Positiv frihet finns inte längre

Frihet kan vara av två slag: frihet från socialt och politiskt tvång och frihet från andras bestämmanderätt. Det brukade kallas negativ och positiv frihet. Men termen positiv frihet har kidnappats av socialister, socialliberaler och vissa filosofer. Positiv frihet är inte längre att vara sin egen herre utan istället att ha förmåga och resurser att göra saker.

Frihet i allmän mening har genom tiderna avsett frihet från politiskt tvång eller åtminstone frihet från tvång ifrån andra medborgare. Men en distinktion mellan två frihetsbegrepp diskuterades redan av Friedrich Hegel (1770-1831). Han såg rättsäkerhet och egendomsskydd som "negativ" frihet - en frånvaro av något. Mot detta ställde han "positiv" frihet som handlade om att man skulle få göra vad man vill. Den negativa friheten begränsade alltså den positiva friheten.

En annan, och mera känd, distinktion mellan de två termerna gjorde Isaiah Berlin (prof i Oxford) i boken Four Essays on Liberty (1969, sv övers 1984). Hans definition av positiv frihet handlade mera om vem som bestämmer omfattningen av den negativa friheten. Om den senare skriver han:

"Jag sägs normalt vara fri i den mån ingen människa eller grupp av människor lägger sig i mina förehavanden. Den politiska friheten i denna mening är helt enkelt det område inom vilket en människa kan handla ohindrad av andra. Om jag av andra hindras att göra det som jag annars skulle ha kunnat göra, så är jag i så måtto ofri. Om detta område av andra människor minskas under ett visst minimum så kan jag beskrivas som utsatt för tvång, eller eventuellt som förslavad."

Det betyder alltså att naturliga hinder, som att "vara ur stånd att förstå de dunklare sidorna hos Hegel" inte kan beskrivas som att man är utsatt för tvång. Icke-mänskliga inkräktanden är inte någon frihetsinskränkning menar Berlin och skriver: "Om jag snubblar och faller och sålunda finner mig hindrad i min rörelsefrihet, kan jag inte rimligen sägas ha berövats någon grundläggande mänsklig rättighet."

Med positiv frihet menar Berlin inte en allmän handlingsförmåga, att man har resurser för att handla och liknande. Han skriver:

"Den positiva innebörden av ordet frihet härrör ur individens önskan att vara sin egen herre. Jag vill att mitt liv och mina beslut skall bero på mig själv, inte på yttre krafter av något slag. Jag vill vara verktyget för mina egna, inte för andra människors viljeakter. Jag vill vara ett subjekt, inte ett objekt, i mitt handlande styras av skäl och medvetna syften, som är mina egna, inte av orsaker som påverkar mig så att säga utifrån."

Berlin menar att dessa två frihetsbegrepp ytligt sett skulle kunna ses som samma sak, men formulerade på ett negativt respektive positivt sätt. Men om man med 'positiv frihet' menar t ex "jag är inte någons slav" finner man enligt min mening att man likväl kan leva i ett samhälle där olika myndigheter förbjudit mycket handlande och där den negativa friheten därför är liten. Jag kan öka min positiva frihet utan få särskilt mycket negativ frihet. Och jag kan ha litet positiv frihet men ändå få handla relativt fritt på de områden jag tillåts agera.

Man kan fråga sig om det är Berlins eget aktualiserande av den positiva friheten som bidragit till att denna definition helt har kommit att överges i dagens frihetsdiskurs. Berlin pekar på att redan platonister och hegelianer försökt göra gällande att man kan vara "slav under naturen" eller sina "egna 'otyglade' lidelser". Via ett resonemang att det verkliga jaget är någonting större än den enskilda individen, som bara är en aspekt av denna egentliga helhet i form av stammen, folket, kyrkan, staten, alla levande , döda och ej ännu födda så finns det en högre frihet när man följer denna helhets vilja. Den organicistiska synen på samhället har många gånger anförts som legitimerande för ofrihet av båda slagen.

Denna diskussion om positv frihet har dock avstannat. Positiv frihet i Berlins mening finns inte längre som ett begrepp i debatten. Den moderna synen på positiv frihet går ett steg längre än det som Berlin främst ville varna för. Utifrån Hegels definition av positiv frihet som makt att handla ligger det nära till hands att hävda att positiv frihet är förmåga och i slutändan materiellt välstånd. Just detta som Berlin betecknade som "en excentrisk syn" har blivit en spridd uppfattning idag. Den som inte förstår Hegel eller inte kan hoppa höjd tre meter är enligt Berlin inte utsatta för tvång. Men detta hävdas i en litet mindre explicit version som jag diskuterat något i kommentarerna till bloggartikeln om "löneslaveriet". Termen 'positiv frihet' har kidnappats av socialister, socialliberaler, filosofer m fl förmodligen i syfte att kunna öka det statliga tvånget.

Sålunda kan man konstruera ett exempel där en viss kategori medborgare förbjuds att göra en lyxkryssning vilket medför att de trots biljett avvisas vid landgången. Men det finns en annan kategori som är lika ofri - nämligen de som inte har råd att köpa biljetten.

Med detta synsätt blir ökad frihet detsamma som ökade resurser från staten. Att detta fordrar högre skatter som minskar friheten för andra diskuteras inte. Med ett utilitaristiskt synsätt kan det göras gällande att man kan peka ut vilka som skall berövas resurser och vilka som skall få. Men med en materialistiskt frihetssyn är det ännu svårare att identifiera dem som är förtjänta av ökad eller minskad frihet i meningen materiell välfärd. Och varför skulle det vara motiverat att öka friheten i denna kontroversiella mening?

Forts Vad innebär positiv frihet egentligen? 10/3-08

Andra bloggar om: frihet, positiv frihet, tvång, Berlin, staten, filosofi, omfördelning, utjämning, politik, samhälle på intressant.se

Löneslaveriet i ett fritt samhälle

Alla samhällen bygger på tvång. Men betyder det att det inte spelar någon roll vilket system vi har? I debatten förekommer då och då kritik mot dagens socialliberala samhälle som går ut på att detta bygger på en våldsideologi. Är det medborgarlön som är lösningen?

Om man inte har en kolartro på att människans natur är god och altruistisk måste man acceptera att ett samhälle organiseras med hjälp av vissa regler. Dessa måste upprätthållas med tvång. Definitionen av tvång är "hot om våld".

Om någon tänker skada någon annan i fysisk eller ekonomisk bemärkelse kommer den som blir utsatt att hota med repressalier. Av praktiska skäl har detta upprätthållande av principen "förbud att skada andra" överlåtits åt staten. Det betyder att ekonomiska transaktioner måste vara frivilliga. Och det kan de bara vara om båda parter är med på affären - sannolikt för att båda anser sig tjäna på transaktionen.

Detta har dock Karl Marx och hans efterföljare ansett vara grunden för ett särskilt slags slaveri: "löneslaveriet". Arbetaren har bara att välja mellan att sälja sin arbetskraft eller svälta ihjäl. Detta påstås alltså vara ett tvång som kan jämställas med att med vapenmakt tvinga någon att arbeta för någon annan utan lön eller rätt att välja någon annan arbetsplats.

Om samhället är fattigt kan naturligtvis en lönearbetare och en slav ha ungefär lika lågt välstånd. Vi kan tänka oss läget i det gamla Rom. Men fortfarande är lönearbetaren fri och kan därför välja arbetsgivare eller bli egen företagare. Det ger en möjlighet att öka sitt välstånd. Men arbeta måste man. Det gällde för övrigt i det gamla bondesamhället. Den småbrukare som inte arbetade måste tigga eller svälta ihjäl.

Varifrån kom tvånget att arbeta i jordbrukssamhället? Var det från andra människor eller från naturliga förhållanden? Det är svårt att se att argumentet med löneslaveriet antingen inte är intellektuellt hederligt eller också bygger det på en subjektiv och okunnig uppfattning om verkligheten.

Den enda relevans klagomål på "löneslaveriet" kan ha är att initiera en diskussion om arbetsmarknadens frihet. I en situation med uppköparmonopol är valmöjligheterna mindre för en löntagare än om det finns många arbetsgivare att välja mellan. Fortfarande finns dock möjligheten att bli egen företagare (om det inte finns ett skråsystem) eller stanna kvar på landsbygden. Naturligtvis kan situationen bli sämre tillfälligt genom kraftiga konjunktursvängningar eller under en period av snabb urbanisering. Men det är inte något som karaktäriserar vårt moderna samhälle.

Att det finns ett naturligt "tvång" att arbeta och ett socialt tvång att inte skada andra är något som det normalt inte finns anledning att beklaga. Det som är beklagligt är om tvånget i onödan utvidgas för att uppnå andra målsättningar. Om några inte vill arbeta kan de tvinga de andra att införa t ex medborgarlön. Men det betyder bara att vissa måste arbeta gratis åt andra. Det naturliga tvånget att arbeta omfördelas med ett socialt tvång som ökar tvånget för vissa och minskar det för andra. Medborgarlön minskar inte utan ökar tvånget i samhället. Att sådana tvångsideologiska idéer nu verkar överges av Maria Wetterstrand och miljöpartiet är ett positivt tecken i tiden.

Andra bloggar om: löneslaveri, tvång, frihet, medborgarlön, socialism, filosofi, politik, omfördelning på intressant.se

DN förtiger grundförsäkringen i a-kassan

En stor del av etablissemanget med DN i spetsen har med hjälp av desinformation eller av okunnighet börjat propagera för obligatorisk a-kassa. Argumentet är att annars står hundratusenteals arbetslösa utan försörjning om de skulle bli arbetslösa i nästa lågkonjunktur. De riskerar att bli socialbidragstagare om de inte tvingas tillbaka till a-kassorna. Att det finns en grundförsäkring som ger 7 000 kr/mån förtiger man envist.

Jag har ända sedan oktober förra året argumenterat emot tanken att göra a-kassan obligatorisk. Att en borgerlig regering skulle överge en av grundprinciperna i sin ideologi från 1900-talet verkar egendomligt. Den går ut på att man har ett obligatoriskt grundskydd och därefter valmöjlighet att teckna tilläggsförsäkringar.

Tydligast syntes denna princip i den stora ideologiska striden om pensionsfrågan som efter flera decennier kulminerade i folkomröstningen 1957. Vi hade då en obligatorisk folkpension och folkmajoriteten röstade på de två förslag som gick ut på frivillig tilläggsförsäkring. Trots detta lyckades socialdemokraterna genomföra en obligatorisk tilläggsförsäkring (med hjälp av en folkpartistisk avhoppare).

I oktober skrev jag om grundskyddet i a-kassan följande:

"I Sverige består arbetslöshetsersättningen av två delar: en obligatorisk grundförsäkring som ger bortåt 30 procents täckning för normalinkomsttagaren och en frivillig tilläggsdel som ger en höjning till närmare 60 procent. Det verkar inte finnas något argument för att göra tilläggsdelen obligatorisk."

Trots detta förhållande framförde arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin 23/10 -07 de två argument som som DN nu upprepar idag 26/2 på ledarsidan: 1) Obligatorisk trafikförsäkring är en analogi till obligatorisk a-kassa och 2) Utan a-kassa får man det väldigt besvärligt om man skulle bli arbetslös.

Båda argumenten är felaktiga. Trafikförsäkringen borde jämföras med vagnskadeförsäkringen, som är frivillig. Med bara grundskyddet får man hälften så stor ersättning som med a-kassans tilläggsförsökring. Det betyder inte att man står på bar backe om man blir arbetslös. Många som lämnat a-kassorna har kanske sparade pengar eller makar, sambor och föräldrar som kan dryga ut den obligatoriska försäkringen som ger ca 7 000 kr per månad.

Littorin ändrade argumentation i en artikel i SvD den 31/12 -07. Nu menade han att de som inte betalar till de frivilliga a-kassorna är en sorts gratisåkare som får ersättning utan att betala för detta. Detta måste sägas vara ren desinformation eftersom arbetslöshetsersättningen till största delen finansieras med den s k arbetsmarknadsavgiften (en löneskatt) på 4,45 procent förra året och 2,43 procent i år. Littorin fick mycket riktigt svar på tal från förre GD:n på Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen Bo Jangenäs i SvD 4/1 -08.

Men detta argument om gratisåkare återkom i Ekots lördagsintervju 19/1 -08 och framfördes då av folkpartiledaren Jan Björklund. Men han framförde också dagens argument att om man inte är med i a-kassan riskerar man att bli socialbidragstagare om man blir arbetslös. Detta är kvalificerad desinformation om man inte tror att han var så okunnig att han sade detta i god tro. Kan man verkligen tro att folkpartiledaren är okunnig?

Därefter uttalade finansminister Anders Borg vissa tvivel på det lämpliga med en obligatorisk a-kassa i Ekots lördagsintervju 17/2 . Det var dessutom inte så bra att det skulle kosta extra i obligatorisk a-kasseavgift om man började arbeta.

En reaktion kom förra veckan i DN:s ekonomidel 22/2 när Dagens Nyheters mångårige och kvalificerade samhällsekonomiske analytiker Johan Schück kom fram till samma sak som folkpartiledaren. Obligatorisk a-kassa behövs för att folk inte skall bli socialbidragstagare vid långvarig arbetslöshet. Något omnämnnde av grundförsäkringen förekom inte. Desinformation eller okunnighet?

Därefter kom igår miljöpartiets och Maria Wetterstrands förordande av en obligatorisk a-kassa (Ekot). Detta förslag kommenteras av DN på ledarsidan idag med orden:

"Det försäkringsansvar som egentligen åvilar alla som deltar i arbetslivet har förskjutits till andra skyddssystem, som exempelvis socialtjänsten. Det är lika orimligt som att låta människor köra bil utan trafikförsäkring."

Man kan fråga sig om DN:s ledarskribenter inte känner till grundförsäkringen när man gör gällande att det skulle bli fråga om sjukskrivning eller socialbidrag om man blir arbetslös utan a-kassa. Om vi inte skall tro att skribenterna är okunniga måste vi tro att denna desinformation har ett syfte att driva på införandet av obligatorisk a-kassa av något annat skäl. Kanske för att försvaga fackföreningsrörelsen?

Detta kan dock inte vara motivet för fackförbundet Unionens ordförande Marianne Krantz som också omtalar miljöpartiets förslag i positiva ordalag. Hennes syfte verkar mera vara att få en lösning av motsättningen mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Andra bloggar om: miljöpartiet, a-kassan, arbetslöshetsersättning, grundförsäkring, socialförsäkring, media, DN, regeringen, politik, samhälle på intressant.se

Här sker utsläppen av växtusgaser i Sverige

Energiproduktion och uppvärmning svarar för 26 procent av utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Det är nästan lika mycket som transportsektorn där minskningarna dessutom är mycket dyrare. Men det talas ganska litet om annat än bilismen i utsläppsdebatten. Att göra minskningar med 30 procent till 2020 kan ändå bli svårt.

Det råder en stor brist på tillförlitlig statistik över utsläppen av växthusgaser i Sverige trots att dagens utsläpp borde vara utgångspunkten för klimatpolitiken. Den har ju nu formerats som en motsättning mellan regeringen med 30 procents minskning och oppositionen med 40 procents minskning. Något av dessa program skall förverkligas till år 2020.

Vi såg nyligen hur Aktuellt-redaktionen tycks ha snickrat ihop egna siffror över transportsektorns andel av utsläppen. Den redovisningen blev klart överdriven i förhållande till vad man vanligtvis brukar redovisa. Men tyvärr är det så att statistiken inte finns färdigt sammanställd någonstans - i varje fall har jag inte hittat den. Därför har jag gjort en så bra sammanställning som bara är möjlig och den grundar sig på tabell 46 i Statistisk årsbok (SÅ).

Utsläppen av växthusgaser (GHG) består huvudsakligen av koldioxid (77 %) av de utsläpp som är åtkomliga i statistiken över Sveriges inhemska utsläpp. Där redovisas fartygs- och flygplansbränslen (utrikesflyg) separat och denna post som brukar kallas "bunker" brukar inte tas med i minskningsmålen. Däremot borde andra växthusgaser redovisas tydligare. Men det är bara metan (CH4) och dikväveoxid (N2O, lustgas) som redovisas uppdelat på olika sektorer. Klor-fluor-kol-föreningar (CFC) och liknande finns inte uppdelat i SÅ. Därför tar jag inte med dem i basen vilket medför att en del procentsiffror blir något litet för stora.

Det intressanta är dock den grova bilden och den ges av tabell 46 för år 2005. Då släppte Sverige ut 65 885 kiloton koldioxidekvivalenter, CO2e. Dessa 65,9 Mt fördelade sig på nedanstående åtta huvudposter i procent:

Utsläpp av CO2e i procent av totala utsläpp 2005

Energiproduktion 17,2 %

Industri 16,7 %

Transporter 30,8 %

Uppvärmning mm 8,9 %

Industriprocesser 7,9 %

Jordbruk 13,0 %

Avfall 3,3 %

Övrigt 1,7 %

Totalt 100,1 % = 65,9 Mt koldioxidekvivalenter

I posten transporter finns lastbils- och personbilstrafik men också bussar, motorcyklar, vägmaskiner, traktorer och andra maskiner samt inrikesflyget. Hur stora utsläppen är från personbilar finns inte kartlagt. Energimyndigheten har begärt anslag för att bl a utveckla statistiken inom transportsekteorn. Grovt sett svarar personbilarna för två tredjedelar av utsläppen.

Energiproduktionen är en ospecificerad post som innehåller en del kol- och oljekraft. Industrins utsläpp kommer också från kol och olja. Dessutom finns det en särskild post för utsläpp från järn- och cementframställning och liknande. Av industrins totala energianvändning på 158 TWt (-06) svarar oljor för 20 eller 12,5 procent (EM). Om industrins fjärrvärmeanvändning på 5 TWh ingår är oklart.

Uppvärmning genererar utsläpp från en del oljeeldade fjärrvärmeverk och den lilla andelen oljeeldade villor och flerfamiljshus. Omkring 10 procent av hushållens energianvändning utgörs av oljor och gasol. Men av uppvärmningen på 77,4 TWh svarar dessa för 19,3 procent. En mindre del av fjärrvärmen (42,0 TWh) drivs också med olja. Totalt uppgår fjärrvärmen till 47,5 TWh (exkl värmepumpar) och härav kommer 6,4 från olja och gas samt 2,3 TWh från kol. Fossilbränslen svarar alltså för 18,2 procent av fjärrvärmen. Kanske 11 procent ytterligare av uppvärmningen är då fossil vilket ger att ca 30 procent av uppvärmningen av bostäder och lokaler är fossilbaserad. Andelen av utsläppen av GHG är 8,9 procent i tabellen ovan.

Jordbrukets utsläpp består till 40 procent av metan och till 60 procent av dikväveoxid. Liknande gäller för avfallsposten men där svarar metan för 90 procent.

Med de förslag för bilismen som aviserats av Energimyndigheten (se tabellen i artikeln 22/2) och som verkar ligga i linje med dagens debatt skulle bara 3,7 procenteheter av en minskning med 30 eller 40 procent kunna tillgodoses. Det rör sig om skärpta EU-regler, fördubblad etanolinblandning, höjd och indexerad drivmedelsskatt med 75 öre, km-skatt och försämrad bilförmån.

Om det skall gå att göra mera på bilområdet måste Sverige bygga ut ett elbilssystem eller ett system med ej färdigutvecklade biodrivmedel. Det gör man inte på 12 år. Inte heller kan man lägga över en stor del av lastbilstransporterna till järnvägar eftersom dessa tar lång tid att bygga ut och är förenad med stora kostnader utan att kapaciteten ökar kraftigt.

Det borde vara de övriga 70 procenten av utsläppen som skulle stå i centrum för åtgärder. Men vilka dessa skulle vara har det inte hörts så mycket av i debatten. En kraftig utbyggnad av el- och bioenergiproduktionen borde dock kunna leda till att det mesta av olje- och kolbaserad uppvärmning och energiproduktion skulle kunna trängas ut. Men det kräver regleringar eller subventioner som ännu inte diskuterats.

På 12 år är det inte sannolikt att all energiproduktion och uppvärmning skulle kunna göras fossilfri. Den teoretiska potentialen är 26 procent. Till detta kommer kanske bara drygt 4 procent från transportsektorn. Det tyder på att 30 procents minskning kan bli svårt. Skall minskningen bli 40 procent måste helt okända metoder uppenbarligen tas till. Eller har oppositionen några konkreta idéer?

Andra bloggar om: växthusgaser, koldioxid, utsläppsmål, klimatpolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, bilismen, uppvärmning, biobränslen, politik, samhälle på intressant.se

Oppositionen har inga klimatåtgärder för att uppnå 40 procents minskning, menade Carlgren

I Ekots lördagsintervju var miljöminister Andreas Carlgren gäst 23/2. Den handlade om utsläppsminskningarna fram till 2020. Ministern menade att Sverige skulle satsa på sin andel av EU:s 30-procentsmål (som inte är fastställt). Det skall ge Europas lägsta utsläpp i Sverige år 2020. Först 2012 är vi säkra på att det blir en ny klimatöverenskommelse.

Men Carlgren ville inte precisera någon procentsats. Han tyckte att det blivit en "kapplöpning" om procentsatser. Vi får se om beräkningen 38 procent är korrekt. Det preciseras i höstens klimatproposition, sade han. Det kan bli ett åtagande om mer än 7-8 procents minskningar i andra länder (u-länder) där vi får mycket bättre effekt än satsningar i Sverige. Men ändå skall det göras stora satsningar i Sverige. Varför?

Det märks att Ingrid Gustavsson inte är en lika rutinerad intervjuare som Tomas Ramberg, som i sin tur framstår som mera förberedd än Inger Arenander. Carlgren fick ännu en gång förklara att det kunde bli 10 gånger större effekt i andra länder (Brasilien). EU-kommissionen har dock föreslagit att max 3 procent skall göras i andra länder. Vi skall arbeta för att den siffran skall bli större, sade AC.

Koldioxidskatten är ett mycket bra styrmedel och den skall på längre sikt höjas. För transportsektorn finns det konkreta förslag, sade IG. Alla medlen kommer att behövas, koldioxidskatten skall följa prisutvecklingen. De 70 örena ville Carlgren inte precisera tidsmässigt. Men när bilarna blir mer bensinsnåla blir höjningen inte så betungande.

Kilometerskatten fick en inspelad Anders Borg framställa tveksamheter emot. Är regeringens klimatpolitik trovärdig när Fredrik Reinfeldt också är skeptisk till järnvägsutbyggnad? Km-skatt är ett sätt att göra järnvägarna mer konkurrenskraftiga, menade Carlgren. Det behövs inte enbart nya spår utan man kan öka kapaciteten genom förbättrad logistik. Utsläppen från godstransporterna skall minska och då är det en helhetslösning som behövs. Vi skall inte småplocka med smååtgärder.

Vi behöver mer järnväg men vi kan inte låta näringslivet vänta och därför är logistiklösningar viktiga nu. Hur man skulle tolka skepsisen mot km-skatt kunde han inte riktigt förklara i slutändan. Man pratar förbi varandra, framhöll Carlgren flera gånger. Vi skall flytta gods från landsvägar till järnvägar - ja, men hur mycket och hur mycket effekt skulle nya spår och logistik kunna ge? Därom fick vi inga frågor eller svar.

Tyskland har ett mål på 40 procent men de har mycket större utsläpp, bl a från brunkol, sade AC. Det stora uppdraget är att bygga ut förnybar energi, menade Carlgren. Vi skall fokusera på det som enar och inte diskutera den splittrande kärnkraften. Den har en så lång livslängd att besluten inte behöver fattas nu. Det centrala är att minska vår sårbarhet och inte bara ha kärn- och vattenkraft. Vindkraft och bioenergi behövs också därför.

Förutsatt säkerhetsprövning välkomnade AC att man gör effekthöjningar motsvarande två Barsebäcksreaktorer. Etanolen kom på tal och AC ville ha hållbarhetskriterier. Svensk och framförallt Brasiliansk etanol är mycket bra. Det är majs och palmolja som råvaror som har kritiserats. Etanolen kommer att fortsätta att spela viktig roll. Sverige kommer kanske att bli först med en fossilfri fordonspark. Bilen behöver vi och vi skall inte jaga bilen utan utsläppen, sade Carlgren.

EU:s miljöministrar möts i början av mars och skall då diskutera hur EU tar ledningen. Och...? Har Sverige några andra förslag till åtgärder? Ja, de som kommer med höga procentsatser har inga åtgärder, sade Carlgren. Vi överger nu att man skall tänka nationellt. Bra, Carlgren! Men vilka regeringens åtgärder skulle vara fick vi inte veta. Debatten svängde mellan faktisk politik och den påstådda oenigheten inom regeringen. Vari oenigheten med oppositionen skulle bestå fick vi inte veta ett dugg om.

Sverige har större utsläpp per capita än u-länder. Vilket ansvar har den enskilde? Energisnåla kyl- och frysar etc svarade AC. Världens länder kommer på lång sikt att ha ungefär lika förbrukning. Stand-by-funktionerna? Vi kommer med fler regleringar men om dessa skulle träffa stb framgick inte. Sverige skall bli ledande, sade Carlgren.

Blev vi särskilt mycket klokare? Fick vi veta hur regeringens mycket ambitiösa klimatpolitik skulle träffa medborgarna? Varken järnvägsutbyggnad, kilometerskatt eller bensinskatt preciserades. Än mindre vilka övriga åtgärder skulle bestå i. En sak är att bygga ut vindkraft eller bioenergi. En annan är att få medborgarna att använda dessa. En hel del av denna utbyggnad måste ju användas av bilisterna utöver de åtgärder som nu nämns i debatten (se tabellen i min artikel igår). Det gäller ännu starkare för järnvägarna som skall drivas med el från vindkraften. Om det inte går att bygga ut järnvägskapaciteten blir ju elen onödig.

Men den största bristen i intervjun var att vi inte fick någon ytterligare information om vad det är som skiljer regeringen från oppositionen. När nu Carlgren satt ner foten i frågan om jakten på procenttal inom Sverige hade det varit på sin plats med en närmare redogörelse för tänkbara skillnader mellan regeringens åtgärder och hur oppositionens bud på 40 procents minskning kunde åstadkommas. Eller har diskussionerna i Klimatberedningen aldrig handlat om konkreta åtgärder utan bara om tomma procentsatser? Skillnaderna är den viktigaste klimatpolitiska frågan som kommer att ständigt stå i centrum fram till valet. Nog kunde Ekot ha bidragit till början på ett klargörande?

Andra bloggar om: Andreas Carlgren, klimat, klimatpolitik, Klimatberedningen, bilismen, miljö, växthuseffekten, regeringen, politik, samhälle på intressant.se

Höjd bensinskatt ger bara 1,1 procents utsläppsminskning

Kanske bensinskatten skall höjas med 70 öre för att Sverige skall uppnå en utsläppsminskning med 30 procent till 2020. Men en analys från Energimyndigheten visar att en höjning med 75 öre bara ger en minskning med drygt 1 procent. Bilismen i sin helhet kan med alla åtgärder bidra med knappt 4 procent. Det finns all anledning att vara skeptisk mot Klimatberedningen och socialdemokraterna.

Klimatberedningen blev inte enig om Sveriges utsläppsmål till år 2020. Men vissa mål finns preciserade i den sammanfattning (pdf) som redan offentliggjorts. Där anges en höjning av bensinskatten med ca 70 öre per liter. Detta skall också gälla för diesel. Dessutom skall en kilometerskatt för tunga transporter införas 2011 där särskild hänsyn tas till skogsnäringen. Man anger ocskå att järvägsnätet skall byggas ut, vilket anses kosta ca 45-50 mdr kr till 2020.

Dessa åtgärder är det enda konkreta som kommit ut i debatten. Men de kan ifrågasättas på olika sätt. Målet för Sverige enligt de preliminära siffrorna är en minskning med 30 procent av GHG jämfört med 1990. Eftersom det sägs att Sverige redan åstadkommit 7-9 procentenheter sedan 1990 skulle 21-23 procentenheters minskning återstå.

För att kontrillera detta kan man konsultera siffrorna som Naturvårdsverket redovisar. Dessa är inte lätta att hitta eftersom de flyttas till nya platser på webbsajten med ojämna mellanrum. Men här finns i alla fall en uppgift om 65,8 Mt koldioxidekvivalenter år 2006. I denna siffra tycks CFC-föreningar inte ingå (definition saknas). Dessutom nämner man man uppgiften "knappt 67 Mt" för 2006 som också anges till 8,7 procent lägre än 1990. Nivån 1990 är 72,0 Mt. Då blir minskningen i själva verket drygt 7 procent. Men med NVV:s egen tabelluppgift 65,8 för 2006 blir minskningen 8,7 procent. Hur skall vi kunna ha förtroende för Naturvårdsverket med så darriga besked?

Nåväl, NVV redovisar uppgifter utan utsläpp från bunker (bränsle för fartyg och flygplan). Eftersom denna post har ökat sedan 1990 blir bilden för Sverige ganska gynnsam. Skulle vi inkludera bunkerbränsle får vi en sämre utveckling. Då blir det ingen minskning alls mellan 1990 och 2005. Nivån 76 Mt är densamma för utsläpp av CO2, CH4, N2O, CFC och inkl bunker år 2005 som 1990. (Källor: SÅ och Energimynd, rapp 4 s 63) Eftersom utsläppen utom bunker enl NVV minskat med 1,8 procent 2006 kan man anta att min totalsiffra ändå är någon procent lägre än 1990.

Effekter av höjd bensinskatt mm

Energimyndigheten har kalkylerat på en del av möjligheterna att minska utsläppen av GHG i rapporten Konsekvensanalys av klimatmål, delrapport 4 i juni 2007. Här finns t ex en beräkning av vad en bensinskattehöjning med 75 öre per liter skulle medföra (gäller även diesel). Denna beräkning redovisas i post nr 5 i nedanstående tabell:

En drivmedelsskattehöjning med 75 öre skulle alltså bara minska utsläppen med 0,8 Mt. Om basen är 75 Mt blir minskningen 1,1 procent. Om basen är 65,8 Mt blir minskningen 1,2 procent.

En kilometerskatt, som redan ifrågasatts, skulle bara ge 0,5 procents minskning som isolerad åtgärd. Däremot skulle en försämring av bilförmånerna ge en minskning med 0,7 procent. Brutto kan bilismen ge 3,7 Mt och med avdrag för överlappningar ca 2,8. I relativa termer skulle minskningen brutto kunna bli 4,9 procent och netto 3,7 procent.

Totalt skulle åtgärder mot bilismen kunna bara ge en minskning med 3,7 procentenheter av minskningen med 29 procent (inkl bunker). Det är bara 13 procent.

Om vi tänjer siffrorna i för Sverige mer förmånlig riktning och exkluderar bunkerbränslen blir minskningen från bilismen 4,3 procentenheter av 21,3 - dvs 20 procent. Emellertid förutses situationen 2010 (exkl bunker) bli mindre förmånlig med en minskning på 4 procent från 1990 enligt Energimyndigheten. Det skulle alltså återstå 26 procentenheter till år 2020. Bilismen skulle alltså kunna tillgodose 3,7 av dessa. Det är 14 procent. Var skall övriga sex sjundedelar av minskningarna ske?

Det förefaller som mycket väl motiverat att förhålla sig skeptisk till Klimatberedningens manipulerande med möjligheterna att uppnå ett klimatpolitiskt mål om en minskning med 30 procent i Sverige. Detta har statsminister Fredrik Reinfeldt understrukit i både SvD (där bensinskattehöjningen ifrågasätts) en och två gånger SvD samt i DN idag. Att ifrågasätta bensinskattehöjningen är motiverat eftersom den både ger liten effekt och lämnar många av de drabbade utan alternativ.

Möjligen kan man kritisera regeringens agerande som en kommunikationsmässig underlighet vilket Henrik Sjöholm gör i artikeln Strömhopp från klimatberedningens slutsatser. Men s-ledaren Mona Sahlin går till hårt angrepp mot skepsisen till Klimatberedningens förslag på socialdemokraternas hemsida. Att svepande brännmärka statsministerns eftertänksamma hållning som "beklämmande" vittnar inte om någon djupare kunskap om klimatpolitiken hos Sahlin. Hur skall det gå till att minska med 40 procent till 2020?

Men s har inga svar. Hur vore det om socialdemokraterna uppdaterade sin klimatpolititik? På hemsidan finns fortfarande bara hänvisningen till promemorian om en grön omställning från september 2006. Är det Göran Perssons klimatpolitik som fortfarande gäller?

Andra bloggar om: bensinskatt, utsläpp, klimatberedningen, klimatpolitik, miljö, utsläppsmål, regeringen, växthuseffekten, politik, ekonomi på intressant.se

Tänjer TV-Aktuellt utsläppssiffrorna i propagandistisk rikting?

Miljöfantaster som är emot bilismen vill gärna framställa bilägarna som större klimatbovar än de är. Men skall Aktuellt få göra så? Strider det inte mot avtalet med staten om saklighet och opartiskhet? Transporternas utsläpp av växthusgaser är inte 37 procent utan ca 29 procent.

Klimatberedningen vill höja bensinskatten. Detta togs upp i TV:s Aktuellt igår (20/2). Där hade man tagit fasta på att det i debatten förekommer vaga hänvisningar till att det är viktigt att klämma åt vägtransporterna eftersom de svarar för en mycket stor del av utsläppen eller åtminstone svarar för en stor del av ökningen av utsläppen. Den oinitierade kan få intrycket att det är befogat att angripa bilismen redan därför att den svarar för 37 procent av koldioxidutsläppen såsom Aktuellt uppgav. Men det är uppenbart för alla som är litet kunniga i klamatpolitiska fakta att Aktuellt-redaktionen tricksat med siffrorna för att få dem att framstå som så höga som möjligt.

Var och en som har tillgång till Statistisk Årsbok (SCB) kan kontrollera statstelevisionens propagandauppgifter. Där i utgåvan 2008 finns visserligen inte senare uppgifter än från 2005 men de kastar också ljus över förändringarna det senaste året. I tabell 46 finns alla nödvändiga uppgifter, det gäller bara att förstå hur de skall sammanställas.

Utsläppen från transporter är 20 Mt CO2. I procent av totala utsläpp från Sverige utom från båt- och flygbränsle blir andelen 38,1 procent 2005 - alltså en miskning av andelen till 2006 som i Aktuellt angavs till 37 procent.

Men själva andelen är också missvisande. Om vi tar med båtar och flyg i basen blir andelen bara 32,7 procent -05. Det stora felet i redovisningen är emellertid att plötsligt begränsa sig till enbart koldioxid när utsläppen diskuteras. Vanligtvis anses alla växthusgaser (GHG) vara det relevanta. Dessa redovisas också i tabell 46 och anges för jämförbarhetens skull i kodioxidekvivalenter.

Här tillkommer alltså 5,6 Mt CH4 och 7,8 Mt N2O. Uppgifter om CFC-föreningar saknas men de uppgår till 1,2 Mt enl Energimyndigheten. Basen blir då 75,8 Mt (inkl bunker) och 67,1 Mt om båt- och flygbränsle räknas bort. Det är dessa siffror som brukar gälla i debatten. Med den större basen blir transporernas andel 26,7 procent och med den mindre 30,2 procent.

Om transporternas utsläpp minskat något 2006 blir andelarna ca 26 resp 29 procent. Korrigeringarna ger alltså åtminstone 29 procent istället för 37. Ansvarige utgivaren Eva Landahl kanske borde ställas till svars? Inslaget var inte sakligt och opartiskt.

Nu angavs inte källan till uppgifterna i TV-programmet. Detta tolkar jag som att programansvariga själva räknat fram uppgifterna. Men även om man använt andras uppgifter måste man veta vad dessa uttrycker. Anvaret är sist och slutligen TV:s när man inte anger att detta gäller "enligt ngn instititution". Detta är helt enkelt vådan av att det inte finns en objektiv databas för utsläppen sedan Naturvårdsverket övertog utsläppsstatistiken från SCB.

[Ett förtydligande av hur hänsyn tagits till samtliga andra GHG har gjorts. ]
Andra bloggar om: media, Aktuellt, TV, saklighet, opartiskhet, propaganda, bilism, transporter, koldioxid, utsläpp, växthusgaser, klimatpolitik, miljö, politik, samhälle på intressant.se

Miljöpartiets egoism viktigare än klimatet

När klimatberedningen lägger fram sina förslag den 4 mars kommer oppositionen bestående av s, mp och v att reservera sig. Det gör det möjligt att angripa regeringen på milöpolitikens område ända fram till valet. Man kan tycka att det är onödigt med ännu ett partipolitiskt övertag mot regeringen. Men det är miljöpartiet som anger tonen och det har inte bidragit till oppositionens försprång.

Är oenigheten en överraskning? En del bedömare verkar ha trott att det skulle bli partipolitisk enighet bakom Sveriges mål att minska utsläppen av växthusgaser till år 2020. Klimatberedningens ordförande Hans Jonsson har förmedlat denna bild, men det kan ha varit för att han haft ett egenintresse att försöka uppnå enighet. Henrik Brors i DN anser: "Politikerna klarade inte sluttestet" som om det var sakliga skillnader som skulle ha avgjort frågan.

Om man följt frågan under en längre tid kan man inte undgå att se tendensen till partipolitiska överbud i utsläppsminskningsfrågan. När det inte finns något parti eller ens någon organisation som längre ifrågasätter det rimliga i att försöka påverka klimatet med utsläppsminskningar förskjuts den politiska debatten naturligen till ett annat område. Denna utgår då från att alla är överens om minskningar och då återstår frågan hur stora dessa skall vara.

Ett parti som miljöpartiet eller en organisation som Naturskyddsföreningen lever på miljödebatten. Hur skulle det se ut om sådana agenter förklarade sig nöjda med regeringens politik? Vem mer än den ortodoxa kärnan skulle rösta på mp eller vilja vara med i SNF? Det spelar ingen roll vad regeringen föreslår. Miljöaktivisterna måste alltid komma med överbud.

Man kan fråga sig om miljöminister Andreas Carlgren har varit särskilt skicklig i att hantera klimatpolitiken. Han har en tung ryggsäck med orealistiska förväntningar från olika miljöfantaster att bära på. Om dessa inte skall krossa honom måste han kunna hålla tillbaka de mest oansvariga kraven. Det går inte att själv uppträda som en miljöaktivist om man samtidigt skall föra en ansvarsfull regeringspolitik. Kanske var det ett misstag av Fredrik Reinfeldt att utse en centerpartist till miljöminister.

Men felet är inte bara miljöministerns. Socialdemokraterna har i opinionsunderökningarna ett enormt försprång före de borgerliga partierna. De skulle inte behöva gå i konfrontation med regeringen på ytterligare ett område för att vinna ytterligare poäng. Man hade kunnat vänta sig att s skulle ha visat litet mera ansvar för klimatfrågan än att partipolitiskt uttnyttja även denna. Men det hade fordrat att också s skulle ha kunnat hantera miljöfantasterna. Ett skickligt agerande hade utmejslat en socialdemokratisk klimatpolitik som i sakfrågan hade retat miljöpartiet. Men det är väl inte miljöpartiet som skall driva socialdemokraternas klimatpolitik? (Se gemensamt pressmeddelande.)

För Sveriges ekonomi och en kommande s-regering hade det varit bättre att socialdemokraterna hade kunnat göra upp med regeringen och låtit de mera oansvariga stå utanför och skrika som de under alla omständigheter ändå måste. Den intressanta frågan är huruvida socialdemokratern har någon samarbetsstrategi med mp som tvingar dem att bli nickedockor till Maria Wetterstrand - eller är det så att det bara beror på slapphet och dumhet? Det är Lena Hallengren som har representerat s i klimatberedningen. Men hon måste rimligen ha fått klartecken av Mona Sahlin. Men en god del av skadan åstadkoms redan av Thomas Östros som den 24/9 lanserade målet 35-40 procent. Det skedde i samband med publiceringen av Klimatkommissionens rapport.

Nu inträffar det paradoxala att Sveriges klimatpolitik på kort sikt domineras av milöpartiets opinionsgrundade egoism, som drivit regeringen till att gå med på utsläppsminskningar på totalt 38 procent (varav drygt 30 i Sverige) när Perssons regering talade om 25 procent och Klimatkommissionen om 20. Och på längre sikt har mp bundit en kommande socialdemokratisk regering att försöka förverkliga en minskning med 40 procent till 2020.

Det tragiska med dessa politiska misslyckanden är att effekten på klimatet kommer att bli avsevärt mindre genom dessa krav på chauvinistiskt poserande än om man varit öppen för ett resonemang om att insatserna skall användas i de länder där man får mest för pengarna. Men det är opinionen tydligen alltför okunnig om och det leder till att miljöpartiet inte skäms för att utnyttja även detta i partipolitiskt egoistiska syften.

Andra bloggar om: klimatberedningen, växthuseffekten, klimatpolitik, miljö, regeringen, miljöpartiet, socialdemokraterna, Andreas Carlgren, politik, samhälle på intressant.se

Självkänslans roll i fördelningspolitiken

Lyckoforskningen pekar inte alls entydigt på att begreppet självkänsla är relativt och möjligt att använda i fördelningspolitiken. Det kanske snarare är så att personer med dålig självkänsla tenderar att jämföra sig uppåt med andra för att få bekräftat att deras tragiska attityd i själva verket beror på att andra fått oförtjänta favörer.

Vilken relevans för fördelningspolitiken har den moderna lyckoforskningen? En aspekt av denna är att den försöker beakta ett relativt begrepp - "självkänsla" - med vag defininition. Detta för in den fördelningspolitiska diskursen på ett svåranalyserat område där 'externa preferenser' måste hanteras antingen så att de accepteras eller förkastas. Ett exempel är att en del människor kan uppleva "lycka" genom att andra får lida av regleringar och försämringar. (En tidigare diskussion har förts i kommentarerna till artikeln om borgerlig rättvisa.)

Om vi tänker oss att en grupp som tjänar mindre än genomsnittet också lider av "bristande självkänsla" därför att det finns en liten grupp som tjänar betydligt mer skulle t ex en "värnskatt" leda till ökad lycka med långt större belopp än vad själva skatten uppgår till. Det lidande som straffskatten medför och den försämring av produktionen för alla som extrabördan medför, skulle alltså kunna uppvägas många gånger om genom tillfredsställandet av vissas 'externa preferenser'.

Jag behandlade nyligen detta fenomen översiktligt i artikeln Att njuta av ondska. Här tänkte jag kort peka på några resultat av lyckoforskningens s k diskrepansteorier som har betydelse för hur själva problemet skall formuleras. Utgångspunkten är huruvida störst vikt skall fästas vid jämförelser nedåt - downward comparisons (DC) - eller om vi skall jämföra med dem som har det bättre än vi själva - upward comparisons (UC).

Forskningen indikerar att om människor mest sysslar med DC blir resultatet att vi tenderar att må bättre. Hemfaller vi mycket åt UC gör det att vi mår sämre. Det är främst lyckoforskningen med denna senare inriktning som dragits fram i den fördelningspolitiska debatten. Men inte ens denna forskning ger resultat som kan tolkas entydigt. Det finns en möjlighet att orsaksambandet delvis är det motsatta. Personer som har bristande självkänsla och är lagda åt det avundsjuka hållet tenderar att fokusera på UC för att därmed få bekräftat att deras tragiska attityd beror på att andra har fått oförtjänta fördelar.

Mera harmoniska personer kan också syssla med UC men de ser i jämförelserna inte orättvisor och misär utan inspiration och stimulans (Diener o Lucas -00, Argayle -01). Det förefaller alltså som om våra subjektiva lyckonivåer också påverkar vilka slags val av jämförelser vi gör, vilket även den mest åberopade lyckoforskaren Richard Layard är inne på (Layard -05, s 140). Hans huvudtes är dock en annan, nämligen att ekonomisk tillväxt inte kan öka lyckan särskilt mycket - se min bloggartikel 2/3-06 - och att produktionshämmande marginalskatter därför är av godo eller rentav önskvärda.

Rent generellt tenderar vi att jämföra oss med vår närmaste omgivning och med dem som befinner sig i liknande situationer som vi själva vad beträffar ålder, förmåga och utbildning. Men det händer att jämförelserna också görs med "Medelsvensson" eller människor i andra länder (Glatzer -00). Det är alltså knappast Wallenbergs aktiviteter för att berika sig som ger vanliga människor bristande självkänsla utan deras grannars, släktingars, arbetskamraters och gamla skolkamraters högre inkomster och mer lyckade karriärer som sprider disharmoni.

Samhällsdebatten påverkas av hur informationen om dessa diskrepanser i närområdet sprids. Och då anses den akademiska världen och industriarbetarklassen som särskilt utmärkande vad gäller möjligheterna att hålla reda på vad andra i gruppen tjänar (Argyle -01). De två grupper som dels svarar för den teoretiska behandlingen respektive den politiska formeringen av avunden som samhällsfenomen är också de som mest fokuserar på den information som kan ge grund för att de verkligen skall bli avundsamma.

Hur skall vi då hantera att det är personlig inställning som tycks avgöra självkänslan? Att det är lyckliga och optimistiska människor som knappt alls håller på med sociala jämförelser (Crossley o Langdridge - 05) medan det är olyckliga personer som mest påverkas av att andra presterar bättre än de själva och som finner tröst i att det ändå finns andra som presterar ännu sämre (Abbe mfl, -03) borde leda till eftertanke vid utformningen av motiveringarna i fördelningspolitiken. Det har sagts: "Att vara vänster är att vara olycklig" (SvD). Kan vi verkligen låta dålig självkänsla hos en olycklig minoritet kompenseras med att straffbeskatta en grupp som inte ens är det direkta föremålet för de olyckligas avund? - En renlärig utilitarist skulle naturligtvis svara ja: även illvilja och rasism skall räknas och det är alltid rätt att straffa oskyldiga om den totala lyckan skulle bli mindre om man avstod.

Men utilitarismen är orimlig (se artikelserie). Kan då istället Rawls´ teori om de sämst ställda eller tanken att medfödda egenskaper enbart får ge ökade inkomster till andra människor ("talangegalitarism") passa bättre för implementering av teoremet att förbättrad självkänsla skall få uppnås genom tillgodoseendet av externa preferenser?

Rawls´ teori är oklar

Rawls´ teori säger att självkänsla ingår bland de primära resurserna som skall maximeras för de sämst ställda. Han kallar denna egenskap 'självrespekt' (§67). Vi har alltså en grupp med dålig självkänsla och en annan som har låga inkomster. Där dessa är i union finner vi de allra mest sämst ställda. Om staten då genom straffbeskattning och liknande av optimistiska och rika höginkomsttagare kan höja de sämst ställdas position ger Rawls prima facie sanktion för detta. Vad som händer med dem som inte hör till de sämst ställda har ingen betydelse så länge som detta inte har återverkningar på de sämst ställda i negativ riktning. Rawls nämner i förbigående att viss avund är "ursäktlig". Förödmjukande behandling av de välbeställda som reducerar deras självkänsla men som förbättrar den för de sämst ställda är just vad Rawls´ teori synes gå ut på.

Mot detta skulle man kunna invända att en sådan överenskommelse skulle aldrig kunna tänkas uppkomma i Rawls´ ursprungsposition. Rawls utgick från att rationella avtalsparter inte skulle drivas av harm och avund. Vad riskobenägna personer vill uppnå är ju trygghet i materiell mening - inte att försäkra sig mot att om man visar sig bli en förgrämd pessimist som vältrar sig i avundsamma litanior, så skall staten ingripa för att öka ens självkänsla genom att plåga andra. En statlig självkänslepolitik är inte vad Rawls tänkte sig som en del av fördelningspolitiken.

Därtill kan man invända att en reducering av de välbeställdas välstånd och självkänsla genom plågsamma aktioner inte säkert är ett medel för att öka de sämst ställdas självkänsla. Om det är jämförelser med den närmaste omgivningen som orsakar de sämst ställdas avundsjuka och bristande självkänsla kan det inte hjälpa särskilt mycket att angripa helt andra grupper med plågsamma aktioner.

Den talangegalitära ansatsen orealistisk

Hur passar då tillfredsställandet av externa preferenser in på tanken att medfödda egenskaper inte skall få ge välstånd och självkänsla? Den vanliga svårigheten som Dworkin drar upp för materiellt välstånd finns inte när det gäller självkänslan (att tennisspelaren får pengar från trädgårdsmästaren). Man väljer inte dålig självkänsla men man kan välja att inte tjäna mycket pengar och istället satsa på nöjen och hobbies. Men problemet att särskilja den ambitiöse från den fritidsinriktade återkommer kanske med extra kraft eftersom de med dålig självkänsla också måste identifieras. Eller är det så att en reduktion av självkänsla för dem som har mycket räcker för att höja självkänslan för dem som har dålig självkänsla utan att vi vet vilka de är?

Låt oss utgå från att alla förtjänster från talanger först skattas bort. Då återstår en ojämn fördelning av självkänsla om denna egenskap till avsevärd del kan antas vara medfödd. Hur skall staten försämra självkänslan hos dem som har mycket? Det måste rimligtvis ske genom särskilda skatter och regleringar riktade just mot denna grupp. Vi får alltså till resultat att den stora massan har lika stora inkomster (skillnader beror enbart på ansträngning) men en liten grupp har sämre inkomster än alla andra. Det är den grupp med medfödd stark självkänsla som måste "dekompenseras" med hjälp av extra höga skatter och annan specialbehandling. Är det detta vi sett när de intellektuella skickats till landsbygden i Kina och Kambodja?

Här uppstår dessutom ett problem att fastställa utbytet mellan välstånd och självkänsla. Om Dworkin inte kunde omsätta den talangegalitära ansatsen i ett praktiskt program måste det bli sjufalt svårare att dessutom dra in en utjämning av självrespekt och självkänsla.

Att dra in ett så vagt begrepp som självkänsla i fördelningspolitiken förefaller förhastat. Rawls och andra kan inte ha analyserat konsekvenserna av detta närmare eftersom oöverstigliga komplikationer av ovanstående karaktär då hade visat sig. Frågan är om Rawls ens menade att självrespekten kunde likställas med materiella resurser när han talade om 'primära nyttigheter'? Det bästa är kanske att inte vara avundsjuk eller att behandla sina tendenser till avund?

Referenser:
Abbe, A, Tkach, C, Lyubomirsky, S, (2003) The art of living by dispositionally happpy people. Journal of Hapiness Studies, vol 4

Argayle, M, (2001) The Psychology of Happiness. London: Routledge

Crossley, A & Langdridge, D, (2005) Percieved sources of happiness: A network analysis. Journal of Happiness Studies, vol 6

Diener, E och Lucas, R E (2000) Explaining differences in societal levels of happiness: Relative standards, need fulfillment, culture, and evaluation theory. Journal of Happiness Studies, vol 1

Glatzer, W (2000) Happiness: Classic theory in the light of current research. Journal of Happiness Studies, vol 1

Layard, R (2005) Happiness: Lessons from a New Science. London: Allen Lane

Andra bloggar om: lycka, lyckoforskning, filosofi, utjämning, fördelningspolitik, välfärd, vänstern, utilitarism, Rawls, politik, skatter, samhälle, ideologi på intressant.se

Anders Borg mer ödmjuk?

Finansminister Anders Borg var gäst i Ekots lördagsintervju 16/2. Den första frågan från Inger Arenander gick ut på att utröna varför regeringen lägger fram ogenomtänkta förslag. Svaret var att man inte tittade på ideologi utan var pragmatisk. Borg kan lugnt svara med många ord så att det låter sakligt och genomtänkt. Men något konkret innehåll fanns egentligen inte. Däremot en större ödmjukhet.

Resultat i verkligheten är viktigast. Det finns en "ideologisk klick" i partiet (student- och ungdomsförbund) som är främmande för människors vardagsliv. De skall vi ha respekt för, menade Borg på ett sätt som tydligt visade att någon hänsyn till ideologi skulle man inte ta.

Varför obligatorisk a-kassa? Svaret var att en försäkringsmässighet i avgifterna eftersträvades men då kan många lämna. Därför måste den göras obligatorisk. Men Borg själv var ingen anhängare av ett obligatorium. Det som avgjorde var att en kraftig avgift på dem som börjar arbeta kunde bli ett hinder mot ökad sysselsättning.

En bättre fungerande försäkring sänker arbetslösheten, sade Borg. Han bedömde effekten till 1-2 procentenheter arbetslösa. Men hur klyftigt var det att först låta 400 000 lämna och sedan tvinga in dem? I viss utsträckning är det ett klokt val att stå utanför, menade Borg. Men han rättade inte Arenanders påstående att de inte har något alternativ vid arbetslöshet - dvs att det faktiskt finns ett grundskydd.

Sänkta arbetsgivaravgifter för tjänstesektorn med en gräns på 250 anställda är en ytterligare komplikation. Lösningen är fortfarande någon typ av sänkta arbetsgivaravgifter, oklart hur.

Statsskatten måste minskas erkände Borg nu. Den ekonomiska utvecklingen får avgöra när det blir möjligt. Även bolagsskatten måste sänkas eftersom flera andra länder sänkt sin. Utrymmet är begränsat eftersom arbetsmarknaden fortfarande är stark. Thomas Östros talar om depression men de flesta andra håller inte med. Vi är i en tidig fas i en dämpning. Offentliga finanserna ser ut att förbli starka och då finns det ett utrymme. Vi behöver inte möta en nedgång med åtstramningar och skattehöjningar [??], sade Borg.

Vi skall investera i järnvägar men det är mer eftersatt på vägsidan. För att minska koldioxidutsläppen är det dyrt att göra infrastrukturinvesteringar. Handel med utsläppsrätter är bättre. Internationellt är kostnaden 15 öre och i Sverige ca 1:10. Därför är det bättre att göra insatser utomlands och utanför Europa. Borg förordade koldioxidbeskattning. Det har hänt något med klimatet och därför har moderaterna ändrat uppfattning om CO2-skatt.

Vi kommer nog inte med stora höjningar av bensinskatten i höst. Även skogsindustrin har en vän i Borg. Höga skatter som gör att skogsindustrin flyttar ut är inte bra eftersom produktion utomlands kan leda till större utsläpp.

Vi har ett överskott på över 100 mdr kr. Att låna till väginvesteringar är onödigt. Vi skall inte trixa med budgetar. Samarbetsavtal med privata entreprenörer kan ge effektivare investeringar. Men vi skall minska 100 mdr till 30 och därför inte låna.

Vårdnadsbidraget är inte ett stort problem för arbetsutbudet. Det beror på hur kommunerna agerar. Vi har gjort ett antal avgränsningar för att inte många skall lämna arbetsmarknaden. VB går att kombinera med avdraget för hushållstjänster, sade Borg

Borg deklarerade slutligen att han ställde upp för åtminstone en ny mandatperiod.

Man kan tydligt skönja en ny ödmjukhet i framtoningen. Den tidigare ur borgerlig synvinkel rent provocerande vänsterprofileringen är borta. Till slut har man insett att den inte gav någon utdelning i form av nya väljarsympatier. Tvärtom har denna attityd varit förenad med ett nästan osannolikt tapp i opinionsundersökningarna. Intervjun med Anders Borg visar samma tendens som det tidigare framträdandet av Fredrik Reinfeldt i Rakt på med K-G Bergström (bloggartikel).

Någonstans har man tydligen bestämt sig för en omorientering. Till och med Borg har förstått att valet 2010 inte avgörs av att man till varje pris åstadkommit en minskning av utanförskapet. Även detta måste göras med varsamhet och inte med fyrkantiga implementeringar av abstrakta resultat ur nationalekonomiska forskningsrapporter. Det verkar nog som om Anders Borg blivit mer ödmjuk.

Andra bloggar om: Anders Borg, regeringen, ideologi, a-kassan, moderaterna, politik, information på intressant.se

Därför blir Sveriges uppryckning till 9:e plats ingen merit för regeringen

Sverige har förbättrat sin position i den s k köpkraftsligan från 14:e till 9:e plats 2007. Det rapporterade OECD häromdagen (pdf). Idag skriver DN om detta där Johan Schück frågar varför regeringen och Anders Borg inte gått ut med denna framgång för regeringens politik:

"Lyftet för Sverige är ändå uppseendeväckande. Tidigare år har förflyttningarna uppåt eller nedåt på listan varit ganska små. Men så händer plötsligt detta, som borde registreras som en viktig svensk framgång."

En förklaring ges av vänsterbloggaren Ilse-Marie som menar att uppgången har pågått under en längre tid:

"Man kan fråga sig hur klättringen uppåt i OECD-ligan under socialdemokratiskt regeringsinnehav stämmer överens med den bild av ett land i massarbetslöshet och misär, som Alliansen för lite drygt ett och ett halvt år sedan målade upp? Allt för lite tid har gått sedan valet. Det vet Borg. Därför är det inte trovärdigt att redan nu börja slå sig för bröstet och skryta."

Förvisso kan det vara så att statistiken kan användas på flera sätt. Men det har inte hindrat socialdemokraterna från att tidigare presentera statistken på ett helt missvisande sätt. Förklaringen ligger nog snarare i själva förmågan att använda statistik för att underbygga ett positivt budskap.

Varken moderaterna eller finansdepartementet följer den ekonomiska statistiken på ett sätt som har relevans för inrikespolitiken. På finansdepartementets hemsida redovisas enbart ganska torra rapporter och pressmeddelanden. På moderaternas hemsida finns bara allmän information om politiska utspel, debatter och artiklar - nu senast Reinfeldts och Barrosos ganska innehållslösa klimatpolitiska artikel i SvD.

Svaret på Schücks fråga är sannolikt: kommunikativ inkompetens.

Andra bloggar om: regeringen, finansdepartementet, moderaterna, Anders Borg, OECD, välståndsligan, politik, ekonomi, kommunikation, information, välfärd på intressant.se

Till Riksbankens försvar

Även om man antar att bostadspriserna kommer att sjunka drastiskt i USA med ökad finansiell oro som följd kan detta pareras med kommande räntesänkningar. Inflationen kan ännu bekämpas medan den internationella situationen klarnar. Riksbanken har sannolikt inte gjort något grovt misstag.

Riksbankens prognos för konjunkturutvecklingen som utmynnar i räntehöjningen med 25 punkter (bloggen igår) förefaller vara relativt välunderbyggd. Även om inflationen är tillfällig måste den pressas ned. Trots detta har räntehöjningen utsatts för hård kritik. Kritikerna verkar mest rikta in sig på att den ekonomiska situationen ser mycket sämre ut än vad Riksbanken bedömer. Låt oss se vad denna bedömning grundar sig på.

Den inhemska konjunkturen styrs av hushållens konsumtion som i sin tur bestäms av ökningen i de disponibla inkomsterna och sparbenägenheten. Detta illustreras i nedanstående diagram:


Här ser vi att en nedgång i sparandet kommer att hålla uppe konsumtionsökningen trots den mer modesta ökningen av inkomsterna. Någon ökning av sparandet väntas inte, men det är här en psykologisk effekt kan tänkas uppkomma. Om alla tror på kris blir folk försiktiga och ökar sparandet. Vi kan då få en alltför liten konsumtion med ökad arbetslöshet som följd torts att inkomsterna ökar starkt. Detta framgår t ex av staplarna för 2001 och IT-kraschen.

Konjunkturen i Sverige styrs också av exporten. Dess utveckling beror delvis av hur det går i andra länder - dvs i vilken grad de ökar sin export. Sverige förefaller inte ha akuta svårigheter med t ex för höga kostnader eller oförmånlig exportvarusammansättning, vilket gör att marknadstillväxten blir avgörande för exporten. Detta visas i nedanstående diagram:



Någon kris för Sverige i form av minskande eller stagnerande export kan inte förutses även om en viss avmattning i den tidigare starka ökningen kan skönjas. Men detta kan teoretiskt vara en följd av att Riksbanken gör alltför ljusa bedömningar av den internationella utvecklingen. Där intar USA:s utveckling en nyckelroll. Har man felbedömt USA kommer mycket annat också att förändras i prognoserna. Riksbanken visar därför en jämförelse med andra av hur man sedan ett år tillbaka bedömt BNP-ökningen i USA för 2008 vid olika tillfällen:

Vi ser här att Riksbanken tidvis varit mer positiv än genomsnittet för andra bedömare men att man nu ligger på samma nivå som andra - BNP kommer att stiga med 1,7 procent år 2008 i USA.

Riksbanken har gjort beräkningar av olika alternativa scenarios. Ett alternativ är en belysning av hur utvecklingen skulle se ut om man istället bedrev låg- resp högräntepolitik med de ovan givna förutsättningarna. Ett annat alternativ är antagandet att bolånekrisen i USA och den finansiella oron blir värre än befarat. Då skulle reporäntan utvecklas i nedåtgående rikting vilket kanske är vad kritikerna av Riksbanken hade tänkt sig. I nedanstående diagram visas detta scenario med den reporänta som skulle bli sannolik. Gårdagens höjning är dock inlagd i diagrammet (dock senare än i verkligheten):

Detta scenario bygger på Frederic Mishkins modell där huspriserna i USA faller med 20 procent. Vidare antas att BNP-tillväxten i omvärlden blir 0,4 procentenheter lägre än i huvudscenariot under prognosperioden (2,4 sjunker till 2,0). Centralbankerna sänker också styrräntorna med som mest 1,2 procentenheter fram till 2010. Detta har dock inte några avgörande effekter på den svenska BNP-utvecklingen vilket visas i nedanstående diafram:

Även en värre utveckling utomlands kan alltså pareras ganska effektivt med framtida sänkningar av reporäntan, enligt Riksbanken. Räntesänkningarna skulle då påbörjas efter sommaren. Effekten skulle bli att BNP för de tre åren ökar med 2,13 procent istället för 2,27 procent i genomsnitt. Att våga tappa 0,13 procent av BNP per år genom att avvakta av rädsla för inflationen är tydligen vad frågan gäller enligt Riksbankens presentation av problematiken. Alternativet är ju att börja med sänkningarna redan nu i förvissning om att den amerikanska situationen verkligen är mycket värre än den framstår som. Att istället bekämpa inflationen medan situationen klarnar kan nog inte bli något grovt misstag.

Eller är det så att vi nu ser ännu långt värre effekter av den finansiella krisen framöver? De kan inte beläggas i realistiska hypotetiska scenarios utan är i så fall en följd av rent subjektiva bedömningar av inuitiv karaktär. Kan vi lita på sådana?

Andra bloggar om: Riksbanken, räntan, stabiliseringspolitik, konjunkturen, finansiell oro, USA, ekonomi, politik på intressant.se

Oväntad räntehöjning ger bra utgångsläge för regeringen 2010?

Riksbanken höjde reporäntan med 0,25 procentenheter till 4,25 procent vid sitt möte igår. Det kom nästan oväntat för finansmarknaden. De flesta bedömare hade väntat oförändrad ränta, vilket nu renderar Riksbanken kritik. Men beslutet bygger på en kombination av inflationsbedömningar och bedömningen av allvaret i den amerikanska bolånekrisen.

Riksbanken vill pressa ner den underliggande inflationen till 2 procent (länk). Den mäts i form av KPIX (tidigare UNDIX) som undantar inverkan från skatteförändringar och ränteändringar. Utvecklingen framöver visas i nedanstående diagram:


Grovt bygger denna prognos på att krisen i USA går över relativt snabbt och att inverkan på Europa (euroområdet) blir måttlig. Detta visas i nedanstående diagram:


Den kritik som nu kan riktas mot Riksbanken bygger uppenbarligen på mer intuitiva bedömningar. Man tror helt enkelt att spridningseffekterna från USA blir allvarligare än vad man tidigare kunnat bedöma. Detta har Riksbanken försökt ta hänsyn till genom olika alternativscenarion och andra analyser. Dessa måste studeras mer ingående innan man kan avfärda att en prognos grundad på fakta kan avfärdas.

Min slutsats blir densamma som i kommentaren den 25 januari med rubriken Ekonomisk kris eller avmattning? Hur kan man tillförlitligt bedöma irrationella psykologiska faktorer? Detta borde analyseras mot bakgrund av tidigare ekonomiska kriser och de bedömningar som då gjordes.

Den prognos som Riksbanken nu redovisar är kanske den bästa för regeringen Reinfeldt. Det blir en svag nedgång som hinner gå över i en uppgång före valet 2010. Skall vi tro på det?

Andra bloggar om: Riksbanken, räntan, kris, konjunkturen, ekonomi, politik på intressant.se

Reinfeldt börjar komma igen

I TV2:s program "Rakt på" med K-G Bergström på tisdagskvällen var statsminister Fredrik Reinfeldt den första gästen. Han framstod inte längre som en "ledsen hund" som svarade omständligt och osäkert. Man kunde ana en ny energi - framförallt genom att han inte försökte att med krystade undvikningar försvara ohållbara ställningstaganden.

Det är klart att regeringen inte har ett omedelbart ansvar för att 400 000 personer uppges ha svårigheter att betala sina räkningar. Denna grupp består dels av personer som lever på bidrag och dels av sådana som arbetar. Att leva på bidrag är svårt och har alltid varit det. Bergström försökte inte göra gällande att siffran skulle ha blivit extra hög på grund av regeringens försämringar. Han antydde dock att försämringen av a-kassan skulle ha spelat in. Men han blev nog medveten om att den huvudsakliga försämringen bestod i att avgifterna höjts för de arbetande som samtidigt fått två skattesänkningar.

Att avskaffa förbudet mot utbyggnad av kärnkraften under innevarande mandatperiod var naturligtvis en fråga som snabbt kunde klaras av. Vad detta skulle kunna handla om är diskussioner om hur man kan gå vidare nästa mandatperiod, vilket Jan Nygren, som var kommentator efteråt, borde ha poängterat. En sådan diskussion skulle också kunna involvera socialdemokraterna som en förberedelse till en uppgörelse. Men något definitivt ställningstagande före valet är kanske omöjligt eftersom det finns en intern uppgörelse inom Alliansen.

Förslaget om obligatorisk a-kassa försvarades inte hårdnackat av Reinfeldt. Han fick dock säga att det var en sympatisk idé att ha ett system som var heltäckande. Det skulle ligga i att de som blir arbetslösa utan a-kassa skulle behöva falla tillbaka på annan skattefinansierad ersättning, vilken inte preciserades. Det indikerar att Reinfeldt var lika okunnig som fp-ledaren Jan Björklund var i Ekots lördagsintervju (bloggartikel 19/1). Det kanske var Bergströms svårigheter att gå på djupet som räddade Reinfeldt att prata fast sig i ett orimligt försvar?

Att regeringen nu har fått svårigheter med sjukförsäkringsförslaget, obligatorisk a-kassa och nedsatta arbetsgivaravgifter för husållsnära tjänsteföretag föreställer sig Bergström som en konsekvens av att Reinfeldt släppt fram sin oerfarne finansminister Anders Borg. Denne skulle utifrån teoretiska böcker i nationalekonomi kommit fram med ogenomtänkta förslag som måste revideras eller återtas. Detta förnekade naturligtvis Reinfeldt. Och i formell mening är det inte där som felen begåtts. Det som förvånar är att det inte finns expertis inom finansdepartementet som kan varna för svårigheter med EU, svårigheter med avtalsfriheten, svårigheter med borgerlig ideologi och förenklade beskrivningar av arbetslöshetsersättningen.

Bergströms samtal med FN:s revisor Inga-Britt Ahlenius framstod som trevligt och gemytligt. Frågan är bara vilka slutsatser som kan dras av förekomsten av bedrägerier och korruption inom FN.

Andra bloggar om: Reinfeldt, regeringen, moderaterna, kärnkraft, a-kassan, politik på intressant.se

En oflexibel reträtt av regeringen

Tillbakadragandet av det kritiserade förslaget om tak på 75 procent i sjukförsäkringen trots tilläggsförsäkringar är ett tecken på att regeringen kan begå allvarliga planeringsmisstag och hålla fast vid dem med enveten halsstarrighet. Det är knappast ett bevis för smidig flexibilitet.

Nu drar regeringen tillbaka sitt hårt kritiserade förslag att begränsa sjukpenningen inklusive andra tilläggsförsäkringar till 75 procent. Detta välkomnas av både Svenskt Näringsliv (SN) och Landsorganisationen (LO). Omkring 70 000 personer som varit sjukskrivna mer än ett år berörs.

Den ursprungliga tanken var att det bland de 70 000 personerna fanns en hel del tjänstemän som kunde tänkas ha en ersättning på 90 procent enligt nuvarande bestämmelser och en del av dessa kunde misstänkas inte vilja återgå i arbete med 90 procents ersättning. Arbetslinjen skulle alltså befrämjas genom sänkningen från 90 till 75 procent.

Ett pragmatiskt mål, som rimligen kan ha rört sig om något tusental personer, skulle alltså genom den moderatledda regeringen och dess socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson (m) uppnås till priset av både ideologiska och väljarpolitiska förluster. Bakom strävandena fanns finansminister Anders Borg och hans vilja att minska utanförskapet till snart sagt varje pris - men tydligen främst med generella incitamentsförändringar.

En borgerlig regering borde ha aktat sig för att åsidosätta avtalsfriheten. Nu säger Fredrik Reinfeldt att han fått utfästelser från parterna att nya avtalföräkringsöverenskommelser inte skall genomföras. Men genom detta tilltag har regeringen fått både LO, TCO, SN och egna riksdagsledamöter samt den egna pressen emot sig.

En borgerlig regering borde inte ha gått emot sin egen ideologi. Den består ju traditionellt av att man kan ha en liten obligatorisk grundförsäkring och sedan får var och en själv ta ansvar för tilläggsförmåner. Detta kan också ske genom de fackliga organisationerna. Typexemplet är pensionsfrågan på 1950-talet. Då hade alla en liten obligatorisk "folkpension" och frågan om tilläggspension gjordes till föremål för en folkomröstning. De två linjer som förespråkade frivillig tilläggspension vann sammanlagt, men socialdemokraternas obligatoriska linje fick flest röster. Den kom sedan att bli ATP-systemet.

Symptomatiskt i sjukförsäkringsfrågan är att det är LO som opponerat sig - inte socialdemokraterna. Regeringens förslag utgjorde klassisk socialdemokratisk ideologi. Hur detta kunde tas upp av socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Persson är en gåta. Hon formulerade detta explicit som ett rättviseargument av klassiskt socialdemokratiskt snitt. Om några kan få bättre ersättning genom tilläggsförsäkring är det orättvist mot dem som inte kan (eller vill) skaffa en sådan. Därför skulle det vara motiverat att förbjuda tillägg för alla! Att själv ta ansvar är orättvist menade moderaten.

Nu visar det sig att dessa fyra faktorer blev för mycket för regeringens intentioner. För mycket pragmatism, ingen avtalsfrihet, dåligt med eget ansvar och orättvist med eget ansvar var åsikter som inte gick att sälja in till de egna grupperna. Till detta kommer att de som verkligen skulle drabbas var några tusen av de egna väljarna. Dessutom fanns argumenten att förslaget stred mot EU-rätten samt att Försäkringskassan idag inte kunde garantera att den kunde hantera förslaget i praktiken (DN). Frågan är bara vad detta betyder för regeringens fortsatta arbete.

Först kan man konstatera att Reinfeldt och Borg måste ha känt sig ganska maktfullkomliga när de kunde sätta sig över dessa fem svårigheter i förslaget och dess motiveringar. Men hur kan de ha trott att minskningen av utanförskapet skulle ha uppfattats som så viktigt att opinionen kunde tänkas svälja alla invändningarna? En förklaring är att de personligen har så lite till övers för avtalsfrihet, ansvar, ideologi och borgerlig rättvisa att de pragmatiska resonemangen fick dominera. Men till detta måste fogas att andra tidigt hade kritiska synpunkter. Varför tog man inte dessa på allvar? Det beror antingen på isolering från vad andra tycker eller på att den egna känslan för att pragmatiken är viktigare än principerna är viktigare än vad andra tycker.

Till slut trängde invändningarna igenom det försvar för pragmatiken som R&B byggt upp omkring sig. Det skedde på ett sent stadium där revolt inom riksdagsgrupperna hotade. Det visar inte på lyhördhet och någon smidig maktutövning. Reinfeldt är tydligen mer oerfaren än han tidigare framstått som. Och det betyder att fler "olyckor" kan hända i framtiden.

Den motsatta slutsatsen att Reinfeldt skulle vara en lyssnande ledare som förstår vad som rör sig i leden och ute i samhället och därför i god tid drar tillbaka ett omöjligt förslag har uppenbarligen inte lika mycket fog för sig. Vad vi sett idag är i så fall enbart ett avstående från att stånga sig blodig mot betongväggen. Regeringens oflexibla reträtt är snudd på ett nederlag.

Varför försökte regeringen inte istället att skärpa kontrollen av de långtidssjukskrivna? Är försämringar av incitamenten alltid bättre än mer ingående kontroll där färre skulle drabbas i onödan?

Andra bloggar om: regeringen, sjukförsäkringen, ideologi, Reinfeldt, Borg, politik, borgerligheten på intressant.se

Torr debatt mellan Borg och Östros

För första gången möttes finansninister Anders Borg (m) och den ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros (s) i en debatt i TV 1:s Agenda på söndagskvällen. Det blev dessvärre en ganska torr och tråkig föreställning. Frågan är vad en erfaren programledare som Karin Hübinette borde ha gjort för att liva upp tillställningen. Politik har blivit tråkig. På TV:s hemsida och i Expressen ansåg flertalet att Borg vann debatten. De inkallade kommentatorerna ville dock inte utkora någon vinnare.

Rent sakligt gick debatten ut på att Östros fick tillfälle att kasta fram en rad kritiska påståenden om Borgs politik som i de flesta fallen innehöll referenser till fakta. Mot detta anförde Borg nästan enbart auktoritetsargument. Han refererade till Konjunkturinstitutet, EU-kommissionen och bedömare i allmänhet samt till sig själv. Detta senare auktoritetsargument är speciellt intressant eftersom han talar om för lyssnarna vad de skall anse om hans politik utan att motivera detta med någon faktahänvisning. "Politiken går ut på att skapa fler jobb och minska utanförskapet etc."

När Östros t ex ger sken av att regeringen gjort våldsamma höjningar av arbetsgivaravgifterna för småföretagarna så kommenterar inte Borg detta utan upprepar ännu en gång vilket syfte politiken har och att den varit framgångsrik. Detta gör debatten tråkig men är sannolikt effektiv gentemot en publik som inte kan sätta sig in i frågorna utan istället litar på auktoriteter.

Detta blev direkt irriterande när Karin Hübinette försökte få Borg att svara på anklagelserna från alla bedömare att sänkningen av sjukförsäkringen till 75 procent oavsett avtalade eller egna tilläggsförsäkringar var ett åsidosättande av avtalsfriheten. Borg kom undan med att hänvisa till att man skulle titta på allas åsikter när man utvärderade remissvaren. Vi fick alltså inte veta om finansministern ansåg att det var så oerhört viktigt att inte några få personer skulle lockas till att kunna vara långtidssjuka med 90 procents ersättning att det var motiverat att låta avtalsfriheten stryka på foten. Och vi fick inte veta om han rentav ansåg att det skulle vara orättvist om några som tagit försäkring fick högre ersättning än de som inte gjort det - dvs socialförsäkringsministerns argument.

Thomas Östros har en tråkig personlig framtoning som tidigare också ibland varit arrogant. Men nu var han bara torr till skillnad från Pär Nuder som nästan alltid brukade vara arrogant men som ändå var mer levande genom att han var polemisk, agitatorisk och populistisk. Det ger liv åt debatten men kan vara en nackdel. Avsättandet av honom renderade dock socialdemokraterna en nedgång med 0,7 procentenheter i undersökningen från Demoskop, som publicerades i Expressen idag.

Min bedömning är att Östros genom sin personlighet är en tillgång för regeringen alldeles oavsett vilka argument han kian komma med. Borg kan strunta i sakfrågorna och vinna debatten på framtoning gång på gång. Normalt skulle sådana allvarliga anklagelser som att regeringens politik inte biter mot utanförskapet eller att sysselsättningsökningen så gott som helt har upphört förtjäna att bemötas och avhånas om de vore felaktiga. Men det är väl som professor Leif Lewin skrev på DN-debatt idag att folk måste känna att politikerna är som de själva för att de skall kunna känna förtroende. Och inte många kan identifiera sig med en sådan typ som Östros. Borg har en mer vinnande personlighet. Politik har blivit tråkig.

Andra bloggar om: regeringen, socialdemokraterna, Borg, Östros, opinionsbildning, politik på intressant.se

Miljöpartiet önsketänker om förnybar energi

Det kommer inte att gå att bygga ut den förnyelsebara bioenergin med 50 TWh som miljöpartiet nyligen påstod i en kalkyl. Där preciseras bara ca 30 TWh vilket grovt stämmer med Vetenskapsakademiens bedömning. Mp saknar täckning för nästan 5 procentenheters minskning. Dessutom bygger kalkylen på en orealistisk utbyggnad av vindkraften.

På måndag har klimatberedningen sammanträde. Den skall komma med sin rapport den 4 mars. Inför måndagens möte antyder Maria Wetterstrand (mp) och Anders Wijkman (kd) att Sveriges klimatmål borde höjas till bortåt 40 procents minskning till 2020 (DN 7/2). EU har däremot preliminärt krävt 17 procents minskning.

Hur realistiskt är detta nya krav? De båda har skrivit en hemlig rapport till beredningen så vi vet inte hur de motiverar realismen i sina krav. Men en indikation fick vi från miljöpartiets rapport (pdf) för hur stor potentialen för förnyelsebar energiproduktion är. Den är skriven av Peter Eriksson och Maria Wetterstrand och är daterad 24/1 - dagen efter det att jag hade efterlyst en antydan till hur en större andelsökning än från 40 till 49 procent skulle gå till.

Utgångspunkten för mp är 2006 vilket kan ställa till en del jämförelseproblem med andra källor. Dessutom anger de andelarna i procent av en bas på 422 TWh total energianvändning (inklusive distributionsförluster) när andra källor har mycket större bas.

Första punkten är vindkraft. Den anges till 1 TWh idag och 30 år 2020. Det innebär alltså att man tar Energimyndighetens vädjan till kommunerna att planera för denna utbyggnad som en realistisk utbyggnadsmöjlighet.

Den sista punkten (förutom den konstanta vattenkraften) är solenergi som skall byggas ut från 0,002 TWh till 2,1. Att detta kräver enorma subventioner framgår inte. Ett par hundra miljoner är det enda som preciseras.

Det stora frågetecknet måste sättas för produktionen av bioenergi. Miljöpartiet förefaller ha gjort en trendframskrivning från utgångsläget som uppges vara 116 TWh. Trenden hämtar man från utbyggnaden 2000-2006. Då landar man på en utbyggnad med 4,2 TWh per år under 12 år eller ca 50 TWh. Därefter gör mp ett par preciseringar när man behandlar kraftvärme (+6), förgasning av svartlutar (+12,5) och biogas (+8). Summan blir bara 26,5 TWh - inte 50 TWh!

Vi kan jämföra detta med Vetenskapsakademiens (KVA) bedömning (pdf). Utgångsläget 2004 anges enligt tabellen nedan:

Produktion
Skogsbruk 92 TWh
(varav import 12 TWh)
Jordbruk 4
Torv 4
Avfall 8
Summa 108 TWh

Skogsbrukets potential anger KVA till 20 TWh. Men något ställningstagande till minskad import finns inte med i bedömningen. Siffran kan jämföras med mp:s 6+12,5=18,5 TWh. Den stora skillnaden finns i bedömningen av biogaspotentialen som mp tror kan byggas ut från 1,3 till 13 TWh. KVA preciserar inte detta utan anser helt kort att energiproduktion ur avfall kan fördubblas. KVA redovisar alltså 20+8=28 TWh mot mp:s 18,5+13=31,5 TWh.

Det enda som skulle kunna förbättra miljöpartiets kalkyl är att plantera igen jordbruksmark med energiskog. Detta behandlar KVA med viss skepsis medan mp inte för fram denna kontroversiella väg för ökad bioenergiproduktion. Kan det vara så att de mörkar denna väg med massiv igenplantering när de inte preciserar skillnaden mellan redovisade 31,5 TWh och kalkylerade 50 TWh? (Den motsvarar nästan 5 procentenheter i kalkylen.) Eller har de hängett sig år önsketänkande?

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimat, miljö, bioenergi, förnybar energi, miljöpartiet, politik, samhälle på intressant.se