Motverka sotutsläpp istället för att minska bilkörningen

Forskningen kring de bruna molnen över Asien visar att det borde vara bättre att minska sotutsläpp från småskalig förbränning än att satsa på dyrbara åtgärder för att minska koldioxidutsläppen. Men låsningarna i klimatpolitiken kommer kanske att bromsa effektiva åtgärder för nedkylning.

De svenska klimatforskarna Henning Rodhe och Örjan Gustafsson, professorer vid SU, skriver i en debattartikel i DN idag 27/2 om det bruna moln som uppträder över Asien. Som tidigare har framgått består det till oväntat stor del av sotpartiklar från småskalig eldning av ved, jordbruksavfall och torkad kodynga.

Uppvärmningen från dessa sotpartiklar svarar för uppemot en hälften så stor uppvärmning som koldioxiden står för. Därför finns det en stor potential för klimatpolitiken i att minska denna småskaliga förbränning. Dessutom skulle effekten komma inom några veckor i form av en avkylning. Minskade utsläpp av växthusgaser har egentligen ingen kylande effekt utan de dämpar endast temperaturökningen enligt den rådande teorin.

Genom att FN:s klimatpanel IPCC i sin "summary for executives" slagit ihop partikelutsläpp i form av svarta sotpartiklar och vita partiklar orsakade av svaveldioxid har inte uppvärmningen från sotpartiklarna uppmärksammas. De svarta värmer och de vita kyler. Därför menar författarna att åtgärder borde sättas in mot småskalig förbränning så att man kan vinna tid för åtgärder mot koldioxidutsläppen.

Den slutsats som man kan skönja är att det är bättre att satsa på sotmotverkande åtgärder än att förhasta sig med dyrbara koldioxidreducerande åtgärder som minskade bilresor, flygresor eller sänkt inomhustemperatur och ändrade kostvanor.

Att satsa på metanolbilar framstår nu som ett misstag. Detta har blivit ett dyrt sätt att åstadkomma en obetydlig minskning av koldioxidutsläppen som ändå inte har någon möjlighet att bli en framtida metod i större skala. På köpet får vi en forcerad avfolkning av glesbygden genom kraven på nedläggning av tankställen som inte erbjuder alternativa bilbränslen.

Rimligtvis borde det vara betydligt billigare att åstadkomma en reducering av sotutsläppen än gängse åtgärder mot växthuseffekten räknat i temperaturpåverkan per satsad penningsumma. Hinner detta beaktas i klimatpropositionen om tre veckor? Kanske låsningarna i klimatpolitiken kommer att motverka de effektivaste åtgärderna därför att de inte nya rönen inte riktar sig mot bilismen? Det är ju motviljan mot individualism och bilåkning som framstår som klimatfolkets egentliga drivkraft.

Andra bloggar om: växthuseffekten, bruna moln, sotutsläpp, bilism, bilkörning, klimatpolitik, miljö, klimat, global uppvärmning, klimathotet, klimatförändring, IPCC, politik på intressant.se

Vad borde Obama göra?

Nu kommer Obamas första budget. Underskottet blir 12,3 procent av BNP. En hel del av krisåtgärderna borde sätta fart på ekonomin. Men en del av budgeten pekar på ökad offentlig sektor och högre skatter för de rika i framtiden. Krispolitiken blir ett tillfälle att premiera de egna politiska värderingarna.

Om vi bortser från politiska låsningar i den amerikanska stabiliseringspolitiken kan det vara intressant att spekulera kring vad Barack Obama akut skulle kunna göra åt den ekonomiska krisen och jämföra med vad som finns i stimulanspaketet ARRP på $787 mdr (tid vers). Kommer Obamas politik att hjälpa eller tvärtom förvärra utvecklingen? Bakgrunden är den översikt som SvD:s korrespondent Karin Henriksson publicerade 21/2 . Enligt uppgifter idag (DN) blir det planerade budgetunderskottet totalt 12,3 procent av BNP. Utgångspunkten är alltså den kris som vi har idag med alla de misstag som redan begåtts tidigare. Då ser vi ett behov av åtgärder på tre områden:

1) Fastighetskrisens reala verkningar
2) Bristen på krediter
3) Sjunkande privat konsumtion

1) Vad kan Obama göra åt de enorma överinvesteringar som gjorts i bostäder? USA har tomma småhus som motsvarar flera års produktion. Trots att låneräntorna sjunkit något måste bankerna snarare säga upp fler lån än låna ut pengar till hugade småhusköpare. Det första problemet beror på bristande säkerheter när småhuspriserna sjunkit. Även folk med 25 procents kontantinsats vid köpet har mist sin säkerhet. Därför måste bankerna förmås att temporärt nöja sig med sämre säkerheter. Staten kan också subventionera räntorna för dem som har svårast att klara sina löpande betalningar (finns i ARRP). Rivningar kan stimuleras. En del av överkapaciteten kan med fördröjning överföras till väg- och broarbeten. Starkare banker tas upp i p 2.

2) Bristen på krediter började man bekämpa redan i höstas genom TARP. Här finns fyra problem. a) Skräcken för bankrusningar (det finns dock insättargarantier). b) Skräcken för att utlåning sker till institutioner med "giftiga" givna krediter. c) Skräcken för utlåning som ger ökade förluster. d) Minskning av utlåning för att regleringskvoter inte uppfylls.

2b) En bank som inte får låna pengar på annat håll (en lika betydelsefull upplåningskälla som småspararna) därför att banken misstänks kunna komma på obestånd, kan i sin tur inte låna ut lika mycket pengar som tidigare (snarare måste den betala tillbaka). I Sverige har detta delvis lösts med ett stabilitetspaket som garanterar bankens låneinstrument. De banker som deltar får mot avgift en statlig försäkring som betyder att om banken får svårigheter kommer fordringsägarna (t ex pensionsfonder som investerat i bankcertifikat) ändå att få sina pengar. I USA förs en diskussion om en total bankgaranti eller rentav ett temporärt statligt övertagande. Staten skulle alltså antingen täcka kreditförluster på givna lån eller rentav även kommande kreditförluster.

2c) När den ekonomiska krisen har framskridit blir nästan all utlåning riskabel. Både privatpersoner och företag kan ju komma på obestånd om krisen förvärras. Nyutlåningen måste även i fortsättningen ske restriktivt men helst på grundval av en inte alltför pessimistisk framtidsbedömning. Åtgärder som får ner räntan till normal differens mot styrräntan är en första väg. Inte ens i Sverige är vi där. Det märks t ex för industriobligationer men också på interbankräntan som ligger 0,3 procentenheter över styrräntan. I USA är differensen däremot fortfarande 1 procentenhet (mot som värst 3,5). Också därför uppstår diskussion om statligt övertagande. Risken är dock att långivningen då blir alltför frivol.

2d) Regleringskvoter för bankerna kan avse relationen mellan eget kapital (primärkapital) och utlåningen eller andra regleringar som kassakvoter (en andel i kassa eller på konto i centralbanken). Om förluster reducerar det egna kapitalet eller en allmänt mer försiktig tillämpning av kvoten är nödvändig måste kreditgivningen minskas och lån sägas upp. Staten kan då bidra med hybridkapital som räknas in i primärkapitalet. Mer långtgående är att staten går in med ägarkapital i bankerna. USA tycks inte ha hybridkapital eftersom man där laborerar med att omvandla preferensaktier till primärkapital.

3) Sjunkande privat konsumtion motverkas i ARRP med skattesänkningar, ökad arbetslöshetsersättning och andra bidrag samt anställning av arbetslösa i offentliga projekt. En svårighet är att sänkta skatter kan sparas. Någon federal moms som kunde sänkas temporärt finns inte. Kanske det hade varit bättre att inte ge skattesänkningen som ett engångsbelopp på 400 dollar utan istället ge en konsumtionscheck med tidsbunden giltighet? Man måste också se upp med de offentliga projekten så att de inte blir varaktiga. Det är illa nog om de är så långvariga att de binder resurser i nästa konjunkturuppgång. Det skall helst röra sig om tidigareläggningar som kan göras i lågkonjunkturen. En fördel med detta är att offentliga investeringar kan dras ned i högkonjunkturen vilket medger att minskat hushållssparande då inte behöver mötas med skattehöjningar.

Ytterligare åtgärder skulle kunna vara införandet av skrotningspremier för bilar, vilket redan förekommer i Europa. En del av bilindustrin borde också kunna ersättas med produktion av vindkraftverk.

Kritiken

Man kan ställa sig kritisk till Obamas stabiliseringspolitik av flera olika anledningar. En allvarlig invändning är att om krisen blir kortvarig riskerar tajmingen återigen att bli felaktig. Detta gäller särskilt de tröga satsningarna på infrastrukturinvesteringar. Sådana borde ha förberetts som en beredskapsåtgärd så att de snabbt hade kunnat sättas igång. Men den dominerande stabiliseringspolitiska doktrinen såg sådana finanspolitiska åtgärder som principiellt obehövliga. Stabiliseringen kunde i huvudsak klaras med ränteförändringar.

En annan kritik är mer svepande och innebär att en stabilisering leder till nya (och värre) problem i framtiden på samma sätt som den tidigare, skenbara stabiliseringen ledde till dagens kris. Den kan också kombineras med en moralistisk kritik av massornas hemfallenhet åt oanständig lyxkonsumtion med lånade pengar. På 1930-talet kallades företrädarna för denna inriktning "likvidationister" eftersom de ville likvidera all "osund" verksamhet som inte längre var lönsam. Båda dessa kritiska linjer avstår från att närmare analysera vari svårigheterna består och hur motåtgärder skulle förvärra situationen.

Eftersom opinionen inte kan skilja mellan stabiliseringspolitik och värderingspolitik passar många på att föra fram sina politiska värderingar som ett föregivet led i den ekonomiska kritiken. Sålunda kritiserade Republikanernas talesman Bobby Jindal, guvernör i Louisiana, Demokraterna för att de istället för att åstadkomma ekonomisk tillväxt kommer att "skapa tillväxt i staten, höja våra skatter och öka kommande generationers skuldbörda" (DI 26/2, s 14).

Denna kritik är bara relevant om valet står mellan förvärrad kris nu och större offentlig sektor i framtiden. Obama har utlovat både besparingar och skattehöjningar (över $250' i familjeink). Som vanligt finns alltså en fördelningspolitisk konflikt inbäddad i stabiliseringspolitiken. Men Obama lovar också besparingar motsvarande 14 procent av BNP de närmaste 10 åren (3% 2013). Problematiken faller tillbaka på F D Roosevelts New Deal som perioden 1933-40 ökade de federala utgifterna från 8 till 10 procent av BNP. Vissa försök, som underkändes av HD, sågs som rent socialistiska och diskrediterade all ekonomisk politik mot depressioner såsom varande suspekt i breda kretsar (bloggart).

Resultatet nu kan bli en större offentlig sektor men de krismotiverade utgifterna är i betydande omfattning tidsbundna. Däremot kommer sannolikt värderingspolitiska utgiftsökningar för sjukvård och undervisning (nu förklädda som krisutgifter) att bli bestående och kräva skattehöjningar i framtiden. Det tycks vara en gratischans som ingen tackar nej till. Det är mot detta som kritiken konkret borde inriktas.

Argumentet med ökad skuldbörda är tvetydigt. Eftersom avsikten är att minska underskottet i utrikeshandeln är skuldbördan inhemsk och inte generationsbetingad - några får ökade ränteintäkter och avbetalningar medan andra får betala. Men, som sagt, detta har inte så mycket med den akuta stabiliseringspolitiken att göra.

En helt annan kritik är den som kommer från SEB:s ekonomer som menar att ARRP borde vara tre gånger större. Denna bedömning ligger mera i linje med Kinas stimulanspaket som motsvarar 13 procent av BNP. Men visserligen är 787 mdr bara 5,6 procent av BNP. Tillsammans med underskottet från Bushs tid och utgifter för Obamas sjukvårdsreform blir underskottet ändå 1,75 biljoner USD eller 12,3 procent. Vi får rimligtvis se hur stark finanspolitisk stimulans i ett något framskridet skede av en allvarlig konjunkturnedgång kommer att verka i praktiken. Enligt gängse ekonomisk teori borde detta sätta en hel del fart på ekonomin i USA.

Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, Obama, finanspolitik, stimulanspolitik, expansionspolitik, budgetunderskott, depression, lågkonjunktur, räddningspaket, USA, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Ska kulturen förädla eller oroa?

Kulturministern försvarade sig i DN igår 24/2 mot angreppet från Jessica Kempe 19/2 om NUG. Men Kempe svarar med en anklagelse om maktmissbruk och antyder brott mot yttrandefriheten. Hon vidhåller uppenbarligen anklagelsen om att Lena Adelsohn-Liljeroth underblåser konstföraktet. Är det så att en kulturkonservativ inte kan vinna en kulturdebatt som handlar om statssubventionerad konst?

Frågan gäller i detta fall konstfackseleven NUG:s examensarbete i form av en film som i lätt eskapistiska former skildrar en snabb nedklottring av en tunnelbanestation, en tunnelbanevagn och demoleringen av ett fönster i denna vagn. Kulturministern har kommenterat detta arbete med att det inte är konst utan en skildring av en vandalisering - ett lagbrott. I DN 24/2 utvecklar hon den senare tankegången men avstår från att definiera vad som "är" konst.

Jessica Kempe är konstkritiker i DN och liksom kulturministern en varm anhängare av tesen att skattebetalarnas pengar skall användas för stöd till konst och kultur. Kontroversen gäller nog egentligen vad som skall falla inom ramen för det av etablissemanget använda konstbegreppet. Men på den punkten har ministern tydligen backat och försöker gömma sig bakom en anklagelse om att det faktiskt har begåtts kriminella handlingar.

Den debatten kanske snabbt kan avskrivas om det visar sig att filmen är ett montage där inget av det krimininella skett i verkligheten. Men likväl återstår två frågor:

1) Är vissa typer av "konst" något som bör undertryckas av företrädarna för den kultursyn som för tillfället intagit statsmakten?

2) Om konst och kultur är en kollektiv nyttighet som syftar till allas bästa är då "oroande" konst något som faller in under kulturens förädlande syften?

(1) En kulturkonservativ företrädare kan tänkas mest ivra för klassisk finkultur och se ner på avantgardistisk och kontroversiell modern konst. När modernisterna gör opinionsmässiga övertramp får då anslagen till Konstfack minskas och kommunerna stoppa av dem finansierad "kontroversiell kultur"? Kempe menar att detta är ett brott mot grundlagen. Det är nog fel argument. Men hon menar kanske att en borgerlig kultursyn inte skall få främjas av den offentliga sektorn?

Att staten inte understöder viss kultur är inte detsamma som en begränsning av yttrandefriheten. Det fordrar att staten förbjuder sådan kultur och det strider mot grundlagen. Men Kempe menar faktiskt att om den offentliga sektorn inte ger pengar till kulturen har man kränkt den konstitutionella rätten ”att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor … och konstnärligt skapande … i vilket ämne som helst”. Är inte detta ett grovt tankefel?

Inte står det i grundlagen att den politiska majoriteten inte på alla sätt och med järnhård konsekvens skulle få använda offentliga medel - många fler miljarder än idag - till att främja en viss kultursyn och inte ge ett rött öre till oppositionens kultur. Det är ju det som är formell demokrati! I den politiska teorin pekar man istället på det okloka att göra på detta sätt. Majoriteten kan måhända försättas i minoritet och då kommer den nya majoriteten inte att bli så nådig.

Debatten från kulturkonservativt håll handlar ytterst om försök att nå konsensus om kulturbegreppet. Borgerlig finkultur borde vara det som "egentligen" är kultur. Jag tror att konstpsykologin skulle kunna bekräfta att det är vad de flesta tycker (i varje fall om man gör en sväng åt Hötorgs-hållet). Men det finns en liten minoritet som tycker annorlunda och som sätter en ära i att aldrig gå med på konsensus . Den kulturkonservative har inte lyckats utveckla någon estetisk teori som skulle kunna visa att den förment förgripliga konsten inte "är" konst.

(2) En sociologiskt grundad förklaring till varför kultur får stöd av staten med skattepengar är att makthavarna sedan mycket länge önskat förverkliga sina egna preferenser på ett prisbilligt sätt. Det argumentet kan man naturligtvis aldrig framföra i den offentliga debatten. Ofta undviker man motiveringsdebatten helt och hållet. Men när debatten tas upp kommer för det mesta otydliga hänvisningar till att kulturen är vad vi nationalekonomer kallar en kollektiv nyttighet.

Kulturyttringarna skulle sålunda ha en förädlande effekt som kommer alla skattebetalare till del - inte bara dem som direkt tar del av de subventionerade aktiviteterna. Detta argument tillbakavisas av litteraturprofessorn i Oxford John Carey som bl a gått igenom empiriska undersökningar av kulturens förfiningseffekter (bloggartikel).

Den fråga som bör ställas är vilken förädlande effekt konstverket Territorial Pissing (kopia) av pseudonymen NUG har på betraktarna och på vilket sätt de vidareförmedlar sina intryck så att samhället blir bättre? Någon kanske kan anföra att det initierar en kritisk debatt om klotter och att detta leder till en spontan medborgaranda som befordrar ingripanden mot klottrarna. Jag har en känsla av att denne någon i så fall är fel ute. Konstverket skall snarare oroa det knegande etablissemanget och uppegga hos betraktaren känslor och behov av destruktiv handling mot kälkborgerlighetens symboler. Det är dit kälkborgarnas skattepengar skall gå.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konst, klotter, grafitti, Konstfack, NUG, Adelsohn Liljeroth, skadegörelse, vandalisering, videokonst, skatter, estetik, demokrati, kollektiva nyttigheter, yttrandefrihet, politik på intressant.se

Nio kärnkraftsreaktorer kan bli lönsamma

Med fri energimarknad och elcertifikat kan det bli lönsamt att investera i nio nya kärnkraftsreaktorer. Elpriset är då 35 öre/kWh och elexporten kan öka. Med successiv avveckling stiger elpriset till 52 öre och den elintensiva industrin måste flytta utomlands. Men denna konsultprognos måste revideras genom kärnkraftsuppgörelsen.

Jag var på ett lunchseminarium idag 23/2 där ekon dr Niclas Damsgaard från Econ Pöyry presenterade rapporten Framtidens energilösningar: Effekter av energipolitiska vägval. Den hade beställts av Svenskt Näringsliv som också arrangerade seminariet (smf). Arbetet och modellsimuleringarna hade påbörjats långt tidigare än då den borgerliga kärnkraftsuppgörelsen var klar. Därför hamnar rapportens "vägval" litet vid sidan om dagens debatt. Men det finns intressanta kalkyler som är till hjälp också för dagens diskussion.

Rapporten utgår från ett scenario kallat "Öppenhet" och ett kallat "Begränsning". Ö-alternativet är marknadsekonomiskt och tillåter kärnkraftsförnyelse. B-alternativet är mer planekonomiskt och tillåter kärnkraft så länge den inte förnyas. Tidshorisonten sträcker sig till 2035 och då har B fortfarande 21 TWh kärnkraft kvar medan Ö har 131. Utgångsåret 2007 svarar kärnkraften för 64 TWh av den totala elproduktionen på 145 TWh (44 %).

Bland journalister ryser man inför kravet att klara "excersisen" med terawattimmar (tera stavas med ett "r" och betyder en biljon Wh eller 1 000 GWh). Förra gången det gällde (1980) var det inte många som hängde med. Men även om journalister är lata måste man lära sig elementa om energibalanser och skillnaden mellan elproduktion och energiproduktion.

Med B-alternativet kommer elpriserna att bli 50 procent högre än i Ö-alternativet (52 öre/kWh mot 35 öre). Trots detta kommer kärnkraften att byggas ut. De nya nio reaktorerna kommer tillsammans med kvarvarande reaktorer att generera 131 eller 67 TWh mer än idag. Det mesta av tillskottet kommer att exporteras (57 TWh) vilket ersätter kolkraft som motsvarar hela Sveriges nuvarande utsläpp.. Men även vindkraften och kraftvämen byggs ut, med 6 resp 8 TWh (genom subventioer då kostnaden äe 70-80 öre/kWh).

Här kan man omedelbart konstatera att kalkylen är obsolet: Alliansen har infört starkare inslag av planhushållning genom att explicit ange att den förnybara produktionen skall subventioneras till minst 25 TWh redan till 2020 och vindkraften till 30 TWh senare . Detta förutsätter en förlängning av elcertifikaten eller annat som Ö-alternativet inte räknat med.

Ökade subventioner kommer naturligtvis att höja elpriserna gentemot användarna men inte mot kärnkraftsproducenterna. Dessutom kan man med viss sannolikhet förutse att den s k effektskatten för kärnkraft på ca 5,5 öre/kWh kommer att belasta även ny kärnkraft. Båda dessa ogynnsamma faktorer kommer att försämra kärnkraftens lönsamhet. Därför kommer inte nio kärnkraftsreaktorer att byggas med nuvarande prognoser för en kärnkraftsöppen politik.

På seminariet talades det om att Alliansens uppgörelse för med sig en utveckling som ligger emellan Ö och B. Det hade varit intressant att få veta om det i praktiken betyder åtminstone 4-5 reaktorer i drift 2035.

Man kan också fråga sig om B-alternativets beräkningar är realistiska. Här ingår vindkraft på 34 TWh 2035 (en utbyggnad med 33). Det är möjligt att om man får tid på sig så kan man med mycket stora subventioner åstadkomma detta. På seminariet uttalade sig Elisabeth Nilsson, VD på Jernkontoret, mycket skeptiskt till vindkraftens potential: den går inte 8 000 timmar per år utan bara ca 2 500 (inte ens en tredjedel av tiden). Hon ifrågasatte huruvida Energimyndigheten räknat rätt i sina kalkyler på 30 TWh så snart som till 2020 vilket klimatfolket redan tar för givet.

En avveckling av kärnkraften innebär i B att elförbrukningen minskar med 2 TWh till 2035 (dock finns 21 TWh kk kvar). Med Ö kan förbrukningen öka till 161 TWh. Skillnaden är störst för den elintensiva industrin som får 21 procent mindre el i B. Enligt specialanalyser i rapporten kommer denna industri att få "betydande svårigheter" och delar av den kan väntas flytta utomlands. Dessutom rikerar den sista delen av kärnkarften när den avvecklas enligt min mening att främst drabba elintensiv industri som då kan tappa 60 procent av sin redan nedskurna eltillförsel.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, miljö, klimat, Alliansen, energi, el, elbrist, energipolitik, elpris, vindkraft, förnybar energi, politik, ekonomi på intressant.se

Intuition får avgöra Saabs framtid

Frågan om nedläggningen av Saab är egentligen ganska enkel. Det konstiga är att man lyckades diskutera Saab nästan en halvtimme i söndagens Agenda där Maud Olofsson debatterade med Mona Sahlin utan att någon kalkyl nämndes.

Saab sägs nu ha en affärsplan som är så fantastiskt bra att regeringen nästan bara behöver gå in med lånegarantier på 5 miljarder kronor för att Saab skall överleva och blomstra. Det stämmer knappast med verkligheten eftersom General Motors med all sin erfarenhet inte vill ställa sig bakom denna plan. Alltså är det mest sannolika att Saab misslyckas. De 5 miljarderna kommer att åtföljas av krav på ytterligare några tiotal miljarder de närmaste fem åren.

Det man saknar i debatten när det funnits tid att räkna på olika alternativ är ekonomiska överslagskalkyler för olika alternativ. Grova beräkningar är väl bättre än intuition och analogier med varvsstödet? Tidigare skymtade början till en kalkyl när man från näringsdepartementet menade att för fem miljarder skulle Saabs 4 000 anställda kunna gå arbetslösa i fem år. Det var naturligtvis en ofullständig beräkning eftersom underleverantörerna inte fanns med.

Borde det inte gå att skissa ett scenario med subventioner på säg 20 miljarder under 5 år med viss krympning av arbetsstyrkan som ställs mot ett annat där arbetslösheten och utbildningsinsatserna först ökar men sedan successivt minskar? Dessutom bör beaktas att Volvo och dess anställda kanske behöver mindre stöd. En hållpunkt i en sådan kalkyl är att 10 000 arbetslösa kostar staten ca 1,3 miljarer kronor om året (netto).

Varför kan inte Agendas redaktion kräva att debattdeltagarna har med sig några fakta i debatten? Eller är de enklaste siffror för svåra för tittarna att ta till sig? Den med mest förtroendeingivande intuition skall istället få vinna debatten. Att det verkade vara Maud Olofsson förtar inte kravet att näringsministern borde ha kunnat hänvisa till beräkningar.

Fler detaljer om debatten finns på Kjellbergs blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Saab, fordonsindustrin, Maud Olofsson, Mona Sahlin, bilindustrin, stödpolitik, subventioner, skattebetalarnas pengar, politik, ekonomi på intressant.se

New Deal tredubblade skatterna till budgetbalans

Obamas stimulanspolitik har inga likheter med Roosevelts New Deal på 30-talet. Den politiken gick ut på att med höjda inkomstskatter och utgiftsminskningar få balans i budgeten, som till slut uppnåddes 1938. Då bröts uppgången och produktionen sjönk. Först när balansmålet övergavs kunde ekonomin expandera tillräckligt mycket.

Franklin D Roosevelt (1882-1945) tillträdde som president i USA år 1933. Han drog under sina första 100 dagar igång ett program mot den ekonomiska depressionen som hade börjat med börskraschen 1929. Det kallades the New Deal (Den nya given). En första åtgärd var att stänga bankerna tillfälligt och avskaffa guldmyntfoten. Dollarn skrevs ner mot guldet med ca 40 procent. Under president Herbert Hoovers sista regeringsår blev underskottet i den federala budgeten 4,0 procent av BNP (whitehouse, pdf). Roosevelt lade fram en egen budget med överskott för 1933-34. Resultatet blev dock att underskottet ökade från övergångsbudgetens 4,5 procent till 5,9.

Reformprogrammet bestod av en kombination av statsingripanden i näringslivet och sociala reformer. De ansågs av den amerikanska, kritiska opinionen som mycket långtgående och rentav socialistiska. Europeiska bedömare såg dock dem mera som en anpassning till europeiska förhållanden. Besvikelsen över att ekonomin efter 20-talet inte fortsatte att växa eller ens stabiliserade sig var stor i de breda folkgrupperna. Det gav Roosevelt mandat för hans interventionistiska politik.

New Deal innefattade ett kortsiktigt konjunkturpolitiskt mål som skulle förverkligas genom en höjning av köpkraften och ett långsiktigt inkomstomfördelningsmål till förmån för industriarbetare och jordbrukare. Den ökade köpkraften skulle emellertid inte åstadkommas genom bidrag eller skattesänkningar, vilket många vagt föreställer sig idag. Det var inte fråga om någon lånefinansierad stimulanspolitik som Roosevelt hade i åtanke. Istället skulle stimulansen ske genom framdrivandet av lönehöjningar och arbetstidsförkortningar. För jordbrukarna skulle stöd utges för minskning av den odlade arealen så att livsmedelspriserna steg.

Interventionspolitiken innefattade långtgående befogenheter för presidenten i form av ny lagstiftning. Exempel var National Industrial Recovery Act och Agricultural Adjustment Act som båda angreps av Högsta domstolen som grundlagsstridiga. Arbetsrättslagstiftningen, sociallagstiftningen och kraftverksbyggena i Tennesse kunde dock genomdrivas. Vad som inte uppmärksammats i någon större grad är emellertid Roosevelts mycket kraftiga skattehöjningar.

New Deal innebar både höjningar av inkomstskatten, bolagsskatten och införandet av en ny skatt i form av "avgifter" till socialförsäkringarna (s 33). Dessa tre skatter ökade från 1,3 procent av BNP 1934 till 4,5 procent 1938:

1934 1,3 %
1935 1,6 %
1936 1,9 %
1937 3,1 %
1938 4,5 %
1939 4,3 %
1940 3,9 %

Det betyder att de olika inkomstskatterna mer än tredubblades 1934-38. Olika acciser var konstanta och övriga skatter i form av främst arvs- och gåvoskatt samt tullar minskade något räknat i andel av BNP. Genom höjningarna av inkomstskatterna och lika stora minskningar av utgifterna lyckades Roosevelt åstadkomma budgetbalans 1938 (ett underskott på 0,1 procent). Detta var klassisk konservativ ekonomisk politik av Göran Perssons modell. Problemet var bara att New Deal ledde åt fel håll 1938. BNP sjönk, industriproduktionen minskade med 33 procent och arbetslösheten ökade.

Efter detta bakslag sänkte Roosevelt skatterna och ökade utgifterna. Redan 1939 blev det ett underskott på 3,2 procent av BNP och 1940 ett på 3,0 procent. Först krigsåret 1942 blev underskottet riktigt stort (14 %) vilket fördubblades 1943 för att sedan sjunka. Men BNP steg och arbetslösheten sjönk. Det är dessa initiala, små men aktivt framdrivna budgetunderskott på ca 3 procent av BNP som har kritiserats hårt från konservativt håll och som har bidragit till att New Deal fått rykte om sig att vara en enda stor underskottspolitik.

Från denna korta betraktelse kan man skönja vissa slutsatser. Roosevelt trädde till när konjunkturen redan hade upphört att försämras. Den enda åtgärd som kunde verka expansivt redan under 1933 var deprecieringen av dollarn som ökade penningmängden. Men verkningarna kom främst åren därefter och höjde BNP. Denna förbättring motarbetades dock av åtstramningspolitiken i New Deal med tredubblingar av skatterna och utgiftsminskningar som till slut gav budgetbalans. Men även åtgärderna för att öka lönerna, en protektionistisk handelspolitik och allmän företagsfientlighet bidrog till att bromsa uppgången. Den aktiva underskottspolitik som bedrevs från 1939 ökade däremot BNP och minskade arbetslösheten.

Roosevelts New Deal under de åtta åren 1933-1940 var en finanspolitiskt traditionell politik de första sex åren. De sedan 1931 passivt genererade underskotten bekämpades med åtstramningar och gav till slut budgetbalans men en ny lågkonjunktur. När denna bekämpades med underskott ökade produktionen de två sista åren av 30-talet. Svårigheterna med högre arbetslöshet kvarstod dock delvis in på början av 1940-talet. Det indikerar att arbetsmarknaden börjat fungera sämre. En förklaring till detta är den nya arbetsmarknadslagstiftningen. New Deal fördröjde minskningen av arbetslösheten och hela återhämtningen.

Att en interventionistisk budgetbalanspolitk som närmast verkar fascistiskt anstucken kommit att klassificeras som socialliberal keynesiansk underskottspolitik måste bero på flitig mytbildning. Denna har drivits av två motsatta läger i en ohelig allians.
De som insett att keynesiansk politik kan missbrukas för att långsiktigt öka både skatterna och den offentliga sektorn har försökt diskreditera denna med de misslyckanden som New Deal innebar. De som istället önskat utnyttja keynesiansk politik för statlig expansion har försökt göra gällande att underskottspolitiken tog USA ur depressionen. Ingetdera förefaller vara sant.
Idag är mytbildningen åter igång men nu om den pågående finanskrisens orsaker. Mycket tyder emellertid på att orsakerna är konventionella och till stor del ligger i en feltajmad stabiliseringspolitik påverkad av presidentvalet 2004. Barack Obamas krispaket ARRP är däremot ett av de första testen i verkligheten av finanspolitisk stimulanspolitik vid en stor kris.

Läs även en modern utvärdering av "austerity" (m debatt): https://www.city-journal.org/economics-austerity-policy?utm_source=City+Journal+Update&utm_campaign=f1b404ef3f-EMAIL_CAMPAIGN_2019_07_05_12_14&utm_medium=email&utm_term=0_6c08930f2b-f1b404ef3f-109656693

Andra bloggar om: finanskrisen, New Deal, 30-talsdepressionen, Roosevelt, stimulanspolitik, finanspolitik, Keynes, budgetbalans, skatter, offentlig sektor, krispolitik, kapitalism, nationalekonomi, politik, ekonomi, socialism på intressant.se

Sparandet i USA exploderar och förvärrar krisen enligt SEB

Obamas stimulanspaket är för litet och kommer för sent. Sparkvoten ökar med 7 procent och orsakar nästan 4 miljoner ytterligare arbetslösa trots paketet. Importen faller ca 15 procent. Budgetunderskottet i Sverige blir 6 procent enligt SEB.

Igår kom banken SEB med en ytterst dyster konjunkturprognos (pdf). Den har hunnit beakta president Barack Obamas stimulanspaket ARRP (American Recovery and Reinvestment Plan) på 787 mdr USD. Men SEB bedömer att produktionsgapet till följd av en kraftig konsumtionsminskning uppgår till ca 1 000 mdr USD 2009 och även 2010. Paketet innebär i år en stimulans på 250 mdr med störst effekt tredje kvartalet. Resten av effekten kommer 2010 och i någon mån först 2011. Detta är alldeles för litet för att kunna häva nedgången i USA.

Även om ARRP kan skapa eller rädda drygt 3 miljoner jobb kommer sparandeökningen och i viss mån exportminskningen på 14 procent i år att leda till att 3-4 miljoner jobb förloras. SEB anser att ytterligare stimulansåtgärder kan bli aktuella.


Sparkvoten ökar på bara ett par år med ca 7 procentenheter från en nivå obetydligt över noll. Risk finns enligt SEB att kvoten rentav kan öka till 10 procent. Den stora sparandeökningen beror både på den tidigare kraftiga skuldsättningen som nu framstår som nödvändig att minska och på bankernas kreditåtstramning. SEB:s ekonomer skriver:

"Feds åtgärder i kombination med det finanspolitiska stimulanspaketet motverkar deflationstrycket i ekonomin. Men i jämförelse med de depressiva krafter som nu verkar på ekonomin är motåtgärderna knappast tillräckliga. Vi bedömer t ex att effekterna av det finanspolitiska paketet bara utgör en tredjedel av det rekordstora produktionsgap som öppnas upp de närmaste två åren."

Detta är ett allvarligt memento för dem som satt sitt hopp till den karismatiske Obamas förmåga att vända krisen. Samtidigt är det intressant ur principiell stabiliseringspolitisk synvinkel. En hel del kritiker har ju haft rakt motsatt infallsvinkel. Att paketet och underskotten skulle leda till inflationsrisker avvisar SEB och menar att två kontrollstationer först måste passeras:

"1) En penningmängdsökning (expansion av den monetära basen) som stannar på bankernas balansräkningar leder inte till stigande tillgångspriser eller kreditexpansion. Så länge skuldanpassningen bland företag och hushåll fortsätter är det därför svårt att se att den monetära expansionen ska leda till att inflationen tar fart."

Därefter kommer en eftersläpningsprocess:

"2) När kreditanpassningen väl är över och breda penningmängdsmått börjar stiga tar det tid innan den ekonomiska aktiviteten återhämtat sig till en sådan grad att resursgapen börjar slutas och inflationstryck uppstår. Vi bedömer också att centralbankerna besitter instrument att snabbt reversera den monetära expansionen när tecknen på tillfrisknande i det finansiella systemet ökar."

Intressant är översikten för det offentliga underskottet i olika länder för 208-2010:

Man bedömer att budgetsaldot kommer att gå från ett överskott på 2,2 procent av BNP i Sverige till ett underskott 2010 på 6 procent. De finanspolitiska åtgärderna svarar i år för merparten av underskottet (2 av 2,5 pe). Men nästa år blir finanspolitiken mer restriktiv och svarar bara för ca 30 procent av underskottet (1,8 av 6,0 pe).

Vi kan fråga oss om detta ligger i linje med bankens förmodan att finanspolitiska åtgärder blir mer aktuella när ränteammunitionen tagit slut. Och dessutom kanske Anders Borg inte alls förstår sig på finanspolitiken, vilket i detta fall snarast kan betyda ännu större underskott i linje med vad som hände i början av 1990-talet.


Läs även andra bloggares åsikter om finanskriseen, budgetunderskott, sparande, USA, stimulanspaket, stabiliseringspolitik, inflation, finanspolitik, Anders Borg, stimulanspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi

Skattetryck på 15 procent - röst från näringslivet

Det offentliga åtagandets kärna i form av kollektiva nyttigheter, grundläggande utbildning och grundläggande socialt skydd motsvarar 15 procent av BNP. Resten av utgifterna borde kunna diskuteras när den demografiska utvecklingen kräver en omprövning av den svenska välfärdsmodellen. En intressant åsikt på ett näringslivsseminarium.

Jag var på en hearing med Svenskt Näringslivs skattekommission under förmiddagen. SN bedriver ett omfattande arbete för att få upp skattefrågan på den politiska dagordningen inför valet 2010. Idag framförde ett antal skatteexperter synpunkter på framtidens skatter. Dessa skall sedan ligga till grund för skattekommissionens första rapport som väntas före sommaren. Experterna var Pontus Braunerhjelm och Kjell Olof Feldt från Globaliseringsrådet, Ulf Jakobsson (SN) Agneta Dreber (Livsmedelsföretagen), Anna Ekström (ordf Saco) och Nils Karlson (VD Ratio).

Hearingen pendlade mellan krav på marginella justeringar av skattesystemet till radikala ifrågasättanden av den offentliga sektorns uppdrag. En bärande tanke hos marginalisterna är att förändringar måste ha legitimitet - dvs vara politiskt gångbara. Då kan man som Braunerhjelm och Feldt diskutera i termer av transparens, likformighet och neutralitet. Vad som är realistiskt blir då på sin höjd beroende av hur starkt argumentet med rörliga skattebaser är. Feldt är emot ett återinförande av förmögenhetsskatten av detta skäl och han brännmärker också själva framförandet av idén redan idag eftersom den får effekter i den mån man tror att det blir regimskifte.

Snedvridande effekter bör också undvikas, menar Braunerhjelm. Men inte ens ett så handfast argument verkar bita på socialistiska politiker och inte heller på den moderate statsministern (bloggartikel). Anna Ekström kunde åtminstone sträcka sig så långt som att vilja avskaffa värnskatten. Dessutom ville hon sänka skatten på arbete, men hon konkretiserade inte hur. Ulf Jakobsson påpekade att införandet av skattetak har medfört att politikerna därmed fått omorientera sig från att föreslå nya utgifter till att förorda olika skatteundantag.

Den stora kontroversen uppstod mellan Anna Ekström och Nils Karlson. Han underströk att mycket av skattedebatten handlar om små skatter utan större finansiell betydelse. Inklusive konsumtionsskatter utgör 90 procent av skatteuttaget skatt på arbete. (Läs också hans modesta artikel i DI idag.) Vi står nu inför ett demografiskt problem som riskerar att skatterna blir orimliga. Det aktualiserar enligt Karlson två frågor: 1) Hur få fram fler välbetalda arbeten? 2) Vad bör egentligen ingå i det offentliga åtagandet?

Karlson ville lansera "utvecklingskraftsprincipen" som grund för framtidens skatter. Det gäller att inte hindra nya och växande företag. Han citerade Feldt som framhållit att framtidsdiskussionen måste handla om finansiering på annat sätt såsom brukaravgifter och egna försäkringslösningar. Därmed kom han in på fråga 2) och presenterade följande lista på kärnan i det offentliga åtagandet:

Genuint kollektiva nyttigheter 4,0 procent av BNP (försvar, polis, rättsväsende, räddningstjänst samt grundforskning). Grundläggande utbildning 5,6 procent (grundskola, gymnasium men ej högskola). Grundläggande socialt skydd 4,8 procent (stöd åt handikappade, bostadsbidrag, socialbidrag). Summan blir 14,8 procent av BNP. Resten av utgifterna som totalt summerar till ca 50 procent (ca 35 procentenheter) borde alltså kunna diskuteras (jämför min gamla artikel i DN på 80-talet). Detta väckte protester från Ekström.

Lösningen ligger naturligtvis i medborgarkonton eller välfärdskonton (SN har tidigare lanserat tanken under beteckningen trygghetskonton). Men inget av dessa ord nämndes. Jakobsson förde ett kort resonemang i dessa termer men det var nog få av åhörarna som förstod att det var denna tanke han avsåg. Den går alltså ut på att genom försäkringar med höga självrisker få ner kostnaderna samtidigt som alla sparar på särskilda konton för att vid behov ha råd att betala de höga självriskerna. Kan vi hoppas på åtminstone en framtidsdiskussion om denna möjlighet att radikalt sänka skatterna?

Andra bloggar om: näringslivet, skatter, framtid, skattepolitik, demografi, offentliga sektorn, välfärd, medborgarkonton, välfärdskonton, socialpolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Leder Obamas paket till uppreviderade prognoser?

Nu är Obamas stimulanspaket antaget. Det ökar budgetunderskottet med 5,5 procent till ca 14 procent av BNP. Kommer det att vända nedgången? Kommer det att ge nya jobb? Eller är det verkningslöst eller rentav katastrofalt? Ett intressant experiment har inletts som prognosmakarna måste beakta.

Natten mot lördagen 14 februari röstade senaten igenom president Barack Obamas jättelika stimulanspaket med siffrorna 60 mot 38 (SvD 15/2). Tidigare hade representanthuset antagit förslaget med 246 för och 183 emot (där röstade inga Republikaner för). Paketet har reviderats flera gånger och det är ännu oklart vad det innehåller. Slutsumman är 787 mdr dollar och ofta anges att 35 procent skulle bestå av skattesänkningar.

Andelen sänkta skatter har varit en tvistefråga eftersom Republikanernas kritik mest gått ut på att andelen varit för liten. Tidvis har det talats om 80 mdr extra i skattesänkningar, sannolikt för att få ett samarbete över partigränserna. Men för Republikanerna är skattesänkningar tydligen mindre viktiga än möjligheten att ge Obama en extra käftsmäll.

Skattesänkningarna består i sänkta marginalskatter för hög- och medelinkomsttagare och skatterabatt vid köp av bostad och ny bil. Summan är 282 mdr dollar (DI 14/2) men DN uppger idag att skattesänkningarna blir 212 mdr. SvD idag uppger andelen till 36 procent vilket också blir 282 mdr. Infrastruktursatsningar och utgiftsökningar summerar till 507 mdr dollar men DN uppger 575 mdr idag.

Riksbanken ansåg att stimulanseffekten skulle dröja eftersom andelen infrastruktur var så stor. Tidigare talades det om 90 mdr (bloggartikel 22/1) men nu uppger DI att summan är 150 mdr. Några av dessa ifrastruktursatsningar specificeras: vägprojekt 27,5, kollektivtrafik 8,4, fjärrtåg 9,3, bredbandsnät 7,2, moderniserat elnät 11, moderniserad sjukhusutr 19, isolering bostäder 5 samt garantier till sol- och vindkraftsproj 6 mdr dollar. Dessa tar tid att sätta igång.

Snabbare utgiftsökningar är: stöd till delstaterna 54, sjkv t fattiga i delst 90, förlängt stöd t arbetslösa 53,6, utökat stöd t fattiga fam 19,9 samt stöd t handik barn o studenter 25,2 mdr dollar.

Paketets 787 mdr motsvarar 5,5 procent av BNP. Om vi med Nordbanken i januari utgår från att underskottet utan paket blir ca 8,6 procent skulle alltså underskottet landa på 14,1 procent. Från denna siffra kan man möjligen dra en del av de 0,8 procentenheter infrastruktursatsningar som inte hinner bli utgifter detta budgetår.

Med tanke på att prognosmakarna hittills inte tycks ha trott på Obamas förmåga att få igenom ett stort stimulanspaket måst vi ställa frågan om beskeden nu innebär att prognoserna måste revideras upp? Eller är det så att kritikerna kommer att få rätt? En kategori kritiker menar att stimulans ger inte så många nya jobb. En annan kategori förnekar inte att paketet kommer att få effekt. Felet är att det (automatiskt?) kommer att göra ont värre inom ett par år och fler jobb kommer att gå förlorade.

Enligt Obama skulle paketet rädda eller skapa 3,5 miljoner jobb. Det är 225 000 dollar per styck. I kronor 1,9 miljoner. Men i Sverige har Anders Borg beräknat kostnaden till 4,4 miljoner per styck (bloggartikel 19/12). Är det lättare att rädda jobb i USA med expansiv finanspolitik än i Sverige? Eller har finansdepartementet i Sverige räknat fel?

Andra bloggar om: finanskrisen, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, nya jobb, Obama, underbalansering, skuldsättning, underskott, prognoser, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Metallarbetarna vill att Sahlin ensamt gör upp om kärnkraften

Industrifacket Metall vill att socialdemokraterna ensamma gör upp med regeringen om kärnkraften. Det framgick relativt tydligt av intervjun i Ekot med ordföranden. Men vad detta skulle få för konsekvenser för det rödgröna samarbetet utvecklades inte.

I Ekots lördagsintervju framträdde IF-Metalls ordförande Stefan Löfven 14/2. Han är en ganska verbal person som intervjuaren Tomas Ramberg hade svårt att få grepp om. Hur sannolikt är det att MP och FP skulle vara överens i en energiuppgörelse? Man får ge och ta blev svaret. Men vad det betydde konkret svarade han inte på. Den politiska kartan är helt ny. Vi vill ha de tre källorna och ser inte att det skulle vara möjligt att avstå från kärnkraften.

Kanske skulle en uppgörelse med enbart socialdemokraterna vara möjlig? Det hade Löfven själv funderat på. Då skulle det bli lättare att komma överens. Nackdelen är att samarbetspartierna inte är med. Men vari skulle denna bestå - det förklarade han inte. Idag har också förre ordföranden i Metall Göran Jonsson framträtt på DN-debatt och antytt samma tanke. Han varnar mycket explicit att Sahlins politik reskerar att S:s väljare söker sig högerut.

Vi vill ha kvar Vattenfall hos staten och inte utbyggd elöverföringskapacitet, menade Löfven. Det kommer att ta tid att gå igenom alla delar i en ny uppgörelse. Samtalen kunde ha börjat för flera år sedan och det var regeringens ansvar. Det är helt fel att min inställning skulle vara en följd av den interna debatten på den röd-gröna sidan. Industrin vill ha en blocköverskridande uppgörelse.

"Nätverket för framtidens energi" arbetar nu med lobbying med betydande resurser. Vi samarbetar med arbetsgivarorganisationer redan nu och de finns med. Per Öman i IF-Metall har också framträtt i DN. Vi tror inte på att ta bort halva elproduktionen och samarbetar därför med andra som tycker så. Seco gör en annan bedömning.

Om vi måste ha uranbrytning i Sverige så är jag för, ansåg Löfven. Australien och Kanada klarar detta. Stråldosen motsvarar en röngensköterskas. Men brytning är inte aktuell. Japanerna utvecklar en teknik för att utvinna uran ur vattnet.

Är Saab inte ett självständigt bolag som Fredrik Reinfeldt menat? Det tillverkas bilar i Trollhättan. Saab är inte bara ett varumärke. Men varför ska skattebetalna rädda Saab. En nedläggning ger också kostnader, menade Löfven. Jag skulle låna ut egna pengar för att jag tror på överläggningarna om framtiden. Det är möjligt att det är ett chicken race men det är ansvarslöst att göra sådana uttalanden som Reinfeldts.

För Volvo spelar ägaren inte någon roll. Staten skulle ha kunnat gå in tillfälligt, men det är inte längre aktuellt. GM har sannolikt haft någon fördel av att äga Saab. Nu ändras förutsättningarna och Saab får (tillfälliga) svårigheter. Det kommer en uppgång. Samhället och företagen har nytta av att dela utbildningskostnader under tiden.

Ford borde ha pengar kvar av Volvos tidigare vinster har Reinfeldt sagt. De pngarna borde alltså istället användas för att stöda Volvo. Det gick Löfven inte med på. Företaget har ett ansvar (när det går bra) men nu har vi enexceptionell situation där samhället också måste gå in. Se på andra länder. Vi vill inte komma på efterkälken när det går upp igen.

Jag har respekt för att klubbarna är emot Volvos aktieutdelning. Men Löfven gick inte med på att utdelningen borde slopas. Det är viktigt att ha aktieägare som tar ansvar på sikt och då behövs utdelning. Löfven är ingen verklighetsfrämmande vänstersvärmare. På Metalls område ökar dessvärre arbetslösheten starkt.

De som arbetar i internationell konkurrens med större risk för arbetslöshet ska inte behöva betala högre a-kasseavgift, menade Löfven.

Det var tydligt att Löfven inte ville bli utnyttjad som en splittrare av socialdemokratin. Han är redan involverad i en samarbetsorganisation som i lätt förklädnad arbetar för kärnkraft tillsammans med företrädare för näringslivet. Ramberg var inte heller så angelägen att nagla fast Löfven som ett hot mot Mona Sahlin och hennes möjligheter att sköta partiet utan svåra konvulsioner. Men det är den intressanta frågan, i synnerhet efter artikeln på DN-debatt idag. Hur ska S kunna fungera med en majoritet inom sig som är positiv till kärnkraften samtidigt som det finns resursstarka organisationer och t o m en lobbygrupp som verkar mot partiledarens mera emotionella vänsteruppfattning?

Vilka sulle konsekvenserna bli av att S ensamt gjorde upp med regeringen? En farlig splittrande valrörelsefråga skulle då neutraliseras. Samtidigt skulle Mona Sahlin ta ledningen inom sitt eget parti (om hon inte redan pratat in sig i ett hörn). Hon skulle visa var skåpet skall stå gentemot miljövänstern i grön och röd tappning. De skulle helt enkelt få gilla läget eller fälla en eventuell arbetarregering (knappast på kärnkraften dock). Vad tror Sahlin att hon har att vinna på att gå i miljövänsterns ledband. Eller är hon personligen mot kärnkraft och låter sina egna känslor färga av sig på partistrategiska beslut? Vem vet?

Andra bloggar om: kärnkraft, energi, regeringen, socialdemokraterna, förnybar energi, IF-Metall, politik på intressant.se

Bush orsakade krisen genom feltajming

Finanskrisen och konjunkturnedgången kan förklaras med dålig stabiliseringspolitik i USA sedan slutet av 90-talet. Destabiliserande tajming av både sänkta skatter och räntor är den triviala förklaringen. Bush förde expansiv finanspolitik i en högkonjunktur.

Skiftet på presidentposten i januari 2001 betydde i praktiken också att den ekonomiska politiken förändrades. Om detta var avsikten eller berodde på oskicklighet kan diskuteras. Men någon mera ingående diskussion om hur George W Bush lyckades med sin stabiliseringspolitik har förvånansvärt nog inte förekommit. Den ekonomiska krisen, som bröt ut under 2008, har regelmässigt hänförts antingen till socialpolitiska åtgärder längre tillbaka i tiden eller till någon slags moralisk degenerering inom finansvärlden som inte har någon annan orsak än möjligtvis "tidsandan".

Kan inte krisens orsaker istället på känt sätt sökas i hur den ekonomiska politiken sköttes när ekonomin utsattes för några inte alltför ovanliga balansrubbningar? Här skall visas några diagram som ger stöd för hypotesen att en oskicklig bekämpning av en lågkonjunktur riskerar att öka obalansen genom större ekonomiska svängningar som i nästa fas blir ohanterliga.

Konventionell stabiliseringspolitik går ut på att både förhindra överkonjunktur och lågkonjunktur genom vältajmade åtgärder. Detta är svårt och visade sig ge problem redan under Bill Clintons andra presidentperiod. En högkonjunktur, som brukar kallas IT-boomen, utvecklades i slutet av 1990-talet. Kulmen inträffade i mars 2000 (aktiekurserna) och i maj 2000 gick internetföretaget Boo.com i en uppseendeväckande konkurs. Boomens slut kunde avläsas något i förväg i statistiken för sysselsättningsförändringen (blå kurva nedan).

Effekterna på arbetslösheten i USA släpade efter nästan ett år. Arbetslösheten började stiga snabbt först vid årsskiftet 00/01. Kan detta ha bidragit till att Clinton-administrationen tog ganska lätt på behovet av ekonomisk-politiska motåtgärder? Styrräntan höjdes ett par gånger till den osedvanligt höga nivån 6,5 procent under första halvåret år 2000 där den sedan låg kvar under hösten och en bit in på 2001. Då hade vändpunten redan passerat. Eftersom ränteförändringar därtill får reala effekter först efter 1-2 år indikerar detta en allvarlig feltajming.

Men även Clintons finanspolitik var feltajmad. Efter de växande federala budgetunderskotten under George Bush den äldre arbetade Clinton målmedvetet för att få budgeten att visa överskott. Det lyckades under hans andra period. Men han drev överskottspolitiken vidare mot allt större överskott också när konjunkturen började vända nedåt i slutet av 1999. Ännu under första halvåret 2001 motsvarade överskottet nästan 3 procent av BNP.

Först efter mer än ett år efter IT-kraschen började Busch den yngre dra ner överskottet. Det skedde något kvartal efter att Fed börjat sänka räntan. Det som Clinton borde ha gjort redan i slutet av sin presidentperiod gjorde alltså Bush med en ödesdiger försening. Fed-chefen Alan Greenspan var på grund av den större fördröjningen i penningpolitiken ännu mera senfärdig även om han reagerade något tidigare än finansdepartementet.

När sedan 11 september 2001 inträffade ovanpå konjunkturnedgången befarade både centralbanken Fed och finansdepartementet att nedgången skulle fördjupas. Detta är kanske förståeligt i stundens oro men ändå svårt att leda i bevis. Om det skulle finnas grund för en sådan oro måste man tro att tunga beslut om investeringar skulle skjutas fram avsevärt enbart för att den utrikespolitiska oron ökade. Resultatet blev dock snabba räntesänkningar ner till ca 1,8 procent och en ökning av budgetunderskottet till mellan 2 och 3 procent av BNP.

Denna samordnade politik ledde till att sysselsätningen slutade att sjunka och arbetslösheten stagnerade på en nivå 2 procent över den som rått under 99-00 (se det första diagrammet). Men detta räckte inte för Bush och Greenspan. Den expansiva politiken fortsatte men i långsammare takt. Räntan sänktes till 1 procent och budgetunderskotten ökade till nästan 4 procent av BNP. År 2003 var skatterna (intäkterna) realt 21 procent lägre än år 2000 (16,5 % mot 20,9 %, pdf s 24). Utgifterna var realt 9 procent högre (1,5 pe av BNP).

Året därpå, 2004, började arbetslösheten sjunka påtagligt och sysselsättningen stiga märkbart. Budgetunderskottet minskade och räntan började höjas i små steg vid mitten av året. Dessa fortgick till mitten av 2006 medan underskottet minskade ända till slutet av 2007. Arbetslösheten nådde sin botten kring årsskiftet 2006/07. Vi bör dock notera att 2004 var ett valår då John Kerry (D) utmanade Bush. Den expansiva ekonomiska politiken i början av konjunkturuppgången -04 behöver inte bero enbart på oskicklighet.

Men konsekvenserna för de finansiella marknaderna och bostadsbyggandet blev ödesdigra. Den låga räntan från slutet av 2001 till slutet av 2004 i kombination med skattesänkningar och ett handelunderskott som ökade från 4 till 6 procent av BNP ledde både till ökad efterfrågan på bostäder och ökad privat konsumtion som dessutom kunde lånefinansieras. Det betydde att bostadspriserna började stiga vilket approximeras i nedanstående diagram:

Vi ser att priserna började stiga något under Clintons sista år på presidentposten. IT-kraschen och 11 september hade emellertid ingen dämpande effekt på stegringen som i varje fall under 2002 började dra iväg på ett onormalt sätt. Trots detta sänktes räntan ytterligare i slutet av 2002 och ännu en gång ner till 1 procent under 2003. Samtidigt ökades budgetunderskottet.

Därefter steg bostadspriserna i en snabbare takt till mitten av 2005. Då först bröts uppgången trots att räntan hade höjts med 2 procentenheter från bottenläget på 1 procent. Samtidigt upphörde bostadsbyggandet att öka. Men räntan skulle fortsätta att gå upp ytterligare drygt 2 procentenheter under något mer än ett halvår därefter. Dessutom skulle den ligga kvar över nivån 5 procent under ännu 1,5 år. Detta fick katastrofala konsekvenser för bostadsbyggandet:

Under 15 år hade bostadsbyggandet drivits upp nästan oavbrutet från en låg, men inte ovanligt låg, nivå år 1990. På 10 år ökade byggandet med 1 procent av BNP. Den låga räntan från slutet av 2001 till slutet av 2004 ökade byggandet på bara 3 år med 1,5 procent av BNP och av bara farten ytterligare nästan 0,5 procentenheter till mitten av 2005. Samtidigt kulminerade budgetunderskottet.

Fallet i bostadsbyggandet som inträffade från mitten av 2005 till slutet av 2008 motsvarar mer än 3 procent av BNP. Den övervägande delen av fallet hade redan inträffat före 2008 men inte lämnat några större spår efter sig i form av ökad arbetslöshet - den steg från knappt 5 till drygt 5 procent (i jan -09 är den 7,6 %) medan sysselsättningen fortsatte att öka i lägre takt. Det kan ha medfört att man till en början tog ganska lätt på på byggraset. Andra sektorer tog över de arbetslösa. Handelsunderskottet minskade. Budgetunderskottet likaså. Den höjda räntan såg inte ut att orsaka någon "kraschlandning" i konjunkturen. Men överskottet av bostäder blev allt större. I början av 2006 borde överskottet ha motiverat en räntesänkning men denna dröjde mer än ett år.

Ett överskott av bostäder påverkar byggarnas planer på nybyggen direkt nedåt. Men USA:s ekonomi är ganska robust och har klarat flera ganska betydande nedgångar i bostadsinvesteringarna sedan mitten av 1970-talet. Men den nu aktuella nedgången är 50-100 procent större än de tidigare och uppgången dessförinnan därtill betydligt långvarigare. Svängningen kan bara jämföras med nedgången som föregick 30-talsdepressionen.

Dessutom kombinerades den med ett prisfall som inte bara minskar incitamenten att bygga utan också påverkar det finansiella systemet destruktivt. I detta fall extra destruktivt genom förekomsten av sekunda långivning (subprime loans) till insolventa personer som av sociala skäl skulle få äga sin bostad. När dessa "giftiga" lån dessutom "värdepapperiserades" tillsammans med goda krediter kom en betydande del av kreditmarknaden i gungning när arbetslösheten steg och fallissemangen för bostadslån ökade.

En traditionell stabiliseringspolitisk analys visar alltså att vissa obalanser uppstod redan under Clintons presidenttid i form av IT-boomen. När luften gick ur denna förstärktes nedgången genom räntehöjningar och budgetöverskott. Därtill sänktes räntan alltför sent men mycket snabbt och genom 11 september till en alltför låg nivå som varade för länge. Samtidigt sänkte Bush skatterna och genererade ett budgetunderskott som inte började minska förrän 2005 efter presidentvalet. Strax därefter toppade bostadsbyggandet efter 15 års ökning där andelen av BNP mer än fördubblats. Men budgetunderskottet fortsatte att minska (åtstramning) till mitten av 2007 och räntan började sänkas först mot slutet av 2007. Även de sista motåtgärderna i expansiv riktning sattes in alltför sent för att kunna undvika 2008-års nedgång.

Både penningpolitiken och finanspolitiken var alltså feltajmad med åtstramning när IT-boomen kraschade 2000 och expansivt inriktad i ökad utsträckning när högkonjunkturen fortsatte 2004.

Andra bloggar om: finanskrisen, räntan, penningpolitik, finanspolitik, stabiliseringspolitik, skatter, Bush, Greenspan, kapitalism, girighet, konjunkturer, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Kulturpolitiken kostar 9 300 kr per familj

Är det någon utanför kulturetablissemanget som förstått vad den nya kulturutredningen går ut på? Borde den inte börja med att beskriva de offentliga utgifterna och vad vi får för dem samt de motiveringar som används för att kultur skall behöva finansieras frihetsinskränkande? Istället talas det om portföljmodellen, aspektpolitik och de offentliga arenorna (se kulturradions sammanfattning i 10 punkter).

Kulturutredningen är tjock och svåröverskådlig. Efter en hel del letande hittade jag på sidan 270 (pdf) en uppgift att den offentliga sektorn (dvs skattebetalarna) betalar 21,7 miljarder kronor för olika kulturutgifter. Staten svarar för knappt hälften och landstingen för en allt större del av den kommunala delen. Man har också räknat ut vad kostnaden per person blir 2007. Det är ett abstrakt begrepp som omräknat till en tvåbarnsfamilj ger resultatet 9 320 kr (alltså för 4 personer).

Känner vi att vi får nytta av dessa pengar? När man inte talar om vad pengarna används till förmodar jag att många direkt förnekar att de har någon nytta av pengarna som med tvång tas ifrån dem genom beskattningen. En kulturutredning på 900 sidor borde väl ha fört ett resonemang om varför frihetsinskränkningar kan motiveras när det gäller kulturkonsumtionen.

Är det en paternalistisk filosofi om "kulturell välfärd" för varje individ som är vägledande? Eller medför en esoterisk användning av tvångsfinansierad kultur till sådana indirekta effekter i form av förfining eller liknande att kulturugifterna utgör kollektiva nyttigheter? Det skulle motivera att det räcker att enbart en redan invigd elit får åtnjuta stora subventioner för sitt speciella fritidsnöje eftersom de välgörande effekterna sedan sipprar ner i de mera vulgära lagren.

Hur ställer sig kulturutredningen till professor John Carey i Oxford och hans bok What Good are the Arts? Han menar att det inte finns empirisk forskning som stöder tesen att kulturen skulle ha en förfinande effekt på befolkningen. Jag skrev om hans bok i en artikel i mars 2007 och nedan återges ett stycke ur denna:

Carey avfärdar teorierna om att konsten skulle verka förädlande och anför undersökningar som tvärtom visar att "ett djupt intresse för konst och litteratur verkar passiviserande, leder till ett minskat socialt engagemang, världsfrånvändhet och i enstaka fall till ett känslokallt esteticerande av andras lidande". Han menar att extatiska konstupplevelser och självförverkligande i konsten kan betraktas som en form av ansvarslös verklighetsflykt.

Det är synd att kulturutredningen inte tar upp denna diskussion utan håller på med sitt byråkratiska tröskande av portföljmodeller och aspektpolitik. Vad har de 900 sidorna kostat skattebetalarna?

Andra bloggar om: konst, kultur, skatter, estetik, politik, filosofi, paternalism på intressant.se

Exportkris hotar - räntan sänks

Sänkningen av räntan med 1 procentenhet görs mot bakgrunden av en kraftig exportminskning. Men mot denna hjälper den inte. Däremot mot en konsumtionsminskning på 0,6 procent. Men det sa Ingves inget om. Finanspolitiken beräknas ändå ge ett underskott på 1,7 resp 2,6 procent.

Riksbanken kungjorde idag 11/2 att styrräntan sänks från 2 till 1 procent (pressm). I den penningpolitiska rapporten 2009:1 (pdf) beskrivs hur Riksbanken nu ser på den ekonomiska utvecklingen. Det är fråga om en ganska kraftig revidering av ränteutvecklingen sedan i december då räntan sänktes med 1,75 procentebheter. Denna räntebana visas i nedanstående diagram:

Orsaken är främst att utvecklingen i omvärlden blivit och förutses bli väsentligt sämre än tidigare. Detta gäller exporten där utvecklingen kraftigt reviderats nedåt:

En exportminskning på 18 procent resp 7 procent under två kvartal förutses dock förbytas till en liten ökning det tredje kvartalet för att därefter lägga sig på ca 5 procents ökning. Någon förlaring till varför exportminskningen blir så kortvarig ges inte. Det är inte en effekt av snabba effekter från Barack Obamas stimulanspaket som slutligt skall godkännas inom en vecka. Detta bedömer RB tvärtom innehålla mest infrastruktursatsningar som tar lång tid att dra igång.

Om exportindustrin nu under några år skall poducera mindre än tidigare kommer detta att ge en nedtryckande effekt i Sverige - exporten minskar 6 procent helåret 2009. Detta kan naturligtvis inte motverkas med en räntesänkning och inte heller de investeringsminskningar som blir följden. Det är den privata konsumtionen coh bostadsbyggandet som kan påverkas med räntan. Prognosen för konsumtionen ligger på en minskning med 0,6 procent - till följd av en uppgång i sparkvoten med drygt 4 procent på två år.

Några nyckeltal som Riksbanken redovisar framgår av nedanstående tabell:


Riksbankschefen Stefan Ingves ansåg i en radiointervju i Studio ett att Riksbanken gör bättre prognoser än andra, men att de större svängningarna i vår omvärld gör det svårare att träffa rätt. Vilka effekter som räntesänkningen skulle ge ville han inte säga något om. Borde han inte ha framhållit att en konsumtionsminskning borde motarbetas?

Svårigheterna att göra prognoser framgår av första raden i tabellen där BNP för världen har reviderats ner på två månader från en ökning med 1,9 till 0,4 procent. För Sveriges del är det fråga om en nedrevidering av en minskning med 0,4 till 1,4 procent. Notera även prognosen för det offentliga underskottet. Det skall nu bli 1,7 procent 2009 och 2,6 procent 2010. Det hör vi inget från Anders Borg om. Utan detta (drygt 50 resp 80 mdr kr) måste konsumtionen gå riktigt dåligt.

Det viktiga nu är att undvika att kreditmarknaden börjar fungera lika dåligt som i början av 1990-talet. Då fick vi en exportminskning med 1 procent men också svårigheter för kontorsfastighetsbelåningen. Denna ledde till att bankerna fick svårigheter med en karftig kreditindragning som följd. Resultatet av denna blev en mängd onödiga konkurser och en stor arbetslöshet. Riksbanken visar ett liknande diagram som jag gjorde i en artikel 3 februari:

Frågan är dock huruvida de svårigheter för mindre företag att få lån, som Riksbanken rapporterar, kommer att kunna övervinnas med lägre ränta. Det blir naturligtvis lättare att finansiera lånetjänsten men bankerna ser nog mera på att riskerna vid utlåningen ökat när både exporten går så dåligt och även den privata konsumtionen minskar.

Nu är den internationella konjunkturen synkroniserad och därför borde även styrräntorna i olika områden visa liknande räntebanor. Avvikaren är USA som gått före både under uppgångar och nergångar. Därför kan man fråga sig om inte Riksbanken hade kunnat ana att de räntehöjningar som gjordes förra året skulle visa sig bli förhastade?


Intressant är också Riksbankens jämförelse (s 55) mellan reporäntan och boräntan m fl sedan i höstas. Här framgår det att den 12 september var reporäntan 4,75 procent och boräntan (3 mån) 5,95, alltså en differens på 120 punkter. Denna var i slutet av oktober 208 p, i början på december 172 p, den 2 jan 148 p och den 21 jan 130 punkter.

Under slutet av förra året var osäkerheten stor och riskpremierna ökade, vilket påverkade bankernas upplåningskostnader. På litet längre sikt har ränteskillnaderna minskat och i stort normaliserats. Hela debaclet mellan bankerna och regeringen med hot om tvångsåtgärder ser ut att ha varit en storm i ett vattenglas. Skall den upprepas? Räntesänkningarna nu idag ligger bara på 0,6-0,7 procentenheter för boräntan.

Andra bloggar om: finanskrisen, konjunkturen, räntan, penningpolitik, stabiliseringspolitik, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Framtidens finansiering av välfärden

Den demografiska utvecklingen kräver mer pengar till vård och omsorg. Skattehöjningar är knappast möjliga. Det behövs mera privat finansiering. Kanske försäkringar där staten betalar en del av premierna som i Holland är en lösning?

Jag var på ett frukostseminarium på Timbro idag som handlade om hur allmänheten ser på den framida finansieringen av välfärden. Där redovisade Arne Modig, Novus Opinion, en opinionsundersökning från början av december av inställningen till privat finansiering av välfärdstjänster såsom försäkringar och avgifter inom sjukvård, äldreomsorg, skola och barnomsorg. Kommentarer gavs av Pär Henriksson, kommunikationschef på Moderaterna.

Det politiska läget är ganska samstämmigt just nu om man ser till programdokument från de politiska partierna. Arne Modig visade ett antal skrivningar som betonade att välfärden skille vara solidarisk, behovsstyrd, gemensam och offentlig. Motiveringen var att "vi gemensamt tar ett ansvar" som S uttryckte saken. Detta är kärnargumentet för socialstaten som dock aldrig utvecklas ytterligare. Varför skall individuella nyttigheter finansieras med skatter som om de vore kollektiva varor och tjänster?

Huvudresultaten från undersökningen var att allmänheten har både positiva och kritiska uppfattningar om ökad privatfinansiering i framtiden. Varannan är positiv (särskilt yngre) till att privatfinansieringen behöver öka. De ser inte detta som en ökad belastning utan som möjligheter till enskild valfrihet, mer konkurrens och därmed ökad kvalitet samt bättre vård i meningen mera resurser.

I själva verket står vi inför ett demografiskt problem som är allvarligt eftersom det är betungande för den förvärvsarbetande generationen i ett tidsperspektiv på 15-20 år. Då måste antingen skatterna höjas eller kompletterande privatfinansiering ha etablerats. Alternativet som Henriksson (M) hänvisade till - att skattebasen skulle öka genom minskat utanförskap - är rimligtvis alltför osäkert för att man skall låta saken bero.

De som är emot privat finansiering anger fyra huvudargument: 1) De förnekar problemet, 2) Det blir orättvist, 3) Det blir ett klassamhälle och 4) De är rädda för vinstintresset.

1) Välfärden borde ingå i skatten. Den borde räcka - mer valuta för skattepengarna! Indirekt är detta ett argument för högre skatter.

2) Det är orättvist med valfrihet. De som inte kan betala får sämre vård och söker inte vård fastän de behöver.

3) Valfrihet ger ett klassamhälle. De som väljer bort vård av tvingande ekonomiska skäl bildar alltså en fattigklass - jämförelser görs med USA.

4) Privat finansiering ger upphov till vinstintresse. Detta tycks främst vara moraliskt förkastligt - man tjänar pengar på andra. Att det skulle vara osunt för produktionen anges inte.

Nu var utgångspunten för undersökningen inte en total privatisering av välfärden. Den gällde främst bättre omvårdnad och service inom äldrevården och bättre tillgång på vård för de egna barnen eller en själv. Men iställningen hos de kritiska är ändå ett memento för opinionsbildningen för ett mer rättvist och frihetligt system inom välfärdsproduktionen.

Mitt förslag är att det behövs fakta om den nuvarande finansieringen av de viktiga välfärdsområdena för att man skall kunna gå vidare. Hur mycket kostar sjukvården för en vanlig svensk och hur mycket betalar han och hon i landstingsskatt vid olika inkomstnivåer? Det illustrerar hur ett försäkringssystem skulle kunna se ut. Då skulle det bli svårare att hävda att grupper som redan betalar en ansenlig del av sina vårdutgifter till andras vård inte ens skulle få lägga till ytterligare pengar för bättre vård åt sig själva.

Likaväl som att det är viktigt att arbetsgivarna redovisar skatteavdrag och inbetalda arbetsgivaravgifter på lönebeskeden för att en vettig skattedebatt skall kunna föras, är det viktigt att nuvarande välfärdssystem med alla omfördelande effekter redovisas öppet.

Så småningom kan man kanske börja införa den holländska sjukvårdsförsäkringsmodellen. Där har man en obligatorisk grundförsäkring lika för alla. Dessutom kan man ta tilläggsförsäkringar. Men staten går in med skattepengar och betalar en del av försäkringspremierna för en del av medborgarna. Något sådant behöver vi i Sverige så att vi får en indikation på vad den offentliga sektorn gör med våra pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, äldreomsorg, välfärd, försäkringar, skatter, socialförsäkringar, arbetsgivaravgifter, demografi, omfördelning, vårdens finansiering, politik, samhälle på intressant.se

Sahlin en amtör som sviks av sina alliansbröder?

Varken V eller MP har någon kalkyl som visar hur man kan ersätta kärnkraften vid en avveckling. Men Mona Sahlin uppträdde i Agenda som om det var helt klart att en ersättningsproduktion av el var möjlig. Inte heller S har någon sådan så vi förstår att IF-Metall vill ha en kompromiss. Amatörer...

I kvällens Agenda debatterade oppositionsledaren Mona Sahlin med statsminister Fredrik Reinfeldt om kärnkraften och möjligheterna till en uppgörelse på torsdag. Det med spänning emotsedda beskedet från Sahlin om att partiet visst kunde tänka sig någon begränsad satsning på kärnkraften uteblev dock. Ändå hade Stefan Lövdén, ordförande i IF-Metall uppträtt i nyhetssändningarna under kvällen med uppmaningen att båda parter skulle sätta sig ner och göra upp över blockgränsen.

Men Mona Sahlin klargjorde att hon inte kan tänka sig en fortsättning på kärnkraften när den nyvarande måste avvecklas av åldersskäl. Istället skulle "det förnybara" utvecklas och möjliggöra att kärnkraften avvecklades i den takt som ny energi kunde produceras. Vem lurar en sådan formulering? Om kärnkraften måste avvecklas utan att det förnybara har utvecklats tillräckligt uppstår elbrist. Det är detta som IF-Metall vill undvika.

För sin egen trovärdighets skull borde hon ha kynnat hänvisa till partiets egen uppfattning att allt talar för att det med stor sannolikhet är möjligt att ersätta kärnkraften med förnybar elproduktion till början av 2020-talet. Men någon sådan hänvisning gjorde hon inte. Går man till Socialdemokraternas hemsida finns där ett mycket kort pressmeddelande som sänts ut gemensamt av vänstersidan tre partier. Det inleds med orden: "Det behövs besked som inte stoppar den fantastiska utbyggnaden av förnybar energi." Men hur regeringens interna uppgörelse skulle stoppa det förnybara förklaras inte.

Än mindre finns någon redogörelse för hur Socialdemokraterna tänker sig framtidens energiproduktion utan kärnkraft. En text på en knapp sida från novenber förra året utgör hela den officiella synen på energin. Dessutom hänvisar man till material från klimatrådslaget. I Socialdemokraternas klimatplattform (pdf) från 22/8 2008 finns ett kort avsnitt om energi och ett ännu kortare om eltillförsel. Det är ganska luftigt utformat och har inte alls den ambitionsnivå som Sahlin antydde i debatten med Reinfeldt. Man skriver om vindkraften:

"Energimyndigheten har föreslagit ett nytt planeringsmål på hela 30 TWh, varav 20 TWh på land och 10 TWh till havs, till och med 2020. Vi socialdemokrater vill föra fortsatta samtal med vindkraftsbranschen om åtgärder för att stimulera ny vindkraft." (s 22)

Man vill också öka kvotplikten i elcertifikatsystemet till 25 procent (idag 17) eftersom Energimyndigheten bedömt att detta behövs för att öka tillförseln av all förnybar el med 30 TWh till 2020. Men kärnkraften ger då minst 70 TWh el. Är det detta IF-Metall skall sätta sin tillit till? Sahlin har inte mycket på fötterna.

Trots att det ändå talas om en utfasning av kärnkraften finns det ingen sammanställning som ens antyder att det skulle vara möjligt och ännu mindre visar hur mycket olika ersättningsvägar för kärnkraftselen skulle ge istället. Så hur kan Mona Sahlin vara så säker på att det går att ersätta kärnkraften?

Inte heller Socialdemokraternas mera deciderade alliansbröder har någon sammanställning av hur elen från kärnkraften kan ersättas. Vänsterpartiet har på sin hemsida nästan ingenting alls om energifrågan. Under rubriken Miljö och natur kan man läsa två rader om koldioxidutsläppen. Miljöpartiet har åtminstone en promemoria (pdf) om på 5 sidor om "Kärnkraften i klimatkrisens tidevarv" där man också hänvisar till Energimyndighetens tro på 30 TWh vindkraft samt 9 TWh i kraftvärmeverk enligt organisationen Svensk Fjärrvärme. Det blir 37 TWh för att ersätta 70 TWh kärnkraft. Och det finns ingen sammanställning där heller.

Har Vänsterpartiet och Miljöpartiet lurat Sahlin att inta en extremståndpunkt utan att hon får några fakta för att övertyga skeptikerna? Det verkar onekligen så. När vänsteralliansen synas sviks hon av sina alliansbröder. Men Sahlin är väl en vuxen kvinna som vet att man inte kan lita på småpartier utan egentliga utredningsresurser? Jovisst, men då borde hennes eget parti ha ett material som åtminstone försöker pretendera på att övertyga om att Socialdemokraternas kärnkraftsavveckling är möjlig. Det har man inte. Är det seriöst?

När dessa tre partier skall träffa regeringen på torsdag kan de ha rafsat ihop ett litet bättre material. Men vad hjälper det? Endast om opinionen hade varit välbekant med en alternativ kalkyl, som hade verkat vara någorlunda trovärdig, hade de röd-gröna kunnat föra någon reell förhandling. Är det amatörer som sköter dessa partier?

Andra bloggar om: kärnkraft, energi, el, förnybar energi, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, regeringen, energiförhandlingar, klimat, miljö, politik på intressant.se