Varför varierar den mänskliga naturen?

"Människan har ingen natur utöver att vara oändligt formbar" har forskarna hittills trott överlag. Alla variationer är resultatet av uppfostran. Men denna romantiska uppfattning håller på att överges av den moderna evolutionsbiologin.

Att den mänskliga naturen varierar mellan olika individer framgår av att vissa är långa och andra korta, vissa ar intelligenta och andra tröga, vissa ar vänliga och andra arroganta osv. Detta har sedan romantiken ansett bero på uppfostran. Tanken finns redan hos Karl Marx och utvecklades sedermera av sociologen Emile Durkheim (1858 - 1917).

I USA togs tankegången upp av Franz Boas som menade att kulturella och sociala fenomen alltid kunde förklaras med andra sådana fenomen utan att några biologiska aspekter behövde beaktas. Boas' lärjungar - t ex Ruth Benedict och Margaret Mead - utförde övertydliga demonstrationer av hur traditionerna kunde variera i närbelagna samhallen. På Nya Guinea kunde könsrollerna t o m vara omkastade.

Även senare forskare på det biologiska området hänvisar till Marx som de citerar med instämmande:

"Den materialistiska doktrinen att människan ar en produkt av yttre omständigheter och uppfostran, och att, som en följd härav, människor med andra tankar är en produkt av andra omständigheter och annan uppfostran, glömmer att det är människorna själva som förändrar dessa omständigheter och att uppfostraren själv behöver uppfostran." (Lewontin, Rose & Kamin 1984).

Dessa forskares slutsats ar att "det enda rimliga ar att säga att det ligger i människans natur att forma sin egen historia". Men de gor en eftergift mot biologin: om generna gjorde att manniskorna bara var ett par decimeter langa skulle kroppskrafterna och hjarnkapaciteten vara otillrackliga for materiella och sociala framsteg (ex sprakformagan). Evolutionsteoretikern Stephen J Gould havdade 1981 att manniskan i grund och botten inte har nagon natur, dvs "en rad specifika karaktarer" som upprepas gang pa gang. Aven den marxistiske socialantropologen Marshall Sahlins framforde liknande synpunkter.

Men ar det sa i verkligheten eller ar forskarnas syn att den manskliga naturen ar som ett "oskrivet blad" (som redan John Locke havdade) bara en politiskt och ideologiskt grundad onskedrom? Paradoxalt nog gor samma typ av forskare ett ytterligare undantag fran genernas oformaga att styra manskliga egenskaper. De havdar namligen att manniskorna av naturen ar fredsälsakande och icke-aggressiva. "Människans förhistoria präglades av allt att döma av fred och samförstånd, att människor dödade varandra var förmodligen en sällsynthet". (Leslie Sponsel 1996) Det ar ocksa en tes som gar igen i Lasse Bergs bok om Kalahari-folket liksom i uttalanden av Gould sa sent som 2001. Men denna tes om "den ädle vilden" bekraftas inte av de studier som finns av naturfolkens aggressivitet.

Inte heller doktrinen om manniskans natur som "ett oskrivet blad" kan bekräftas av den moderna neurologiska och beteendegenetiska forskningen. Evolutionspsykologena har konstaterat att människan har en gemensam natur. Men vi ar inte några kloner (samma gener). Det finns en genetisk variation som ger en benägenhet till skiljaktiga beteenden och förmågor. Ett känt exempel är att intelligenskvoten har en tydlig (men långtifran fullständig) koppling till hjärnans beskaffenhet såsom dess storlek, mängden grå substans i pannloberna, överledningshastigheten i de neurala kretsarna, omsattningen av glukos mm.

De senaste artiondenas evolutionsbiologiska forskning haller nu pa att tranga in i samhallsvetenskaperna. Det kommer att medfora patagliga forandringar pa manga omraden - alltifran samhallsfilosofin och nationalekonomin till statsvetenskap och politisk teori.

(Skrivet med engelskt tangentbord pa ett bloggcafé i F - skall kompletteras med prickar)

Socialism och altruism

Andra bloggar om: politik, filosofi, samhälle på intressant.se

-LO vill ha kompensation för utanförskapets ökade klyftor

I den kommande avtalsrörelsen hotar LO med Wanja Lundby-Wedin i spetsen (DN 22/9) att skapa farliga konflikter om den borgerliga regeringen föröker genomföra sitt program som "försämrar" för löntagarna. Men egentligen är det väl ingen försämring att a-kassans förmåner begränsas något samtidigt som skatterna för just löntagarna sänks (den implicita avgiften till a-kassan)? Vad regeringen genomför är en reviderad avvägning mellan avgifter och förmåner i ett statligt finansierat försäkringssystem.

Idag rycker Aftonbladet ut med ytterligare försvar för Wanjas intentioner. Det är ledarskribenten Ingvar Persson som skriver industrins anställda är missnöjda med löneutvecklingen: "Reallönerna har ökat men också klyftorna".

Vilka klyftor? Mellan kapial och arbete kanske? Som KI nyss visat kommer varje försök att återta en del av kapiatandelen att leda till ökad arbetslöshet snarare än ökad sysselsättning. Då kommer de "klyftor" som diskuterades i valrörelsen (den ökande Gini-koefficienten) inte att minska. I själva verket är det mycket troligt att det mesta av de ökande klyftorna berott på det ökande utanförskapet i form av fler som studerar i brist på arbete och fler förtidspensionerade. Det är två grupper med traditionellt låga inkomster. Blir de fler registreras detta som stigande Gini-koefficient (= ökade "klyftor").

Därför verkar det ologiskt att hänvisa till "ökade klyftor" för att legitimera tvivelaktiga lönekrav. Det skulle kunna ses som att LO:s löntagare behöver extra löneökningar för att Göran Perssons politik gjort det svårt för några hundratusen ytterligare att få arbete på den svenska arbetsmarknaden.

Socialismen har segrat?

En statvetarprofessor hävdar att socialismen vunnit de borgerligas hjärtan genom att valet vanns på överbud om välfärdspolitiken. Min förklaring är att det bara är en anpassning till marginalväljarna. Borgerligheten finns kvar och kräver riktiga skattesänkningar.

I Dagens Nyheter igår 21/9 skrev statsvetaren Bo Rothstein, professor i Göteborg, en artikel på DN-debatt rubricerad "Valet en triumf för socialdemokraterna". Den går ut på att den socialistiska välfärdsmodellen har segrat som grund för hur det svenska samhället skall organiseras. I ingressen står bl a:

"Partiets samhällsmodell har slutligen segrat. Socialdemokraterna förlorade valet men moderaterna har tagit över deras politik. Moderaterna tvingades till slut inse att de inte kunde utmana en politik som stora delar av partiets egna väljare är beroende av. Den nyliberala ideologin är nedkämpad både ideologiskt och politiskt."

Bo Rothstein har tidigare framträtt som en varm anhängare av den högskattefinansierade socialstaten, bland annat därför att ett socialförsäkringssystem ohjälpligt och ultimativt måste finansieras med skatter på grund av fenomenet 'adverse selection'. Därför kanske man inte helt kan lita på hans omdöme i denna fråga.

Men Rothstein har dock vissa poänger. Hans försök att förklara skillnaderna mellan blocken för amerikanska bedömare är illustrativa. De skyhöga skatterna kommer inte att sänkas mer än marginellt. Blir det sociala nedskärningar? Nej tvärtom. Skall fackföreningarna sättas åt och arbetsrätten reformeras? Inte alls. Kommer den kostsamma socialistiska familjepolitiken att moneras ned? Absolut inte. Osv.

Valrörelsen blev en tävling i socialdemokratisk politik där socialdemokraterna framstod som sämre på att förvalta den generella välfärdsmodellens ideal än moderaterna, menar Rothstein. Det kom särskilt tydligt fram i moderaternas uppmaning till valarbetarna: "vad än socialdemokratin föreslår när det gäller vård, skola och omsorg så skall vi föreslå mer", skriver han. Det innebär att moderaterna skulle vara vunna för den moderna socialismen. Triumfatoriskt skriver Rothstein:

"De verkligt stora segrarna vinner man i motståndarnas sinnen och i deras hjärtan. Det är när man fått sina motståndare att acceptera den världsbild och det program man står för som man har segrat och det har den svenska socialdemokratin uppenbarligen nu gjort."

Om detta kan man säga att socialkonservatismen har mycket gemensamt med revisionistisk socialism. Men betyder det också att den eviga minoritet i Sveriges politik, som går under beteckningen "den svenska borgerligheten" också skulle ha blivit socialkonservativer? Förvisso har socialkonservativerna politiskt vunnit valet 2006, men har denna ideologi verkligen kommit att omfatta de borgerliga i deras hjärtan?

Jag vill göra en alternativ tolkning baserad på public choice-skolans forskning. Vad vi sett i 2006 års valrörelse är ett prov på medianväljarteoremet. Det säger att den vinnande sidan när det finns två tydliga politiska maktgrupper (efter röstmaximerande jämkningar) kommer att avspegla den mittersta väljarens preferenser. Den sida som vinner har skickligast och mest cyniskt uttnyttjat anpassningar och röstköpsmöjligheter. Den som förlorar har antingen gjort en ren felbedömning eller inbillat sig att väljarna ändå har förmågan att se till mera långsiktiga eller högtstående värden. Det senare har karaktäriserat borgerligheten och i synnerhet moderaterna före Reinfeldt alltsedan Gösta Bohmans dagar.

Rothstein borde som statsvetarprofessor veta att medianväljarna (marginalväljarna) ingalunda behöver vara representativa för någon stor grupp i samhället. Teoretiskt skulle vi kunna ha en stor grupp statssocialister och en lika stor grupp nyliberaler i väljarkåren. Men kampen skulle ändå kunna stå om den lilla gruppen medianväljares plånboksfrågor och servicedemokrati.

Om Rothstein har fel finns det därför politiskt utrymme för att den nya regeringen att i god tid före nästa val vidta några av de ideologiskt viktiga reformerna som ligger den klassiska borgerligheten varmt om hjärtat - i varje fall om man inte uttryckligen lovat att inte göra detta. Närmast ligger då att sänka de orättvisa marginalskatterna. Alla partier utom moderaterna har explicit sagt att de vill ta bort den 5-procentiga värnskatten. Moderaterna har å sin sida sagt att de vill halvera den 20-procentiga statsskatten i vissa inkomstintervall.

Om den svenska ekonomin går bra finns det all anledning att också bedriva borgerlig skattepolitik. Det går säkert att hitta någon lämplig konstruktion av inkomstintervall där marginalskatterna kan sänkas utan att det kan beskrivas som ett rent slopande av ovannämnda två skatter - om man av taktiska skäl vill vara försiktig. Att enbart bedriva en pragmatisk jobbstimulerande skattepolitik av socialdemokratisk modell kan inte vara tillräckligt för en borgerlig regering.
___
Nu reser jag utomlands i 10 dagar. /DNg

Andra bloggar om: politik, skatter, socialism, socialkonservatism, alliansen, val2006, statsvetenskap, borgerlig regering, regeringen på intressant.se

Är jobbavdraget en frihetsreform?

Sett i samband med försämringen av a-kassan kan nettoeffekten av jobbavdragsreformen ses som en statlig reglering av förmånerna och avgifterna (skatterna) till a-kassan. Är inte detta mera en socialkonservativ förmyndaråtgärd än en frihetsreform?

Alliansens skattepolitik på inkomstskatteområdet domineras av en skattereduktion för förvärvsarbetande (ett jobbavdrag). Hur skall vi principiellt se på denna reform? Är det en traditionell sänkning av skattetrycket eller en paternalistisk reglering av ett försäkringssystem? Här bortses från de mera ingenjörsmässiga aspekterna.

Syftet med sänkta inkomstskatter i form av ett jobbavdrag är enbart att göra det mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag och transfereringar. Det riktar sig mot den lilla del, av den knappa miljon personer som kan betraktas som egentligen arbetslösa, som envisas med att söka efter "det perfekta jobbet" och därför avvisar andra jobberbjudanden. I debatten har många, som kanske bara känner ett fåtal arbetslösa personligen, svårt att förstå att man som arbetslös inte tar första bästa jobb som erbjuds. Därför tror man att förändrade regler eller ekonomiska incitament saknar betydelse.

Men vi måste komma ihåg att det kanske bara är 5 procent av de arbetslösa som är känsliga för denna typ av stimulanser. Därför är ett jobbavdrag som kostar mer än 40 mdr kr ett ganska dyrt sätt att påverka på kort sikt. Men om striktare regler är verkningslösa kanske det ändå kan motiveras. Dessutom sjunker också det relativa löneläget på längre sikt för vissa typer av jobb och då kan fler arbetsgivare göra nya jobberbjudanden.

Ett jobbavdrag har i grunden helt andra effekter än de borgerligas traditionella skattepolitik som på detta område riktat sig mot marginalskatterna. Ett budskap om sänkta marginalskatter har både kunnat beskrivas som syftande till ökat välstånd, genom ökat extraarbete, minskat egenarbete och minskat svartarbe, och som en frihetsreform där den enskilde själv skulle få större möjlighet att disponera pengar och arbetsinstser. Vissa beräkningar, som fokuserar på effekterna för den beskattningsbara inkomsten, tyder på att inte ens den offentliga sektorn skulle förlora på en viss ökning av välstånd och frihet.

Hur skall man se principiellt på jobbavdraget? Det är delvis kopplat till a-kassan redan på den aktiva finansieringssidan: premierna stiger för a-kassan och avdragsrätten slopas. För alla med behov av a-kassa blir alltså jobbavdraget i praktiken mindre än aviserat. En god del av resten skulle kunna ses som en implicit avgiftsreduktion för a-kassan med en kongruent reduktion av förmånerna vid arbetslöshet.

När olika effekter reducerats till ett nettoresultat skulle man kunna uttrycka detta något förenklat så här: Staten bestämmer att förmånerna vid arbetslöshet skall reduceras och därför skall premien (skatten) för arbetslöshetsförsäkringen sänkas. En analogi skulle kunna vara att staten bestämmer att självrisken för brandförsäkringarna skall höjas och därför skall premierna sänkas. Visserligen får man mer pengar i handen men friheten har nog egentligen inte ökat.

Min slutsats är att Alliansens jobbavdrag mera skulle kunna karaktäriseras som en socialkonservativ förmyndarreform än som en liberal frihetsreform. Men i den mån den enskilde fortfarande skulle kunna använda de ökade ekonomiska resurserna för att få bättre skydd vid arbetslöshet kan jobbavdraget ses som en frihetsreform.

Med detta synsätt kan man också motivera att pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa inte skall få någon skattesänkning när a-kassan försämras. De betalar redan nu inte några löneskatter till a-kassan som i princip skulle kunna reduceras. Det som gäller för arbetande är att de både betalar osynliga löneskatter och synlig inkomstskatt. Principiellt ologiskt är möjligen att skattesänkningen till a-kassan inte genomförs genom en reduktion av den osynliga "arbetsmarknadsavgiften" utan genom ett synligt jobbavdrag från inkomstskatten.

Andra bloggar om: politik, skatter, alliansen, jobbavdrag, a-kassa, frihet på intressant.se

Riksbanken hotar regeringens jobbpolitik

Det kanske inte blir så enkelt att åstadkomma 300 000 nya jobb. Alliansens åtgärder verkar långsamt och lider av undanträngningseffekter. Högre huspriser kan leda till att Riksbanken bryter nacken av jobbpolitiken med extra räntehöjningar. Det behövs mera "skarpa" åtgärder.

Alliansen har i praktiken genom uttalanden av Fredrik Reinfeldt igår i TV utlovat 300 000 nya jobb [Agenda special 17:40min]. Det är ganska oförsiktigt eftersom det kan bli svårt att åstadkomma en så stor effekt i en begynnande lågkonjunktur. Men på vilken sikt detta skall inträffa nämnde inte Reinfeldt. Det är dock inte oviktigt att en rejäl förbättring märks inför valet 2010. Låt oss se på tidtabellen.

Effekterna bör märkas 2009 för att kunna användas som valargument. Eftersom de tidigast kommer att kunna beslutas under 2007 kan verkningarna starta 2008 eller möjligen från 1 juli 2007. Det är kort tid för sådana långsamt verkande regelförändringar som sänkt a-kassa till 7o procent efter 200 dagar och 65 procent efter 300. Skattereduktionen för hushållstjänster har en klart snabbare effekt. Men det tar ändå ett par, tre år innan det blir volym på en sådan åtgärd om man får döma efter hur det gick i Finland. Och då är det trots allt inga stora volymer vi talar om.

Sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar och nystartjobb kommer rimligtvis att ta ännu längre tid för att få effekt eftersom detta liknar traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Då återstår sänkta skatter för förvärvsarbetande och arbetsgivaravgifterna för servicesektorn.

Sänkta skatter i form av ett jobbavdrag skulle i sig kunna tyckas ha en stimulerande effekt om vi kan bortse från Riksbankens agerande. Men eftersom de skall finansieras i förväg blir det inte någon sådan. Effekten blir enbart liknande den som sänkt a-kassa åstadkommer: det blir mer lönsamt att söka arbete när skatten därigenom blir lägre. Då kan man också ta jobb som lönemässigt ligger under den gamla lönen eftersom man nu får en skattereduktion som kompenserar för den lägre betalningen. Det kommer att ta rejält med tid innan effekterna kommer.

Sänkta arbetsgivaravgifter för servicesektorn kommer kanske att ge den snabbaste effekten. Nu vill småföretagen inte ha anställda, vilket också kan ändras genom att sjuklöneansvaret efter två veckor tas bort. Det stimulerar å andra sidan helt andra företag att göra sig av med "obekväm" arbetskraft genom långtidssjukskrivningar. Eftersom de betraktas som 'sysselsatta' tills de blir förtidspensionerade kanske det inte gör så mycket... Men att dölja arbetslöshet bakom andra etiketter har fördömts av Reinfeldt så vad gör han?

För servicesektorn har vi också att räkna med en undanträngningseffekt. De som nu har korta jobb eller är någon sorts underentreprenörer registreras redan som sysselsatta. För dem blir det lönsammare att vara anställda eftersom löneskatterna blir lägre. Men några nya jobb i statistiken blir det inte. Det finns en annan liknande effekt. När fler går på restauranger, får personlig service eller låter reparera bilen och annat blir det mindre pengar kvar till övrig konsumtion. Delvis riktar sig detta bortfall mot importerade varor som inte ökar arbetslösheten här i Sverige. Men en del av effekten minskar verkningsgraden för den svenska sysselsättningsökningen.

När servicesektorn efterfrågar fler anställda kommer Riksbanken att snabbare höja räntan för att det inte skall bli "brist på arbetskraft". Det vill till att Ams kan matcha utbud och efterfrågan bättre än tidigare för att Riksbanken inte skall bryta nacken av regeringens jobbpolitik. Men hotet från Riksbanken är värre än så.

Alliansen tänker avskaffa fastighetsskatten. Den skall finansieras med andra skattehöjningar eller bidragsminskningar. Men så länge boendekostnaderna sjunker kommer huspriserna att stiga litet extra. Detta kommer Riksbanken att möta med räntehöjningar. Det är huspriserna som Riksbanken är fixerad vid för närvarande - inte inflationen. Sänkt fastighetsskatt kommer att öka boendekostnaderna totalt sett eftersom räntehöjningen innebär en extra belastning. Den får alla med lån betala medan syftet är att de som vill öka låntagningen skall låta bli pga räntehöjningen.

Resultatet av Riksbankens agerande kan alltså bli att en finanspolitiskt neutral "skatteväxling" ändå leder till en penningpolitisk åtstramning som ökar arbetslösheten. Frågan är om Riksbanken släpper fram en del boprisökningar för att inte denna effekt skall uppstå. Med nuvarande hökaktiga beteende mot bopriserna verkar det inte så sannolikt.

Slutligen har vi den allmänna konjunkturutvecklingen i världen. Nu i år väntas exporten öka med 8,8 procent (KI). Det har till slut medfört en viss sysselsättningsökning. Men för 2008 förutses en nedgång till 5,7 procent. Och det är en siffra som snabbt kan bli ännu lägre. Utan kraftig exportökning kommer alla åtgärder som endast ökar arbetsutbudet och underlättar företagsexpansion att få en begränsad effekt. Och den inhemska tjänstesektorn kan inte expandera särskilt mycket om inte efterfrågan ökar någonstans i samhällsekonomin.

Har jag räknat alltför pessimistiskt? Finns det ytterligare åtgärder som snabbt kunde sätta igång sysselsättningsexpansionen? Det skulle vara intressant att se en sysselsättningskalkyl från det borgerliga finansdepartementet fram till 2010. Kanske visar den att det behövs flera och verkligt "skarpa" åtgärder för nya jobb?

Andra bloggar om: politik, jobb, arbetslöshet, sysselsättning, riksbanken, alliansen, regeringen på intressant.se

Hade Persson kunnat lägga fram ett jobbprogram?

Varför lade Persson inte fram ett program för nya jobb? Gåtan om socialdemokraternas passivitet måste sökas hos den store sanerarens moraliska och nationalekonomiska föreställningar. Skuld är omoralisk. Avreglering orättfärdig.

I Studio 1 i radions P1 idag 18/9 -06 ansåg den förre näringsministern Björn Rosengren (s) att socialdemokraterna gaska enkelt hade kunnat säkra valsegern genom att i god tid lägga fram ett program mot arbetslösheten i tio punkter. Detta framkom efter ett resonemang om att socialdemokraterna sedan 1930-talet varit det parti som förespråkat åtgärder för att minska arbetslösheten medan de borgerliga hänvisat till att det räcker med att vänta på att de välståndsbildande kreafterna skall orda fler jobb med automatik.

Orsaken till Göran Perssons valnederlag igår kunde då förklaras med att rollerna nu blivit ombytta: Persson hänvisar till automatiken medan de borgerliga förespråkar åtgärder. Skenbart skulle man då kunna tro att de båda riktningarna bytt ståndpunkt i sak. Det tror jag emellertid är delvis fel. Det är enbart Persson som bytt socialdemokratins inriktning medan de borgerliga har samma uppfattning som de haft sedan 1930-talet kompletterad med viss garnering i form av regelförändringar, som kan förväxlas med åtgärder.

Vi måste komma ihåg att Göran Persson är mannen som sanerade de usla statsfinanserna med början 1995. I hans självbild ingår att han lyckades få rätsida på underskotten i den offentliga sektorn genom beska men kraftfulla nedskärningar. Han hade precis samma intentioner som Franklin D Roosevelt på 1930-talet som vann presidentvalet bl a på devisen att snabbt få balans i statens budget. Skillnaden var bara att Persson lyckades få balans medan Roosevelt inte lyckades - hans problem förlorade sig dock i det andra världskrigets underskottsturbulens.

När Göran Persson blev ekonomisk-politisk talesman redan före valet 1994 började han omorientera socialdemokraternas inriktning från att vilja överbjuda de borgerliga med mindre besparingar och större underskott till att få balans på det trditionella borgerliga sättet, som dessutom hade vunnit insteg i de internationella finanskretsarna. "Den som är satt i skuld är icke fri" var Perssons kritik mot Bildt-regeringen, och udden riktades därefter mot Ingvar Carlsson så länge han var statsminister. När Persson 1996 tog över makten kunde han eliminera de kvarvarande resterna av det traditionella socialdemokratiska synsättet.

De borgerliga hade ingen större lust att retroaktivt försvara sin regeringsperiods enorma underskott som passivt hade orsakats av s k "automatiska stabilisatorer". Detta var desto mera impopulärt eftersom finansvärlden då helt hade svängt över till att betrakta sådana undersott, inte som nödvändiga för att undvika massarbetslöshet, utan som en populistisk feghet att inte vilja finansiera röstknipande förmåner med skattehöjningar eller nedskärningar. Sådan svaghet var inte något för Persson och han hänvisade till de flinande finasvalparna på Wall Street som pikade honom för hans lands lånepredikament.

När den egentliga arbetslösheten inte ville ge med sig ens 10 år efter ombytet av politiken till att betona automatiken (och genom att sätta nya etiketter som inte lurade någon) kunde Persson inte göra annat än att i glättiga ordalag påstå att "de nya jobben kommer snart" gång på gång. Så gjorde Roosevelts företrädare president Hoover när han hävdade att "prosperity is around the corner". Men har man gjort det några gånger utan att något väsentligt händer får man sparken av väljarna vare sig man heter Hoover eller Persson.

Det är alltså en felbedömning att Persson skulle ha kunnat lägga fram ett traditionellt socialdemokratiskt arbetslöshetsprogram 2003 som Rosengren framkastade. Innehållet i ett sådant hade varit helt väsenskilt från saneraren Perssons föreställningar. Tvärtom skickade han fram sin nye finansminister Pär Nuder att angripa de borgerligas ekonomiska politik med argumentet att denna skulle ruinera statsfinanserna och medföra skyhöga räntor.

Vad Persson skulle ha kunnat göra på ett sent stadium hade varit att lägga fram ett program för regeländringar som skulle leda till fler jobb om de automatiska krafterna samtidigt var tillräckligt stora. Det förutsätter givetvis att Persson hade fått överge sin åsikt att avregleringar är orättfördiga mot de svaga. För att vinna valet skulle ett sådant program dessutom inte ha kunnat läggas fram så tidigt att "åtgärderna" faktiskt hade behövt införas - då hade de riskerat att visa sig tandlösa. Men detta hindrades han ifrån av två skäl: den närmare lieringen med vänsterpartiet skulle ha medfört svårigheter och de borgerliga hade på ett tidigt stadium redan lagt fram ett sådant program (vi har haft en lång valrörelse).

Men Persson gjorde ändå ett misstag genom att inte ens retoriskt och i allmänna ordalag låtsa att arbetslösheten skulle bekämpas. Tvärtom hävdade han övermodigt i sitt 1:a majtal att arbetslöshetsfrågan inte var någon viktig fråga. Detta gick sedan igen i valmanifestet den 18 augusti då inte något väsentligt sades om hur arbetslösheten skulle bekämpas. Persson måste ha varit helt övertygad om de välståndsbildande krafternas förträfflighet.

I samma radioprogram framträdde professor Lars Calmfors med en kommentar till vad sänkt a-kasseersättning skulle kunna ge för effekter enligt den forskning som finns. Han bedömde att det skulle ta 6-7 år innan detta skulle ge effekt, framförallt genom lönebildningen. Om inte andra åtgärder också vidtas, som ger snabbare effekter, kommer den nya regeringen enligt min bedömning att befinna sig i en svår situation inför 2010 års val - i synnerhet om vi då befinner oss i en lågkonjunktur.

Andra bloggar om: politik, jobb, arbetslösheten, val2006, göran persson på intressant.se

Slopa förmögenhetsskatt redan "i år"

Att slopa halva förmögenhetsskatten som nu står på programmet betyder i praktiken att det som formellt räknas som förmögenhetsskatt för 2006 borde slopas till hälften. Ju snabbare denna skadliga skatt kan avvecklas desto bättre för alla.

Alliansen har utlovat en halvering av förmögenhetsskatten nästa år och sedan ett slopande. Vad innebär det egentligen? Förmögenhetsskatten beräknas på nettot av tillgångar och skulder den 31 december varje år. För att undvika straffränta bör man betala in förmögenhetsskatten för det som kallas 2006 (uträknat per 31/12 -06) någon gång under 2007.

Om man vill slopa halva förmögenhetsskatten 2007 är det rimligen det belopp som man betalar in 2007 som skall halveras, oberoende av hur det formellt beräknas. Om man inte gör detta kommer halveringen först att märkas år 2008 och slopandet år 2009. Därför borde förmögenhetsskatten halveras redan "i år" - dvs per den 31/12 -06. Den nya riksdagen har hösten på sig att fatta detta beslut.

Eftersom förmögenhetsskatten är en rent destruktiv skatt som förhindrar att fler expansiva företag och nya jobb växer fram finns det ingen anledning att vänta. Visserligen skulle någon formalist kunna påstå att det innebär retroaktiv lagstiftning för en stor del av året 2006. Men det är en fördel som går i de skattskyldigas riktning. Förbudet mot retroaktiv lagstiftning är ju främst motiverat för att hindra att de skattskyldiga får nackdelar av regler som de inte kunnat förutse.

Det skulle innebära ett skattebortfall på 2,5 miljarder kronor att slopa halva förmögenhetsskatten - pengar som skulle komma in 2007. För detta år förutser Konjunkturinstitutet i sin augustirapport i år (pdf) att överskottet i den offentliga sektorn skall bli 2,9 procent av BNP eller 85 mdr kr. Halverad förmögenhetsskatt betyder mindre än 0,1 procent av BNP. Det finns alltså utrymme för ett slopande. Även staten kommer att gå med ett överskott på 17,4 mdr kr. En halvering betyder inte ens att det statliga budgetunderskottet ökar.

På litet sikt kan ett slopande av förmögenhetsskatten betyda att en god del av de pengar som bl a denna skatt jagat iväg till utlandet (kanske uppemot 1000 miljarder kr) kommer tillbaka. Det behövs bara ca 300 mdr kr för att kapitalinkomstskatten på detta kapital skall bli lika hög som den förlorade förmögenhetsskatten.

Själv har jag ingen förmögenhet eller förmögenhetsskatt så det finns ingen anledning för mig att tala i egen sak. Det är helt enkelt bra för alla att slopa förmögenhetsskatten så fort som möjligt.

Andra bloggar om: politik, skatter, alliansen, förmögenhetsskatt på intressant.se

Vad har borgarna fått mandat för?

Valsegern ger de borgerliga mandat för ett systemskifte, om man får ta Göran Persson på orden i valrörelsen. Den bör åtminstone ge mandat för att öka friheten på alla områden, om de borgerligas ideologiska deklarationer kan tas på allvar. Persson måste avgå också som partiledare.

Valsegern för Alliansen (med ca 15 mandat) kan tolkas på olika sätt. Håller man sig till Göran Perssons varningar i slutskedet av valrörelsen har de borgerliga nu fått mandat för ett rejält systemskifte. Detta alldeles särskilt eftersom segern blir så entydig.

Alla de hotande förändringar som Persson drog upp, men som förnekades av de borgerliga, skulle nu kunna genomföras. Det gäller stora skattesänkningar för höginkomsttagarna, utförsäljningar av sjukhusen, sänkningar av a-kassan långt tidigare än efter 300 dagar, sänkt sjukpenning till 65 procent efter ett halvår och liknande. Det borde vara fritt fram eftersom Persson inte fick mandat för att stoppa sådant som han själv menade var den verkliga ambitionen bakom Alliansens utslätade fasad.

Man kan också ta Alliansen på orden och anse att de borgerliga endast fått mandat för att åstadkomma marginella förändringar av bidragssystemen, skattesänkningar för de lågavlönade och stopp för den gröna skatteväxlingen. Min förmodan är att höjd elskatt och bensinskatt med s+mp+v i regeringsställning, som blev konklusionen av slutdebatten i TV, var ett avgörande bidrag till de rödas valförlust. Det borde ge mandat för skattesänkningar på detta område. Att mp går upp beror kanske enbart på "kamrat 4 procent" eftersom Temo igår placerade detta parti på gränsen för utåkning ur riksdagen.

En tredje möjlighet är att se litet mera på vad Alliansen har för ideologiska utgångspunkter. Det nämndes inte mycket om detta i valdebatten men att de borgerliga stävar efter ökad frihet torde stå klart av deras gundlägande program och några få hänvisningar. Det är något som vi som anser att frihet är något värdefullt borde påminna Alliansen om under kommande år.

För socialdemokraterna borde detta innebära att Göran Persson ganska snart avgår. Han måste ta konsekvenserna av den totala felbedömning av den egentliga arbetslöshetens betydelse som han förringade och ville att högkonjunkturen automatiskt skulle ordna upp.

Alla kommentarerna gäller naturligtvis under förutsättning att vallokalundersökningen som ger mer än 4 procentenheter och 15 mandads övervikt för de blåa kommer att slå in i grova drag. TV4:s undersökning gjord av Demoskop ger inte en lika stor ökning men är klar ändå. Jag litar litet mer på Valu...

Andra bloggar om: politik, val2006, på intressant.se

Menlös Persson förlorade debatten för de röda

Slutdebatten i TV vanns rimligtvis av Alliansens företrädare även om Reinfeldt inte framstod som särskilt lysande. Det var förvånansvärt att Göran Persson gjorde en så slät figur. Göran Hägglund och Maud Olofsson var klart mer framträdande. Sakfrågorna var sannolikt inte avgörande. Det var personligheterna som kunde vädja till de osäkra.

Slutdebatten i TV i 2006 års valrörelse handlade om familjepolitiken, miljön, jobben, vården, skolan, biståndet och EU samt om kriminialpolitiken. TV:s val av inledning med familjepolitiken medförde antagligen att många inte orkade lyssna vidare. Det hettade dock till när Alliansens företrädare gång på gång fordrade besked om den gröna skatteväxlingen och vilka skatter som skulle höjas när skatterna skulle höjas med 13 miljarder under kommande mandatperioden. Något besked gavs inte från Göran Persson medan Peter Eriksson ville göra energin litet dyrare för den lätta industrin. Den tidigare skatteväxlingen skulle ha betytt 17 miljarder kronor i skattesänkningar på arbete. Men har någon märkt av några sådana sänkningar?

Avgiftsfri förskola utlovades av Persson. Men är detta verkligen något som ligger i alla väljares intresse? Tjafset om vårdnadsbidrag och förlängd föräldraförsäkring kanske vände sig till de närmast berörda men saknade allmänt intresse. Miljöpolitiken blev atavistisk när avvecklingen av kärnkraften ställdes mot klimatförändringarna orsakade av ökade koldioxidutsläpp. Det är en utmaning mot väljarnas förnuft att samtidigt vilja avveckla kärnkraften och minska koldioxidutsläppen.

Debatten om sysselsättningspolitiken vanns inte av Persson utan av Hägglund som visade att läget idag var sämre än inför valet 2002. Men någon ytterligare information fick tittarna inte. Det stora nederlaget var att Persson inte kunde klargöra att Alliansens jobbprogram skulle innebära sänkta löner. Det är nog det enda argumentet som skulle kunna göra osäkra väljare skeptiska till Alliansens förslag.

Reinfeldts opportunistiska vädjanden att det var låginkomsttagarnas skatter som skulle sänkas kunde inte tillbakavisas av de röda - inte ens dyrare a-kassa och dyrare bilförsäkringar kom upp. Vårddebatten blev inte någon skiljelinje. Skoldebatten gav resultatet att Persson var emot betyg i lägre årskurser. Det kanske inte är något vinnande besked. Däremot var hans skepsis mot religiösa friskolor något som kan ha kompenserat hans otydlighet i övrigt.

Den klassiska moderata synen på kriminalpolitiken skulle ha kunnat bli en vinnande fråga för Alliansen. Men detta område blev inte den skiljelinje som man kunde ha förmodat. Den avslutande debattomgången, som Persson vunnit genom lottning (sista talare), kunde inte utnyttjas av Persson. Han var förvånansvärt menlös i denna avslutning.

På den röda sidan måste man säga att Lars Ohly gjorde bäst ifrån sig. Peter Eriksson framstod som jobbig och tramsig (utifrån en osäker väljares syn) och Persson var halvt frånvarande - helt enkelt menlös.

På den blåa sidan var Göran Hägglund den mest vinnande personligheten medan Reinfeldt var ganska slätstruken. Då var Maud Olofsson klart bättre. Lars Leijonborg kom inte fram särskilt mycket och borde ha förlorat röster på slutdebatten. Han har svårt att hävda sig mot sina yngre konkurrenter (56 år) och har kanske samma åldersmässiga svårigheter som Persson.

Andra bloggar om: politik, val2006, på intressant.se

Samma tillväxt i EU som i Sverige

Sverige har haft god tillväxt under senare år. Men det är inte korrekt att hävda att Sverige har haft mycket bättre tillväxt än andra länder de senaste 10 åren. EU15 har haft lika hög tillväxt som Sverige till 2004 och obetydligt bättre därefter.

Jag hittade ett diagram som jämför tillväxtern i Sverige med den i EU15 sedan 1995 på Svenskt Näringslivs hemsida. Jämförelsen är gjord i termer av real BNP där hänsyn tagits till hur bytesförhållandet i utrikeshandelspriserna (terms of trade) har utvecklats. Diagrammet utgår från 1995 (index=100) och visar att både Sverige och EU fram till 2004 hade haft samma utveckling. Under årens lopp har dock Sverige haft både långsammare och snabbare tillväxt, vilket tagit ut varandra till 2004.

Sveriges reala BNP index 1995=100

Hur har det gått sedan? Jag tittade på Konjunkturinstitutets analysunderlag för EU och Sverige som för perioden 04-06 redovisar en tillväxt för Sverige på 6,91 procent och för EU på 4,55. Där har dock någon hänsyn inte tagits till bytesförhållandet, som ju har fortsatt att försämras för Sverige - särskilt mycket 2005. Tar vi KI:s tillväxt av real BNI som fortsättning för Sverige blir tillväxten bara 5,16 procent 04-06.

Skillnaderna i mätmetoder ger inte något stort utslag i en framskrivning av diagrammet. Från indexvärdet 123 år 2004 kommer EU upp i 128,6 mot Sveriges 129,3 med BNI och 131,5 med BNP okorrigerad. I stort sett är Sveriges tillväxt fortfarande lika god som EU15:s. Och detta trots de dåliga prestationerna från Tyskland och Italien.

Slutsatsen av detta borde bli att vi inte kan slå oss till ro i tro att vår "expansiva" ekonomi automatiskt fixar våra svårigheter. Andra länder har också expanderat snabbt det senaste decenniet. Sverige har varken mycket bättre tillväxt än andra länder eller en tillräckligt bra utveckling av antalet nya jobb. De har enligt AKU i augusti ökat med 93 000 på ett år men består till största delen av tidsbegränsade anställningar. När konjunkturen viker kommer siffran att sannolikt minska. Vi måste komma ihåg att det finns nästan en miljon personer som kan räknas som egentligen arbetslösa.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, val2006, tillväxt på intressant.se

Tre nationalekonomer anser att sänkt a-kassa ger fler jobb

Alliansen får idag stöd av nationalekonomerna Bertil Holmlund, Eskil Wadensjö och Lars Calmfors i två olika radioprogram. Forskningen visar att sänkt a-kassa minskar arbetslösheten och ger fler nya jobb.

I radions program i P1 "Pengar" idag 15/9 intervjuas två nationalekonomer som båda menar att sänkt a-kassa enligt den forskning som finns visar att arbetslösheten sjunker något om a-kasseersättningen skulle reduceras. Det är Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi i Uppsala och Eskil Wadensjö, professor vid Institutet för social forskning i Stockholm som båda menar att Alliansens förslag kan ge minskad arbetslöshet.

Effekten är tvåfaldig: dels söker man fler jobb mera intensivt och dels sjunker löneläget för lågproduktiva jobb, vilket ger en generell efterfrågeökning på okvalificerad arbetskraft.

I lunchekot 12:30 15/9 i P1 framträdde Lars Calmfors, professor i nationalekonomi vid Stockholm universitet med liknande slutsatser. Sänkt a-kassa kan ge fler jobb framförallt genom ökad efterfrågan genom lägre löner. Att lönerna skulle sjunka förnekades dock av moderaternas chefekonom Anders Borg som pekade på att den 'svenska modellen' skulle lägga hinder i vägen för lönedumpning.

Det var svårt att förstå vad Borg egentligen menade i det korta inlägget. Om det faktiskt inte uppstår fler jobb med lägre löner kommer effekten av sänkt a-kassa efter 300 dagar inte att kunna få så stora effekter som forskningen påvisat. Borg hade ett argument om kollektivavtalens minimilöner som naturligtvis inte skulle sänkas. Men det hindrar ju inte att fler jobb uppstår kring dessa nivåer när de arbetssökande hellre tar sådana jobb än går på a-kassa med 65 procent efter 300 dagar.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, a-kassa, val2006, alliansen, arbetslöshet, jobb på intressant.se

Det går utför med Sveriges löner

Sedan 1975 har de svenska lönerna sjunkit i jämförelse med Europas med omkring 45 procent. För 30 år sedan hade vi drygt 40 procent högre löner och nu är de nästan 5 procent lägre än i EU15.

I en nyligen publicerad uppföljning till en skrift som kom ut för 20 år sedan (Arbetslöshetsfällan) som har titeln Vägen ur arbetslöshetsfällan (pdf) skisserar professor Ulf Jakobsson ett program för att få ner arbetslösheten i Sverige. Det går ut på att minska skattekilarna och möjliggöra en expansion av den privata tjänstesektorn (inberäknat välfärdstjänster). Om hans recept är realistiska finns det anledning att återkomma till.

Just nu tycker jag att ett diagram i hans skrift förtjänar att spridas i debatten om den svenska tillväxten. Det visar de svenska industriarbetarnas löneläge i förhållande till genomsnittet för de första 15 länderna i den europeiska unionen. Jämförelsen är gjord i enhetlig valuta.



Vi ser här att i mitten av 1970-talet var de svenska lönerna 40 procent högre än i EU15. År 1976 skedde visserligen en ökning till ännu högre nivåer, men det var mera till följd av "katastrofavtalet" med LO som inledde den manifesta kris som Sverige sedan dess länge led av och vars sviter vi fortfarande kan känna av. LO gapade över för mycket och vi fick som resultat den följande utförslöpan som sedan början av 1990-talet förhoppningsvis planat ut på en nivå något under genomsnittet för Europa. En minskning med ca 45 procentenheter!

Att återta dessa förluster kommer inte att bli lätt. En möjlighet är naturligtvis att sänka skatten på de blygsamma löner som betalas ut. Det skulle kunna ske om en ansenlig del av de nästan en miljon egentligen arbetslösa kunde få jobb. Men inte heller detta är någonting enkelt. Utan en ny regering som tar detta problem på allvar finns det inte ens någon politisk vilja att åstadkomma en förbättring.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, tillväxt, löner, LO, val2006 på intressant.se.

Husbygget leder till fler förtidspensionerade?

Kan Perssons husbygge ha lett till att han blivit mindre intresserad av en jobbskapande politik till förmån för svenska folket? Om detta kan bevisas var Janne Josefssons program relevant. Men något sådant antyddes inte ens i Uppdrag granskning.

Efter Janne Josefssons angrepp på Göran Persson för att han bygger en herrgård blir man litet konfunderad över vad detta har för politisk relevans som förtjänar en hel timme i "Uppdrag granskning"? Ett svar på frågan är att Perssons officiella moral strider mot hans personliga beteende. Men för att detta skall vara relevant måste det vara sant i någon mening. Och är det det?

Persson hävdar att oförtjänta inkomstskillnader är orättvisa. Enligt hans mening är företagsledarnas höga ersättningar åtminstone till viss del oförtjänta. Men en hårt strävande partifunktionär som arbetar sig upp från att vara en flasksamlare i ungdomen till Sveriges statsminister kan väl inte egentligen sägas vara oförtjänt av sin inkomst som statsminister. Problemet är i så fall att han använder sin inkomst på ett olämpligt sätt. Här finns två underproblem: 1) Hur får man använda sin inkomst på ett politiskt korrekt sätt? 2) Leder en husinvestering till negativa konsekvenser för svenska folket genom utvecklandet av "okänslighet" o likn?

1. Det är klart att om Göran Persson hade skänkt en stor del av sin (och Anitras) lön till Amnesty hade ingen kunnat kritisera honom. Är det vad som krävs? Knappast, ingen annan av Sveriges socialdemokratiska statsministrar har betett sig så. Å andra sidan har flera av dem kommit från överklassen och har förmodligen aldrig fått känna på vad det innebär att vara fattig. Min hypotes är att en strävsam person från små förhållanden ofta kräver en mera handfast belöning för sina instser än den som fått det mesta serverat på en bricka. Han vill förverkliga en personlig dröm.

De som tycker att Persson inte betett sig på ett politiskt korrekt sätt säger egentligen att de hellre ser en överklassperson som Palme som partiledare eftersom en sådan kan kosta på sig att "byta ner sig" socialt genom att skaffa ett radhus i Vällingby. Alternativt ser de hellre en intellektuell akademiker som Erlander som partiledare eftersom han har icke-materiella intressen redan från början.

Det kanske är så att arbetarklassen inte vill ha en av sina egna som partiledare? Av Janne Josefssons program fick man intrycket att de som talade uppriktigt (inte alla de som hade positioner beroende av Persson) faktiskt menade att uppkomlingsfasoner var en dödssynd. Men när ser vi en person sprungen ur arbetarklassen som kommit upp sig fortsätta att uppträda som en arbetare? De som verkligen ser ut som arbetare idag kommer från de övre klasserna och har aldrig haft några riktiga arbetaryrken.

Kanske Perssons fel är att han inte skött husbygget tillräckligt diskret? Det blir lätt "fasoner" när det kommer ut i massmedia. Han kanske skulle ha låtit en bulvan bygga ut gården Torp?

Den politiska relevansen avgörs slutligen av hur man förändrar sitt röstningsbeteende efter "granskningen". Får Ohly eller Reinfeldt fler röster? Nej, det verkade mest som om de riktiga "moralist-sossarna" skulle stanna hemma när de besviket noterade Perssons husbygge. Det var väl inte meningen?

2. Den andra underfrågan är mera intrikat. Kan det vara så att Persson genom att skaffa sig en så stor och pampig bostad, som forna tiders överhet och storbönder hade, kommer att fjärma sig från vanligt folk? Persson skulle alltså komma att mera identifiera sig med patronerna än med arbetarna, som han egentligen skall företräda.

Själv försäkrar Persson att det inte är så - han träffar minsann helt vanliga människor hela dagarna. Men även gamla tiders patroner kunde resonera så. Vad är då det mera konkreta som skulle kunna inträffa om Persson fjärmade sig från gemene man? Det som i dagarna ligger närmast är de ökande klyftorna som i viss mening kan statistiskt påvisas som en ökning av ojämnhetskoefficienten i inkomstfördelningen (den s k Gini-koefficienten). Men som jag påvisade i min förra bloggartikel är denna statistiska effekt huvudsakligen en följd av att antalet förtidspensionerade och studerande blivit större under Perssons statsministerperiod.

Kan det vara så att Perssons manifesterade uppkomlingsfasoner genom husbygget har bidragit till den dåliga sysselsättningsutvecklingen genom en obenägenhet att satsa på en jobbskapande politik? Intresse för husbyggen skulle alltså leda till att regeringen kastar ut litet mera bidrag till de arbetslösa och förtidspensionerade och därmed får folket nöja sig? Det är inte en helt galen hypotes. Men ligger inte andra förklaringar närmare till hands för att kasta ljus över regeringens avsaknad av en aktiv jobbpolitik?

I varje fall tyckte jag inte att Janne Josefsson var i närheten av denna andra hypotes att husbygget leder till fler förtidspensionerade mm i stt TV-program igår.

Andra bloggar om: politik, göran persson, torp, klyftor, socialdemokraterna, arbetare på intressant.se

Varför ökar "klyftorna" med Persson?

Kritiken mot de ökade klyftorna är i mycket en kritik mot det ökade antalet förtidspensionerade och studerande med låga inkomster. Socialbidragstagarna har minskat och företagsledarna är för få för att förklara "klyftorna".

Nu angriper både konventionellt vänsterorienterade journalister, som Janne Josefsson, och Fredrik Reinfeldt socialdemokraterna och Göran Persson för de ökade inkomstskillnaderna sedan 1996. Dessa små inkomstdifferenser kallas genomgående "klyftor" trots att Sverige hör till de länder som har minst inkomstskillnader i världen. Genom LO:s försorg har opinionen fått intrycket att detta beror på näringslivets företagsledares enorma löner och ersättningar i relation till industriarbetare.

Grunden för Göran Perssons uttalande att inkomstklyftorna i Sverige minskar är enligt hans egen utsago den s k Ginikoefficienten minskar. För att kontrollera detta uppstår ett antal teoretiska problem. Avser Persson perioden sedan år 2000? Eller är det under Perssons statsministerperiod som började 1996?

För att bedöma orsaken till förändringarna måste man också ta hänsyn till hur både fördelningen före skatte- och bidragssystemets effekter utvecklats och inte bara begreppet "disponibel inkomst per konsumtionsenhet".

Gini-koefficienten kan anta värden mellan 0 och 1. Vid noll är fördelningen helt jämn och vid ett innehar en enda individ alla inkomster. Ju högre koefficient desto större "klyftor". Formellt kan man säga att Gini-koefficienten mäter den genomsnittliga skillnaden mellan två godtyckliga individer i fördelningen. Det betyder att eftersom det finns flest individer vid mitten av fördelningen (när alla ordnas från låga till höga värden) kommer förhållandena för medelklassen att vara avgörande för måttets förändringar.

Gini-koefficienten (Gk) mäts av SCB i den s k hushållsekonomiska undersökningen (HEK). Här framgår att för år 2004 är Gk 0,520 före skatter, bidrag och hänsyn till försörjningsbörda. Utjämningssystemet eliminerar nästan hälften av ojämnheterna så att Gk efteråt blir 0,281. Av skillnaderna tar utjämningen sålunda bort 46 procent.

Det intressanta är båda måttens utveckling över tiden. Gk före utjämning har minskat med 4,2 procent sedan 2000. Efter utjämning är minskningen 2000-2004 ännu större eller 10,2 procent. Med denna jämförelseperiod har Persson alltså rätt: "klyftorna" har alltså minskat.

Men detta har väckt opposition från dem med vänsterperspektiv. De har istället kunnat välja ut perioden 1996-2004, eller Perssons statsministerperiod. Den jämförelsen visar att Gk före utjämning stigit med 9,3 procent och efter utjämning med 11,1 procent. Inkomstskillnaderna har alltså med båda måtten ökat sedan 1996.

Det intressanta är att den 11-procentiga ökningen av differenserna efter utjämning i huvudsak (3/4) beror på att differenserna före utjämning ökat. Eftersom det knappast kan ha berott på några hundratal företagsledares löneökningar, som LO låter påskina, måste en förklaring sökas mera mot mitten. Det kan ha berott på ökad långtidsarbetslöshet, förtidspensionering och sjukskrivning samt i viss mån fler studerande. Den vanliga arbetslösheten har däremot minskat, vilket även gäller socialbidragstagarna. Teoretiskt skulle också löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ha kunnat ge ett bidrag. Detta måste i så fall undersökas närmare.

Min preliminära slutsats är därför att de ökade "klyftorna" beror på de låga inkomster som betalas ut till de förtidspensionerade och studerande.

Fortsättning: Husbygget leder till fler förtidspenionerade? 13/9

Andra bloggar om: politik, jämlikhet, utjämning, Göran Persson, löneskillnader på intressant.se

Borgarna har redan vunnit?

En lång litania om hur arbetarrörelsen övergett den radikala socialismen publicerades i en kvällstidning i söndags. Men några konstruktiva förslag antyddes inte. Kan vänstern genom att kvirra över Perssons förborgerligande hindra tveksamma att rösta på Alliansen?

Jag råkade läsa Aftonbladet i söndags. Där fanns en kulturartikel utlagd över ett helt uppslag (s 4-5) som gjorde gällande att de borgerliga har vunnit kampen om folks sinnen. Den var författad av Johan Ehrenberg, vänsterdebattör som driver ETC. Artikeln kom igår även i form av ett inslag i ETC:s nyhetsbrev. Den är intressant eftersom den vänder på hela perspektivet och frustrerat ser alla politiska tendenser idag som ett förborgerligande. Varför publicerar Aftonbladet någon som påstår att Göran Persson, Pär Nuder, Peter Eriksson och Lars Ohly "alla har stött och accepterat en borgerlig ideologi för ekonomin"?

Ehrenberg avfärdar frågan om subventioneringar i tandvården som ointressant, liksom borgerliga skattesänkningar och s-sänkta maxtaxor. Det är mycket värre att borgarna har åstadkommit ett systemskifte som framförallt berör arbetarröelsen. Hans första exempel: manliga studenter klär sig i kostym och kvinnliga i vita klänningar. Hans andra: socialarbetare som säger att individen måste satsa på sig själv. Hans tredje: hur skall man placera sitt pensionskapital när det nu visar sig att pensionerna inte blir så höga? Hans fjärde: homosexuella som kämpar för att "få gifta sig och leva i egen borgerlig kärnfamilj".

Ja, det är hårt att vara en övervintrad vänsterradikal när man t o m befarar att ungdomarnas uppror "mot den borgerliga äganderätten kan sluta som en kamp för den egna konsumtionen". Vill man skapa något ihop med andra "så är du TVUNGEN att bli företagare" och lösningen på världens problem, lamenterar Ehrenberg, medför att man själv kan bli rik. Hu så hemskt!

Det hela startade enligt Ehrenberg när borgarna införde allemanssparande 1979. Jo jag tackar. Äntligen har någon upptäckt hur revolutionerande det var att göra medborgarna till småkapitalister. "Investeringslön" var min benämning på en avtalsmässig sådan variant. Men den segrande varianten var att utsträcka det gamla lönsparandet (vinstsparandet), som var ett sorts lotterisystem, till placeringar i aktier. Och i slutändan infördes också ett nytt pensionssystem med ett premiereservinslag. Det lönar sig att vara envis.

Men trots att utrerade vänstermänniskor kan känna sig frustrerade över utvecklingen när de jämför med vad som verkade vara möjligt ännu 1980, är det inte någon genomgripande förändring som inträffat sedan 1970. Den offentliga sektorn är större, skattetrycket är högre och antalet regleringar ohanterligt. Vad som skett är en återgång till att den politiska vänsterns företrädare nu är "stolta över den egna 'ansvarstagande' anpassningen" som Ehrenberg uttrycker det.

Vi har egentligen bara slagit tillbaka vänsterextremisternas verklighetsfrämmande idéer om löntagarfonder och planerad ekonomi. Men Ehrenberg beklagar sig över att vi återfick "en arbetarrörelse i kavaj, men utan ideologi om ett annat sätt att leva". Hur skulle det ha sett ut? Varför har Ehrenberg inte själv bidragit med något till den socialistiska politiska teorin? Utan försök till konstruktiva idéer blir hans artikel en enda lång kverulantisk litania.

Vänsterkvirr är väl inget argument för att rösta på de röda?

Andra bloggar om: politik, val2006, vänstern, högern, liberalism, socialism, aktieägande på intressant.se

"State Department står i lågor"

Med anledning av femårsminnet av den 11 september 2001 har radion spelat upp en rad snuttar från nyhetsrapporteringen den dagen. Ett av detta innhöll en egendomlighet som efter några dagar helt övergavs utan förklaring. Man rapporterade att både Pentagon och State Department "står i lågor". Vad jag kan minnas var att man trodde att en bilbomb hade detonerat på gatan utanför utrikesdepartementet.

Men State Department utsattes inte för någon attack. Journalisterna kan inte heller ha blandat ihop det med Pentagon eftersom utrikesdepartementet ligger nånstans mellan detta och Vita Huset. Vad var det som föranledde att massmedia i något dygn trodde att State Department hade bombats på något sätt? Hur kan det komma sig att en nyhet som saknar varje faktiskt underlag kunde upprepas många timmar? Och när misstaget uppenbarar sig hördes inte ett knyst, så vitt jag vet, om varför detta inträffat.

Är det någon som vet hur media resonerade efter 11 september om denna icke-attack? Ett fall för desinformationsforskningen?

Andra bloggar om: usa, terrorism, 11 september, media på intressant.se.

---

Här kan man rösta på min blogg i TV:s tävling.
/DNg

Därför kan Reinfeldt inte ge svar om a-kassan

Den ekonomiska forskningen visar att det finns ett visst samband mellan höga ersättningar och högre arbetslöshet. Men Reinfeldt kan inte förklara detta av rädsla för de osakliga påhopp som då blir möjliga för Persson. Därför fortsätter frågan att hänga i luften.

Jag var på en tur till landet över veckoslutet och missade valduellen mellan Reinfeldt och Persson. Men den avvek tydligen inte i sakfrågorna från TV4:s. När det gäller jobben är Reinfeldt litet mer åt rätt håll än Persson enligt de undersökningar som Åsa Hansson refererar till. Men det är klart svårt för Fredrik Reinfeldt att besvara Göran Perssons fråga "hur kan försämringar för de svaga bidragstagarna leda till fler jobb?" med ungefär följande resonemang:

"Eftersom det finns ett samband mellan höga bidrag och låg sysselsättning måste det åtminstone finnas ett betydande antal personer som inte är mycket angelägna att få ett nytt jobb. De söker vidare för att hitta ett jobb med högre lön, trevligare arbetsuppgifter och som finns på närmare håll än de jobb som faktiskt erbjuds. Under tiden nöjer man sig med a-kassa eller sjukersättning.

Eftersom politikerna inte kan identifiera vilka av de arbetsföra som beter sig på detta sätt återstår bara att försämra ersättningen för alla. Det är den trista konsekvensen av att folk är egoister och tänker på sig själva istället för att oegennyttigt hänge sig åt den "lutherska arbetsmoralen" i första bästa jobb."

Det skulle bli ett ramaskri från socialdemokraterna. Persson skulle med darr på rösten mästra Reinfeldt som en skollärare och säga: "Kom inte och beskyll hederliga svenska arbetare för att vara lata och arbetsskygga! Sådana fördomar förstör det demokratiska meningsutbytet. Du har en skrämmande och cynisk människosyn. Skäms Reinfeldt!"

Man förstår att Reinfeldt drar sig för att hamna i en sådan osaklig debatt. Dessutom har han bara kunnat ge förutsättningen för flera jobb på längre sikt. Hans resonemang innehåller också åtgärder för att det skall bli lönsammare att anställa flera där arbetsgivarna idag tvekar.

Allt annat lika är det lägre lön som kan göra företag inriktade på hemmamarknaden mer intresserade. Det inser LO och gör allt för att stoppa sådana förslag. Därför duckar Reinfeldt när han anklagas av LO för att sänkt a-kassa och sjukersättning också skulle leda till lägre löner. LO företräder dem som redan har jobb. Eftersom de är egoister och tänker på sig själva vill de inte att LO skall godkänna en politik som visserligen leder till fler jobb men som kommer att pressa ned allas löner. Sådant kan kallas solidaritet och det är LO:s medlemmar ganska främmande för.

Ett sätt att undfly denna debatt, som Reinfeldt kommit på under senare tid, är att peka på förslaget att sänka lönekostnderna genom att avskaffa arbetsgivaravgifterna (utom pensionsavg) för den hushållsinriktade privata tjänstesektorn. Alla inser att det kan bidra till flera jobb utan att lönerna nödvändigtvis blir lägre - snarare kan de bli högre. Men de får inte öka så mycket att lönekostnaden blir oförändrad eftersom sysselsättningseffekten då uteblir. Var finns då LO när detta förslag kommer på tal? Det borde ju verkligen vara något som LO förordar.

För det tredje vill Reifeldt också stimulera företagen att expandera genom att göra det lättare att starta och vara företagare. De skatteförändringar som han här föreslår är visserligen inte så långtgående som näringslivet önskat. Men nog skulle denna problematik kunna förtjäna någon liten uppmärksamhet i valrörelsen?

Slutligen återstår den stora frågan. Hur gör man för att snabbt sätta fart på jobbskapandet? Utöver allas hänvisningar till den tillfälliga högkonjunkturen finns det ingen som har något recept. Undantaget är de tre nationalekonomer som föreslog sänkta arbetsgivaravgifter i april i år. Utan denna typ av åtgärder bygger Alliansens och Reinfeldts förslag enbart på att underlätta en naturlig process (som går knackigt i exportindustrin genom investeringarna utomlands).

Men alternativet som Persson och socialdemokraterna föreslår bromsar istället denna process. Högre bidrag till dem som inte jobbar är naturligtvis tacknämligt för dem som aldrig någonsin kommer att få ett jobb. Men ett betydande antal av de övriga får istället möjligheter att vänta längre på "det perfekta jobbet". Allt annat lika ökar detta arbetslösheten.

Andra bloggar om: politik, arbetslöshet, jobb, val2006, Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, alliansen på intressant.se

Sänkt skatt leder till fler jobbsökande

Om arbetsgivaravgifterna (idag 32,28%) sänks visar nyare forskning att resultatet kan bli sänkta lönekostnader - basen för ökad sysselsättning. Det beror på globalisering och datorisering som försvagat möjligheten till höjda löner. Med finansiering i förväg blir det ingen effekt på jobben.

Den gängse uppfattningen bland nationalekonomer är att skattetryckets nivå inte spelar någon roll för hur hög sysselsättningsgraden i Sverige är. Det är sålunda inte så att ett högt skattetryck skulle höja upp jämviktsarbetslösheten (NAIRU) så att Riksbanken tidigare under en uppgång skulle behöva bryta denna med räntehöjningar. Men om det istället går att genom sänkta skatter få NAIRU att sjunka skulle en uppgång kunna resultera i flera nya jobb och högre sysselsättning än utan en sänkning. Riksbanken skulle alltså kunna vänta med att "bryta nacken" av en begynnande konjunkturuppgång.

Nationalekonomen Åsa Hansson i Lund har på uppdrag av Svenskt Näringsliv utarbetat en forskningsrapport (pdf) kring sambanden mellan skatternas höjd och sysselsättningen, som presenterades i veckan. Där framkommer en delvis ny syn på skattesänkningarnas möjligheter att bidra till att fler jobb kan bli möjliga. Men det gäller att granska hennes rapport med kritiska ögon.

Intressant är hennes redovisning av hur litet man arbetar i Sverige jämför med OECD och USA. I Sverige arbetar man 36 veckor om året mot 46 veckor i USA. Semestrar och helger tar 4 veckor i USA mot 7 veckor i Sverige. Sjukdom och föräldraledighet tar 0,96 veckor i USA mot 3,7 veckor i Sverige. Annan frånvaro hela veckor likaså 0,94 i USA mot 3,8 i Sverige. Även jämfört med OECD, som igenomsnitt har lika lång semester och helgledighet som Sverige, arbetar vi 5 veckor mindre pga av annan frånvaro. Det finns redan här en indikation att högt skattetryck ger ett lägre arbetsutbud.

När ekonomerna kommer fram till att skatterna inte har några effekter på sysselsättningen bygger detta på att skatterna finansierar förmåner som löntagarna annars hade varit angelägna att betala själva. En skattesänkning skulle då resultera i att lönagarna själva måste betala vissa förmåner och därför måste de kräva högre löner som helt "äter upp" den kostnadssänkning som arbetsgivarna annars skulle ha fått. Skattesänkningar på arbete som kombineras med andra skattehöjningar (skatteväxling) har inte heller någon sysselsättningsförbättrande effekt.

Åsa Hansson vill nu göra gällande att förhållandena på arbetsmarknaden delvis har förändrats så att en skattesänkning (av löneskatterna) inte med samma säkerhet leder till en fullständig övervältring på löntagarna i form av högre löner och därmed oförändrade lönekostnader. Hon menar att utbudet av arbetskraft är elastiskt med avseende på reallönen efter skatt och därför skulle en skattesänkning kunna ha sysselsättningsbefrämjande effekter.

Hansson redovisar ett antal studier som utvisar att en sänkning av den genomsnittliga skattekilen för löntagare med 10 procentenheter skulle öka sysselsättningen med några procent. En undersökning av Olovsson (2004) ger till resultat att en tiondel av skillnaden i arbetade timmar mellan Sverige och USA kan förklaras med skillnader i skatteförhållandena. Utformningen av arbetslöshetsersättningen är också betydelsefull. Om den följer lönen (som en andel) får en skattesänkning mycket mindre effekt.

Äldre undersökningar visade att efterfrågan på arbetskraft var tämligen oelastisk. En enprocentig ökning av lönekostnaden minskade efterfrågan med 0,2-0,7 procent (med en koncentration kring -0,3). Men globalisering och datorisering har lett till en förändring som främst innebär en minskad efterfrågan på mellanutbildad arbetskraft. Nyare och mer sofistikerade studier ger enligt Hansson indikationer på att elasticiteten har ökat. Det betyder att en skattesänkning kan leda till att arbetsgivarna får lägre lönekostnader. Min slutsats av detta är att arbetstagarna då måste öka sitt arbetsutbud för att erhålla samma levnadsstandard som tidigare (inberäknat individuella nyttigheter producerade av den offentliga sektorn).

Fortfarande bör man dock komma ihåg att sänkta skatter inte är ett medel för att på kort sikt skapa nya jobb. Det sammanhänger istället med vilka avsättningsmöjligheter för nya produkter som föreligger. Om goda sådana möjligheter finns kommer lägre lönekostnader att skapa bättre exportmöjligheter genom investeringar i exportföretagen. Däremot är det inte lika självklart att det inom överskådlig tid skulle skapas nya lediga jobb inom tjänstesektorn enbart genom att arbetsskatterna sänktes och andra skatter höjdes; alternativt vissa offentliga förmåner urholkades eller blev dyrare.

Sänkta skatter som finansieras i förväg har inga effekter enligt Hansson. Skattestrukturen kan förändras inom ramen för oförändrat skattetryck utan att effekter kan påvisas. Det förefaller emellertid som något egendomligt att inte en kraftig löneskattesänkning som finansieras med borttagna förmåner eller höjd moms skulle ha just de effekter, i form av ökat arbetsutbud och större efterfrågan på arbetskraft inom exportföretagen, som de nyare studierna utvisar. Om däremot exportföretagen investerar främst utomlands (som idag) kommer sänkta skatter huvudsakligen att leda till fler jobbsökande.

Höga skatter hämmar tillväxten

En studie av forskningen kring sambandet mellan höga skatter och försämrad tillväxt utvisar förvånansvärt kraftiga effekter. Det kan röra sig om att Sverige tappar uppemot en procents årlig tillväxt genom att avvika från utlandet vad gäller skattetryck.

Sambandet mellan skatter och samhällsekonomins sätt att fungera är ett stort froskningsfält. Frågan har tidigare också varit i centrum för den politiska debatten men under de senaste åren har den hamnat i skymundan. Nu aktualiseras den av Timbro som beställt en rapport av Jesper Katz, doktorand i nationalekonomi, med titeln Häftig skatt eller sexig tillväxt? - skatternas påverkan på tillväxten. Rapporten utgör en sammanfattning av det ekonomiska forskningsläget om skatter och ekonomisk tillväxt.

Sett i ett större sammanhang utgör frågan om skatternas skadeverkningar den pragmatiska delen av hur man skall förhålla sig till en omfördelande välfärdsstat. En principiell del av denna större frågeställning handlar om frihet, rättighetsinskränkningar och "social rättvisa". Traditionellt har de som varit kritiska till den "stora staten" inte varit särskilt filosofiskt bevandrade och därför haft små möjligheter att argumentera emot även ytterst förenklade rättviseresonemang. De har istället koncentrerat sig på att visa att höga skatter är till nackdel för alla och därmed bör man förhålla sig skeptisk till alla politiska idéer som leder till ett högt skattetryck.

Nationalekononomin har på teoretiska grunder kunnat visa att skatterna leder till snedvridningar som är skadliga för den ekonomiska effektiviteten. Dan Andersson, LO:s chefekonom, som idag på Timbros seminarium kommenterade rapporten gav som exempel på snedvridningar de smala husen på medeltiden och avsaknaden av fullt antal fönster på husen (istället målade man blindfönster). Det var följden av att överheten tog ut skatt i förhållande till husets längd mot gatan eller i förhållande till antalet fönster. Båda dessa kriterier sågs som approximationer för ägarnas förmåga att betala skatt. Det ledde dock till 'skattekilar' som i praktiken förändrade beteendet så att det ekonomiska livet förvreds.

Men det som man teoretiskt kan vara överens om har ändå ansetts vara något som i praktiken inte är så betydelsefullt. Egenintresset hos ett antal personer som anpassar sig till skatterna har ansetts uppvägas av oegennytta i kombination med bundenhet för den stora massan. De i praktiken uppträdande skadeverkningarna har av välfärdsstatens anhängare kunnat förringas. I rapporten citeras finansminister Pär Nuders uttalande i Agenda 20/8 -06 där han gör gällande att det är vår samhällsmodell [med höga skatter] som ger den höga tillväxten och uppenbarligen inte att vi har låga skatter.

För att testa huruvida Sverige ändå inte skulle ha kunnat ha högre tillväxt med lägre skatter har Jesper Katz konstruerat en testmodell där kommunalskatten och kapitalskatten är 5 procentenheter lägre än vad som är fallet. Det betyder 76 mdr kr lägre skatteintäkter eller 3 procent av BNP. Denna modell har han sedan testat med två av forskningsfältets huvudmetoder för hur man evaluerar sambandet skatter-tillväxt.

Den s k indirekta metoden analyserar effekterna på de områden som anses bestämma tillväxten: arbetsutbudet, investeringar i humankapital, vanliga investeringar och investeringar i FoU. Med kända samband från tidigare undersökningar får Katz med sin skattesänkning en temporär effekt (10 år) från arbetsutbudet på 0,11 procents högre årlig tillväxt. Humankapitalet ger o,o84 procent långsiktigt, investeringarna o,o5 procent och FoU 0,11 procent. Den långsiktiga effekten blir då 0,24 procent och inledningsvis under de 10 första åren 0,35 procents extra årlig tillväxt. Detta är naturligtvis kalkyltekniskt exakt angivna siffror som naturligtvis i praktiska sammanhang får ses som närmevärden.

Den direkta metoden bygger på ekonometriska studier av olika oberoende variabler som får ses som närmevärden för de skattekilar som egentligen ger upphov till snedvridningar. Katz får då från det tiotal studier som använder offentlig utgiftskvot som oberoende variabel en effekt på 0,33 procents extra årlig tillväxt med den föreslagna skattesänkningen ovan. Ett nästan lika stort antal studier använder sig av enbart offentlig konsumtion som oberoende variabel (där utesluts effekterna från transfereringarna). Effekten blir då 0,42 procents extra årlig tillväxt.

Jag blir själv förvånad över hur starka effekter Katz registrerar. De ligger klart över 0,1 procentenhet högre tillväxt per procentenhet i reducerat "skattetryck". Det skulle betyda att Sverige, som i runda tal har 10 procentenheter högre skattetryck än genomsnittet för utlandet, skulle kunna ha en procents högre tillväxttakt om vi bara anpassade oss till en "normalnivå". Det indikerar stora ekonomiska förluster för användandet av den "Svenska Modellen".

När jag själv sysslade med forskningen om skatternas effekt på tillväxten kunde jag inte komma längre än uppemot 0,5 procents exta tillväxt av en 10-procentenheters minskning av skattekvoten. Även ännu lägre siffror får fortfarande stora effekter sett på litet längre sikt. Det finns uppenbarligen grund för att väga in de negativa kostnaderna för den stora välfärdsstaten i Sverige när man tar ställning till vilken vår lämpligaste samhällsmodell egentligen är.

Andra bloggar om: politik, skatter, tillväxt, ekonomi, väfärdsstaten, offentlig sektor på intressant.se

---

Här kan man rösta på min blogg i TV:s tävling

---

Reinfeldt vann över Persson om sjukvården

Det blev oavgjort om jobben och skolan i TV4:s partiledarduell. Men Reinfeldt vann debatten om sjukvården genom Perssons obalanserade och överdrivna attack om ett systemskifte som aldrig hade föreslagits.

TV4 hade nyss en debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson indelad i fyra avsnitt: jobben, sjukvården, skolan och allmänt "valtal".

Persson inledde om jobben och erkände att detta var valets viktigaste fråga. Senare tog Reinfeldt poäng på att han till slut 11 dagar före valet kan göra detta medgivande. Persson menade att nuvarande politik skapar många nya jobb och att folk kan känna trygghet. Han ville fortsätta den politiken.

Reinfeldt betonade det stora utanförskapet och framhöll att t ex TCO mnat att det behöver skapas minst 300 000 nya jobb. För detta har Alliansen ett program där det skall löna sig mer att arbeta, kostnaderna för att anställa skall minska och entreprenörerna uppmuntras. Nytt var att han också betonade en förbättrad matchning av lediga jobb. Det kan diskuteras om folk förstår vad detta betyder, nämligen att AMS måste skärpa sig och se till att man förmedlar de jobb som finns till de arbetslösa. Det kan kanske också ske genom att andra aktörer får konkurrera med AMS.

Persson låtsades som han inte förtod något av detta utan frågade gång på gång hur Alliansen genom att rikta udden mot de mest utsatta - arbetslösa, förtidspensionerade och sjuksrivna, skulle åstadkomma fler jobb. Svaret framstod som någorlunda tillfyllest - det var en kombination av åtgärder (enligt ovan). Men naturligtvis hade Reinfeldt inte några djupare funderingar kring hur denna politik egentligen skulle fungera. Inte heller hade han några auktoriteter eller utländska exempel att hänvisa till.

Eftersom Reinfeldt lyckades ta initiativet på slutet av avsnittet tycker jag att intrycket för en osäker väljare borde ha blivit att osäkerheten består - första perioden blev oavgjord.

Andra avsnittet handlade om sjukvård. Där gick Persson till attack med argumentet att Alliansen vill ha ett systemskifte genom utförsäljningar och skattesänkningar. Capio (som driver S:t Görans sjukhus) är ute på börsen och utsätts för attacker från internationella hajar.

Reinfeldt lyckades klart få Perssons argument att framstå som överdrivna och främmande för vad han föreslagit. Det var att personalen och patienterna skulle få mer att bestämma över den byråkratiska styrningen av sjukvården. Persson har bara stopplagar att komma med och ingen egen politik. Kvaliteten, inte ägandet , var det viktiga.

Andra perioden vanns därför av Reinfeldt.

Det tredje avsnittet handlade om skolan (och betygen sades det). Återigen attackerade Persson med att han var rädd för att också skolan skulle bli en marknadsplats och att religiösa friskolor var en fara. Men Reinfeldt kontrade med att det berör 800 elever medan 26 000 elever inte tar sig igenom med godkäda betyg(?). Det var det enda konkreta som nämndes i en debatt med mycket allmänna påståenden och honnörsord. Tittarna fick nog inte ut mycket av detta och betygen behandlades inte...

Tredje perioden blev oavgjord med någon liten övervikt för Reinfeldt.

Avslutningen bestod av ett allmänt valtal från vardera debattören. Men det var så generellt utformat att bara den som väntade på att de skulle säga något särskilt om just deras fråga kan ha haft något utbyte av dessa tvåminutersinslag. Här skulle programledningen ha bett att få se förslagen i förväg och returnerat dessa med krav på konkretion. Ingen av debattörerna gjorde särskilt bra ifrån sig.

Tre av fyra perioder blev oavgjorda men den om sjukvården vanns av Reifeldt genom Perssons overkliga och överdrivna angrepp.

Andra bloggar om: val2006, persson, reinfeldt, jobb, sjukvård, politik på intressant.se

Måste Alliansen överväga koalition med mp?

Folkpartiets schabbel med intrångsskandalen leder sannolikt till röd majoritet i valet. Men om det går att förhandla om en fempartikoalition med miljöpartiet, som förra gången, är Alliansen inte slutgiltigt besegrad. Det tänkte inte intervjuarna i TV på igår.

Det av de borgerliga partierna omsorgsfullt förberedda regimskiftet hotas nu av folkpartiets oacceptabla beteende både vad gäller dataintrånget hos SAP och i hanteringen av avslöjandet. Har fp-ledningen ingen erfarenhet av "affärer" från tidigare? Det gäller att inte göra ont värre genom att förneka något i tro att man kan "mörka" och begränsa skadorna. All erfarenhet visar att detta gör att skadan bara blir större genom att högt uppsatta personer kan beslås med lögn eller tvivelaktiga påståenden.

Det verkar som om partisekreteraren Johan Jakobsson ljugit och försöken till bortförklaringar från tf Helena Dyrssen låter enbart krystade. Att Lars Leijonborg inte gav en objektiv bild av turerna kommer också att kunna utnyttjas. Har fp-koryféerna alldrig hört talas om att "göra en pudel"? Nu riskerar samtliga att bli utrensade. Ett självmål?

Det tråkiga är att folkpartiet verkar vara influerat av en kultur som går ut på att "ändamålet helgar medlen". I den politiska filosofin förknippar vi detta med utilitarismen. Och det är mycket riktigt J S Mills nyttomoral som är den politiska filosofi som folkpartiet har som ideologiskt idéarv. Man gjorde bara en felaktig riskbedömning när nytta och skada vägdes ihop.

Inga valexperter hittills har med emfas hävdat att skandalen skulle påverka röstfördelningen mellan blocken. Mikael Gilljam hävdar tvärtom att socialdemokraterna inte gynnas så mycket. Men blockfördelningen påverkas också av att sakfrågorna inte kan komma fram i debatten. Det borde gynna (s) som då slipper diskutera sin avsaknad av en politik för jobb och sysselsättning. Dessutom gynnas (s) av att mobiliseringen ökar när det kan hävdas att de drabbats av underläge för att (fp) hela tiden kunnat ha försteg pga spioneriet. (Att detta inte är sant saknar betydelse.) Det är bara Marita Ulvskogs jämförelse av Leijonborg med en våltäktsman som kan motverka detta. Ett sådant övertramp borde alliansbröderna kunna utnyttja.

Även om de flesta av folkpartiets besvikna sympatisörer går till andra allianspartier finns det sannolikt en mindre andel som byter block. Det tyder dagens Sifo på som ger de röda 48,1 % mot 47,4 % för de blåa. Och då har bara en liten del av skandalens effekter påverkat. Det blir knappast något regimskifte om inte skandalen leder till följdverkningar som kan bli negativa för de röda - typ Ulvskogs förlöpningar.

Eftersom miljöpartiet har garanterat att de inte stöder en regering där de själva inte ingår återstår en teoretisk möjlighet: enfempartikoalition med Alliansen. Vad de politiska journalisterna nu borde utröna är huruvida de "nya moderaterna" är acceptabla för miljöpartiet eller inte. Efter förra valet kunde det inte bli en icke socialistisk majoritetsregering pga att moderaterna inte fick vara med. Nu fick inte Peter Eriksson (mp) någon sådan fråga i intervjun i TV igår - det blir bakläxa.

Dessutom borde journalisterna utröna huruvida moderaterna är beredda att uppge en hel del av sin politik för att tillgodose miljöpartiet i en uppgörelse. Det blir fråga om grön skatteväxling och kanske stängning av flera kärnkraftsreaktorer. Skyhöga elpriser är en påtaglig risk.

Alliansen bör slutligen förbereda sig för hårda koalitionsförhandlingar. Läget är dock bättre eftersom mp:s krav på ministerposter kan spelas ut mot dem, vilket var svårare efter förra valet. Men Göran Persson kanske har blivit mer medgörlig i ministerfrågan?

Andra bloggar om: politik, val2006, folkpartiet, miljöpartiet, utilitarism, dataintrång på intressant.se

---

Här kan man rösta på min blogg i TV:s tävling

"Valfrihet är slaveri"

Ett antal vältaliga angrepp på valfriheten har förekommit på senare tid. Det är frustrerande att välja. Psykologen Schwartz menar dock att dessa "maximerare" lider av en personlighetsstörning. Skall de ändå få begränsa friheten för oss andra?

Frihetspendeln börjar svänga över åt tvångshållet. Förrförra året utkom psykologiprofessorn Barry Schwartz' bok Valfrihetens tyranni i svensk översättning. Den sätter nu allt fler spår efter sig i massmedia. Tendensen är klar: frihet är inget bra - bättre är någon form av tvång. Snart kanske vi är där och vaknar upp i ofrihetens samhälle.

En skribent som är vaken för alla olika tendenser till politiskt korrekt tvångsutövande och liknande är kolumnisten Anna Larsson i SvD. Hon skrev redan för flera år sedan en kolumn om hur vi är förgiftade av små meningslösa valsituationer som stjäl värdefulla timmar av våra liv.

Förra året skrev kolumnisten Karin Thunberg i SvD under rubriken "Tack och adjö, nu vill jag inte ha mer valfrihet" om att slösa energi på val som vi aldrig bett om. Varför vill hon begränsa vår frihet? frågade jag då i en kommentar.

I förra veckan skrev den famöse språkjournalisten Fredrik Lindström, känd från TV, om hur valfriheten blir olidlig när man har fler än tio pizzasorter och liknande att välja på. Det var i veckomagasinet Fokus, men artikeln "Begränsning befriar" ligger inte på websiten.

Igår hade SvD ett helt artikeluppslag med rubriken "Ingen blir lyckligare av maximal valfrihet". Det handlade mycket om Schwartz' bok. Här framgår hur synd det är om s k 'maximerare' när de måste välja. De är personer som hela tiden drömmer om att göra det perfekta valet och som lägger mycket tid och energi på sökandet efter det. Artikeln av Anna Lagerblad avslutas med en kommentar från Schwartz som går ut på att samhället gör 'maximerarnas' motsats 'bra-nog-människorna' till maximerare och därmed olyckliga personer. Vi förstår att det måste till politiska åtgärder mot denna frihetens olycklighetstendens.

Lagerblads artikel är emellertid tendentiös. Hon skriver kort att Schwartz menar att kompetensen att välja hänger samman med individernas personlighet. Men i Schwartz' bok är detta en mycket central del. Man får intrycket att de relativt lyckliga 'bra-nog-människorna' är i majoritet och att 'maximerarna' är mer eller mindre psykiskt störda. Det typiska är att de oftare är utsatta för depressioner. Generellt är de mer olyckliga, missnöjda och avundsjuka. (Idag fortsätter dock Lagerblad med sambandet mellan valfrihet, beslutsvånda och psykisk ohälsa.)

Schwartz gör en jämförelse med den anti-moderna amish-sekten i USA. Depressionsfrekvensen är mindre än en femtedel hos traditionalisterna inom amish. Det beror på att livsvalen där är tämligen få. Men ett medlemskap i detta samfund innebär enligt Schwartz inte några större personliga offer. Han antyder inte ens vad detta politiskt kan associeras till. Men nog förefaller hans resonemang vara ett argument för kommunitärernas samhällslära. Självbestämmande och kontroll motverkar enligt Schwartz ett viktigt skydd mot depressioner - nämligen tillhörighet och åtaganden gentemot "familj, föreningar, trossamfund och liknande".

Självbestämmande och frihet blir slaveri under valfrihetens tyranni om man inte kan hantera sina tendenser att bli en 'maximerare'. (Orwells 'nyspråk' har sin grund i verkligheten.) Själv menar Schwartz att man skall medvetet motarbeta sådana tendenser hos sig själv och han avslutar boken med ett program som man kan hålla sig till. I boken och SvD finns ett test med 13 frågor där man kan sätta poäng mellan 1 och 7 om man håller med påståendena eller inte. En hopplös maximerare får 91 poäng. Schwartz' tester visar att snittet ligger på 50. Om man får över 65 ligger man i farozonen. Under 40 ligger på 'bra-nog-sidan'. Själv fick han 20 (jag fick 24). Se frågorna i högerspalten på sid 19 i SvD 4/9-06.

Kan det vara så att de som ojar sig över hur svårt det blivit att välja och att "begränsning befriar" i själva verket lider av en personlighetsstörning i vars förlängning psykiska problem med beslutsångest och depressioner skymtar? Om en del av dessa personer samtidigt är vältaliga och centralt pacerade som opinionsbildare i massmedia kan de manifestera sin ångest genom att massivt agitera mot den frihet som vi andra inte har några svårigheter att bära. Resultatet kan bli att politiska inskränkningar mot friheten anses påkallade.

Vilka åtgärder kan tänkas sättas in mot valfriheten? Och med vilken rätt kan en minoritet frustrerade och ångestfyllda valfrihetsmotståndare hävda att de skall få begränsa hur vi andra lever i frihet? Detta får jag återkomma till.

Andra bloggar om: politik, samhälle, psykologi, frihet, tvång, valfrihet på nyligen.se

Risk för ekonomisk kris 2008

Det finns säkra tecken på en begynnande konjunkturnedgång. Om detta omslag, som så ofta, blir mycket kraftigare än förutsett kommer den lägre förväntade exportökningen 2007 och 08 kanske att utebli. Riksbankens räntehöjningar om fastighetsskatten slopas kan också bidra liksom Alliansens ökning av arbetsutbudet.

Så har vi fått en av de skandaler som jag förväntade i min bloggartikel om valrörelsen den 18 augusti. Folkpartiets ungdomar har gjort dataintrång hos SAP. Det måste vara en skänk från ovan för socialdemokratin som nu slipper diskutera arbetslösheten. Valrörelsen kommer nu inte längre att i första hand handla om ens små sakfrågor. Men det finns ändå intressanta frågor att uppmärksamma.

Den senaste veckan har flera signaler om försämrade tider kommit både från utlandet och Sverige. Nedgången har börjat i USA och frågan är huruvida USA kan "mjuklanda" eller inte. Inköpschefsindex där sjönk påtagligt redan före sommaren. En lika kraftig sänkning noterade Sverige i augusti.

En kritisk punkt är den amerikanska fastighetsmarknaden. Så länge huspriserna stiger eller åtminstone är höga känner sig de skuldsatta amerikanerna trygga och ökar sin konsumtion. Men om det skulle bli oväntade prisfall kommer konsumenterna att börja spara med påföljd att konsumtionen kan minska och arbetslösheten stiga. Då minskar importen och andra länder får svårigheter i sin exportindustri. USA:s bytesbalansunderskott förutses av Nordea (rapport idag, pdf) bli 6,2 procent av BNP 2006. (Jfr Sveriges +7,0 %.) Detta måste rättas till och i samband med detta skulle man kunna befara ett dollarfall på 20-25 procent. Det skulle ytterligare späda på svårigheterna för andra länders exportnäringar och sysselsättning.

De prognoser som nu görs är försiktiga. Men karaktäristiskt för de flesta prognoser är att man så gott som alltid underskattar omsvängningarnas storlek. När det vänder så gör det det med besked. Mjuklandningar är inte alltid det mest sannolika. Det har betydelse för prognoserna för Sverige.

Nordea tror på en påtaglig minskning av exportökningstakten 2007 och 2008. Den har legat uppåt 10 procent de senaste åren och förutses bli 5 procent från nästa år. Om vi ovanpå detta antar en amerikansk "hårdlandning" kanske det inte ens blir så mycket. Då måste exportindustrin göra sig av med folk och arbetslösheten tenderar att öka. Samtidigt kommer Riksbankens halsstarriga inflationsskräck (via fastighetspriserna) att leda till ytterligare fyra räntehöjningar till mitten av 2007. Eftersom det tar 1-2 år innan räntepolitiken får full effekt kommer vi inte att se de nedtryckande verkningarna av räntepolitiken förrän hösten 2008.

Det finns också risk för fortsatta räntehöjningar från Riksbanken om fastighetsskatten slopas. Inför 2008 kommer priserna att stiga avsevärt om ett avskaffande förväntas. Då kan Riksbanken fortsätta räntehöjningarna utöver de 3,50 procent som Nordea räknar med. Ett förenklat räkneexempel visar vad det är fråga om:

Antag att en fastighet är taxerad till 3 miljoner. Då betyder avskaffad fastighetsskatt 30 000 kr/år. Den ersätts med en kommunal avgift på säg 4 000 kr/år. Lättnaden på 26 000 kr kan alltså användas av en köpare för att betala ytterligare ränta på ett högre försäljningspris. Om vi antar att räntan är 4 procent blir det högre priset 26 000/0,04=650 000 kr. Och 650' i relation till det tidigare marknadsvärdet 4 miljoner blir 16 procent. Om räntan är 5 procent blir prisstegringen 13 procent istället.

Det är uppenbart att det krävs formidabla räntehöjningar för att stävja den teoretiska effekten på uppgången i huspriserna vid ett avskaffande av fastighetsskatten. Skulle Riksbanken ens försöka skulle ekonomin störtas ner i en rejäl recession. Det beror på att fastighetsskattens slopande i sig inte ger någon ökad köpkraft till samhällsekonomin genom att den finansieras med andra höjningar. Den enda direkta stimulanseffekten kommer från dem som sålt sina hus utan att köpa nya. Eftersom de inte är särskilt konsumtionsbenägna på grund av sin ålder blir det inte mycket av denna effekt.

Härtill kommer en indirekt effekt. De som inte säljer sina hus kan känna sig "rikare" av prisstegringarna och ta mer lån för att konsumera. Det är enbart denna svårbedömda effekt som Riksbanken har anledning att försöka dämpa. Kontentan är ändå att det blir dyrare att bo för alla som grupp om fastighetsskatten avskaffas så länge den är finansierad på boendeområdet. Räntan kommer att stiga extra vid ett slopande.

Det betyder också att hyresgäster och bostadsrättsägare kommer att få fördyrade boendekostnader, i synnerhet eftersom den föreslagna sänkningen av fastighetsskatten på detta område är begränsad.

Som grund för en konjunkturbedömning tror jag dock att fastighetsskattens slopande ändå har en liten stimulerande effekt. Riksbanken kommer helt enkelt inte att våga höja räntan så mycket att den lånefinansierade konsumtionsökningen helt uteblir.

Om vi samtidigt får en konjunkturnedgång kommer naturligtvis huspriserna att stiga mindre. Faran är att Riksbanken bundit sig för en räntehöjningspolitik som drivs in absurdum pga fastighetsskattens slopande när egentligen en räntesänkning skulle vara nödvändig (pga den långa eftersläpningen för effekterna). Det är vad Nordea antyder.

Till detta kommer effekterna av ett ökat arbetsutbud från de reformer som Alliansen föreslår. Detta har samma effekt på arbetsmarknaden som höjd ränta. Men med Riksbankens fokusering på huspriserna kanske detta inte påverkar räntepolitiken. Följden kan bli att konjunkturnedgången i kombination med utbudsökningen kommer att öka arbetslösheten mycket kraftigt 2008 och åren efter. Det kan bli tal om "ekonomisk kris".

Tänk om det blir regimskifte och sedan ekonomisk kris precis som 1976 och 1991? Det finns en betydande risk.

Andra bloggar om detta, se: intressant.se Andra bloggar om: politik, ekonomi