Kommer Löfven med annat än tekniska jobbrecept 1:a maj?

Tekniska förslag till nya jobb och fiffiga utbildningsinsatser verkar vara vad Socialdemokraterna har att komma med i 1:à majtalen. Någon ny politik ser det inte ut att bli fråga om. Löfvén talar i Göteborg och det lär bara bli teknikaliteter.

I DN idag har Mats Carlbom en analys (ej onl) av vad Stefan Löfven har att komma med på 1:a maj. "Nu hoppas många att han tydligt ska tala om åt vilket håll han vill driva partiet" skriver han.  Partisekreteraren i S, som heter Carin Jämtin, citeras: "Någon nyhet ur vår budgetmotion kommer nog 1 maj, men de flesta sparar vi till på onsdag". Hon ska tala i Stockholm på 1 maj.

Det tyder på att Socialdemokraterna inte kommer att lägga fram någon ny politik i 1:a majtalen. Parollen för 1 majtalen är "kunskap och arbete bygger Sverige". Det är upplagt för att lansera utbildningssatsningar och nya jobb på samma sätt som efter jobbkongressen 2009 då man drog till med 100 000 nya jobb och utbildningsplatser utan att precisera hur många jobb det rörde sig om. Löfven kan dra ytterligare ett varv på den artikel han och den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson (talar i Malmö) lade fram i en debattartikel nyligen.

Men fortfarande är det tekniskt ganska komplicerade förslag till ny utbildning för avhoppade gymnasiestuderande som i nästa led ska öka anställningsbarheten som det är frågan om. Först i det tredje ledet kan det bli fråga om flera jobb. Då ska de studiemotvilliga avhopparna med sina låga betyg söka nya jobb som tydligen bara finns där att få. Hur arbetsgivarna ska bli villiga att anställa dessa personer har Löfven hittills inte förklarat. Han har förmodat att genom näringspolitik blir de villiga att anställa eftersom exporten kan öka genom förbättrad konkurrenskraft.

Den riktigt aktuella frågan är huruvida Löfven och Andersson är villiga att driva en mer expansiv finanspolitik i linje med vad professor Lars Calmfors förespråkat. Det kan på kort sikt ge fler jobb i den meningen att inte så många jobb förloras på det sätt som de flesta konjunkturbedömarna nu förutser. Men hittills har S-duon aktat sig för att diskutera konjunkturarbetslösheten. Sannolikt instämmer de i finansminister Anders Borgs kärva och något åtstramande politik som ökar arbetslösheten temporärt. Kommer det att framgå av massmedias rapportering?

Kommer politiken framöver att handla om vilket block som har de mest tekniskt fiffiga recepten för att minska den strukturella arbetslösheten? Är det något som väljarna kan bedöma? Blir det inga skattepolitiska förslag mer än att ungdomsrabatten för arbetsgivaravgifterna och den halverade restaurangmomsen ska avskaffas för att ge finansiering åt de nya arbetsmarknadspolitiska bidragsjobben? Vänsterfalangen inom S kommer i så fall ha anledning att bli besvikna. Men även medelklassen inom de större städerna måste dra slutsatsen att Socialdemokraterna inte har något konstruktivt att komma med.

Andra bloggar om: Stefan Löfven, socialdemokraterna, nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, skatter, bidrag, utbildning, 1:a maj, teknisk politik, vänsterpolitik, politik på intressant.se

Skuldekonomin sedan 70-talet förstör dagens tillväxt

I över 30 år har politikerna underfinansierat den offentliga sektorn i G20-länderna. När finanskrisen kom var skuldsättningen redan så utvecklad - 80 procent - att den övergick i en skuldkris som kväver tillväxten.

Hur kunde de stora ländernas statsskulder på 30 år sjunka med drygt 100 procent av BNP efter andra världskriget? Och varför steg skuldsättningen från mitten av 1970-talet med ca 70 procent av BNP på knappt 40 år? Det är två frågor som väcks av nedanstående diagram:

Varför började skulderna stiga vid mitten av 70-talet?
Källa: Dagens Arena 4 april 2012

Diagrammet avser den sammanvägda statsskuldens andel av BNP för de största industriländerna (G20) från 1880 till 2009. Vi ser där hur första världskriget innebar en kraftig skuldsättning som tillsammans med krisen i början av 20-talet innebar en skuldökning på ca 70 procent av BNP. Därefter skedde en begränsad minskning som ersattes av en ny skuldökning genom 30-talsdepressionen. Den ökningen motsvarade dock endast ca 20 procent av BNP. En kort period i slutet av 30-talet var skuldsättningen nere på samma nivå som före depressionen.

Andra världskrigets begynnande rustningar och själva kriget innebar återigen en ökad skuldsättning med 70 procent av BNP, men nu från en högre nivå (60 % istället för 20 %). Under de följande 30 åren pressades skuldsättningen ned med drygt 100 procent av BNP till en nivå på drygt 30 procent. Detta skedde samtidigt som tillväxten var god. Dagens motsättning mellan nedskärningar och tillväxt syntes inte till (bloggart igår).

Men sedan hände någonting i början av 70-talet. Från mitten av 70-talet steg statsskuldkvoten från drygt 30 procent till 80 procent strax innan finanskrisen bröt ut på allvar. Varför blev politikerna i de stora länderna i drygt 30 år så ointresserade av att hålla de offentliga budgetarna i balans? De hade ju dessförinnan hållit ett kontinuerligt, ganska kraftigt, överskott i de offentliga finanserna under 30 år. Här ser vi upprinnelsen till dagens skuldproblem, som blev akuta när en ny kris av 30-talsdimensioner bröt ut.

Finanskrisen medförde att de stora ländernas ekonomier både drabbades av finansiella problem och av reala. Låntagningen ökade och som på 30-talet skedde en ökad skuldsättning med ca 20 procent av BNP. Men istället för att snart därefter minska fortsatte ökningen. Det syns inte i diagrammet. Men för exempelvis Europa skedde först en ökning av skuldkvoten med 16 procent av BNP 2007-09 (EU). Därefter fortsatte skuldsättningen med ytterligare 10 procent av BNP - till 85 procent 2012. Jämför med 59 procent som ökade till 75 procent under krisens akuta skede 2007-09 (höstprogn-11, pdf). I tre år har skulderna ökat 60 procent ytterligare i EU efter det akuta skedet till skillnad från 30-talet.

Vad har den nationalekonomiska forskningen att säga om denna förlängda skuldökning? Är det kanske vad som erfordras för att vi inte ska drabbas av en realt lika allvarlig kris som på 30-talet? Genom att den nya krisen inträffade när länderna redan var rejält skuldsatta (80 % av BNP istället för ca 40) kom den nya skuldsättningen ovanpå den gamla dessutom att upplevas som svåruthärdlig. Detta gällde speciellt de länder som var finansiellt svagast och som befarades gå i konkurs med spridningseffekter som följd.

En i normala tider högre skuldsättningsgrad finansierad på kapitalmarknaderna är naturligtvis alltid en riskfaktor när den blir tillräckligt hög. Skulle en kris inträffa, som mer eller mindre automatiskt höjer skuldkvoten ytterligare, kommer hela systemet i gungning. Det ställer nya krav på hur ökad, akut skuldsättning borde hanteras. Min bedömning är att politikerna borde ha avstått från att finansiera den ökade skuldsättningen på marknaden. Hade finansieringen skett i centralbankerna istället hade räntebördan inte ökat eftersom staterna äger centralbankerna och hade fått tillbaka den ökade räntebördan som ett kompenserande överskott. Dessutom hade inte någon kreditåtstramning skett som nu har motverkat bekämpningen av finanskrisens spridning.

Den grundläggande nationalekonomiska frågan är emellertid hur det kan komma sig att staterna skuldsatt sig så pass mycket under drygt 30 år av normal ekonomisk utveckling. Kan man se det som ett led i stabiliseringspolitiken? Eller är det föregivna stabiliseringspolitiska motiv som ständigt har upprepats som är orsaken? Skulle det kunna vara allt större satsningar på långsiktiga infrastrukturinvesteringar som ligger bakom? Eller är det ständiga ad hoc-lösningar när populära reformer ska introduceras för väljare, som inte är intresserade av finansierande skattehöjningar, som är orsaken?

En slutsats kan man redan nu dra av skuldekonomins utveckling. Om inte den offentliga sektorn hade tillåtits underfinansieras av det politiska systemet i 30 års tid skulle den påfrestning som finanskrisen innebar mycket lättare ha kunnat övervinnas. Det är inte kapitalismen det är fel på.

Andra bloggar om: ekonomiskt system, skuldsättning, statsskuld, skuldekonomi, underfinansiering, skuldkris, budgetöverskott, 30-talskrisen, budgetunderskott, depression, finanskris, tillväxt, ekonomi, EU, G20, kapitalism, nationalekonomi, politik på intressant.se

Europas ekonomiska system fungerar inte

Skulderna har ökat sedan början av 1970-talet. Hur ska de kunna minska utan att tillväxten skadas? Den frågan är dåligt belyst i debatten.

I DN idag 27/4-12 uppmärksammar man den destruktiva motsättningen mellan de av skuldkrisen motiverade åtstramningarna och de av åtstramningarna motiverade tillväxtsatsningarna.. Tesen att expansion kan uppnås genom åtstramningar håller mer och mer på att erodera. Men DN anser att de krav på tillväxt som nu ställs missar poängen. Det är ofta en fråga om en maskering av att ta impopulära beslut, menar ledarskribenten.

Vi har två problem enligt min mening: 1) Att förhindra att skuldkrisen utvecklar sig till en katastrofal depression istället för en oväntad recession. 2) Att få igång en expansion istället för den onödiga recession som redan inträffat.

DN är bekymrad över att ett avstående från starka åtstramningar skulle motverka att önskvärda strukturreformer genomförs. Skribenten pekar på "mer flexibel arbetsrätt, höjd pensionsålder eller minskat regelkrångel för företag". Dessa åtgärder verkar tyvärr på längre sikt, liksom satsningar på utbildning och forskning samt infrastruktur. Visst, detta låter sig sägas. Men det verkar som om det politiska systemet i Europas länder inte släpper fram sådana åtgärder utan att dessa länder ställs inför diktat utifrån. Alla underskottsländer är den grekiska andans barn verkar det som.

Det akuta intresset hos Europas länder borde dock vara att förhindra att ekonomin ganska omedelbart går överstyr och in i en finanskris med banknedläggningar, kreditstopp och exploderande arbetslöshet i kombination med våldsamma produktionsminskningar. Höjd pensionsålder och infrastruktursatsningar mm måste få vänta. Utan ekonomi i den form vi nu känner den är sådana reformer ointressanta. Det landar på slutsatsen att vi borde motverka en åtstramning till döds. DN skriver:

"Takten i budgetsaneringen kan däremot diskuteras, och finanspakten medger att det går olika fort i olika länder. Grekland har inget annat val än chockterapi. Tyskland borde lätta på svångremmen och öka importen. Frankrike hade Europas mest uppsvällda offentliga sektor redan före krisen. I länder som Spanien kan målen efter noggrann avvägning behöva justeras."

Min bedömning är att om man kunde göra detta skulle en krasch kanske kunna undvikas. Det förutsätter att Spanien inte utlöser ny oro som rent reflexmässigt kommer att mötas med krav på ännu mer drakoniska åtstramningar. Om det är möjligt är för tidigt att kunna bedöma. Men skulle en krasch kunna undvikas är situationen på längre sikt ändå otillfredsställande. "Tillväxt låter sig inte kommenderas fram", skriver DN. Detta problem 2) är mycket oklart belyst. Vad är det som skulle ge tillväxt i ett ekonomiskt system där de styrande hela tiden driver en åtstramningspolitik på randen till att utlösa en katastrof?

Världens industrialiserade stater har sedan början av 1970-talet trendmässigt skuldsatt sig alltmera. Skulder har blivit ett "normalt" element i det ekonomiska systemet. Detta har tidigare skett smygande. Men nu har finanskrisen tvingat fram ett akut skede i ökningen av skulderna. Detta har ingen egentlig realekonomisk innebörd utan är ett finansiellt fenomen som borde kunna bemästras. Efter andra världskriget lyckades samma länder få ner skuldkvoten i statsfinanserna trendmässigt till början av 70-talet utan att det ekonomiska systemet kraschade. Vad är det som krävs idag? Fungerar inte det ekonomiska systemet längre?

Forts: Skuldekonomin sedan 70-talet förstör dagens tillväxt 28/4-12 


Andra bloggar om: ekonomiskt system, skuldsättning, statsskuld, skuldkris, budgetunderskott, depression, krasch, tillväxt, ekonomi, EU, Europa, Bretton Woods, nationalekonomi, politik på intressant.se

Varför vill företagen inte anställa unga?

Orsaken till att ungdomarna får vänta så länge på att få anställning är inte enbart att de framstår som dyra i relation till sin produktivitet. Finansdepartementet efterlyser mer kunskap om dessa "andra hinder". Vad säger Socialdemokraterna?

Nu börjar valrörelsen som handlar om arbete åt unga arbetslösa. Socialdemokraterna lanserade igår en tvångsutbildning av avhoppare från gymnasieskolan. Om arbetslösa ungdomar inte accepterar "kontraktet" (pdf) att plugga färdigt gymnasiet på halvtid kommer de varken att få a-kassa eller socialbidrag. Så ska 20 000 personer årligen bindas till utbildningssystemet. Socialdemokraterna visar upp hur dåligt Sverige ligger till jämfört med de nordiska länderna:

Nästan hälften av ungdomsarbetslösheten i Sverige idag består dock av studerande som vill arbeta extra några timmar i veckan. Är det likadant i övriga Norden? En närmare analys skulle behövas innan man kan säga att Socialdemokraternas jämförelse är rättvis.

Den avgörande frågan är emellertid vad det är som gör att ungdomar kan få jobb snabbare än idag. Är det tvångsutbildning av personer som tidigare tyckt att gymnasieskolan varit för svår och teoretisk? Vilka betyg kommer de att ha att visa upp vid ansökningar om jobb när de gått klart?

Regeringen har satsat på att ge tidsbegränsat ekonomiskt stöd till arbetsgivarna om de anställer annars svår anställningsbara ungdomar och arbetshandikappade vuxna. I vårpropositionen visar man upp nedanstående tabell som blev ett aber för Annie Lööf i Ekots lördagsintervju 21/4:

Utgångspunkten är att lönen ska vara 20 000 kr/mån. Ordinarie lönekostnad blir då 26 300 kr/m. Riktpunkten i debatten blev exemplet i första kolumnen där arbetsgivaren bara behöver betala 3 800 kr - dvs 14,4 procent av ordinarie kostnad. Med en sådan subvention är det lätt att moralisera mot de företag som skulle kunna anställa de 70 000 ungdomar som var verkligt arbetslösa (inte studerande).

Men exemplet ovan gäller inte vem som helst. Det gäller en person som gått arbetslös minst ett och ett halvt år. Vanlig långtidsarbetslöshet för ungdomar räknas redan från 6 månader.  Särskilt anställningsstöd förutsätter att personen deltar i jobb- och utvecklingsgarantin sedan 6 månader och anvisas av Arbetsförmedlingen. Sådana personer är trots de ekonomiska stimulanserna ändå svåranställningsbara. Finansdepartementet oroas av orsakerna till detta och skriver:

"Trots att arbetsgivare kan anställa unga som varit arbetslösa en lång tid till kraftigt subventionerade lönekostnader har långtidsarbetslösa unga svårt att få jobb. Det indikerar att arbetsgivare upplever även andra hinder än lönekostnaderna för att anställa dessa unga. Det är angeläget att få mer kunskap kring vilka dessa hinder kan vara och hur de kan undanröjas."

Denna uppfattning tycks vara helt främmande för arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Socialdemokraterna tycks vara ännu mer obekanta med dessa svårigheter eftersom de betonar utbildning och avvisar att låga lönekostnader skulle vara något som ett höglöneland som Sverige skulle satsa på.

Det som regeringen borde kritiseras för är snarare att dessa "andra hinder" inte för länge sedan har undersökts. Någon ny upptäckt kan det väl inte handla om?

Andra bloggar om: ungdomsarbetslöshet, arbetslöshet, nya jobb,lönesubventioner, sysselsättningsstöd, arbetsmarknadspolitik, val 2014, ungdomskontrakt, socialdemokraterna, gymnasieutbildning, företag, ekonomi, politik på intressant.se

Calmfors vill att Socialdemokraterna visar korten i stimulanspolitiken

Finanspolitiken har varit för stram i recessionen, menar nationalekonomen Calmfors. Socialdemokraterna har av taktiska skäl anslutit sig till en felaktig politik. Kommer medierna att tvinga fram åtminstone ett principiellt synsätt på finans- och penningpolitiken?

I en kolumnartikel igår 24/4-12 i DN skriver professor Lars Calmfors om regeringens stabiliseringspolitik de senaste åren. Han har varit ordförande i Finanspolitiska rådet och är nu öppet kritisk till regeringens finanspolitik men också till Socialdemokraternas följsamhet och beredskap att acceptera en alltför restriktiv ekonomisk politik. Calmfors ger dock beröm åt regeringen för sysselsättningsutvecklingen:

"Regeringens främsta insats är de stärkta drivkrafterna för arbete. Det har skett genom jobbskatteavdraget, mindre generös arbetslöshetsförsäkring och hårdare sjukförsäkringsregler. Det är emellertid svårt att utvärdera sysselsättningseffekterna, eftersom reformerna sammanfallit i tiden med svåra konjunkturproblem." 

Han nämner analysen av detta som gjorts i vårpropositionen men inte storleksordningen: drygt 100 000 fler i arbetskraften än vad som hade motiverats av den demografiska utvecklingen. Detta anser dock Calmfors vara för svårt att utvärdera med säkerhet på grund av den svåra konjunkturutvecklingen, vilket är egendomligt eftersom kriserna rimligtvis dragit ner deltagandet på arbetsmarknaden. Calmfors fortsätter med att kritisera regeringens politik beträffande ersättningsnivåerna i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna.

Den intressanta kritiken gäller emellertid den restriktiva finanspolitiken:

"Man bör vara kritisk mot regeringens ovilja att i recessionen 2008/09 föra en mer expansiv finanspolitik. Och i år kommer finanspolitiken enligt regeringens egna beräkningar att vara åtstramande trots en förväntat svag konjunktur. Detta verkar spegla finansministerns alldeles egna syn på finanspolitiken: om det blir dåliga tider ska politiken stramas åt för att öka handlingsutrymmet ifall det skulle bli ännu sämre längre fram."

Calmfors framhåller att detta leder till att finanspolitiken blir procyklisk och alltså förstärker konjunktursvängningarna. Han avvisar Anders Borgs argument att en lite mer expansiv politik skulle betyda "att vi då kan hamna i Greklands eller Spaniens situation" som "alltför grov". Sverige med sina starka offentliga finanser "spelar i en helt annan division". Han riktar också försiktig kritik mot S:

"Tyvärr har regeringens argumentation på denna punkt haft så starkt genomslag att Socialdemokraterna av taktiska skäl inte vågar ifrågasätta den."

Detta utpekande av att det ligger taktik bakom visar att Calmfors anser att Socialdemokraterna egentligen menar att regeringen borde lånefinansiera stimulanser när det går dåligt och alltså med öppna ögon försvaga statsfinanserna. Detta har vi inte hört från Socialdemokraterna på närmare 20 år. Göran Persson, Pär Nuder och Thomas Östros har alla framhållit vikten av budgetbalans eller helst överskott i alla konjunkturlägen. De två senare har gång på gång kritiserat den borgerliga regeringen för att vara för släpphänt med statsfinanserna och för att äventyra en fortsatt stabil utveckling. Hur vet Calmfors att det varit taktik?

Socialdemokraterna var snarare först med en omorientering mot mer finanspolitisk konservatism, som också skett i de flesta andra länder. Det är ett synsätt som överlåter stabiliseringspolitiken till penningpolitiken - tyvärr med ödesdigra risker för successiv uppbyggnad av bostads- och fastighetsbubblor med våldsamma kriser som följd. I dagens läge finner Calmfors tydligen det välmotiverat att Riksbanken inte sänker räntan mera "av rädsla för att det kan leda till alltför höga fastighetspriser". Istället skriver han "är en mer expansiv finanspolitik önskvärd".

Håller Magdalena Andersson (S) med om detta krav på expansion? Det är detta som är det centrala i Calmfors' artikel. Socialdemokraterna borde visa korten i stimulanspolitiken. Är det lägre ränta eller större budgetunderskott som är det lämpliga? Hittills har hon och partiledaren Stefan Löfven mörkat sin inställning. I sin artikel om politik för nya jobb 17/4-12 skrev de sålunda ingenting om konjunkturarbetslösheten (bart 17/4).

Socialdemokrater av olika slag tycks göra allt för att låtsas som om problemet inte existerade (se bloggaren Moberg och LO-bloggen). Och journalisterna undviker att ställa frågor av principiell natur. Calmfors' kritik är knappast tillräcklig principiellt formulerad för att ge dem råg i ryggen med hjälp av en auktoritet. En hänvisning till Calmfors kan lätt avfärdas med orden "den bedömningen får stå för honom". Det fordras att man tänker själv.

Läs även andra bloggares åsikter om Calmfors, socialdemokraterna, Anders Borg, Magdalena Andersson, finanspolitik, penningpolitik, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, budgetunderskott, konjunkturer, ekonomi, politik på intressant.se

Kan det gå utför för Frankrike?

I viss mån kan Spanien och Frankrike jämföras statistiskt. Men idag avgörs inte synen på länder enbart av fundamenta. En president som har dåligt förtroende på marknaden kan leda till misstroende om det finns svaga punkter i statistiken.

Det förefaller troligt att socialistledaren Francois Hollande kommer att vinna den andra valomgången i Frankrikes presidentval den 6 maj 2012. I varje fall skulle börsfallen i Europa dagen efter första valomgången kunna tolkas så. Aktiemarknaderna misstror Hollandes politiska ambitioner och effekterna på övriga Europa.

De löften Hollande gett går ut på en ökning av den offentliga sektorn (t ex ska 60 000 lärare anställas). Pensionsåldern ska sänkas tillbaka från 62 till 60 år. EU:s finanspakt ska omförhandlas. Skatten ska bli 75 procent högst upp. Dessutom framstår Hollande som en eftergiven och mindre beslutsför person, vilket kan bli problematiskt vid den fortsatta skuldkrisens verkningar på Frankrike.

Men Frankrike är inte som Spanien eller Italien även om vissa siffror är sämre än för dessa två problemländer. Sålunda är budgetunderskottet 2011 efter gårdagens reviderade statistik (eurostat, pdf) 5,2 procent av BNP vilket kan jämföras med Italiens 3,9 procent. Statsskulden är 85,8 procent av BNP mot 68,5 procent i Spanien.

Frankrikes räntebörda är 2,8 procent av BNP (enl höstprogn) mot 2,4 procent för Spanien (2012). Enligt bedömningarna av dagens oro är det räntan som riskerar att knäcka Spanien vilken månad som helst. Detta skulle kunna tala för att Frankrike kan vara illa ute. Ännu är dock de löpande räntorna mycket lägre för Frankrike än för Spanien - ca 3 procent mot 6 (för 10-åriga lån). Detta beror till stor del på att Spanien fortfarande dras med effekterna av den spruckna bostadsbubblan som är ett viktigt orosmoment.

Frågan är om en ekonomiskt obevandrad och otillräckligt handlingskraftig president kan bli ett lika allvarligt orosmoment för Frankrike. Spanien kämpar fortfarande med ett budgetunderskott som 2011 var 8,5 procent och med en mycket hög arbetslöshet. Men Spanien har skött sin konkurrenskraft avsevärt bättre än Frankrike. Lönekostnaderna ökade 2001-11 med realt 1,9 procent totalt per producerad enhet i Frankrike medan de sjönk med 6,1 procent i Spanien.

Dagens ekonomiska utveckling bestäms inte längre till någon övervägande del av fundamenta - om de inte är väldigt tydliga. Det är därför svårt att bedöma vad som kan hända i ett otydligt fall som Frankrike, som länge undgått att dras ned av den del av statistiken som visat på svagheter. Därför är det speciellt känsligt om synen på Frankrike revideras genom en president som har dåligt förtroende på marknaderna. Då finns risken att Frankrike börjar gå samma väg som Spanien.

[Uppdat 14:50 DN har i ledaren idag ytterligare några oroframkallande förslag från Hollande: studiebidragen ska höjas, 200 000 ungdomsjobb skapas, 1 000 nya poliser och statliga funktionärer i rättsapparaten ska anställas om året, minimilönerna höjas och en avveckling av kärnkraften inledas med stängning av Flamanville omedelbart. Samtidigt ska budgetunderskottet ner till 3 procent 2013 och balans ska uppnås 2017.]

Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, skuldkris, Hollande, misstroende, Spanien, räntor, presidentval, budgetunderskott, ekonomi, politik på intressant.se

Vindkraften subventionerar utlandet och skadar Sverige

Utbyggnaden av den dyra vindkraften är onödig. Den kommer att leda till en subventionerad export av elström och försämra Sveriges konkurrenskraft. Det skriver 13 energiexperter.

I flera år har jag drivit tesen att utbyggnaden av vindkraften blir dyr och leder till subventionerad export av elström till andra länder. Men politikerna har trosvisst höjt det "förnybara" till skyarna och låtit bli att förklara vad det väntade överskottet på el skulle användas till. Nu publicerar 13 energiexperter en artikel på Brännpunkt idag 22/4-12 som ger mig stöd. Den rubriceras "Meningslös satsning på vindkraft" och är skriven av ledamöterna i Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott med professor Lennart Bengtsson i spetsen.

De 13 konstaterar att Sveriges elproduktion i praktiken är fossilfri (gasturbiner vid kalla dagar är ett undantag). Då ingår 6,1 TWh vindkraft som motsvarar 4 procent av elproduktionen (2011). Men utbyggnaden är idag intensiv med ett vindkraftverk per dag, skriver man. De kunde ha tillagt att miljöfundamentalisterna drömmer om en utbyggnad till 30 TWh vindkraft före 2030. Nu hänvisar de till beräkningar som visar att Sverige skulle kunna klara att ha upp till 10 TWh vindkraft utan att olägenheterna blir alltför stora.

Vindkraften måste nämligen balanseras med vattenkraft när det inte blåser tillräckligt. Detta leder enligt de 13 ändå till att vattenkraften utnyttjas mindre effektivt och med större förslitning av utrustningen. "Utökas vindkraften ytterligare måste både elnäten och vattenkraften förstärkas, alternativt måste nya gas- eller kolkraftverk installeras eller de skyddade älvarna offras." Hösten 2011 fick Tyskland stora problem då man drabbades av en period på mer än 40 dagar med "mycket svaga vindar" påpekar de 13.

Det är beklagligt att Sverige försatt sig i denna situation med mycket vindkraft "utan att det på något sätt varit nödvändigt" skriver de 13 och fortsätter:

"Ur nationalekonomisk synpunkt måste i princip huvuddelen av kostnaden för en överdriven utbyggnad av vindkraften vara en förlust då den uppenbarligen inte behövs. Den svenska vindkraftutbyggnaden skulle inte ha varit möjlig utan omfattande ”subventioner” (i form av elcertifikat) i mångmiljardklassen som därtill huvudsakligen gagnar utländsk industri."

Extrakostnaderna för vindkraften drabbar i slutändan elkonsumenterna, menar man. Tricket är enligt min uppfattning de försåtliga elcertifikaten som ingen vanlig skattebetalare förstår vad det är. I praktiken är det fråga om en subvention som tas från konventionell elproduktion och ges till dyrbar vind-, bio- och solkraft. Men det sker genom ett smidigt, självreglerande system och inte genom fyrkantig byråkratisk dirigism, som skulle ha väckt opposition. "Sololja i helvetet", skulle man kunna säga.

De 13 menar att det allvarligaste med denna politik är att den försvagar Sveriges konkurrenskraft. Det blir den paradoxala effekten av den gröna skatteväxlingen. Istället skulle de hundratals miljarderna i investeringspengar göra större nytta för att minska koldioxidutsläppen om de riktades mot transportsektorn, avslutar man artikeln.

[Uppdat 2/5: Elexport fel väg för Sverige, Vattenfalls fd GD Lars Josefsson i SvD]
Läs även andra bloggares åsikter om el, elproduktion, energi, elenergi, elexport, förnybar el, förnyelsebar el, fossilfri el, vindkraft, biokraft, klimat, miljö, energipolitik, växthuseffekten, subventioner, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Annie Lööf blev inte tydligare

Det verkade som om centern ska försöka vinna röster på sänkta ungdomslöner med 25 procent. I Ekots intervju fick Lööf inte fram vad som egentligen gällde. Hon var otydlig.

I Ekots lördagsintervju idag 21/4-12 var centerledaren Annie Lööf gäst och intervjuades av Tomas Ramberg. Programmet inleddes med ett exempel att man i en radiotävling trodde att en folkpartist var miljöminister (Birgitta Olsson istället för Lena Ek). Utfrågningen påannonserades med frågan huruvida Annie Lööf har kunnat öka de dåliga opinionssiffrorna från tiden med Maud Olofsson. Men programmet började med en oengagerad diskussion om vapenexporten. Lööf kom flera gånger tillbaka med att hon var "tydlig".

Centerpartiet har haft svårt att uppnå femprocentsnivån i opinionsundersökningarna. Tröskandet om samarbetsavtal beträffande vapenexporten kan knappast ha varit det minsta röstvinnande. Statliga bolag blev nästa ämne. Lööf såg det inte som ett egenvärde att staten äger vissa bolag. Men riksdagsmajoriteten är nu emot. Pengarna ska gå till att bygga ut infrastrukturen enligt Lööf. Det kan bli 100 mdr kr. Vattenfall och LKAB ska inte säljas. SBAB och Telia ligger först samt Nordea.

Vi skulle kunna bygga 100-200 mil järnväg för en utförsäljning på 50-100 mdr, enligt Lööf.

Lönerna skulle sänkas för alla med 25 procent har det sagts. Det förnekade Lööf. Det är introduktionslönerna det gäller. Ungdomsarbetslösheten är hög. Lööf välkomnar fler avtal på marknaden om introduktionslöner på 75 procent upp till 21 år. Fredrik Reinfeldt har varit kritisk mot effekterna från halverade arbetsgivaravgifter för unga. Mot detta anförde Lööf att samtal med olika företagare visar att det ändå är angeläget. Och 53 procent av svenskarna anser också att sänkta ungdomslöner skulle vara verkningsfullt. [Skulle detta vara bevis för att förslagen är röstvinnande?]

Varför skulle då lönesänkningar vara nödvändiga när det finns subventioner som kompenserar för "nästan hela lönekostnaden" (3 800 kr/m)? Lööf kom fram till att det var utbildningen det var fel på. [Är detta inte ett specialfall av subvention?] Hon fick kommentera Börje Hörnlunds angrepp på Lööfs bristande erfarenhet. "Han har inte varit centerpartist på flera år."

Andelen privata utförare borde öka till 50 procent enligt centerstämman. Varför ett planmål? "Vi ser att i flera kommuner kan man inte alls välja." Plötsligt handlade diskussionen om lagring av uppgifter kring datatrafik. Skulle centern kunna återupprätta förtroendet kring integritetsfrågor? Man tjafsade om olika långa lagringstider och vem som stöttat olika förslag. Någon klar bild av vad det hela gick ut på fick vi inte. Därefter var programmet slut.

Det är rimligen redaktionen som bestämmer vilka frågor som ska tas upp utan någon diskussion med intervjuobjektet. Det betyder att objektet måste läsa på om allting för att inte framstå som okunnig. Men om programmet påannonseras med frågan kring centerns opinionssiffror framstår det som något apart att det centrala för dessa skulle ha varit vapenexporten, utförsäljningar av statliga bolag, andelen privata utförare av välfärdstjänster eller datalagringsfrågor. Är det verkligen vad centerpartisterna själva prioriterar för att få fler sympatisörer?

När det gäller frågan om metoder att sänka ungdomsarbetslösheten är frågeställningen mera av allmänt intresse. Diskussionen borde då ha gällt huruvida utspel som av många uppfattas som att alla eller åtminstone alla yngre ska få 25 procents lönesänkning är särskilt röstvinnande. Har det inte brustit i kommunikationen om det inte är detta centern vill åstadkomma? Vad har partiledaren för ansvar kring detta? Vad är det Centerpartiet egentligen vill med ungdomslönerna? Det borde ha framkommit tydligare. Därefter hade man kunnat föra en diskussion om det verkligen finns empiriska belägg för att de föreslagna åtgärderna har en gynnsam effekt på ungdomsarbetslösheten.

Dessvärre kunde Annie Lööf inte klargöra hur Rambergs exempel med så stora subventioner att det endast kostar 3 800 kr/m att anställa en ungdom ändå framstod som ett misslyckande. Den närmast till hands liggande slutsatsen är att företagen har en kategorisk motvilja mot ungdomar (till snart sagt varje pris) och att Hillevi Engströms anklagelse om bristande samhällsansvar är korrekt. Det verkar dock osannolikt. Subventionen ifråga är rimligtvis riktad till ungdomar som är svårt socialt inkompetenta och som rentav kan ha en negativ effekt på produktiviteten. Men något sådant framkom inte utan Lööf talade vagt om bristande utbildning.

I övrigt kunde väl programmet ha handlat om vad Annie Lööf anser om de stora politiska frågorna. Hur ska fler jobb kunna skapas till 2014 när valet avgörs? Driver Anders Borg en alltför stram finanspolitik? Borde skatterna sänkas för att stimulera ekonomin och jobben? Borde fler liberaliserande reformer vidas i Sverige? Är sänkt skattetryck mindre viktigt än sänkt statsskuldandel av BNP? Är Centerpartiet det liberala alternativet inom Alliansen?

Andra bloggar om: Annie Lööf, centerpartiet, vapenexport, utförsäljning, välfärdstjänster, privata utförare, datalagring, ungdomsarbetslöshet, ungdomslöner, ingångslöner, lönesänkning, Ekot, politik på intressant.se

Inför TV-licensavdrag istället för TV-skatt

En TV-skatt skulle öka kostnaderna för TVn drastiskt för dem som tittar minst. Är det moderat politik? Inför istället ett skatteavdrag för alla som betalar TV-licens i analogi med jobbskatteavdraget. Det är moderat politik.

En kommitté som ser över finansieringen av förmodas föreslå en TV-skatt i sitt betänkande som kommer efter sommaren (enl Resumé; DN, SR). Detta förslag om en skatt liknande begravningsskatten (specialdestinerad) har sedan 2005 drivits av moderater som Kent Olsson i kulturutskottet (bart aug-05). Nu är den moderate ledamoten i kommittén Gustaf Hoffsten entusiastisk anhängare av förslaget och menar att det "är nära nog konsensus" i kommittén.

Märkligt nog har en del socialdemokrater (t ex Anders Bengtsson) också varit inne på att övergå till någon form av generell betalning för SVT och SR. Ännu i onsdags verkade det som om Gunilla Carlsson (S), ordförande i kulturutskottet, var med på förslaget (DN). Men idag tar hon avstånd från förslaget i P4 Väst.

På Moderaternas hemsida för mer än fem år sedan framgick (bart okt-06) argumentationen för en skatt. Så vitt jag kan förstå är skatteivrandet en följd av att fler kan titta på TV med andra apparater än en vanlig TV-mottagare. Det anses idag att ca 10 procent smiter från TV-licensen och agerar "gratisåkare" genom att "smygtitta" på licensfinansierad TV. Detta förskräckliga problem lämnar Moderaterna ingen ro. De ropar nu på en ny skatt som ska finansiera TV.

En skatt kommer att kopplas till alla individer som betalar inkomstskatt och inte till de hushåll som har - eller inte har - en TV-apparat. Därför kommer den inte att bli 2076 kronor i genomsnitt per person. Det skulle ge mera skatteintäkter än licensmedlen idag. Men tror någon att detta kommer att beaktas fullt ut?

Eftersom skatten kommer att vara proportionell mot den beskattningsbara inkomsten kommer en annan orättvisa att uppstå. De som har låga inkomster och ofta kan titta mycket på TV kommer att få lägre skatt än den nuvarande TV-avgiften. De som arbetar mycket, har litet tid för TV-tittande men högre inkomster kommer att få betala mera för sitt lilla TV-tittande. En familj med två höginkomsttagare kommer att få en våldsamt höjd kostnad för sin TV. Och detta utan möjlighet att ens kasta ut TVn för att slippa fördyringen. Är det moderat politik?

Jag tror inte det är bevisat att smitningen från TV-licensen är ett stort och växande problem. Här instämmer jag med radiochefen Mats Svegfors som menar att det finns en svart verksamhet även inom skattesektorn som uppgår till omkring 10 procent. Men om man ändå vill göra något åt problemet finns det en moderat paradpolitik att ta som föredöme: jobbskatteavdraget. Mitt förslag är sålunda att man inför ett TV-licensavdrag för alla som gör sin plikt och betalar. De som inte betalar får då litet högre skatt än andra. Det uppmuntrar säkert många av dem att börja betala TV-licensen i fortsättningen.

Läs även andra bloggares åsikter om TV-licens, TV-avgift, TV-skatt, avskaffad TV-licens, moderaterna, socialdemokraterna, skatt, skattepolitik, skatter, TV, media, politik på intressant.se

Riksbanken tror på sänkt arbetslöshet till 2014

Den kategoriska debatten om arbetslösheten kan vinnas av regeringen om man får tro Riksbankens prognos. Borg får stöd för en mer optimistisk syn än Konjunkturinstitutets.

Riksbanken lät reporäntan ligga kvar på 1,5 procent men kom med en lika optimistisk prognos som finansdepartementet. Det innebär i själva verket att Riksbanken är mer optimistisk än regeringen eftersom Anders Borg hade kalkylerat in en sänkning av reporäntan till 1 procent (Våp, pdf). I år ska arbetslösheten enligt Riksbanken bli 7,7 procent mot 7,8 enligt Borg. I övrigt är prognoserna överensstämmande. Det betyder att arbetslösheten valåret 2014 enligt dessa två kommer att ligga på 6,9 procent mot 7,0 procent valåret 2006. Min bedömning den 18/3 var 6,8 procent 2014.

Däremot menar Konjunkturinstitutet att arbetslösheten inte kommer att sjunka lägre än till 7,3 procent 2014 (bart 28/3). Prognoserna för alla tre bygger på att eurokrisen kan hanteras. Det bygger alltså på att Angela Merkel inte fortsätter med sitt obstruerande mot åtgärder för att förmå skuldkrisen att inte sprida sig med ytterligare skador för tillväxt och arbetsöshet i Europa. Idag lyckades Spanien sälja sina tioåriga statsobligationer till en ränta som i snitt låg på 5,7 procent, vilket var högre än tidigare men ändå under den psykologiska gränsen på 6 procent.

I nedanstående diagram visas vårpropositionens nyckeltal. Där ser vi också om vi jämför med Riksbankens prognos att regeringen har en mycket mer optimistisk bedömningen av BNP nästa år och därefter. Sålunda anger RB en ökning av BNP med 1,9 procent 3013 och med 2,8 procent 2014. Regeringen anger 3,3 resp 3,9 procent.

Det är anmärkningsvärt att RB kan komma fram till samma arbetslöshetstal med en klart sämre ökning av BNP framöver. Produktivitetsökningen måste antas bli mindre. Finansdepartementet har gjort en ingående analys av utvecklingen på arbetsmarknaden. Frågan är om den hjälper mot den förenklade debatt om arbetslösheten som förs på det partipolitiska planet och som vi sett prov på de senaste dagarna (1 o 2). Här visar jag några övergripande diagram:

Sysselsättningsgraden har utvecklats bättre än i Finland och Danmark. Jämfört med alla EU-länderna är Sveriges utveckling mycket lyckosam. Bilden är till och med likartad när det gäller långtidsarbetslösheten:

Trots ökningen i Sverige till följd av finanskrisen har det gått ännu sämre för andra länder. Det gäller också, om än inte lika tydligt, långtidsarbetslösheten för ungdomar:

Ett problem som särskilt har påtalats från Svenskt Näringsliv är att det blivit svårare att rekrytera personal. Denna kritik har också tagits upp av Socialdemokraterna. Ett sätt att studera utvecklingen är att konstruera en Beveridgekurva som visar sambandet mellan vakanser och arbetslöshet. Ju längre utåt åt höger arbetsmarknaden ligger desto sämre är matchningen:

Statistiken tyder på en försämring av arbetsmarknadens funktionssätt. Finansdepartementet presenterar dock en kritik mot denna tolkning och framför spekulationer om tillfälliga faktorer som skulle ha påverkat. Därför vill man inte omedelbart instämma i att det finns allvarliga problem med matchningen. Vid en snabb genomläsning av avsnitt 5.2.4 och kommentarerna kring diagrammet ovan (s 111) får man dock intrycket att det inte finns tillräcklig substans bakom framställningen.

DN Andra bloggar om: arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, val 2014, regeringen, Riksbanken, matchning, nationalekonomi, sysselsättningsgrad, nya jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Löfven utmanar regeringen om skapandet av nya jobb

Socialdemokraterna tror att de kan komma med ett jobbprogram på samma sätt som Alliansen gjorde 2006.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och den ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson presenterar riktlinjerna till en politik för flera jobb i en debattartikel i DN 17/4-12. Den är rubricerad "Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara". Återigen har DN:s debattredaktör dragit ut en undanskymd tanke i en artikel och gjort den till huvudsak. Det har provocerat vänstern (jinge) som fördömer Löfven.

Löfven och Andersson hävdar att "regeringens politik nu prövats i sex år, i både hög- och lågkonjunktur, och det är uppenbart att den inte leder till fler jobb". Det är samma typ av attack mot regeringen som Alliansen i opposition satte in mot regeringen Persson 2006. Då räknade man emellertid in grupper som formellt inte var arbetslösa för att kunna konstatera att den "egentliga" arbetslösheten var oacceptabelt hög.

Nu gör Socialdemokraterna inte på det sättet. Istället pekar de enbart på andelen arbetslösa - "idag nästan 8 procent" - och finner det tragiskt att regeringen har slut på idéer och att politiken inte biter på arbetslösheten. Det är stora ord och det vill till att man har egna förslag som på ett trovärdigt sätt kan minska arbetslösheten.

Löfven och Anderssons artikel handlar helt om strukturarbetslösheten: att göra folk anställningsbara. Någon alternativ stabiliseringspolitik föreslår de inte och de vill ge beröm för att regeringen respekterat budgetreglerna. Inte heller nämner de något som skulle snabba upp arbetsbyten och minska friktionsarbetslösheten. Där hade LO några förslag (bart 12/4-12).

Men det är inte bara bättre anställningsbarhet som författarna förordar. De vill också öka efterfrågan på anställda från företagens sida genom att förbättra villkoren för dessa genom näringspolitiska satsningar. Aktiv näringspolitik ska förmå människor att starta företag och förmå befintliga företag att växa och ta nya marknadsandelar. Detta betyder i klartext att exporten ska öka. Man ska en konstruktiv dialog med "näringslivet, fackförbunden och forskningen".

Det är lätt att säga. Men någon konkretisering ges inte. Man nämner inte ens riskkapitalavdrag som ändå antytts tidigare. Istället påstår man att regeringen skurit ner på utbildningen så att de företag som har idéer fått svårare att rekrytera kompetent personal. Det är förvisso sant att matchningen har blivit sämre men att detta skulle bero på försämrad arbetsmarknadsutbildning eller nedskärning av antalet gymnasie- eller högskoleplatser är inte bevisat.

Men Löfven och Andersson vill genom samverkan med arbetsmarknadens parter och fler möjligheter till utbildning öppna nya vägar så att de som söker jobb har den kompetens som företagen efterfrågar. Det hade varit intressant att få veta hur den fjärdedel av gymnasieungdomarna som hoppar av skolan skulle kunna utbildas till att bli alzheimerforskare eller andra kvalificerade specialister som nu är svåra att rekrytera.

Artikeln innehåller mycken god retorik men ingenting konkret. Vi måste som vanligt vänta tills SAP samlar sig till något mer substantiellt - våren 2012 är det vårmotionen. Hösten 2009 var det "jobbkongressen". Den saknade underligt nog ett konkret program för nya jobb. Ska Löfven och Andersson nu lyckas med det som Mona Sahlin och Thomas Östros misslyckades med hösten 2009?

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, Stefan Löfven, socialdemokraterna, regeringen, Alliansen, strukturarbetslöshet, näringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Socialdemokraterna är lika tomhänta som regeringen

Om Socialdemokraterna vill göra av med 20 miljarder mera än regeringen borde man ha mera konkreta besked att ge som alternativ till vårbudgeten. Men riksdagsdebatten blev mager och S-kommentarerna i övrigt är intetsägande.

I Riksdagens budgetdebatt företräddes Socialdemokraterna av den okände Fredrik Olovsson från Katrineholm. Han fick angripa Anders Borg och regeringens vårproposition eftersom den ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson inte sitter i Riksdagen.

Först kan konstateras att de flesta bedömarna (DN) är överens om att vårpropositionen inte innehåller några väsentliga åtgärder eller aviserade åtgärder för att minska arbetslösheten och skapa nya jobb. Orsaken till detta har Borg förklarat ett antal gånger idag. Explicit uttryckt är situationen i Europa så skakig att risken är alltför stor att det uppstår en ny kris med bankkollapser och finansiellt kaos som följd. I ett sådant läge får inte Sverige höra till de länder som försökt expandera sig ur krisen med hjälp av lånefinansierade satsningar på tillväxt och jobb. Det skulle tydligen leda till att Sverige skulle få betala högre räntor och ev(?) drabbas av kris för bankerna (DN).

Mot bakgrund av den riskavvägning regeringen gjort (Borg själv?) avstår man från att nu bedriva stimulanspolitik eftersom en sådan skulle kunna få vådliga konsekvenser i dagens osäkra läge utomlands och tar olägenheten med högre arbetslöshet (Crofts). Det är bättre att vänta och se om det kanske blir en stabilisering i Europa i höst och därefter möjligen vidta expansiva åtgärder. En sådan försiktig politik kan naturligtvis kritiseras och man kan också kritisera den med att det skulle finnas en annan, lika försiktig, politik som skulle vara bättre.

Men Socialdemokraterna och Fredrik Olovsson kunde inte klargöra hur deras politik skulle vara inriktad. Olovsson inledde med det löst framkastade påståendet att det idag finns 400 000 personer som står utanför och att det är fler än 2006 när regeringen tillträdde. Det indikerar att S skulle underkänna Borgs riskavvägning som alltför försiktig. Men därefter tackade han Borg för dennes vilja att hålla överskott i statsfinanserna. Ordning och reda i statsfinanserna var det första "benet" S-politiken står på.

Det uttalande som Magdalena Andersson nu kommit med är likartat med Olovssons inledning (DN). Men här finns inte någon försäkring om sunda statsfinanser med. Istället spekulerar hon om att det tunna innehållet i vårbudgeten beror på att regeringspartierna inte har kunnat komma överens inbördes.

Det andra benet i S-politiken enligt Olovsson var näringspolitiska satsningar såsom ökade investeringar i FoU, mer riskkapital, och ökat exportstöd. Istället kommer regeringen med anklagelser mot näringslivet och skyller ungdomsarbetslösheten på företagen (Hillevi Engström, M) trots att man haft sex år på sig att vidta åtgärder. Där fick Fredrik Olovsson onekligen in en poäng.

Det tredje benet var satsningar på sysselsättningen. Men Olovsson kunde inte ens i stora drag redogöra för S-politiken. Han kritiserade att regeringens politik att subventionera nya jobb inte har varit effektiv. Detta snuddande vid som kanske var "fas 3" hade kunnat leda till ett klargörande av det s k utträngningsproblemet. Om S liksom LO vore med på att utträngningen inte är så allvarlig att fas 3 inte måste handla om jobb som inte utförs på den ordinarie marknaden, skulle en hel del åtgärder mot dem som står längst bort från marknaden kunna få effekt.

Olovsson nämnde också att trots det finns 400 000 i utanförskap har hälften av företagen svårt att rekrytera folk till nya jobb, matchningen har blivit sämre. Jag fick intrycket att Olovsson ville råda bot på detta genom utbildning som vände sig till dem utan gymnasiekompetens. Det skulle vara intressant att höra hur resonemanget ser ut när det gäller att föra dem, som nyss hoppat av från gymnasiet, igenom en ny utbildning som matchar den arbetskraft som företagen nu har svårt att rekrytera.

Det förefaller som om S delar Borgs försiktiga bedömning av stabiliseringspolitiken men ändå försöker göra gällande att det finns åtgärder inom denna försiktiga ram som är bra att genomföra. Eftersom det skulle kräva skattehöjningar är Socialdemokraterna mycket undanglidande. Men det finns två skattehöjningar som de sannolikt vill förorda: fördubblade löneskatter för ungdomar och fördubblad restaurangmoms. På denna punkt snubblade Olovsson över siffrorna. Var det 16 eller 20 miljarder skattehöjningarna skulle ge?

Ett detaljerat alternativ till regeringens politik kommer Socialdemokraterna att lägga fram i sin ekonomisk-politiska motion (senast 2 maj). Men det hade gjort dagens debatt betydligt intressantare om Olovsson hade kunnat var mera konkret. Redan 13/3 redogjorde SvD för de 20 miljarder till reformer som Stefan Löfven hade hittat för att finansiera reformer. Inte behöver S ytterligare tid på sig för att komma på vad det är man vill göra mot arbetslösheten inom denna ram. Att Olovsson inte kunde vara mera konkret beror nog mera på att han och S är lika tomhänta som regeringen - egentligen ännu mer eftersom S verkar ha 20 mdr kr mer att spendera än regeringen.

Matchningen (DN), Stimulanspolitiken (Schück, DN)

Läs även andra bloggares åsikter om vårpropositionen, vårbudgeten, budgetdebatten, riksdagen, socialdemokraterna, regeringen, alliansen, nya jobb, arbetslöshet, stabiliseringspolitik, budgetbalans, försiktighet, Anders Borg, Fredrik Olovsson, ekonomi, politik på intressant.se

Alliansen övertar vänsterns moraliserande?

Det finns tecken som tyder på att regeringens företrädare börjar moralisera mot näringslivet på liknande sätt som 68-vänstern gjorde på 1970-talet. Makten är kanske viktigare än ideologin?

I DN idag 14/4-12 har Annika Ström Melin skrivit ett intressant ledarstick rubricerat "Uppläxning är ingen bra regeringspolitik". Hon noterar ett mönster där Anders Borg skäller ut bankerna och där arbetsmarknadsministern är besviken på företagen. Melin ser regeringens företrädare som upprörda föräldrar som läxar upp sina alltför slöa barn. Men för den som varit med tidigare är mönstret allvarligare än så. Det handlar om klassiskt politiskt moraliserande.

Nu senast började den nya omgången av moraliserande uttalanden från regeringens sida när Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson var kritisk (SvD 12/4) till arbetsmarknadsminister Hillevi Engströms uttalanden om att företagen borde ta större ansvar och anställa ungdomar med ofullständig utbildning. Debatten gick vidare igår (SvD 13/4) då Engström preciserade sina anklagelser om bristande ansvar hos företagen (se även kommentar i SvD 13/4).

När den "nya" vänsterns värderingar började bli inflytelserika på 1970-talet gick mycket av det de sade ut på att företagarna och näringslivet var moraliskt undermåliga. De tog inget samhällsansvar utan satte "profiten" före allt annat. En fri marknadsekonomi var skadlig för medborgarna. Den extrema vinsten ville göra revolution och avskaffa hela systemet. De mindre extrema ville ha fler regleringar så att företagen inte skulle kunna göra sådant som då ansågs moraliskt opassande. Det gällde då ofta sådant som reklam, val av produkter och kloakutsläpp i sjöar och vattendrag. Men kritik mot företagsnedläggningar var också centrala.

Det dröjer väl inte länge innan Engström häver ur sig att företagens bristande ansvarstagande beror på att de sätter vinsten före ungdomarnas behov av sysselsättning (oavsett om de bidrar med något positivt till produktionen utöver sina kostnader). Näringslivet är ett särintresse, har Fredrik Reinfeldt hävdat. Vad är det om inte en annan variant av vänsterns argument att näringslivet sysslade med "suboptimering"? Är makten viktigare än ideologin?

Läs även andra bloggares åsikter om moralism, regeringen, Alliansen, Hillevi Engström, ungdomsarbetslöshet, Svenskt Näringsliv, nya jobb, arbetslöshet, politik på intressant.se

Hägglund vill sänka skatten för bolagen och inte för pensionärerna?

PÅ dagens DN.Debatt skriver de fyra borgerliga partiledarna om vad de vill göra inför valet 2014. Deras artikel är rubricerad "Vi är beredda att sänka bolagsskatten till hösten". Man kan fråga sig hur många tiotusen sympatisörer denna rubrik kommer att kosta Alliansen. Kanske blir rubriksättningen spiken i kistan för Kristdemokraterna. Nu åker de sannolikt ur Riksdagen vid valet 2014.

Det kanske är fråga om ett "olycksfall i arbetet". Det finns ingen täckning för att sätta citattecken kring rubriken på debattsidan. Texten i partiledarnas artikel lyder:

"Genom att begränsa skatteplanering med bland annat ränteavdrag stärks förutsättningarna för beskattning på lika villkor. Dessutom skapar åtgärderna ett utrymme att minska bolagssektorns skattebelastning vilket bland annat kan ske genom att bolagsskatten sänks."

Detta är en teknikalitet som inte hör hemma i en linjeartikel av Alliansens partiledare. Väljaropinionen är inte intresserad av tekniska steg hit och dit. Det hade räckt att skriva att regeringen skulle sätta stopp för räntesnurrorna. Nu tycks texten ha utformats av en politisk praktikant som varit ovetande om vilka fällor som sådana formuleringar gillrar för hela regeringens existens efter valet.

Trots att KD-ledaren Göran Hägglund har undertecknat artikeln finns där ingenting om hans partis paradfråga - en sänkning av skatten för pensionärerna så att den mera kommer i paritet med löntagarnas skatter. Det är nu en skatteskillnad på 848 kr/m eller 10 176 kronor om året för den som tjänar 25 000 kr/m (k). En pensionär betalar alltså drygt 10 000 kronor om året i högre skatt.

Nu måste många läsare av DN-artikeln dra slutsatsen att Hägglund fått en ångvält över sig och inte får säga att inriktningen för regeringens skattepolitik är att reducera den högre skatten för pensionärerna. Det är tydligen viktigare för Hägglund att få till stånd en sänkning av bolagsskatten - åtminstone om han ska få vara med i gänget.

För att begränsa skadorna av DN:s rubriksättning borde Hägglund gå ut med ett ultimativt krav: "Jag går inte med på sänkt bolagsskatt innan riksdagsbeslut om sänkt pensionsskatt föreligger." Det kan lämpligen basuneras ut under rubriken: "KD säger nej till sänkt bolagsskatt!"

I tidskriften Fokus i dagens nummer (15/-12) säger KD:s företrädare i skatteutskottet Lars Gustafsson att:

"Det blir inget femte jobbskatteavdrag förrän pensionärerna har fått en skattesänkning. Där är vi totalt rabiata. Annars har partiledaren ingen riksdagsgrupp bakom sig."

Problemet ser att att vara att Hägglund inte klarar att driva vanlig partipolitik tillsammans med de tre andra partiledarna. Han viker sig gång på gång. Nu borde han få frågan hur han kan anse att utspel om sänkt bolagsskatt är mer angeläget än partiets tidigare paradfråga om sänkt pensionärsskatt.

KD hade kunnat bli mera på bettet efter utspelet från Anders Borg för en vecka sedan i Ekots lördagsintervju (bart 7/4-12). Då deklarerade han att det mest angelägna var att före valet 2014 kunna sänka bolagsskatten. För KD hade ett sådant uttalande kunnat betraktas som en anledning att lämna regeringen. En diskussion om detta hade åtminstone kunnat stärka KD inför publiceringen av linjeartikeln i DN. Eller är KD en papperstiger utan rabies?

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, regeringen, Anders Borg, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, val 2014, bolagsskatt, pensionsskatt, skatter, politik på intressant.se

Pinker hävdar att staten och kapitalet gjorde människan fredlig

Människan är till sin natur ganska våldsbenägen, vilket naturfolkens mordfrekvenser visar. Men civilisation, kultur och förnuft har tillsammans med fredlig handel gjort att våld och aggressivitet minskat kraftigt. Den altruistiske "ädle vilden" var en felsyn med tråkiga politiska konsekvenser.

Harvard-psykologen Steven Pinker har utkommit med en ny bok. Tidigare blev han känd för boken The Blank Slate, där han vänder sig mot den moderna uppfattningen som förnekar människans natur. Han hävdar bl a att föreställningen om den "ädle vilden" är felaktig (wp). Den nya boken betitlas The better angels of our nature och recenseras ingående 'under strecket' i SvD torsdagen 12/4-12 av Fredrik Meiton. En recension i DN 31/1-12 av Örjan Abrahamsson är inte lika ingående.

Pinker har själv skrivit om hur världen blivit allt fredligare i tidskriften Axess 2/2012. En ganska neutral beskrivning görs av vänsterbloggaren Anders Svensson 12/4 (kanske med hjälp av Hans Norebrink). Att vänsterpersoner visar uppskattning av Pinkers kärva budskap är en ljuspunkt i samhällsdebatten. Den orealistiska tron på människans altruism, som finns hos den romantiska vänstern återstår till stor del att tränga tillbaka.

Jag har i flera artiklar vänt mig mot den beskrivning av människans natur som författaren Lasse Berg drivit i två böcker om Kalaharifolken. Denna beskrivning går ut på att de nomadiserande naturfolken är fredliga och samarbetsinriktade och avspeglar människans egentliga natur. Denna altruism har sedan deformerats när jordbrukssamhället bredde ut sig. Det är alltså kulturen och civilisationen som gjort att människan uppträder våldsamt och egoistiskt. Hos romantiska socialister finns en tro att samhället skulle kunna bli bättre om staten och kommersialismen mer eller mindre avskaffades. Denna tro är felaktig och kanske farlig om den breder ut sig.

Nu skriver professor Pinker i sin artikel att forensisk arkeologi och etnografisk demografi visat att omkring 15 procent av av alla människor i icke-statliga samhällen dog en våldsam död. Det tolkar jag som samhällen som inte övergått till organiserat jordbruk. Meiton nämner att de böcker om folken i Khalahari, inuiterna och semaierna som uppfattades som bevis för hypotesen om "den ädle vilden" nu visat sig ha haft fel. Lasse berg redovisade redan 2005 att Kalaharifolken mördar varandra med en frekvens på 29 per 100 000 personår. Semaierna mördar med en frekvens på 30 och inuiterna med en frekvens på 100, skriver Meiton. Detta kan jämföras med dagens Europa där det begås ett mord per 100 000 personår.

Genom framväxten av staten minskade den genetiskt betingade våldsutövningen. "I växelverkan med kapitalismen blev staten en ännu effektivare kraft för våldsminskning", skriver Meiton. Statens anspråk på våldsmonopol gjorde "brott kostsammare medan friare marknader och större rörlighet gjorde samarbete mer förtjänstfullt". De viktigaste förklaringarna till det minskande våldet är staten och kapitalet, enligt Steven Pinker.

Min egen slutsats är att vi här får en förklaring till socialismens våldsbenägenhet. När man på grundval av romantiska föreställningar om människans godhet och statens bortvittrande ser att det system man infört inte fungerar inser de styrande socialisterna att man måste tvinga folk att uppträda som om de vore altruister. Detta leder i sin tur till opposition som i nästa led slås ner med ännu mera våld. Ett politiskt system som bygger på en ekonomisyn som är verklighetsfrämmande är dömt att gå under. Pinker bidrar till "historiens slut" på det samhällsfilosofiska området.

Pinker är även skeptisk till religionerna som har bidragit till omfattande våldsutövning. Likt all vidskepelse leder religion till våld. Han nämner 30-åriga kriget. I proportion till befolkningsökningen motsvarar det andra världskriget i förluster av människoliv till följd av våldsutövning. På detta område tycks förnuftet försvinna mer och mer. Här ser vi inte "historiens slut" enligt min mening.

Läs även andra bloggares åsikter om Pinker, människans natur, staten och kapitalet, fred, förnuft, kapitalism, samhälle, mord, krig, religion, våld, Lasse Berg, altruism, socialism, evolutionspsykologi, egoism, filosofi, politik på intressant.se

Magert recept för nya lobb från LO

Nu går LO ut med liknande innehållslösa rekommendationer som vid Socialdemokraternas jobbkongress hösten 2009. Om enkla jobb måste subventioneras borde man väl tala om vad det konkret rör sig om?

I onsdagens SvD skrev Olof Pettersson och Wanja Lundby-Wedin en artikel med rubriken"Så skapar vi full sysselsättning". Det var på Brännpunkt 11/4 och inte i Dagens Nyheter som ledarskribenten i SvD idag anger två gånger. I nätversionen har SvD dock rättat felet. LO:s artikel är ganska rörig och blandar ihop åtgärder som kan tänkas ge effekt med skärpta krav på arbetsgivarna som har andra syften.

Pettersson och Lundby-Wedin

Enligt min åsikt borde man börja en redovisning av en åtgärdslista med en kategorisering av på vilka områden det behövs åtgärder. Just nu har Sverige en viss konjunkturarbetslöshet på kanske ett par procent. Det är arbetslösheten ovanför Nairupunkten på 6-6,5 arbetslöshet. Den kan motverkas med stabiliseringspolitik, vilket LO uppmärksammar mot slutet av artikeln. De gör bedömningen att politiken varit för stram. Det verkar vara en riktig bedömning. Idag redovisade SCB en inflation på 1,1 procent (med fast boränta) och 1,5 procent inkl räntehöjningar.

Resten av arbetslösheten består av friktionsarbetslöshet (när man byter jobb) och strukturell arbetslöshet, som beror på att de arbetslösas kvalifikationer inte passar med de lediga platserna. Regeringen har drivit på för att minska friktionsarbetslösheten genom att göra det mindre lönsamt att lyfta bidrag i väntan på att rätt arbete dyker upp. Det har skett genom jobbskatteavdrag och sänkningar av arbetslöshetsersättningen. LO förordar här tre åtgärder:

1. Rätt till heltid. (Jag bedömer att detta istället ökar friktionsarbetslösheten eftersom man får vänta längre på heltids- än på deltidsjobb.)

2. Bättre öppettider för barnomsorgen.

3. Bättre tillgång på äldreomsorg så att aktiva inte behöver gå ner i arbetstid för att vårda anhöriga.

Dessutom vill LO förbättra a-kassan. Det gängse synsättet är dock att det förlänger söktiderna och ökar friktionsarbetslösheten.

Vad gäller strukturarbetslösheten vill LO vidta främst nedanstående tre åtgärder:

1. De utlandsföddas lägre sysselättningsgrad beror bl a på etnisk diskriminering. Den ska motverkas med "kraftfulla insatser för att bryta den strukturella diskrimineringen". Men man säger inget konkret om vad det rör sig om.

2. Ett nytt kunskapslyft. Arbetslösa utan gymnasiekompetens ska få studera på gymnasienivå med "generös studiefinansiering". LO påpekar att var fjärde elev som har påbörjat gymnasiet hoppar av eller lämnar utan fullständiga betyg. Kunskapslyftet ska tydligen rikta sig mot dessa "dropouts" som i hög utsträckning inte klarar teoretisk utbildning. Ändå skriver man: "De yrkesförberedande programmen ska ge eleverna grundläggande behörighet till högskolan."

3. "Antalet subventionerade anställningar bör öka kraftigt. Särskilda jobb bör skapas för grupper som varit borta längre från arbetsmarknaden." Detta kan teoretiskt skapa nya jobb. Men vilka typer av jobb gäller det konkret? Och vad anser LO om utträngningsproblematiken? (I själva rapporten ansluter LO sig till den nya uppfattningen att utträngning inte är så allvarligt.)

Andra förslag i artikeln handlar inte om att skapa jobb. LO vill återinföra deltidspensionen för att fler ska orka jobba kvar i högre åldrar. Det är inte säkert att det ökar arbetsutbudet eftersom andra kan vilja sluta i förtid på deltid. Dessutom blir det inga nya jobb som minskar arbetslösheten. Förslaget att staten ska stabilisera kommunernas intäkter i lågkonjunkturer leder inte heller till fler jobb i det långa loppet. Inte heller förslaget om statligt finansierat korttidsarbete vid kraftiga konjunkturfall ger fler jobb, men det kan lindra spridningen av en ökad konjunkturarbetslöshet vid vissa tillfällen. Ännu högre kapitaltäckningskrav i bankerna ger inte heller nya jobb. Det kan däremot förhindra en ny finanskris någon gång i framtiden.

På sätt och vis är LO:s program ännu magrare än Socialdemokraternas "jobbkongress" hösten 2009. Där framträdde Byggnadsarbetarförbundets ordförande Hans Tilly med ett konkret förslag till renovering av bostäderna i miljonprogrammet (bart nov-11). Varje sysselsatt byggjobbare skapar tre andra jobb, menade han. Idag har bostadsbyggandet sjunkit trots att de flesta bedömare anser att bostadsbristen ökat. Det borde gå att ta bort hinder för ökat byggande (t ex höja bolånetaket och den nya byråkrati som Stefan Attefall påstår sig ha bekämpat i flera år). Men något är fel på arbetsmarknaden när företagen rapporterar rekryteringsproblem i den hårt nedpressade byggbranschen (SvD 12/4).

I maj ska LO ha sin kongress och behandla Petterssons och Lundby-Wedins rapport. Kommer det att komma ut något mer därifrån än från den idag helt bortglömda jobbkongressen S?

(Jag ser nu i själva rapporten [pdf] att LO gjort en uppdelning av arbetslösheten på samma sätt som jag efterlyste inledningsvis. De kallar dock konjunkturarbetslösheten för "efterfrågearbetslöshet".)

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, friktionsarbetslöshet, strukturarbetslöshet, sysselsättningssubventioner, LO, ekonomi, poltik på intressant.se

Blir det recession i Sverige?

Nu går industrins produktion bakåt igen. Det kommer inte att gå att få ner arbetslösheten. Men kan man begära det av regeringen?

Under tisdagen 10/4 kom SCB med industriproduktionsindex för februari 2012. Produktionen minskade säsongrensat och kalenderkorrigerat med 7,1 procent jämfört med februari 2011. Också i förhållande till januari i år minskade industrins produktion med 5,2 procent. Visserligen säger olika bedömare att det är tillfälliga faktorer som ligger bakom den oväntade minskningen. Men utvecklingen på litet längre sikt ser inte bra ut:

Industriproduktion

Konjunkturinstitutet förutsåg i sin prognos i mars att industrins produktion skulle minska med 0,1 procent för helåret men med en klar uppgång från botten fjärde kvartalet 2011. Eftersom också orderingången, både från hemmamarknaden men speciellt från exportmarknaden, minskade i februari enligt SCB kanske inte produktionsprognosen kommer att infrias.

Det blir därför kanske Nordeas mer pessimistiska prognos (pdf) som slår in för 2012. Där förutser man, också i mars, en minskning av industriproduktionen med 2,8 procent 2012. Det ger i sin tur upphov till att BNP minskar med 0,3 procent - dvs en recession. Ännu kan vi inte vara säkra på att det kommer att gå så dåligt som Nordea förutspår. Men den senaste veckan har konjunktursignalerna i övrigt varit pessimistiska och börsen i Stockholm har tappat det mesta av uppgången sedan årsskiftet.

Kommer detta att medföra en mer nykter debatt om arbetslösheten? När man ser diagrammet ovan förefaller det vara litet väl mycket begärt att fordra att regeringen ska kunna hålla nere arbetslösheten vid 2006 års nivå. Det verkar helt verklighetsfrämmande att kräva att regeringen ska kunna höja upp industriproduktionen med 15-20 procent i år.

Läs även andra bloggares åsikter om recession, lågkonjunktur, arbetslöshet, industriproduktion, nya jobb, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Konstiga siffror om solenergi från Azar

El från solceller expanderar snabbt. Man kan få intrycket att vi nu ser lösningen på problemet att producera el fossilfritt. Men den expansion som behövs är knappast realistisk och Azars artikel blir missvisande..

På DN-debatt idag 19/4-12 skriver Christian Azar, professor i Energi och Miljö, Chalmers tekniska högskola i Göteborg, en artikel med rubriken "Solen är en guldgruva som kan ge oss energi för alltid". Artikeln är tydligen tänkt att puffa för investeringar i sollcellsproduktion av elström. Men professorn kommer med ganska meningslösa och oseriösa siffror.

Azar inleder med att visa hur nyinstallationen av solceller ökar i världen. Det visar han med ökningen från 2005, då drygt 1 GW (dvs 0,1 % av en TW) i effekt installerades, till 2010 då 20 gånger mer installerades. Är det mycket eller litet? Man borde då utgå från stocken i effekt. Azar ger ingen sådan uppgift men säger att "inom några år" blir kapaciteten 100 GW. Idag är den 60 GW och det mesta har tillkommit sedan 2005. Det verkar alltså som om expansionen är stark. Men det är trivialt eftersom utgångsläget var så obetydligt.

Det intellektuellt hederliga hade varit att ange hur mycket dagens solceller producerar av världens el. Men Azar diskuterar istället hur mycket den formella effekten för solceller motsvarar i kärnkraft. Då levererar kärnkraft 3-7 gånger mer el (än sol och vind) räknat på årsbasis. Det beror på att solen inte lyser på natten eller står lågt eller när det är molnigt mm.

Världens elproduktion är drygt 20 100 TWh (2009, rättat) varav 66,7 procent kommer från fossila källor. Det är dessa som det är klimatpolitiskt sett viktigast att ersätta bl a med solceller. Och hur ligger då solcellsproduktionen av el till i relation till behoven? Azar ger endast en liten vink om detta. Han säger att elproduktionen från solceller i Europa är 60 TWh per år vilket räcker till 15 miljoner europeiska hushåll. Hur många personer det går per hushåll säger han inte men Europa har 730 miljoner invånare.

Det låter som om solcellselen skulle vara omfattande när vi inte har några referenspunkter. Men i själva verket är solcellsel en obetydlighet i sammanhanget. Om solceller ger full effekt ca 20 procent av året (som Azar antyder) kommer dagens 60 GW solceller att producera 60x0,2x24x365=105 TWh per år. Det motsvarar 0,5 procent av världens elproduktion [rättat].

Om utbyggnaden fortsätter i samma absoluta takt som under de senaste tio åren (60 GW) kommer alltså 0,5 procent av dagens elproduktion att kunna ersättas per decennium. Det tar då 1 300 år att ersätta den fossilbaserade elproduktionen, förutsatt att elbehovet från sådana källor inte ökar. Azar skriver i förbigående att utbyggnadstakten behöver öka med en faktor tio. Är inte detta huvudbudskapet? Det är kalkyler som visar nödvändigheten av en ännu mycket snabbare utbyggnad och realismen i detta som borde varit dominerande i artikeln. Så Christian Azar verkar inte ha gett en riktig bild av solens betydelse för klimatpolitiken.

[Uppdat 13/4: Statsgeologen Erik Jonsson ifrågasätter Azar och pekar på bristen på råvaror (exempelvis kadmium, indium, selen och tellur) som ett hinder för solcellsutbyggnaden, DNnätet.] - [Davidsson och Höök ifrågasätter 13/4; slutreplik Azar]
Bloggat: Uppsalainitiativet, DHE. Läs även andra bloggares åsikter om solceller, solel, el, elproduktion, energi, fossilfri el, klimatpolitik, miljöhot, energipolitik, växthuseffekten, politik på intressant.se