Hur kunde regeringen förlora valet?

Regeringens hantering av ekonomin och välfärden borde inte ha gett anledning till den häftiga kritik som bidrog till valförlusten i september 2014.

Från Konjunkturinstitutets nyss framlagda rapport (pdf) kan man bilda sig en grov uppfattning om hur det gått för Sverige under de två senaste mandatperioderna i riksdagen. Den gängse bilden i massmedia och i den rödgröna oppositionens opinionsbildning beskrev utvecklingen som dålig och i stort sett enbart beroende på en felaktig och inkompetent politik från regeringens sida. Någon kraftfull motargumentation verkade inte förekomma.

Sverige slits isär och den sociala välfärden rustades ner var ett paradargument mot regeringen. Men den offentliga välfärdsproduktionen (off konsumtion) fortgick som vanligt under alliansens regeringsperiod. Några sådana nedskärningar som gjordes efter bankkrisen på 1990-talet förekom inte. Att de sämre resultaten i skolan eller problemen i sjukvården skulle berott på nedskärningar framkommer inte.

Löneökningarna var ansenliga och de skedde delvis på bekostnad av näringslivets vinster. Påståenden från vänstern att vinsterna ökat kraftigt på löntagarnas bekostnad är uppenbarligen felaktiga. Lönesumman 2006-14 ökade med ca 40 procent nominellt. Samtidigt ökade priserna (kpi) med 10,3 procent. Reallöneökningarna för arbetare uppgick 2006-14 till ca 13 procent. Hushållens disponibla inkomster ökade 21,7 procent (efter skatt o inkl bidrag) vilket motsvarar 2,6 månadsinkomster. (En stor del berodde på skattesänkningarna.)

Den kanske överdrivna beskrivningen av de negativa verkningarna av den internationella finanskrisen i kombination med den politiska svartmålningen av regeringens oförmåga att bekämpa krisen bidrog till att de svenska hushållen ökade sitt sparande. På så vis uppstod överkapacitet även i andra sektorer än i exportindustrin vilket gjorde krisen värre än nödvändigt.

Arbetslösheten ökade, dock inte lika dramatiskt som under 90-talskrisen. En del av denna ökning var ofrånkomlig eftersom den svenska exporten minskade till följd av finanskrisen i USA och Europa. Men huvuddelen av arbetslösheten bestod av svåranställda (jämviktsarbetslöshet, Nairu, streckad linje). Denna arbetslöshet genomgick en av allt att döma strukturell ökning i mitten på 1990-talet. De svåranställda svarar för 6,8 procentenheter av arbetslösheten och KI bedömer att denna arbetslöshet såväl 2017 som 2019 kommer att ligga ligga på denna nivå. Den faktiska arbetslösheten kommer 2019 också att ligga på ca 6,8 procent. Hur den rödgröna regeringen ska kunna uppnå Europas lägsta arbetslöshet på drygt 4 procent  år 2020 förefaller mycket oklart.

Den av sjunkande export och stigande sparande orsakade lågkonjunkturen medförde naturligen en sänkt sysselsättningsgrad, vilket de rödgröna var snara att påpeka när regeringen försökte framhålla att man ändå skapat uppemot 300 000 nya jobb. Samma effekt följde efter IT-kraschen i början på 00-talet och i väldigt större omfattning i samband med bank- och fastighetskrisen i skiftet mellan 80- och 90-talet. Noga räknat är dock sysselsättningsgraden 2014 något högre än 2006 trots finanskrisen.

En annan orsak till sänkt sysselsättningsgrad är att mer svåranställda grupper kommit in på arbetsmarknaden. Det kan vara fråga om personer som tidigare skulle ha förtidspensionerats eller som hamnat i långtidssjukskrivning. KI pekar också på fler invandrare med dålig utbildning som orsak till fortsatt hög arbetslöshet. Alliansregeringens satsningar på minskat utanförskap kan paradoxalt nog ha försvårat att bemöta den enkla kritiken att arbetsmarknaden fungerar allt sämre.

Här har endast ett axplock av områden redovisats. Men intrycket är att den faktiska utvecklingen inte borde ha föranlett den häftiga kritik som riktats mot den förda politiken. Att denna kritik ändå blivit framgångsrik verkar ha berott på de rödgrönas (och massmedias) större skicklighet i att vinkla detaljer på ett negativt sätt och regeringens oförmåga att presentera de positiva aspekterna av den förda politiken. Det bidrog till att de borgerliga förlorade valet och blev mindre än de rödgröna. En annan bidragande orsak var att man inte kunde möta Sverigedemokraternas kritik av flyktingpolitiken.

Meritokrati beror på IQ som ger evig ojämlikhet?

Bristande social rörlighet tycks bero på meritokratiska framgångar som mycket beror på medfödda intelligensegenskaper. Det ger ofrånkomlig ojämlikhet. Men idag ger missriktad strävan efter ökad jämlikhet till att 14 procent i varje årskull får frustrerande svårigheter.

I Axess magasin nr 2/15 skriver läkaren och journalisten Erik W Larsson om boken The Son Also Rises. Den är författad av Gregory Clark som är professor i ekonomi vid University of California, Davis. Boken handlar om social rörlighet eller snarare om bristen på social rörlighet. Larsson inleder med följande frågor:

"Har du någonsin undrat varför vissa människor är fattiga medan andra är rika? Varför vissa individer, släkter och etniska grupper verkar leva i obotlig misär, medan andra individer, släkter och etniska grupper har det hur bra som helst? Vilka krafter är det egentligen som avgör våra öden? Handlar det om gener och biologi? Om osynliga och förutbestämda maktstrukturer? Eller är det bara fråga om tur och otur?"

Clark har konstruerat ett index (mellan 0 och 1) för orörligheten som han hävdar ligger mellan 0,7 och 0,8 under många generationer. Larsson exemplifierar med de svenska släktnamnen som Clark har specialstuderat med tanke på alla jämlikhetsreformer Sverige genomfört. Här finns fyra grupper: 1) adelsnamn, 2) snofsiga latiniserade namn (Dahleus, Boetius), 3) namn som börjar på Berg- eller Lund- samt 4) namn som slutar på -son.

Om en persons farfars far hette Oxenstierna eller Wagenius är det statistiskt betydligt mer sannolikt att man kommer in på läkarprogrammet än om han hette Larsson (som artikelförf). Liknande gäller för Indien, Japan och Kina (trots revolution). "Överallt är tendensen densamma. Oavsett vem som vinner valet är Jönsson och Ohlsson dömda att låta sig regeras av folk med namna som Palme och Reinfeldt", skriver Larsson raljerande. Han anser att Clark bara ger antydningar om orsakerna till detta.

Enligt Larsson verkar Clark mena att vi borde "gaska upp oss och gilla läget". "Kanske är rika och mäktiga människor helt enkelt bättre? Då är det väl inte mer än rätt att de lever på ett högre plan än vi andra, argumenterar Larsson. Det är vad meritokrati går ut på. Om detta verkar respektingivande intellektuella vara överens om. Men om meritokratin  till betydande del är genetiskt betingad, som Clark verkar göra gällande, kanske denna tanke snart överges. Larsson försöker problematisera den meritokratiska utvecklingen utan att komma med annat än att det inte är lönt att bry sig om problemet eftersom det inte går att göra något åt det.

Jag kan komplettera denna pessimism med det klassiska diagrammet över hur intelligensen fördelar sig:

Nedanstående tabell beskriver fördelningen av intelligenskvoten (IQ) i siffror:

Det som gör att man inte kan "gilla läget" är hur den svenska utbildningspolitiken ställer sig till den nedre delen av intelligensfördelningen. I skolan finns numera alla barn med en IQ över 70. Men för att klara skolan krävs åtminstone 85 i IQ för att klara de teoretiska delarna (bloggart-11). Det betyder att 14 procent av eleverna aldrig kan klara den teoretiska delen i egentlig mening hur mycket statsmakterna än satsar på stödundervisning för "elever med en bristfällig socioekonomisk bakgrund".

Att "herr Oxehufvud" tjänar mer än andra om han är förtjänt borde kunna fördragas. Men att uppemot 14 procent av varje årskull ska dömas till frustration, avhopp, utslagning, kriminalitet eller självmordstankar på grund av en verklighetsfrämmande skolpolitik borde inte vara cceptabelt.

Utsläppsrätterna ska inte minska utsläppen

Vi har i EU ett lagreglerat program för minskade utsläpp av koldioxid. Det kombineras med utsläppsrätter för att göra begränsningarna smidigare.

Vetenskapsradion Klotet handlade idag 4/3 om utsläppsrätter för koldioxid. Huvudintrycket var att systemet med utsläppsrätter var misslyckat och inte hade bidragit till att minska utsläppen. - Men man förklarade inte att systemet inte är till för att minska utsläppen utan för att göra de på politisk väg dekreterade utsläppsminskningarna mera samhällsekonomiskt effektiva.

Utsläppen måste minska 2,2 procent om året

Systemet med utsläppshandel går ut på att vissa utsläppsföretag får betala för extra utsläpp (som andra företag avstår ifrån) och därför har många fått uppfattningen att systemet liknar en skatt på utsläpp. När nu priset gått ner från 35 €/t till 6 €/t tror man att det blir billigare att öka utsläppen.

Utsläppen ska enligt dekret nu minska med 2,2 procent per år (tidigare 1,7%). Priset på rättigheterna kan inte påverka utsläppen under regleringsperiodens gång. Däremot kan ett lågt pris bli en signal för politikerna att dekretera större minskningar för nästa regleringsperiod (efter 2020). Därför borde låga priser välkomnas av miljövännerna och inte tvärtom.

En annan fördel med låga priser på utsläppsrätterna är att miljövännerna billigt kan köpa upp dem och annullera dem. Då blir utsläppen mindre än vad politikerna dekreterat.

Det låga priset på utsläppsrätter pekar också på en helt annan anomali i den svenska klimatpolitiken. Koldioxidskatten är 1 080 kronor per ton mot 55 för en utsläppsrätt. Den internationella forskningen om klimatutsläppen har som ett grovt genomsnitt kommit fram till att en koldioxidskatt på omkring 350 kr/ton skulle kunna vara motiverad*. Detta visar att den svenska koldioxidskatten är tre gånger för hög. En liter bensin har nu en koldioxidskatt på 2:50. Den skulle behöva sänkas till ca 83 öre och göra bensinen drygt 2 kronor billigare inklusive moms.

En motiverad skatt på 350 kr/t   visar också att den lagreglerade utsläppsminskningen har blivit för modest. Riktmärket borde ha varit att få ett pris på utsläppsrätterna som liknar den motiverade koldioxidskatten.
___________________________
* Källa: Rätt pris på koldioxid, rapport av Jacob Lundberg utgiven av Timbro

Läs även andra bloggares åsikter om utsläppsrätter, klimatpolitik, koldioxidskatt, växthuseffekten, bensinskatt, ekonomi, politik på intressant.se