Lockes härledning av äganderätten

Den som först hittar någon nyttighet får rätt att behålla den. Men man får inte ta i besittning mer än vad man behöver. Det är oförnuftigt att strida om det som någon tillägnat sig. Lockes tes kan visas vara riktig med modern spelteori.

< Det är arbetet som är det ursprungliga upphovet till äganderätt enligt Locke. Om någon "blandar sitt arbete" med ett tidigare oägt föremål uppkommer en rätt för denne att disponera över föremålet och utestänga andras krav på att få disponera detta. "Den som livnär sig på ekollon han samlat under en ek eller äpplen han plockat från träden i skogen har otvivelaktigt tillägnat sig dem. Ingen kan förneka att födan är hans." Detta har skett redan vid insamlandet och någon annans samtycke behövs inte.

Men kan inte detta leda till att vem som helst får lägga beslag på hur mycket han vill? Det förnekar Locke. Den naturliga lagen begränsar gåvan till människorna "till allt vi behöver". Detta preciserar Locke: "Så mycket som någon kan dra nytta av i sitt liv, innan det fördärvas, får han göra till sin egendom genom sitt arbete. Vad som ligger därutöver är mer än hans andel och tillhör andra." Detta gäller också "jorden själv". Men genom uppkomsten av pengar kommer markägandet att regleras av särskilda förhållanden, menade Locke. Det återkommer jag till.

Håller denna teori? Den som först upphittar något oägt får rätt att behålla det. Varför inte tvärtom? Den som ser någon hitta något har rätt att tvinga upphittaren att lämna nyttigheten ifrån sig. Motivet för denna alternativa rätt kan tänkas vara "större behov", "social överlägsenhet" eller rätt och slätt överlägsen makt. Locke har genom sin teori först och främst riktat sig mot föreställningen att "makt är rätt". Han presumerar att det är ett någorlunda fredligt samhälle som hans teori handlar om. Grotius var på sin tid mer explicit inne på att ställa upp regler för fredlig samexistens.

Låt oss ändå pröva tanken att slagsmål om ekollon, äpplen och harar etc är mer förnuftigt än att ha en "abstrakt och onaturlig" föreställning om äganderätt. Vad vi talar om är den första tillägnelsen, inte hur det approprierade senare fördelas i gruppen motiverat med t ex sedvänja eller välvilja. Modern spelteori har konstruerat ett spel som kallas "hök och duva" (kunde också kallas "strid eller acceptans"). Exempel: Om vi sitter på ett tåg och behöver besöka toaletten markerar vi sittplaten med en tidning. Någon annan ser den lediga platsen och har att välja mellan att ockupera denna och eventuellt ta strid, eller acceptera markeringen och gå vidare i letandet efter en ledig plats.

Det faktiska beteendet hos människor utveckar sig vanligtvis till en föreställning om äganderätt, eftersom det alltför ofta leder till strid att inte respektera denna (inom rimliga gränser - man kan inte markera alltför många platser). Spelteorin visar att i detta spel kommer utdelningen till båda spelarna sammanlagt att bli störst om båda parter kan förutse hur den andre kommer att agera och anpassa sitt beteende därefter. Denna prognosfunktion intar föreställningen om äganderätt.

Men spelet "hök och duva" är mer sofistikerat än så. Det visar också att den som kan utveckla en föreställning om en egen stridsmässig eller social överlägsenhet hos den andre har ännu mer att tjäna på en sådan strategi. Och det kan visa sig svårt för den andre att ta sig ur denna situation. Incitamenten för att etablera föreställningar om överlägsenhet och därav följande privilegier är starka i detta spel. Det är alldeles nödvändigt för Locke att stipulera en jämlikt tillämpad äganderätt och andra rättigheter för att undvika detta exploaterande utfall.

Detta förnuftsargument för äganderätten lämnar inte anhängarna av mera tvång någon ro. Angreppen har gått ut på att abstrakta föreställningar strider mot människans natur, att Locke i själva verket accepterade en nödrätt som satte äganderätten ur spel samt att själva statsbildningen till skydd för äganderätten upphäver dess moraliska sanktion och alltså gör den ologisk >.

Nödrätten ger vissa undantag. Redan Grotius menade att äganderätten begränsades av bruksrätten eftersom syftet med äganderätten var att garantera bruksrätt. Men en nödsituation var ett undantagsfall och utnyttjaren blev i den mån det var möjligt återbetalningsskyldig. Locke har inte mycket att säga om nödrätten eftersom han föreställde sig att ett rationellt samhällssystem skulle öka välståndet och det även för de sämst ställda. Men han medger att extrem nöd ger rättighet till andras ägodelar åtminstone om de har ett visst överflöd. Har han därmed sanktionerat plundring vid hungersnöd? Det finns ingenting som tyder på det.

Inte heller är han beredd att acceptera omfördelande skatter som inte var och en gett sitt godkännande: "Om någon skulle göra anspråk på att få lägga skatter på folket och driva in dem på eget bevåg och utan folkets samtycke, så skulle han bryta mot den grundläggande egendomslagen och motverka styrelsens syfte. För vilken äganderätt kan jag ha till det som en annan har rätt att ta när han behagar?"

Det som ytterligare behöver granskas är Lockes teori om markinnehav och hur övergången från naturtillståndet till en stat påverkar rättigheterna.

{Nu åker jag utomlands en vecka.}

Locke om äganderätten till mark 4/5

Människans rättigheter enligt Locke

Rätten till liv, hälsa, frihet och egendom i naturtillståndet menade John Locke kunde inses med förnuftet. Han hade genom att tillbakavisa Filmers doktrin att Gud hade gett härskaren hans enväldiga makt kunnat lägga fram en politisk teori som byggde på individuell och frihetlig grund. Kan Lockes rättigheter ifrågasättas?

John Locke 1632-1704

Det är John Locke (1632-1704) som har kommit att betraktas som det liberala tänkandets grundläggare. Han var son till en advokat, utbildades i Oxford och bedrev fördjupade studier i medicin. Hans familj var engagerad i på parlamentets sida i upproret mot kungamakten i England. År 1690 utkom han med ett politisk filosofiskt verk betitlat Two Treatises of Government där den första delen ägnades åt att tillbakavisa den monarkistiska teoretiska legitimeringen av statsmakten, som hade ingående behandlats av sir Robert Filmer (1588-1653) i dennes verk Patriarcha (tryckt 1680).

Locke ville smula sönder Filmers doktrin att furstens legitimitet grundades på den urgamla föreställningen att Gud givit den politiska makten åt Adam, vilken därefter överförts i rakt nedstigande led till dagens furstar. Den andra delen, Andra avhandlingen om styrelseskicket (sv övers Daidalos 1998), skrevs tidigare och låg förmodligen färdig 1679-80. Här lägger Locke fram en egen politisk teori på sekulariserad grund men kryddad med åtskilliga teologiska reverenser av tidens gängse slag.

Även om Locke tog upp den gamla naturlagstraditionen anses han ha lagt fram grunderna för en modern, universalistisk moral baserad på en i huvudsak förnuftsmässig naturrättslära. Han utgår på samma sätt som Thomas Hobbes (i Leviathan 1651) från ett naturtillstånd - ett slags prepolitiskt tillstånd. Där har alla människor "full frihet att handla och förfoga över sin egendom och person som de finner för gott inom gränserna för den naturliga lagen, utan att be någon om lov eller vara beroende av någon annan människas vilja". Där råder också jämlikhet vad gäller makt och domsrätt eftersom det är självklart att "varelser av samma art och rang, utan åtskillnad födda till samma naturliga fördelar och till bruket av samma förmågor, ocbå bör vara varandras jämlikar utan underordning eller underkastelse".

Den grundläggande premissen för Lockes politiska teori formulerar han så här:

"Naturtillståndet styrs av en naturlig lag som binder alla, och förnuftet, som är den lagen, lär alla människor bara de rådfrågar det att eftersom alla är jämlika och oberoende, så får ingen skada någon annans liv, hälsa, frihet eller egendom. Ty människorna är alla en allsmäktig och oändligt vis Skapares verk."

Något senare preciserar Locke detta ytterligare till att ingen får "ta eller skada någon annans liv eller förutsättningarna för hans liv: frihet, hälsa, lemmar eller ägodelar" (undantaget från detta är vid bestraffningen av förbrytare). Om vi skalar bort den tidens nödvändiga teologiska utanverk blir frågan för oss idag: kan man med förnuftet härleda dessa principer? Den vägledning Locke själv ger är knapphändig. Han utgår liksom Grotius från människans självbevarelse och "plikt att värna sitt eget liv". Även om all jord och alla lägre varelser i ett tidigt naturtillstånd tillhörde alla människor så "äger varje människa sin egen person".

För Locke tycks det vara helt klart att ett tillbakavisande av Filmers doktrin för legitimering av det organicistiska samhällssystemet räcker för att det istället är ett individualistiskt system som måste vara det rätta. Det är naturligtvis en svaghet. Man kan åtminstone tänka sig att det är möjligt att legitimera det organicistiska systemet på något annat sätt. Något begripligt sådant försök har så vitt jag vet inte förekommit - närmast kommer kanske Hegel.

Den kritik som har förekommit har antingen riktat in sig på de teologiska elementen (David Hume) eller kringgått hela ansatsen som utilitarismen (Bentham) och historicismen (Marx). Föregångaren Hobbes förnekade den "naturliga lagen" och drog slutsatsen att resultatet av naturtillståndet skulle bli ett avtal om diktatur. Rousseau drog slutsatsen att avtalet skulle bli ett styre av 'allmänviljan' förankrad i ett organ som såg till folkets bästa utan några bindningar. Vår tids rättspositivister, slutligen, har avvisat varje princip och enbart tagit fasta på den evolutionära rättsutvecklingen.

Idag skulle kanske ett försvar för organicismen konstrueras med utgångspunkt från att vissa föds med egenskaper som handlingskraft och politiskt organisationsförmåga. De är födda att härska oinskränkt och övriga att lyda. Sådan är det mänskliga samhällets "natur". Successionsproblemet kan lösas på Filmers vis (arv) eller på Platons vis (meriter). Alternativet är "djungelns lag" med väpnad kamp om makten vid varje tillfälle då patriarken åldras och försvagas.

Om vi nu är överens med Locke att vi skall fastställa ett antal förnuftsmässiga principer som inte skall vara organicistiska kan vi granska hans förslag. Som framkom vid kritiken av Grotius kan det inte vara en plikt att värna sitt eget liv. Det är i varje fall ett utomvärdsligt inslag. Men det är lätt avhjälpt genom att formulera grundpremissen som en rätt (om man önskar) att värna sitt eget liv. Om vi förnekar denna rätt måste vi legitimera skyldigheten att offra våra liv antingen med organicismen eller med utilitarismen. Inte ens Hobbes ansåg att fursten fick ta livet av sina undersåtar om han fick lust till det. Accepterar vi rätten till självförsvar kan den också uttryckas som att varje individ äger sin person.

Av rätten till sin person följer ganska naturligt att en individs frihet i meningen att slippa tvingas till slaveri, tvingas till hälsofarlig verksamhet, tvingas till lemlästning eller tvingas överlämna sina tillhörigheter till de styrande eller andra också gäller som en liknande rättighet. Dessa principer skulle enligt Locke gälla i naturtillståndet främst så att ingen hade rätt att hindra någon från att leva efter dessa rättigheter. Vid försök hade alla rätt att bestraffa förövaren i proportion till brottet.

Det är en empirisk fråga om ett naturtillstånd skulle karaktäriseras av de förhållanden som Locke beskriver. Men saken skall inte ses som en beskrivning utan som en tankefigur för att utröna vilka rättigheter förnuftet skulle komma fram till. Vi skall alltså fråga oss om vi idag kunde tänka oss att modifiera några av rättigheterna i naturtillståndet mot bakgrund av vad vi nu känner till. Rätten att få skydda sin egendom är kanske den mest ifrågasatta. Denna fråga beror på vilken teori om egendomens uppkomst och hur marken därvid skall behandlas som vi bygger resonemanget på. Det skall jag återkomma till.

Den fråga som nu kan behandlas är rätten att värna om mycket enkel egendom. Den som har samlat ekollon i skogen kanske inte har rätt att försvara sin fångst mot rövare som begär att få alltihop eller delar därav? Det är svårt att se att vi skulle kunna hävda denna uppfattning om vi gått med på rätten till självförsvar. Vi skulle då få återinföra någon föreställning att alla inte är jämlika utan vissa folkslag, folkskikt eller kaster har en överordnad ställning. Någon rationell motivering för detta finns dock veterligen inte.

Slutligen återstår frågan om samhällets uppkomst förändrar rättigheterna. Den skall jag också återkomma till.

Locke om äganderätten 28/4

Värdesubjektivister kan väl skilja mellan svart och vitt?

Om moraliska värden bestod av olika nyanser av grått skulle det kunna hävdas vara en smaksak hur vi betedde oss. Det är värdesubjektivismens misstag. Vi har istället att på intellektuell väg fastställa vissa fundamentala principer. Det borde inte vara omöjligt.

Värdesubjektivismen kan ses som en mindre långtgående variant av värdenihilismen. Formellt kan en subjektivist ljuga medan en nihilist enbart kan hyckla. Semantiskt sett uttalar sig en subjektivist om sina egna känslor av gillande eller ogillande av något moraliskt förhållande. Det kan också vara majoritetens, det härskande skiktets eller prästerskapets känslor som är föremål för omdömet. "Att mörda är orätt" betyder då t ex att de flesta präster i den dominerande religionen anser att det det är fel att mörda.

Det ställer till problem främst när olika aparta kulturer skall bedömas. Alla aztekpräster på sin tid ansåg att människooffer var något moraliskt vällovligt. Är det också OK? Då hamnar man i värderelativism. Men man kan som debatten på bloggen visat vara personligen emot aztekernas mördande och fortfarande vara subjektivist. Hör man till den makthavande gruppen kan man få gehör för sina personliga moraliska preferenser, annars inte. Det är som smaken. Ingen kan väl hävda att det finns något egentligt "rätt" svar på frågan: vilket smakar bäst, CubaCola eller Pepsi? Det beror på vars och ens personliga preferenser.

Standardfrågan som värdeteorin här brukar resa är: kan moralisk oenighet verkligen uppträda? Om det hela är en smakfråga kan problemet reduceras till att den ene säger "jag gillar H" och den andre "jag ogillar H". Båda talar sanning och någon oenighet tycks inte föreligga. Om det bara var en smaksak kunde det hela få bero. Men moraliska frågor är viktigare och tenderar att uvecklas till att den första säger "du skall också gilla H, annars..." varpå den andre säger likadant fast tvärtom. I brist på ytterligare intellektuella argument börjar man sedan slåss handgripligen.

Jag skulle vilja hävda att detta är ett subjektivistiskt misstag. Då menar jag inte ett så trivialt misstag som att den ena tror att transcedentala krafter inverkar så att han givet dessa (falska) förutsättningar föredrar H. Nej, värdesubjektivismens stora misstag är att man inte skiljer mellan futila skillnader och fundamentala skillnader.

Jean Paul Sartre resonerade ytterst subjektivistiskt när han hävdade att individen alltid får ta hela ansvaret för sina handlingar utan att kunna hänvisa till någon moralisk teori som skulle kunna ge vägledning. Hans paradexempel för att visa detta var historien om den unge fransmannen under kriget. Han hade ett "moraliskt" val - skulle han koncentrera sig på att vårda sin svårt sjuka mor, som inte hade många år kvar, eller skulle han ta sig till England och ansluta sig till den franska motståndsrörelsen i exil för att bekämpa tyskarna? Existentialismen kunde inte ge någon vägledning. Klart att karlen blev ett nervvrak och ett lätt offer för värdesubjektivismen.

Sartre måste ha missuppfattat vad moral egentligen handlar om. Mannen hade ett moraliskt val: skulle han tänka på sig själv och leva så glada dagar som var möjligt under kriget, eller skulle han tänka på andra och offra sig för dem? Givet att han valde att uppoffra sig uppstod sedan ett sekundärt, tekniskt problem: hur skulle han uppoffra sig? Det är inte ett moraliskt val även om det ändå är svårt. (Det enda moraliska elementet är väl att han var släkt med en av dem han eventuellt skulle offra sig för.)

Det har gjorts experiment med hundar som visar att även de kan få nervösa sammanbrott när de ställs inför svåra val. Vid experimentet fick hundarna mat om de tryckte på en knapp märkt med en cirkel. Om de tryckte på knappen med en oval figur fick de istället en elektrisk stöt. Knapparna bytte plats ett flertal gånger och den ovala figuren började alltmer likna en cirkel. Till slut fick hundarna ett sammanbrott och blev handlingsförlamade eftersom de inte visste hur de skulle välja. Om värdesubjektivismen erbjuder att elstötarna försvinner måste det upplevas som en lättnad.

Dessbättre finns det en rad fundamentala moraliska frågor som inte alls har denna svåra karaktär. Bör vi tillåta mord? Nej, säger den ene, ja säger den andre. Det låter illavarslande. Skulle folk ostraffat få sticka ner varandra på gatorna? Det är det inte alls fråga om. Den som vill tillåta mord menar rimligen "mord i speciella fall". Det är alltså fråga om tyrannmord, barmhärtighetsmord och gerillamord. Sådana fall kan diskuteras men är inte vad som vanligen behöver slås fast i lagstiftningen och för vardagsbeteendet.

Fundamentala smakvärden

Om CubaCola tll största delen bestod av vinäger skulle det vara lätt att säga vilken av läskedryckerna som smakade bäst. Smaken skulle vara gemensam för alla. Det finns alltså fundamentala objektiva värden också när det gäller smak. Skillnaden mellan Pepsi och Coke är däremot futil. Men om mångas väl och ve skulle hänga på att man kunde avgöra vilken som var vilken skulle många också få nervösa sammanbrott. Futila frågor borde inte få göras till fundamentala. Det är ett subjektivistiskt misstag.

Det moraliska projektet har bedrivits i 2 500 år. Men det har inte gjort några enastående framsteg. Kanske beror det på att det tagit sig an en för stor uppgift? En sak som är tillräckligt svår är vad individerna inte får göra mot varandra. Att utsträcka den uppgiften till att även gälla vad staten inte får göra mot medborgarna verkade länge helt omöjlig. Om man då också moraliskt vill reglera hur man skall göra gott mot varandra och hur staten skall göra gott men också skada på ett lämpligt sätt är det uppenbarligen ett företag som sannolikt är dömt att misslyckas.

Värdesubjektivismen borde kunna trängas undan till rena smakfrågor. Vad tycker vi om mat och dryck, hur ser vi på konst? Därmed inte sagt att estetiken inte skulle innehålla objektiva element. Även Sartres obeslutsamme altruist får dra slutsatsen att det är en smaksak hur man manifesterar sin offervilja. Sådant hör till gråskalorna. Men fundamentala principer för hur ett samhälle skall organiseras borde gå att objektivt fastställa. Även värdesubjektivister kan skilja mellan svart och vitt. Många stater har ju faktiskt lyckats att konstruera hyggliga konstitutioner och vettiga lagar.

Medicinsk etik har kommit längre än den politiska

Genom introduktionen av "The Georgetown Mantra" inom psykiatrin har den politiska utilitarismen ställts inför en dödlig utmaning. Det blir inte mycket kvar av dess legitimering av våld och tvång om dessa nya frihets- och rättviseprinciper vinner insteg också inom den politiska filosofin.

I en artikel "under strecket" idag 25/4 i SvD recenserar Erik Löfvendahl boken Psykiatrisk etik av Jan-Otto Ottosson. Den innehåller ett resonemang kring de två konkurrerande etiska synsätten pliktetik och konsekvensetik. Moralfilosofiskt skulle man kanske på samhällsnivån säga rättighetsmoral kontra utilitarism.

Nu handlar det i boken å ena sidan om att kunna upphöja handlandet till en allmän regel ("den gyllene regeln" eller Kants kategoriska imperatiov) eller "att definiera normerna utifrån handlingens följdverkningar". Här menar Ottosson att denna konsekvensetik visat sig vara användbar inom sjukvården. Det har förvisso enligt min mening tydligt demonstrerats av utlilitaristen Torbjörn Tännsjös stora intresse för medicinsk etik. Men Ottosson pekar på ett nytt sätt att se på konsekvensetiken som i mycket enligt min mening kullkastar eller i varje fall begränsar Tännsjös och Peter Singers utilitarism.

Detta nya sätt fastställer fyra grundläggande principer och kallas "The Georgetown Mantra" (efter universitetet i Washington DC där principerna formulerades):

• göra gott
• inte skada
• respektera självbestämmande
• vara rättvis

Jag skall inte gå in på resonemang om tvångsåtgärder och tvångsmedicinering av psykiskt sjuka, eller för den delen medvetslösa eller otillräkneliga. Det intressanta är att översätta detta medicinska synsätt till den politiska filosofins utilitarism. Att göra gott, maximera lyckan, är utilitarismens första bud. Men denna lära kan tänka sig att skada stora grupper av samhällsmedborgare om det bara är så att saldot av den sammantagna operationen är helt litet postivt. Utan att få skada blir utilitarismen betydligt mera tandlös på det politiska planet. Ja, många politiker skulle finna det vara ointressant att bara försöka göra gott utan att med våld eller hot om våld få tvinga medborgarna att kontribuera till "det goda".

Om det dessutom skulle frågas efter de medverkandes samtycke till de politiska åtgärderna blir utilitaristisk politik nästan ointressant. Vad är det för roligt att vidta politiska åtgärder där man måste respektera folks självbestämmande? Vitsen med politik i det moderna samhället är ju att "veta det rätta" utifrån det vaga mandat en känslomässig valrörelse vart fjärde år anses ha givit våra politiker.

Slutligen är det för utilitarismen främmande elementet "att vara rättvis" den sista spiken i kistan. Nu kan man visserligen säga att rättviseprinciper till nöds skulle kunna accepteras av den så kallade regelutilitarismen. Filosofiskt anses dock denna vila på bräcklig grund när det kommer till undantag från reglerna. Dessutom har själva den utilitaristiska teorin ingenting att tillföra när det gäller att ställa upp rättviseprinciper. "The Georgetown Mantra" innebär tydligen att det enda som blir kvar av utilitarismen är en begränsad konsekventialistisk nyttosyn där huvudsakligen rättvisa och frihet dominerar.

Enligt Löfvendahl visar Ottosson en ovanlig förmåga att låta tillsynes oförenliga skolor inom psykiatrin samverka i syfte att förstärka varandra. Är det en sådan syntes som behövs inom den politiska filosofin? Slutsatsen enligt Löfvendahl är att den etiska grunden för psykiatrin måste vara pliktetisk och vara förankrad i FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Detta kommer han fram till efter Ottossons resonemang om hur Nazityskland praktiserade konsekvensetik med följden att nästan 100 000 patienter kunde avlivas på vårdinstitutioner med motiveringen att det var en akt av barmhärtighet (Gnadentod). Men det var så vitt jag förstår följden av ett hypotetiskt resonemang där "The Georgetown Mantra" inte praktiserades. Eller är det så att dessa principer leder över till pliktetiken? Det är jag inte beredd att instämma i.

Den deontologiska moralen (pliktetiken) är förvisso relativt väl utarbetad i praktiken. Men som jag har antytt tidigare har både Kants imperativ och FN:s deklaration teoretiska svagheter. Kants kategoriska imperativ förefaller vara en mycket bräcklig källa till att utröna "det rätta". Så vitt jag kan erinra mig har nazistiska förbrytare på fullt allvar kunnat hänvisa till Kant som försvar för sitt handlande. Är det inte också fullt möjligt att formulera Ottossons Gnadentod i termer av det kategoriska imperativet? "Tillämpa eutanasi mot dem som inte har något att leva för" är väl en maxim som skulle kunna upphöjas till allmän lag?

Det måste finnas ett bättre sätt att kunskapsteoretiskt behandla pliktetiken än Kants imperatv. Är det måhända den "gyllene regeln" (gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig)? Det skall jag ta upp som en senare fråga. Just nu är frågan närmast: På vilken kunskapsteoretisk grund vilar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Särskilt intressant är grunden för nr 22-30.

Snälla frågor till Reinfeldt

Tomas Ramberg misslyckades med att få fram vad Reinfeldt hade för program för att öka efterfrågan på personer som är arbetslösa. Finansieringen av förslagen har också en effekt som helt kom bort. Inte heller fick Reinfeldt frågan om hur skattetrycket skulle kunna sänkas.

I Ekots lördagsintervju idag 22/4 intervjuades morderatledaren Fredrik Reinfeldt av Tomas Ramberg. Intervjun inleddes med tyngre frågor kring ekonomi och arbetslöshet men fortsatte med Reinfeldts omdömen om olika personer (fadern, Bildt, Hökmark m fl). Det märktes tydligt att det var personomdömena som engagerade Ramberg mest. Frågan är bara vad det har för intresse för väljarna som främst vill veta vad det är för politik som skall föras.

Tomas Ramberg började med en intressant och ofta förbisedd frågeställning: Alliansen talar mycket om hur arbetsutbudet skall öka men hur skall efterfrågan på alla dessa personer också öka? Reinfeldt svarade något otydligt att det fanns ett förslag att ta bort arbetsgivaravgifterna helt i stödområdet och att detta skulle kunna utvidgas till att gälla hela den privata tjänstesektorn. Eller menade han bara den s k hushållsnära tjänstesektorn som Dan Andersson 1997 avgränsade i Tjänstebeskattningsutredningen?

Reinfeldt hade ett räkneexempel med många siffror som varken Ramberg eller lyssnaren kunde hänga med i. Det utgick från ett litet företag som skulle anställa en kock med 17 000 kronor i månadslön - alltså med 23 000 kr i total lönekostnad inklusive arbetsgivaravgifterna. Med avskaffade löneskatter och en del andra lättnader, som Reinfeldt snubblade förbi, skulle resultatet bli att kocken bara skulle kosta företaget 9 000 kr/mån.

På fråga hur många som fanns i den sektor som skulle få lättnader svarade Reinfeldt istället att moderaternas förslag skulle kunna innebära 25-50 000 nya jobb! Detta fick han framföra utan att ens behöva säga hur många procent jobben i den ifrågavarande sektorn (vilken?) skulle kunna öka. Då hade man kunnat få ett hum om hur realistiskt förslaget var. Än mindre fick Reinfeldt frågan hur han kunde komma fram till att det skulle bli bortåt 50 000 nya jobb. Vi fick dock veta att kostnaden för detta var "nästan 6 miljarder".

Är 6 miljarder bra eller dåligt för 25 000 eller 50 000 nya jobb? Om resultatet blir den lägre siffran är det fråga om att staten subvenionerar praktiskt taget hela lönekostnaden - vid det högre talet halva kostnaden. Det låter inte som ett särskilt kraftfullt förslag. Men den stora svagheten var finansieringen. Hur denna skulle gå till sades det ingenting om. Men Ramberg anade att här låg en hund begraven.

Intervjuaren försökte komma åt nettot av hela operationen med ett vagt resonemang att man tidigare invänt mot Dan Anderssons förslag med svårigheter att avgränsa sektorn och undanträngningseffekter. Sådant hade Ramberg kunnat lämna därhän. Om finansieringen av 25 000 nya jobb kostar 6 mdr kr borde det naturliga vara att fråga varifrån dessa pengar kommer. Är det från andra skattehöjningar? Är det från nedskärningar av bidrag eller av jobb i den offentliga sektorn? I vilket fall som helst borde Reinfeldt också få svara på frågan: Hur många gamla jobb försvinner vid finansieringen av de nya jobben?

Hela Rambergs ansats att belysa hur efterfrågan på nya jobb skulle tillgodoses med moderaternas eller Alliansens politik rann ut i sanden. Vi fick inte veta just någonting utom att det hela kanske inte är speciellt genomtänkt.

Lyssnaren satt därtill och väntade på att skatterna i stort skulle komma upp. Ramberg hade ju tidigare i en lördagsintervju hårt gått åt Maud Olofsson om uttalandet att man skulle kunna sänka Sveriges skattetryck till Europa-nivå. Hon klarade sig med ett pinsamt framkrystat nödrop att det skulle ske automatiskt med hjälp av att utanförskapets alla arbetsföra personer fick jobb. Varför fick inte Reinfeldt den frågan? Han ansåg i veckan i en debatt med Nuder att tillväxten skulle fixa sänkningen av skattetrycket med automatik. Det hade väl varit något att spinna vidare på, Ramberg?

Varför fick Reinfeldt mycket snällare frågor än centerledaren?

Det första rättighetsförsöket

Hugo Grotius utkom 1625 med en kort redogörelse för människans plikter i en civiliserad stat. Det har betraktats som ursprunget till de mänskliga rättigheterna. Han stipulerar rätten till självförsvar, tillägnandet av existensmedel, plikten att inte skada andra eller stjäla. Men denna ansats står sig inte inför en modern, tvångsinfluerad kritik.



Organicistisk politisk teori ser staten som en naturlig utveckling från familjen. Den utgör en organism med ett huvud - fursten - och en kropp som är underställd huvudet i blind lydnad. I familjen är överhuvudet bestämmande. Familjefadern har nästintill äganderätt över familjemedlemmarna och har rätt att bestraffa dem inom vida gränser utan att någon utanförstående har rätt att ingripa.

Hugo Grotius 1583-1645

Detta är tingens ordning i ett samhälle som legitimerar denna ordning med tradition och religiös sanktion. Denna inriktar sig i sin tur på att ordningen syftar till ett högre ändamål. Detta kunde vara att uppnå människans fulländning eller att uppgå i Gud etc.

När det religiösa fundamentet började spricka under religionskrigen på 1600-talet öppnades en möjlighet att legitimera statsordningen på ett helt annat och mera individualistiskt sätt. En 'värdepluralistiskt' inställning fick insteg. Man anser att det var den holländske juristdoktorn och advokaten Hugo Grotius (eller de Groot, 1583-1645) som först introducerade ett mera rationalistiskt synsätt. Några föregångare fanns som Francisco Suárez och Johannes Althusius men en del bedömare vill förlägga den verkliga brytningen med det gamla tänkandet till Thomas Hobbes (1588-1679). Grotius publicerade sitt berömda verk De juri belli ac pacis 1625 och Hobbes sin Leviathan 1651.

Som titeln antyder (Om krigets och fredens rätt) inriktade sig Grotius på folkrättsliga problem. Men i ett förord till detta verk framlägger han också en syn på universella principer som skulle gälla under alla förhållanden, även under krig och oberoende av teologiska förhållanden. Denna syn bygger på den s k 'naturens lag' som har rötter hos stoikerna och Thomas av Aquino. Men även om Grotius föreställer sig att det är Gud som gett människorna en längtan efter gemenskap (appetitus societatis) så ger detta förhållande upphov till ett behov av fredlig samexistens oberoende av Guds vilja.

Det är inte så, menar Grotius, att det som Gud vill är det definitionsmässigt rätta. Tvärtom är det så att Gud vill det rätta därför att det är rätt. Inte ens Gud skulle kunna vilja att två plus två inte blev fyra. Den naturliga lagen gäller även med den hypotetiska tanken att Gud inte skulle existera. Hugo Grotius menar att den naturliga lagen är grundad i människans förnuft. Förnuftets påbud pekar ut de gärningar som utmärks av moralisk låghet respektive moralisk nödvändighet. Dessa vill Grotius se som plikter och han identifierar fyra lagar:

1) Det är en plikt att försvara sitt eget liv

2) Det är en plikt att skaffa sig och behålla det som är behövligt för livsuppehållet

3) Det är en plikt att inte skada andra

4) Ingen får ta något som har tagits i besittning av någon annan

Dessa naturliga lagar ligger inbäddade i människans natur och sist ocjh slutligen är det en plikt att leva i enlighet med sin natur. Vad som kan ifrågasättas är ändå om vi med förnuftet idag skulle komma till samma insikt eller den motsatta. Låt oss testa denna ansats.

1. Är det en plikt att leva? Även om efterkommande naturrättsteoretiker som John Locke (1632-1704) övergett plikt-formuleringarna och ersatt dessa med formuleringar i rättigehetstermer menar man ibland ändå att man inte har rätt att begå självmord eller sälja sig som slav. Detta bygger dock på ett återinförande av teologin i resonemanget.

Den viktigaste implikationen av lag nr 1 är att varken fursten eller medborgarna saklöst kan angripa någon som har en plikt att försvara sig. Lag nr 1 är inte formulerad som t ex att "det är en plikt att offra sitt liv om härskaren, översteprästen eller nästan oundgängligen kräver det". Förnuftet kommer tydligen efter viss eftertanke enligt Grotius fram till att detta inte är den korrekta formuleringen av den första lagprincipen. Den strider mot människans naturliga längtan efter självbevarelse.

2. Om det är en plikt att försvara sig mot vilda djur eller rövare mfl så är det naturligen också en plikt att inte passivt svälta ihjäl. Det gäller att skaffa sig medel för ett visst välbefinnande under restriktionerna som nämns i 3) och 4). Lag nr 2 är inte formulerad som t ex "det är en plikt att förse härskaren, översteprästen eller nästan med de med medel som dessa oundgängligen behöver". Med ett något mer sofistikerat resonemang skulle någon kunna hävda att det är denna alternativa formulering som bäst tillgodoser människans självbevarelse.

3. Eftersom Gotius var ute efter regler för fredlig samexistens var det viktigt att påbjuda att man inte fick skada sin nästa. Locke hade en formulering som gick ut på att man fritt fick förfoga över sitt handlande så länge man inte skadade andra. Sannolikt avsågs kroppsliga skador eftersom de ekonomiska omnämns i lag nr 4.

4. Om fred var syftet är det svårt att se att lag nr 4 skulle ha kunnat formuleras t ex som "alla får ta vad som tagits i besittning av andra om de oundgängligen behöver det". Här finns dock markproblemet som ett undantag. Om några har tagit i besittning all produktiv mark är det ett historiskt faktum att det blir bråk. Detta problem försökte Locke senare lösa med sitt famösa "Lockes förbehåll".

Slutsatsen av denna kritiska granskning blir att Hugo Grotius gjorde för sin tid ett vågat försök att formulera de viktigaste grundsatserna för ett civiliserat samhälle. Men inför dagens mera hårdföra tvångsförespråkares kringgående argumentation räcker inte Grotius' ansats. Visserligen återkommer John Locke 1690 med en mera rättighetsorienterad modell, men samtidigt blandar han in transcendentala krafter som inför senare tiders skeptiker blivit ett bygge att försöka krossa. Under tiden utkommer Thomas Hobbes 1651 med en individualistiskt förankrad teori för diktatur.

Locke om rättigheterna 27/4

Hur relatera till värderelativismen?

Om vi accepterar värderelativismen är det också moraliskt OK att slakta 20 000 personer vid en tempelinvigning. Det enda hindret i ett modernt samhälle är att det råkar finnas en majoritet däremot. Finns det inte ett tredje synsätt?

< Värderelativismen säger att det är moraliskt rätt att rituellt mörda tusentals människor i t ex aztekernas samhälle medan det är moraliskt fel i vårt moderna samhälle. En fråga som kan ställas är om det finns något objektivt kriterium för hur vi väljer ut samhällen som får vårt godkännande. En annan fråga är hur underbyggda de moraliska föreställningar, som får vårt godkännande, måste vara.

En extrem värderelativism godkänner alla former av mordiskt beteende mm som kulturbetingat. Det är tydligen rena turen att vi inte mördar varandra i Sverige inom ramen för någon konstig religion. Debatten om objektiv moral och värdenihilism på den här bloggen gav vid handen att det finns två kategorier värderelativism. Den ena (A) har en viss rationell grund i att det samhälle som praktiserar barnamord, åldringsmord, slaveri mm är beroende av dessa seder för att kunna existera någorlunda väl. Här finns alltså ett utilistiskt motiv för att frångå vad vi betraktar som anständigt beteende.

Den andra kategorin (B) är mera irrationell och bygger ofta på religiösa föreställningar: människooffer, änkebränning, könsstympning, folkmord och liknande. Värderelativismen har paralleller med religiös tolerans. Men något objektivt nyttomotiv finns inte utifrån samhällets synpunkt. Däremot kan förvisso prästerskapet, "patriarkatet" eller någon folkgrupp ha starka intressen, kanske främst psykologiska, att få uppträda på ett sätt som vi betraktar som förkastligt våldsamt.

Hur skall vi förhålla oss till värderelativismen? Jag ser tre områden där vi måste eller borde ta ställning: 1) Om någon vill sträva mot kategori B inom någon grupp inom vårt samhälle, 2) Om någon vill utöva handlingar av typ B mot våra medborgare i utlandet, 3) Om vi träffar på något land eller kultur som tillämpar B-handlandet mot sina egna medlemmar.

1) Antag att vi har fått en aztekisk koloni i Sverige. De är utländska medborgare och kräver nu att få förrätta människooffer i enlighet med sin religion (under fyra dagar 1487 slaktdes t ex 20 000 offer). Vi kan visserligen säga att det inte går för sig på grund av den svenska lagstiftningen. Men moraliskt kan aztekerna kräva att lagstiftningen gör ett undantag. Med vilket argument skall vi avvisa detta krav?

Den vanliga subjektivistinfluerade reaktionen är då att om en majoritet accepterar detta är det OK. Det var också vad den kanadensiske FN-befälhavaren i Rwanda fick höra när han begärde hjälp för att kunna förhindra folkmordet på tutsierna. Och om Hitler varit smart nog att gå till riksdagen och få godkännande för utrotningsplanerna av judarna så skulle dessa ha varit OK?

Det moraliskt rätta kan rimligen inte vara detsamma som det som gillas av majoriteten. Det kan inte heller vara det som motiveras av sedvänja, religion eller andlig ingivelse. Det finns en tredje väg som brukar beskrivas i termer av förnuftsmässiga principer. Dessa principer har ansetts väga tyngre än viljan hos religiösa grupper, fursten eller en folkmajoritet. Upprinnelsen till detta nya synsätt är den gamla organicistiska samhällssynens erodering.

De första försöken att precisera dessa rationella principer gjordes på 1600-talet av Grotius och Locke. Därefter har denna ansats korrumperats av Rousseau och FN:s författare av punkterna 22-30 i MR-deklarationen. Men att denna ansats skiljer sig från olika fundamentalistiska rörelsers godtyckliga principer är väl de flesta på det klara med. Frågan är bara om man kan komma längre med hjälp av objektiva metoder.

2) Om svenska medborgare utomlands skulle riskera att t ex offras av azteker eller könsstympas är det den svenska statens plikt att försöka skydda dem och straffa förövarna. Dessa skall begäras utlämnade för bestraffning i Sverige.

3) Om vi träffar på ett samhälle där man tillämpar beteenden i kategori B kan vi vidta repressalier i form av bojkott och ge bidrag till motpropaganda. Är landet med i FN måste det betyda något att bryta mot reglerna - det kan bli fråga om FN-trupper. Det finns dock inte anledning att skicka egna trupper. Att låta Bush ta över världen för att sätta stopp för könsstympning, som vissa feministiska bloggare (Kielos) önskar, är inte heller så välbetänkt.

När det slutligen gäller kategori A är detta problem mindre relelevant eftersom det knappast förekommer i praktiken. Men träffar vi på fenomenet faller det närmast under punkt 3) härovan.

Det viktiga nu är att gå vidare på den tredje vägen. Hur kan vi komma fram till grundläggande principer för ett samhälle som tar hänsyn till individerna?

Reinfeldt nära bli förintad av Nuder

Moderaterna vill på sikt sänka skattetrycket till Europa-nivå. Det betyder minskade utgifter på 250 mdr kr. En grov plan för detta borde finnas. Men i en debatt med Nuder hänvisar Reinfeldt till att tillväxten kan åstadkomma en ökning med 250 mdr som kan användas för sänkta skatter. Det är dessvärre fel.

Igår debatterade finansminister Pär Nuder med moderatledaren Fredrik Reinfeldt i TV:s Aktuellt 21:00 (21 min in). Debatten kom in på skatterna efter att TCO:s ekonom Lena Hagman påpekat att inte heller Alliansen förordar ett slopande av den s k värnskatten (se bloggen 23/3). Nuder gick till anfall med argumentet att moderaterna förordat en sänkning av skattetrycket till europeisk medelnivå, vilket skulle innebära ca 250 miljarder kronor mindre till den offentliga sektorn. Det skulle få förödande konsekvenser för välfärden. Redan i december hade Nuder f ö upptäckt detta argument, vilket han framförde i en oansenlig artikel i SvD 17/12-05 (se bloggen 17/12).

Nu hade sanningens minut kunnat inträda för Fredrik Reinfeldt - så som jag förutsåg i min bloggartikel 2/2 som jag skrev efter en debatt i SR Studio ett mellan Reinfeldt och Göran Persson. Den gången erkände Reinfeldt inte att han sagt att skatterna skulle sänkas till Europa-nivå och kom undan. Därefter har socialdemokraterna grävt fram citatet och använt det i en frågedebatt i Riksdagen. Därför hade Reinfeldt valet att antingen ta tillbaka sitt uttalande eller vidhålla det med en godtagbar legitimering.

Nuder tjatade och upprepade sig ett par tre gånger i Aktuellt och tiden gick. Reinfeldt valde att kontra med ett tillväxtargument som Nuder var oförberedd på. Moderatledaren hävdade att tillväxten i ekonomin skulle kunna tillföra så stora resurser att skatteintäkterna inte skulle behöva minskas med 250 mdr om de ytterligare resurserna användes för att sänka skatteuttaget (dvs skatteandelen). Detta bestred Nuder reflexmässigt men han hade inte genast något resonemang som kunde användas mot Reinfeldt. Och så var tiden slut. Gong-gongen räddade utmanaren.

Att tillväxten skulle kunna leda till att skattetrycket skulle kunna sänkas från 50 till 40 procent av BNP utan att skatteintäkterna minskade är fullständigt uteslutet inom överskådlig tid. Det borde Reinfeldt begripa om han och hans medarbetare har räknat på detta. Detta argument är ännu mer orealistiskt än Maud Olofssons, som jag skrev om i bloggen 25/3. Hon försökte åtminstone rättfärdiga sitt motsvarande skattesänkningsuttalande med att det skulle kunna infrias genom att utanförskapet bekämpades och genererade extra skatteintäkter och minskade offentliga utgifter.

Men Fredrik Reinfeldt hänvisade enbart till tillväxten. Den vanliga tillväxten har inte en sådan effekt. Med det menar jag den tillväxt vi har på lång sikt och som beror på att produktiviteten i näringslivet ökar. Den måste tas i anspråk för löneökningar i både den privata och den offentliga sektorn. Det blir inte mycket pengar över. Dessa kommer i så fall från bidragssektorn som teoretiskt kan konserveras på dagens nivå. Om bidragen inte höjs i takt med löneökningarna och BNP kommer bidragens andel av BNP att minska. Då kan man i teorin göra små skattesänkningar.

I praktiken ökar bidragen inte i någon avvikande takt. Och behoven att öka kvaliteten i den offentliga produktionen (sänka produktiviteten) kommer att ställa krav på det eventuella utrymmet för skattesänkningar och kanske mer därtill. I praktiken kan man inte räkna med någon långsiktig möjlighet att sänka skatterna med hjälp av den normala tillväxten.

Det som återstår är den tillväxt som genereras av ökad sysselsättning. Den är tillfällig och det är omtvistat hur stor del av utanförskapet som skulle kunna tas i anspråk för att öka utrymmet i den offentliga ekonomin. Om vi antar att det rör sig om 900 000 personer med en årslön på 250 000 kronor och att den offentliga sektorn förbättrar sitt saldo med motsvarande 90 procent av arbetskraftskostnaden (se bloggen 4/4) blir resultatet ett utrymme för skattesänkningar på 267 mdr kr (900'x250'x1,32x0,9). Men i praktiken kan knappast 900 000 fler jobb skapas ens under hela detta århundrade. Reinfeldt skulle ha blivit förintad av Nuder om denne bara hade kunnat göra denna enkla kalkyl. En sådan kan Nuder eller Persson ha i beredskap nästa gång det blir debatt.

Nu är det dock möjligt att det inte går att komma med en massa siffror i en partipolitisk debatt. Sådana strider förs med hjälp av auktoriteter. Det gäller att få någon oberoende instans att räkna på Reinfeldts påstående. Då duger varken LO, Ams eller finansdepartementet. Skall vi tro att någon enskild socialdemokrat eller vänsterpartist låter RUT (Riksdagens utredningstjänst) räkna ut att Reinfeldt har fel? Eller kommer någon journalist att våga sig på att grilla Reinfeldt på samma elaka sätt som Tomas Ramberg behandlade Maud Olofsson?

Sist och slutligen kan man fråga sig om Fredrik Reinfeldt verkligen menade att tillväxten automatiskt skulle sänka skattetrycket till Europa-nivå. Var det inte så att han egentligen uttalade sig mera om en politisk viljeinriktning att rationalisera och privatisera den offentliga sektorn så att den mera kom i samklang med vad man låter det offentliga sköta i Europa? Det är dock illavarslande att partiledaren i det största oppositionspartiet inte har mera på fötterna. Kom med en genomtänkt skattesänkningsplan, Reinfeldt!

Moderaterna backar från skattetrycksmålet 22/5 2006

Debatten om vårpropositionen om olika utanförskapsmått

Debatten om den totala arbetslösheten blev förvirrad i Riksdagen på grund av oklara definitioner. Pär Nuder hade som strategi att raljera över hur oeniga och oegentliga de borgerliga är när de talar om "utanförskapet".

Den ekonomiska debatten i Riksdagen idag 18/4 med anledningen av Vårpropositionen handlade om hur bra det går för Sverige tillväxtmässigt och om hur stort utanförskapet och arbetslösheten trots detta ändå är. Detta kommer med viss sannolikhet att bli en viktig fråga i valrörelsen. Men ändå blir debatten väldigt förvirrad. Finansminister Pär Nuder kunde raljera med olika borgerliga företrädares olika besked om hur stor denna siffra är.

Mikael Odenberg (m) angav att drygt en miljon personer försörjs med sociala ersättningar och att 1,5 miljoner står utanför arbetsmarknaden. När man kollar med moderaternas hemsida återfinns ingen av dessa siffror där. De siffror som där redovisas kallas "bred arbetslöshet" och sägs ha varit 991 000 personer i februari 2006. I procent av den arbetsföra befolkningen blir det 17,1 procent. (En konroll visar att det är i procent av befolkningen 16-64 år.) Men vad som explicit ingår i detta mått anges inte.

Därför kunde Nuder slänga sig med kritik mot detta mått trots att Odenberg tydligen inte hade hänvisat till det måttet - vad Odenberg sa i riksdagsdebatten var fullt förenligt med de uppgifter jag kom fram till i en bloggartikel 31/3. Och de bygger till första delen på 1 050 000 personer försörjada med sociala ersättningar 2006 enligt Konjunkturinstitutet. Till detta kommer bortåt en halv miljon latent arbetslösa, avtalspensionerade, korttidssjukskrivna, deltidsarbetslösa osv. Det måttet träffas av Nuders kritik att avtalspensionerade inte är arbetslösa - men det är inte givet att Nuder har rätt. Att värnpliktiga skulle ingå är däremot fel.

Pär Nuder menade också att förtidpensionerade för cancer inte borde ingå. Det är lätt att säga men redovisningen är inte så åtkomlig att det är realistiskt att plocka bort solklara fall av inte arbetslösa. Det som är betänkligt är att 1994 var 362' personer förtidspensionerade mot 466' år 2006. Det indikerar att den minskade arbetslösheten delvis gått över i förtidspensineringar.

Det stora problemet är emellertid att moderaternas definition "bred arbetslöshet" innefattar alla som inte arbetar utom studerande (med undantag för studerande som ändå söker arbete). Då blandar man in värnpliktiga, föräldralediga, hemmafruar, intagna och tjänstlediga. Det är inget bra mått för verkligt arbetslösa eller ens för "utanförskapet". Inte heller är det särskilt upplysande när andra borgerliga partiföreträdare svänger sig med andra, löst definierade, siffror.

Den debatt om ungdomsarbetslösheten som också förekom var dessvärre ännu mer svåröverskådlig. Här finns det tydligen en rad olika definitioner som ställer till förvirring.

Nu när vårbudgeten föreligger skulle man tycka att den uppgörelse om fastighetsskatten, som figurerat i pressen, skulle vara klar. Men den ena av de två justeringarna är fortfarande inte färdig. Fritidshus skall omfattas av begränsningsregeln på 4 procent. Och en lättnad skall ges åt ägare med hus med taxeringsvärden mellan 3 och 5 miljoner kronor som kommer ifråga för begränsningsregeln. Men att flytta upp gränsen till 5 miljoner var för enkelt. En promemoria
skall presenteras och remitteras, skriver finansdepartementet. Är det de två procenten som skall ältas?

Svenskt Näringsliv anger egentliga arbetslösheten till 934 000 23/5-06

Objektiv moral eller värdenihilism?

Föreställningen att det finns objektiv moral har ifrågasatts av värdenihilismen. Men denna har nu kokat ner till en endast delvis korrekt semantisk teori. Modern värdeteori har inneburit att nihilismens attack slagits tillbaka.

En kort översikt om värdeteorin eller meta-etiken är befogad för att orientera om möjligheterna till att fastställa objektiva mänskliga rättigheter och hur man kan förhålla sig till den etiska relativismen. Det finns en viss debatt om detta i kommentarerna till mina två bloggposter om detta. Jag håller mig till Christian Dahlmans terminologi med vissa inslag från Lars Bergströms.

Kampen står mellan dem som menar att det finns en objektiv moral och dem som är anhängare av någon form av värdenihilism, emotivism eller subjektivism. Under 1900-talet dominerades den praktiska filosofin av den s k meta-etiken - med början från 1911 då Axel Hägerström gjorde upp med metafysiken i sin installationsföreläsning "Om moraliska föreställningars sanning". Därefter grundades den s k Uppsalaskolan som blev mycket inflytelserik inom juridiken. Man talade om den skandinaviska rättsrealismen och rättspositivismen. "Det finns ingen lära i moral, blott om moral" menade Hägerström.

Denna lära kallades länge meta-etik men numera också värdeteori. Den utgör en avdelning inom värdefilosofin där en annan är 'normativ värdefilosofi' eller moralfilosofi. Detta ämne kallades tidigare 'etik' eller moralens teori. Men idag betyder ordet etik en sammanfattning av de moraliska normer som olika yrkesgrupper håller sig med, gärna i form av enkla listor.

Värdeteorins tre kategorier

Värdeteorin har kommit fram till att frågan huruvida det finns någon objektiv moral kan delas upp i tre delfrågor som berör 1) semantik, 2) ontologi ("verklighetslära") och 3) kunskapsteori.

Vad innebär omdömet "Det är orätt att mörda"? Detta kan analyseras i de tre kategorierna och det är inte alltid nödvändigt att man måste hålla sig med alla tre uppfattningarna från den ena eller andra sidan - objektivism eller subjektivism.

1) Semantik: deskriptivism eller non-deskriptivism? Ett moraliskt omdöme kan språkligt antingen hävdas handla om någont objektivt faktum och kallas då semantisk deskriptivism, eller så handlar det inte om någonting alls utan är ett uttryck för den talandes känslor (mord - usch!). Det kallas semantisk non-deskriptivism eller emotivism (populärt värdenihilism).

2) Ontologi: objektivism eller subjektivism? Detta område handlar om hur verkligheten ser ut. Finns det något värdefaktum som man kan göra anspråk på att beskriva? Sådana teorier kallas objektivistiska (här innefattas termen värderealism). Förnekar teorin detta är den subjektivistisk. En semantisk non-deskriptiv teori förnekar alltid att det finns värdefakta. Så vitt jag kan se kan en deskriptiv teori också vara subjektivistisk. Om ett omdöme anses beskriva t ex ett gillande är detta ett faktum utan att utgöra ett värdefaktum.

3) Kunskapsteori: kognitivism eller non-kognitivism? Detta område kallas också epistemologi. Kan vi få moralisk kunskap och hur går det i så fall till? Kognitivistiska teorier hävdar detta och anvisar fundamentism resp koherentism som metoder. Non-kognitivistiska teorier förnekar antingen att värdefakta existerar eller att om de gör detta så är det mer eller mindre omöjligt att få kunskap om dem.

Det finns härtill en rad underavdelningar till de olika kategorierna. Jag skall här inte gå in närmare på dessa. Istället ger jag några exempel på teorier.

Några teorier klassificerade

Hägerströms teori är semantiskt non-deskriptiv, vilket var den stora upptäckten som "värdenihilisterna" red högt på under 1900-talet. Men ontologiskt har Hägerström inte kommit med något ordentligt bevis för att värdefakta inte existerar. Eftersom han förnekade dessas existens blir hans teori automatiskt non-kognitivistisk - man kan inte nå kunskap om något som inte existerar.

Utilitarismen är semantiskt deskriptiv, ontologiskt objektivistisk och här finns det en klassisk variant som kallas naturalistisk - det är den naturliga egenskapen att alstra lycka/anti-lycka som avgör (Bentham, Mill). En annan variant är non-naturalistisk (G E Moore) och det är enligt min mening osäkert hur utilitaristisk denna 'intuitionism' egentligen är. Kunskapsteoretiskt är den första kognitivistisk eftersom lycka skulle gå att mäta och den andra likaså genom den 'moraliska intuitionen'. Men räcker detta? Hur får vi kunskap om att vi bör handla så att det är lyckosaldot som skall maximeras? Och intuition verkar vara en föga reliabel metod att nå kunskap.

Immanuel Kants moralfilosofi är semantiskt deskriptiv, ontologiskt objektivistisk men kunskapsteoretiskt relativt non-kognitivistisk. Hans metod att ställa upp maximer, som kan upphöjas till allmän lag, är enbart ett approximativt sätt för att verkligen göra det rätta. Dessutom är det en föga reliabel metod eftersom en liten förändring i formuleringen av maximerna ger helt andra resultat i samma situation - se mitt exempel med järnvägsbron.

Robert Nozicks teori om rättigheter är deskriptiv, objektivistisk men kunskapsteoretiskt obestämd - vi får anta att den är intuitiv. John Lockes teori är däremot kunskapsteoretiskt kognitiv (basen förnuftsresonemang) men med vissa oreliabla inslag (hänvisningen till transcendenta krafter). John Rawls' teori är slutligen deskriptiv, ontologiskt konstruktivistisk (ideell) och kunskapsteoretiskt starkt kognitiv genom att den eventuellt går att testa empiriskt.

Hur är det då med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Jag vill hävda att dess grund är non-deskriptiv eftersom den utgör en lista på sådant som politiker i olika länder vill uttrycka sitt gillande av. Den är subjektivistisk eftersom den inte gör några egentliga anspråk på att beskriva något verkligt och i synnerhet som deklarationen innehåller de motstridiga punkterna i gruppen 1-21 i relation till 22-30, som skulle omöjliggöra varje sådant försök. FN:s deklaration har helt enkelt som funktion att tillhandahålla ett underlag för moraliserande.

Objektiv moral kan ha evidens

En slutsats av värdeteorins analyser blir att den utrerade värdenihilismen är felaktig. Det går inte att hävda, att det faktum att äldre tiders moraliserande uttalanden enbart utgör emotiva eruptioner, också skulle innebära att alla moraliska omdömen är detsamma som känsloyttringar. Den nihilistiska semantiska teorin är alltså alltför långtgående.

Men även på det ontologiska planet brister nihilismen. En delvis korrekt semantisk teori bevisar inte att det i verkligheten inte finns värdefakta. Hägerströms argument att objektiva moraliska föreställningar inte kan existera i tid och rum, falsifierar inte den objektivistiska ståndpunkten. Föreställningen att 7+5=12 existerar inte heller i tid och rum, men kan ändå hållas för objektivt sann.

Emellertid är inte värdenihilismens tillkortakommanden ett tillräckligt bevis för att objektiv moral existerar i verkligheten. Att en så formidabel attack som nihilismen kunnat slås tillbaka ökar förvisso sannolikheten att värderealismen har evidens. Vad som återstår är en utveckling av de argument som kan ge stöd för uppfattningen att det finns åtminstone viss objektiv moral.

Hur relatera till värderelativismen? 20/4

Hur objektiva är människans rättigheter?

Föreställningen om rättigheter är bättre än transcendental teologi. Men även rättigheternas metafysiska arv är en belastning. Utilitarismen är dock inte mindre metafysisk. Värdenihilismen underkänner alltsammans. Men jag bedömer det som sannolikt med viss enighet i moraliska frågor.

< Finns det rättigheter? Har människan några rättigheter och är de i så fall möjliga att undersöka kognitivt? Kan vi då komma fram till objektiva uppfattningar om rättigheterna? Jag har lovat att komma tillbaka till hur vi kan tänkas underbygga de mänskliga rättigheterna.

Jag lutar åt att föreställningen om mänskliga rättigheter är ett första försök att ersätta en del av den tidigare religiöst-metafysiskt grundade föreställningen om transcendentala moraliska principer. Men dessa var i huvudsak påbud för den enskilda människan som reglerade beteendet gentemot medmänniskorna även om det fanns inslag av bud för hur man skulle förhålla sig till religiösa potentater och också till den värdsliga överheten.

Teologin kunde emellertid inte hjälpa vanliga människor när konflikterna var av religiös art på 1500- och 1600-talet. Det uppstod därför ett läge där det blev möjligt att förankra rättsliga restriktioner utanför teologin vilket nu skedde med hänvisning till människans förnuft. Den holländske juristen Hugo Grotius (1583-1645) brukar anses vara grundläggaren av den rationalistiska naturrättsläran och folkrätten. Tanken att människan har av naturen givna rättigheter hade tidigare framförts i mindre uttalad form under senantiken. Den rationalistiska utvecklingen förfinades sedermera av John Locke (1632-1704). Hans utgångspunkt var krossandet av Robert Filmers teokratiska statslära.

Historiskt är den moderna rättighetsteorin synbarligen konstruktivistisk. Som sådan är den en styggelse för andra konstruktivistiska och därmed konkurrerande läror (t ex utilitarism och socialism). Men den är också dubiös för konservativa hyllare av organicismens statslära och kanske även för pragmatiska liberaler av Hayeks typ. Och för nihilister är den ett rött skynke.

På grund av sin ålder drar rättighetsteorin på ett metafysiskt arv. Naturen var skapad av Gud och därför var alla av naturen givna rättigheter ytterst initierade av en transcendental potentat. Det lämnar flanken öppen för angrepp från Jeremy Bentham (1748-1832) :

"[E]tt skäl att önska att en viss rättighet skulle vara stadfäst, är inte denna rättighet. Brist är inte tillgång, hunger är inte bröd. Det som inte har någon existens kan inte förstöras; det som inte kan förstöras kan inte fordra något som kan förhindra att det förstörs. Naturliga rättigheter är simpelt nonsens; naturliga och oförytterliga rättigheter är retoriskt nonsens, uppstyltat nonsens." (Bentham: Anarchical Fallacies)

Bentham angriper här rättighetsteorin på det ontologiska planet. Rent semantiskt är Bentham tydligen inne på en non-kognitivistisk teori av subjektivistisk natur: moraliska föreställningar är egentligen uttalanden om vad den talande önskar och ogillar, vilket är något lindrigare än det underkännande som en nihilist skulle rikta mot moraliska uttalanden. För denne är dessa bara emotiva uttryck för en känsla av gillande och ogillande - nonsens i ordets egentliga mening. Den moderna analytiska värdeteorin kan dock även hantera detta.

Frågan blir då om ett uttalande om generella rättigheter saknar referens. Uttalanden om "kungen av Frankrike" saknar idag referens, men är dock inte helt meningslösa. En annan parallell är frågan om huruvida orden "bindande kontrakt" har referens. Att det finns papper med ordet kontrakt på förnekas av ingen vettig människa. Inte heller förnekas att det finns sannolikhet för att vissa beteenden som beskrivs i papperet kommer att leda till smärtsamma upplevelser för personer som omnämns i papperet om dessa skulle bete sig på detta sätt. Men frågan är huruvida den bindande entiteten existerar?

Det är kring denna fråga mycket av diskussionen om rätt och moral kretsar. Utilitarismen ersätter naturrättens föreställning att den bindande egenskapen existerar med påståendet att om man för det mesta rättar sig efter "bindande kontrakt" kommer lyckosaldot i världen att öka. Och eftersom man "bör" öka lyckosaldot så bör man också hålla kontrakt. Nihilisterna fnyser även åt detta och ställer frågan: "varför bör vi handla så att lyckosaldot maximeras?".

Nåväl, om det är så att vi kan bestämma oss för att "bindande kontrakt" existerar återstår ett något enklare problem: när kan vi anse att åtminstone implicita kontrakt har ingåtts och hur långtgående kan det tänkas att de i så fall sträcker sig? Det är frågor som kan kan undersökas empiriskt och med logiska resonemang. På så sätt borde vi kunna komma fram till åtminstone 'intersubjektivt' reliabla (tillförlitliga) uppfattningar om människans rättigheter. (Dessa skulle också kunna "importeras" av utilitarismen.)

På det kunskapsteoretiska planet har jag en optimistisk uppfattning i 'kognitivistisk' riktning. Det betyder ungefär att jag tror att vi med intellektuella medel kan komma fram till viss enighet om vissa moraliska föreställningars sanning. Att vi inte skulle kunna komma åt några sanningar alls på det moraliska området - interpersonella relationsområdet - bedömer jag som pessimistiskt. Värdeskepticisterna får nog göra bättre ifrån sig i så fall.

Objektiv moral eller värdenihilism? 12/4-06

Fortsättning om rättigheter: Grotius' första försök 1625 21/4

Skyddskårer istället för polis?

När polisen läggs ned får vi pivatengagerade "sheriffer" som i Ryd, 6 mil från Växjö. Det beror på svaga och omedvetna justitieministrar. Men också på att politikerna inte kan lansera "gratis polis" förrän den sista polisen ersatts av en avgiftskrävande personlig vakt. Kollektiva nyttigheter kan alltid misshandlas av inkompetenta politiker.

Igår visades i TV2 programmet Sheriffen i Ryd (repris 13/4). Det visar vad som händer när polisen läggs ned. Nu var det inte något skandalprogram precis, utan istället ett ganska tradigt program om skyddskårens vardag med utryckningar på falsklarm, varningar om främmande bilar som kunde tänkas planera inbrott etc. Det allvarliga problemet uppstår när järnrören skall komma till användning mot inbrottstjuvarnas basebollträn. Är det så Thomas Bodström vill ha det?

Vi vet från andra håll att det pågår en ineffektivisering av polisen. Lokala stationer läggs ned, larmcentralerna centraliseras till några stycken i hela landet med telefonkö och utan lokalkännedom, det tar många timmar innan polisen kommer, vissa polisbilar har 20 mil att köra på en utryckning, andra polisbilar är så glest förekommande att de helt enkelt prioriterar bort larm även om det inte är osedvanlig belastning osv.

Om man är konspirationsteoretiskt lagd skulle man kunna tro att socialdemokrater och vänsterpartister har något emot bourgeoisins polis. Den betraktas kanske som klassamhällets förlängda arm som huvudsakligen skall finnas för att terroriosera arbetarna i tid och otid. Därför skall den hållas nere och omorganiseras på ett sådant sätt som minskar dess effektivitet. "Skjut en polis" var vänsteranhängarnas slagord på 1970-talet när klasskampen drevs litet hårdare än idag.

Detta passar dock illa på den snälle Bodström. Snarare är det så att han helt enkelt inte klarar sitt uppdrag. Är man så naiv som han verkar förstår man att han varken kan ställa skarpa krav på effektivitet på en försoffad och byråkratiserad polisledning, eller att han skulle kunna utverka mer resurser från en ambivalent regering i övrigt. Redan 1989 uttalade sig den flerfaldigt odugligmanifesterade Laila Freivalds helt oprovocerat att allmänheten nu skulle få vänja sig vid att själv bekämpa brott i fortsättningen. Med sådana justitieministrar får vi skyddskårer istället för polis. Är det inte dags att inrätta en inrikesminister istället som får ta hand om dessa frågor mera handfast än vad juridiska skrivbordsteoretiker förmår?

Men vi får sannolikt vänta tills någon skyddskår har slagit någon helt oskyldig person sönder och samman samtidigt som TV finns i närheten. Då kommer den inkompetenta polisen och de inkompetenta politikerna att ställas till svars. Det blir s k "bra TV" och kan leda till att någon gör bort sig och kan tvingas avgå.

Förutom de styrandes inkompetens är polisen utsatt för en av det demokratiska stämningssamhällets rent tekniska mekanismer. Polisen producerar nämligen en s k kollektiv nyttighet. Resurserna till polisen kommer alla till del på ett mycket allmänt sätt. Det är inte som när politikerna utlovar "gratis dagis". Då kan en viss, ganska liten grupp ändra sin röstning från det ena blocket till det andra. Genom detta kan man tjäna många tusen kronor om året mot en diffus skattehöjning som drabbar alla och därför är mycket mindre än vinsten för dem som tjänar på "reformen". Men att utlova "fler poliser" varken imponerar på luttrade väljare eller ger upphov till några kontrollerbara förpliktelser för politikerna. Därför kommer ingenting att hända så länge enbart den demokratiska processen får verka.

Ett sätt att göra den kollektiva nyttigheten 'säkerhet' något mindre allmän är att återgå till systemet att ha en stor del av polisen i kommunal regi som Sverige tillämpade före 1965. Detta föreslår Per Ericson, ledarskribent i SvD, idag (pdf). Det är möjligt att det är detta som behövs för att det skall hända något. Tar man också bort den gemensamma valdagen kanske det finns en viss chans att det blir bättre. Men det kräver en långdragen författningsändring. Tillsvidare får vi förlita oss på att reportagen om medborgargarden blir mer frekventa och att det inträffar en allvarlig incident som ställer Thomas Bodström eller Johan Persson (fp, ny minister i okt) vid skampålen för att de inte gjort tillräckligt.

Jag har en känsla av att Brottsförebyggande rådet, som är regeringens beredande organ, har en nyckelroll i de otillräckliga satsningerna på säkerhetsproduktionen i Sverige. Därifrån kommer ständigt deklarationer att brottsligheten inte har ökat och att det inte finns anledning att göra något genomgripande på brottsbekämpningens område. Hur detta går ihop med reportagen om medborgargarden och hur vaktbolag ersätter patrullerande polis mot betalning är en gåta. Men det kanske är så att även dessa företeelser orsakats av att de inblandade har missförstått situationen genom att inte lyssna på BRÅ?

Kapitalflykten orsakar 280 000 uteblivna jobb?

Varje år försvinner 80-90 mdr kr från den svenska ekonomin. Det mesta går utomlands. Skulle dessa pengar börja cirkuleras i Sverige kan det leda till 280 000 nya jobb. Förmögenhetsskatten tycks vara en förlustaffär.

Kapitalflykten från Sverige pågår både som en legal och en illegal verksamhet. För lekmannen är nationalekonomins sätt att beskriva dessa fenomen svårbegripliga. Dessutom är statistiken osäker - den förs dels i Nationalräkenskaperna och dels i Finansräkenskaperna och dessa stämmer inte överens. Men inte heller betalningsbalansens statistik är säker. I båda fallen påverkas statistiken av illegal kapitalflykt och andra icke registrerade sparandeaktiviteter ("madrassen").

Grundläggande är att Sverige exporterar varor och tjänster för 1,4 biljoner kronor. Men importen är inte lika stor. Därför blir det ett överskott i utrikeshandeln på 171 miljarder kronor 2006. Dessa pengar använder Sverige för att betala tillbaka lån i utlandet eller för att placera i utlandet. Dessutom kan företagen göra direkta investeringar i utlandet och utländska företag kan göra detsamma i Sverige.

Av tabellen nedan framgår att bytesbalansöverskottet håller sig kring 6 procent av BNP. Det är definitionsmässigt också Sveriges sparandeöverskott som alltså ställs till förfogande för utländsk konsumtion eller investering. En del av pengarna registreras som legala kapitaltransaktioner, vilkas avkastning kommer att beskattas i Sverige. En annan del framkommer enbart indirekt som en statistisk dikrepans och registreras bara som en restpost.


Hur stort det totala kapitalutflödet är vet ingen riktigt exakt. Om bytesbalansen stämmer måste dess överskott motsvaras av ett lika stort underskott i kapitalbalansen och restposten, annars har valutareserven förändrats. Och den är i princip avvecklad när vi har flytande valuta. Det betyder alltså att det flödar ut ett kapital på 170-180 mdr kr varje år, eller 6 procent av BNP. Mer än hälften av detta flyter ut illegalt enligt undersökningar från Svenskt Näringsliv. Detta kapital är nu värt 974 miljarder, uppger Johan Fall på SN.

Förmögenhetsskatten blir en förlustaffär?


SN har jämfört Nationalräkenskaperna med Finansräkenskaperna. Enligt förra årets undersökning var utflödet 83 mdr kr och årets pekar på omkring 100 mdr. Principen är sedan att räkna ihop utfödena ett par decennier tillbaka i tiden (när valutaregleringen avskaffades) och anta att pengarna placerats med en avkastning på 5 procent. I förra årets undersökning var beloppet före avkastning uppe i nästan 500 mdr kr och med avkastning 831 mdr. I den i klippet beskrivna undersökningen är beloppen 600 mdr kr resp 974 mdr.

Men alla exakta siffror är osäkra. De bygger på att väldigt stora aggregat av komponenter är någorlunda korrekt beräknade och då är skillnaden den viktiga delen för fortsatta beräkningar. Nationalräkenskaperna mäter produktion och konsumtion (för hushållen). Skillnaden är sparandet, som nu ligger på 90 mdr kr. När sedan Finansräkenskaperna mäter hur sparandet placeras blev resultatet i förra undersökningen 8 mdr kr och i den nu refererade tydligen uttag. En del pengar kan naturligtvis gå till "madrassen" men huvvuddelen måste man nog anta att placeras utomlands. Detta bekräftas av restposten i betalningsbalansstatistiken men någon bra överensstämmelse finns inte.

Förklaringen till bristen på jobb?

Det anses allmänt att orsaken till den av privatpersoner initierade kapitalflykten till utlandet är skatterna på kapital i Sverige. Genom att placera pengarna i utlandet behöver man inte betala skatt där, utan detta skall ske i Sverige. Men om man inte uppger att man har pengar utomlands blir deras avkastning i praktiken skattefri om man undviker bankinsättningar. Den av svenska sparare som orättfärdig uppfattade förmögenhetsskatten och i viss mån reavinstskatten har medfört att de upptäckt ett sätt att få ner skatten till noll (0%) som har liten risk. Den härav följande illegala kapitalflykten är kanske förklaringen till bristen på jobb i Sverige.

Låt oss pröva följande resonemang. Kapitalflykten från hushållen motsvarar nästan hela hushållsparandet eller 3 procent av BNP. Om dessa pengar hade satts in på den svenska kapitalmarknaden hade ceteris paribus 90 miljarder i andra ändan blivit överflödiga och därmed gått till konsumtion. Då hade 90 mdr om året räckt till att avlöna 280 000 personer med 20 000 kr/mån. Så kan man naturligtvis inte resonera eftrsom en del inte hade blivit konsumtion och en del av konsumtionen hade riktats mot utlandet.

Men den del som inte hade blivit konsumtion skulle delvis ha kunnat satsas i riktigt små företag. Det är ju så att forskningen visat att nya och nystartade företag är synnerligen beroende av att kapitalstarka personer i företagarens närhet (mostrar, onklar och vänner etc) sätter in en del riskkapital. Om dessa pengar finns utomlands blir det inte möjligt. Dessa företag efterfrågar i sin tur lokaler, utrustning, hantverkshjälp och anställda. Det satsade kapitalet ökar alltså efterfrågan i Sverige. Det är bara den del av de 90 miljarderna som riktas mot import som inte genererar jobb i Sverige.

Men vi borde också ta hänsyn till nästa led. När fler får jobb kan de efterfråga mer. När fler kan sälja till de nystartade företagen och därför behöver nyanställa kommer ännu fler att få jobb och efterfråga mer. Att kapitalflykten består av pengar som sparas och nu sänds till utlandet betyder inte att det inte skulle bli någon effekt på den svenska ekonomin om pengarna istället stannade i Sverige. Kanske de skulle motsvara de först beräknade 280 000 jobben i alla fall...

För detta fordras att förmögenhetsskatten avskaffas och reavinsten på aktier lindras (t ex vid långtidsinnehav). Effekten skulle kunna bli ännu starkare än ovan (temporärt) om det dessutom kom tillbaka kapital från utlandet. Om bara 100 000 nya jobb skulle skapas får den offentliga sektorn åtminstone in 29 miljarder kronor. Det är mer än fem gånger så mycket som kommer in från förmögenhetsskatten. Det verkar som om den skatten är en förlustaffär för Pär Nuder.

Skall Operan få tvinga av oss 4 miljarder?

Nu vill Operan ha ett nytt hus. Det kostar ca 4 miljarder kronor och skall betalas av de 99 procent av svenska folket som aldrig går på Operan. Det kallas skattefinansiering och bakom står Leif Pagrotsky (s) och Kristina Axén Olin (m) i skön förening. Med vilken rätt får ett litet särintresse ta våra pengar?

Det nuvarande operahuset i Stockholm stod färdigt 1898. Det anses vara gammalt och obekvämt. Därför vill operakonsumenterna ha ett nytt hus. Operans vd Anders Franzén arbetar hårt på att skattebetalarna skall tvingas betala omkring 4 miljarder kronor för ett nytt operahus. Det framgår av senast numret av DI Weekend #11. Huvudargumentet är att det nya huset behövs för utbytet med ensembler i andra länder.

Duger ej - bygg nytt för 4 miljarder skattekronor?

Kulturminister Leif Pagrotsky har signalerat att beslutet inte kan skjutas upp så länge till. Då skulle man kunna förmoda att ett regimskifte i höst skulle kunna sätta P för operafantasternas manipulationer att låta skattebetalarna finansiera hela kalaset. Men enligt DI driver moderaternas vice ordförande Kristina Axén Olin "hårt" skattefinansieringen av huset i egenskap av oppositionspolitiker i Stockholm.

Redan för många år sedan räknade den nu nedlagda "Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi" (ESO) att varje operabesök var subventionerat med en bit över 1000 kronor per biljett. Om det står ingenting på Operans hemsida. Varför skulle Operan nu ha ytterligare rätt att tvinga av varje arbetande skattebetalare 1000 kr till ett nytt hus? I Köpenhamn byggde man nyligen ett nytt operahus helt finansierat med donationer. Det är väl bara att fråga svenska folket om de kan ställa upp med 1000 kronor var, så är saken fixad?

Om det inte går borde Olin och Pagrotsky förklara för svenska folket med vilken rätt de vill tvinga folk att betala trots att de inte vill. Det första argumentet är att om man har makten så har man också rätten att ge bort svenska folkets pengar till alla sina kompisar som är intresserade av operakonsumtion. Om det hade slumpat sig så att de istället hade varit intresserade av rockmusik skulle de som makten haver lika gärna kunnat ge bort skattebetalarnas pengar till rockkonserter.

Det kanske är litet osmakligt att hävda att "makt är rätt" - åtminstone för den light-liberale Olin. Då kan man hävda att Operan är en kollektiv nyttighet. Den producerar "finkultur" som är mycket mera värdefull än rockmusik. Det är viktigt att någon promille av svenska folket får tillfredsställa sina förfinade krav på kulturkonsumtion till ett pris som de egentligen inte har lust att betala, men som blir möjligt när alla andra tvingas vara med och betala.

Detta räcker dock inte för att betrakta operakonsumtion som en kollektiv nyttighet. Moderater och socialdemokrater måste också leda i bevis att en promilles betraktande av operaföreställningar ger sådana spridningseffekter till samhällslivet i övrigt att alla nio miljoner invånare tjänar på denna förfining och förädling eller vad det nu är som utgör den kollektiva tjänsten. Det verkar svårt.

Dessutom kan dessa förfiningstjänster faktiskt produceras mycket billigare genom mer reklam och subventionering av inspelade videos och DVD:s av operaföreställningar. Det borde gå att klara sig med en ganska liten produktion av föreställningar som man spelar in för ge dem större spridning. Genom internationellt utbyte kan utbudet bli ganska stort av massproducerade operaföreställningar.

Men det är nog det första motivet som egentligen ligger bakom Operan. Det är ett försvinnande litet särintresse som genom sin traditionella koppling till makten kunnat lägga sig till med ett dyrbart fritidsnöje som inte kostar dem alls så mycket personligen som det borde när de 99 procent som aldrig går på Operan tvingas vara med och betala. Susanna Bark, som är biträdande redaktör på DI Weekend, har gjort Operan och dess snyltande vänner en björntjänst genom att kasta uppmärksamheten på de dolska planer man har att pungslå skattebetalarna i det tysta.

Räntepolitiken skall beakta bostadspriserna

I framtiden kommer huspriserna att beaktas mera explicit när Riksbankens ränteställningstagande redovisas, lovade Stefan Ingves. Men frågan hur prisprognoserna skulle påverkas av ett regimskifte undvek prognosmakarna som diskuterade på Handelshögskolan.

Vid Nationalekonomiska föreningens möte igår diskuterade riksbankschefen Stefan Ingves med Konjunkturinstitutets Ingemar Hansson, LO:s Dan Andersson och moderaternas Anders Borg. Diskussionen kretsade kring om huruvida prisstabilitetsmålet var tillräckligt för Riksbankens räntepolitik. Grundproblemet är att inflationsmålet inte nödvändigtvis ger en stabil realekonomisk utveckling - i varje fall inte med en god sysselsättning.

Det framkom nu tydligt att Stefan Ingves ansåg att bostadspriserna också skall beaktas vid räntebesluten. Motiveringen var att en alltför snabb utveckling skulle kunna leda till svårigheter för många boende om räntan stiger. Tydligen skulle det kunna leda till att de och andra som uppfattar sig i farozonen kommer att öka sparandet kraftigt. Det skulle kunna ge upphov till en kontraktion i ekonomin med ökande arbetslöshet och fallande priser. Och då skulle räntan ocskå behöva sänkas.

Jag påpekade att det i den senaste inflationsrapporten inte fanns något resonemang om hur bostadsmarknaden ser ut. Det skulle behövas en analys av bostadsprisernas utveckling, hur Tobins Q ser ut i olika kommuner (i flertalet är Q under ett - dvs det är dyrare att bygga nytt än att köpa begagnat), hur byggandet totalt ser ut i historiskt perspektiv (byggandet är fortfarande lägre än på 80-talet) samt hur känsliga hushållen verkligen är för räntehöjningar. Att det skulle bli en bättre redovisning på något sätt utlovade Stefan Ingves.

Jag ställde också frågan hur inflationsprognoserna ställde sig till ett regimskifte. Ingemar Hansson hade t ex redovisat ett diagram som visade inflationen framöver som en funktion av arbetsmarknadsgapet (hur behovet av arbetskraft kan mötas av utbudet). Detta samband går via löneökningarna (och i viss mån minskad produktivitet) och visas i nedanstående diagram:

Det är uppenbart att det minskade arbetsmarknadsgapet är en funktion av det begränsade arbetsutbud som kan förväntas med i stort sett oförändrat regelverk på arbetsmarknaden och i socialförsäkringssystemet. Men det är betingat av att det inte blir regimskifte i valet i september. Det ligger därför implicit i denna prognos liksom i Riksbankens att det inte blir något regimskifte. Alliansen har ju föreslagit åtgärder som borde öka arbetsutbudet med 3-4 procent och alltså vända den gråa stapelserien till en viss minskning. I så fall borde inflationsprognoserna bli helt annorlunda. Behövs det inte alternativa prognoser?

Detta var en känslig fråga som inte ens fick något svar av Anders Borg. Han menade att han inte var någon representant för Alliansens politik men medgav att om det blev regimskifte skulle nog en hel del av resonemangen komma att behöva omprövas. Här finns det möjlighet för kritiska journalister att grilla åtminstone prognosmakare utanför Riksbanken om vilken prisutveckling det kan bli efter ett regimskifte.

Min tidigare kritik mot Riksbanken

150 000 nya jobb - tre ekonomers recept

En halvering av arbetsgivaravgifterna skulle leda till 150 000 nya jobb, vilket en kontrollräkning visar vara realistiskt. Men förslaget motsvarar 7 procent av BNP och det är alldeles för mycket för de rädda svenska politikerna. Arbetslösheten får hellre fortsätta.

Tre välrenommerade ekonomer med en bakgrund inom näringslivets organisationer har på uppdrag av stiftelsen "Den Nya Välfärden" (chef Patrik Engellau) utrett vad en halvering av arbetsgivaravgifterna skulle innebära för sysselsättningen i en rapport på 59 sidor (pdf). De tre ekonomerna är Jan Herin, chefekonom vid Industri- och Kemigruppen, tidigare chefekonom på SAF, Ulf Jakobsson, adjungerad professor vid Handelshögskolan i jönköping och tidigare chef för IUI samt Anders Rydeman, chefekonom vid Livsmedelsföretagen och tidigare vid Svenskt Näringsliv.

Kommer politikerna att diskutera en så stor reform?

Själva idén att halvera löneskatterna (arbetsgivaravgifterna) har Den Nya Välfärden haft på programmet länge. Det är ett krav som är ganska vanligt bland mindre företag som till skillnad från löntagarna varje månad ser denna skatt och måste dra ihop pengar till den. Allt annat lika är det lätt för en småföretagare att säga att med halverade löneskatter kan det bli aktuellt med flera nyanställningar. Men om alla får denna förmån och sänkningen finansieras med andra skattehöjningar blir effekten densamma som vid en devalvering med fast växelkurs. Därför är det särskilt intressant att få en analys av hur de ekonomiska effekterna skulle kunna bli med en rimlig utformning av förslaget.

Genom en sänkning från 32 till 16 procent (på lönesumman) sjunker arbetsgivarnas lönekostnader avsevärt. Detta brukar antas leda till att löntagarna inom några år har tagit i anspråk detta löneökningsutrymme med påföljd att det inte kan bli några varaktiga effekter av en sänkning av löneskatterna. Jag skulle vilja tillfoga att det vid flytande växelkurs också finns en möjlighet att kronan stärks, vilket leder till svåra spänningar mellan den konkurrensutsatta delen av näringslivet, som då inte kan höja lönerna, och den skyddade sektorn som skulle kunna göra det.

Detta tar författarna inte upp utan de antar tvärtom att näringslivet skulle höja lönerna med hälften av utrymmet (som de anger något oegentligt till 8 procent) och den offentliga sektorn med hälften därav, eller 4 procent. Varför det skulle bli så preciseras inte och spänningen mellan företag och offentlig sektor på löneområdet utvecklas inte.

Genom att också sänka ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna (vilket sänker löneanspråken) skall arbetsutbudet ökas samtidigt med att det blir billigare att anställa. Detta innebär att efterfrågan ökar i hela samhällsekonomin genom att ökade löner ger ökad köpkraft och ökade vinster för småföretagarna ökar också både efterfrågan på konsumtion och investeringar. Denna analys beskriver dock inte författarna. De nöjer sig med att konstatera att det finns vissa empiriska samband mellan sänkta skatter och ökad sysselsättning i den internationella forskningen - ett antal studier listas i en tabell.

Dessa samband förklaras inte närmare utan författarna bedömer att sysselsättningselasticiteten vid en sänkning av skattekilarna är 0,5. Deras förslag till halverade löneskatter (med följdverkningar) och sänkta sociala ersättningar anges motsvara en sänkning av skattekilen med 6 procentenheter (från vilken nivå anges inte). Effekten på sysselsättningen blir då 3 procent (0,06x0,5) på arbetskraften, som genom vissa korrigeringar för egentligen arbetsföra anges till 5 miljoner personer (istället för 4,5). Då får man 3 procent av 5 milj = 150 000 personer.

Det intressanta hade varit om författarna också hade presenterat en beräkning av vad ett bortfall av initialt 180 mdr kr (halveringen) hade för effekter på samhällsekonomin. De listar vissa finansieringseffekter av automatisk natur (122 mdr) och lanserar besparingar och nedskärningar på 58 mdr. Men i huvudsak är detta enbart en finansieringskalkyl och inte något som visar hur nya jobb uppstår.

Finansieringen

Först konstaterar de att den offentliga sektorn slipper betala löneskatter på 54 mdr (30% av anst) och att lönerna sedan stiger med 18 mdr (+4%) varvid nettot blir 36 mdr i lägre kostnader. Att 18 mdr löner genererar skatteintäkter beaktas vid beskattningen av den totala löneökningen. Den blir 6,7 procent som vägt genomsnitt och beskattas med 60 procent som ett makrogenomsnitt. Siffran verkar hög eftersom det genomsnittliga skattetrycket är 50 procent. Men det är kanske ändå adekvat med 60 procents skatt så länge basen inte är BNP. Med en lönesumma på 1 200 mdr blir skatteintäkterna 48 mdr av 6,7 procent löneökning.

De 150 000 nya jobben antas helt komma från de offentligförsörjdas skara. Det är ett högt antagande, som t ex Riksdagens utredningstjänst inte vågade sig på när man skulle beräkna effekterna av vänsterpartiets nya 200 000 jobb i den offentliga sektorn. Nu beräknas att det offentliga saldot förbättras med 90 procent av arbetskraftskostnaden för de nyanställda, som beräknas få en årslön på 240 000 kr i genomsnitt, vilket blir 38 mdr (240'x1,16x0,9x1 500').

Summan av minskade utgifter och ökade skatteintäkter blir alltså 122 mdr om 150' nya jobb skapas i den privata sektorn. Resterande 58 mdr tas in på sänkta nivåer i socialförsäkringarna (från 80 till 70 proc) samt en extra karensdag, striktare kontroll, sänkt nivå vid föräldraledighet, miskat Ams, utförsäljningar, avskaffad avdragsrätt för a-kassan samt lägre företagsstöd och effektivare upphandling.

Är det realistiskt?

Är då de tre ekonomernas kalkyl realistisk? Själva finansieringen kan nog gå ihop förutsatt att de grundläggande effekterna uppstår. Här ligger den svaga punkten. Hur vet vi att det uppstår 150 000 nya jobb och att lönerna stiger med knappt hälften av de avskaffade löneskatterna? Tänk om lönerna inte alls stiger eller att de stiger med hela utrymmet? Låt oss testa dessa två ytterligheter för att ringa in problemet!

Om vi först antar att lönerna inte stiger kommer efterfrågan i ekonomin paradoxalt nog att stiga med 68 mdr kr. Vi utgår från sänkta löneskatter på 180 mdr, reducerar med offentliga sektorns inbesparing på 54 mdr och de andra besparingarna på 58 mdr. Vi får då kvar en ökad efterfrågan på 68 mdr kr. Om denna efterfrågan helt omsattes i nya jobb till en kostnad på 278' kr/st skulle detta räcka till 245 000 nya jobb. Dessa skulle i sin tur generera skatteintäkter inte bara på 38 mdr utan på 62 mdr. En extra finansiering på 6 mdr skulle ändå behövas om vi inte kunde räkna hem ytterligare effekter i ett andra led.

Om vi å andra sidan antar att hela utrymmet från sänkta löneskatter fylldes ut med löneökningar skulle den ursprungliga kalkylen förbättras med 10 mdr. Vi skulle få in 48 mdr ytterligare från exralöneökningarna men få avstå från de 38 mdr som jobben genererade. Dessa 10 mdr skulle räcka till 36 000 nya jobb. Då förbättras kalkylen med 9 mdr kr vilket motsvarar 25 000 nya jobb. Summa 61 000 jobb.

Vi kan alltså konstatera att hur det än går med lönereaktionerna skulle en hel del nya jobb kunna skapas. Det som skulle kunna tala emot att det skulle kunna bli uppåt 200 000 nya jobb vid halverade arbetsgivaravgifter är att företagen ändå inte kan anställa dem som egentligen är arbetslösa - de kanske inte är tillräckligt intresserade eller kompetenta. Eller så finns möjligheten för företagen att investera extrapengarna utomlands istället pga det dåliga företagsklimatet i Sverige.

Sist och slutligen är det troligtvis så att en reform som omsluter 7 procent av Sveriges BNP är för mycket för räddhågsna svenska politiker - konstigt nog utan att ens diskutera den. Därför får arbetslösheten fortsätta att vara hög.

Serie om mina egna recept mot arbetslösheten med början 16/6-05

Etisk relativism bör motarbetas

Moraliska frågor borde inte på fundamentala områden vara mer kontroversiella än frågan om jorden är rund eller platt. Men då kommer relativisterna med kritik om "de mänskliga rättigheternas imperialism". Det minst resurskrävande sättet att förbättra för människor är dock att sluta göra ont värre.

Det finns så vitt jag kan förstå tre vägar som leder till att man får lida ont. 1) Otur i naturliga förutsättningar, 2) Medmänniskor som gör ont, 3) En ondskefull statsapparat.

1. Otur kan naturligtvis betyda att man råkar ut för en olycka eller naturkatastrof. Men det kan också innebära att man föds på en karg del av jorden eller i ett annars fattigt samhälle eller familj. Dessutom kan man i det genetiska lotteriet råka få egenskaper som inte medför att man blir produktiv eller attraktiv för andra. Fysisk svaget och svag intelligens, brist på musikalisk, konstnärlig eller idrottslig talang, brist på social kompetens, tilltalande utseende, afffärsbegåvning osv leder till att man riskerar att få lida ont av fattigdom och umbäranden.

2. Som om det inte var nog med naturens gensträvighet så kan ens medmänniskor göra ont värre. De kan för det första (a) mörda, råna, stjäla och bedra. För det andra kan de (b) bete sig på liknande sätt på grund av vidskepliga föreställningar. Och för det tredje kan de (c) ha lagt sig till med moraliska sedvänjor som påbjuder ondskefulla handligar som de "egentligen rätta". Ofta tycks dessa rikta sig mot kvinnor: änkebränning och könsstympning är flagranta exempel.

3. Slutligen kan själva statsapparaten bidra till ytterligare ondska ovanpå allt annat elände. Staten kan antingen ses som en förtryckarapparat för de styrande eller som den mekanism som skall skydda medborgarna från varandras ondska. I båda fallen finns det ett visst incitament för staten att hålla medborgarnas inbördes stridigheter nere - antingen som ett sätt att bättre kunna suga ut sina undersåtar när de inte slåss med varandra, eller därför att staten är till för medborgarna och inte tvärtom. Men om de styrande förläst sig på Hobbes, Machiavelli eller Lenin blir det inte trevligt för medborgarna trots ev välmening.

En del människor vill minska ondskan med hjälp av staten. Andra vill utöva makt och säger att de vill minska ondskan med hjälp av staten - de koncentrerar sig mest på den första vägen. Att få framgång på det första området kräver resurser som i sin tur ofta kräver att man tar lätt på den tredje vägen. Om folk har ihjäl varandra på det andra området är inte lika viktigt att bekämpa.

Man kunde tycka att det enklaste och minst resurskrävande sättet att minska ondskan för det första är att staten själv minimerar sitt eget våld och tvång och för det andra håller nere medborgarnas inbördes stridigheter. Det har gjorts lama sådana försök genom att högtidligt stipulera de mänskliga rättighetrna. Men det har gått inflation i rättighetsdeklarationer och de har blandats ihop med social välfärdspolitik av materialistiskt och resurskrävande slag. Vem bryr sig därför om orealistiska rättigheter?

På område 2 c har det nu gått så långt att mellan 113 och 200 miljoner kvinnor i världen har svepts bort av av övervåld, "brandolyckor" i hemmen och försummad sjukvård. Det skriver Sofia Nerbrand i SvD idag 3/4. Hon relaterar uppgifter från Unicef och berättar om ett BBC-reportage från Afrika som visade hur en gravid 14-årig flicka måste dela taxi med ett antal andra personer på väg till förlossningen, varvid dessa hänsynslöst nog ville komma först fram till andra mål med påföljd att den lilla flickan aldrig hann fram utan avled.

Synen på medmänniskorna i olika länder styrs av moraliska föreställningar. I vissa länder eller kulturer tycks det vara mer eller mindre accepterat att kvinnor "misshandlas, våldtas, omskärs, dör i barnsäng, mördas, säljs som sexslavar osv". Det borde man kunna visa vara en felaktig moral som strider mot "de mänskliga rättigheternas universalism". Men istället urskuldar man andra länders och kulturers moraliska föreställningar med hjälp av den meta-etiska lära som kallas etisk relativism. Det som är sant för oss behöver inte vara sant för andra. Det finns ingen objektiv moral och om den till äventyrs finns kan vi inte få kunskap om den, säger många.

Med detta synsätt blir västerlandets moraliska pretentioner "de mänskliga rättigheternas imperialism" som Huntington uttryckte saken i sin bok om civilisationernas krig. Han hör till värderelativisterna även om han erkänner att alla moraliska system ändå har en gemensam kärna. Det finns de som är värre och menar att ett omdöme om det som är moraliskt fel antingen bara betyder (rent semantiskt) att man ogillar företeelsen ifråga, eller rentav bara är ett uttryck för gillandet resp ogillandet: Omskärelse - usch! Sex - fy! Martyrdöd - hurra! (emotivism). Eftersom gillandet eller det verbala uttrycket för detta kan vara olika i olika länder och kulturer blir värdesubjektivister och emotivister ofta värderelativister.

Det är naturligtvis bekvämt att vara relativist vilket i början av 1900-talet kom att skällas som "nihilism". Det var kanske något missvisande eftersom värdenihilismen är en ontologisk ståndpunkt (ontologi ~ verklighetslära) i frågan om huruvida värden har faktisk existens. Och i denna fråga hade "värdenihilisterna" i den s k Uppsala-skolan (Hägerström m fl) inte tillfört några nya rön på samma sätt som de lyckats med på det semantiska området.

Även om de flesta vid förra sekelskiftet, som uttalade sig i etiska frågor, bara moraliserade på det mest tarvliga sätt (luftade sina emotioner), betyder inte detta att det är bevisat att man moraliskt lika gärna får tycka att det är rätt som fel att stympa någons könsorgan [ext]. Värdeobjektivismen säger att det finns en riktig och en felaktig ståndpunkt i denna fråga likaväl som det finns det i frågan huruvida jorden är rund eller platt.

Den etiska relativismen bör därför bekämpas. Det är viktigare för mångas omedelbara välbefinnande än andra relativistiska stridsfrågor såsom uppfattningen att läran om "intelligent design" skulle vara jämbördig med Darwins utvecklingslära.