Kommunism är avskaffat klassamhälle i TV2

Programmet handlade inte om kommunismens drömsamhälle utan om definitionen av ideologin. Avskaffat klassamhälle och ingen privat äganderätt utan istället statlig styrning var målet, men ingenting sades om hur detta skulle fungera. Kommunismens praktik med förtryck och massmord beskrevs dock.

Det femte programmet i utbildningsradions serie om politiska ideologier handlar om kommunismens drömsamhälle (27/2 TV2). Programledaren Emil Nikkhah intervjuar folk på ungvänsterns kongress om deras ideologi och får svaret att de är socialister och feminister. Några är kommunister och de säger att kommunism är det klasslösa samhället. I Göteborg träffar han en kommunist från RKU som heter Hannah Nilsson. Hon bor i kollektiv och är revolutionär. Men hon vet inte hur man gör revolution - "man måste nog ha en majoritet av folket bakom sig". Man avsätter kungen och ger honom telefonnumret till en hyresvärd som kan ge honom en trea att bo i. Det är hon som senare i programmet säger att man nog i värsta fall måste skjuta några stycken för att införa kommunism och att hon är beredd att dö för kommunismen.

Historikern Lars Björlin från Södertörns högskola får reda ut begreppen. Han menar att kommunismen är en lära om jämlikhet och likhet med terminologisk början vid franska revolutionen. En historisk tillbakablick betonar det hårda arbetet på 1800-talet som grogrund för kommunismen. I Lettland får en f d sovjetisk soldat och kommunist framhålla att utbildning var gratis på sovjettiden och nu väldigt dyrt. Dessutom var läkemedel billiga då medan fattiga idag dör för att de inte har råd att köpa medicin. Ingen har tänkt ut något bättre system än kommunismen, påstod han. Men opponenter kom till tals som framhöll förtrycket och ineffektiviteten (Dr Alban).

Riksdagledamoten Kalle Larsson (v) fick ge en kort teoretisk motivering för kommunismen. Det var en "motbjudande tanke" att privatpersoner skulle kunna tjäna pengar på andras arbete, det skapar orättvisor. Att företagen nu ägs av tre miljoner aktieägare kom inte fram. Samhällets resurser skulle vara gemensamt ägda och styrda. Kalle Larsson fick mothugg från Fredrik Malm, ordf i liberala ungdomsförbund, men det handlade mest om förtryck och demokrati.

Historikern Björlin betonade att man skulle skilja mellan den ideologiska tanken och den praktiska utformningen som kommunismen kom att ges. Dock kom det inte fram att Marx/Engels inte hade någon tanke om kommunismens idealsamhälle utan tvärtom med förakt slog ner på dem som företrädde "utopisk socialism". Det är symptomatiskt att ett program som verkligen vill beskriva "drömsamhället" inte upptäcker att kommunismen varit en deterministisk lära (inte en ideologi) som handlat om hur man tar sig från marknadsekonomi till en punkt där privategendomen förbjuds. Här har kommunismens företrädare verkligen lyckats att undvika att diskutera sitt drömsamhälle.

Hur skulle ett samhälle utan privat ägande fungera? Ingen skulle få tjäna pengar på andras arbete. Det kräver antingen statliga företag eller producentkooperativ. I Sovjet hade man sovchoser och kolchoser. Där upptäckte man att moraliska incitament för bättre arbetsinsatser var odugliga, trots kampanjer om hårdare arbete och sparsamhet med metaller, medaljer och utnämningar till "Sovjetunionens hjälte". Resultatet blev istället ackordsarbete, bonus för direktörerna och stora inkomstskillnader. Finns det något som tyder på att ineffektiviteten kan bekämpas på något annat sätt?

Detta om incitamenten är den viktigaste frågan. TV-programmet betonade ett stort antal gånger att kommunism var att avskaffa klassamhället. Det kan idag betyda två saker. Antingen avskaffar man den gamla klassindelningen där man föds till fina befattningar utan att behöva kunna något. Istället införs meritokrati. Eller också avser man med klassamhälle egentligen ett samhälle med inkomstskillnader, vare sig dessa beror på klass eller meriter. Då inför man lika lön för allt arbete och tilldelning av extra förmåner efter behov.

Dagens kommunister är efter vad jag kan förstå anhängare av den andra tolkningen av ett avskaffat klassamhälle. De vill inte ha några egentliga inkomstskillnader. Men de är för fega att säga detta. Istället säger de att de vill avskaffa "klassamhället" som idag praktiskt taget ingen ställer sig bakom. "Alla är egentligen kommunister" - det gäller bara att komma ut ur garderoben, kan de säga. Men vad de menar är att de inte vill att meriter skall ge löneskillnader. Och då finns ingen enighet. "Den som är förtjänt av högre inkomst skall också få det" är en rättviseprincip som faller tillbaka på den grundläggande normen att lika fall skall behandlas lika.

Förra programmet om feminismen 21/2. Nästa program om ekologismen 7/3 (bloggen)

Antikens kommunistiska utopier

Den kommunistiska idén parodierades redan år 390 f Kr av Aristofanes med kvinnogemenskap och allt. Marx' idé om alienationen finns hos Jambulos och Mores Utopia finns hos Euhemeros. Dessa "folksocialistiska" idéer var enkla produkter av fattiga och hårt arbetande människors drömmar om materiella förbättringar.

Platon (428–348 f Kr) ställde upp ett idealsamhälle som byggde på att de två styrande grupperna inte fick äga någon egentlig privategendom. Hur den tredje gruppen, näringsidkarna, skulle organiseras var han inte särskilt utförlig om. Det har dock antagits att även denna del av samhället skulle bygga på någon sorts kollektivism. Platon såg nämligen det privata ägandet, klasstatens särintressen och penningspekulationerna som destabiliserande genom de konflikter som härigenom uppkom. Här finns ett frö till en politisk teori om vilka samhällsfenomen som borde reformeras för att ett bättre samhälle skall uppnås. Men det förefaller som om Platon mest litade till sin inuition när han pekade ut orsakerna till de sociala samhällsproblemen.

Det är också möjligt att Platon inspirerades av andra kommunistiska idéer som var vanliga i det antika Grekland. Dessa hade uppstått från mer folkliga föreställningar om det goda samhället. Man föreställde sig att i en fursvunnen guldålder hade folk kunnat leva ett gott liv på det som naturen serverade utan någon större ansträngning för människorna. Nu gällde det att försöka återgå till det förlorade paradiset. Sådana tankar finns hos Hesiodos i hans Verk och dagar. Men i Athen fanns sådana idéer hos tragöder och komediförfattare. Aristofanes (445-385 f Kr) karikerar denna "folksocialism" i sin komedi Ekklesiazusai ("Kvinnornas folkförsamling") i termer av att i utopisamhället finns det inte behov av andras börs, ingen avundsjuka på andras lycka, ingen utarmning och nöd, inga partistrider, inget häkte för gäldenärer, inga falska vittnen och sykofanter - det athenska folkets parasitiska plågoris [Hägerström].

Aristofanes karikerade idealsamhälle skall inte lida av någon brist, vilket skall åstadkommas genom förstatligandet av produktionen. Detta skall ske genom en kupp av kvinnorna. Det gemensamma ägandet skall ge alla tillräckligt av allt, bröd, kött, fisk, kläder, vin, korinter, russin utan att någon behöver arbeta. Det nödvändiga arbetet skall utföras av slavarna. Stöld blir något omöjligt. Om någon tar en annans mantel är det bara att gå till centralmagasinet för att hämta en ännu bättre. Aristofanes ger också en drastisk skildring av den kvinnogemenskap, som skall råda i det nya samhället. Den utopiska socialismen på 1800-talet hade alltså redan parodierats av Aristofanes år 390 f Kr.

Intressant är att även More och Campanella har sina föregångare under antiken. Sålunda skildrar Euhemeros en ö Panachäa som ligger bredvid Indien som han stött på under sina resor (omkr 300 f Kr). Det enskilda ägandet är här begränsat till hus och trädgårdar. Allt annat är gemensam egendom. Produktionen leds av staten men jordbruk och hantverk utförs privat med av staten anvisade produktionsmedel. Arbetets frukter skulle dock överlämnas till de offentliga magasinen för att sedan fördelas lika bland folket.

Jambulos beskriver en solstat som ligger någonstans vid ekvatorn. Här finns ett utilistiskt element genom stadgandet att den som angrips av någon svårare sjukdom är skyldig att begå självmord. Detta går igen genom skyldigheten att när medborgaren blivit gammal måste denne börja inandas en narkotisk gas från blommor som på ett behagligt sätt tar livet av honom/henne. Både produktion och konsumtion var gemensamma, några hushåll förekom inte. Kvinnogemenskap rådde. Det nödvändiga arbetet skulle utföras av alla i tur och ordning. Alla skulle alltså utföra olika sysslor växelvis för att arbetsfördelningens förstörande effekter på den harmoniska personlighetens utveckling skulle upphävas. Detta kan ses som ett enkelt folkligt önskemål hos hårt arbetande personer att få det materiellt bättre. Marx´ utopi om ett makligt liv på en herrgård med möjlighet att fiska på morgonen, vara herde på eftermiddagen och kritiker efter kvällsmålet har här sin förebild.

En provisorisk liberal utopi

Att liberalismen har en grov idé om sitt idealsamhälle framgår av hur man skulle kunna tänkas resonera vid en liberalisering av ett renlärigt socialistiskt samhälle. I perestrojkans förlängning finns en provisorisk utopi om ett samhälle med liten offentlig sektor.

< Hur kan vi i modern mening skilja ett liberalt samhälle från ett kollektivistiskt eller socialistiskt? Det socialistiska tillåter inte marknader, är ett svar. Men marknadssocialism är väl då inte ett exempel på liberalism? Det tillåter sannolikt inte rent privat ägande utan bygger åtminstone på planering och någon sorts producentkooperativ. Vad är då demokratisk socialism? Var Olof Palme en liberal som eftersträvade demokratisk socialism med "privat ägande" kontrollerat av fackföreningarna? Och är Göran Persson en liberal som vill finslipa det perfekta sociala servicesamhället?

Ett sätt att testa hur en provisorisk liberal utopi skulle kunna se ut är att göra ett tankeexperiment med ett stagnerat socialistiskt samhälle som vill liberalisera sig. De styrande grips av perestrojka för att man vill ha "varor på hyllorna i butikerna" som Gorbatjov uttryckte saken. Därför vill man gå över till liberalism och då uppkommer frågan hur den skulle se ut. Vi kan då undersöka två olika förslag.

Två varianter av liberalisering

Det första säger att liberalismen inte har någon utopi utöver demokrati och icke-förtryck. Det socialistiska samhället, som är organiserat som en enorm offentlig sektor, skall nöja sig med att avskaffa censuren och införa yttrandefrihet, rätt att bilda partier, församlingsfrihet och skydd för äganderätten. Den som vill får sedan köpa de statliga tidningarna, eventuellt även radio- och TV-företag, bilfabrikerna, livsmedelsaffärerna och andra statliga företag. Det blir också tillåtet att starta företag. Vi skulle då ha skapat ett "liberalt samhälle".

Det andra förslaget säger att liberalismen är något mer än en 90-procentig offentlig sektor styrd med hjälp av yttrandefrihet och politiska partier. Det offentliga ägandet måste privatiseras i stil med följande: Bilfabrikerna skall ägas av tiotusentals aktieägare, mataffärerna skall ägas av sina föreståndare, mängder av småföretag skall ta hand om annan varu- och tjänsteproduktion, sjukhusen skall ägas av sjukförsäkringsföretag, högskolorna skall ägas av stiftelser som samarbetar med statligt garanterade studielåneföretag, pensionerna handhas av försäkringsbolag, a-kassorna och arbetsförmedlingarna kan ägas av arbetsmarknadens parter och barn- och äldreomsorgen ägs av medborgarkontoföretag.

I det första fallet är skatterna fortfarande 90 procent, men de kallas skatter. Vill man ha en bil ansöker man om detta hos den demokratiskt utsedda "bilfördelningsnämnden" som avgör om man har fullgoda skäl för att tilldelas en bil. När man får barn anmäler man detta till livsmedelsfördelningsnämnden som tilldelar en extra matkuponger i proportion till den ökade försörjningsbördan. Varje år tilldelas man en kavaj och två par byxor/kjol samt nödiga underkläder. Modellerna bestäms genom en demokratisk process som också kan besluta om antalet valmöjligheter av olika varianter. "Demokratisk valfrihet" kallar man det.

I det andra fallet sänks skatterna drastiskt men de som blir kvar är fortfarande till största delen proportionella. Man får fritt köpa och sälja utan att inhämta demokratiskt tillsatta myndigheters medgivande. Här följer man J S Mills princip att det personliga intresset är bättre, även om regeringens tjänsteman någon gång skulle sköta arbetet mera väl. Det demokratiska systemet används bara för att tillsätta dem som styr över försvar, polis, förvaltning, grundläggande skolutbildning och socialbidragssystemet. I övrigt har samhället sådana lagar som ser till att ingen tar sig sådana friheter att man skadar andra. "Franska revolutionens frihet" kallar man det efter nationalförsamlingens deklaration om de mänskliga rättigheterna, punkt 4.

"Demokratisk valfrihet" och "revolutionär artikel 4-frihet" är bara två varianter av den liberala provisoriska utopin, som här naturligtvis målats upp i bjärta färger. Det finns åtminstone två till, som skulle kunna kallas "utilitaristisk liberalism" och "utjämningsliberalism". Den förstnämnda har som bekant börjat överges inom modern politisk teori medan den andra är ganska aktuell, men den tampas med stora teoretiska svårigheter. Kan det måhända finnas ytterligare varianter?

Den som säger att liberalismen inte har någon provisorisk utopi utan är direkt anti-utopisk får förklara sig. Problemet är snarare att det finns flera, distinkt olika uppfattningar om hur ett idealsamhälle ungefärligen kan se ut som alla gör anspråk på att kallas liberala.

Har liberalismen någon utopi? bloggen 25/2

Har liberalismen någon utopi?

Skillnaden mellan ideologierna är oklar och förvirrande, som vi sett av TV2-serien. Är det någon skillnad mellan socialism, konservatism och liberalism? Eller är ideologierna egentligen döda och vi alla konservativa? Åtminstone liberalismen har en provisorisk utopi.

Det är en utbredd uppfattning att liberalismen och konservatismen inte har någon utopisk vision om hur det slutliga samhället skall se ut. Men är det så? På bloggen "Utsikt från höjden " 22/2 sätts detta ifråga, men det är inte mycket som då anges som det specifikt liberala i samhället: demokrati, politiska rättigheter, inget förtryck och marknadsekonomi.

Om vi håller diskursen på det principiella planet kan vi fråga oss om inte socialdemokrati, modern konservatism, nyliberalism och folkpartistisk liberalism är samma sak. Det är bara klassisk socialism/kommunism som inte kvalar in på grund av att denna ideologi inte vill ha marknadsekonomi. Den marknadssocialism som diskuterades under 1900-talet skulle också kunna kallas liberal. Tanken var ju att demokrati och icke-förtryck skulle prägla marknadssocialismen, men ekonomin skulle vara planerad. Om vi sätter gränsen för "fri marknadsekonomi" här blir marknadssocialismen inte liberal.

Detta illustrerar behovet av ytterligare kriterier för att kunna kalla en ideologi icke-liberal. Varför är socialdemokrati inte lika med liberalism? Hur skiljer sig dagens konservatism från liberalism? Hur svårt det är att göra distinktioner visas av den serie om ideologier som pågår i TV2. Är det kanske så att ideologierna är döda, som Herbert Tingsten hävdade på 60-talet, och ersatta med pragmatism? Om Fredrik Reinfeldt är någon sorts konsevativ kanske alla i Alliansen är konservativa, plus Göran Persson?

Konservatism blir enligt en definition (som förespråkas av Tännsjö i hans bok om konservatismen) att man vill bevara det faktiskt bestående och bara göra små förändringar så att alla hänger med. Det är här i så fall fråga om att bevara den skandinaviska välfärdsmodellen och Persson är då något mer konservativ än Alliansens ledare. Lars Ohly, som efter vad jag förstår, vill tillbaka till det samhälle som en tidigare socialdemokrati stod för, måste då rimligtvis karaktäriseras som reaktionär.

När socialdemokratin ännu talade om "ekonomisk demokrati" och löntagarfonder talade man också om en provisorisk utopi. Det är kanske på detta mer modesta plan vi skall diskutera politisk filosofi och undvika att hävda att vissa ideologier inte har någon som helst utopisk vision. Det är också detta som utbildningsradions TV-serie försökt att ringa in men som hittills resulterat i ganska oklara besked om de olika riktningarna.

Vad är det som skiljer? Är det regleringen av företagen? Eller regleringen av den offentliga servicen? Eller skattetrycket? Jag skall återkomma med en metod att testa huruvida liberalismen har någon provisorisk utopi. Den behöver för den skull inte vara perfektionistisk.

Mer om marknadssocialism i artikel av Torbjörn Tännsjö i LO-tidningen 6/06, 17/2

Vem har riggat Riksbankens inflationsprognos?

Riksbankens inflationsprognos förefaller något uppkonstruerad i syfte att rättfärdiga räntehöjningen 1 mars till 2 procent. Jämfört med Konjunkturinstitutet har man antagit minskat sparande och större löneökningar per producerad enhet. Ändå ligger Riksbanken på ca 1,7 procent om två år och inte ens om tre år nås målet 2 procent för inflationen.

Det är troligtvis inte sakliga skäl som ligger bakom Riksbankens räntehöjning. Trots att man gör en klart mer pessimistisk prognos för den öppna arbetslösheten förutses inflationen bli högre än I KI:s prognos (för underliggande inflation UND1X). Det beror på att sparkvoten för hushållen antas minska (ej i KI:s prognos) och det beror på att enhetskostnaderna (löner minus produktivitet) stiger snabbare - här föreligger en tänjning uppåt redan för 2005 och 2006 jämfört med KI.

Det som är synnerligen anmärkningsvär är att vicechefen Irma Rosenberg i radions program i P1 'Pengar' i förmiddags 24/2 hänvisade till inflationsprognosen som om tvåprocentsmålet skulle uppfyllas på två års sikt givet räntehöjningarna. Det är helt fel vilket framgår av nedanstående diagram som jag också redovisade i min detaljerade granskning av inflationsprognosen igår:
Om två år är inflationen inte uppe i nästan 2 procent. Det hade man kunnat säga med den prognos som gjordes i december (den streckade blå kurvan). Antingen har Irma Rosenberg slarvat mer än lovligt eller också tänjer hon medvetet på Riksbankens egna data för att få det att låta som att Riksbanken har fog för sin räntehöjning.

Irma Rosenberg är kanske den som medverkat till de skruvade uppgifter som finns i rapporten och som har diskuterats av direktionen 9 och 17 februari. Det gör rimligtvis alla i ledningen till medansvariga. Några författarnamn anges inte för rapporten.

Riksbanken borde inte höja räntan, bloggen 18/2-06
Ökad arbetslöshet och minskad inflation, bloggen 16/2-06

Borgerlig valförlust tror Riksbanken

Inflationsprognosen är sannolikt felaktig. Trots ganska hög arbetslöshet tror man på minskat hushållssparande, stigande konsumition och högre löner. Utrymmet för löneökningar förutses minska men ändå kommer svenkt näringsliv att drabbas av högre kostnader som ökar inflationen. De borgerligas ökade arbetsutbud saknas.

Riksbanken hänvisar till sin inflationsrapport (pdf) med en inflationsprognos, vilket skulle motivera höjningen av reporäntan från 1,75 till 2,0 procent igår med verkan från 1 mars. Riktmärket för räntebeslutet är prognosen för den underliggande inflationen enligt indexet UND1X som inte inkluderar prisförändringar orsakade av indirekta skatter och räntor. Denna prognos har Riksbanken varit tvungen att revidera ner sedan i december, delvis på grund av den låga inflationen i januari -06. Ändå uppnås inte 2-procentsmålet om tre år, i början av 2009 - se den röda streckade linjen i nedanstående diagram 2:
Dessvärre är det sannolikt att Riksbankens inflationsprognos är felaktig. Den utgår från en alltför optimistisk utveckling av privat konsumtion och löner och därmed för hög inhemsk prisstegring. Man kan också misstänka att huspriserna spelat in trots att dessa inte ingår i Riksbankens uppgift att beakta. I nedanstående 'försörjningsbalans' framgår hur hushållens konsumtion har reviderats upp kraftigt alla tre åren 2006-08. Även en mindre men oklart motiverad upprevidering av exporten har skett. Därmed måste en prognos för en anmärkningsvärt snabb BNP-ökning bli följden.
Varför skall då den privata konsumtionen öka så snabbt att räntan måste höjas för kyla ned ekonomin? Man pekar för 2006 på höjda barnbidrag och skattelättnader. Men för 2007 och 2008 anser man att hushållens sparande skall minska. När ekonomin går så bra minskar behovet av "säkerhetssparande" och konsumtionen ökar.

När konsumtionen stiger ökar efterfrågan på arbetskaraft och det ökar lönerna som i sin tur höjer priserna. Det är alltså organisatonen Svenskt Näringsliv och andra arbetsgivarorganisationer som inte kan hålla tillbaka löneökningarna som är orsaken till inflationen. Vi ser här nedan hur sysselsättningen antas öka kraftigt i år (1,5 procent) och även något därefter. Men det mest anmärkningsvärda är att arbetslöshetsprognosen för -07 och -08 är mer pessimistisk än andra bedömares. Dessutom har arbetslösheten reviderats upp för 2007. Ändå tror man på en höjning av den inhemska inflationen från takten 0,7 procent (på 12 mån) i januari -06 till 2,7 procent i januari 2009. Inte heller har de arbetsmarknadspolitiska programmen antagits minska så kraftigt som det paket som presenterades i budgetpropositionen i höstas där 55 000 personer skulle få plusjobb och praktikplatser mm under en tvåårsperiod förutsatte. Den ganska höga arbetslösheten skall ändå leda till stigande löner trots att produktionsökningen per arbetstimme sjunker i näringslivet. Utrymmet för löneökningar minskar enligt diagrammet nedan. Samtidigt stiger arbetskostnaden per timme och det ökar kostnaden per producerad enhet (streckade staplar):

Varför antar Riksbanken så svaga arbetsgivare? Varför antar Riksbanken så optimistiska hushåll? När räntan stiger borde konsumenterna bli försiktigare. Arbetslösheten, sjukskrivningarna och förtidpensioneringarna kommer inte att minska drastiskt - ändå tror Riksbanken på minskat sparande.

Om de borgerliga kommer till makten finns det nervösa bedömare på finansmarknaderna som tror att inflationen kommer att stiga (enligt en enkät idag). Men varken de eller Riksbanken har beaktat att de borgerliga skall införa sänkta bidrag till arbetslösa och sjukskrivna, speciella skattesänkningar till alla som arbetar och ytterligare bidrag och sänkta arbetsgivaravgifter för pensionärer som fortsätter att arbeta. Det borde sätta press på arbetsmarknaden så att löneökningarna inte blir så höga som annars. Och då blir inflationen lägre. Riksabanken tror uppenbarligen inte på borgerlig valseger.

Vem har riggat inflationsprognosen?

Även Europa kan skapa flera jobb

Det är inte så att hela Europa står stilla vad gäller jobben. Tyskland går dåligt och sätter bilden. Men de fem länder som har störst frihet och lägst skatter har ökat sysselsättningen med 19 procent på åtta år. Kan det vara lösningen?

Nu kommer till slut en del empiriska belägg för att en liberalisering och avreglering av arbetsmarknaden och skatterna kan ge en bättre sysselsättningsutveckling. Det är Johnny Munkhammar på Timbro som i ett 'Briefing paper' #2/06 (pdf) har analyserat 15 västeuropeiska länders sysselsättningsstatistik sammanställd av EU-stat.

Sysselsättningen har faktiskt ökat i Europa (EU-15). Mellan 1995 och 2003 ökade den med nästan 10 procent. De fem bästa länderna ökade den med 18,5 procent och Sverige ökade sin sysselsättning med drygt 5 procent (se diagram 2 nedan).
Sverige kommer fyra från slutet när det gäller att skapa fler jobb. En del av dessa jobb är inte bemannade eftersom de sjukskrivna räknas som sysselsatta. Där ligger Sverige illa till under denna period, men Timbro redovisar ingen statistik. Däremot kan vissa effekter av Sveriges satsningar på förtidspensioneringar och "kunskapslyftet" samt annan studieverksamhet studeras i nedanstående diagram 1. Det visar arbetskraftens utveckling för en längre periopd, 1990 till 2004, och består av sysselsatta plus arbetslösa.


Vi ser att först att Sverige hade den sämsta utvecklingen under 90-talskrisen 1990-95 (den nedersta kurvan). Det gick sämre för Sverige än för Finland som förlorade en stor del av östblockshandeln under denna period. Men även efter krisens övervinnande har det gått dåligt för Sverige. Alla andra länder har kunnat öka arbetskraften 1995-2004, men inte Sverige. Det beror delvis på att Sverige praktiserat en politik att avföra folk ur arbetskraften för att den öppna arbetslösheten inte skall förbli oroväckande stor.

Det som är riktigt intressant i Timbros statistiksammanställning är att de fem länder som ökat sin sysselsättning med i snitt 18,5 procent samtidigt har klart friare arbetsmarknad än de fem länder som haft den sämsta utvecklingen (3,5 procent 95-03). Frihetsgraden mäts då med hjälp av det index (ett av 38) som Fraser Institute årligen beräknar för arbetsmarknaden.

Även den genomsnittliga skatten på arbete (inkomstskatt + löneskatter) skiljer sig åt mellan de två grupperna. Den bästa har ett uttag på 30,5 procent av "hela lönen" och den sämsta med 41 procent (enligt OECD).

Detta indikerar att det kan finnas mekanismer som generar fler jobb som är kopplade till större frihet och lägre skatter. Om detta också är kopplat till en bättre efterfrågeutveckling förtäljer inte historien. Vi vet att de som lyckas bäst inte har åstadkommit detta genom en ökning av lågkvalificerade jobb. Och i andra ändan beror dålig utveckling delvis på en minskning av lågkvalificerade arbeten. Det är förenligt med hypotesen att ökad sysselsättning först kan åstadkommas när både ökad efterfrågan och avreglering/låga skatter föreligger.

Den kritiska korspunkten är huruvida EU-stats siffror kan anföras för att det skulle räcka med att enbart vidta liberaliseringar och smala skattesänkningar för få fart på sysselsättningsökningen? Vilken typ av jobb skulle då kunna tänkas uppkomma? Skulle den redan goda exportutvecklingen kunna bli ännu bättre? Är det små eller stora företag som skulle exportera mera? Eller är det mindre kvalificerade tjänstejobb som kan svara för expansionen? Hur ser mekanismerna ut i teorin?

AMS desavouerar Hans Karlsson

AMS-chefen Bo Bylund uttalade sig i TV och underkände Hans Karlssons prognos om att arbetslösheten skulle komma ner till 4 procent någon gång under valåret. Inte ens ett nytt paket skulle hjälpa. Men TV sover.

I TV-Rapport idag 21/2 intervjuas AMS-chefen Bo Bylund om möjligheterna att komma ner till 4 procent öppen arbetslöshet som arbetslivsminister Hans Karslsson angav den 13 februari (citatinslag). Han underkände ministerns påstående och anser att arbetsläösheten blir 5,2 procent i genomsnitt under året. Inte under någon månad under valåret skulle 4 procent kunna uppnås, enligt Bylund, trots att Karlsson säger sig utgå från AMS:s siffror.

-Jag vet inte vad han har för siffror, det får ni fråga honom. Av vår novemberprognos framgår tydligt att det inte under någon månad under 2006 når fyra procent, sade Bylund vid en träff med riksdagsjournalister i dag.

Inte heller skulle ett nytt sysselsättningspaket i Vårpropositionen kunna ändra på möjligheterna att uppnå målet, enligt Bylund. De skulle inte hunna verka i tid före valet.

I Rapport klockan 19:30 kom en intervju med Hans Karlsson strax efter inslaget med Ams-chefen. Trots att Karlssons prognos blivit ifrågasatt tidigare (åtminstone på min blogg) fanns ingenting om 4-procentsmålet i inslaget. Det handlade om administrativa oformligheter vid rehabiliteringen av långtidssjuka. -Vad håller egentligen Rapport-redaktionen på med? Nog skulle det ha gått att få en telefonkommentar kring 4-procentsprognosen om själva intervjuinslaget gjorts tidigare. Men det är åtta dagar sedan Karlsson gjorde sin famösa prognos. Har redaktionen sovit en dryg vecka?

Feminismens drömsamhälle i TV2

Utbildningsradion ger bara glimtar av feminismen. Ingemar Gens får säga att han inte kan belägga skillnader mellan könen trots att han i ett TV-program för ett år sedan hållit med om att kvinnor är mindre egoistiska än män. Ordet 'rättigeter' missförstås och allmän förvirring tycks råda.

Det fjärde programmet i Utbidningsradions TV-serie om politisk filosofi handlade om feminism och sändes igår 20/2-06. Vi ser nu ett mönster i programledaren Emil Nikkhahs uppläggning. Han åker till något auktoritativt ställe - en partikongress eller årsmöte - och frågar ett antal personer där om vad deras respektive ideologi går ut på. Det finns uppenbarligen ett antal personer som inte vet det eller inte kan ge svar. Dessutom frågar Nikkhah (oanmäld får man förmoda) de högsta representanterna vad de har att säga och får då undflyende svar som ofta går ut på att det inte finns tid att svara just då. Nikkhah skapar ett känslomässigt intryck hos tittarna att just ingen kan eller vill svara på frågor om den egna ideologin - i varje fall om man är officiell företrädare för den.

När det gäller feminismen var detta särskilt tydligt. På Feministiskt initiativs årsmöte fick han inte ett enda vettigt svar. Han sökte sig då till andra, totalt okända företrädare som gav vaga besked. En kvinnlig punkmusiker från Umeå fick säga att Sverige inte är jämställt på grund av det förtryck mot kvinnorna som ger dem lägre löner, bara 80 procent av männens. Men förtrycket ansåg hon vara omedvetet trots att hon strax därefter hävdade att män och kvinnor inte har samma rättigheter. Man frågar sig var det dekreteras att kvinnor inte har rätt till lika hög lön som män under i övrigt lika förhållanden?

Men det kanske håller på att gå med ordet 'rättigheter' som med ordet 'rättvisa'. "Samma rättigheter" betyder i så fall "lika utfall". En kvinna skulle alltså ha "rätt till" lika hög lön som en genomsnittlig man oavsett vad hon gör - även om hon jobbar deltid. Då skulle löneläget inte längre vara 80 procent av männens. Att många använder ordet rättigheter och rättvisa som något som har att göra med frånvaron av ekonomiska skillnader är illavarslande. Det går inte att föra en meningsfull intellektuell debatt om orden tenderar att få karaktären av 'övertalningadefinitioner'. Ett klassiskt sådant ord (om än något fyrkantigt) var termen "folkdemokrati" som benämningen för något som underförstått var den enda verkliga demokratin.

Professorn i idéhistoria Elisabeth Mansén fick därefter ge en historisk bakgrund som varvades med programledningens egen historiska framställning med hjälp av journalfilmer. Mansén ansåg att feminismen började med Platon som i sitt idealsamhälle gav samma rättigheter åt kvinnorna som männen. [Det gällde sannolikt enbart de styrande och byggde i sin tur på Platons beundran för Sparta där kvinnorna också hade en mer framskjuten ställning än i Athen och andra stadsstater. Sparta var en diktatur...]

Därefter fick könsrollsforskaren Ingemar Gens försöka förklara könsrollerna med utgångspunkt för hur barnen väljer flick- resp pojkleksaker i en leksaksaffär. Anmärkningsvärt var att han nu betonade att det fanns "tonvis med studier" som undersökt skillnaderna mellan män och kvinnor och att dessa kommit fram till att det inte finns några skillnader, förutom att män inte kan föda barn.

Annat var det i TV-programmmet Debatt förra året (22/2-05) där Gens i debatt med neurobiologen Annica Dahlström var överens om att kvinnor är mindre framfusiga och egoistiska än männen. Det är ju en mycket väsentlig kunskap om man vill förklara varför kvinnor har 4 procent lägre lön när korrigeringar gjorts för en mängd bakgrundsfaktorer. Dessutom är det relevant för att förklara varför kvinnor sysslar så mycket mera med det 'obetalda arbetet' som programmet fortsatte med, utan att någon förklaring framkom.

Om det är så som 'särartsfeministerna' betonar att kvinnor är mer konkret altruistiska (och därmed mer "moraliskt högtstående") än de egoistiska männen kommer en sådan teori att kunna förklara skillnaderna moraliskt utan någon luddig 'könsmaktsteori'. Vi skulle alltså se resultatet av en egoistisk exploatering av altruister, som åtminstone några av altruisterna inte är nöjda med på makroplanet. Radikalfeminismen, som betonar att kvinnor borde vara lika egoistiska som män, förhånar då de altruistiska kvinnorna med argumentet att de är förtryckta och inte mera osjälviska. Det leder till frustration hos de altruistiska kvinnorna, som upplever sin altruism som något fint och naturligt - de vill inte inordna sig i en en kollektivistisk kategorisering som dessutom närmast beskrivs i socialistiska termer.

Den avslutande debatten mellan genusforskaren David Tjäder och ledarskribenten Maria Abrahamsson, SvD, gav prov på en del av denna motsättning som grundar sig på att många kvinnor inte känner igen sig i feministernas samhällsbeskrivning. Men någon bild av ett feministiskt drömsamhälle fick vi inte på långa vägar av programmet.

Förra programmet om konservatismen 14/2. Nästa program om kommunismen 28/2 (bloggen)

Producera inte för profit, sa Nina Björk

Har vi moralisk rätt att tvinga alla att bete sig som om de handlade moraliskt när det t ex gäller att producera för u-länderna? Får vi göra revolution för att pröva kommunismens utopi i ny tappning? Nina Björk antyder frågorna men ger inga svar. Är hon medveten om problemet?

I söndagskolumnen i DN igår 19/2-06 (u l) skriver författaren Nina Björk om relationerna mellan u-länder och västländer. Människor dör av umbäranden i u-länderna. Det borde vi kunna göra något åt. Vi kan inte falla tillbaka på att det nuvarande systemet fungerar, menar Björk. Det bevisas av henne av att Tanzania hade en ganska låg levnadsstandard 1990. Då var amerikanen 38 gånger rikare. Idag är amerikanen däremot 61 gånger rikare.

Min invändning: Tanzania satsade redan på 1960-talet på socialism och inte på marknadsekonomi för att snabbt bli rikt. Det lyckades inte utan krisen blev allt värre på 1980-talet. När liberaliseringen började på 1990-talet var den levande kraften i socialismen betydande. Försämringen fortsatte och förvärrades av aids-epidemin. Det är knappast nuvarande system som borde lastas för Tanzanias dåliga välståndsutveckling. Vietnam är ett parallellexempel som visar att det nya systemet fungerar.

Men i princip ställer Nina Björk upp ett moraliskt problem som borde vara synnerligen intressant. Sålunda: Det krävs en revolution för att nå dithän att u-länderna har "tillräckligt att äta, friskt vatten att dricka, rätt till frihet och ett värdigt liv". Vi kan alltså varken hoppas att mer globaliserad handel eller frivilliga hjälpinsatser räcker för att garantera detta värdiga liv.

Nina Björk ser framför sig en stor utopi som följd av revolutionen - den kommunistiska. Men, erkänner hon, den kommunistiska utopin "har provats i en tappning som visade sig vara förödande, fruktansvärd". Därför ställer hon frågan: "Är utopins alltför höga pris verkligen den lärdom vi skall dra av Sovjet?" Vi måste komma till insikt och dra slutsatsen att "det nuvarande systemet är sinnessjukt orättvist". Hon vill uppenbarligen pröva kommunismen i en ny och snällare tappning. "Vi måste börja producera för behov, inte för profit" skriver Nina Björk.

Därmed ställs vi inför ett universellt moraliskt problem av följande slag: Vi tror oss övertygade om vad som är moraliskt rätt handlande i hela samhället. Men vi inser att folk i allmänhet inte beter sig på det "moraliskt rätta sättet". Är vi då förpliktade att till stora uppoffringar upplysa dem om detta med kanske ringa framgång? Eller är det vår moraliska skyldighet att hitta en genväg som effektivare leder till målet genom att vi får makt att tvinga alla att bete sig som om de vore moraliska?

Socialismen på 1800-talet ställdes inför detta problem så länge som den byggde på löst grundade moraliska intentioner för det utopiska samhället. Men när socialismen blev marxistisk blev detta en icke-fråga. Samhället slulle enligt de objektiva förändringslagar, som Marx och Engels upptäckt, komma att övergå till socialism. Om detta var det moraliskt rätta eller inte blev oväsentligt. Historiens gång befinner sig bortom gott och ont.

För utilitarismen var det ovan nämnda moraliska problemet länge en fråga utanför lärans domäner. Men en av de sista stora utilitariterna, Henry Sidgwick (1838-1900), var inne på hur frågan skulle lösas genom sin s k kanslihusutilitarism. Han menade att den bästa utilitaristiska styrningen av samhället var att besluten i hemlighet utarbetades av de styrande inom kanslihuset enligt "de rätta" principerna och därefter omsattes i samhället utan att man nödvändigtvis skulle behöva hänvisa till utilitaristiska nyttokalkyler för att motivera sin politik.

Den moderna utilitarismen är inte lika oförblommerad vad beträffar frågan hur den politiska styrningen skall gå till. Men dess starka intresse för hur en tredje part skall offra någras lycka för att öka andras pekar onekligen på att staten är denna tredje delatagare. I annat fall skulle ju uppmärksamheten mera kunna läggas vid den enskildes "plikt" att offra sig själv för att gynna andra. Men detta behandlar dagens utilitarister inte särskilt utförligt. Om alla blev utilitarister skulle däremot "offrandet av andra" bli ett begränsat problem.

För Lenin var moraliska problem bara borgerligt nonsens. Han stod i förbund med historien. För utilitaristerna upphörde det etiska resonerandet i början av 1900-talet när värdenihilismen bredde ut sig. Frågan fick då ingen lösning. När sovjetkommunismen brutit ihop och den politiska filosofin övervunnit nihilismen kan frågan ställas igen: har vi moralisk rätt att begränsa andra människors frihet att själva handla enligt sina egna moraliska principer, som vi dock anser vara fel? Det är en stor fråga som handlar om möjligheterna till objektiva moraliska avgöranden. Har Nina Björk tänkt en tanke åt det hållet?

Gemytlig partiledardebatt utan besked

Partiledardebatten i den form TV4 lyckades ge den är ett nytt fenomen - politikens "infotainment". Några besked fick tittarna inte. Det var en uppvisning i attityder och då lyckades nog Alliansen bättre än kartellen.

I TV4 har det varit pariledardebatt i nästan två timmar. Eftersom ämnena var bestämda av programledningen blev det ingen debatt om jobben och skatterna. Frågan är om det finns så värst djupa meningsskiljaktigheter på andra områden. Det verkar mest vara en attitydfråga.

Först togs problemet med försörjningsbördan upp. Den frågan var aktuell för ett år sedan, men föll tillbaka under förra våren genom uppmärksamheten kring den stora arbetslösheten. Programledarnas försök att dra till med seniorutredningens påstående att hälften av dem som fyllt 65 måste fortsätta att jobba till 79 års ålder avvisades av Göran Persson med all rätt som skrämselpropaganda. Alliansen försökte dra in den miljon eller 1,5 miljon personer (Reinfeldt) som en orsak till att det blir svårt med försörjningen av de äldre. Men ingen tog egentligen ställning till vad programledarna hade tänkt sig: sänkta pensioner och höjda skatter för pensionärer.

Här inträffade en förvånansvärd oenighet mellan Leijonborg och Ohly, som ifrågasatte beräkningen av frånvaron. Ohly trodde tydligen att här ingick föräldralediga och studerande. Det tog en lång stund innan Leijonborg fick ge en definition och hur Ohly ställde sig till sin egen missuppfattning fick tittarna inte reda på.

Globaliseringen skulle sedan debatteras. Men ingen kunde klargöra att vi både måste satsa på att få ökad sysselsättning i tjänstesektorn för jobbens skull och på spjutspetsutbildning och skattesänkningar för att kunna konkurrera med nya högteknologiska produkter när globaliseringen fortgår. På kort sikt är Sverige likt ett oljeland, som Persson uttryckte saken - men hur många förstod att han syftade på det jättelika överskottet i bytesbalansen?

Utbildningen återkom, men att Sverige satsar mest i världen på grundskolan framkom inte. Däremot villa många ha bättre ordning. Det var bara Ohly som motsatte sig detta genom att påstå att ett sådant krav är detsamma som återgång till kadaverdisciplin med piskan i hand! [osakligt!] Tidigare betyg blir resultatet av en borgerlig valseger stod klart, men om det skulle bli fortsatt oordning med regeringskartellen framkom inte.

Den tidvis snåriga debatten om friskolorna gav inte några interesanta besked. Den skulle ha kunnat bytas ut mot en mera organiserad skattedebatt. Nu framkom kvällens enda nyhet: Göran Persson skulle nog vilja sänka bolagsskatten för att få hit flera utländska investeringar [och uppköp] men det är Lars Ohly som bestämmer. Och han sa tydligt "njet!". En löjeväckande oenighet inom regeringskartellen uppdagades.

Tonläget i debatten var trevligt och gemytligt. Det var en uppvisning i "infotainment" som vilken annan irrelevant TV-tävling som helst. Detta förstärktes av den avslutande lottningen där alla skulle säga något vänligt om en motståndares person. Politik är inte längre sakfrågor.

Leder sämre anställningsskydd till fler jobb?

Förre LO-mannen Edling och tidigare socialdemokratiske ministern Nygren föreslår svagare LAS för att skapa fler jobb. Men de har inte visat hur den dryga miljon som står utanför skulle minska i antal. Här hänvisar de till ökad efterfrågan.

I Dagens Nyheter publicerar idag 19/2 den förre utredaren på LO, Jan Edling, och den förre samordningsministern (s), Jan Nygren, en debattartikel med rubriken "Fler nya jobb med svagare las och tvåårsgräns för a-kassan". Här finns en del fakta såsom att 80 000 av de idag 375 000 arbetslösa har varit arbetslösa mer än två år under den senaste tioårsperioden. Och mer än en fjärdedel av dessa är födda utomlands. Drygt en miljon står utanför och det motsvarar 20 procent av alla 20-64 år.

Edling och Nygren har som huvudbudskap att utforma en en modern arbetsmarknadspolitik. Denna politik är inte ämnad att skapa fler jobb. För denna uppgift behövs åtgärder "som ökar den nationella och globala efterfrågan på varor och tjänster".

Arbetsmarknadspolitiken bör reformeras så att a-kassan efter två år upphör och ansvaret tas över av kommunerna med statligt stöd. Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen bör avskaffas och en obligatorisk företagshälsovård inrättas. "Flexicurity" bör prövas i form av lättare uppsägningsmöjligheter för arbetsgivarna kombinerat med höjd a-kassa. Fler skulle då få jobb i konjunkturuppgångar men fler skulle bli uppsagda vid nedgångar. Det är ett önskemål som gamla SAF drev i många år utan framgång.

Till detta har författarna några lösa idéer om bättre matchning, kompetenskonton och rörlighetsfrämjande åtgärder. Sammantaget förefaller inte några konkreta åtgärder för väsentligt fler i arbete ha presenterats. Allting hänger på de tre raderna om behovet av ökad efterfrågan. Kommer bara denna till stånd lär de andra föreslagna åtgärderna vara ändringar i marginalen.

Den väsentliga arbetsmarknadspolitiska frågan är om den dryga miljon personer som nu står utanför i någon väsentlig mån kommer att minska i antal om efterfrågan ökar kraftigt. Eller måste Riksbanken snabbt sätta stopp för en förbättring med hjälp av kraftiga räntehöjningar? I tabellen nedan visas hur Konjunkturinstitutet förutser att beroendet av offentliga bidrag kommer att utvecklas:

Som framgår av tabellen kommer endast 11 000 färre personer att försörjas med bidrag i år än förra året. En litet större förbättring inträffar 2007 men fortfarande är antalet drygt en miljon heltidsarbetande. Det är därför nödvändigt för KI att anta att räntan kommer att höjas de närmaste två åren, om än i långsammare takt än bedömare inom det ekonomiska etablissemanget.

Edling och Nygren "svär visserligen i kyrkan" men jag kan inte se att deras förslag väsentligt skulle ändra siffrorna i tabellen.

Halvera arbetsgivaravgifterna - tre ekonomer

Riksbanken borde inte höja räntan

Hög arbetslöshet och sjunkande inflation i januari borde medföra att Riksbankens aviserade räntehöjning nästa vecka skjuts på framtiden. Johan Schück i DN gör en liknande analys idag som jag framfört de senaste dagarna.

Riksbanken kommer att få kritik efter nästa veckas räntebeslut, hur det än blir, menar Johan Schück i Dagens nyheter idag 18/2. Han menar att det kanske fortfarande är mer sannolikt att det ändå blir en räntehöjning. Vice riksbankschef Irma Rosenberg gick ju ut i början av veckan med ett tydligt budskap om räntehöjning. Det kan ha visat sig vara förhastat och bygga på en verklighetsbild som redan är överspelad, menar Schück. Han anspelar på den nya information som sedan kommit från SCB som visar oväntat låg inflation och sjunkande priser med 0,8 procent mellan december och januari, samt den oväntat höga och stigande arbetslösheten i januari enligt AKU.

Kritiken mot en räntehöjning kommer att riktas mot Riksbanken från politiskt håll [läs regeringen], från fackliga organisationer och från Konjunkturinstitutet,enligt Schück. Från politiskt håll är det enligt min mening befogat att vara orolig av valtaktiska skäl. Även om de stora effekterna av en åtstramning av penningpolitiken inte kommer förrän om ca 18 månader kommer hushållen ändå att påverkas ganska omgående: tillgångspriserna trycks tillbaka och en större försiktighet att konsumera riskerar att bli följden. Det hämmar skapandet av nya jobb redan före valet. Även de fackliga organisationerna har anledning att vara oroliga av samma skäl.

Konjunkturinstitutet menar att det inte finns fog för räntehöjningar nu för att undvika mer än två procents inflation om två år. Det är därför motiverat att vänta med räntehöjningarna tills läget klarnar. Men om man är ute efter att sänka priserna på bostäder för att undvika en "bubbla" lyssnar Riksbanken inte på argument som enbart fokuserar på inflationsmålet.

Jag tycker att Riksbanken borde presentera en fullständig översikt över kreditinstitutens krav för att bevilja nya krediter. Det är ju redan så att ett antal av dem kräver att en låntagare skall klara 5-7 procents ränta i framtiden. Men om de andra som hittills vägrat att ange sina krav för beviljandet av nya lån ligger väsentligt lägre skulle det finnas skäl att höja räntan för att undvika destabiliserande höjningar av fastighetspriserna. Om detta får anses vara ett tillräckligt skäl är dock tveksamt - Riksbanken har enligt reglerna enbart att beakta hur stor inflationen skall bli om två år med och utan räntehöjningar.

Det borde därför finnas goda möjligheter för Riksbanken att utifrån en realistisk inflationsprognos som beaktar den låga januarisiffran hävda att det för närvarande inte finns någon fara för att inflationen skulle bli för hög om två år. Detta skulle dessutom kunna underbyggas med ett en politisk spekulation om valutgången. Om Alliansen vinner valet kommer dess jobbavdrag och reduceringar av sjukpenning och a-kassa att öka arbetsutbudet högst väsentligt. Då kommer den ökade arbetslösheten och benägenheten att söka jobb utan att vänta på det "högbetalda drömjobbet" att pressa ner löneökningstakten och inflationen. Ju mer sannolikt ett regimskifte blir desto mindre skäl finns det att höja räntan för Riksbanken.

Johan Shück menar att Riksbanken kommer att tona ner den låga inflationen och den höga arbetslösheten i januari med motiveringen att dessa värden kan bero på tillfälligheter. Förvisso kan Riksbanken försöka med detta men då är det argument som framförts av Konjunkturinstitutet mer relevant: om siffrorna för januari är svårtolkade finns det anledning att invänta siffrorna för februari innan något beslut fattas. Det är bara halsstarrig prestigebundenhet som skulle förhindra detta.

Vi får besked torsdag morgon. Därefter tas nästa beslut i slutet av april och sedan i veckan före midsommar. Det borde därför finnas anledning att få klarhet i om det skall komma fler stimulanspaket från regeringen under våren, vilket de optimistiska uttalandena från Hans Karlsson tyder på. Om dessa bygger på att regeringen planerar fler konstgjorda jobb för att få ner arbetslösheten till 4 procent i maj borde Riksbanken få reda på detta för att kunna bedöma arbetsmarknadens inverkan på inflationsmålet. Men av valtaktiska skäl kommer regeringen inte att säga något före Riksbankens räntebelut...

Riksbankens inflationsprognos 2006:1, bloggen 23/2-06

Kan en marxist förorda yttrandefrihet?

Historikern Åsa Linderborg har kommit med ett tungt bidrag i striden kring Ordfront. Det utgör till stor del en plädering för den borgerliga yttrandefriheten och publiceras i kommunisttidningen Flamman.

Det har pågått en strid inom vänsterföreningen Ordfront som utger Ordfront Magasin. Den har gällt huruvida man får ifrågasätta sådant som bilden av etnisk rensning i det forna Jugoslavien. Tydligen har föreningen fört en synnerligen hårdför politik mot redaktionen eftersom reaktionerna har blivit sådana att man åberopar yttrandefriheten mot "den liberala falangen" som velat strypa debatten. Från den nyligen utkomna antologiboken "Pudelns kärna" som handlar om ordfrontsfejden har kommunisttidningen Flamman publicerat den marxistiska historikern Åsa Linderborgs bidrag.

Det är ett vältaligt försvar för yttrandefriheten i allmänhet och dessutom ett angrepp på fega liberaler som velat undertrycka den. Dessutom förefaller Linderborgs bidrag också vara ett angrepp på den segrande falangen i striden.

Som radikal liberal känner man igen en del av Linderborgs svårigheter att bli publicerad. Därför skulle man kunna tro att hon uppriktigt och äkta är för yttrandefrihet i största allmänhet. Men är det så? De som anlägger ett vänsterperspektiv på samhällsförändringar och i synnerhet de som intar en marxistisk hållning kan alltid misstänkas för att enbart delta i den redan determinerade klasskampen. Allt vad de säger har därmed bara ett syfte: att bidra till proletariatets seger i den oförsonliga kamp som pågått under sekler.

Om det är till fördel för socialismens seger att yttrandefriheten kan stärkas är det motiverat att förorda ökad yttrandefrihet. När segern väl är vunnen måste förekomsten av yttrandefrihet bedömas mot bakgrund av hur starka de kontrarevolutionära krafterna - eller skall vi säga de kontrasocialistiska grupperna - är och om de utgör ett hot mot de uppnådda segrarna. Det tråkiga med socialistiska intellektuella är att de aldrig kan tas på allvar. Vad de säger riskerar att enbart vara instrumentaliseringen av kampens aktuella manifestationer.

Det hindrar inte att det ibland finns konkreta sakbeskrivningar som förtjänar att tas på allvar. Men då måste det finnas säkra belägg som går att kontrollera. Tyvärr kan det ibland vara svårt att urskilja det värdefulla bland ordmassorna. Marxistiska skribenter har en benägenhet att bli mångordiga. Linderborgs inlägg är inte kort. Jag skulle tro att hon hade kunnat säga samma sak med en tredjedel så många ord.

Hur kan det då komma sig att en kommunisttidning som Flamman publicerar detta? Om redaktionen innerst inne var anhängare av yttrandefriheten skulle ju resultatet kunna bli att den samhällsförändring som kom till stånd inte alls skulle överensstämma med kommunisternas förutfattade meningar. Måste man inte omge begreppet 'yttrandfrihet' med ett inskränkande epitet såsom "borgerlig" eller "kapitalistisk" och i slutändan förorda "sann" yttrandefrihet?

Eller har Åsa Linderborg gjort sig skyldig till "högeravvikelse" när hon fått känna på hur den gamla "1970-talets repressiva sektvänster (liksom för övrigt även Zaremba)" behandlar oliktänkande? Kanske är det istället en ny variant av vänsterns inre stridigheter som vi nu ser prov på? Redan gamle Kalle Marx hade en förkärlek för utrensningar och angrepp i pressen. Inte för inte kallades han en tid för "bandhunden" för sitt skällande.

Hans Karlsson fick underkänt i P1

Tre praktiserande ekonomer ansåg att arbetslivsministerns förutsägelse om 4 procents arbetslöshet i maj var felaktig. Vi ser av diagrammet för de två senaste årens månadsutveckling att Karlssons uttalande är grundlöst om inte något ytterligare jobbpaket genast kommer.

I radions P1 går ett program varje fredag som heter "Pengar". Där brukar tre praktiserande ekonomer kommentera den ekonomiska utvecklingen. Idag 17/2-06 var det Dag Lindskog, chefekonom på DnB Nor, Barbro Wickman-Parak, chefekonom på SBAB och Olle Djerf, ekonom i industrins ekonomiska råd som inledde sin diskussion med att analysera arbetslivsminister Hans Karlssons påstående i SvD och A-ekonomi att arbetslösheten till sommaren skulle kunna bli 4 procent. Han säger ordagrant att han tror att till maj/juni skall arbetslösheten komma ner till 4 procent, möjligen några tiondels procentenheter däröver.

Ingen av de tre ekonomerna trodde på att detta skulle bli möjligt. Men de diskuterade inte vidare kring varför Karlsson nu gör ett sådant optimistiskt uttalande. Inte heller att det skulle fordra ytterligare åtgärder. Av nedanstående diagram för arbetslösheten i procent framgår att det torde vara omöjligt att komma ner till 4 procent i maj så länge prognoserna inte talar om en kraftig effekt från konjunkturförbättringen på arbetslösheten. Det gör de inte.

Arbetslöshet i procent månadsvis enligt gamla och nya AKUVi ser att värdet i januari 2006 (en romb på y-axeln) ligger på 6,3 procent. Enligt SCB:s korrigering skulle värdet för den blåa kurvan ha varit 5,9 procent - alltså något ovanför den svarta kurvan. Förra året var arbetslösheten 5,2 procent i maj. Om den dåliga siffran för januari visar att en försämring inträffat som fortsätter skulle siffran i maj kunna ligga kring 5,5 procent. Det skulle bli en katastrofal siffra för Hans Karlssons personliga trovärdighet och mycket allvarligt för regeringens strategi att säkra valutgången med åtminstone kosmetiskt acceptabla siffor för arbetslösheten.

Därför borde debatten nu handla om varför Karlsson säger detta om 4 procents arbetslöshet. Måste inte hans utspel bygga på nya paket som skall skapa konstlade jobb? Hur ser dessa ut? Kommer de att kunna få effekt tillräckligt snabbt? Kan vi få en förklaring av arbetslivsministern?

Ökad arbetslöshet och reducerad inflation i januari

På ett år har den öppna arbetslösheten enligt SCB ökat med 21 000 personer. Samtidigt har inflationstakten minskat med en tredjedel till 0,6 procent. Ändå förväntas räntan höjas nästa vecka. Det kommer att förvärra siffrorna.

Idag utdelade Statistiska centralbyrån två rejäla smockor mot det ekonomiska etablissemanget och de styrande politikerna. Det kom två pressmeddelanden om arbetslösheten och priserna i januari 2006. Arbetslösheten steg med 21 000 personer i januari i år jämfört med januari 2005. Denna förändring är visserligen inte riktigt statistiskt säkerställd men är ändå med stor sannolikhet illavarslande.

Inflationen sjönk i januari till 0,6 procent på 12-månadersbasis jämfört med 0,9 procent i december. Det var i och för sig inte helt oväntat eftersom initierade bedömare varit medvetna om att hyreshöjningarna i januari skulle bli obetydliga. Höjningarna i januari 2005 upphörde alltså nu att slå igenom på månadssiffrorna. Men det är ändå en missräkning för alla inom det ekonomiska etablissemanget som varit så angelägna om att argumentera och verka för att räntan borde höjas.

Riksbanken verkar att ha pratat fast sig för ett antal räntehöjningar under våren, vilket synes ha skett delvis på grundval av vad etablissemanget ansett om riskerna för en fastighetsprisbubbla och liknande och inte på rent sakliga grunder om vilken inflation som är sannolik om 1-2 år framåt i tiden. Den obetydliga inflationen och den stigande arbetslösheten borde medföra att den räntehöjning, som alla tror kommer att beslutas på onsdag i nästa vecka, inhiberas. Det skulle bli snöpligt och den nye riksbankschefens sturska prestigebundenhet kommer att bidra till att han ändå försöker genomdriva höjningen.

Arbetslösheten var i januari 283 000 personer eller 6,3 procent. Förra året var den 262 000 personer eller 5,9 procent (korrigerat för nya AKU). Dessutom rapporterar AMS att 134 000 personer deltog i arbetsmarknadsprogrammen eller 3,0 procent. Det är 6 000 fler än förra året. Däremot rapporterar AMS en helt annan utveckling av arbetslösheten (dvs anmälda vid förmedlingarna). Den har minskat med 3 000 på ett år till skillnad från SCB:s ökning med 21 000.

Konsumentprisindex blev i januari 279,59 (1980=100). Det är en ökning på 12 månader med 0,6 procent och en minskning av inflationstakten med en tredjedel sedan i december. Då var takten 0,9 procent. Riksbankens inflationsmål på 2 procent (+/- 1 pe) har alltså underskridits ännu mera i januari än i december. Den effekt, som kommer från hyreshöjningarna, kommer att fortsätta ända till december. I januari -07 kan det bli höjda hyror och därmed högre inflation på grund av räntehöjningarna som alltså blir delvis något av en självuppfyllande profetia.

Höjd ränta och stigande arbetslöshet borde redan i år ställa till problem för regeringen att få godkänt av väljarna för sin svaga sysselsättningspolitik. Hans Karlssons påstående i tisdags att regeringen klarar 4-procentsmålet för den öppna arbetslösheten redan till sommaren framstår som allt sämre underbyggt. Han borde komma med seriösa belägg för sina påståenden, annars måste vi tro att det bara var ett led i socialdemokraternas valupptakt i veckan som SvD:s Näringsliv gått på av någon anledning.

Riksbanken borde inte höja räntan, boggen 18/2-06

Regeringen klarar arbetslösheten?

Hans Karlsson tror att regeringen klarar målet 4 procent till sommaren. Det måste bygga på att ett nytt sysselsättningspaket kommer att presenteras snart. Men även då är svårigheterna stora enligt Konjunkturinstitutet att skapa konstgjorda jobb.

Till sommaren blir den öppna arbetslösheten 4 procent, hävdade arbetslivsminister Hans Karlsson i SvD igår 14/2-06 (u l). Regeringen skulle alltså klara målet och därmed tysta kritiken mot den kraftlösa sysselsättningspolitiken - helt enligt den plan Göran Persson linjerade upp i sitt tal i Björkvik 7 augusti förra året. Kanske är det förra veckans ljusa konjunkturprognoser från SEB och Nordea som ligger bakom Karlssons optimistiska bedömning.

Men i själva verket är SEB:s prognos för den öppna arbetslösheten sämre än den prognos Konjunkturinstitutet kom med i december 2005. SEB förutser en nedgång till 5 procents arbetslöshet i mitten av 2006 och sedan en utplaning på denna nivå resten av året och 2007. KI förutser till en början samma utveckling men sedan en ytterligare nedgång andra halvåret i år till en utplaning vid 4,3 procent i början av 2007, se diagrammet nedan:

Vad finns det då för grund till Hans Karlssons optimism? De stora vinsterna 2005 kommer att öka bolagsskatteintäkterna i år (sedan blir det sämre för verkstadsindustrin). Det betyder ökat överskott i de offentliga finanserna och ett kameralt utrymme för ytterligare stimulansåtgärder. Arbetslivsministern måste ha ett nytt sysselsättningspaket i åtanke - allt för att vinna valet med konstgjord andning. Redan nu är det påtagligt hur valtaktiskt anpassade de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är. Enligt KI får vi en topp under andra halvåret i år, se nedanstående diagram:
Det regeringen möjligen kunde oroas av är att åtgärdernas topp ligger för sent under året för att ha verkligt stor effekt på valrörelsen. Detta är också ett aber för Hans Karlssons bedömning om den förutsätter ytterligare åtgärder. Det är inte bara att "trycka på en knapp" så har ett antal nya konstlade jobb skapats nästa månad. KI bedömer exempelvis att det stora sysselsättningspaket som presenterades i budgetpropositionen i september 2005 på ca 55 000 personer inte fullt ut kommer att förverkligas på grund av organisatoriska problem. Omkring 15 000 jobbb och utbildningsplatser uteblir.

Dessutom kommer de konstlade jobben att tränga ut riktiga jobb till hälften. Det gäller dock inte utbildningsåtgärder. Därför räknar KI med en verkningsgrad på 65 procent för antalet nya jobb som kan minska arbetslösheten. Jag får 65 procent av 40 000 till 26 000 nya jobb och utbildningstillfällen. Det måste bli ännu svårare att längre fram i vår hetsa fram ytterligare sådana med samma teknik. Här finns ett starkt skäl att ställa arbetslivsministern till svars för de sangviniska bedömningar han gör!

Konservatismens drömsamhälle enligt SVT

Mer makt åt kungahuset och mindre socialbidrag. Så skulle det konservativa drömsamhället skilja sig från dagens enligt UR. Den kompletta bilden saknades i ett TV-program som mest handlade om amatörernas definition av konservatism. Läs rekonstruktionen!

I det tredje programmet i UR:s serie om politiska ideologier behandlades igår (13/2-06) konservatismen. Prgramledaren Emil Nikkhah åkte runt till olika ställen med början på moderaternas partistämma. Där fick han beskedet att moderatledaren Fredrik Reinfeldt nog hade vissa sympatier för konservatismen. Han menade att den innebar att politikerna inte skulle förändra samhället snabbare än att människorna "förstår och hänger med".

Historikern Torbjörn Nilsson fick uttala sig och framhöll att konservatismen vill bevara det som är bra. Idén är mycket av en försvarsideologi mot revolutionära förändringar och för det bestående samhället. Detta illustrerades med giljotinen i flitigt bruk under den franska revolutionen och hur de konservativa bromsade rösträtten och sociala reformer under 1900-talets början i Sverige. Här föreligger något av ett sakfel. Den franska revolutionen består som alla vet av två revolutioner, där Bastiljens stormning 14 juli 1789 och pariskommunens fängslande av kungen 10 augusti 1792 utgör riktmärken. Den senare var ingen riktig revolution utan en sorts statskupp som senare övergick till skräckväldet då giljotinen kom till användning (kungen avrättades i januari 1793).

Konservatismens ideolog, engelsmannen Edmund Burke, skrev sin bok Reflexioner om den franska revolutionen redan 1790 och har därför inte vänt sig mot skräckväldets giljotineringar i explicit mening även om han varnade för att revolutionen skulle komma att urarta.

TV-programmet dominerades av ganska perifera inslag om vad olika personer lade in i begreppet konservatism. Här debatterade den konservative Johan Tralau med den liberala Birgitta Ohlsson (fp) om fri abort, homoäktenskap och föräldraförsäkringens delning mellan män och kvinnor. Historikern fick sammanfatta att konservatismen handlar om bevarandet av familjen, kyrkan, försvaret, det privata ägandet och att man är för det gemensamma bästa. Inget parti är idag konservativt men kristdemokraterna är kanske det som ligger närmast.

Detta förnekade emellertid kd:s partiledare Göran Hägglund, som istället drog fram en variant av den "gyllene regeln" som kd:s ledstjärna - vi skall behandla andra som vi vill att de skall behandla oss. För att bevisa motsatsen drog programmet fram pingströrelsen och religionens betydelse vid kd:s bildande 1964.

Hur ser då drömsamhället ut?

Ett kort inslag föreöll att återföra programmet till huvudfrågan: hur ser det konservativa drömsamhället ut? Men svaret var mycket rumphugget: detta samhälle skulle ha inneburit större hyllningar av kungahuset och mindre utbetalningar av socialbidrag! Därför finns det anledning att fundera litet mera på denna fråga för en rekonstruktion. Jag skall ge en snabbskiss på hur jag bedömer att ett konservativt drömsamhälle skulle kunna se ut idag om förändringarna efter ståndsriksdagens avskaffande hade gått i konservativ anda.

Statsstyrelsen hade naturligtvis haft ett antal bromsande mekanismer: viss makt åt kungen, tvåkammarsystem med begränsad rösträtt och konstitutionella begränsningar av beskattningen. Detta hade lett till fortsatta spannmålstullar och andra handelshinder med en långsammare industrialisering och urbanisering som följd. Välståndet hade varit lägre men motargumentet hade varit att "andliga värden är så mycket viktigare än snöd materialism".

Sverige hade varit ett klassamhälle där överheten både hade ett ledande inflytande och en god levnadsstandard. Man föds in i sin klass utom några få läsbegåvningar från undersåtarna, som skulle få studera vidare med stipendier. Många fortsätter med faderns yrke. Den personliga friheten är begränsad för undersåterna genom regleringar av bosättning, yrkesval, giftermål, kort fritid, krav på åhörandet av uppbyggliga föreläsningar och ev gudstjänster. Men inte heller översåtarna har så mycket individuell frihet - den goda levnadsstandarden räknas inte som frihet - eftersom de är bundna av regler, plikter och konventioner för att kunna vara socialt accepterade. Formellt skulle likhet inför lagen kunna tillämpas.

Alla skulle ha sin plats i det konservativa samhället. De som inte kunde hitta ett arbete för att trygga sin utkomst skulle tas omhand i statliga arbetsinrättningar. Några lösdrivare eller tiggare skulle inte finnas och därför inte heller några socialbidrag. Några stora fackföreningar skulle inte tillåtas, samordnade strejker skulle sannolikt vara förbjudna. Å andra sidan skulle också företagens "profitlystnad" hållas tillbaka av staten. Alla skulle få sjukvård och pension men överheten skulle kunna betala för bättre behandling och bättre förmåner.

Det konservativa drömsamhället skulle mycket väl kunna tillåta aborter i de fall inte social kontroll av sedeslöst leverne och preventivmedel skulle hjälpa. Likaså skulle homoäktenskap kunna tillåtas. Konservatismen skulle också kunna tillåta skiljandet av kyrkan från staten. Allt detta skulle ta sin tid men det finns inte något specifikt kristet eller samlevnadsmässigt i dess ideologiska idé förutom att familjen är den primära enheten i samhället. Skilsmässor skulle vara svåra och den sociala kontrollen av sex före äktenskapet hård.

Om vi frångår förleden "dröm-" i analysen kan vi sannolikt konstatera att detta samhälle inte är stabilt utan att det kompletteras med starkare repressiva inslag. Censur, förföljelse av oliktänkande och förvisningar riskerar att bli det praktiska resultatet. Dessutom öppnar det för hänsynslösa lycksökare att ta sig upp inom systemet med det enda syftet att gynna sig själva på bekostnad av alla andra.

Förra programmet om socialismen 7/2. Nästa program om feminismen 21/2 (bloggen)

Ideologier och frihet

Av våra fyra ideologier socialliberalism, socialism, konservatism och klassisk liberalism är de tre första emot friheten, ofta till förmån för materiell trygghet för viktiga grupper. Det är dock enbart den äldre konservatismen som ser individuell frihet som ett moraliskt ont.

Den politiska filosofin har upplevt en renässans sedan John Rawls publicerade stin bok "En teori om rättvisa" 1971. Samtidigt fick vi politiska ledare som var intresserade av mera frihet: Gösta Bohman för de svenska moderaterna, Thatcher och Reagan i England och USA. Dessutom föll den praktiska socialismen ihop och dess dominans över den ideologiska debatten försvann. Vi ser idag intresset för politisk filosofi i den TV-serie som UR producerat om politiska ideologier (konservatismen ikväll 20:30).

Länge var "arbetarproblemet" centralt för den ideologiska debatten. Det handlade om varför arbetarna hade så låg levnadsstandard i de nyligen industrialiserade länderna. Konjunktursvängningarna var våldsamma och i lågkonjunkturerna utbröt ren misär på många håll. Men idag har detta problem sjukit undan till doktrinhistoriens mera dammiga avdelningar. Vad som fått mera uppmärksamhet är istället frihet och rättvisa - de två fundamentala utgångspunkterna i Rawls teori.

Kanske är det så att vi måste se på de politiska ideologierna i helt nytt ljus utifrån olika definitioner om frihet och rättvisa. Socialismen är visserligen inte en ideologi som vill öka den individuella friheten (med undantag för tillgången på sex) och som inte erkänner begreppet rättvisa. Men man kan ändå se socialismen som en lära som pragmatiskt vill ha bort orättvisor som uppstår genom monopol och som visionärt vill uppnå det som kan kallas "materiell frihet" till priset av inskränkt individuell frihet - frihetsdefinitionerna nr 4 respektive nr 1 i min artikel om definitioner förra året.

Mot socialismen kan liberalismens två ideologier ställas: klassisk liberalism och socialliberalism. Den klassiska betonar frihetens moraliska aspekter för individen och har inte något att säga om "materiell frihet" - snarare tvärtom: det är inte riktig frihet vi då talar om. Socialliberalismen är traditionellt ute efter att lösa "arbetarproblemet" och förordar därför kraftiga ekonomiska omfördelningar som fordrar betydande inskränkningar i den personliga friheten.

Mot socialismen och liberalismen har också konservatismens politiska ideologi ställts. Den är svårare att få grepp om eftersom konservatism också kan ses som en (politisk) attityd till förändringar. Den äldre typen av konservatism såg samhället gärna som stabilt feodalt. Handel, industrialism, utbredd penninghushållning var man skeptisk till. Samhället skulle bygga på klasser som man föddes till där den individuella friheten inte var någonting av högre värde. Vanligt folk skulle lyda reglerna och överheten. Överheten själv hade andra förpliktelser som inte heller gav så mycket frihet och valmöjligheter. Däremot var reglerna utformade så att överheten åtnjöt ett betydande mått av "materiell frihet" (enligt socialistiska kritiker hade överheten också tillgång till "fri sex").

Tre av fyra emot frihet

Om vi skulle se mer abstrakt på dessa fyra ideologier kan vi konstatera att tre av dessa är fokuserade på "materiell" och inte på individuell frihet. Detta har att göra med arbetarfrågan. För konservatismen borde arbetarproblemet aldrig uppstå eftersom sådana påfund som fabriker, massproduktion och fjärrhandel är artfrämmande och oönskade. För socialismen och socialliberalismen blev industrialisering och urbanisering det som gav dessa ideologier existensberättigande. Antingen återskapar vi ett modernt "feodalsamhälle" i någon sorts statssocialistisk version eller också omfördelar vi kontinuerligt resurser till de grupper av arbetare som så notoriskt tycks ha svårt att få en hygglig levnadsstandard.

Om nu den materiella utvecklingen kommit så långt att arbetarproblemet inte längre är särskilt brännande framstår de tre ideologier, som betonar "materiell frihet", inte längre som lika moderna och aktuella. Den klassiska liberalismen borde därför ha en viss möjlighet att breda ut sig. Den var skapad (av bl a John Locke) för en samhällsgrupp på 1600-talet som redan då hade löst en hel del av de materiella försörjningsproblemen. Det blev därför viktigt att också kunna stå fri mot centralmaktens krav på underkastelse eller liknande krav från feodala småpåvar. Men den historiska bakgrunden bromsar.

Moralisk och pragmatisk frihetskritik

Konservatismen är den ideologi som till stor del moraliskt tar avstånd från individuell frihet. Frihetstendenserna vid den franska revolutionen sågs som ett utslag av "frihetsraseri" som inte hade något positivt värde. Tvärtom hotade friheten den verkliga friheten som då var detsamma som "säkerhet". Frihet var helt enkelt säkerhet för liv och lem och egendeom. Individuell frihet för den stora massan utan visdom och dygd var enligt Edmund Burke "det största av allt ont som tänkas kan; ty det är galenskap, synd och dårskap utan uppfostran eller återhållsamhat".

Socialismen vänder sig moraliskt mot den ekonomiska friheten - främst friheten på marknaden, den fria konkurrensen och "schackrandet". Det är bourgeoisins frihet som skall avskaffas till förmån för ett materiellt bekymmerslöst liv för proletariatet. Detta samhälle måste i praktiken använda medel som är starkt frihetsinskränkande på alla individer, men det får antagligen ses som ett pris man får betala för de materiella fördelarna som socialismen troddes medföra.

Socialliberalismen inklusive socialdemokratin vänder sig också mot den ekonomiska friheten men har betydligt mindre långtgående recept för restriktionerna. Det kan både röra sig om arbetsrättslagstiftinng och konsumentlagstiftning samt under en stor del av 1900-talet en relativt rigorös stabiliseringspolitiskt motiverad reglering. På det sociala området är dock frihetsinskränkningarna mer allvarliga, både i form av tvingande statlig produktion och i form av stora enhhetslösningar som inte tillåter individuella variationer. Även här är en stor del av inskränkningarna pragmatiskt motiverade även om det finns starka inslag av moraliskt motiverad paternalism. Till allt detta kommer också de frihetsinskränkningar som erfordras för att i Sverige åstadkomma en stark omfördelning och utjämna inkomsterna längre än i så gott som alla andra länder.

Slutligen skulle också demokratin som politisk ideologi kunna nämnas som en moralisk motståndare till individuell frihet. Ibland förefaller det som om den demokratiska processen och majoritetsbeslutet har ett egenvärde framför att låta folk bestämma själva. Hur detta mera konkret skulle kunna motiveras moraliskt återstår dock att undersöka.

En kuriositet i sammanhanget är det svenska språkbruket att kritisera olika politiska företeelser med argumentet att de är odemokratiska när man menar att de bygger på godtyckligt utövat tvång utan rationell motivering. Demokrati betyder tydligen ofta "frihet" i vanligt folks språkbruk.

Ljuger Marita Ulvskog?

Får ett seriöst politiskt parti ta till grova osanningar för att mobilisera sina sympatisörer? Ulvskog har fel och Östros rätt i frågam huruvida det föreligger en konspiratorisk investeringsstrejk från näringslivet - investeringarna stiger brant uppåt.

Socialdemokraternas partisekreterare gick i onsdags ut med en anklagelse att Sveriges storföretag gått i investeringsstrejk för att hjälpa den borgerliga sidan i årets valrörelse:

- Varför investerar de inte i Sverige under detta valår? Är det ett hot som ligger där? Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att tro att storföretagsledarna ligger lågt med att göra sådant som innebär att det skulle bli ännu tydligare att Sverige går väldigt bra och att det blir ännu fler jobb i Sverige, säger Marita Ulvskog till TT. (N24 8/2)

Detta opponerade näringsminister Thomas Östros mot i Dagens Eko 9/2, där han menade att investeringarna ökar med 20 procent:

Erik Boman: "Men ligger det inget i det Marita Ulvskog var inne på igår om att företagens höga utdelningar och låga investeringar skulle ha samband med att det är valår?

– Nej, det tror jag inte ett ögonblick på. Vi ser att industriinvesteringarna ökar med 20 procent det senaste året. Däremot syns det tydligt att vi närmar oss val när vi ser hur organisationen Svenskt näringsliv agerar, allt mer politiskt, för ett systemskifte och för att stödja moderaterna. Det är ett bekymmer i sig, säger Östros."

Vem har rätt? Och hur kan det komma sig att socialdemokraterna under den, som många anser, auktoritäre Göran Persson inte kan bestämma sig för om näringslivets viktigaste företagsledare är fiender som går borgarnas ärenden eller om de under omständigheterna gör ett hyggligt jobb? Har Marita Ulvskog förläst sig på Ayn Rand eller den stora artikel om denna författare som fanns i en av morgontidningarna 7/2 där intrigen i hennes stora roman "Och världen skälvde" just är en investeringsstrejk mot det vänstervridna USA på 1950-talet?

Låt oss titta på vad som sägs om investeringarna i Konjunkturinstitutets rapport från december 2005. I nedanstående diagram visas industrins investeringar i procentuell ökning per kvartal (staplar) och som absolutvärde i mdr kr (heldragen kurva):Vi kan här främst se en mycket kraftig uppgång av industriinvesteringarna sedan botten första kvartalet 2004. Nivån 2006 förutses bli lika hög som år 2001 och därefter fortsätta att öka även 2007. Däremot är den procentuella förändringen inte så hög som Östros anger, vilket är svårt att utläsa ur kvartalsstaplarna. Men ökningen var 12 procent förra året och förutses bli fem procent i år, vilket framgår av nedanstående årsbaserade tabell från decemberrapporten -05:
Östros har alltså mera rätt än Ulvskog när vi tittar på statistik från Konjunkturinstitutet. Det är också uppenbart att man inte kan påstå att det finns skymten till "investeringsstrejk" i institutets brant stigande kurva över industriinvesteringarna. Frågan är hur stora avvikelser från sanningen ett seriöst politiskt parti kan tillåta sig för att svetsa samman loja sympatisörer och få dem att rösta på Ulvskogs parti.

Däremot kan det ändå finnas anledning att argumentera för att det kunde ha varit ännu bättre. Det svenska investeringsklimatet är enligt en undersökning av tidskriften Forbes inte alls lika gynnsamt som i Danmark och Finland, som ligger på första respektive andra plats i en ranking av 135 länder. Sverige ligger på 18:e plats och man pekar på en rad faktorer, bl a hög beskattning och låga incitament till arbete, som orsaker till den dåliga placeringen. (Källa ISA refererad av N24.)

Sist och slutligen är det en fråga om varför Sverige under tio års tid har haft ett helt enastående stort överskott i bytesbalansen, dvs skillnaden mellan export och import av varor och tjänster. Det har legat på 4-6 procent av BNP under hela perioden sedan mitten av 1990-talet vilket aldrig uppnåtts för ens ett enda år sedan 1950 enligt nedanstående diagram från Konjunkturinstitutets rapport:
Detta enorma överskott lånas nu ut för investeringar i andra länder istället för att användas för import av investeringsvaror. På denna punkt finns det anledning till oro på längre sikt. Sverige måste bli mer företagsvänligt för att pengarna skall stanna kvar och skapa jobb i landet.

Se också den ganska lågmälda artikeln "Visst vill vi investera" från Svenskt Näringsliv idag.

Ettårsjubileum för Skattepolitik och samhällsfilosofi

Idag är det ett år sedan som jag startade min blogg. Sammanlagt har jag publicerat 245 bloggposter på ett år - de flesta i form av korta artiklar motsvarande 1-2 A4-sidor. Det kanske är dags att skriva kortare kommentarer.

Mitt syfte är att på det samhällsfilosofiska området tränga ner till grunderna för de åsikter som figurerar i den seriösa debatten. Min ambition är att hitta välgrundade uppfattningar om frihet, tvång, rättvisa, samhälleliga institutioner, moral, människans natur och hur verkligheten fungerar etc. Därför är alla sakliga kommentarer välkomna.

Trots denna ambition kan det förekomma meningsskiljaktigheter. Det är ett välkänt socialpsykologiskt fenomen. Ofta är det helt andra faktorer som bestämmer folks åsikter än en saklig, logisk genomgång av faktabakgrunden i en fråga. Men jag är tacksam för att min verksamhet ändå kan kommenteras på föjande sätt i bloggen "När jag ändå har ordet":

"...vill vi gärna hänvisa till en bloggare vars politiska åsikter vi sällan delar men som utan tvekan måste karaktäriseras som en avancerad intellektuell, nämligen Danne Nordling på Skattepolitik och samhällsfilosofi. Vi vet inte om han försörjer sig på detta men han ställer fundamentala och avancerade frågor om stat och samhälle som verkligen tvingar till eftertanke och självprövning vilket många av hans kommentatorer naturligtvis inte fattat."

Nu vill jag passa på att peka på några praktiska möjligheter att ta del av den tidigare debatten på bloggen. I spalten till höger finns det längst ner under rubriken "Arkiv" två länkar till två olika innehållsförteckningar:

"Rubriker sedan feb -05" som är en kronologisk länkförteckning av alla bloggposters rubriker. Det är ett snabbt sätt att få tag i en äldre artikel om man har ett hum om rubriken och tidpunkten (länk).

"ÄMNESINDELAT INNEHÅLL" är en länk till en länkförteckning som är indelad på ett par dussin olika ämnesområden. Dessa områden är överst förtecknade med egna länkar (bokmärken) i bokstavsordning, som snabbt flyttar betraktaren nedåt i länkspalten som däremot inte är uppställd i bokstavsordning (upp: /\). Först kommer ämnen i aktuella ekonomiska frågor, skattepolitiska frågor, skattefakta, nationalekonomi, allmän politisk filosofi, fördelningsfilosofi, utilitarism, frihet, rättvisa, partipolitik, välfärdsstaten, feminism, socialism samt kommentarer om debatten (länk).

Jag försöker då och då göra summerande bloggartiklar som innehåller många länkar till andra artiklar. Dessutom försöker jag i efterhand komplettera gamla artiklar med länkar till artiklar som är skrivna som en fortsättning av den den första. Här nedan tre exempel på olika metoder att skapa översikt:

Vad behövs för fler jobb? Detta är den första artikeln i en lång serie om hur politikerna kan bekämpa arbetslösheten.

Är utilitarismens moral rimlig? Detta är en artikel som från början sammanfattar 12 argument som senare har utvecklats i 12 separata artiklar.

Ofrihetens politiska filosofi Detta är en sammanfattande artikel om socialismen med hänvisningar till tidigare skrivna artiklar som utvecklar olika delfrågor.

Nu är det dags att utveckla frihetens politiska filosofi.

Ofrihetens politiska filosofi / I

Avskaffad äganderätt och planhushållning innebär ett stort mått av ofrihet. Hur motiveras detta? Är ofrihet priset för välstånd? Eller för rättvisa? Socialismen har ingen politisk teori för sina långtgående anspråk. Det kanske vore att böja sig för bourgeoisins moralfilosofi?

Jag utlovade tidigare (22/11-05) i en artikel om tvånget att jag skulle återkomma till ofrihetens politiska filosofi. Efter min genomgång av socialismen och dess förhistoria samt TVs program om socialismen i UR är det möjligt att göra en preliminär summering av äldre ofrihetsteori. Vi ser klart hur den är utopistisk och perfektionistisk (ex Platon). Det gäller även marxismen trots att Marx' eget framgångsrecept var att slå ner på allt sentimentalt snack om idealsamhällen. Det lilla han sa om socialismen kan klart karaktäriseras som en subjektiv utopi av konstruktivistisk perfektionism (manifestet). Det är helt naturligt eftersom all socialism vid mitten av 1800-talet utgjorde olika mer eller mindre fantasifulla varianter av Thomas Moores Utopia.

Det tråkiga med alla dessa varianter av socialism är att de saknar en teori som skall rättfärdiga att just de konkret beskrivna idealsamhällena är de mest önskvärda. Socialismens ideologer är inte politiska filosofer. De gör det enkelt för sig genom att först säga: "dagens läge är inte bra" och därefter hävda "så här skall vi konstruera ett bättre samhälle" (ex Blancs princip).

Determinism istället för analys av det önskvärda

Karl Marx lyckas till och med med knepet att istället för att framlägga en politisk teori om varför socialismen är det principiellt bästa systemet för framtidens samhälle, så lägger han fram en ekonomisk prognosteori om varför det nuvarande kapitalistiska samhället med nödvändighet kommer 1) att gå under och 2) övergå till någon oklar form av socialism. Han behöver inte ens "göra dygd av nödvändigheten" utan hävdar att det är det oundvikliga som av någon anledning sammanfaller med det önskvärda. Att sålunda "bli till ett" med historiens lagar tycks utöva en ofantlig dragningskraft och har uppenbarligen bidragit till att många blivit marxistiska socialister. Den naturliga reaktionen hade annars varit att låta historien ha sin gång så skulle allt bli bättre med ett nytt system.

Bytet av politisk filosofi mot deterministisk teori har medfört att det tvång som socialismen innebär inte har fått någon teoretisk legitimering. Varför måste staten bestämma över hela ekonomin? Borde det inte gå att ha stora statliga och små privata företag som samordnas med en plan? Kan inte de statliga företagen vara privata om det finns miljoner aktieägare som äger dem? Varför skall ingen få tjäna pengar på andras arbete om det faktiskt ger högre löner än i statsägda företag? Och om man genom att utföra alienerande arbete kan få högre lön och en rikare fritid, varför skall man förbjudas att göra detta? Om det visar sig att planering inte ger högre välstånd utan lägre, varför skall då en övergång till marknadssocialism förbjudas? Och om "en barbarisk utjämning" ger sämre välstånd kan väl inkomstskillnaderna tillåtas öka?

Den socialistiska teorin har inga svar på frågorna ovan. Den innebär antingen ett dogmatiskt fasthållande vid att "privategendomen avskaffas" och överförs i statens händer, eller också blir den ganska obestämd - en bofink som kan se ut hur som helst. Inte ens Engels' hypotes att den alltmer rationellt utarbetade stordriften till slut skulle erfordra en socialisering för att ta till vara produktionskapaciteten och säkerställa den mot lågkonjunkturernas slöseri har visat sig hålla streck. Än mindre har en del 1900-talsekonomer, som hävdade att planhushållning var mer effektiv och därför kunde öka produktionen snabbare än marknadsekonomin, fått rätt. Istället kollapsade sovjetsystemet pga dålig ekonomisk effektivitet.

Är den socialistiska rättvisan borgerlig?

Ett egendomligt fenomen hos folk som kallar sig socialister är att de ganska ofta hänvisar till vad som är rättvist. De talar om social rättvisa, fördelningsrättvisa och orättvis inkomstfördelning. Men hänvisar de då till bourgeoisins moraliska föreställningar? Eller erkänner de att det utanför den moralförnekande socialismen ändå finns eviga moraliska principer som skulle kunna användas för en politisk-filosofisk analys? Eller är det bara fråga om opportunistiskt moraliserande?

Hur som helst har jag inte sett något annat principiellt rättfärdigande av socialistiska ståndpunkter i moraliska fördelningsfrågor än hänvisningar till den utilitaristiska moralläran. Till och med utilitaristen John Stuart Mill kallade sig socialist. Men det är ovanligare att moderna socialister kallar sig utilitarister. Den svenske ideologen och tidigare finansministern Ernst Wigforss utgav på sin ålders höst en bok i början av 1970-talet som var tydligt utilitaristisk i sitt förordande av inkomstutjämning. Men ordet utilitarism nämndes aldrig.

Liknande gäller för kraven på utjämnande skatter. Progressiv skatt nämns visserligen redan i det kommunistiska manifestet (ett arv från Babeuf), men någon motivering varför den är bra eller önskvärd finns inte. Socialistiska ekonomer på 1900-talet har inte heller haft någon annan motivering av lika lön för alla än den utilitaristiska. Syftet är då att maximera summan av det goda - inte att åstadkomma rättvisa. Rättvis fördelning och det tvång som då krävs tycks inte någonstans vara underbyggt med en moralfilosofisk teori som motiverar detta i den rent socialistiska lärobyggnaden.

Kritiken mot socialismen för att den bygger på alltför mycket tvång har traditionellt också skett enligt två andra linjer: planhushållningens krav och maktpositionens krav.

Själva kvintessensen med planhushållning är att de som utsätts för plandirektiven också följer dem. Det fordrar i det enklare fallet tvång. Erfarenheterna från sovjetsystemet visar dock att man också försökte få planerna uppfyllda eller helst överträffade med starka ekonomiska incitament - stora bonusar för direktörerna och ackordslöner för arbetarna. Någon "barbarisk utjämning" som Marx och Engels uttryckte saken i manifestet är det sålunda inte fråga om.

Men planekonomin fordrar också enighet om planmålen. För att uppnå detta kan inte debatt och ifrågasättande av planmålen tillåtas i någon större utsträckning. Systemet skulle bli för tungrott och kritiken skulle äventyra de styrandes maktposition med ett hotande systemskifte som följd. Pressfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet och liknande måste därför inskränkas.

Dessa två sekundära följder av socialismen öppnar dock endast för en pragmatisk kritik av socialismens mer eller mindre nödvändiga tillämpning i praktiken. Det är inte fråga om moralisk kritik av socialismens idé som i det första fallet.

Altruism gör ofriheten onödig?

Det är kring forskningen om människans natur som en indirekt lösning på tvångsproblemet antyds. Många anser dock att denna förklaring är långsökt. Men om man kan visa att människan genetiskt är inrättad för livet i små kommunistiska stenåldersamhällen där medfödd altruism förmår individerna att självmant hjälpa varandra och dela med sig av alla sina ägodelar så skulle införandet av socialism i det moderna samhället inte alls kräva något tvång. Samhällets ramar skulle inrättas så att den naturliga altruismen fick blomma ut och åstadkomma lycka åt alla.

Men någon teori om hur ett sådant modernt socialistiskt samhälle mera konkret skulle vara inrättat har jag inte sett att någon linjerat upp. Det är därför än så länge en verklighetsfrämmande romantisk förhoppning om ett nytt Utopia (gamle Moores Utopia verkar inte så trevligt). Så länge den altruistiska socialistiska teorin inte presenteras är det den mera handfasta socialismen baserad på ett inte obetydligt mått av ofrihet som är det alternativ som bör analyseras. En tamare variant av detta alternativ är den moderna socialstaten baserad på höga skatter.