Höjd skatt behövs för Juholts pensionsutspel

Enligt LO behövs 3,5 procents höjda arbetsgivaravgifter för att höja pensionerna till 90-talets nivå, som Juholt tog upp i sitt kongresstal. Men idag lägger han fram ett program som inte ens innefattar sänkt skatt för pensionärerna. Blir Juholt en Vingelpetter?

Den stora nyheten i Håkan Juholts installationstal på S-kongressen var att han blåste till eventuell strid om pensionerna. Han hänvisade till rapporter från LO och EU som han sade visa att väldigt många löntagare (både arbetare och tjänstemän) kommer att få en väldigt låg pension. Därför bjöd han in löntagarnas organisationer för att granska pensionssystemet i syfte att sedan ta upp frågan med regeringen. Om den inte lyssnade skulle det bli strid i valrörelsen 2014 eftersom S inte tänkte "vika ner sig".

Saken diskuterades kort i Studio 1 igår där man också kan lyssna till Juholts formuleringar. Det mesta av inslaget handlade dock om skillnaderna i premiepensionerna. Idag skriver Juholt tillsammans med Tommy Waidelich en programförklaring för Socialdemokraterna på DN Debatt (31/3). Där finns plötsligt pensionsfrågan inte alls omnämnd och i övrigt är programmet ganska avslipat (DN). Men pensionsfrågan är fortfarande aktuell. Det framgår av en artikel om pensionsgruppen i DN idag med rubriken "Brett stöd för att se över pensionsålder" (s 12, ej onl). Igår enades gruppen om direktiv till en utredning om åldersgränserna.

Håkan Juholt fick mycket snart backa från sitt pensionsutspel eftersom TCO och Saco inte ville prata enbart med Socialdemokraterna. Detta var naturligtvis en något genant miss i procedurfrågan. Men själva sakfrågan finns rimligtvis kvar och Juholt borde ta upp den i pensionsgruppen genom Tomas Eneroth som nyss blivit ledamot. Vad saken gäller framgår av en rapport från LO, Pensionsreformen i halvtid, som publicerades 15/2 (pressm).

Problemet med pensionerna är enligt LO att medellivslängden sedan 1995 när reformen sjösattes har ökat med två år (pdf). Detta leder i sin tur till att en industriarbetare inte längre kan få 62 procent av sin lön i pension. Idag är pensionen nere på 54 procent och om medellivslängden ökar framöver blir pensionsrelationen ännu lägre. Detta är ett tema som Riksförsäkringsverkets förre generaldirektör K G Scherman tagit upp ett flertal gånger och nu senast i förrgår på SvD:s Brännpunkt under rubriken "Hög tid tala om pensionerna".

Ett sätt att höja pensionerna är att höja pensionsåldern. Enligt LO skulle det bli en höjning från 65 till 67 år. Hittills har detta emellertid endast diskuterats i termer av när man har rätt att fortsätta arbeta. Denna rätt kommer sannolikt att höjas från 67 till 69 år. Någon lösning för dem som inte orkar arbeta efter 65 (om ens det) blir en sådan utökning självfallet inte. Pensionsrelationen kommer att vara lägre än på 90 talet och fortsätta sjunka. Därför driver S i pensionsgruppen frågan hur arbetsmiljön och slitsamma jobb ska vägas in.

För LO är den stora svårigheten att ett återställande av pensionsrelationen till 62 procent kostar 3,5 procentenheter i höjd arbetsgivaravgift - alltså en kraftig skattehöjning. Effekten av denna höjning på själva pensionerna låter också vänta på sig. Full effekt blir det först efter över 40 år.

För Juholt tycks det också finnas ännu ett problem: "Väldigt många" pensionärer får "väldigt låg" pension. Det tyder på att Juholt är ute efter att höja garantipensionen. Denna är en sorts medborgarlön för personer som fyllt 65 år och är för en ensamstående 7 600 kr/månad. En jämförelse: för en socialbidragstagare med 3 000 kr i hyra blir bidraget 6 700 kr/m. Om Juholt ska höja garantipensionen måste skatterna höjas. Och till detta kommer att de obligatoriska pensionsavgifter som påförts löntagare något under genomsnittslönen nästan inte alls ger någon utdelning i höjd pension (ovanför garantipensionen).

Men i dagens debattartikel i DN är rubriken "Inga direkta behov finns av kraftigt höjda skatter". Juholt och Waidelich (J/W) vill ha en översyn av skattesystemet för att skapa konkurrenskrafiga villkor för näringslivets tillväxt. Det brukar vara kodord för sänkt bolagsskatt. Men rimligtvis utesluter det höjda löneskatter (arbetsgivaravgifter) och därmed en pensionsreform. Egentligen skulle man också kunna förmoda att översynen också skulle innefatta sänkt marginalskatt, men eftersom det är socialdemokrater som står bakom är det inte helt sannolikt.

I övrigt tar J/W upp högre kvalitet i utbildningen, nolltolerans mot ungdomsarbetslösheten, åtgärder mot långtidsarbetslösheten ("utanförskapet") genom bl a satsningar på s k välfärdsjobb (SNS) samt att man vill göra det lönsamt att arbeta. Den sista punkten visar sig bestå i kravet att a-kasseavgiften ska sänkas.

När vi läser dagens debattartikel måste vi rimligtvis dra slutsatsen att Juholts pensionsutspel bara höll i fem dagar. Det ska inte bli skattehöjningar och därmed inte höjda pensioner. Men Juholt hade fortfarande haft möjligheten att förbättra pensionerna genom att kräva sänkt skatt för pensionärerna så att den i det närmaste blir likställd med löntagarnas beskattning. Det är visserligen en betydligt mindre reform men bara för drygt ett halvår sedan var det ett uttalat krav från Socialdemokraterna i valrörelsen.

Slutsatsen måste bli att Juholt håller på att bli en vingel-Petter ("än slank han hit och än slank han dit"). Han gör ohållbara utspel och kommer bara efter några dagar med programförklaringar som är ganska annorlunda än det linjetal han höll på kongressen. Jag är beredd att hålla med Göran Greider som menat att detta är "historiens kortaste vänstervåg" (SvD).

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, pensioner, Juholt, skattehöjning, skatt, skatter, arbetsgivaravgifter, LO, garantipension, pensionsgruppen, Socialdemokraterna, vingelpetter, politik på intressant.se

Arbetslösheten blir inte 4,8% trots högkonjunktur

Om arbetsmarknaden fortsätter att fungera som förut kommer arbetslösheten inte att sjunka till 4,8 procent. Lösningen är att skärpa kraven på företagen som anställare och vidareutbildare, säger Borg. Men hur ska detta gå till?

Olika nationalekonomiska bedömare kan inte ena sig om huruvida finansdepartementets prognos för arbetslösheten på 4,8 procent till 2015 kan slå in. Detta beror inte på olika konjunkturbedömningar. Utsikterna för framtiden är svåra att bedöma med eurokrisen, Japans produktionsbortfall, USA:s statsskuldproblem, kinesisk bostadsbubbla och för tidig åtstramningspolitik som osäkra inslag. Den svenska diskussionen handlar istället om arbetsmarknadens funktionssätt under förutsättning att det går bra för Sveriges export.

Finansminister Anders Borg kom med en förvånansvärt optimistisk prognos den 3 mars (bloggart 18/3). Den ifrågasattes av LO:s nye chefsekonom Ola Pettersson i SvD utan att några grunder för ståndpunkten redovisades. Även TCO:s chefsekonom Göran Zettergren var skeptisk igår i SvD. Igår kom så Svenskt Näringsliv (DN) med en konjunkturprognos (pdf) som på ett väl genomarbetat sätt visar att det är osannolikt att prognosen skulle slå in. Finansdepartementets prognos visas nedan:

År . . . Arblösh %
2011 . . 7,4
2012 . . 6,7
2013 . . 5,9
2014 . . 5,2
2015 . . 4,8

SN menar att siffran för 2011 blir 7,8 och för 2012 7,2 procent. Detta beror på "mismatch" som innebär att de arbetslösa i allt större utsträckning inte passar för de lediga platser som finns på marknaden. Den sk Beveridge-kurvan skiftar utåt vilket jag skrev om 18/3. Nu skriver SN:

"Samtidigt anger sju av tio företag i vår panel att rekryteringen har varit svår och 20 procent av dessa har därför tvingats att tacka nej till order. Särskilt inom byggbranschen och juridik och ekonomi hålls produktionen tillbaka på grund av att utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden inte matchar varandra. Inom de flesta branscher låter man istället befintlig personal arbeta mer och avstår från att anställa."

Vi får alltfler otillsatta lediga jobb samtidigt som arbetslösheten kan stiga. Men Anders Borg menar att företagen måste tänka om "väldigt mycket". I SvD idag säger han:

"Nu när vi ska gå över till en ekonomi med låg arbetslöshet måste företagen bli mycket bättre på att rekrytera. --- Kraven på arbetsgivarnas kompetens som anställare och vidareutbildare kommer att skärpas."

Vad är detta om inte fromma förhoppningar? "Kraven ökar på arbetsgivarna" är rubriken i SvD. Men vem kräver? Och vilka sanktioner drabbar de företag som hellre rekryterar från varandra? Borg måste komma med ett program som förändrar företagens rekryteringsbeteende - annars blir det löneglidning och inflation. Och anar riksbanken något sådant kommer räntan att höjas extra mycket och eliminera nedgången i arbetslösheten.

Den ekonomisk-politiska debatten präglas av en lätt bisarr teoretisering. Sålunda hänvisade finanspolitiska rådets ordförande Lars Calmfors igår i SvD till två reformer som skulle kunna leda till att "jämviktsarbetslösheten kan hamna nedåt 5 procent framöver". Dessa var jobbskatteavdraget och en mindre generös arbetslöshetsersättning. Han fick medhåll från Anders Forslund på IFAU.

Hur kan kvalificerade ekonomer bortse från skillnaden mellan att öka arbetsutbudet (antalet som söker arbete) och möjligheten att anställa dessa på de faktiskt lediga jobben? De som lättast kan få jobb har ju redan fått jobb och rekryteringsproblemen är redan ett faktum. Långtidsutredningen har också uttalat skepsis mot de teoretiska beräkningarna av jobbskatteavdragets effekter framöver (bloggart 23/3). SN:s mera dystra prognos för arbetslösheten förefaller vara betydligt mera realistisk. Min bedömning är att arbetslösheten, mot bakgrund av arbetsmarknadens nuvarande funktionssätt, inte kommer att kunna sjunka väsentligt under 7 procent utan överhettning.

Det ska bli intressant att ta del av den departementspromemoria som ska redovisa varför jämviktsarbetslösheten (Nairu) kommer att sjunka till ca 5 procent. Den kommer att publiceras 13 april - samtidigt med vårpropositionen.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, jobbskatteavdrag, jämviktsarbetslöshet, Nairu, nya jobb, högkonjunktur, Anders Borg, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Tommy Waidelich (S) - finansminister 2014?

Tommy Waidelich, 47 år, kommer enligt AB att bli ny ekonomisk talesperson för Socialdemokraterna. Han blir då rimligtvis finansminister 2014 om socialdemokraterna och vänstern vinner valet. Nu kommer han att få hjälp av Anders Johansson, 34 år, som är kommunalråd i Sigtuna.

Waidelich har suttit i riksdagen sedan början av 90-talet med avbrott som EU-parlamentariker. Han representerar Stockholms län och sitter i finansutskottet sedan 2002 och är nybliven suppleant i skatteutskottet. Själv beskriver han sig så här på Socialdemokraternas webbplats:

"Mina politiska hjärtefrågor är integration, rättvisa och EU. Min politiska förebild är Nelson Mandela. Innan jag blev invald i riksdagen var jag postiljon och politisk sekreterare. Som person är jag öppen, glad och eftertänksam."

I en riksdagsdebatt om globalisering mm nyligen (2/3) sade Waidelich bl a följande:

"Man kan säga att globaliseringen har fört mycket positivt med sig. Det ser jag inte bara som svensk och som en person från ett exportberoende land. Globaliseringen har också i ett globalt perspektiv skapat ett ökat välstånd och bidragit till att fattigdomen har minskat för flera hundra miljoner människor."

Detta tyder på att han inte avviker från inriktningen för Michael Dambergs distrikt i Stockholms län. Men hans intresseinriktning förefaller ändå vänd åt ett annat håll än vad som vore naturligt för en blivande finansminister. I samma debatt sade han följande om inrikespolitiken:

"Det handlar också om det som vi socialdemokrater brukar prata om, nämligen den klassiska välfärdspolitiken på hemmaplan. Det handlar om att bygga broar från det gamla till det nya. Den dagen du är arbetslös ska du veta att det finns en generös a-kassa så att du slipper lämna hus och hem. Det ska finnas insatser så att du kan utbilda dig för det nya och ta den här kursen som krävs för att ta det nya jobbet. Att bygga broar från det gamla till det nya är också en del av att möta globaliseringen. Det är sådant som man kan göra på nationell nivå."

I mina ögon tyder detta inte på något närmare intresse för en finansministers frågeställningar. Håkan Juholt överraskar verkligen i sin utnämningspolitik. Waidelich är lika okänd som Juholts viljeinrikning för Socialdemokraternas politik. Hur kommer en debatt mellan Tommy Waidelich och Anders Borg att gestalta sig?

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Tommy Waidelich, Juholt, Socialdemokraterna, ekonomisk talesman, finansminister, höger, politik på intressant.se

Juholts barnfattigdom är ett integrationsproblem

Om Juholt hade kollat vad Rädda Barnen skrev i sin rapport om barnfattigdomen skulle han kanske inte varit så styv i korken. Det verkar som om problemet beror på att ensamstående föräldrar i invandrarfamiljer saknar arbete och lever på socialbidrag.

Som väntat kom den nyvalde S-ledaren Håkan Juholt inte med några konkreta besked om hur han tänkte driva de tunga politiska frågorna (som jag förutspådde i fredags). Hans tal under lördagen präglades av abstraktionspolitik där han betonar att olika problemområden ska behandlas utifrån socialdemokratiska värderingar. Det handlade inte om hur konkreta problem skulle behandlas.

Ett exempel, som någon skulle kunna förväxla med konkret politik, är Juholts deklaration att eliminera barnfattigdomen (AB). Men även detta är ett exempel på abstraktionspolitik. Juholt gick inte närmare in på vad barnfattigdom består av och än mindre gav han några exempel på de politiska åtgärder han tänkte vidta för att minska den.

Det är organisationen Rädda Barnen som årligen låtit utreda struktur och utveckling för en specifik definition av barnfattigdom. Beräkningarna har utförts av Tapio Salonen vid Linnéuniversitetet i Malmö. I början av februari 2011 redovisade man läget 2008 (pressmeddelande). Enligt definitionen var 11,5 procent av alla barn i Sverige fattiga (220 000 personer). Detta bygger på att barnens familjer uppfyller åtminstone ett av två fattigdomskriterier: låg inkomststandard eller socialbidrag.

(I siffror hade 7,1 procent låg inkomststandard och 6,7 procent socialbidrag. Därtill uppfyllde 2,3 procent båda kriterierna. För att undvika dubbelräkning måste 2,3 dras från summan av 7,1 och 6,7. Tydligen är en tredjedel av socialbidragen otillräckliga för en tillräcklig baskonsumtion mm (rapporten, pdf, s 28). Detta kan delvis bero på att socialbidragen beräknas på faktisk bostadskostnad och inte enligt en norm. Andra beräkningstekniska problem finns också.)

Barnfattigdom är ett fenomen som främst gäller barn till ensamstående där 24,7 procent är fattiga (mot 8,1 procent för sammanboende). Barnfattigdomen är också mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund (29,5 procent) som bland barn med svensk bakgrund (5,4 procent).

Nästan vartannat barn (49 procent) till ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund lever i ekonomisk fattigdom, men endast 2,3 procent av alla barn till svenskfödda par med barn.

Rädda Barnen visar också att relationen mellan utländska barn/svenska barn förskjutits kraftigt från 1990-talet till 00-talet med en ytterligare ökning 2007-08. Kvoten har ökat från 2,6-2,7 till ca 4,3 och sedan 5,4 på slutet. Detta har skett trots att barnfattigdomen var mycket mer utbredd på 1990-talet - drygt 22 procent 1997 mot 11,5 procent 2008 (s 11).

Barnfattigdomen idag kan därför inte förmodas bero på att barnbidragen utvecklats dåligt eller att socialbidragsnormen nu är otillräcklig jämfört med tidigare. Rimligtvis beror barnfattigdomen idag på en kombination av lågkonjunktur och integrationsproblem för invandrare. I huvudsak förefaller problemet ligga i svårigheter att få arbete i tillräcklig omfattning vilket särskilt gäller ensamstående föräldrar födda utomlands.

Om Håkan Juholt vill lägga fram ett program mot barnfattigdomen måste han föreslå åtgärder som ger invandrarna arbete. Detta är inte något som tidigare socialdemokratiska regeringar lyckats med. Ett mera kosmetiskt program skulle vara att höja socialbidragen och släppa efter på villkoren där man måste sälja bilen och annan egendom. Det skulle minska andelen med låg inkomststandard men öka andelen med socialbidrag. Formellt skulle det redovisade fattigdomsindexet inte sjunka särskilt påtagligt.

Det förefaller inte som om Juholt har tänkt igenom vad som kunde göras mot den här definierade barnfattigdomen. Det är det som är karaktäristiskt för abstraktionspolitik: det är lätt att markera en viljeinriktning men svårt att formulera konkreta åtgärder.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, barnfattigdom, Juholt, socialdemokraterna, integration, arbetslöshet, invandrare, socialbidrag, abstraktionspolitik, fattigdom, socialpolitik, barnbidrag, nya jobb, politik på intressant.se

Ska Juholt driva politiken åt vänster eller höger?

Sannolikt blir det inga konkreta besked om politiken i Juholts tal. Han kommer rimligtvis att satsa på "abstraktionspolitik" som både kan förväxlas med ideologi och rejäla besked. Jobbkongressen 2009 visade vägen.

Nu har Socialdemokraternas extra partikongress valt Håkan Juholt (f 1962) till ny partiledare (strax före kl 17). Den hetaste frågan är nu huruvida Juholt kommer att driva oppositionspolitiken åt vänster eller höger. Ingen tycks veta (SvD). Det saknas tidigare ställningstaganden som ger en indikation på var han står.

"Socialdemokraterna tvingas köpa grisen i säcken", säger Lotta Gröning i DN. Men ändå anser hon att det är vänsterfalangen som nu för första gången tagit makten i partiet. Det förefaller av alla turer med myglande i valberedningen som om striderna från 1990-talets SSU mellan vänster och höger nu fortplantats in i partiets kärna. Det betyder att Juholt får gå en balansgång för att inte missnöjet från någondera sidan ska komma upp till ytan.

"Juholt är en riktig sosse", sade Göran Johansson från Göteborg i Studio 1. Han är en "klassisk socialdemokrat", säger Göran Persson i DN. Även detta kan leda till att konkreta besked uteblir. Andra bedömare är övertygade om att han är en genuin ideolog. Jag fick intrycket att det betydde att han gärna återkommer till de socialdemokratiska värderingarna - t ex att de som "befinner sig i solskenet har en skyldighet att fälla upp ett paraply över dem som står i ösregnet". "Det är social demokrati" menade Juholt. Tidigare hade man sagt "solidaritet".

Mot bakgrund av detta bedömer jag att Juholts stora tal på partikongressen i morgon mest kommer att handla om ideologi och värderingar - inte konkreta politiska sakfrågor. Genom att inte ta till sig den aktuella, konkreta problembeskrivningen kan han undvika att ta ställning. Ett exempel är frågan hur nya jobb ska kunna skapas.

Nya jobb kan åstadkommas på tre sätt enligt dagens synsätt: 1) Fler anställda i offentlig sektor, 2) Stimulans av tjänstesektorn och småföretagen och 3) Satsning på utbildning och infrastruktur. Dessutom finns regeringens väg med jobbskatteavdrag och stramare bidragssystem att förhålla sig till. Juholt har nämnt utbildningssatsningar i allmänna ordalag tidigare. Sannolikt kommer han inte att konkretisera sig mera i morgon.

Om han får frågor i konkretiserande riktning av journalisterna har han en kvicktänkt förmåga att skoja bort dem och sålunda inte uppfattas som svarslös. Frågan är hur länge det är möjligt. Jag ska antyda några ytterligare frågor där det idag krävs besked:

Skatterna: Ska det bli kriskommissionens rekommendation om höjda skatter, skärpt fastighetsskatt och ny förmögenhetsskatt som ska genomföras? Eller accepterar Juholt jobbskatteavdragen och avstår från högre skatt på rika?

Vården: Ska privata vårdföretag få ta ut vinster eller är kvaliteten oberoende av ägande viktigare?

Skolan: Ska friskolor få ta ut vinst? Vad anser Juholt om betygen?

Bidragen: Ska Socialdemokraterna envetet slå vakt om bidragssystemens återställning och fortsätta att vara bidragstagarpartiet? Eller ska S försöka få mer än 21 procent av de arbetande att stödja politiken? Kommer t ex en bortre parentes i a-kassan att accepteras?

Tendensen från "jobbkongressen" att beskriva allmänt välvilliga formuleringar som konkret politik riskerar att bli ännu mer konsekvent. Men med en partiledare med auktoritet och debattskicklighet - till skillnad från Mona Sahlin - kan detta mycket väl tilltala en stor del av väljare som röstat socialdemokratiskt tidigare. Undantaget är Storstockholmsområdet. Aftonbladets politiska redaktör Karin Pettersson ger i en artikel råd om sakfrågor som just har denna allmänna inriktning.

Nu gäller det att avslöja abstraktionspolitiken. Om vi däremot i morgon får konkreta besked i ett antal sakfrågor skulle jag bli förvånad.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Socialdemokraterna, nya jobb, socialdemokratin, extrakongress, vänster, höger, Juholt, abstraktionspolitik, politik på intressant.se

Inga fler jobbskatteavdrag, tack!

Ytterligare jobbskatteavdrag kan enligt Långtidsutredningen inte locka fram ett ökat arbetsutbud. Och det är därtill inte samma sak som fler jobb. Många är dessutom svåra att anställa. Det är troligtvis subventionerade jobb som kan minska arbetslösheten.

Hur ser skattesystemet ut när det gäller inkomstskatten för löntagare? Man kunde tycka att det inte spelar så stor roll annat än för experter. Men genom införandet av ett successivt allt större jobbskatteavdrag är tanken (officiellt) att påverka folks beteende på arbetsmarknaden - och då är det viktigt att folk som tjänar under 28 000 kr i månaden (336 000 kr/år) känner till avdragets existens och huvudsakliga konstruktion.

Jag har tidigare beskrivit jobbskatteavdraget och redovisat en tabell med skatteuttaget i genomsnitt i procent och hur mycket avdraget sänker genomsnittet. Vid 10 000 kr/m är avdraget 785 kr, genomsnittsskatten är 16,0 procent och sänkningen av uttaget 7,9 procent.

Vid 28 000 kr/m blir avdraget maximalt med 1 771 kr, skatten är 25,4 procent av inkomsten och sänkningen av uttaget 6,3 procent.

Vid högre inkomster ökar inte jobbskatteavdraget och därför blir sänkningen av skatteuttaget i procent allt mindre. Vid 40 000 kr/m är sänkningen 4,4 procentenheter och vid 80 000 kr/m 2,2.

I Långtidsutredningen 2011 (SOU 2011:11, pdf) har för första gången redovisats en översiktlig bild av hur inkomstskattesystemet ser ut både vad avser marginalskatten och genomsnittsskatten. I nedanstående diagram visas marginalskatten och hur mycket högre den skulle varit utan jobbskatteavdraget:

Marginalskatt 2010 med och utan jobbskatteavdrag

Den huvudsakliga effekten för de flesta heltidsarbetande är att marginalskatten nu har återställts till omkring 30 procent, som det var tänkt när den stora skattereformen utarbetades. I slutändan kom dock LO in och fordrade att marginalskatten skulle både öka och minska på ett nyckfullt sätt vid inkomster under den nedre brytpunkten. Dessutom ville man ha en marginalskatt på 55 procent däröver, vilket medförde att Folkpartiet hoppade av överenskommelsen. I sista sekunden kunde Socialdemokraterna få med Fp genom att spola LO:s krav på 55 procents marginalskatt. (Detta krav genomfördes dock bara några år senare som en "tillfällig" värnskatt.)

I nästa diagram visas den genomsnittliga inkomstskatten med och utan jobbskatteavdrag. För heltidsarbetande upp till genomsnittsinkomsten sjunker skatteuttaget med 8-6 procent genom skattereduktionen.

Inkomstskatt i genomsnitt med och utan jobbskatteavdrag

Vi ser här hur införandet av jobbskatteavdragen har ökat progressiviteten i skatteskalan samtidigt som skatten sänks. Den heldragna kurvan stiger sålunda brantare än den gamla streckade skalan. Detta motiveras främst med det tekniska syftet att påverka arbetsutbudet. Men man kan också misstänka ett ideologiskt eller valtaktiskt syfte eftersom det beskrivits som att införa "ett skatteparadis för låginkomsttagare".

LU 2011 diskuterar vad jobbskatteavdraget kan tänkas ha fått för effekter på arbetsutbudet. Det kallas att man reducerar tröskeleffekterna (eller påverkar den "extensiva marginalen") för att arbeta. Populärt uttryckt syftar det till att det borde "löna sig att arbeta". Att det inte skulle göra detta kan förefalla paradoxalt men sammanhänger med att socialförsäkringarna betalar ut en attraktiv ersättning även om man inte arbetar.

De studier av jobbskatteavdraget som hittills har gjorts bygger på mikrosimuleringar, påpekar LU. Simuleringarna utgår från vissa förväntade beteendeeffekter och därefter beräknas hur många fler personer som borde ha börjat arbeta tack vare de sänkta tröskeleffekterna. En viktig förutsättning för simuleringarna är att alla har kännedom om jobbskatteavdraget.

Riksrevisionen visade 2009 att kunskapen om jobbskatteavdraget är låg: endast 40 procent av befolkningen i åldern 15 till 74 år vet att det existerar. Av dessa uppger drygt 10 procent att de kände till jobbskatteavdraget väl. Okunnigheten om jobbskatteavdraget är störst i grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden. Knappt 30 procent av de arbetslösa kände till jobbskatteavdraget. Detta är bekymmersamt enligt LU eftersom det är dessa grupper som förväntas påverkas mest. Det leder också till att de simuleringar av jobbskatteavdragets effekter som gjorts blir mindre trovärdiga enligt LU (s 142), som drar slutsatsen:

"Vår bedömning är att man i dagsläget bör vänta med att ytterligare förstärka jobbskatteavdraget. Anledningen är att tröskeleffekterna redan har sänkts betydligt i och med de genomförda stegen i jobbskatteavdraget. Det är därför sannolikt att många av de personer som i dag befinner sig utan arbete är relativt okänsliga för ytterligare finansiella incitament." (LU:s kursiv)

Efter vad jag kan förstå kan mikrosimuleringarna därtill inte ta hänsyn till de faktiska möjligheterna att omsätta ett ökat arbetsutbud i verkliga anställningar. Personer med viss arbetsförmåga, som tidigare t ex skulle ha varit långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade, är inte anställningsbara på samma sätt som vanliga arbetslösa. Ett ökat arbetsutbud, som i arbetsgivarnas ögon håller lägre kvalitet, kommer därför inte att enkelt kunna sänka den specifika vakansgraden. Även om åtgärderna leder till ökat arbetsutbud kommer alltså inte lika många nya jobb att kunna skapas.

För att den historiskt höga arbetslösheten i Sverige ska kunna minskas under en högkonjunktur måste den s k jämviktsarbetslösheten (Nairu) först minska (annars blir det inflation). Men om fler svåranställningsbara kommer ut på arbetsmarknaden kommer Nairu att öka. Det är också vad finansdepartementet räknar med i det diagram jag redovisade i min artikel i förra veckan om sänkt arbetslöshet till 4,8 procent 2015. Samtidigt räknar FiD att en rad åtgärder (oklart vilka) snart ska börja sänka Nairu mycket kraftigt.

Om LU har rätt i att de som fortfarande befinner sig utan arbete inte kan påverkas med ekonomiska incitament finns det knappast någon reserv av enkelt anställningsbara att förmå att övergå till arbetsutbudet. De som nu befinner sig utan arbete består till stor del av svåranställningsbara som inte får jobb när konjunkturen går upp. Det är därför som Nairu ligger kring 6,5 procent. För att sänka Nairu under 5 procent måste mer än 1,5 procentenheter av arbetslösheten troligtvis överföras till subventionerade anställningar. Är det sådana som ska visas upp i en departementspromemoria vid vårpropositionen 13 april? I Sverker Olofssons utfrågning av Anders Borg igår lät det inte som om FiD hade några nya idéer.

Det är alltså inte ytterligare jobbskatteavdrag som kan minska arbetslösheten. Därför bör vi tacka nej till fler steg. Inför inte ett femte jobbskatteavdrag 2012! Om regeringen vill flörta med väljarna på skatteområdet finns alltid restaurangmomsen och pensionärernas orättvisa skatt att rätta till.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, arbetslöshet, nya jobb, jämviktsarbetslöshet, Nairu, skatt, regeringen, Långtidsutredningen, skatter, skattepolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Romantiskt motstånd mot tillväxt

I samhällsdebatten dyker nu upp ett retoriskt motstånd mot tillväxt i världen. Men så länge det inte betyder ett stopp för de fattiga ländernas framsteg verkar det mest handla om romantiska drömmerier.

Efter nederlaget vid klimatmötet i Köpenhamn i december 2009 har det närmast religiösa motståndet mot "tillväxt" (egentligen produktion) nu börjat samla sig på nytt i Sverige. Idag skriver Anders Wijkman (Tällberg Foundation) och professor Johan Rockström (Sthm Enviroment Institute) en artikel på Brännpunkt i SvD med rubriken "Jordens resurser nära att ta slut". I torsdags (17/3) refererades 'Under strecket' det tillväxtfientliga budskapet hos den australiske etikprofessorn Clive Hamilton med rubriken "Vi tror ock på den heliga tillväxten". Den 1 mars skrev professor Staffan Laestadius artikeln "Hjulen snurrar på fel sätt" i SvD.

Wijkman och Rockström (W/R) kommer med ett motsägelsefullt budskap som medför att man inte kan sätta tilltro till att de har tänkt igenom sina resonemang. Det börjar redan med de inledande meningarna:

"Inga generationer före oss har lånat så friskt av framtiden. Många länder brottas med stora och växande statsskulder. Miljontals hushåll världen över är belånade långt över skorstenen."

W/R antyder alltså att välståndet för kommande generationer kommer att sjunka när lånen ska betalas. Låt mig göra en analogi med en bondby som drabbats av missväxt för att illustrera orimligheten i resonemanget. De bönder som har för lite utsäde för att kunna beså hela sin odlingsbara mark vill låna utsäde från de andra bönderna. -Fy, det är att låna av framtiden, säger då W/R. Det skulle alltså vara bättre att bara beså t ex en tredjedel av marken och låta 2/3 ligga i träda om man då kan undvika att låna...

Efter de citerade schablonerna blir man skeptiskt till resten av artikeln. Vad författarna egentligen vill säga verkar vara att vi nu förbrukar så mycket olja och tropiska skogar att kommande generationer får svårigheter. Detta sammanfattar och kompletterar W/R med orden:

"Dagens tillväxtmodell är inte miljömässigt hållbar. Samtidigt är negativ tillväxt – eller nerväxt – inte hållbar av ekonomiska och sociala skäl. Hela vår ekonomi är uppbyggd på förutsättningen av fortsatt expansion."

Om vi börjar med påståendet om fortsatt expansion så gör W/R inte skillnad mellan det stabiliseringspolitiska syftet att inte låta resurser ligga overksamma och den naturliga strävan att få det bättre i fattiga länder med hjälp av ökad produktion.

Att de rika ländernas ekonomi är uppbyggd på att undvika lågkonjunkturer betyder inte att den måste förbruka alltmer naturresurser. Det är inte materiell tillväxt folket kräver utan att få det bättre. Om medborgarna i de rika länderna anser att ökad tjänstekonsumtion ger den bästa välståndsökningen kommer också den materiella förbrukningen att kunna plana ut. Materiell tillväxt är inte alls en förutsättning för vår ekonomis funktion.

Felet med den ökande resursförbrukningen ligger hos de fattiga länderna. De vill bygga upp sin infrastruktur (vägar, järnvägar, fabriker, energiproduktion, bostäder, kontor) och till detta går åt materiella resurser. Om man vill stoppa eller reducera världens resursförbrukning måste man också sätta stopp för merparten av jordens befolknings strävan att få det bättre.

Går det då inte att undvika detta stopp genom att göra en omfördelning mellan rika och fattiga länder? W/R beskriver förutsättningarna för detta med uppgiften att de fattiga 80 procenten förbrukar 20 procent av resurserna. De tänker sig ingen kraftig omfördelning utan skriver:

"Vi som lever i den rika världen måste hålla tillbaka våra materiella krav till förmån för fattiga människor i andra delar av världen."

Det är inte osannolikt att detta går att uppnå genom satsningar på tjänsteproduktion och ökad återanvändning. Men löser det problemet med författarnas rädsla för att "jordens resurser tar slut"? Om vi tänker oss att de fattigas resursförbrukning per person ska öka från drygt 6 procent av de rikas till 50 procent måste de fattigas resursförbrukning åttadubblas. Den ursprungliga förbrukningen på 20 måste öka till 160. Det kräver en ökning av världens resursförbrukning med 140 procent.
(Beräkningsunderlag: fattigas resursförbr/pers: 20/80=0,25, rikas 80/20=4, fattiga har 0,25 av 4,0 = 6,3 procent av rikas resursförbr/pers)

Det förefaller därför vara oundvikligt att "jordens resurser tar slut" i Wijkmans och Rockströms mening. Detta är så mycket troligare eftersom deras program för att "hålla tillbaka våra krav till förmån för fattiga" inte ser ut att vara särskilt kraftfullt. Det går ut på mer tvärvetenskaplig forskning, skapandet av ett starkare FN, komplettera BNP med välfärdsindikatorer, flytta skatten från inkomster till resursuttag, utveckla leasing och tjänster, Marshallplan för u-länderna och nytt klimatavtal.

Är detta realistiskt? Eller manifesterar debattörerna bara ett romantiskt motstånd mot tillväxt i samhällsdebatten? Är det inskränkningar av friheten de egentligen är ute efter?

(Tidigare artiklar: Världens fattiga får det bättre, apr-10; U-länderna får det bättre, maj-10)

[Boken Den stora förnekelsen presenteras i SR Klotet 23/3.]
Läs även andra bloggares åsikter om tillväxt, miljö, klimat, resursförbrukning, u-länder, rika, fattiga, frihet, ekonomi, politik på intressant.se

Arkelsten (M) gav inget besked om bensinskatten

Den nya moderata partisekreteraren utfrågades i huvudsak om redovisningen av enskilda partibidrag till partiet. Den föregivna omprövningen av miljöfrågorna fick vi inte veta något om.

I Ekots lördagsintervju 19/3 framträdde moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten. Hon intervjuades av Tomas Ramberg. Det första ämnet var kärnkraften där opinionen i Sverige blivit mer negativ. Hon påpekade att det inte är fråga om att bygga tio nya kärnkraftverk. Det är klimatpolitiken som är det viktiga målet. Hon trodde att på lång sikt kommer åtminstone någon kärnkraftsreaktor att byggas istället för någon gammal.

Rätten till heltid var nästa ämne. Moderaterna bör vara självkritiska. Vi har inte drivit frågan överallt i kommunerna, sade hon. De politiskt styrda verksamheterna bör föregå med gott exempel för den privata sektorn och visa att det är lönsamt. Varför inte lagstifta? Det är inte säkert att det är den enklaste vägen, menade Arkelsten.

Möjligheterna att agera som partisekreterare genom debatten om privata förmåner är svåra att analysera. I framtiden med nuvarande roll blir det en annan avvägning. Att delta i seminarier är en annan sak än studieresor. Samtalet rann ut i ett allmänt tjafsande. Rundgång.

Ekonomiska bidrag till partiet, valhemligheten och gränsen 20 000 kr var nästa ämne. Tjafs även här.

Efter 28 minuter kom man in på miljöpolitiken. Globala frågor och hållbarhetsfrågor samt miljöpolitiken i kommunerna nämndes av Arkelsten. Vad som skulle omprövas var vattenfrågorna (färskvatten) i världen. Utsläppsrätterna går med överskott och kan säljas. Men Arkelsten kunde inte ge besked. Att inte sälja var nog hennes personliga preferens. Och så var programtiden slut.

Vi fick inte veta något om de stora miljöfrågorna. Hur ställer sig Moderaterna till höjd koldioxidskatt, tvingande ransonering av utsläppen, tvingande energieffektiviseringar i redan byggda bostäder, tvingande stadsplanering för förtätning och högre hus eller förbud mot inrikesflyg söder om Sundsvall? Om det ska talas om omprövning ska väl de omvälvande frågorna diskuteras och inte vattenpolitiken i u-länderna?

Nu fick vi inte ens veta vad moderaterna anser om bensinskatten eller om utbyggnaden av en bilpark som till väsentliga delar går på el. Är det möjligt att till 2025 ha en fordonsflotta utan koldioxidutsläpp? Är höjd bensinskatt i Sverige ett bra medel i klimatpolitiken? Det, åtminstone, borde en moderat partisekreterare ha en åsikt om när miljöpolitiken ska omprövas inför det nya idéprogrammet.

Läs även andra bloggares åsikter om Sofia Arkelsten, Moderaterna, miljöpolitik, klimatpolitik, bensinskatt, miljö, klimat, växthuseffekten, utsläpp, elbilar, kärnkraft, politik på intressant.se

Kan arbetslösheten sjunka till 4,8 procent 2015?

LO ifrågasätter att arbetslösheten kan sjunka enligt Borgs prognos. Men någon grund redovisas inte i SvD. Och finansen redovisar inte vad som ska börja hända längre fram i år. Sambandet mellan vakanser och arbetslöshet tyder på att det blir inflation istället.

Svenska Dagbladet slår på första sidan i sin del "Näringsliv" idag stort upp ett ifrågasättande av finansministerns nyligen framlagda prognos för arbetslösheten med rubriken "Borgs prognos håller inte". Detta illustreras med en helsidesbild (nästan) på LO:s nye chefsekonom Ola Pettersson som säger: "Arbetslöshetsmålet är drömmerier". Upplägget förpliktar.

Går man in på sidan 4 finns en stor intervju med Ola Pettersson gjord av Cecilia Axelsson under rubriken "En självständig röst är viktig". På nätet är dock rubriken "LO sågar Borgs jobbprognos". Grunden för SvD:s pretentiösa redigeringsjournalistik är följande passus i intervjun:

"Prognosen om en arbetslöshet kring 5 procent om bara några år kallar Ola Pettersson ”drömmerier”. För att komma dit krävs en annan politik med större satsningar på utbildning, men också på bostäder och infrastruktur."

Ola Pettersson är bror till Aftonbladets politiske chefredaktör Karin Pettersson, tidigare på tidskriften Fokus och hos Mona Sahlin under valrörelsen 2010. Han är kritisk till att den minskade arbetslösheten kan kopplas till några regeringsförslag. Det handlar "inte om mycket mer än jobbskatteavdraget" och det "har inte alls de effekter på sysselsättningen som man försöker tillskriva det".

Någon ytterligare grund för ifrågasättandet av Anders Borgs prognos för arbetslöshet och sysselsättning, som han lade fram 3/3, finns inte i artikeln. När man läser sådant i SvD kan man börja undra om näringslivsredaktionen under Olle Zachrison börjat med sensationsjournalistik istället för seriösa granskningar.

Vad som skulle ha behövts hade varit ett ifrågasättande av Borgs prognos om arbetslösheten till 2015 i diagram 9 (pdf). I februari i år var arbetslösheten 7,9 procent. Borg tror att årsgenomsnittet i år blir 7,4 procent för att sedan sjunka till 4,8 procent 2015. Han skriver i pressmeddelandet:

"Svensk ekonomi kan växa i snabbare takt och arbetslösheten sjunka till lägre nivåer utan att det uppstår ett tydligt inflationstryck. Förklaringen är främst att effekterna av regeringens reformer för en bättre fungerande arbetsmarknad framstår som något större än i tidigare bedömningar. Jämviktsarbetslösheten är nedreviderad från 6 procent till cirka 5 procent 2015. Det är en mer positiv syn jämfört med de flesta andra bedömare som räknar med en jämviktsarbetslöshet på mellan 6 och 7 procent."

Resonemanget om regeringens politik illustreras i diagram 14 och relationen till andra bedömare i diagram 15 (pdf). Dessa andra bedömare är KI som i sin decemberrapport 2010 förutsåg att jämviktsarbetslösheten (NAIRU) under 2012 skulle stiga till drygt 6,5 procent. Mot detta visar Borg en kurva som på ett distinkt sätt redan under 2011 skulle börja sjunka. Regeringens politik skulle betyda en sänkning av Nairu med drygt 2 procentenheter.

Vilken är då grunden till denna nedrevidering av Nairu och därmed möjligheten för stimulanspolitik och konjunkturuppsving att reducera den faktiska arbetslösheten? Borg skriver:

"Nya och mer genomarbetade beräkningar av Finansdepartementet kring Sveriges varaktiga produktions- och arbetslöshetsnivåer ger skäl till en mer positiv syn på utvecklingen kommande år. "

Vad det konkret rör sig om sägs inte. I samband med Våp 2011 avser han att publicera en departementspromemoria som redogör för FiDeps beräkningar. Det är alltså dessa beräkningar som LO borde ha haft föraningar om och skulle ha smulat sönder. Visst blir det intressant att se hur mycket Borg har på fötterna i april? [13/4]

Det fantastiska med Borgs prognoser är att reduceringen av jämviktsarbetslösheten ska inträffa först 2011 (diagr 15). Den lilla effekt av politiken hittills, som han hävdar finns, består i en teoretiskt framräknad höjning av Nairu utan regeringens politik (diagr 14).


Jag är skeptisk till att man skulle kunna sänka Nairu med konventionella metoder. Detta grundar jag på en analys av den s k Beveridge-kurvan för Sverige som visar sambandet mellan vakanser (kvarst lediga platser, % av ak) och arbetslösheten (enl äldre def, diagr 19). När arbetsmarknaden fungerade bättre 1980-91 pendlade arbetslösheten mellan 1,5 och 3,5 procent. Då låg vakansgraden på knappt 0,5-1,3 procent.

Under perioden 1998-2010 pendlade vakansgraden mellan knappt 0,5 och 1,0 procent. Då hade arbetslösheten med den gamla marknadseffektiviteten behövt ligga kring drygt 2-3,5 procent. Men den låg istället kring 4,0-6,5 procent. Om regeringens politik hade gett effekt skulle åren 2007-10 skiljt ut sig med lägre arbetslöshet vid den givna vakansgraden. Men något sådant syns inte i diagrammet (visas i DI 15/2).

Det är alltså fortfarande så att det finns omkring 3,5 procentenheter fler arbetslösa med dagens antal lediga platser jämfört med för 25 år sedan. Lediga platser hjälper alltså inte mot arbetslösheten på samma sätt som tidigare. Stimulans eller konjunkturuppsving kommer därför att ge överhettning och inflation långt innan arbetslösheten har sjunkit till acceptabla nivåer.

Vad är det för mekanismer som senare i år enligt Anders Borg ska vända detta samband så att arbetslösheten kan sjunka från ca 6 till ca 3 procent (enl gamla def)? Det gäller för FiD att övertyga Riksbanken om att dessa nya samband är sannolika - annars blir det extra räntehöjningar.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, nya jobb, sysselsättning, jämviktsarbetslöshet, Nairu, nationalekonomi, Anders Borg, regeringen, LO, SvD, journalistik, media, ekonomi, politik på intressant.se

Borgerliga dygder som politisk ideologi?

Sökandet efter den borgerliga ideologin börjar naturligtvis med att ringa in de borgerliga värderingarna. Men fortsättningen att beskriva ett tänkbart borgerligt samhälle byggt på dessa dygder återstår.

Timbro har påbörjat ett sökande efter hur borgerlighetens framtid ser ut. Jag antar att man avser den politiska borgerligheten, vilkens representanter nu innehar regeringsmakten. För inte så länge sedan skulle många politiskt borgerliga hellre kallat sig "icke socialistiska". I en kort rapport försöker SvD:s P J Anders Linder ringa in vad som ska menas med "borgerlighet" mer än att inte vara socialist. Den har titeln Välkommen till borgerligheten och utkom i början av februari när jag var utomlands. En annan del av detta projekt har jag kommenterat i artikeln Meritokrati som borgerlig idé (1 mars-11).

Linder menar att det finns en bred borgerlig identitet, även om den inte är fullt artikulerad. Att regeringskoalitionen kallar sig "Allians för Sverige" och inte "Borgerlig allians" menar Linder beror på att det inte anses vinnande att tala i ideologiska termer när man uppvaktar väljarna.

Ett problem är att begreppet "borgerlighet" tidigare haft en mera social och klassmässig än värderingsmässig och politisk innebörd vilket enligt Linder medför att den lilla borgarklass som kännetecknas av av "bildning, självständig ställning eller familjetradition" ingalunda behöver tillhöra borgerligheten i politisk bemärkelse. Där finns ofta en skaplig dos radical chic. Dagens borgerlighet rekryterar dessutom sina sympatisörer ur alla sociala skikt.

Dagens borgerlighet förvaltar en idétradition som innefattar de tre dygderna personlig duglighet, självdisciplin och kultivering. Människor har sålunda en stor inneboende potential, menar Linder, och de har en rätt att förverkliga den. Han refererar till Deidre McClosky som pekar ut sju borgerliga dygder: framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet. Till detta lägger han sparsamhet, flit och hederlighet. Däremot är mer gnistrande dygder som höviskhet, dödsförakt och storslagenhet inte "borgerlighetens kopp te".

Linder pekar slutligen på själva politikens omfattning. Borgerligheten vill gärna krympa politikens domäner när dessa blivit för stora. Men man ser att samhället bestäms av mycket mer än politiken samtidigt som man ser en "barnatro på avpolitisering" som också en sorts politisering. Samhällen med olika stora statsmakter kan erbjuda olika livskvalitet beroende på värderingar och vilken anda som råder. Något exakt svar på var gränsen mellan enskilt och allmänt bör dras kan borgerligheten inte ge.

Enligt min mening medför detta förhållningssätt till politiken att borgerlighet som ideologisk grund blir ganska obestämd. Vad återstår mer än en i abstrakt mening icke-socialistisk pragmatism? Förvisso kan man räkna upp ytterligare karaktäristika som att det är viktigare att bekämpa fattigdom än rikedom eller att man hellre bör ta parti för den enskilde än staten. Men obestämdheten finns där ändå och utan underliggande principer kanske den praktiska tillämpningen riskerar att bli den motsatta. Kanske borgerlighet landar i en försiktig maktbalans? Linder skriver:

"Inom borgerligheten är man medveten om kraften i politiska beslut och ödmjuk inför riskerna för misstag. Därför vill man ha maktbalans som gör att tillfälliga hugskott, åsiktsstormar och majoriteter inte får genomslag fullt ut. Hämskor på majoriteten i form av skydd för enskilda människors föreningsfrihet eller äganderätt blir en naturlig metod för att höja demokratins kvalitet,"

Hamnar vi då inte i ett moment 22? Hur ska borgerliga värderingar kunna implementeras i samhället om det inte ska göras den politiska vägen? För två år sedan skrev jag en artikel om medelklassens värderingar (apr-09) med bäring på skillnaden mellan Haiti och Dominikanska republiken. Här fanns möjligheten att via hjälparbetet försöka etablera dessa:

"Man måste bygga upp kravkulturer som omger människor med medelklassens värderingar och prestationsetos och ställer stränga mätbara fordringar"

Men hur gör en borgerlig politisk rörelse för att skapa ett politiskt alternativ som bygger på borgerliga dygder? Om vi gör analogin med arbetarrörelsens värderingar skulle dessa på sin tid implementeras med tvång: företagen skulle socialiseras eller åtminstone planregleras, vinsten skulle upphöra som styrmedel, löneutjämning skulle åstadkommas både med skatter och företagens lönepolitik - grundprincipen skulle vara altruism (sk "solidaritet") som alltså skulle tvingas fram både i socialpolitiken och fördelningspolitiken.

Detta skulle betyda att det borde formuleras en vision av hur ett borgerligt samhälle skulle se ut och fungera. Och då måste man för ett ögonblick lägga maktbalans och pragmatism åt sidan. För den skull behöver man inte förfalla till ren konstruktivism. En vision kan ju bygga på en hypotes om hur en "spontan utveckling" inom frikostigt uppdragna statliga ramar skulle gestalta sig på längre sikt. Det är denna vision som alltid saknas. Ett tafatt försök gjordes dock när TV 2006 i sin serie om politiska ideologier linjerade upp det "konservativa drömsamhället" (bloggart feb-06).

På ett mera systematiskt sätt borde det också kunna gå att konkretisera hur det borgerliga samhället kan komma att se ut på. I min artikel om "den gröna ideologin" (aug-10) listade jag fyra områden som borde beskrivas: näringslivet, sociala sektorn, fördelningspolitiken och säkerhetens organisering (våld, kriser, miljö). Det är ett omfattande arbete som återstår.

Läs även andra bloggares åsikter om borgerlighet, borgerliga dygder, ideologi, konservatism, medelklass, värderingar, etos, prestationskrav, meritsamhälle, flit, förtänksamhet, socialism, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

Dubbla reservgeneratorer hade räddat Japans kärnkraft?

Var det geologerna som inte kunde förutse risken av en tsunami högre än sex meter? När detta ändå inträffade översvämmades reservproduktionen av el och härdkylningen upphörde med haveri som följd.

När man i massmedia spekulerar kring vad haverierna i de japanska kärnkraftsreaktorerna kommer att föra med sig borde man fundera på vad som var den grundläggande orsaken. Men världen är beredd att dra slutsatser om kärnkraftens fortsatta existens utan att man ännu har en klar bild av händelseförloppet. Det kan ju tänkas att olyckorna i Japan är specifika för just Japan och ytterst beror på bristande förmåga att förutse vad jordbävningar kan föra med sig. Jag instämmer med DN:s krav att vänta med slutsatser.

Eftersom jag har sysslat en del med kärnkraftens säkerhetsproblem inom kansliet för Linje 1 vid folkomröstningen kan jag dock inte låta bli att spekulera kring orsakerna. De japanska kärnkraftverken är byggda för att stå emot jordbävningar. Som en extra säkerhet skedde en avstängning i stort sett automatiskt när skalvet inträffade. Detta medförde att elproduktionen stoppades och följden blev att pumparna för efterkylningen av härden stannade.

För att även klara en sådan situation fanns det dieselgeneratorer för reservproduktion av el. De uppges ha startat men sedan stannat. Någon närmare information eller ens spekulation kring detta har jag inte hört. Men det naturliga vore att generatorerna stannade för att de översvämmades av vatten som kom från den tsunami som följde en stund efter jordskalvet. Kärnkraftsreaktorerna ligger nära stranden och kan därför utsättas för översvämning.

Enligt uppgift hade de japanska konstruktörerna förutsett en viss risk för översvämning. De hade låtit bygga en sex meter hög mur mot havet. Men tsunamivågen var tydligen elva meter hög och kunde därför slå ut reservgeneratorerna. En så allvarlig tsunami kunde de geologiska experterna tydligen inte föreställa sig. Felet ligger således sannolikt inte hos kärnkraftsteknikerna utan hos geologerna.

Man kunde dock tycka att de japanska kärnkraftsteknikerna skulle ha kunnat visa en viss skepsis mot geologernas kalkyler. För säkerhets skull borde de ha dubblerat reservgeneratorerna med en uppsättning dieselaggregat uppe vid reaktorbyggnadernas tak - åtminstone vid kärnkraftverken nära kusten. Då hade det funnits skydd mot både extrem översvämning och luftangrepp. Denna bristande fantasi kan nu komma att kosta världen enorma förluster av koldioxidfri energiproduktion.

Som tur var fanns det externa pumpaggregat som efter en tid kunde föras fram för inpumpning av havsvatten för direkt kylning av härden. Men inte heller dessa pumpar har fungerat tillfredsställande eftersom det talas om att bränslestavarna blivit utan kylning två gånger i vissa fall. Det ser ut att vara ett tecken på improvisation. Japanerna är kanske inte så rationella som vi trott.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, Japan, tsunami, jordskalv, geologi, jordbävning, översvämning, atomkraft, el, reservkraft, naturkatastrof, politik på intressant.se

Marginalskatten hotar Sveriges framtid

Sänkta marginalskatter är på sikt nödvändiga för att hålla uppe innovationstakten i den högteknologiska exportindustrin. Utan sådan export måste Sveriges löner anpassas nedåt mot genomsnittet i utlandet. Det minskar vårt välstånd.

Jag var på ett skatteseminarium i riksdagshuset anordnat av Skattebetalarnas förening, som handlade om de höga marginalskatterna (referat). Där presenterades en rapport om hur Sverige skulle komma bort från ett högsta marginellt skatteuttag på 69 procent - dvs marginalskatt plus arbetsgivaravgifter tar idag 69 procent av en (total) inkomstökning. Åtta varianter av reducering av den statliga inkomstskatten presenterades i rapporten, som tyvärr inte finns tillgänglig på nätet [nu här pdf].

Idag följer VD:n på Skattebetalarna, Robert Gidehag, upp dessa tankar på DN Debatt med en artikel med rubriken Slopad inkomstskatt en offensiv väg tillbaka för S. Det är den statliga inkomstskatten som avses och genom dess slopande skulle en sorts "platt skatt" kunna införas. I rapporten har man beräknat att detta 2010 skulle höja Gini-koefficienten för ojämlikhet från 0,296 till 0,309 (+0,013).

Är detta mycket eller litet? Vi kan jämföra med ett liknande mått från SCB som anger Gini-koefficienten för disponibel inkomst per konsumtionsenhet i en tabell som sträcker sig bakåt till 1980-talet. Den låg på 0,281 år 1999 och på 0,320 år 2009 (+0,039). Ett slopande av hela statsskatten (inte bara värnskatten) skulle alltså bara medföra en tredjedel så stor ökning av "klyftorna" som tio års naturliga ökning (inklusive jobbskatteavdrag och slopad förmögenhetsskatt) åstadkom. De tre borgerliga åren på slutet svarade för 0,009 av ökningen med 0,039). Visst skulle Socialdemokraterna kunna göra detta, vilket var på tal inom partiet inför den stora skattereformen 1991.

Den begränsade effekten på ojämlikheten illustrerar min tes (bloggart 7/3-11) att inkomstskillnadernas ökning främst är en effekt av att fattigdomen ökat. Den har i sin tur orsakats av en krypande ökning av utanförskapet i form av långvarig arbetslöshet, främst bland de yngre. Men i debatten får man snarare intrycket av att "klyftorna" ökat för att de rika fått mera betalt. Denna förvrängda uppfattning av verkligheten utgör ett starkt politiskt hinder för sänkta marginalskatter.

Ett exempel på hur rädslan för "klyftor" hindrar en konstruktiv syn var argumentationen från miljöpartisten Helena Leander, ledamot i skatteutskottet. Hon menade att även om den lilla värnskatten, som tar in 4,2 mdr kr, kunde finansieras genom dynamiska effekter (som LU 2011 finner möjligt) skulle det vara olämpligt att ta bort denna skatt. Det gäller att "hålla ihop samhället" genom att istället minska klyftorna, menade hon.

Detta miljöpartistiska resonemang går ännu tydligare igen inom Socialdemokraternas vänsterflygel och inom Vänsterpartiet. Men ytterst utgör denna oginhet en fara för Sveriges framtid som en avancerad välfärdsstat. Sverige kommer i en globaliserad värld att mer och mer bli beroende av en avancerad exportindustri baserad på spjutspetsteknologi. Inom denna kan sedan ett ansenligt antal personer få anställning som producenter och handhavare av de högteknologiska system som blir Sveriges framtida exportnyttigheter.

Det är denna innovativa och komplicerade export som ska betala alla enklare konsumtionsvaror som svenskarna vill köpa. Sådant kan inte tillverkas här hemma om vi ska behålla ett högt löneläge i förhållande till omvärlden. Om vi avstår från att hålla uppe den avancerade exporten måste vi anpassa oss till omvärldens väsentligt lägre lönenivåer. Det kommer sannolikt att betyda en i absoluta tal sänkt levnadsstandard.

Genom oginhet mot dem som kan åstadkomma fortsatta innovationer kan vi alla istället få det sämre. Vi måste lära oss att se positivt på inkomstskillnader för våra "exportarbetare". Det borde politikerna komma ihåg i debatten om världens högsta marginalskatter. De hotar vår framtid.

Andra bloggar om: skatt, marginalskatt, skatter, ojämlikhet, rättvisa, inkomstskillnader, utjämning, export, högteknologi, välstånd, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Skattebetalarnas förening, samhälle, framtid, ekonomi, politik på intressant.se

Juholt har inget socialt nätverk

Nu verkar det vara klart att det blir Håkan Juholt, riksdagsman från Kalmar, som blir Socialdemokraternas nye partiledare. Han uppträdde i Ekots lördagsintervju i oktober 2008 då han skulle bli partisekreterare efter Marita Ulvskog (bloggart okt-08). Efter intervjun sammanfattade jag mina intryck av Juholt på följande sätt:

"Den tidigare försvarspolitikern Håkan Juholt framstår som en lugn och habil partiföreträdare som har betydande översiktliga kunskaper om den politiska debatten. Han undviker svåra svarssituationer utan att det låter som undanflykter och hamnar inte i invecklade bortförklaringar."

Detta kan bli en allvarlig utmaning för regeringen. Han anses dessutom vara en god debattör. Frågan är varför han inte blev partisekreterare? Kan det bero på att han blev bortmanövrerad? Han har enligt egen utsago inga sociala nätverk i Stockholm (SR, 100 dagar i Riksdagen, som återutsändes nu ikväll). Han ansåg sig närmast vara socialt handikappad. I Stockholm hade han jobbet, i Oskarshamn hade han sina vänner. Inte en enda vän sade han sig ha i Stocholm - enbart arbetskamrater.

Ideologiskt anser han att det inte är någon mening med ett socialliberalt parti på 35-procentsnivån. Han tycks vara en vänsterbetonad politiker innerst inne. Men som partiledare kommer han att få anpassa sig. I likhet med Göran Persson kommer han att lida av att inte komma från de innersta kretsarna. Men Persson kunde buffla sig fram. Hur får Juholt igenom sin uppfattning? Genom arrogans och sarkasmer?

Carin Jämtin var en av tänkbara efterträdare till Persson. Hon intervjuades av Ekot i november 2006 (blart). Där gav hon ett blekt och osäkert intryck. Har hon tillräcklig handlingskraft och administrativ förmåga för att bli en framgångsrik partisekreterare?

Valet 2014 kan dock fortfarande bli lika osäkert som 2010.

Tidningskommentarer: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Carin Jämtin, Socialdemokraterna, partiledare, val 2014, politik på intressant.se

Palme kostade många miljarder

Misslyckad ekonomisk politik orsakad av skattereformen 1971 sänkte Sveriges tillväxt under 1970-talet. Varför ville Palme höja marginalskatterna och som en påstådd följd höja arbetsgivaravgifterna med 16 procent 1970-76?

I samband med 25-årsminnet av Olof Palmes död har flera biografier kommit ut. Diskussionen om Palmes politik har där och i pressen kretsat kring hans visionära ideologiska uttalanden och om hans roll på politikens världsscen. Mindre diskussion har förevarit om Palmes inrikespolitiska roll. I radion menade dock Håkan Arvidsson att Palme inte hade åstadkommit särskilt mycket konkret och därför var en "medioker politiker". Min kommentar (22/2) till detta var att han skulle ha kunnat betraktas som en stor socialistisk politiker om han tagit chansen att införa demokratisk socialism med löntagarfonder. Men det förmådde (eller ville) han inte.

Det något egendomliga är att en så omfattande biografi som Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss (Norstedts) inte har någon egentlig redovisning av Palmes ekonomiska politik och skattepolitik. Det var ju denna som kom att prägla Sveriges ekonomiska utveckling under hela 1970-talet och en del av 80-talet. Detta uppmärksammas inte av P O Enquist i DN eller av Håkan Arvidsson i SvD. Har recensenterna glömt bort sådana företeelser som "de förlorade åren", kostnadskrisen, Haga-förhandlingarna och marginalskatteeländet.

En som uppfattat att det ändå finns en allvarlig kritik av Palmes ekonomiska politik är hans efterträdare Ingvar Carlsson. Denne framträdde i DI den 28/2 med ett försvar där han hävdade:

"1970-talet blev ett dåligt årtionde. Men jag tycker det är helt fel att säga att Olof Palmes ekonomiska politik misslyckades. Han var den första statsminister som fick känna av efterkrigstidens svenska baksmälla."

Carlsson menar att det var oljekriserna och att arbetsmarknadens parter inte tog sitt ansvar och slöt löneuppgörelser på 20 procent som var orsakerna till eländet. Detta är ett försök att ge en tillrättalagd bild som ska frita Palme från ansvar. I själva verket var kriserna till stor del självförvållade genom en typisk reform av Olof Palme - nämligen 1971 års skattereform. Denna låg helt i linje med Palmes och Socialdemokraternas nyfunna intresse av att betona "ökad jämlikhet".

Skattereformen beslutades hösten 1970 - inte hösten 1971 som Berggren skriver på sidan 453. Den innehöll en övergång till särbeskattning, den enda aspekt som nämns av Berggren. Men den stora nyheten var brytningen med 1960-talets skattepolitik. År 1964 hade Allmänna skatteberedningen kommit med ett betänkande (SOU 1964:25) som förordade sänkta marginalskatter, sänkt inkomstskatt med 21 procent (för 1970) och övergång till indirekt beskattning

Den vänsterinfluerade skattereformen 1971 gjorde tvärtom: marginalskatterna höjdes och 2/3 av de skattskyldiga skulle få sänkt inkomstskatt men nu på bekostnad av den tredjedel som tjänade mest. Skatteskalorna gjordes så korkade att en liten bit över lönen för en industriarbetare (då ca 27 000 kr/år) sattes en kraftig progression in. Marginalskatten för en person som tjänade 30 000 kr höjdes från 42 till 49 procent och för den som tjänade 35 000 kr höjdes den från 46 till 60 procent.

Genom den följande inflationen med höga löneökningar kom vanliga löntagare att snabbt åka upp i skattetabellerna där skatteuttaget var högre, i synnerhet som marginalskatterna hade höjts så kraftigt. Detta omöjliggjorde att lönen efter skatt för arbetare skulle kunna öka när inflationen räknades bort 1972. Denna effekt kallas med nationalekonomisk jargong för "fiscal drag". Det påstås att Palme inte ville acceptera att en sådan företeelse existerade och att han kallade den "fiskardraget". Jag tolkar det som att Palme här var skeptisk till kritiken mot hans vänsterbetonade skattepolitik. En ödesdiger hållning.

Resultatet blev ändå att en ny utredning tillsattes under namnet "1972 års skatteutredning". De första åren fick denna utredning varje år tilläggsdirektiv att utforma nästa års skatteskalor med hänsyn till förväntad inflation och löneökning. I samband med dessa "skatteomläggningar" ville regeringen också höja arbetsgivaravgifterna (löneskatterna) - officiellt för att "finansiera" omläggningarna.

Följden av denna egendomliga koppling blev att arbetsgivaravgifterna under Palmes första regeringsperiod ökade från 11,9 procent 1970 till 28,3 procent 1976. Varför ville Palme genomföra en sådan höjning (16,4 procentenheter) av arbetsgivaravgifterna på så kort tid? Det borde hans biografer ha forskat något kring. Resultatet blev i alla fall en alltför stark kostnadsökning för den svenska exportindustrin när den samtidigt drabbades av en bitvis nedgörande strukturomvandling. Tiotusentals jobb slogs ut. Palme beskrev dock sin politik som lyckosam 1976 när han menade att den nya borgerliga regeringen kom till "ett dukat bord".

Både de borgerliga regeringarna och följande socialdemokratiska regeringar försökte bekämpa kostnadskrisen med upprepade devalveringar. Men tillväxten blev ändå låg och förlusterna av produktion enorma. Palmes misslyckade ekonomiska politik kostade rimligen Sverige hundratals miljarder kronor.

Andra bloggar om: Olof Palme, 25-årsminnet, Palme, Henrik Berggren, ekonomisk politik, skattepolitik, skatter, skatt, skattereformen 1971, kostnadskris, devalvering, arbetslöshet, arbetsgivaravgifter, minskad tillväxt, ekonomi, politik på intressant.se

Fattigdomsklyftorna orsakas av de ungas utanförskap

Den ökade fattigdomen har inte så mycket att göra med gruppen "ensamstående med barn". Hela gruppen yngre ensamstående har fått en större andel fattiga enligt SCB. Det beror inte på bidrag eller löner. Istället är det yngres större svårigheter att få fäste på arbetsmarknaden som är problemet.

Det finns en hel del intressanta relationer i SCB:s undersökning av inkomsternas utveckling som kom förra veckan. Slutsatsen i radion och hos vänsterbloggare blev slentrianmässigt att "inkomstskillnaderna växer" (Ulla Andersson V). Men det kanske är bra att åtminstone löneskillnaderna ökar? Det behövs väl mindre utjämning efter en lång tid av nivelleringssträvanden för att det ska skapas incitament till utbildning, förkovran och extra arbetsinsatser?

Tyvärr finns det inte mycket statistik som belyser löneskillnaderna i SCB:s material. En tabell visar dock arbetsinkomsterna för den 90:e percentilen (procenten) och för medianen (P50). Relationen mellan dessa (före skatt) illustrerar löneskillnaderna i grov mening. År 2000 låg P90 74,2 procent högre än medianen. Den relationen hade under socialdemokraternas regeringsperiod pressats ned till 66,9 procent 2006. Efter tre år med Alliansen steg relationen till 71,9 procent. Det är inte mycket att hurra för.

Intressant är hur den offentliga sektorn utjämnar inkomsterna genom skatter och bidrag. Det finns en tabell som i illustrerar detta i genomsnitt. Här visas medianen för alla (faktor)inkomster samt medianen för disponibel inkomst. Relationen mellan dessa visar för den mittersta personen i fördelningen hur stor den disponibla inkomsten är i förhållande till de riktiga inkomsterna (före skatt). År 2000 var relationen 97,8 procent. Den mittersta personen betalade alltså netto just ingenting (2,2 %) till den offentliga sektorn.

Under den socialdemokratiska regeringsperioden fram till 2006 ökade utjämningen till 100,1 procent. Den mittersta personen betalade lika mycket till som han fick tillbaka från den offentliga sektorn. Men under Alliansens regeringsperiod fram till 2009 ökade utjämningen till 105,1 procent. Den mittersta personen tog netto emot 5 procent mer än vad han tjänade.

En annan jämförelse av Alliansens regeringsperiod med den socialdemokratiska kan göras för de disponibla inkomsterna för arbetare och högre tjänstemän.

Arbetarnas disponibla inkomster ökade 2003-06 med 9,9 procent. Därefter blev ökningen 2006-09 något högre eller 10,7 procent.

De högre tjänstemännens disponibla inkomster ökade 2003-06 med 12,3 procent. Därefter blev ökningen något mindre eller 9,4 procent.

Förklaringarna till skillnaden mellan arbetare och tjänstemän är komplicerade. En faktor är jobbskatteavdraget som gynnat arbetarna mer än högre tjänstemän. Man kan också misstänka att krisen slagit hårdare mot tjänstemännens kapitalvinster än arbetarnas. Å andra sidan har förmögenhetsskatten avskaffats och fastighetsskatten reformerats vilket borde ha gynnat de högre tjänstemännen.

Det paradoxala är att Socialdemokraternas sista tre år var mindre förmånliga för arbetarna än Alliansens tre första år. För de högre tjänstemännen, som borgarna kunde tyckas värna, var det tvärtom. Det kanske är det "nya arbetarpartiet" som manifesterar sin politik?

Fattigdom

Slutligen finns den särskilda fattigdomsproblematiken beskriven i en tabell från SCB. Här visas olika fattiga hushållstypers andel av totalen för resp kategori. Med fattigdom menas mindre än 60 procent av medianinkomsten för samtliga. I pressmeddelandet och kommentarerna tog man fasta på kategorin "ensamstående med barn". Där pekade man på att andelen fattiga hade ökat från 11 procent 1999 till 27 procent 2009. Det skapades ett intryck att det var regeringens fel eller berodde på låga löner.

Tittar vi närmare på tabellen kan vi först konstatera att ökningen fram till 2006 var från 11 till 21 procent. Mer än 60 procent av ökningen inträffade alltså före regeringsskiftet. En del av den accelererande ökningen därefter sammanhänger rimligtvis med den internationella ekonomiska krisen. Men under denna finns en långsiktig trend som ser oroväckande ut.

Denna trend finns inte bland sammanboende med barn. Den lilla ökningen där är koncentrerad till krisåren på slutet. Däremot finns det en minst lika oroväckande trend för ensamboende 20-29 år. Andelen fattiga ökade från 18,7 procent till 29,7 år 2006 och därefter till 34,5. Det tyder på att det inte är förekomsten av barn som är den viktigaste förklaringsfaktorn till fattigdomens utbredning.

Kan då ökad sjuklighet hos de unga vara orsaken? Om det vore så skulle trenden rimligtvis också synas bland gruppen sammanboende med barn. Men där finns bara en liten effekt under krisåren som troligtvis beror på mera tillfällig arbetslöshet.

Det som återstår som förklaring är ökad långtidsarbetslöshet och ökad studiebenägenhet. För att få fram fördelningen mellan dessa krävs annan statistik. Den slutsats vi kan dra är att utväljandet av gruppen "ensamstående med barn" förvrider analysen av orsakerna mot sociala faktorer som benägenheten att betala underhållsbidrag eller barnbidragets utveckling. Eftersom fattigdomen ökat även bland unga ensamstående utan barn förefaller det vara mycket troligare att det är svårigheterna att få fast jobb som även drabbar de ensamstående med barn.

En gissning är att mekanismen för yngre ser ut på följande sätt: Normalt flyttar man ihop och skaffar barn när man fått fast jobb. Därför syns just ingen fattigdomsökning i denna grupp. De som inte lyckas få jobb registreras därför ofta i kategorin ensamstående. När utanförskapsmekanismerna hårdnar blir fler fattiga i gruppen ensamstående. De som skaffat barn utan en tillräckligt fast relation har särskilt svårt att hitta ett passande jobb och har högre arbetslöshet än andra grupper. Med automatik registreras de också som fattiga.

Fattigdomsklyftorna orsakas tydligen inte av att de lågavlönades löneutveckling varit dålig. Inte heller är en viktig orsak att bidragen från staten blivit mindre förmånliga. Det är istället att fler och fler yngre trendmässigt har fått svårigheter att få fäste på arbetsmarknaden.

Läs även andra bloggares åsikter om klyftor, inkomstskillnader, fattigdomsklyftor, fattigdom, arbetslöshet, utanförskap, jämlikhet, utjämning, fördelningsplitik, SCB, socialpolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Jobbskatteavdraget ökar "klyftorna"

När det kommer en undersökning om inkomstfördelningen avstår media från att analysera fattigdomen. Istället ägnar man sig åt "avundshets" och beskriver små skillnader som "klyftor". Det är inte rikedomen utan fattigdomen som borde bekämpas.

Igår kom SCB med statistik över hushållens disponibla inkomster 1991-2009 som ökade 34,1 procent realt. Etermedia tog fasta på att detta utvisade att inkomstskillnaderna ökade. Radion gjorde en ambitiös presentation under huvudrubriken "Klyftorna fortsätter att öka". Dagens morgontidningar negligerar dock nyheten (endast en notis på några rader i SvD). I radion fokuserade man på det sista stycket i SCB:s pressmeddelande där utvecklingen för andelen fattiga ensamstående med barn visade en ökning från 11 till 27 procent.

De förvärvsarbetande har ökat sin standard (real disp ink) med 37 procent de senaste 10 åren. Men det gäller inte de som har pension eller a-kassa, sjukpenning, studiestöd och andra bidrag, se diagrammet nedan:

Ekonomisk standard. Medianvärden i kronor

De som inte förvärvsarbetar har bara haft en ökning på 22 procent. År 1999 motsvarade dessas inkomster 80 procent av de förvärvsarbetandes mot 66 procent 2009. "Klyftorna" har alltså ökat. En stor del av denna ökning beror uppenbarligen på jobbskatteavdraget som för många uppgick till 18 200 kr/år 2009. En liten del beror också på att a-kassa och sjukpenning blivit mindre förmånliga.

Det hade varit intressant att få en närmare analys av varför ensamstående med barn haft en sämre utveckling än andra. Ökningen 1991-2009 var 15 procent mot 34 för samtliga (SCB). Berodde detta på att andelen studerande eller arbetslösa i denna kategori ökade? Eller berodde det på mera försumligheter med underhållsbidragen från den andra förälderns sida? Eller kanske var det barnbidraget som inte höjdes i takt med den allmänna inkomstökningen? Kan vi tänka oss att löneutvecklingen just för denna grupp blivit allt sämre?

Arbetare och lägre tjänstemän har haft en något bättre utveckling än högre tjänstemän. Bäst utveckling har dock gruppen företagare+jordbrukare haft (55 %). I en specialbearbetning för SR kan man studera utvecklingen för olika deciler och för de rikaste 1,0, 0,1 och 0,01 procenten. De allra rikaste hade en lysande utveckling efter 1995, vilket berodde på reavinster och bonusar, fram till IT-kraschen. Därefter skedde en ny ökning och 2006 hade inkomsterna nästan fyrdubblats realt sedan 1995. Under alliansregeringens period sjönk däremot inkomsterna med 23 procent eller 6 miljoner i årsinkomst.

Man kan fråga sig varför det är LO:s perspektiv på de stora inkomstskillnaderna som får all uppmärksamhet när de avundsjuka istället kunnat glädja sig åt miljonsänkningar av de rikastes inkomster under krisen. Men problemet är knappast att det finns för många rika. Det behövs fler företagare och småkapitalister för att få fart på den långsiktiga tillväxten i Sverige. De politiska åtgärderna borde inte förhindra rikedom utan bekämpa fattigdom. Därför behövs mera analys än avundshets i debatten.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, klyftor, inkomstskillnader, skatt, bidrag, rika, fattiga, ensamstående, omfördelning, utjämning, LO, jämlikhet, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se