Havsströmmar orsak till global uppvärmning?

Det finns en bra korrelation mellan havsströmmarnas variationer i Atlanten och Stilla havet och temperaturen. Dessutom finns det teoretiska förklaringar till sambandet. Det kan leda till att IPCC:s modeller måste revideras. Koldioxidhypotesen blir då mindre betydelsefull.

Jag har under de fyra år jag följt klimatpolitiken närmare inte fått några övertygande bevis för att det är koldioxidutsläppen från mänsklig aktivitet som orsakar den globala uppvärmningen - AGW-teorin. Istället har jag misstänkt att det är någon annan faktor som ligger bakom temperaturvariationerna och den uppvärmning som pågått i omkring 400 år. Närmast till hands har legat havsströmmarnas inverkan även om solen också kan förmodas ha en viss effekt.

Nu börjar det komma fram data och analyser som mer och mer pekar på att en stor del av orsakerna till uppvärmningen ligger i havsströmmarnas långsiktiga variationer där salthaltens variationer är en faktor av betydelse. En av världshavsvariationerna finns i Stilla havet och kallas PDO (Pacific Decadal Oscillation). En annan variation finns i Atlanten med bäring på Antarktis och den kallas i vissa sammanhang MOC (Meridional Overturning Circulation).

En amerikansk meteorolog, Joseph D’Aleo, har sammanställt (pdf) temperaturdata för USA (USHCN) med variationerna för de närmaste havsströmmarna under 1900-talet - PDO och AMO (Atlantic Multidecadal Oscillation ) och funnit ett påtagligt samband, se diagrammet nedan:

Källa: Översikt av Anthony Watts

Korrelationen mellan temperatur och förändringar i havsströmmarna är så hög som 0,83. Det är avsevärt mer än andra samband han testar (se även "kättarens" blogg).

En annan forskare i Atmospheric Science, professor William M Gray (em) vid Colorado State University har formulerat detta i en hypotes som han presenterade på klimatkonferensen i New York 8-10 mars (pdf, 22 sid). Nu förutser han en avkylning när PDO går in i sin negativa fas.

Gray menar dessutom att endast 15-20 procent av temperaturökningen orsakas av koldioxidutsläppen medan resten skulle bero på cirkulationsförändringarna i haven. En indikation på att växthusgaserna inte är så betydelsefulla för uppvärmningen är att vi sett en liten minskning av vattenångan i övre troposfären och en ökning av utflödet av infraröd strålning, vilket är observationer som strider mot IPCC:s klimatmodeller.

Slutsatsen av Grays resonemang är att den positiva återkopplingen av en höjning av koldioxidhalten via en temperaturökning som ökar vattenångan (en växthusgas) och sedan temperaturen igen, är kraftigt överskattad. Den brukar innebära en utväxling med 2-4 gånger i IPCC:s modeller. Istället skulle en befarad fördubbling av koldioxidhalten bara innebära en temperaturökning med 0,3-0,5 grader enligt Grey (s 18). Även professor Richard Lindzen, som också uppträdde vid klimatkonferensen, betonar att återkopplingen är begränsad. (Se Per Welanders artiklar om Lindzen och Grey.)

Tidigare har Lindzen också hävdat siffror i samma storleksorning för vad dubblad koldioxid i sig skulle innebära i form av temperaturökning. Men vad man saknar hos båda är en förklaring till hur det gängse och påstått okontreversiella sambandet på 1,2 graders höjning vid en dubbling då ser ut. Även klimatpolitiska skeptiker har ju accepterat dessa 1,2 grader men sedan hävdat att återkopplingen är uppkonstruerad i brist på annan identifierbar orsak.

Det fordras ett ytterst sofistikerat resonemang för att motivera en siffra på ca 0,4 grader. Antingen är detta den verkliga effekten av den "okontroversiella" kalkylen, eller så föreligger en negativ återkoppling som resulterar i en nettosiffra på 0,4 grader. Det borde betyda att den negativa återkopplingen skulle vara ca 0,8 grader. Men i så fall får man inte som Grey uttrycker sig skriva: "The expected doubling of CO2 from the pre-industrial background state by the end of the 21st century should by itself be expected to increase global temperature by no more than about 0.3-0.5oC." Därför måste jag sätta ett frågetecken i min artikelrubrik.

Läs även andra bloggares åsikter om IPCC, växthuseffekten, klimatkris, klimat, klimatförändring, global uppvärmning, havsströmmar, koldioxid, klimatpolitik, miljö, politik på intressant.se

Östros vill bromsa i krisen med 25 mdr höjda skatter

För att motverka krisen behövs större offentliga utgifter enligt S. Skatterna skall höjas med 25 mdr kr för att finansiera dessa. Men det är de välbeställda och inte vanligt folk som skall betala. Budgetunderkottet skall snarast bli mindre än vad regeringen räknar med.

Socialdemokraternas finansministerkandidat Thomas Östros framträdde i Ekots lördagsintervju 28/3. Han intervjuades av Inger Arenander och det förhandsaviserade ämnet var "Vad vill oppositionen?" Det skulle handla om bonusar och ekonomisk politik. Igår framträdde han tillsammans med partiledaren med förslag om höjda skatter (DN).

Hur påverkas Östros´slagkraft av den senaste tidens turbulens i frågan? Det har inte varit någon bra vecka, men det är inte LO och S som varit pådrivande för bonusar, sade han. Det är näringslivet som varit för girigt. De med höga inkomster har fått "gigantiska skattesänkningar". Man måste vara en aktiv och tydlig ägare. Det får inte sticka iväg. Jag har tagit konflikter när det gällt statliga företag. Tydligare riktlinjer behövs - inte bara för rörelsens egna företag. Den ekonomiska krisen kräver en skärpning. Wallenberg m fl borde också säga att de vill ta bort höga ersättningar.

LO-tidningen har menat att trovärdigheten för S skadas. Vi måste ta detta på största allvar, sade Östros utan att egentligen konkretisera sig. "Räfst och rättarting" behövs. Samhället kan falla isär. Nu sänks skatten på ett groteskt sätt. Redovisa hur skärpningen mot fiffiga bonussystem skall gå till - de har bidragit till för mycket risktagning. Alla skall vara tydliga, upprepade han.

AMF-styrelsen har ett kollektivt ansvar enligt Östros som ännu inte tagits. Det låter som om ingen varit riktigt ansvarig utom Wanja Lundby-Wedin, LO:s representant.

Det finns inte förutsättningar att återinföra den tidigare och misskrediterade fastighetsskatten. Vi inför progressiv fastighetsbeskattning. 3 718 småhus ligger över 5 mkr i taxvärde. Hur skarpt är det att rikta sig mot dem, frågade Arenander. De har också fått ett par hundratusen i sänkt förmögenhetsskatt, ansåg Östros. De måste betala mer. Människor kommer aldrig att ställa upp annars på de tuffa åtgärder som väntar under krisen.

Räntan på uppskov är retroaktiv och avgörande för att den skall tas bort menade Östros. Vänsterpartiet är inte överens? Vi kommer att komma fram med ett gemensamt förslag. Nu väntar ett "budgetmoras" och då är ny förmögenhetsskatt viktig oavsett vad Miljöpartiet tycker. Vi redovisar nu våra ståndpunkter.

Vad skall en metallarbetare räkna med för inkomstskatten? Det finns begränsade möjligheter att höja skatterna för vanligt folk under den snabbt förvärrade krisen. Regeringen lånar till skattesänkningar. Arbetsgivaravgifterna för ungdomar är ett slöseri. Vi behöver mera skatter än regeringen. Vi föreslog 25 mdr kr mera i höstas. Vem skall betala om inte arbetarna skall det? Det preciserade inte Östros. Han hänvisade till bedömningar vid höstens budgetmotion.

Utgiftstaken var nästa fråga. Ramverket är ett stöd i krisen. Regeringen har slösat bort vårt överskott. Men hur stort underskottet skulle bli sade han inte. S har stimulans på 19 mdr och regeringen på 8 för det här året. Men ville Östros öka underskottet mera eller mera än regeringen? Där hänvisade Östros till KI:s bedömningar i nästa rapport (nästa vecka). Intrycket var dock att S vill gå fram med lägre budgetunderskott än regeringen trots den större "stimulansen".

Det första S gör är att höja a-kassan till 80 procent för de flesta. Det var ett misstag att förstöra a-kassan strax före krisen. Men trots växande underskott och arbetslöshet ökar stödet för M? De har synts mest, svarade Östros. Nästan inga banker är dock med i garantiprogrammet. Det går inte så bra för regeringen. Men det kommer att bli jämnt. Det kräver ett tufft arbete. Jag känner ett gott självförtroende. Det dåliga förtroendet för partiledaren skiftar. Vi har ett väldigt starkt förtroende för Mona Sahlin inom partiet.

Felet tidigare var att vi försvarade allt. Nu har vi tagit det till oss. Det är inget fel att framstå som vanliga socialdemokrater med fördelningspolitik på programmet, avslutade Östros.

Är Östros en tillgång för partiet? I varje fall i radion är han påfallande snabb och mångordig i sina svar. Innehållet är inte alltid så glaskart men det framstår inte som luddigt och abstrakt som hos Maud Olofsson och Wanja Lundby-Wedin. Det har fördelen att intervjuaren aldrig hinner uppfatta allt vad han svarar och formuleringen av följdfrågor blir lidande. I TV har jag intrycket att Östros inte är lika snabb och där framstår han med sin mimik och övriga framtoning som betydligt mer byråkratisk.

I denna lördagsintervju fick vi inte veta hur han ser på socialdemokraternas modell för stimulanspolitik. Han antydde att skatterna skulle höjas men om det verkligen kunde bli 25 mdr kr när de egna väljarna skulle undantas behövde han aldrig förklara. Och hur skattehöjningar för de välbeställda skulle bidra till att motverka krisen framkom inte. Det enda var att de rika måste angripas för att andra skall bli villiga att ta på sig ospecificerade bördor - som dock tydligen inte består i höjda skatter. Om a-kassan skall höjas måste tydligen bördorna bestå i sänkt sjukpenning, minskad barnomsorg och nedskuren utbildning. Men det fick vi inte veta. (Hur det kan gå om man är passiv som i början av 30-talet i USA skrev jag om igår.)

Östros är en utbildad ekonom. Men han går in för att framträda som en "saklig" populist. Allt gott kommer från S om man bara får tillfälle att klämma åt "de rika". Men någon egen strategi om hur man bekämpar krisen har man inte. Är det gasa eller bromsa som S vill satsa på? Svaret är tydligen att man vill bromsa ungefär lika mycket som regeringen men på en högre skattenivå. Det är i så fall en fortsättning på Göran Perssons modell som på 90-talet innebar ett brott mot socialdemokratins hållning sedan 30-talet.

Läs även andra bloggares åsikter om Östros, Socialdemokraterna, finanskrisen, regeringen, budgetunderskott, stimulanspolitik, skatter, stabiliseringspolitik, skattehöjning, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Finanskrisen gjorde 1930 års nedgång till depression

En allvarlig lågkonjunktur i USA utvecklades till Den stora depressionen genom att banksystemet inte fungerade. Förluster och bankrusningar medförde att 9 000 banker gick omkull. Detta var en medveten politik från finansminister Mellon. Han ville som "likvidationist" rena ekonomin från allt ruttet. Människorna skulle leva mer moraliskt.

Den amerikanska 30-talsdepressionen (the Great Depression) började som en vanlig konjunkturnedgång. Den kanske i grunden var svårare än vanliga nedgångar eftersom den hade föregåtts av en nedgång i bostadsbyggandet sedan toppåret 1925 och med en mycket kraftig minskning 1929. Dessutom hade konsumentvaruindustrin och bilindustrin varit mycket expansiva under 20-talet.

Industriproduktionen hade ökat ca 4,5 procent årligen. Det hade lett till att investeringarna ökade samtidigt som allt fler av dem som kunde skaffa sig kylskåp, dammsugare, möbler, elstrykjärn, radioapparater, tvättmaskiner, brödrostar och bilar hade gjort detta. Sålunda hade år 1925 bara 10 procent av hushållen radio - 1930 var det 46 procent. Produktionen började mer och mer att motiveras av ersättningsbehov.

Eftersom ersättningsbehovet av bostäder, konsumentvaror och bilar var långt mindre än under uppbyggnadsskedet behövdes inte någon ytterligare produktionskapacitet. Efterfrågan kunde till betydande del tillgodoses genom att minska lagren som byggts upp i slutet av 20-talet. Maskininvesteringarna sjönk, varken fabriksbyggnader eller bostäder behövde byggas i samma omfattning som tidigare. Det minskade behovet av järn och stål, tegel och cement samt annat byggnadsmaterial. Dessutom minskade behovet av transporter och annan företagsservice.

Av nedanstående diagram ser vi att industriproduktionen toppade efter sommaren 1929 - alltså före den s k börskraschen under några dagar i slutet av oktober (diagr):

Industriproduktion i USA 1928-1939

Industriproduktionen sjönk från augusti 1929 till mars 1933 med 53 procent. Redan 1930 sjönk produktionen med 17 procent mellan årsgenomsnitten - en större absolut sänkning än åren därefter. Detta indikerar att spektakulära händelser i oktober 1929 knappast kan ha varit orsaken.

Resultatet av omslaget i konjunkturen under 1929 blev ett tydligt prisfall för konsumtionsvaror år 1930. Detta var en varningssignal eftersom deflation inte hade upplevts sedan depressionen 1921. Visserligen hade priserna 1927 och 28 också sjunkit något. Men prisfallet från toppen i augustei 1929 till augusti 1930 var 5 procent. Det var först 1931 och 1932 som priserna på årsbasis sjönk våldsamt med ca 10 procent vartdera året. Därefter släpptes dollarns knytning till guldet i april 1933 och prisfallet halverades för att sedan övergå i små prisstegringar. Dessa övergick i ny deflation i samband med bakslaget 1938 - se diagrammet nedan:

Inflation och prisnivå i USA

Även lönerna började sjunka. Denna deflation slog mot konsumtionen. Genom att hushållen hade en ansenlig skuldsättning i form av avbetalningslån, som blev dyrare att betala tillbaka genom deflationen, var den enda möjligheten att få behålla avbetalningsvarorna att minska annan konsumtion drastiskt.

Propagandistiskt inriktade ekonomer som John Kenneth Galbraith har velat göra gällande att depressionen orsakades av "börskraschen på Wall Street 1929". Detta nämns inte i modern forskning. Men enbart det faktum att Dow Jones' aktieindex ökade med nästan 500 procent från 1921 till 1929 inbjuder till en sådan tolkning av depressionens orsaker - eller åtminstone orsaken till att en konjunkturnedgång blev en lång depression.

"Börskraschen" inleddes med den "svarta torsdagen" den 24 oktober. Den följdes av en svart måndag de 28 och en svart tisdag den 29 oktober 1929. De två senare dagarna innebar ett börfall med 23 procent. Börsfallet blev totalt 40 procent till den 11 november. Därefter blev det en viss återhämtning i början av 1930 men sedan gick det utför. Botten nåddes i juli 1932 med ett totalt fall på 89 procent.

Det initiala börsfallet hade knappast någon större verkan på den reala ekonomin. I den mån börsspekulanterna hade finansierat sin konsumtion med realisationsvinster var detta av ytterst begränsad betydelse för hela ekonomin i USA. Ett allvarligare problem var att kreditgivarna till finansieringen av aktieköp med lån fick svårigheter när säkerheterna i form av aktier föll i värde. En oro hos insättningskunderna i bankerna började sprida sig 1930, paradoxalt nog främst i jordbruksområdena.

Böndernas svårigheter fick hundratals små banker i Midwest att fallera. Caldwell Bank kollapsade under hösten. I december spred en missnöjd köpman i Bronx ryktet att den stora affärsbanken The Bank of United States var på obestånd och efter en bankrusning den 10 december stängdes banken den 11:e. Bankens namn fick olyckligtvis effekten att läget uppfattades som betydligt mer allvarligt än det var.

Snart vägrade Fed hjälpa banker med svårigheter. De fick inte ens som hade varit brukligt tidigare vägra temporärt att medge uttag. Någon "lender of last resort" var Fed inte i detta skede. Dessutom genomfördes restriktioner för växelutlåningen, den monetära basen sänktes och räntan höjdes (Friedman & Schwartz, 1963). Dock sänktes diskontot från 6 procent i okt -29 till 2,5 i juni -30. Marknadsräntan var 1930 uppe i drygt 8 procent och genom prisfallet detta år blev realräntan ex post över 11 procent.

Genom att bankerna drabbades av förluster orsakade av att låntagarna inte kunde betala sina lån måste de driva in ganska sunda krediter för att stärka sin kapitalbas. Utlåningen minskade kraftigt. Oron för att bankerna var insolventa medförde fler bankfallissemang och ett par ytterligare allmänna bankrusningar, se nedanstående diagram:

Definitiva och temporära bankstängningar i USA 1929-1930 (kv1)

Källa: Richardson 2007

Denna kris för kreditsystemet medförde att den reala krisen blev flera gånger värre än om krediter fortfarande hade funnits att tillgå. Enkelt uttryckt var det avsaknaden av en insättningsgaranti och återfinansiering i centralbanken som orsakade en "finanskris" ovanpå den initiala reala krisen, vilken i sin tur allvarligt förvärrade den reala krisen så att en depression blev resultatet. 9 000 banker gick omkull under 30-talet.

Andrew Mellon 1855-1937

Varför var då centralbanken och regeringen så obenägna att hjälpa bankväsendet? Det berodde i stor utsträckning på president Herbert Hoovers finansminister Andrew Mellon, som Hoover övertagit - Mellon hade varit finansminister sedan 1921. Han kom att dominera den ekonomiska politiken sedan Fed-chefen Benjamin Strong avlidit 1928. Mellon kunde då få gehör for sin "likvideringstes" hos ledningen för Fed. Den gick ut på att medborgarna skulle tvingas ändra sitt lastbara och utsvävande konumtionsbeteende.

Finansminister Mellon hörde till "likvidationisterna" som såg depressionen som ett straff för 20-talets spekulativa excesser. Budgeten borde balanseras och utgifterna skäras ned. Han rådde Hoover att "Likvidera arbetskraft, likvidera aktiekapital, likvidera bönderna, likvidera fast egendom. Det kommer att rena ut ruttenheten ur systemet." Folk kommer att arbeta hårdare och leva ett mer moraliskt liv, menade han. Och Hoover försäkrade väljarna att om man bara följde dessa ortodoxa principer skulle återhämtningen komma.

Ett konkret uttryck för Mellons politik var att svaga banker skulle utsättas för utrotning (weeding out). Därför är det inte underligt att bankerna fick gå omkull. Men efter de två ytterligare gigantiska bankrusningarna i slutet av 1931 och början av 1932 avskedade president Hoover honom i februari 1932.

När Franklin D Roosevelt tog över 1933 och iscensatte programmet New Deal var ambitionen också att få budgetbalans. Genom tredubblade skatter lyckades detta 1938 men samtidigt blev det ett återfall i depressionen.

Idag 27/3 lanserar också Socialdemokraterna i Sverige genom Thomas Östros och Mona Sahlin skattehöjningar på DNdebatt. Förmögenhetsskatten skall återinföras, fastighetsskatten bli progressiv och en extra progressiv inkomstskatt vid ca 80 000 kr/mån skall införas. Syftet är att få pengar till att bekämpa krisen. Roosevelt har återuppstått?

Andra bloggar om: finanskrisen, Hoover, Mellon, likvidationisterna, 30-talsdepressionen, USA, finanskris, stabiliseringspolitik, stimulanspolitik, kris, bankkris, depression, skatter, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Vänstermoderaterna

Moderaterna håller på att ta över vänsterpolitiken menar flera bedömare. Andrers Borg och Per Schlingmann pekas särskilt ut som vänstermoderater. Kommer det att bli uppror?

I en kolumn i SvD 25/3 skriver Lars Adaktusson om moderaternas vänstervridning. Han återger ett skämt från riksdagskorridorerna där Anders Borg (M) sitter kvar som finansminister efter ett regimskifte 2010 om Mona Sahlin (S) bildar regering. Man får gå tillbaka till Gunnar Strängs tid för att hitta en liknande stark förankring i arbetarrörelsens värderingar, menar Adaktusson.

Han tar upp Ekots lördagsintervju där Anders Borg angrep organisationen Svenskt Näringsliv:

[Borgs] "utspel nyligen om Svenskt Näringsliv som ett ”särintresse för väldigt rika personer”, kunde lika gärna ha formulerats i S-högkvarteret. Hans påstående att näringslivets krav på förändrad arbetsrätt är ”lite tondövt”, skulle kunna vara hämtat från LO-borgen."

Att ett politiskt parti tar avstånd från eget idémässiga ursprung hör till ovanligheterna, menar han. Detta väcker oro i moderatleden. Kanhända är ledningens företrädare mera intresserade av makten än av politiken? Adaktusson avslutar med risken för att moderaterna "vinner hela världen men förlorar sin själ".

Idag gör partisekreteraren Per Schlingmann (M) en uppföljning genom ett nytt angrepp på hela näringslivet i meningen företagsamheten. I Nordegren i P1 ansåg man att artikeln kunde ha stått i Norrskensflamman för något år sedan. På Brännpunkt i SvD skriver Schlingmann:

"I denna tid när marknadsekonomin ifrågasätts och där girigheten pekas ut som en av de viktigaste förklaringarna är det viktigt att företagare, företag och näringslivets organisationer agerar med samhällsansvar och visar på den nytta och lust som företagande medför för människor och samhället."

Det betyder tydligen att företagen skall börja tjuta med ulvarna och bli megafoner för den vänsteropinion mot höga ersättningar som LO envist har piskat upp med sina årliga avundsjukerapporter om de bäst avlönade 100 direktörerna. Denna opinion har Moderaterna alldeles nyligen anslutit sig genom att förbjuda bonussystem i de statliga företagen. De har alltså backat från även de modesta bonusbestämmelser som Socialdemokraterna genomförde under den förra mandatperioden.

Detta är inte bara "triangulering" utan en rockad i bonusdebatten. Den kan tyckas skicklig men har implikationer för framtiden. Det är taktik och röstfiske inför valrörelsen och inte någon seriös kritik av företagen. Näringslivet måste få driva sin verksamhet för att öka företagens lönsamhet inom de ramar som sätts av lagar och förordningar. Det är ett svaghetstecken av politikerna att de skall behöva sätta upp "halmdockor" som alla sedan skall bespotta. Nu när tiderna är dåliga är det inte mobbing mot näringslivet som är någon bra metod för att förbättra den ekonomiska situationen.

Var finns de ansvarskännande politiker som kan försvara marknadsekonomin utan att opportunistiskt sparka på några undantag som om de vore det gängse förfarandet? I själva verket är ett system med mycket höga ersättningar för ett fåtal ett kostnadseffektivt sätt att sporra alla de tävlingsmänniskor som tänker att de har chansen till att bli lika framgångsrika. Då kan de arbeta med ganska låg ersättning i hopp om att en gång få "högsta vinsten". Därför skall man inte urskillningslöst storma mot höga ersättningar, som Schlingmann nu bjuder in till.

Han använder dessutom ett mycket tvivelaktigt argument när han vänder sig mot Svenskt Näringslivs förslag till stabiliseringspolitiska åtgärder. Schlingmann skriver:

"många har svårt att förstå hur näringslivsaktörer på olika sätt kräver att statsfinanserna ska äventyras genom krav på offentliga medel och allmänna efterfrågestimulanser. För den som bär det nationella ledarskapet är bland det allra svåraste att hålla hårt i statsfinanserna."

Det är att blanda ihop skäll mot girighet med fullt legitima krav på ekonomisk-politiska stimulansåtgärder vid en hotande svår lågkonjunktur. Nu skall tydligen även diskussionen om stabiliseringspolitik göras till exempel på girighet.

Vänstermoderaten avslutar med att antyda att näringslivet är konservativt därför att man inte tar intryck av behovet av kvotering av kvinnor och invandrare i ledningar och styrelser. Han hotar understucket med ren lagstiftning: "det är bara en tidsfråga innan vi kommer att få se mera av lagstiftning". Vän av ordning skulle kunna ifrågasätta huruvida detta är moderata uppfattningar överhuvudtaget. Kommer det att bli revolter?

[Uppdatering: SN:s ordförande Signhild Arnegård Hansen svarar Schlingmann i SvD 31/3.]

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, vänsterpolitik, vänstermoderater, bonus, näringslivet, lön, Schlingmann, Anders Borg, Svenskt Näringsliv, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Wanja är inkompetent men ansågs trevlig

LO utnämnde en medioker koncernchef (ordförande) år 2000. Hon hade inte sådana meriter att hon klarade att sitta i 24 styrelser utan att missa innebörden i farliga beslut. Men ändå har hon fördömt näringslivets högpresterande tävlingsmänniskor för deras ersättningar. Det är hon själv som inte är värd sin lön.

Vad är det egentligen som kvalificerade Wanja Lundby-Wedin att bli LO:s ordförande år 2000 vid 48 års ålder? Hon började sin karriär som undersköterska vid Danderyds sjukhus, blev ombudsman för Kommunal 1981 och anställdes vid LO 1994. Några utpräglade prestationer är hon inte känd för. Inom näringslivet skulle knappast en så slätstruken person kunnat utses till koncernchef. Ändå kan det där hända att fel person blir högt uppsatt.

Det verkar vara egenskapen att vara oförarglig som varit Lundby Wedins främsta merit. Hennes drive och simultankapacitet har varit medelmåttig. Hon är helt klart ingen högpresterande tävlingsmänniska. Men som alla som blivit högt uppsatta ville hon ha mer pengar och prestige. Hon kapade åt sig 24 styrelseposter inom rörelsen. Det gav också arvoden utöver den synliga lönen som av tradition varit medioker inom arbetarrörelsen.

Att ha en person med bristande formell kompetens och begränsad kapacitet i olika styrelser är en risk. En sådan person har inte vare sig förmågan till överblick eller talangen att göra snabba och relevanta analyser från allt informationsmaterial som produceras inför alla dessa sammanträden. En del av dessa analyser bygger på underhandskontakter som kräver gott psykologiskt handlag och ett bra minne. Man kan inte surfa omkring på en räkmacka bara för att man är trevlig. Då är man inte värd sin lön och andra ersättningar.

Någon borde studera hur det gick till när förre Folksam-chefen fick enorma förmåner från styrelseordförande Lundby Wedin för några år sedan. Redan då haltade det betänkligt mellan den offentliga retoriken och det faktiska handlandet. Det indikerade om inte annat så dåligt omdöme.

LO har på 2000-talet reglbundet varje år gått till storms mot de enorma ersättningar som ett litet fåtal chefer inom näringslivet erhållit - kanske 100 personer. Syftet med detta moraliserande är dunkelt. Lägre löner för VD:ar ger ingen stor besparing. Det kan istället uppamma missnöje och splittring av vad man vill jobba med. Är inte Lundby Wedins skall mot näringslivet ett billigt sätt att stärka den egna organisationen eller rentav den egna positionen?

Det skulle vara en ödets ironi om Wanja Lundby-Wedin nu får avgå på att hon själv beviljat förmåner som "sticker i ögonen" på den egalitära opinion som hon själv har bidragit till att piska upp. Om Stefan Lövdén blir efterträdaren kommer LO att bli mer realistiskt. Miljöpartiet skulle sättas på plats och Mona Sahlin (S) skulle få en "överrock" som bestämde var skåpet skall stå i energipolitiken och klimatpolitiken. Det är ett tveeggat svärd i kampen mot Fredrik Reinfeldt och Alliansen. Å ena sidan mister de borgerliga hotet om en huvudlös politik från socialdemokraterna. Å andra sidan suddas skillnaderna mellan blockens politik ut ytterligare.

Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby Wedin, AMF, pension, förmåner, bonus, LO, socialdemokraterna, styrelseuppdrag, Wanja, politik på intressant.se

USA:s bankstöd misslyckas?

Börsen gick upp när bankstödet presenterades. Men det innebär inte att staten tar över några större tillgångar. Det nya stödet kanske också misslyckas. Då riskerar USA att gå en liknande väg som hösten 1930 när tusentals banker började gå omkull.

Igår kom USA:s finansminister Timothy Geithner till slut med sitt program för att få igång kreditgivningen från banksystemet. Det är en del av den andra hälften av TARP på 700 mdr USD som beviljades efter några turbulenta turer i oktober 2008. Det har alltså tagit ett halvt år att komma fram med ett program som skall bli en "troubled assets recovery". Eller kanske "toxic assets"?

Det är en fråga om att köpa ut de "giftiga" värdepapperen hos banker och finansinstitut, som ofta är bostadsrelaterade. Börsen har länge varit pessimistisk pga Geithners taffliga agerande. Ibland har har anledningen till pessimismen förväxlats med programmet ARRA eller ARRP på 787 mdr USD och tagits som en indikation på att börsen misstror Barack Obamas finanspolitiska stimulanspolitik.

Nu gick börserna upp och både SvD och DN (ej onl) skrev att PPIP (Public-Private Invetment Program) togs upp positivt. Leif Petersen beskriver i SvD hur "manualen" ser ut: 1) Banken väljer ut vad man vill sälja, 2) Bankstödsmyndigheten (FDIC) säljer tillgångarna på auktion - t ex till 84 procent av nominella värdet, 3) FDIC garanterar 72 av de 84 procenten, 4) Av mellanskillnaden 12 enheter betalar finansdepartementet hälften och privata investerare andra hälften, 5) Den utköpta tillgången förvaltas av de privata köparna med personal som godkänts av FDIC.

Det relaterade exemplet innebär att de privata köparna måste betala 78 procent men den egna risken är bara 6 procent av det nominella värdet om tillgången skulle visa sig vara helt värdelös. Men om det kan läggas ned ett stort arbete på att bena ut vad tillgångarna innehåller kan ett rimligt värde åsättas redan vid auktionen. Det var detta granskande som var så arbetskrävande vid den svenska bankkrisen i början av 90-talet (Ingves art i EkD 1/98, pdf). Pessimistiskt värderade tillgångar kan också stiga i värde.

Idag skriver i DN också professor Lars Jonung om USA: obenägenhet att komma med resoluta åtgärder mot bankkrisen. En svårighet som skiljer USA från Sverige är att saneringen inte kan göras med partipolitisk enighet. Enighet ansågs vara mycket viktigt vid den svenska bankkrisen. En annan svårighet är den nu aktuella:

"Ett tredje hinder, och det svåraste, är storleken på och komplexiteten hos det amerikanska finansiella systemet. Sverige hade ett fåtal banker och enkla låneformer. USA har tusentals banker och en uppsjö av institut och fondförvaltare med långtgående internationella bindningar. De finansiella ingenjörerna på Wall Street har konstruerat extremt komplexa instrument. Ingen vet hur stora åtaganden de döljer.

Detta gör att amerikanska politiker drar sig för att garantera det finansiella systemet såsom det svenska etablissemanget gjorde i september 1992. I stället väljer man att pytsa ut skattedollar där det är som mest akut i hopp om att problemen skall lösa sig."

Av ortodoxt ideologiska skäl vill den amerikanska staten inte ta över finansiella institutioner. Det medför också att åtgärderna blir fördröjda. Bankstödet PPIP kan misslyckas. Under tiden får nedfrysningen av kreditgivningen liknande effekter som lamslåendet av bankväsendet i USA under perioden hösten 1930 till mars 1933. Det resulterade i att en allvarlig konjunkturnedgång utvecklades till en långvarig depression. Bankkriser är farliga.

Andra bloggar om: finanskrisen, bankstöd, USA, stabiliseringspolitik, bankkrisen, finanskris, stimulans, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Behovet av stimulans

Nedgången i Sverige var fjärde kvartalet fem gånger större än i USA. Därför vill Bildt och Reinfeldt att EU kritiserar USA för dess alltför kraftiga stimulanspolitik. Det skall inte vara så mycket stimulans enligt Reinfeldt.

EU-toppmötet avslutades utan att några ekonomiska stimulansåtgärder blev resultatet (SvD 21/3). Fredrik Reinfeldt måste ha varit glad att de övriga länderna i EU följde hans uppmaning sent i torsdags: "Nu tycker jag det får vara stopp med stimulanspaket. Vi har gjort det vi skulle och vill se hur det verkar." (DN 20/3) Det är en intressant ekonomisk teori. Vi skall vänta och se om åtgärderna verkar. Var det inte så George W Bush resonerade för ett år sedan när han lade fram ett pyttelitet stimulanspaket för USA? Nu har Barack Obama kommit på helt andra tankar med sitt paket (ARRP) på 787 mdr USD som motsvarar nästan 6 procent av BNP.

Den ekonomiska teorin för stabilisering måste se fullständigt olika ut i USA och Europa - och då framförallt Sverige. Den störning i ekonomin som politikerna vill motverka uppträdde framförallt under fjärde kvartalet 2008. I nedanstående tabell visas hur stor minskning av BNP som uppträdde då jämfört med motsvarande kvartal 2007:

BNP-förändring kv4 08/kv4 07, %

USA -0,8
EMU-omr -1,5
Tyskland -1,7
Storbrit -1,9
Finland -2,4
Danmark -3,9
Sverige -4,9

Källa: Reuters Ecowin (DI 28/2)

Störningen i Europa tycks vara dubbelt så stor som i USA. Och i Sverige är den mer än fem gånger så stor. Dessutom säger finansminister Anders Borg att:

"Utvecklingen hittills för svensk ekonomi under första kvartalet har varit betydligt sämre än under fjärde kvartalet i fjol." (DI 21/3)

Han vill ännu inte sätta någon siffra på första kvartalet. Men han är fullt på det klara med att det första kvartalet blir verkligt dåligt:

”Fjärde kvartalet var väldigt dåligt och det har därefter försämrats kraftigt. Det är tydligt när du tittar på industriproduktion och arbetsmarknadssiffror”, säger Anders Borg. DI 21/3 DN 21/3

Om han har denna uppfattning är det svårförståeligt att han inte anser att svensk ekonomi behöver ytterligare stimulanser. Det skulle behövas en förklaring till varför president Obamas politik är felaktig eller eventuellt varför den är specifik för USA till skillnad från Europa. På den senare punkten brukar nämnas att det finns mer "automatiska stabilisatorer" i Europa än i USA. Därför skulle USA vara tvunget att vidta mycket större diskretionära finanspolitiska åtgärder än Europa för att få samma effekt. Men vad mer än arbetslöshetsförsäkringens varaktighet skiljer USA från Europa?

Om tio dagar börjar G20-mötet i London. Då kommer Obama och får anledning att att förklara sin syn på behovet av stimulansåtgärder i hela världen. Han får då tillfälle att förklara varför det är motiverat att budgetunderskottet i USA förutses bli 1,8 biljoner USD (13,1 % av BNP enl CBO, DN 21/3) och 1,4 bnr 2010 när BNP-nedgången är mindre än i Europa. Men olika bedömare anser att EU:s toppmöte är illavarslande för eventuella framgångar i expansiv riktning på G20-mötet (Johan Schück DN, Rolf Gustavsson SvD).

Däremot är ledarskribenterna mer positiva. I SvD 21/3 varnar Claes Arvidsson för vad som finns på stimulanspaketens baksida: "en ökad risk för inflation, framtida skattehöjningar och ökad osäkerhet bland EU:s medborgare". Och i DI är man tillfreds med att EU-ledarna klarade att "hålla huvudet kallt" och man skriver 21/3 dessutom :

"Utrikesminister Carl Bildt var angelägen om att G20 markerar mot USA:s underskottspolitik – den dränerar kreditmarknaden till förfång för de allra fattigaste länderna som får svårt att låna till sina underskott."

Om detta skrev jag igår. Men det finns anledning att upprepa att Bildts uppfattning är en felsyn. Det är inte USA:s budgetunderskott utan dess handelsunderskott som "dränerar" den internationella kreditmarknaden till förfång för u-länderna. Och bytesbalansunderskottet är minskande vilket underlättar för andra länders låntagning.

Det är fråga om enkel nationalbokföring. Även om dubbelt så mycket pengar som handelsunderskottet söker sig till USA, kommer detta inte att resultera i mindre pengar för andra länder. Utlandets pengar som inte behövs för import till USA kan inte fastna där. De måste investeras utomlands. Även den del som kallas "ökad valutareserv" investeras i utländska värdepapper.

Med en tillräckligt omfattande underskottspolitik räcker inte det privata sparandet i USA. Dessutom måste det finnas sparmedel för att finansiera (kvarvarande) investeringar. Därför måste centralbanken sänka räntan och köpa upp statsobligationer mm. Det gör det mindre attraktivt för utlänningar att investera i dollar. Växelkursen sjunker, handelsunderskottet minskar och det utländska kapitalet söker sig delvis till u-länder som erbjuder högre ränta.

Underskottspolitiken i USA borde snarare ha en gynnsam effekt på u-länderna än en negativ, som Bildt och Reinfeldt hävdar. Men om underskottspolitiken leder till en kraftig ekonomisk uppgång i USA kan motsatt effekt naturligtvis också bli fallet. Utlandet vill vara med på uppgången. Men där är vi väl inte ännu?

Egentligen är det otroligt hur litet elementär nationalekonomi som har lärts ut i Sverige.

Andra bloggar om: finanskrisen, stabiliseringspolitik, stimulanspolitik, stimulans, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Barack Obama, EU, G20, budgetunderskott, BNP, kris, konjunkturnedgång, kredit, ränta, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Blir det hyperinflation?

Genom att centralbankerna sänker räntorna genom att köpa upp statsobligationer blir det finansiering med "sedelpressarna". Då blir det hyperinflation varnar Penser. Men Reinfeldt och Borg tror att lånen till budgetunderskottet i USA höjer räntorna och tränger ut u-länderna.

För några veckor sedan aviserade Storbritannien att centralbanken skulle börja köpa upp statsobligationer och i förra veckan började avsättningen på 75 mdr pund användas. Sent i onsdags aviserade USA samma sak (DN). Fed-chefen Ben Bernanke skall låta Fed köpa statsobligationer med längre löptid för 300 mdr USD. Dessutom skall man köpa ytterligare bostadsobligationer för 750 mdr (SvD). (850 mdr "skuldpapper" enl DI)

Den som följt domedagsprofeternas debatt om stimulanspolitik som ett säkert sätt att åstadkomma galopperande inflation vet att det är nu det avgörs. Kanke finansmannen Erik Penser hör till dem. Han gick ut i DI igår 19/3 och varnade för hyperinflation. "Jag är orolig för att inflationen kommer att galoppera om några år" sade han med hänsyftning på den brittiska centralbankens obligationsköp.

Att det uppstår oro i vissa kretsar beror på att cenralbankernas åtgärder nu ses som liktydiga med att "låta sedelpressarna rulla". När styrräntan är i botten men de längre räntorna fortfarande är höga ger "öppna marknadsoperationer" i form av obligationsköp från centralbanken upphov till höjda priser på värdepapperen. Och höjda priser med konstant nominell ränta blir lägre marknadsränta - det är tanken.

Men domedagsprofeterna ser istället att centralbanken pumpar ut mer pengar i marknaden. Säljarnas bankkonton sväller. Förr i tiden skulle de ha fått sedlar i handen - därav talesättet med sedelpressarna. Hur detta skiljer sig mot de tidigare massiva "likviditetsinjektionerna" från centralbankernas sida förklaras inte. Om de var vällovliga är väl obligationsköp det också?

Varför skulle centralbankernas utlåning till banker och företag mot certifikat som säkerhet vara acceptabla medan öppna uppköp av värdepapper inte skulle vara det? Det är ju bara fråga om ett mera definitivt övertagande av säkerheten.

Penser är ingen nationalekonom. Han vet inte riktigt vad han talar om. Sålunda tror han att hyperinflationen i Tyskland pågick under 1930-talet (det var i början av 20-talet). Men han drar sig inte för att utan underbyggnad komma med kategoriska råd: "vi i stället för att spendera oss ur krisen ska spara". När reportern Göran Jonsson frågar om det inte leder till deflation blir det lakoniska svaret: "Förmodligen". Penser fortsätter:

"Mina synpunkter är smärtsamma, mycket smärtsamma, men jag tror att det är rätt medicin på lång sikt i alla fall."

Han menar att det kan gå som i Japan. Alternativet att spendera oss ur lågkonjunkturen är dock inte bättre eftersom vi inte heller då "kommer någonstans". Penser säger att han varit pessimist sedan början av 1990-talet.

Varför skall vi lyssna på Penser? Den springande punkten utifrån hans egen teori är ju inte att centralbankerna ökar likviditeten i marknaden genom långivning eller uppköp. Det är istället om staten i steg två utger nya statsobligationer istället för att höja skatterna eller dra åt svångremmen. Det är statens finansiering med lån i centralbanken som brukar anses leda till hyperinflation. Tanken är att om staten försöker lägga beslag på en del av produktionen utan att ta ifrån medborgarnas möjlighet att köpa denna produktion så uppstår inflation. Mer pengar försöker köpa en konstant varumängd.

Men inte heller detta gäller i dagens konjunkturläge. Konsumtionen kan öka kraftigt efersom allmänheten redan avstått från att köpa varorna. Stimulansen går i princip ut på att återställa efterfrågan till den kapacitet som byggts upp - inte att komma undan en impopulär finansiering av populära reformer. Att detta sedan kan feltajmas eller missbrukas är två andra frågor. Så varför skulle det bli hyperinflation?

Snart kanske sedelpressarna också tas till hjälp i Sverige. Enligt DI 20/3 (Gunnar Örn) anser man på Danske Consensus att Riksbanken kan försöka trycka ner räntan på samma sätt som i England, Japan, Schweiz och USA. Och på Swedbank skriver Cecilia Skingsley och Mats Hydén följande i ett marknadsbrev:

"Vår bedömning är att Feds beslut på marginalen ökar sannolikheten för att också Riksbanken väljer att slå in på en likartad politik."

Det är i linje med vad Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson sade på ABF-seminariet häromdagen.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg verkar inte ha fattat galoppen. De går ut i di.se idag med ett angrepp på USA:s stimulanspolitik och varnar för att USA drar sig åt för mycket kreditgivning i världen. Det ökar räntorna för utvecklingsländer såsom Indonesien.

För det första är det USA:s (minskande) bytesbalansunderkott som måste finansieras utomlands - inte budgetunderskottet.

För det andra är det en spontan placering av pengar från utlandets sida i USA som pågår - inte en motsvarighet till den svenska tiggarstråten i början av 90-talet.

För det tredje innebär möjligheten att placera budgetunderskottet i Federal Reserve att både den befarade utträngningen minskar och den ökade "bördan på u-länderna" reduceras. USA "knuffar inte u-länderna över kanten" som Borg säger.

Hyperinflation eller kreditutträngning? Gasa eller bromsa? Ekonomerna, politkerna och finansmännen är helt förvirrade.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, hyperinflation, finanskris, galopperande inflation, utträngning, sedelpressar, underskott, stabiliseringspolitik, stimulanspolitik, Freedrik Reinfeldt, Riksbanken, inflation, deflation, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Solidariskt finansierad sjukvård omöjlig?

Framtidens sjukvård kan kosta nästan 10 procent av BNP mera än idag. Övriga välfärdstjänster kanske lika mycket mer. Kommunalskatten måste då höjas 20 eller 40 procentenheter. Totalt kan inkomstskatten på marginalen bli 93-98 procent med statsskatt och värnskatt.

Sverige står inför ett trixigt demografiskt problem om något decennium. År 2040 kommer t ex antalet personer över 80 år att ha ökat med 80 procent. Då kommer sjukvårds- och äldereomsorgskostnaderna att ha ökat avsevärt. Hur skall dessa kostnader finansieras? Kring dessa frågor diskuterade vi på ett seminarium hos Trygg Hansa på torsdagen 19/3. (Tidigare seminarium i år på Timbro 10/2.)

Kent Andersson på Trygg Hansa presenterade en opinionsundersökning om svenska folkets tilltro till sjukvården i framtiden. Han har också nyligen ifrågasatt Moderaternas syn på framtidens finansiering: Filippa Reinfeldt och Per Schlingmann har i en debattartikel ansett att "sjukvården ska vara solidariskt finansierad via skatten". Vi måste våga diskutera privat finansiering av sjukvården, menar han. Annars riskerar skatterna att stiga mycket kraftigt.

Övriga talare på seminariet var Lena Unemo (kansliråd på FiDep och projektledare för Långtidsutredningen 08), Björn Lindgren (prof i hälsoekonomi), Anne-Marie Lindgren (utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja) och Thomas Idergard (ansv Välfärdsprogrammet på Timbro).

En något olikartad syn på framtiden gavs av Unemo och Lindgren. Enligt LU08 skulle det vara möjligt att klara finansieringen av välfärdstjänsterna till 2030 på dagens standardnivå. Problemet är sjukvården som kan förbättras. Lindgren menade att kostnaden per vårddag skulle öka med 4 procent varje år fram till 2040. Vård och omsorg skulle bli 2-3 gånger större i volym. Detta visas av en mycket omfattande och påkostad modell initierad av Anders Klevmarken.

Det är svårt att bedöma dessa förutsägelser om man inte har makrosiffrorna i bakgrunden. Antag att den slutna vården idag utgör 4 procent av BNP. Då skulle Lindgrens modell alltså ge en ökning av vårdens andel med närmare 8 procent av BNP. Det är en fördubbling av hela vården. Om det sedan tillkommer några procentenheter för äldreomsorgen blir finansieringsbehovet omkring 10 procent av BNP. Detta måste rimligtvis betalas genom höjningar av landstingsskatten.

Kommunalskatten motsvarar 16,3 procent av BNP 2009. För detta krävs ett skatteuttag på 32,5 procent. Om vi skall ta ut 10 procent av BNP ytterligare krävs med denna relation 20 procentenheters höjning av kommunalskatten. Inklusive dagens kyrkoavgift skulle kommunalskatten alltså bli 53 procent. Med statsskatt på 20-25 procent blir alltså marginalskatten på löner över genomsnittet 73-78 procent.

Till detta kommer att den offentliga sektorns förespråkare också vill öka standarden på resten av välfärdstjänsterna. Det kanske kräver ytterligare 10 procent av BNP. Inkomstskatten blir då 93-98 procent på marginalen.

Även den som menar att höjda skatter skulle vara möjliga om samhället blir rikare måste väl ge upp sin etatism om skatterna närmar sig 100 procent? Felet är att redan idag subventionerar höginkomsttagarna de övrigas sjukvård och konsumtion av andra välfärdsstjänster. Detta är delvis en följd redan av den (nästan) proportionella kommunalskatten. Genom den progressiva statliga skatten skärps problemet till helt orimliga nivåer på längre sikt.

Därför är det ett synnerligen viktigt problem som Trygg Hansa aktualiserat. Vi måste hitta annan finansiering av framtidens välfärdstjänster innan det är för sent - kanske i form av frivilliga försäkringar. Det är omöjligt att ha en "solidarisk" finansiering av sjukvården i framtiden. Vi borde dessutom inte använda sådana persuasiva uttryck som "solidarisk" när vi menar tvångsuttag av skatter. Tvångssolidaritet borde inte vara ett ord för borgerliga moderater.

Andra bloggar om: tvångssolidaritet, sjukvård, solidaritet, skatter, försäkringar, offentliga sektorn, skatt, demografi, landsting, LU, politik, ekonomi på intressant.se

Reinfeldt vinner debatten med konservativ ekonomisyn

Sahlin ville att regeringen skulle göra mer mot krisen i TV-debatten. Reinfeldt svarade gång på gång i ansvarsfull ton att hon inte kunde anvisa några pengar om hon inte tar till sedelpressarna. Hon blev svarslös. Men på ett ABF-seminarium pekade Swedbank-ekonomen på just sedelpressarna som en utväg.

Debatten om krisen mellan oppositionsledaren Mona Sahlin (S) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i K-G Bergströms sista TV-program "Rakt på" vanns av Reinfeldt. Med detta menar jag att jag bedömer att en vanlig tittare, som rör sig mellan blocken, borde ha fått denna uppfattning. Ett undantag finns dock enligt min uppfattning hos dem som är anställda av kommuer och landsting. Där var Reinfeldts undvikande svar inte vinnande.

Mona Sahlin har verkligen haft otur. När den ekonomisk krisen seglat upp och regeringen agerat som konservativa ekonomer och politiker gjort i Sverige under första hälften av 1900-talet och på 1990-talet skulle det ha behövts någon som kunde ha ifrågasatt denna syn på ett sakligt och pedagogiskt sätt. Men Mona Sahlin saknar både kunskaper i nationalekonomi och den pedagogiska förmåga som skulle erfordras. Dessutom uppträder hon med ett personligt och moraliserande tilltal som förtar allt förtroende för att hon sakligt skulle kunna hantera så svåra frågor.

Till yttermera visso finns det i Sverige ingen etablerad syn på hur stabiliseringspolitiken bör bedrivas vid en svår kris där traditionella åtgärder inte räcker till. Den sakkunskap som finns kan lokaliseras till det finanspolitiska rådet och dess ordförande professor Lars Calmfors. Han har kanske sin position att tänka på när han valt att ligga så lågt han kan i kritiken av regeringen utan att kunna anklagas för total passivitet. Stabiliseringspolitikens kris på det teoretiska planet medför att Sahlin inte ens kan hänvisa till oberoende ekonomiska experter.

Nu kunde Reinfeldt bemöta varje krav från Sahlin på ekonomiska stimulansåtgärder med att hon inte kunde anvisa några pengar för att genomföra hennes krav. Reinfeldt själv framhöll gång på gång hur han inte var beredd att föröda statens finanser. Han framstod som konservativt ansvarstagande - hon som oseriös slösare. Sahlin är helt enkelt inget statsministerämne. Flera gånger kunde Reinfeldt drämma till med att Sahlin vill "låta sedelpressarna gå". Och på det hade hon inget svar.

Socialdemokraternas ekonomisyn har också varit konservativ sedan mitten av 1990-talet. Detta är ett arv från Göran Persson som utifrån personlig övertygelse bröt med socialdemokratins traditionella syn på krispolitiken, vilken etablerades redan på 1930-talet. Via Thomas Östros har Sahlin fått ta över denna syn. Resultatet brukar bli en tävlan om vem som är mest ansvarstagande mot statsfinanserna. Med detta i bagaget blir det stört omöjligt för Sahlin att klara en debatt mot Reinfeldt om krisåtgärder. Problemformuleringsprivilegiet ligger hos Reinfeldt och Sahlin är slagen på förhand.

Det hindrar inte att Reinfeldt faktiskt kan ha fel om stabiliseringspolitiken. Jag var tidigare under tisdagskvällen på ett seminarium på ABF med rubriken "Den stora världskrisen -Vad bör vi göra?" Där skulle väl klara besked ges för vilken stabiliseringspolitik som skulle bedrivas? Deltagare var Lars Anell (fd ambassadör och Volvo-direktör men vänsterman i ungdomen), Cecilia Hermansson (chefekonom på Swedbank), Lena Westerlund (chefekonom på LO), Kenneth Hermele (vänsterekonom) och Torsten Sverenius (journalist och demokratiutredare). Samtalsledare var Carl Tham (fd utbildningsminister S och kritisk debattör).

Men diskussionen handlade mest om hur läget idag hade uppkommit och något om nya regleringar för att undvika kriser i framtiden. Anell och Westerlund förordade mycket kort att det borde göras omfattande satsningar på den offentliga sektorn, dock främst i form av investeringar i infrastruktur. Hermansson varnade för utträngningseffekter när stimulanspaketen skulle finansieras. Det verkade som om krisen inte var särskilt svår och att stimulanspolitikens finansiering inte var något problem.

På min fråga hur gigantiska stimulanspaket såsom Barack Obamas skulle finansieras menade Anell att en ytterligare upplåning på 5 procent av BNP inom EU inte är något större problem. Men Cecilia Hermansson pekade på att Obama måste låna upp 2 500 miljarder USD eller 15 procent av BNP {eg 17,8 %). Det kommer att öka marknadsräntorna, nya pengar måste tryckas och inflationen stiga. Någon fara för deflation finns inte. Sverenius invände för Europas del med att EU förbjuder sådan finansiering. Det trodde Hermansson dock skulle ändras. Ett problem var emellertid att om centralbanken skall köpa upp obligationer (den moderna formen av sedelpressfinansiering) så måste man klara ut vilka av medlemsländernas papper som skall köpas.

Några spår av Reinfeldts och Östros' skräck för sedelpressarna fanns inte hos seminariedeltagarna. Så vad skall vi tro? Kommer det att bli stimulanspolitik i Sverige? Enligt EU-kommissionen ligger Sverige på 11:e plats räknat i procent av BNP i stimulans. Eller är det så att låsningen mellan S och M beträffande vem som tar mest ansvar för statsfinanserna kommer att förhindra aktiv stimulanspolitik?

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, budgetunderskott, stabiliseringspolitik, finanskris, stimulanspolitik, krispolitik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Moderaterna, Socialdemokraterna, regeringen, inflation, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Falkengrens lön - bluff eller misstag?

SEB:s styrelse insåg inte att det som de betraktade som en villkorad fast lön av den upphetsade opinionen sågs som en bonus relaterad till vinsten. Därför framstod en lönehöjning på 2 miljoner till VD som både oförklarlig och onödig.

Hur kunde SEB göra så många misstag när det gällde att förändra VD Annika Falkengrens lön? Det beror på bristande kommunikationsförmåga, sade bankens ordförande Jacob Wallenberg i TV-programmet Agenda 15/3. Han är ingen pedagog så han fick inte fram vad det var som gjorde att man ville beskriva en lönehöjning från 7 miljoner för VD till 9 miljoner såsom en lönesänkning. "Omgivningen har inte velat ta till sig vår förklaring" sade han...

Men Annika Falkengren själv och hennes kommunikationsdirektör Odd Eiken och hans informationschef Katja Margell borde väl åtminstone ha kunnat få fram hur man ville förvandla svart till vitt? Det kapitala misslyckandet i kommunikationen framgår idag av en artikel i SvD där kommentatorn antyder att både Jacob och Marcus Wallenberg medvetet bluffar.

Kolumnartikeln i SVD Wallenberg, lönen och sanningen, är skriven av krönikören Jan Almgren. Han är väldigt säker på att Wallenbergarna antingen försöker blanda bort korten eller bluffa när de försöker göra gällande att en ersättning av bonus med höjd fast lön skulle kunna beskrivas som en lönesänkning.

I korthet går argumentationen ut på att en rörlig lön som vanligtvis uppgått till 2,5 till 3 miljoner inte kan bytas ut mot en höjning av den fasta lönen med 2 miljoner (från 7 till 9). Det är ju en säker lönehöjning i dåliga tider.

Att andra bankchefer har 8 miljoner i årslön är kanske mindre relevant. Men den som lyssnar uppmärksamt på de kommunikativa analfabeterna hör att orsaken till debaclet är vad man kallar den del av VD:s lön som inte är garanterad i förväg. I höstas förnekade Falkengren att hon hade någon bonus. Hennes lön var delvis villkorad av att vissa mål för bankens utveckling uppnåddes. Samma sak antydde Jacob Wallenberg i Agenda.

Vad de åsyftar är naturligtvis svårt att förstå för en utomstående. Och inte blir det bättre av att Falkengren ibland omnämner denna villkorade lönedel som "bonus" rätt och slätt. Men det skulle gå att renodla en villkorad lönedel på följande sätt utifrån ett exempel som jag i brist på information konstruerat själv:

Bankens styrelse vill att VD skall bedriva verksamheten inom vissa gränser. Överskrids dessa gränser utgår ett straff i form av lönesänkning. Låt säga att dessa gränser rör kapitaltäckningsgraden, kassans relation till lånestocken, inlåningens relation till småspararnas depositioner och annat liknande. Det är inte fråga om att relatera den villkorade lönen till aktiekursens ökning, vinstens nivå eller lönsamheten i relation till bankbranschens genomsnitt. Sådana konstruktioner kunde kallas "bonus".

Men att ha en villkorad lönedel som kan uppfattas som ett straff i form av lönesänkning är av naturliga skäl något opsykologiskt. Bättre då att kalla den villkorade lönen "rörlig" eller "i förväg obestämd". Då blir straffhotet något positivt. Om de mål som inte borde underskridas faktiskt uppnås utgår ett formellt lönetillägg. En stor del av den villkorade lönen är i praktiken fast men särskilt styrd av styrelsen.

Med denna förklaring som bakgrund är det inte så svårt att förstå styrelsens i SEB agerande. Det behöver inte vara så som Almgren tror att SEB försöker bluffa. Förklaringen kan vara så enkel som att ett komplicerat lönesystem som riskerar att missuppfattas skulle skrotas och bytas ut mot en något lägre men garanterat fast lön.

Men vad bankens kommunikationsansvariga inte kunde föreställa sig var ordets makt över tanken i ett upphetsat och egalitärt influerat opinionsläge. Om den villkorade lönen betraktas som bonus blir plötsligt styrelsens agerande oförklarligt frikostigt. De "giriga kapitalisterna" kastar oförklarligt bort ett par miljoner på sin VD som aldrig i dessa dåliga tider skulle kunna arbeta upp 2 miljoner i bonus. Och gentemot det man inte kan förklara reagerar man med aggressivitet och ilska.

Opinionen i Sverige vill reglera bankledningarnas löner på ett rationellt och begripligt sätt. Därför måste en onödig "lönehöjning" med 2 miljoner stoppas. Och de som inte agerar till synes rationellt måste angripas. De skall få utstå spott och spe. Sålunda har Annika Lantz i P1 startat "Wallenberghjälpen". Och hon drar sig inte ens för att kommentera bankföreträdarnas uttal av sina "sje-ljud". Det var verkligen ett misstag att konstruera Falkengrens lön på det sätt som man gjorde ursprungligen.

Läs även andra bloggares åsikter om bonus, löner, banker, SEB, Annika Falkengren, bonusbråket, information, kommunikation, media, Wallenberg, VD-löner, girighet, kapitalister, bankdirektörer, politik på intressant.se

Anders Borg borde be om ursäkt

Att kalla näringslivets största intresseorganisation för ett tondövt särintresse är inte särskilt diplomatiskt. Det är snarare en väl förberedd krigsförklaring för att få billiga opinionspoäng i politiken. Men är det klokt att få tusentals företagare emot sig i dagens dåliga tider?

Ju mer jag funderar på finansminister Anders Borgs angrepp på organisationen Svenskt Näringsliv (SN) desto underligare framstår det. Han angrep SN på två punkter i Ekots lördagsintervju 14/3 (bloggartikel). Den ena var värnskatten och den andra var arbetsrätten. SN hade blivit ett särintresse för rika personer och man var "tondöv" när man ville ha en reformering av arbetsrätten.

Den enda förklaring till detta oprovocerade angrepp på SN jag kan se är att det var inövat i förväg. Partisekreteraren (M) Per Schlingmann hade tidigare uttalat att näringslivet håller på att bli ett särintresse med sina krav för de egna. Tanken skulle naturligtvis få större tyngd om finansministern också kom med ett liknande angrepp. Taktiken är densamma som när Borg tidigare angripit bankdirektörerna. Det är sådant man får opinionspoäng för i dagens Sverige.

Vad är då bättre än att starta ett gräl med företagens främsta intresseorganisation? Om man redan tidigare sålt sin ideologi för populistiska poäng i den politiska debatten är väl ännu en opportunistisk kritikpiruett inte något de triangulerande Moderaterna borde dra sig för? Det är tråkigt att regeringen inte har en sådan politisk kompetens och pedagogisk förmåga att man kan föra fram en borgerlig politik istället för att gång efter annan tjuta med ulvarna.

Nu har man fått sitt gräl med Svenskt Näringsliv. Ordföranden Signhild Arnegård Hansen har gått till motattack i radion och förklarat att Borg inte vet vad han talar om. Det är förvisso riktigt eftersom Borg sannolikt förberett attacken under lång tid. Han fick då inte med den senaste turen i form av de strandade förhanlingarna om ett nytt huvudavtal. Där var det inte så att arbetsrätten totalt skulle reformeras och lagen om anställningskydd (LAS) inskränkas. Det handlade istället om att skicklighet och kompetens skulle beaktas vid personalinskränkningar.

Nu kan man uppfatta Borgs inklampande på arbetsmarknadsparternas domäner som ett opåkallat ställningstagande för den ena parten - något som hittills varit främmande för borgerliga regeringar och egentligen inte praktiserats tydligt av socialdemokratiska efter arbetsrättslagstiftningen på 1970-talet. Det var möjligtvis inte meningen och därför borde Borg be om ursäkt för sitt tilltag.

Men även om SN vid underhandskontakter med regeringen också framfört önskemål om mer långtgående revideringar av arbetsrättslagstiftningen är det oförsynt av Borg att recensera dessa slutna överläggningar offentligt och dessutom i termer av förklenande omdömen som "tondöv" och "särintresse för de rika". SN företräder sina medlemmar och har en skyldighet att framföra tusentals mindre företagares uppfattningar.

Dessa uppfattningar skall inte utdömas som ett särintresse för att dessa företagare skall kunna berika sig. Tvärtom är det en principfråga som syftar till att företagen skall fungera bättre till nytta för oss alla. Men denna syn skall naturligtvis avvägas mot andra intressen såsom enskilda individers trygghet. Genom konstruktiva förhandlingar kan kanske så småningom en välavvägd lösning, som gagnar alla, hittas. Att misstänkliggöra den ena parten genom att utpeka den som ett särintresse för de rika är förolämpande. För detta borde Borg be om ursäkt.

Detta gäller också värnskatten som är en principiell skattefråga. Progressiv beskattning är otidsenlig. Den kan inte ge några större skatteintäkter i ett samhälle med tämligen utjämnade inkomster. Dess funktion är mest symbolisk: den skall skada enskilda "rika" individer så att den större massan kan få sina missunnsamma känslor tillfredsställda. Borde inte Moderaterna hålla sig för goda för att spela med i ett så sjaskigt spel?

Om inte Borg kryper till korset kommer relationerna med Svenskt Näringsliv att bli tämligen frostiga framöver. Visst är denna organisation mera maktlös än LO men den besitter värdefull kompetens som borde tas till vara nu i de dåliga tider vi går in i. Dessutom är det inte bra om tusentals företagare får uppfattningen att regeringen inte alls vill lyssna på dem och deras representanter när "vargatider stundar" utan istället helt oförskämt utnyttjar dem för att skaffa sig billiga politiska fjädrar i hatten.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Svenskt Näringsliv, skatter, arbetsrätt, Schlingmann, särintresse, LO, Moderaterna, opinion, populism, politik, ekonomi på intressant.se

Anders Borg kanske inte klarar krisen?

Finansministern förklarade sin senfärdighet i den ekonomiska politiken med att man var tvungen att följa EU:s regelverk. Han kunde inte heller avisera någon större kompensation till kommunerna för att hålla helst oförändrad sysselsättning. De automatiska stabilisatorerna är borta. Det ökar också budgetunderskottet.

I Ekots lördagsintervju 14/3 framträdde finansminister Anders Borg. Rubriken för påannonseringen var "Försiktig eller handlingsförlamad?" vilket syftar på hans obenägenhet att vidta krisåtgärder. "Vet han hur han ska möta massarbetslösheten, kommunernas ekonomiska kris och statens växande underskott?" Frågorna är föranledda av professor Lars Calmfors kritik igår av hanteringen av finanskrisen för att den är alltför försiktig. En del av detta kom också upp i riksdagsdebatten om den ekonomiska politiken igår. Där påstod Thomas Östros (S) att budgetunderskottet nu orsakas av regeringens skattesänkningar.

Intervjuaren Tomas Ramberg började med bonusdiskussionen rörande SEB. Detta är naturligtvis viktigt för den svenska debatten där intresset för andras ersättningar är mycket viktigare än att få klarhet i hur den värsta konjunkturkrisen sedan 1930-talet skall kunna bekämpas. Pikant är dock att Marcus Wallenberg "trodde" att det nya ersättningssystemet i SEB skulle rymmas inom bestämmelserna för bankstödet. Borg trodde att SEB kanske räknade med att klara sig utan stödet. Men fanns inte möjligheten att Wallenberg trodde att regeringen skulle göra ett undantag för den lönesänkningskonstruktion som banken snott ihop oavsett det formella utseendet av en lönehöjning?

Är näringslivet ett särintresse för rika personer som Per Schlingmann (M) påstått? Det höll nog Borg med om och hänvisade till diskussionen om värnskatten och diskussionerna med Svenskt Näringsliv. De var "tondöva" menade Borg. Den av Moderaterna frambringade lätt socialistiska opinionen är vad som skall vara bestämmande - annars är man tydligen tondöv. Härefter diskuterades arbetsrätten.

Bankernas kreditgivning som aktualiserades redan för fyra månader sedan med ett första paket var nästa ämne. Borg menade att bankerna fick en del stöd redan. Men det tar 6-12 månader att få ordning på kreditsystemet. Läget har dessutom mörknat genom Baltikum. Varför har då regeringens ilska minskat? Vi har följt det europeiska regelverket, sade Borg, vilket antyddes vara orsaken till fördröjningen. Går bankerna under 8 procent i kapitaltäckning har staten rätt att gå in med nytt kapital. Går man ner under under 2 procent kan staten lösa in och överta banken. Det borde vara rimligt att förutsätta att bankerna förstår reglerna. Tydligen föreligger ett kommunikationsproblem.

Är någon av bankerna snart där? Det är en fråga för Finansinspektionen, sade Borg. Oppositionens politik skulle ge 10-20 000 fler jobb till en kostnad på 2-4 mkr, sade Borg i samband med riksdagsdebatten igår. Det är för dyrt. Nu är omsvängningen i statsfinanserna 190 mdr kr enligt Ekonomistyrningsverket, enligt Borg. När jag hör Östros, Bäckström och Calmfors... Det viktigaste är att tillföra pengar till kommunerna och arbetsmarknadspolitiken (sökåtgärder).

KI har bedömt att kommunerna behöver 14 mdr kr? Borg kunde inte bekräfta detta. Vi kan inte nu sprätta iväg alla pengar. Vi måste vara försiktiga. Kan kommunerna bibehålla sina anställningstal? Det svarade inte Borg på utan framhöll att staten får ta den stora smällen. Vi skall försöka göra så mycket vi kan i förhållande till ett ansvarsåtagande för de offentliga finanserna. Vi har reagerat mera kraftfullt än andra länder. Vi möter dagligen krav på åtgärder. Vi kan inte långt i förväg göra utfästelser. Däremellan kommer oppositionen att kräva mera.

Varje prognos jag får visar sämre offentliga finanser, fortsatte Borg. Jag tänker inte hamna i samma situation som i början av 1990-talet. Vi har ett speciellt läge just nu med den internationella konjunkturen. Budgeten är mer expansiv än i andra länder. Nu skall vi bygga ut arbetsmarknadspolitiken. Och där var programtiden slut. Borg fortsatte transporten till Bryssel.

Både intervjusituationen och SEB:s besked om reträtten i lönefrågan medförde att programmet blev litet för improviserat. Jämfört med vad påannonseringen byggde upp i form av förväntningar om ett klargörande om orsakerna till att regeringen framstår som stabiliseringspolitiskt handlingsförlamad var svaren från Borg intetsägande. Vi har hört dem förut. Den rimligtvis nyinsatta första hälften av programmet som handlade om SEB tillförde inte heller något väsentligt. Resultatet blev bara att värdefull tid slösades som kunde ha använts för den påannonserade huvudfrågan. Varför måste Ekots lördagsintervju präglas så mycket av nyhetsprogram där senaste vändningen i en sakligt perifer fråga måste kommenteras?

Nu kan man vaska fram två slutsatser. Den ena är att "handlingsförlamningen" i stabiliseringspolitiken - i varje fall när det gäller kreditmarknaden - enligt Borg beror på EU:s regelverk. Det är tydligen viktigare att minutiöst föja EU-regler än att rädda kreditgivningen till svenska företag så att krisen inte i onödan blir värre. En del av senfärdigheten beror dessutom på enallmän försiktighet, som vi inte fått någon förklaring till. Calmfors varnade tvärtom för sådan "försiktighet". Min slutsats är att det var just sådan "försiktighet" som gjorde krisen onödigt djup i början av 90-talet.

Den andra slutsatsen är att Borg inte kommer att kompensera kommunerna ens för en del av bortfallet av skatteintäkter. Staten får sådana påfrestningar på eknomin att den inte "har råd" att hålla uppe kommundernas sysselsättning den här gången (och än mindre öka sysselsättningen i kommunerna som kompensation för bortfallet på annat håll). Nästa steg är att arbetslösheten ökar. Kommer Borg då att säga att staten inte "har råd" att ge a-kassa åt de arbetslösa? Det borde han i konsekvensens namn. Men vi vet inte. Ramberg hade förberett detta med en lång och raljant karusell av argument med sänkt a-kassa och fler men färre jobb osv. Det fanns dock inte tid att klargöra hur Borg såg på denna. De automatiska stabilisatorerna gäller tydligen inte längre.

Det förefaller efter intervjun som att Anders Borg inte har någon verklig strategi för att hantera krisen. Han är osäker och vill vänta och se. För att dölja detta hänvisar han förmodligen till regelverk, ekonomiska teorier om rationella förväntningar och överdrivna beräkningar av hur mycket det "kostar" att bekämpa arbetslösheten. I botten ligger skräcken för ett ökat budgetunderskott eller rättare sagt kritiken från Östros om att aktiva åtgärder förstör statsfinanserna. Bättre då att vara passiv och låta budgetunderskottet växa fram utan att någon kan peka på några regeringsåtgärder som orsaken. Borg kanske inte klarar krisen om det inte kommer en vändning från utlandet.

Andra bloggar om: finanskrisen, Moderaterna, regeringen, Anders Borg, stabiliseringspolitik, stimulanspolitik, bonus, skatter, krisen, finnanskris, krispolitik, SEB, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Bernanke och Greenspan bekräftar min Kina-hypotes

Tre centralbankschefer -den nuvarande och två fd - framför nu hypotesen att krisen beror på att Kina haft ett handelsöverskott som investerats i USA. Där har pengarna olyckligtvis placerats i bostadsbyggande och konsumtion - inte i produktiva investeringar. Jämför med min artikel från oktober.

Nuvarande centralbankschefen Ben Bernanke har hållit ett tal 10/3 i Washington om hur man bör reformera det finansiella systemet för att kunna hantera sytemfarliga risker. Den förre Fed-chefen Alan Greenspan har skrivit en artikel 11/3 i WSJ om hur bostadsräntorna avvek från Fed's styrränta i början av 00-talet. Han menar där att den låga bostadsräntan, som orsakade bostadsbubblan, inte var en följd av Fed's räntepolitik. Och förförre Fed-chefen Paul Volcker intervjuas idag i Fokus under rubriken "Kineserna frestade oss till fördärv".

I en bloggartikel i början av oktober 2008 formulerade jag hypotesen att finanskrisen ytterst berodde på obalansen mot Kina och andra överskottsländer i förhållande till USA. Kina mfl länder håller sig med en undervärderad valuta vilket genererar väldiga handelsöverskott. Dessa överförs i form av finansiellt kapital främst till USA vars valuta betraktas som en säker reservvaluta (dvs lämplig för ett lands valutareserv). Ju större kapitalinflöde till USA desto mindre är dessutom risken för att dollarn skall sjunka i värde i relation till andra valutor.

Men vad händer när pengar strömmar in till USA? Det finns fyra alternativ. Om USA har balans i utrikeshandeln måste USA i sin tur placera pengarna utomlands. Med underskott (importöverskott) kan pengarna användas till konsumtion eller investeringar. Och investeringarna kan vara av två slag: sådana som ökar exporten - alternativt tränger ut import - eller sådana som tillgodoser inhemska tjänster. Att investera i tjänsteproduktion kan låta bakvänt eftersom den oftast inte är särskilt kapitalintensiv. Men undantaget är bostadstjänster. Och det blev en bostadsbubbla.

Ett land som importerar mer än det exporterar har enligt gängse nationalekonomiska definitioner ett sparandeunderskott (= bytesbalansunderskott). Som framgick ovan måste det täckas med kapitalimport (i USA som mest 4-6 proc av BNP). Andra länder måste stå för en del av det finansiella sparandet. I USA sjönk både hushållssparandet och det offentliga sparandet. Många sparsamma personer skickade sina pengar till släktingar utomlands, vilket registrerades som liktydigt med turistkonsumtion utomlands. Andra lånade till konsumtion och eliminerade annat hushållssparande. Skatterna var för låga och staten fick låna till en del av utgifterna som ändå sänktes något.

Ben Bernanke inledde sitt tal med att konstatera att orsakerna till krisen ännu är omdiskuterade. Men han menade att man inte kan förstå krisen om man inte beaktar de obalanser i utrikeshandel och kapitalflöden som började uppträda i slutet av 1990-talet. Det var fråga om en kronisk brist på sparande i förhållande till investeringarna i USA. (Här missar han dock distinktionen mellan utrikesbalansförbättrande investeringar och bostadsinvesteringar.) Sparandebristen kombinerades med en extraordinär ökning av sparandet i relation till investeringarna i Kina och andra framväxande marknadsekonomier. Detta kapital flöt in i USA trots att ränteläget var lågt.

Ansvaret för denna obalans var ömsesidigt enligt Bernanke. Men genom att det privata riskhanteringssytemet i USA och den offentliga övervakningen av det finansiella systemet misslyckades i att se till att det inforsande kapitalet blev klokt investerat har nu investeringsviljan avstannat av och kreditmarknaderna upphört att fungera.

Alan Greenspan för ett resonemang om huruvida bostadsbubblan ytterst orsakats av penningpolitiska misslyckanden - som i princip borde kunna undvikas i framtiden - eller om orsaken istället är globala krafter utanför den inhemska penningpolitikens kontroll. Det är det senare han mest tror på. Grunden för detta är den bristande korrelationen mellan den långa räntan (som styr bostadsräntorna) och Fed's styrränta. Mellan 1971 och 2002 var korrelationen 0,85. Mellan 2002 och 2005 var den insignifikant.

Greenspan antyder alltså att någon faktor (rimligtvis inflödet av utländskt kapital) pressade ner den långa räntan och blåste upp bostadspriserna. Vi ser i diagrammen i min artikel om feltajmingen (13/2) att huspriserna fortsatte att stiga ännu ett år efter att styrräntan börjat höjas vid mitten av 2004. Någon säker slutsats av Greenspans argument vill jag dock inte dra förrän jag ser bostadsräntan jämförd med styrräntan i ett diagram.

Paul Volcker var Fed-chef 1979-1987 och är nu ordförande i Barack Obamas ekonomiska rådgivningspanel ERAB. Han säger att kineserna sparade för mycket och lånade pengar till oss för lätt så de frestade oss till fördärv. "Varningssignalerna kröp fram som på katttassar, väldigt tyst." Alla var glada. Vi konsumerade. Räntan var nere. Inflationen var nere. Men konsumtionen blev alltmer beroende av svagare krediter som "finansingenjörerna" fick se bättre ut än de var.

Både Bernanke och Greenspan kommer med förslag till hur finanssektorn borde regleras i framtiden för att undvika nya kriser. Bernanke vill bl a inrätta en övervakningsinstitution mot systemfarliga risker. Greenspan vill ha högre kapitaltäckningskrav, bättre säkerhetskrav och bevakning mot svindlerier - men inte detaljstyrning genom offentliga organ.

Tilläggas kan att även utvecklingen i Baltikum har likheter med den amerikanska. Genom lån från utlandet (bl a överskottslandet Sverige) kunde de baltiska staterna bygga upp sin industri. Men de lånade alltför mycket till löpande konsumtion via importen och till bostadsbyggande. När räntan gick upp och exporten fick svårigheter tog karusellen slut och lånen förfaller till betalning.

Andra bloggar om: finanskrisen, centralbanken, Fed, USA, Bernanke, Kina, finanskris, handelsöverskott, valutareserv, globalisering, kapitalism, ränta, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se