseringen har kravet på större sexuell frihet blivit naturligt och svårt att motstå. Redan på 1800-talet ville socialisterna avskaffa familjen och införa kvinnogemenskap. Av Marx och Engels kunde man förstå att detta redan praktiserades av bourgeoisien - dvs männen hade tillgång till fri sex (manifestet). Några år senare gjorde Marx hushållerskan med barn och Engels fick ta på sig faderskapet.

Varför har vänstern fått sexualskräck, blivit nymoralistisk och fördömande, frågar Henrik Alexandersson på sin blogg.

Kanske är det så att det finns en andel av befolkningen som psykologiskt är intresserad av hur andra har det med sexet och gärna skulle vilja kontrollera detta med tvång och restriktioner. När det finns religiösa eller smittskyddsrelaterade skäl för restriktioner blir bigotta personer konservativa för att få utlopp för sina behov att få utöva tvång. När dessa skäl blivit urmodiga kan dessa personer istället bli vänster och utveckla teorier om exploatering och kommersialisering av sexet som skäl för varför tvång och restriktioner bör införas.

Vänsterns frihetssträvanden på sexområdet kanske inte kan tas på allvar. De tidiga socialisterna ville komma åt de samhällsbärande delarna av befolkningen både vad gäller äganderätten, samhällets organisation i stort och i form av "kvinnogemenskap". I det senare fallet hade de i egenskap av män också ett mera omedelbart egenintresse. När inte detta argument för fri sex längre har någon aktualitet utsätter sig vänstern för risken av infiltrering från bigotta element som ser chansen att under socialistiska förtecken införa mera tvång.

Finns det då anledning att diskutera sexuell liberalisering i lyckotermer? Det tror jag skulle kunna bli en fara för alla frihetssträvanden. Snart skulle ett antal pundits förklara att den moderna människans traumatiska uppväxttid beror på för stor sexuell frihet och oförmåga att leva upp till förväntningarna för en "normal person" att ha frekvent sex med tillräckligt antal partners och med önskvärda tekniker.

Nästa steg är att förklara att valfrihet gör folk olyckligare (det förekommer då och då redan idag). Vi måste reglera konsumtionen så att alla blir lyckligare. Och yrkesvalen? Vi måste reglera vad folk skall jobba med för att de inte skall bli olyckliga. Ägandet måste också regleras så att folk inte blir olyckliga av felinvesteringar. Snart måste kanske all frihet utvärderas gentemot vilka konsekvenser friheten har för lyckan. Det kanske är friheten som är grundfelet i det moderna samhället och som gör människorna olyckliga?

Nej, friheten har ett värde i sig och är inte ett medel för lyckan.

Andra bloggar om: lycka, sex, frihet, filosofi, utilitarism, socialism, vänstern, Marx, pornografi, Silbersky, politik, samhälle på intressant.se

Fel perspektiv på sjukförsäkringen i Ekots intervju

I Ekots lördagsintervju framträdde socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson. Hon fick en rad frågor om de nya planerade sjukförsäkringsregelerna. Men perspektivet var hämtat från remissinstanserna som tycks se åtstramningen från den enskildes synvinkel. Det intressanta hade varit att få veta om regeringen har någon möjlighet att leva upp till huruvida utlovade minskningar av utanförskapet kommer att uppnås.

Intervjun gjordes av Margit Silberstein som vanligtvis brukar vara en skärpt journalist som vet vad som är relevant. Men i detta fall blev intervjun inte bara rörig, med långa försök att klargöra reglerna i de nya förslagen, utan också helt missriktad. Går man till Ekots hemsida utannonseras också intervjun precis på det sätt som en politiskt intresserad lyssnare väntar sig: "Regeringen stramar åt reglerna för dem som är sjukskrivna. Leder den politiken till att fler kommer tillbaka till arbetslivet?" Men istället försökte Silberstein med stor envishet få fram vilka regler som skulle gälla efter 6 månader respektive ett år och om det inte blev ett lotteri om man då skulle få 75 eller 80 procents ersättning eller rentav 64 procent som förtidspensionerad.

Här måste något ha gått fel. Den intressanta frågan är ju om regeringen kommer att lyckas med att minska utanförskapet som enligt KI:s tabell häromdagen visar på en minskning med bara 21 000 helårsekvivalenter färre sjukskrivna det första borgerliga året och helt oförändrat antal förtidspensionerade. För nästa år är prognosen en minskning med 15 000 färre sjukskrivna och 4 000 färre förtidspensionärer. Det verkar som om politiken håller på att bli ett stort fiasko och att Försäkringskassans generaldirektör kan sitta minst lika löst som Arbetsförmedlingens nyss avskedade GD.

Kanske borde ministern själv bytas ut om hon inte kan sköta politiken bättre? Husmark Pehrsson borde ha inledningsvis fått fram att det finns undersökningar som visar att många sjukskrivna har arbetsförmåga och att sjukskrivningar kanske används som ett substitut för den mera oförmånliga a-kassan. För att råda bot på detta måste reglerna stramas åt. De förslag socialförsäkringsministern nu kommer med borde då kritiskt granskas med avseende på vilken effektivitet de har för att få ut dem med arbetsförmåga på arbetsmarknaden. Dessutom borde åtgärdernas förmåga att ge de f d sjukskrivna nya jobb diskuteras. Ingenting av detta framkom i intervjun. Finns det ingen redaktionsplanering på Ekot?

Avslutningsvis togs pensionsfrågan upp. Husmark Pehrsson kom då med en intressant förklaring till regeringens syn på jobbavdraget som inte ger någon skattelättnad för pensionärerna. Hon menade att eftersom jobbavdraget ökat sysselsättningen så att pensionssystemets intäkter i form av arbetsgivaravgifter ökat, så kommer den s k bromsen inte att slå till. Det gynnar pensionärerna som annars skulle ha fått en real försämring av pensionerna. Pensionärerna borde vara tacksamma
.
Men om det är högkonjunkturen som medfört den högre sysselsättningen och jobbavdraget inte bidragit just någonting kommer frågan att bli helt annorlunda. Då har en grupp medborgare ensidigt gynnats med en skattesänkning som inte ens gett några indirekta positiva effekter åt pensionärerna. I så fall för regeringen en diskriminerande skattepolitik av ett slag som vi inte sett tidigare i Sverige. Frågan borde vara huruvida jobbavdraget borde omprövas.

Andra bloggar om: sjukförsäkring, förtidspensionering, utanförskapet, nya jobb, socialförsäkring, Husmark Pehrsson, Ekot, media, pensioner, politik på intressant.se

Den svenska välfärdsmodellen hyllades hos Ratio

Hur ser framtidens välfärdsstat ut? Demografiska problem gör att mycket kommer att förändras. Kanske måste den generella politiken omprövas. Betyder det att det svenska samhället inte längre kan hållas ihop? Kan vi tillåta "topping up"? Det var några frågor som berördes under en debatt hos Ratio där bl a Katerine Kielos medverkade.

På tordagskvällen 3/4 hade näringslivets forskningsinstitut Ratio ett seminarium om den framtidens välfärdsstat. Det inleddes med en exposé av välfärdsforskaren Andreas Bergh, författare till boken Den kapitalistiska välfärdsstaten, som nu kommer att tas över av Norstedts förlag. Jag har tidigare skrivit ett par artiklar om boken med fokusering på den kapitalistiska välfärdsstatens uppgång och den "interventionistiska välfärdsstatens" kris med början från 1972. I grova drag handlar det om först viss enighet om ekonomisk och därefter om införandet och avvecklandet av ett radikalt, progressivt skattesystem.

Bergh inledde med hur välfärdsstaten under de senaste 10 åren övervann krisen och undvek ett sammanbrott. Detta relaterade han till boken Vinter i välfärdslandet skriven av Elisabeth Langby i början av 1980-talet och återutgiven 1993. Han kunde visa ett antal punkter i bokens profetia som inte kommit att slå in. Orsakerna till detta får kommande forskning försöka belysa. En central punkt i välfärdsstatens revansch var den högre tillväxten i Sverige 1997-2006 på 2,8 procent som varit högre än andra europeiska länders och i klass med USA:s.

Enligt Bergh kommer välfärdsstaten att i framtiden ställas inför ett antal problem som borde börja diskuteras nu. Han pekade på den försämrade demografiska utvecklingen som han ansåg har blivit ett problem nu (i år?) och som håller i sig till 2030. Det är en överdrift. Arbetskraften kommer att öka i absoluta tal ända till 2012 (enligt KI:s senase rapport). Och det är först när 40-talisterna blir mer än 80 år som de kan förutses bli verkligt vårdkrävande. Vi har därför tid på oss att implementera nya lösningar till början av 2020-talet. Just nu är det de små kullarna från 30-talet som börjar bli vårdkrävande vilket ger en tillfällig lättnad.

Nåväl, Bergh pekade på några frågor vi måste ta ställning till i en nära framtid för att få välfärdsstaten att fungera. En är huruvida "topping up" skall tillåtas. Får man betala extra för att få vin till maten på äldreboendet? I så fall borde man få betala för att få en operation utförd snabbare än eljest. Kan vi tillåta avgifter för social service - t ex för högre utbildning? Och hur ställer vi oss till att fortsätta att arbeta i samma utsträckning som tidigare trots att samhället blir rikare?

Första kommentator var Katrine Kielos, tf chefredaktör för Dagens Arena på nätet (vänsterinriktad). Hon tog dock inte ställning till Berghs frågor men medgav att det kanske behövdes ännu högre skatter. Däremot menade hon att Berghs bok kunde ha betitlats "Den socialdemokratiska välfärdsstaten" och att han var välkommen i "Partiet". Andra kommentator var Frida Johansson Metso, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Hon talade mest om helt fri invandring men deklarerade att också hon var en anhängare av den generella välfärdsstaten.

Ratios VD Nils Karlson försökte få debatten att bli mindre av en hyllning och istället hetta till men det blev aldrig några riktiga motsättningar även om en del skarpare frågor kom från publiken. Framförallt fick vi inte veta hur de mera konkreta problemen med välfärdsproduktionen skulle kunna lösas i framtiden. Inte heller fick vi veta varför den svenska modellen måste bygga på generell välfärdspolitik när andra länder kan klara sig med mera grundtrygghetsbaserade och selektiva lösningar. Kielos menade litet vagt att det var för att "hålla ihop samhället". Det skulle alltså implicera att svenskarna är ett speciellt trätgirigt folk som skulle bygga barrikader och revoltera på gatorna om inte alla fick bidrag och gratis tjänster från den offentliga sektorn. Fan tro´t.

Troligare är att alla tre debattörerna är produkter av den moderna myten om välfärdspolitiken som går ut på att detta är "Den Svenska Modellen" som inte får ifrågasättas. Som jag skrev häromdagen är den generella välfärdspolitiken betingad av en taktisk motivering: genom att dutta ut bidrag och gratistjänster till alla kan man motivera högre skatter än vad som behövts jämfört med om man haft "raka rör" i systemen. En ansenlig del av skatterna kan då användas för en omfördelning som medborgarna inte är medvetna om. -Ett demokratiskt underskott, om inte annat. Finansdepartementet har också underbyggt denna föreställning genom sina underliga genomsnittsberäkningar av omfördelningen. Metso hänvisade mycket riktigt okritiskt till att "åtta av tio skattekronor går tillbaka till dig själv", vilket även är ett påstående som skämmer Andreas Berghs bok.

Det kanske är så att den generella välfärdspolitiken inte kan klara framtidens utmaningar eftersom det inte verkar möjligt att höja skattetrycket så värst mycket mera. Om vi hade vant oss vid ett grundtrygghetssystem som hade byggt på möjligheten att skaffa sig tilläggsförsäkringar skulle nya utgiftsbehov kanhända mycket enklare skulle gå att lösa. Ett sådant system skulle också ha kunnat reformeras genom införandet av medborgarkonton som både hade hållit nere tendenserna till överutnyttjande av välfärdsförmånerna och hjälpt till att utjämna risker och livscykelbetingade ojämnheter.

Andra bloggar om: välfärdspolitik, välfärdsstat, socialstaten, generell välfärdspolitik, demografi, välfärdsforskning, välfärd, politik, ekonomi på intressant.se