Får vi se borgerlig politik de närmaste åren?

Valmanifestet innehåller ingen riktig borgerlig politik. Att det blir minoritetsregering är därför inte hela hindret mot kraftfulla reformer. Viljan tycks saknas hos Alliansen. Att stimulera sparandet hos de egendomslösa borde ändå vara möjligt.

De borgerliga partierna har orienterade sig mot vänster före förra valet och under den förra mandatperioden. Om man inte klarar att sälja borgerlig politik kan man alltid vinna val genom "triangulering". De förhoppningsfulla kunde ursäkta detta med att om Alliansen vinner en andra mandatperiod skulle knäckandet av socialdemokratin öppna för borgerlig politik denna andra period. Detta kan betvivlas genom de rent procedurtekniska problem som tycks uppstå med dagens parlamentariska situation med minoritetsregering.

Emellertid tycks det inte finnas någon genuin vilja hos Alliansen att driva borgerlig politik. En som upptäckt detta är Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström. Han skriver i en kolumn idag 29/9 under rubriken "Dags för framtiden":

"Efter valet läste jag på nytt igenom Alliansens valmanifest. Jag ville se i vilka frågor Alliansen lovat stora reforminitiativ som kunde skapa problem i förhållande till den nya riksdagen. Vad som förbluffade mig, vid omläsning, var avsaknaden av stora idéer och planer."

Han ifrågasätter storheten i de småreformer som räknas upp i valmanifestet (pdf) och är inne på samma linje som jag att det mest betyder administration av socialstaten:

"Det må vara att moderaterna strävar efter att bli ”statsbärande”. Men blir man det bara med att förvalta staten? Ger det en tillräcklig känsla av framåtriktning inför valet 2014? Är det allt vad Sverige behöver?"

Bergström kritiserar det skattepolitiska resonemanget i manifestet. Alliansen menar att en rad tillväxthöjande skatteändringar är omöjliga att genomföra därför att tillväxten inte blir tillräcklig för att medge detta reformutrymme. Slutligen hänvisar Bergström till förslagen från Globaliseringsrådet.

Jag tycker dock att regeringen borde fundera på sin politik i mer övergripande termer. Några mål borde först ställas upp och de reformer som nu diskuteras utgör sedan medel för att uppnå dessa mål. Ytterst handlar det om ökad tillväxt och mera frihet. Om tillväxten ökar borde det både bli fler jobb totalt sett och med rätt politik också fler jobb för ungdomar och invandrare samt för dem som behöver slussas ut från socialförsäkringssystemet. Detta fordrar skattereformer, utbildningssatsningar och ett bättre företagsklimat.

Borgerliga partier borde stå för en politik för mera frihet. Ett av hindren för personlig frihet är beroendet av staten. Socialdemokraterna har i många årtionden bedrivit en politik som ska motverka att svenskarna blir "småborgare". De ska inte äga mer än personliga tillhörigheter, hyra sin bostad, inte ha pengar på banken och inte äga aktier. Så fort något oförutsett inträffar ska de vända sig till staten/offentliga sektorn för att få hjälp så gott som gratis. Effekterna av denna politik behöver aktivt motverkas.

Därför borde de borgerliga fundera på hur den stora egendomslösa majoriteten ska kunna skaffa sig tillgångar utöver bostaden. Att skatterna kan sänkas är naturligtvis väsentligt i sig. Men utöver detta borde medborgarna stimuleras att bygga upp ett sparkapital. För länge sedan fanns faktiskt ett subventionerat lönsparande och det byggdes ut med subventionerat aktiesparande i fonder på 70-talet. En del av medelklassen sparar numera utan subventioner. Men detta sparande borde utsträckas till betydligt större grupper. Med pengar på banken blir beroendet av sociala bidrag mycket mindre i normala tider.

En aktiv politik för medborgarsparande skulle också lösa problemet med tvånget inom arbetslöshetsförsäkringen. Argumentet för obligatorisk a-kassa är numera stabiliseringspolitiskt. Om man blir arbetslös ska man inte behöva socialbidrag (och sälja sin bostadsrätt/småhus) som medför sänkt efterfrågan och ytterligare arbetslöshet. Med pengar på banken kan man tillsammans med grundförsäkringen (320 kr/dag) klara sig en avsevärd tid även om man försummat att ta en arbetslöshetsförsäkring.

Detta är också den lösning som de borgerliga traditionellt förordat på andra områden. Staten garanterar ett grundskydd och sedan får medborgaren ta olika tilläggsförsäkringar. Så var det i den stora pensionsstriden på 1950-talet. Och nu när inkomstpensionen mer och mer bara blir en utökad garantipension måste fler och fler fundera på tilläggsförsäkringar. Borde inte denna syn kunna utsträckas till fler områden?

Se även Anna-Stinas linje. Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, borgerlig politik, tillväxt, frihet, socialförsäkring, a-kassa, arbetslöshetsförsäkring, sparande, aktier, pengar, skatter, skatt, ekonomi, politik på intressant.se

Varför diskrimineras bilarna i klimatpolitiken?

Koldioxidutsläppen från bilismen beskattas med 8 kr/kg totalt, CO2-skatten är 1,05 kr och andra sektorer beskattas bara med 20 öre/kg. Det leder till samhällsekonomisk snedvridning och att klimatpolitiken blir ineffektiv.

Om politikerna vill att koldioxidutsläppen ska minska så mycket som möjligt i relation till kostnaderna borde utsläppen beskattas likformigt. Varför ska bilismen, som svarar för en femtedel av utsläppen av växthusgaser, angripas med särskilt höga skatter? Är det inte övriga sektorer som är viktigast eftersom de är mycket större? Detta har länge varit ett mysterium i den klimatpolitiska debatten.

En förklaring är naturligtvis att klimatpolitiken utnyttjas för att bedriva en bilismfientlig politik i smyg. Och då vill alla involverade politiker undvika en debatt som kan avslöja de verkliga motiven. Att även en borgerlig regering håller god min i detta elaka spel kan förklaras med opportunism och orkeslöshet. Miljöaktivisterna har helt enkelt fått ett alltför stort försprång i opinionsbildningen.

Sent omsider har nu bilismens intresseorganisation Bil Sweden uppmärksammat den diskriminerande beskattningen av bilismen. Det är dess viceVD Ulf Perbo som skrivit en debattartikel i DI 27/9. Han nämner att den formella svenska koldioxidskatten på 105 öre per kg CO2 endast till fullo betalas av bilismen. Övriga sektorer har nedsättningar som medför att kostnaden för koldioxidutsläpp blir mindre än 20 öre per kg.

Bilisterna betalar också enligt Perbo "energiskatt, koldioxidbaserad fordonsskatt och merkostnaderna för EU:s reglering av utsläpp från nya bilar". Tillsammans blir det ca 8 kronor per kilo utsläpp CO2. Det medför att synnerligen dyrbara utsläppsåtgärder blir formellt motiverade. I övriga sektorer vidtas åtgärder som bara kostar upp till 20 öre per kg CO2.

Exempel på de dyrbara åtgärderna är enligt Perbo elbilar, viktreducerande material, optimering av förbränning och motorstyrning, nya växellådor, alternativa drivmedel samt tågsatsningar.

Sådana kostnader som bilismen får ta på sig betraktas som helt orimliga i andra sektorer. Perbo nämner avskiljning och lagring av koldioxid, CCS, i fossileldade kraftverk, som anses för dyr trots att kostnaden är en bråkdel av kostnaderna som bilismen tar på sig. Och förslag finns som skulle öka bilismens kostnader till över 10 kronor per kilo, enligt Perbo.

Samhällsekonomin skadas naturligtvis av dessa snedvridande skatter. De kostnader som Sverige tar på sig i klimatpolitiken ger inte mest utdelning för pengarna. Denna aspekt på klimatpolitiken har saknats i debatten.

Det är bra att det äntligen kommer lite nykter information om skatternas roll i klimatpolitiken från en av de närmast berörda organisationerna. Men det krävs mycket mer och bredare information och debatt för att frågan om den olikformade beskattningen ska komma upp till ytan. Dagens förhandlingar med Miljöpartiet och framtida behov av stöd därifrån kommer ju inte att göra regeringen mer rättfram och modig i synen på bilismen.

Läs även andra bloggares åsikter om bilismen, bilar, miljöbilar, koldioxidskatt, skatter, växthuseffekten, global uppvärmning, miljö, klimat, klimathot, klimatpolitik, skatt, ekonomi, politik på intressant.se

Mona Sahlin är bara en administratör

Någon strategi för revansch kunde Mona Sahlin inte redogöra för i Ekots intervju. Sakpolitiken saknades. Ett antal byråkratiska åtgärder är tydligen det som ska göra partiet stort och samhällsbärande. Är hon en ledare eller administratör?

Rödgrön röra eller revansch? Det var rubriken på Ekots lördagsintervju 25/9 med Mona Sahlin (S). Frågorna började med huruvida Sahlin kunde vara säker på att MP inte förde förhandlingar med regeringen. Hon hoppades att statsminister Fredrik Reinfeldt skulle ringa till alla tre rödgröna partier. Hon efterlyste statsministerns bedömning av det politiska läget. Själv ville hon inte börja med ett misstroendevotum som 2002. Det skulle inte vara ansvarsfullt.

Mycket tyder på att vi rödgröna lägger fram en gemensam budgetmotion. Vi har ett uppdrag från våra väljare. Och vi kommer inte att lägga ner vår uppgift att opponera. Afghanistanfrågan: inget aktivt samarbete med SD. Det blir intressant att se hur Reinfeldt kommer att agera som statsminister. Sahlin turnerade gång på gång tillbaka frågorna till detta. Han måste bjuda in till diskussioner med alla tre rödgröna partier.

Man kan göra upp i enstaka frågor menade Sahlin på frågan om MP:s vilja att kanske bryta samarbetet så småningom. Något närmare besked gavs inte.

Sahlin trodde fortfarande på trepartisamarbetet. Om S hade gått fram ensamma hade det nog inte belönats av väljarna. I valanalysen efter förra valet visste man redan att samarbetet skulle innebära svårigheter (skepsisen mot V och MP). Varför S ändå gick fram denna väg framgick inte.

Grundläggande tycks vara varför inte tanken att såväl "rik som fattig" tjänar på de socialdemokratiska idéerna gått hem hos väljarna. Den tes som framfördes i boken Jämlikhetsanden har alltså misslyckats i form av valbudskap. [Kanske anar folk att denna tes är felaktig?]

Hur förklarar Sahlin tappet i opinionsmätningarna? Svaret var det rödgröna samarbetet och att finanskrisen gjorde att regeringen kunde skylla på annat. Inför nästa val nämnde Sahlin klimatfrågan flera gånger.

När kriskommissionen har kommit en bit på vägen är det lämpligt att stämma av på en mellankongress, som är en alldeles utmärkt form. Kommissionen tillsätts den 8 oktober.

Sahlin vill sitta kvar så länge hon har partiets förtroende. "En ledare är man också när det går dåligt." Men det är inte självklart att sitta kvar. Att ställa platserna till förfogande, som Carl Tham krävt, är inte aktuellt.

S kan återta sin roll som det stora, bärande partiet. Jag har ansvaret för att göra detta. [Sahlin är tydligen intresserad av makt.] Personerna i kommissionen har tillräcklig distans att bedöma partiets problem. Jag tänker inte sitta lika länge som Tage Erlander, som satt i 23 år, var Sahlins avslutande kommentar.

Intervjuaren Cecilia Roos hade valt ett ganska närsynt och tekniskt perspektiv på Sahlins närmaste framtid. Det förekom ingen diskussion om sakfrågor. Därför blev intrycket mera av "rödgrön röra" än av hur strategierna för revansch kunde tänkas se ut. Men Sahlin själv inbjöd också till denna förhållandevis ointressanta diskussion. Man anade att hon knappast skulle svara på hur den sakpolitiska inriktningen skulle se ut.

Det är naturligtvis tråkigt och leder till att politiken också kommer att uppfattas som tråkig. Varför kunde inte Sahlin ha kunnat få förklara hur klimatpolitiken skulle kunna bli en vinnande fråga? Hon kunde också ha fått tillfälle att förklara sin inställning i sjukförsäkringsfrågan som ju är mycket aktuell i dessa dagar. Vill hon åstadkomma en mera human reformering av regelsystemen för att kunna bibehålla övergången till ett större arbetsutbud? Eller vill hon i stort återgå till den tidigare liberala bedömningen av oförmåga och bidragsbehov? Här finns ändå en av de få frågor som måste klarläggas inför den demografiska förändring, som kommer att inträffa pga de åldrande 40-talisterna.

Eftersom Sahlin med visst förakt uttalade sig om regeringens otillräckliga jobbskapande åtgärder hade det också varit på plats att fråga Sahlin hur det rödgröna alternativet skulle se ut i framtiden. Är det så att en nedgång i sysselsättningen på grund av att exporten sjunkit ska mötas med en permanent ökning av den offentliga sysselsättningen: fler lärare, sjuksköterskor och dagisanställda? Vad händer om en arborrare inte passar i sjukvården? Och vad händer om han gör det om exporten sedan ökar igen?

Slutintrycket är att Sahlin är en hårt ansatt och rädd partiföreträdare som till varje pris aktar sig för att säga något som kan bli fel. Det betyder att hon måste hålla sig till de administrativt korrekta procedurerna. Men så gör ingen ledare av mått. Jag konstaterade redan i augusti 2007 att Sahlin mera uppträder som partichef än som ledare. Efter dagens Eko-intervju borde det vara uppenbart för alla.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Socialdemokraterna, rödgröna, eftervalsanalys, extrakongress, nya jobb, politik på intressant.se

Att få administrera socialstaten i fyra år är ingen seger

Trots valsegern kan Alliansen inte göra några stora reformer. Politiken blir försiktig och tråkig. Den kommer att bestå i administrera den bestående högskattestaten. Det blir ingen liberal framgång.

Valet har ingen tydlig vinnare, menade Mona Sahlin. Alliansen har behållit regeringsmakten och fått större röstandel. Socialdemokraterna har trängts tillbaka till 1914 års nivå. Detta ses som en seger fån ett borgerligt perspektiv. Men det avspeglar bara hur begränsade ambitioner borgerligheten har idag.

Svenska Dagbladet uttrycker idag 24/9 sin tillfredsställelse över valsegern och menar att en minoritetsregering kan åstadkomma en hel del de närmaste åren:

"Redan i höstbudgeten, som läggs den 12 oktober, kan regeringen infria en mängd av sina vallöften. Det femte steget i jobbskatteavdraget, den sänkta skatten till pensionärerna och den halverade momsen på restaurang är exempel på reformer som omedelbart kan sjösättas enligt plan. "

Till dessa reformer vill SvD lägga en sänkning av arbetsgivaravgifterna för småföretagen och ett avskaffande av värnskatten.

Två av dessa skattesänkningar kommer Socialdemokraterna och rimligtvis även alla rödgröna att motsätta sig. Det gäller jobbskatteavdraget och värnskatten. För att SD ska lägga ned rösterna om det blir explicit omröstning kommer de att ställa krav. Alltså kommer regeringen sannolikt att lida nederlag.

Kvar blir skattesänkningar för pensionärerna och restaurangerna som även S är för. Det är inte borgerlig politik. En sådan hade krävt att regeringen hade kunnat påbörja en privatiseringsprocess av de sociala försäkringssystemen och delar av välfärdsservicen. Det klassiska liberal-borgerliga systemet består ju av en obligatorisk del, som alla kan klara sig på, och en möjlighet till tilläggsförsäkringar och avgiftsfinansierad välfärdsservice som kan finansieras med kraftigt sänkta skatter. Detta kommer knappast att bli möjligt trots Socialdemokraternas katastrofresultat.

Denna slutsats kommer också en socialdemokratisk bedömare fram till i DI igår. I en debattartikel skriver Petter Andréasson, tidigare anställd på partikansliet, att SD:s intåg lett till en paradox som kan bli socialdemokratins räddning:

"Om den borgerliga alliansen hade fått egen majoritet, hade den kunnat föra en kraftfull och ideologiskt driven systemskiftespolitik som hade reducerat socialdemokratin till en politisk parentes under de kommande fyra åren. I stället kommer Sverige att ledas av en svag regering, utan möjligheter eller mod att ta de stora sprången som förändrar det svenska samhället i grunden."

Jag är dock inte helt övertygad om att alliansregeringen verkligen skulle ha önskat driva en så kraftfull politik även om den hade fått majoritet. Nu kommer vi aldrig att få veta hur borgerlig Fredrik Reinfeldt egentligen är. När han nu går in i fas två med en försvagad socialdemokrati som skulle ha blivit den borgerliga skördetiden, är hans position försvagad. Vad som återstår är att administrera den svenska socialstaten som bygger på höga skatter och statligt tvång. Det är ingen seger för de liberala krafterna.

Den kommande mandatperioden kommer att präglas av små tekniska frågor och rent procedurtekniska frågor. De stora linjerna i politiken kommer ännu mera att suddas ut. Politiken riskerar att bli tråkig. Och politikerföraktet kan breda ut sig. Om det finns några ruter i Reinfeldt borde han redan nu förbereda den stora, borgerliga reform som han senare kan ställa kabinettsfråga på. Helst ska denna fråga gå att vinna ett nyval på. Men i så fall krävs långa förberedelser i form av opinionsbildning. Och det är något som alliansregeringen tidigare varit dålig på.

Risken är stor att regeringen 2014 står utan idéer att vinna valet på. Men om oppositionen fortsätter sin vänstersväng kan valet ändå vinnas på att slå vakt om det bestående.

Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, alliansen, borgerligheten, liberalism, socialstaten, skatter, eftervalsanalys, nyval, Fredrik Reinfeldt, val2010, politik på intressant.se

Elbilar eller biobilar?

Höjd bensinskatt enligt de rödgrönas förslag är en omöjlig idé för att förbättra den dåliga ekonomin för elbilarna. Eller ska Sverige temporärt utveckla ett lokalt system med biobränslen för bilarna?

Enligt Energimyndigheten kommer utvecklingen av tekniken att utvinna bränslen från svensk skogsråvara att kunna medföra att 20 procent av motorfordonens bränsleförbrukning skulle kunna tillgodoses denna väg. Det kan vara fråga om etanol framställd av cellulosa, metanol genom direktförgasning av skogsråvaran eller från svartlut eller på liknande sätt framställd dimetyleter (DME) som är en gas med 5 bars tryck för dieselmotorer.

Nu kommer även produktionen av tallolja igång som en inblandning i vanlig diesel. Tallolja är också en biprodukt från tillverkningen av pappersmassa. Preem ska lansera talldiesel till konsumenterna nästa år. Det är företaget Sunpine i Piteå som vid full produktion 2011 kan framställa 100 000 kubikmeter råtallolja som utgör grunden för satsningen. Detta kan jämföras med mängden ren etanol på 134 000 kbm, som ingår i bränslet E85 (Motor 7/10).

Men optimismen om användning av det "förnybara" är rimligtvis något som främst gäller Sverige. Andra länder med begränsade skogstillgångar kan rimligtvis inte göra sådana satsningar (bloggart aug-10). Och skogsländerna kan knappast tillgodose andra länders bränslebehov genom export. På lång sikt ställer detta till problem för dem i Sverige som vill använda sin bil utomlands.

Bilutvecklingen internationellt går istället ut på att öka verkningsgraden i förbränningsmotorerna, lansera hybridbilar och laddhybrider samt rena elbilar. Med en fortsatt kraftlös klimatpolitik kommer bensin och diesel att kunna användas under lång tid framöver - i synnerhet om bränsleförbrukningen sjunker. Trots detta utvecklas också rena elbilar som till stor del måste "tankas" med kolproducerad el.

I år lanseras fem renodlade elbilar: systerbilarna Citroën C-Zero, Peugeot iOn och Misubishi iMiev, samt Nissan Leaf och Smart Electric Drive. Därtill kommer efterkonverterade Fiat 500 från EV Adapt. Priserna ligger på närmare 400 000 kronor på grund av de dyra batterierna. Detta kan tyckas uppvägas av drivmedelskostnaden på endast ca 3 kr/mil (bygger på elpris 1-1,5 kr kWh och åtgång 1,5-2 kWh/mil).

Nyhetsbrevet Tjänstebilsfakta har gjort en konsumentekonomisk jämförelse av en konverterad Fiat 500 med en vanlig Fiat 500. Jämförelsen blev inte särskilt förmånlig för elbilen. Kalkylen bygger på 40 000 kr i elbilsrabatt, tre års innehav och körsträcka 7 500 mil. Elbilens servicekostnad reducerades med 25 procent (2 250 kr). Andrahandsvärdet för elbilen beräknades välvilligt till 38 procent. Ändå blev kostnaden exklusive drivmedel för bensinbilen 151 500 kr mot 254 950 kr för elbilen. Om bränslekostnaden gissningsvis skiljer med 6-7 kronor till elbilens fördel per mil blir slutresultatet ändå mer än 50 000 kr sämre ekonomi på tre år för elbilen.

Detta resultat ger också möjlighet att bedöma de rödgrönas förslag till höjning av koldioxidskatten så att bensinen blir 49 öre dyrare per liter. Bränslekostnaden till elbilens förmån skulle bli ca 6,3-7,3 kronor per mil. Men totalt sett skulle fortfarande kalkylen bara förbättras med ca 2 200 kronor på tre år. Höjd bensinskatt kan inte på långa vägar uppmuntra till inköp av elbilar. Och det är väl elbilar som är den långsiktiga lösningen - inte biobilar som inte kan få sin bränsleförsörjning tillgodosedd?

Ett annat problem på lång sikt är hur vägarna ska finansieras när bensinskatten minskar genom övergång till skattebefriade drivmedel. Genom att bilismen är kraftigt överbeskattad i dagens läge kommer också skatteintäkter för andra ändamål att bortfalla. Samtidigt pekar kalkylerna på ett behov av att ytterligare subventionera miljöbilarna. Klimatpolitiken håller på att bli dyrbar.

Det mest akuta problemet är att slå fast nya regler för nedsättningen av det skattemässiga förmånsvärdet för tjänstebilar. De nuvarande reglerna upphör att gälla om 15 månader. Miljöminister Andreas Carlgren har all anledning att sätta fart på sitt departement.

Andra bloggar om: elbilar, bilism, koldioxid, klimathot, växthuseffekten, miljö, el, kolkraft, global uppvärmning, klimatpolitik, politik på intressant.se

Kan socialdemokratins kris hävas med en kommission?

Kan en kriskommission hitta en helt ny politik? Kan den identifiera några oprövade idéer? Om partichefen inte kan peka ut riktningen kommer inte heller en administrativ instans att kunna göra detta. Socialdemokratin behöver kanske byta ideologi?

Nu har Socialdemokraterna tillsatt en kriskommission. Den ska arbeta på fyra områden: 1) Innehållet i politiken, 2) Varför valrörelsen förlorades, 3) Idédebatten och 4) Folkrörelsearbetet. Partiledningen sitter kvar. Styrelsens ordförande Mona Sahlin agerar åter som en partichef som i toppen av byråkratin fattar några administrativa beslut. Redan detta indikerar att det blir ett nytt fiasko. Hon kan inte uppträda som VD för SAP AB om hon ska sitta kvar ännu en tid.

En ledare måste ha klart för sig vart partiet ska gå. En kommission ska då ha till uppgift att bekräfta och legitimera ledarens intuitiva uppfattning. Om chefen inte redan vet detta är hon ingen ledare. Men när hörde vi Sahlin ha en visionär och principiell uppfattning om socialdemokratins framtida inriktning?

Hittills har Sahlin kommit undan med att föra fram några enkla slagord: ökad jämlikhet, mera välfärd och Marx' tes om förmåga/behov. Uppenbarligen duger det inte. Hon har tidigare beskrivits som en socialdemokrat något till höger. Hon gillades inte av facket och var positivt inställd till skatteavdrag för hushållstjänster. Fördelningspolitiskt var hon med på att det behövs löneskillnader och att de med låg lön inte hjälps av att de högavlönade får det sämre. Trots detta har hon nu förmåtts ta med Vänsterpartiet i samarbetet, använda marxistiska slagord, föreslå progressiv fastighetsskatt och ny förmögenhetsskatt. I retoriken under valrörelsen har ett stående inslag varit att regeringen sänkt skatterna främst för "de rika".

De bidragstagare som nu utgör en väsentlig del av Socialdemokraternas väljarstöd kanske kan tilltalas av denna vänsterretorik, trots att den i Sahlins fall rimligen är hycklande. Men medelklassen, särskilt i storstäderna, har snarare stötts bort. De ursprungliga försöken att motivera skattehöjningarna med statsfinansiella argument har av naturliga skäl tystnat. Det ska istället ses som en "förmån" för de rika att betala högre skatt. Socialdemokraterna vädjar till folks altruism för att få röster. Sådant måste misslyckas.

Men kriskommissionen kan rimligtvis inte överge vänsterprofilen. Det utrymme som tidigare fanns i form av sysselsättningspolitik och smidig förvaltning av välfärden är nu utfyllt av Alliansen. Genom att ge upp större delen av den klassiskt borgerliga politiken och bli högersocialdemokrater har Alliansen för överskådlig framtid berövat S denna möjlighet att bedriva eventuellt framgångsrik politik.

Vad som återstår blir detaljfrågor av plånbokskaraktär. Det är den valrörelse vi redan sett. Den blev ett fiasko. Det finns rimligen ingenting som skulle kunna bli en framgångsväg för S. Detta bekräftas av en artikel av Peter Weiderud på DN Debatt idag 22/9 med rubriken "Så blir Socialdemokraterna på nytt ett statbärande parti". Han är ordförande i Boderskapsrörelsen och borde kunna föra fram ett alternativt recept. Men artikeln är ganska abstrakt och konkret lika innehållslös som resultatet av Socialdemokraternas extra "jobbkongress" i slutet av oktober 2009. Det förefaller vara ett nytt mönster att på ett byråkratiskt sätt fastslå kraftfulla teser utan konkret innehåll. Men det är inte så val kan vinnas.

Kriskommissionen kommer knappast att kunna komma fram till något annat än vad jag skrivit här och igår om att socialdemokratin är passé. Nästa steg kanske blir en extra partikongress under beteckningen "ideologikongressen" eller liknande. Men bristen på idéer kommer att permanenta krisen. Socialismen som idé har kommit till vägs ände. Därför dras också dess efterföljare socialdemokratin med i fallet.

Socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010, val2010, valet, eftervalsanalys, arbetarrörelsen, sociala reformer, socialism, socialliberalism, politik på intressant.se

Socialdemokratin nu passé?

Det katastrofala valresultatet för Socialdemokraterna beror bara till en del på dålig taktik och en svag partiledare. Grundorsaken är socialismens död och att reformpolitikens era är över. Väljarunderlaget smälter därtill bort genom utbildningspolitiken.

Socialdemokraterna har gjort det sämsta valet sedan den moderna demokratin infördes i Sverige. Ett resultat på 30,9 procent som bara är obetydligt större än Moderaternas 30,0 procent kan tolkas på två sätt: 1) Det är en följd av olyckliga omständigheter. 2) Det är en följd av långsiktiga, strukturella förändringar i samhällets modernisering. Eftervalsdebatten har handlat om tolkning 1) och gett sken av att det går att komma igen om man hittar det rätta greppet.

1) Den första tolkningen innehåller t ex förklaringen att uppgången på slutet kom för sent. De svåra konsekvenserna av nya sjukförsäkringsregler för enskilda skulle ha tagits upp tidigare.

En annan förklaring är Socialdemokraternas motstånd mot RUT-avdraget. Enligt en undersökning som redovisas av Carl Melin (United Minds) på DN Debatt idag 21/9 var anledningen till blockbyte bland socialdemokrater till 37 procent orsakat av förslaget att avskaffa RUT.

Ytterligare orsaker från Melins undersökning är samarbetet med Lars Ohly (32 procent) och Socialdemokraternas negativa inställning till kärnkraften (26 procent).

Andra förklaringar är att partiledaren Mona Sahlin är olämplig - t ex pga tidigare skandaler eller bristande ledaregenskaper.

Ytterligare tänkbara felgrepp är inriktningen av oppositionspolitiken på det "ekonomiska vanstyret" av Sveriges ekonomi, som till slut visade sig vara en total felsatsning. Den ekonomiske talesmannen Thomas Östros hade dessutom en okarismatisk framtoning som ytterligare förvärrade situationen. Han försvann därför (?) från rampljuset i slutskedet av valrörelsen.

En variant av den ekonomisk-politiska förklaringen är förslagen om skattehöjningar som fanns i de rödgrönas budgetmotion från maj i år, varefter opinionssiffrorna började dala. Dessutom måste väl även Socialdemokraternas kraftlösa förslag till nya jobb räknas hit, även om detta också sammanhänger med de strukturella problemen under p 2). Redan under förra hösten när "jobbkongressen" hade avslutats kunde man ana denna svaghet (bloggart nov-09).

En mera generell förklaring är Sahlins "vänstersväng" (ex hennes tal i Almedalen). Hon började använda det marxistiska slagordet "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Första gången var 28 okt förra året och då i en mera inlindad version (bloggart okt-09).

Alla dessa förklaringar går ut på att det skulle gå att komma igen om man bara ändrade retoriken, betonade "rätt" sakpolitik och/eller bytte ut ledargarnityret. Det som talar emot denna inriktning är att det var precis vad man satsade på efter valnederlaget 2006. Ett kontraargument är dock att "förnyelsen" snart kom av sig efter förra valet när opinionssiffrorna blev så gynnsamma. Det skulle alltså fortfarande finnas kvar en potential av "förnyelse".

2) Den andra tolkningen säger att socialdemokratin spelat ut sin roll i dagens och morgondagens samhälle. En väsentlig orsak till detta är att socialdemokratins underliggande politiska teori - om socialismen - har visat sig vara inadekvat. Socialismen som sakpolitisk idé har betonat att det finns ett sätt att producera som är effektivare och stabilare än det kapitalistiska produktionssättet. Detta har nu under finanskrisen ännu en gång visat sig vara felaktigt. Socialismen borde dödförklaras.

Det som återstår av socialismen är det som på 1800-talet kallades etisk socialism eller "utopisk socialism" som Karl Marx föraktfullt kallade de läror som konkurrerade med hans egen "vetenskapliga socialism". Den innehåller en rad yviga moralistiska anspråk på hur samhället borde organiseras utan någon bakomliggande analys. Sahlins "vänstersväng" är ett utflöde från denna strömning.

Sett i långt perspektiv är också socialdemokratins socialetatistiska roll överspelad. Urbaniseringen och industrialiseringen de senaste århundradena medförde ett behov av att snabbt organisera sociala skyddsnät. I många länder skedde detta på socialkonservativ eller socialliberal grund. Men i Sverige var socialdemokratin inriktad på att detta var en uppgift enbart för staten. Socialliberalerna här i Sverige kom snart att acceptera denna mer socialetatistiska syn. Detta fick två följder:

När den sociala sektorn och reformarbetet hade utvecklats färdigt fanns ingen roll kvar för ett parti som haft sociala reformer som ett betydande inslag i sin "raison d'être".

När till slut den borgerliga oppositionen tog makten genom att bejaka socialstatens alla manifestationer kunde socialdemokratin inte ens framställa sig som välfärdens enda rätta förvaltare.

Det som gör socialdemokratin helt passé är utbildningspolitikens slutliga konsekvens. Det beskrivs i ett reportage av Josef el Mahdi i SvD idag. Genom utbildning och bättre jobb blir industriarbetarnas barn tjänstemän som inte tilltalas av socialdemokratins kollektivism och nivelleringsanspråk. Röstunderlaget för socialdemokratin smälter ihop genom samhällets sociologiska strukturförändringar. Medelklassens framväxt krossar socialdemokratins framtid.

Fortsättning: om kriskommissionen 22/9.

Se även Motpol. Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010, val2010, valet, eftervalsanalys, arbetarrörelsen, socialstat, sociala reformer, socialism, socialliberalism, politik, sociologi på intressant.se

Maria Wetterstrand ny vice statsminister?

Reinfeldt kan genom att erbjuda Miljöpartiets språkrör varsin ministerpost få dem att låta sitt parti stöda regeringen. Alternativet är att de snart blir föredettingar. Därför borde eftergifterna från regeringen sakpolitiskt bli små.

Valresultatet ger SD 20 mandat och de rödgröna 157. Regeringen får 172 mandat. Det betyder 5 mandats underläge för regeringen. Om man inte ska bli beroende av SD måste man söka stöd hos Miljöpartiet, enligt Fredrik Reinfeldt (M).

Miljöpartiets språkrör har naturligtvis insett hur svag förhandlingsposition man har. Därför går man tufft ut med att man inte är intresserade av att agera stödparti åt regeringen - inte ens för att neutralisera Sverigedemokraterna. Vi vet sedan tidigare att de är skickliga förhandlare. Men Wetterstrands och Erikssons sakståndpunkt saknar trovärdighet. Det beror på Miljöpartiets stadgar.

Om MP:s språkrör inte kan samarbeta med regeringen blir de ointressanta föredettingar 2011. Enligt stadgarna måste de avgå som språkrör. Därför borde de vara synnerligen intresserade av att få varsin ministerpost i regeringen. Om det sedan betyder särskilt mycket inflytande för Miljöpartiets politik är rimligtvis mindre intressant.

Statsministern kan exempelvis erbjuda Maria Wetterstrand posten som miljöminister och tillika vice statsminister (näst största parti). Peter Eriksson kan få bli handelsminister eller liknande. Ju finare poster desto mindre reellt inflytande kan tänkas bli principen.

Det är svårt att se att de avgående språkrören kan tacka nej till ett sådant nominellt inflytande. Utan ministerposter är de snart ingenting. Därför bör Miljöpartiets övriga funktionärer se upp med de halvt förrädiska språkrören. De kan vara beredda att sälja ut inflytande för personlig vinnings skull.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, val2010, regeringen, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, språkrör, vice statsminister, rödgröna, Sverigedemokraterna, regeringsbildning, politik på intressant.se

Har Alliansen ond vilja i sjukförsäkringen?

Alla tre rödgröna angrep Reinfeldt i partiledardebatten med exempel på hur illa sjukförsäkringsreglerna fungerar i praktiken. Wetterstrand anklagade regeringen för att förstöra försäkringen - tydligen av ond vilja. Detta desperata angrepp ser ut att misslyckas.

Partiledardebatten i SVT hettade till en aning när statsminister Fredrik Reinfeldt utfrågades av de tre rödgröna partiledarna. Alla tre tog upp konkreta fall där utförsäkringsreglerna i sjukförsäkringen framställdes som omänskliga. Lars Ohly (V) tog upp det i bloggosfären mycket omskrivna fallet Annica Holmqvist, som Försäkringskassan ska avgöra på måndag. Mona Sahlin (S) tog upp Lars Sjöblom, f d polis. Maria Wetterstrand (MP) tog upp Marie Bengtsson som efter en lungtransplantation skulle tvingas leva på 1 800 kr/m eftersom hon inte kunde börja jobba direkt.

Jag tänker inte referera detta inslag eftersom det finns en utmärkt sammanfattning på SVT:s hemsida. Alla tre rödgröna partiledare trodde tydligen att de skulle kunna göra om Janne Josefssons bravad i Uppdrag granskning den 13/1-10 (bloggart 15/1) om en kvinna som begick självmord efter en frustrerande strid med Försäkringskassan.

Mot bakgrund av att regeringsmedlemmar inte får kommentera konkreta myndighetsärenden kan man tycka att det var litet lågt att ännu en gång attackera på detta sätt. Men opinionsundersökningarna visar att det behövs något kraftfullt för att säkra ett regimskifte. Så de rödgrönas desperation var inte oväntad. Kring årsskiftet hade också Alliansens opinionssiffror minskat i samband med den då upprörda sjukförsäkringsdebatten.

Men nu bedömer jag till skillnad från i januari att attacken kommer att misslyckas. Alliansen har faktiskt lyckats förklara att åtgärderna i uppstramande riktning är ett led i en positiv reform som syftar till att få dem med arbetsförmåga att komma ut på arbetsmarknaden. Det man kan klandra regeringen för är att man inte kunnat förutse hur myndigheterna skulle tillämpa de av Riksdagen beslutade lagändringarna. Kanske det också finns en ovilja bland byråkraterna att göra välvilliga tolkningar av enskilda fall därför att man ogillar hela företaget. Det är dock inte lätt att bevisa.

Men i synnerhet Maria Wetterstrand ifrågasätter regeringens goda vilja. Av hennes argumentation fick man intrycket att regeringen avsiktligt ville "förstöra" sjukförsäkringen. Orsaken till denna förstörelselusta var oklar. Kanske menade Maria Wetterstrand att det var ren ond vilja som låg bakom?

Utan detta angrepp, som nog gjorde ett visst intryck på okritiska tittare, skulle jag bedöma att debatten blev oavgjord. Även om Reinfeldt inte blev svarslös kanske han ändå borde ha tagit Wetterstrand i örat för hennes så uppenbart illvilliga debattstil i sjukförsäkringsfrågan.

Se även proffstyckarna. Andra bloggar om: Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Fredrik Reinfeldt, sjukförsäkringen, försäkringskassan, sjukskrivning, arbetsoförmåga, socialbidrag, partiledardebatt, val 2010, val2010, politik på intressant.se

Har man sagt A får man rädda Lehmans B

Lehman Brothers verkade i ett system med pappersvaluta som kan bli instabilt. Har man ett sådant kan man inte låta viktiga banker gå i konkurs. Det är ett medel som hör till ett annat system. Men det borde gå att "rädda för att avveckla" och samtidigt åsamka ägare och chefer kraftiga förluster.

För jämnt två år sedan gick Lehman Brothers i konkurs. Detta medförde att en allvarlig konjunkturnedgång övergick till en panikartad finanskris. Var det kanske ett misstag att statuera ett avskräckande exempel för hur det kan gå med dåligt skötta banker? Eller var det värt att få en global finanskris för nöjet att få "sätta dit" den arrogante Dick Fuld, vd på Lehmans?

Att det fanns finansiell instabilitet i den amerikanska ekonomin framgick tydligt 14/3 2008 när investmentbanken Bear Sterns fick statens hjälp att bli övertagen av JP Morgan Chase. Därefter fick bostadsinstituten Fannie Mae och Freddie Mac 13/7 hjälp av staten. Det fanns alltså en betydande labilitet i systemet när den fjärde största investmentbanken Lehman Brothers inte fick hjälp utan tvingades i konkurs 15/9 (se översikt i SvD idag). Mycket tyder på att detta var ett fatalt misstag - se Karin Henrikssons artikel i SvD.

Enligt min mening består misstaget i att det finns en amatörmässig uppfattning bland amerikanska politiker och väljare att det alltid är skadligt att rädda dåligt skötta företag. Ytterst bottnar detta i att man som skattebetalare inte vill riskera att känna sig förfördelad. När företag går dåligt ska de "likvideras", annars kommer medborgarnas surt förvärvade slantar att berika inkompetenta företagsledare till ingen nytta.

Men man borde kunna skilja mellan att rädda viktiga företag för att undvika panik och att rädda dem för att bevara dem och deras ledningars höga ersättningar. Vi kan i Sverige visa att det går att rädda banker för att därefter avveckla dem samtidigt som ägare och ledningar ändå "bestraffas" genom stora förluster. Är det någon som minns Gota Bank?

USA hade 2008 en reglerad marknadsekonomi som både hade inslag av statligt agerande i fördelningspolitisk riktning och inslag av bristande övervakning av de finansiella marknaderna. Både subprime-lån och bostadsinstituten utgör exempel på inslag som ökade instabiliteten. Men även den bristande medvetenheten om hur de finansiella marknadernas alla nya instrument ökade belåningsgraden och riskerna ökade instabiliteten (bloggart juli-09).

Trots att den stora 30-talsdepressionen delvis orsakats av ett högt uppdrivet bostadsbyggande och av lånefinansierade aktieköp, som var känsliga för kursförluster, gjorde politikerna likartade misstag i sin övervakning av ekonomin på 00-talet. Man borde ha insett att om man praktiserar en politik som kan leda till instabilitet måste man också ha en beredskap att stötta korthuset när det hotar att falla ihop. Har man sagt A får man säga B.

Sett i ett övergripande stabiliseringsperspektiv måste politikerna antingen hålla sig med ett ekonomiskt system som har inbyggda mekanismer som håller utvecklingen någorlunda stabil, eller så måste man satsa på ett system där mera ad-hoc-betonade inslag tillåts. Men eftersom dessa kan leda till instabilitet måste man ta konsekvenserna av denna inriktning i form av stabilisering i efterhand. "Har man tagit fan i båten får man ro honom i land" är ett talesätt som skulle kunna passa.

Min slutsats är därför att Andrew Mellon, finansministern som ville likvidera allt ruttet i ekonomin på 30-talet, blandade ihop de två alternativen ovan. Detta gjorde också Hank Paulson, finansminister hösten 2008, när han "likviderade" Lehman Brothers. Ytterst är det kanske så att ett system med "fractional banking", pappersvaluta och finansiella krediter fordrar att det finns en apparat som man kan ta till när delar av systemet hotar att falla ihop och sedan riskerar att ställa till oöverskådliga skador (SvD). Det går inte att överge de institutioner som man först arbetat under när nödens stund närmar sig, för att då ta till metoder som hör till ett helt annat system. Vill man arbeta med sådana metoder måste man först ta till ett systemskifte.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, Lehman Brothers, fractional banking, finanskris, konkurs, Hank Paulson, USA, bankstöd, stabiliseringspolitik, guldmyntfot, österrikiska skolan, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Kan vi ha en förmögenhetsskatt på 1 % om räntan är 4 %?

På den 4-procentiga räntan måste betalas 30 procents inkomstskatt. Inflationen tar 2 procent. Av återstående 0,8 procent tar förmögenhetsskatten alltihop och litet till.

De rödgröna vill införa en "skatt på förmögna" som ska ta in 4 miljarder kronor. Tidigare har man trott att skattesatsen skulle kunna sättas till 1 procent på den skattepliktiga förmögenheten. Det kan betvivlas att en så låg procentsats räcker. När förmögenhetsskatten avskaffades 2007 var skattesatsen 1,5 procent och prognosen var att den skulle ta in 3,6 miljarder.

Dagens Nyheter skriver idag 14/9 i en huvudledare om det rödgröna skattedilemma som oppositionen sitter i. Det handlar till en del om motsättningen mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men ingenting sägs om själva rimligheten att ha en skatt på någon sorts förmögenheter när skattereformen 1991 utformades under förutsättning att vi inte skulle ha någon förmögenhetsskatt.

Enligt dagens polemik mellan Anders Borg och Thomas Östros kan man enligt Borg få en skatt som i huvudsak drabbar "änkors bankkonton". Det skulle bero på alla undantag som de rödgröna tycker att behövs. Det är naturligtvis en överdrift eftersom många aktiesparare också skulle drabbas. Men själva tanken att änkor med pengar på banken skulle bära upp skatteintäkterna är intressant. Vill de rödgröna införa en skatt som skulle drabba bankkonton förvånansvärt hårt? Se nedanstående beräkning:

Om det beskattningsbara kapitalet på banken uppgår till 100 000 kronor kommer räntan att kanske så småningom bli 4 procent. Denna prognos bygger på att inflationen om några år blir 2 procent enligt Riksbankens mål.

Med 4 procents ränta blir den 4 000 kronor. På den måste man betala 30 procents kapitalinkomstskatt. Det blir 1 200 kronor. Räntan efter skatt blir 2 800 kronor.

Med 2 procents inflation urholkas kapitalet med 2 000 kronor. Den reala räntan efter skatt blir alltså 800 kronor.

Med 1,0 procents förmögenhetsskatt ska bankspararen betala ytterligare 1 000 kronor. Hela den reala avkastningen och litet till går således bort i skatt!

En förmögenhetsskatt på 1 procent är alltså realt sett konfiskatorisk. Hela avkastningen och en liten bit av sparkapitalet måste tas i anspråk för att betala de två skatterna. Är det rimligt?

Faran är att ambitionen att ta in 4 miljarder kräver en högre skattesats än 1,0 procent - rentav mer än 1,5 procent. Det gör situationen ännu mer orimlig för bankspararna. Är det verkligen så vi ska ha det om de rödgröna ska få bestämma?

Se även min artikel om bakgrunden till förmögenhetsskatten i Sverige från sept -09.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skatt, förmögenhetsskatt, Socialdemokraterna, val 2010, val2010, Thomas Östros, avund, avundsjuka, fördelningspolitik, arbetslöshet, välfärd, politik, ekonomi på intressant.se

Vad kostar finansiella räddningar skattebetalarna?

Vem ska avstå från konsumtion när centralbankerna räddar finansiella företag? Skattebetalarna är inte finansiärerna av miljardbeloppen - inte ens för den tiondel som återstår av det amerikanska TARP-paketet. Det är nya pengar som ligger bakom. Och då är risken istället inflation.

Idag 13/9 har DN på förstasidan i sin ekonomidel nyheten "Det kan hända igen" (ej online!). Det handlar om "arvet efter Lehman Brothers". Artikeln bygger på en intervju med Lawrence McDonald som arbetade på Lehmans vid konkursen för två år sedan. Det är DN:s USA-korrespondent Michael Winiarski som mött Larry McDonald på Manhattan med anledning av dennes bok A Colossal Failure.

McDonald menar att ny lagstiftning från Clintons sista tid, kring 2000, tillät bankerna att bete sig vårdslöst i sitt risktagande. Nu finns det kvar "giftiga" tillgångar som kan orsaka en ny bankkrasch. Författaren försöker också besvara varför just Lehmans skulle tvingas i konkurs när det fanns andra "rötskadade" institutioner som räddades av den amerikanska staten. McDonalds svar är att Paulson och Bush-administrationen ville skrämma politikerna i kongressen att att anta TARP (Troubeld Asset Relief Program) som "skulle kosta skattebetalarna åtskilliga hundra miljarder dollar".

TARP var det finansiella stabilitetsprogram, med en ram på 700 miljarder dollar, som först blev nedröstat i representanthuset i september 2008. Några månader in på 2009 lade sedan Obama fram sitt finanspolitiska räddningspaket (ARRP) som ökade budgetunderskottet med 6 procent av BNP (ca 800 mdr $) och som inte ska förväxlas med TARP.

Vid en finanskris är det rimligtvis viktigt att försöka stabilisera banker och andra finansiella institutioner. Men så tyckte till en början inte majoriteten av parlamentarikerna i USA. Och McDonald menar tydligen att de inte egentligen bytte åsikt därefter utan "skrämdes" till att införa en blek motsvarighet till den svenska bankakuten i början av 90-talet.

Denna ovilja att ens försöka motverka en begynnande finanskris såg vi redan i början av 1930-talet i USA när finansminister Mellon såg bankkonkurser till följd av missväxt och uttagsrusningar som bevis på något "ruttet" som borde "likvideras". Politikerna hade 2008 tydligen inte lärt sig något men det fanns ekonomer som ändå begrep en del, även om det nu finns ett ökande antal som instämmer med McDonald. TARP kom dock inte att omfatta 700 mdr dollar utan i feb-09 hade 388 mdr dollar anslagits. Av dessa pengar har 296 mdr spenderats.

Innebär detta att det är skattebetalarna som måste betala dessa pengar? Det betyder i så fall att de inte kan använda pengarna till konsumtion. Här har vi den reala kostnaden för TARP. Men vem konsumerar istället de varor och tjänster som skattebetalarna måste avstå ifrån? Är det bankdirektörerna? Eller kan finanssektorn själv lägga beslag på en massa resurser i form av bankpalats, tjänstebilar och semesteranläggningar?

Så vitt jag förstår finns det i TARP bestämmelser som syftar till att förhindra att pengarna går till personlig lyxkonsumtion. TARP ska istället förse det finansiella systemet med de finansiella medel - inte reala - som erfordras för att det ska kunna fungera som det var tänkt från början: långivning till företag som behöver pengar för att kunna producera och betala löner. Detta motverkar ökad arbetslöshet.

I själva verket är det inte skattebetalarnas pengar som används för finansiella räddningsoperationer. Det är av centralbanken från ingenting skapade pengar, som satsas i det finansiella systemet. Ordet "skattebetalarnas pengar" är en tendentiös term som syftar till att missleda opinionen i den riktning som redan Mellon och likvidationisterna avsåg på 30-talet.

Kritiken varieras ibland med varningar för inflation när Fed "trycker pengar" för att rädda bankerna. Detta är en sakligt relevant kritik mot TARP. Men är den sakligt korrekt? Väntar inflation runt hörnet? Det kan betvivlas - se bloggartikel aug-10. I varje fall är det inte TARP som bidrar till inflationen. I april 2010 var "kostnaden" nere i 86 mdr dollar - dvs 12 procent av det ursprungligen tilltänkta beloppet (bara 0,6 % av BNP).

Att rädda bankerna och den finansiella sektorn utgör ingen kostnad alls jämfört med alternativet. Om vi slipper en ny 30-talsdepression blir det ren vinst även om ett antal "feta katter" skulle kunna berika sig på kuppen. Det är bara extremt avundsjuka personer som ändå vill undvika risken att eventuellt några "skurkar" får litet extra pengar till priset av att alla andra riskerar att få det fruktansvärt mycket sämre under många år.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, bankkrisen, 30-talsdepressionen, lågkonjunktur, USA, finanskris, räddningspaket, TARP, skatter, stabiliseringspolitik, skatt, arbetslöshet, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Jämlikhetsanden kan vara en bluff

Om statistiken i boken Jämlikhetsanden granskas och länderurvalet kompletteras försvinner sambanden på ett helt avgörande sätt. Tesen att det är bevisat att de rika länderna måste omfördela inkomsterna för utjämning håller inte. Det framgår av en genomgripande utvärdering.

Boken Jämlikhetsanden skriven av Richard Wilkinson och Kate Picket driver tesen att en rad (i vid mening) sociala problem orsakas av bristande jämlikhet - dvs stor spridning av medborgarnas inkomster. Detta visas i en rad diagram med internationella jämförelser där regressionslinjer som lutar på rätt sätt utgör beviset. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly hänvisade emfatiskt till boken i utfrågningen i söndags. Jag har tidigare skrivit en rad bloggartiklar om svagheterna i Jämlikhetsandens argumentation (artikel med länkar 12/2 -10).

Nu har Timbro gett ut en översättning av den kritiska boken The Spirit Level Delusion skriven av Christopher Snowdon, författare och researcher verksam vid Democracy Institute i Storbritannien. Den svenska titeln är Jämlikhetsbluffen. Snowdon använder sig av mer aktuell socialstatistik och kompletterar "de rika länderna" med Slovenien, Ungern, Sydkorea, Singapore och Hongkong som verkar ha uteslutits för att de inte bidrar till Wilkinsons och Pickets tes att det behövs en kraftig inkomstutjämning med höga skatter. Däremot har Snowdon behållit W/P:s ojämlikhetsmått: de 20 procenten överst i inkomstfördelningen jämfört med de 20 procenten nederst.

Jag ska kort relatera ett antal områden där Snowdon genom denna metodkorrigering kommer till andra resultat som motsäger W/P:s tes.

Alkohol: Man kan se en svag tendens till att folk i mer jämlika länder dricker mer alkohol.

Cigaretter: Rökning är mindre vanligt i ojämlika samhällen. Sambandet är "ganska starkt".

Fetma: Något samband kan inte konstateras. Regressionslinjen är horisontell. Orsaken är här också att W/P använt en felaktig siffra för Grekland där fetman inte är så utbredd som de först uppgav.

Förväntad livslängd: W/P använder sig av data från en FN-rapport från 2004 som visar ett svagt negativt samband mellan ojämlikhet och livslängd. Men de hade också tillgång till rapporten från 2006 som visar ett svagt samband i motsatt riktning. Detta konfirmeras i rapporten från 2009 som W/P inte hade tillgång till. Man lever numera inte kortare tid i ojämlika länder. Tendensen är svagt motsatt.

Förekomst av psykiska störningar: W/P har använt data från flera olika källor. Snowdon går igenom statistiken och presenterar ett diagram där störningarna minskar något ju mer ojämlika länderna är. Det finns speciella svårigheter på området eftersom systemet för diagnoser (DSM) har ändrats under senare år, vilket medfört en omfattande medikalisering av behandlingsmetoderna. Snowdon drar efter ett långt ytterligare resonemang slutsatsen att det inte finns några trovärdiga belägg för att jämlika länder har bättre psykisk hälsa.

Lyckan ökar i ojämlika länder: W/P borde ha visat att jämlika länder är lyckliga. Men något sådant diagram finns inte i Jämlikhetsanden. Snowdon visar att statistiken istället ger en svagt stigande lyckonivå ju ojämlikare länderna är (diagram 3.2). Detta gäller även för livskvalitet (diagram 3.11)

Lyckan ökar även i rika länder: W/P menar att den subjektivt upplevda lyckan ökar obetydligt i rika länder när BNP ökar. Detta stämmer inte heller visar Snowdon i diagram 3.3. Det finns ett starkt samband med nationalinkomsten.

Tillit: "Man kan lita på de flesta". Här finns ett visst samband för de 28 länderna. Men det beror på Norge, Sverige, Danmark o Finland. Utesluts dessa finns inget samband alls.

Kriminalitet: Registrerade bott per 100 000 personer, stölder per 100' och brottsoffer de senaste fem åren visar alla tre en sjunkande tendens när ojämlikheten ökar. Mordoffer per 100' visar dock en stigande tendens. Det beror enbart på USA. Om USA utesluts försvinner sambandet. Orsaken till USA:s höga siffra är inte en påtagligt avvikande frekvens för den vita befolkningen (4,63) utan en följd av den svarta befolkningens höga frekvens på 37,59 påpekar Snowdon.

Spädbarnsdödlighet: W/P visar några exempel på skillnader med avseende på social klass. Snowdon visar ett diagram där det finns ett blygsamt samband med ojämlikhet. Han går därefter noggrant genom de medicinska orsakerna och finner att de är biologiska och inte sociala i de rika länderna. Att orsakerna skulle vara den psykologiska stress som skulle vara följden att man inte är lika rik som grannen kan inte visas, anser han.

Utbildningsnivå: Om man kompletterar W/P:s länderurval försvinner sambandet med utbildningsnivån för 15-åringar nästan helt. Här saknas fortfarande Singapore. Om utbilningsnivån där är ungefär likartad med Hongkongs försvinner sambandet helt.

Det finns ytterligare statistik som Snowdon går igenom och som drar tesen i Jämlikhetsanden i tvivelsmål. Snowdon anser att boken har fel. Och detta omdöme bygger enbart på en utvärdering av korsjämförelser mellan länder som han lagt ner stor möda på att revidera. Om man inte accepterar W/P:s metoder kan bokens slutsatser också ifrågasättas på andra sätt, som jag tidigare skrivit om.

Om inte annat så kan man dra slutsatsen att Jämlikhetsanden kan vara en vetenskaplig bluff. Vi kan helt enkelt inte kategoriskt lita på dess slutsatser om behovet av kraftig omfördelning och skattehöjningar.

En av de mest entusiastiska socialdemokraterna, Lena Sommestad (fd miljöminister) vill dock inte ta till sig invändningarna (är det förvånande?). Hon får svar från Magnus Tribell (Timbro idé) i AB 31/8. [Se även Sommestad 26/8, särsk disk]

Andra bloggar om: Jämlikhetsanden, jämlikhet, utjämning, omfördelning, hälsa, livslängd, ojämlikhet, statistik, länderjämförelser, Richard Wilkinson, skatt, BNP, samhälle, sjukvård, tillväxt, ekonomi, politik på intressant.se

Metanoldrivna elbilar räddar massbilismen?

Om elen i framtiden måste framställas fossilfritt får massbilismen problem. Bara Sverige och några andra klarar sig. Men en satsning i resten av länderna på metanol framställd med hjälp av el från solceller kan bli ett (dyrt) bränsle som räddar bilismen. Och då kan svenskarna också köra sina elbilar utomlands.

Professor Harry Frank vid Mälardalens högskola uttalar sig idag i DN Motor om elbilar och Volvos laddhybrid, som jag skrev om 28/8 -10. Han menar att Volvos koncept är ett exempel på att Sverige nu hamnar på efterkälken:

"– Den bilen är ett bra exempel på hur vi halkat efter. Volvo tog en befintlig bil och stoppade in en ny bakaxel och en elmotor. Resultatet blev en latmansversion."

Han framhåller istället GM:s Chevrolet Volt, som alltid drivs av en elmotor. Bensinmotorns uppgift är att driva en generator för att ladda batteriet. GM ligger 3-4 år före Volvo, menar han. Vätgas tror han inte på, den är för energikrävande att framställa.

I en ruta i DN förklarar man att en elbil har mycket större verkningsgrad - 85 procent mot 30 procent med bensindrift. Dessutom kan elbilen drivas av bränsleceller som tankas med metanol.

Om vi tar fasta på sådan metanoldrift kan vi skönja en metod för att rädda massbilismen i världen vid en rigorös klimatpolitik. En sådan räddningsstrategi måste ta hänsyn till en rad faktorer som Harry Frank inte verkar att ha tänkt på.

Om Sverige konverterar alla bilar idag till laddhybrider och kör dem till 70 procent på el kan den specifika bensinförbrukningen sänkas till 0,25 liter per mil, menar Frank. Teoretiskt kan då svenska bilar köras utomlands på bensin.

Men hur går man vidare? En rigorös klimatpolitik fordrar att utsläppen närmar sig noll både i Sverige och utomlands. Om Sverige med riklig tillgång på el bygger upp en infrastruktur med utbytbara batterier för rena elbilar kan de inte köras utomlands där tillgången på fossilfri el sätter stopp. Det är kanske bara Frankrike med sin till nästan 80 procent framställda el från kärnkraft som kan ha elbilar.

Vad kommer man i resten av världen att satsa på för bränslen till bilarna? Eller kommer man att avstå från massbilismen? Det verkar osannolikt. Etanoldrift är ingenting som andra länder än Brasilien satsat på. Dessutom räcker inte etanolproduktionen ens teoretiskt och därtill hotar svält när jordbruksmark används för biobränslen.

Vätgas har i praktiken torpederats av Barak Obama som förra året drog in stödet till utvecklingen av en infrastruktur av tankställen. Det skulle bli för dyrt. Europa kan knappast satsa på ett annat system än USA. Men distributionen skulle bli mycket billigare om alla satsade på metanol. Den är visserligen giftig men mycket mera lätthanterlig än komprimerad vätgas.

Explosionsmotorer kan drivas med metanol. Därför skulle en del av bilismen i världen kunna räddas med metanoldrift. Men metanol är dyr att framställa från vätgas och koldioxid. Det går åt mycket el. Fördelen är dock att denna el kan framställas i stora mängder till visserligen höga kostnader med hjälp av solceller på platser med god tillgång på solstrålning.

Resultatet kan då bli att länder med god tillgång på fossilfri el kan satsa på elbilar med en förbränningsmotor som går på metanol och som laddar batteriet vid långresor. Andra länder som hittills varit beroende av en stor andel kol för elproduktionen får antingen satsa på egna solceller för metanolframställning (t ex södra USA, Indien och Kina) eller importera metanol i tankbåtar från t ex i Sahara belägna solcellsanläggningar (delar av Europa). Det blir naturligtvis ganska dyrt. Massbilismen kommer att minska i dessa länder. Men massbilismen kommer att kunna behållas i oförändrad omfattning i t ex Sverige - till miljöaktivisternas förtret. Denna förtret gäller också de klimatalarmister som trott sig kunna begränsa bilismen med hjälp av växthushypotesen.

Fördelen med en metanolsatsning är naturligtvis att man inte behöver tränga ut matproduktion för att få bränsle till bilarna. Dessutom kan länder som satsar på elbilar integreras i infrastrukturen för tankställen för metanol. Om man inte hittar ett eluttag utomlands kan man alltid tanka metanol till reservmotorn. Det blir dyrare än hemma men det får man ta. Utländska bilister i Sverige kan också tanka metanol till sina vanliga förbränningsmotorer. (En del av dem kanske är konventionella hybrider.)

Vad jag inte förstår är varför DN pekar på att det är bränsleceller, som går på metanol, som ska driva de eldrivna bilarna. Så vitt jag förstår är bränsleceller fruktansvärt dyra - kanske en miljon per bil. Det krävs ett fullständigt verklighetsfrämmande metanolpris för att bränslecellens större verkningsgrad ska uppväga nackdelen med en förbränningsmotor. I Sverige och några andra länder kan man också ladda batteriet i ett eluttag för en ringa kostnad. Att då investera i en bränslecellsanläggning för en miljon verkar alldeles tokigt.

Se även Sust-bloggen. Läs även andra bloggares åsikter om elbilar, metanol, etanol, vätgas, bränsleceller, el, fossilfri el, bilism, koldioxid, klimathot, växthuseffekten, mijö, miljöaktivister, kolkraft, global uppvärmning, klimatpolitik, politik på intressant.se

Måste alla äta sill?

Förre KD-ledaren går emot Göran Hägglunds tes att man inte ska tvingas äta sill. Sill är nyttigt och då kan man tvinga folk att för sitt eget bästa äta sill, menar Alf Svensson. Det är att driva paternalismen för långt. Men kan sillen befrias från moms?

Ett mycket uppmärksammat exemplifierande av en politikers syn på frihet gjorde Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund i TV:s utfrågning 31/8. Problematiken gällde pappamånaderna i föräldraförsäkringen. Borde politikerna kvotera uttaget mera mellan män och kvinnor. Hägglund gillade att papporna skulle ta ut fler pappamånader men ville inte ingripa med tvång.

Detta tyckte Anna Hedenmo var konstigt och kanske inkonsekvent. Hur kunde en politiker vilja avstå från att ingripa med tvång mot medborgarna för att driva igenom något som politikern tyckte var bra? En sådan fråga visar att friheten numera sitter trångt i Sverige (åtminstone i den aktuella kontexten). Hägglund svarade då med liknelsen: "Jag tycker om sill men bara därför vill jag inte att alla ska tvingas äta sill."

Det borde vara självklart att det politikerna subjektivt tycker om inte berättigar att staten tvingar medborgarna att följa om man bara får majoritet. Att i smakfrågor ta hjälp av statens våldsapparat borde förkastas i alla sammanhang. Men eftersom t ex kulturpolitiken innehåller inslag av denna subjektivt underbyggda tvångspolitik är det inte vanligt med förkastelseuttalanden.

Men det finns andra sätt att underbygga subjektiva tyckanden för att få dem till generell politik. Ett sätt demonstrerade förre KD-ledaren Alf Svensson i radioprogrammet "Valet med Nordegren" i P1. Han gick emot Hägglund med argumentet att alla skulle kunna tvingas äta sill eftersom sill är nyttigt. Det är alltså det paternalistiska argumentet för att få styra medborgarnas beteende. Hade diskussionen gått vidare kunde Alf Svensson ha sagt något om att han inte tycker om sill men ändå är beredd att lagstifta om att äta sill av omsorg om folkhälsan.

Då och då brukar den skattefinansierade kulturpolitiken legitimeras med att den har goda effekter för alla - inte bara för dem som t ex går på operan med hjälp av skattebetalarnas pengar. Men några bevis för detta har inte framlagts. Tvärtom har detta synsätt kritiserats skarpt (bloggartikel mars -07).

Göran Hägglund vill gärna att KD blir ett parti som pekar på att politikerna inte ska lägga sig för mycket i sådant som "verklighetens folk" själva kan bestämma om. Hur vore det om KD något mera principiellt visade var politikens gränser går när det gäller att utöva paternalism?

Jag har tidigare tagit upp frågorna om simundervisning och kostvanor. Det visar att om inte annat att KD har ett intrikat uppdrag framför sig. Ska sillen befrias från moms?

Läs även andra bloggares åsikter om filosofi, frihet, paternalism, utilitarism, folkhälsa, föräldraförsäkringen, pappamånad, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, sill, politik på intressant.se

Den ekonomiska politiken kan utvärderas med hjälp av KI

Regeringen har lyckats med sin ekonomiska politik. Även utanförskapet har minskat sedan 2006 trots finanskrisen: ohälsa har minskat med 161 000 personer och arbetsmarknadsersättningar inkl socialbidrag med 6 000. Socialdemokraternas strategi har spruckit.

Konjunkturinstitutet kom igår 1/9 med en optimistisk bedömning av Sveriges ekonomi där tillväxt och sysselsättning reviderats upp. Det var därför inte lätt för Thomas Östros att kritisera finansminister Anders Borg i Studio Etts debatt igår eftermiddag. Upplägget för Socialdemokraterna att attackera regeringen för ekonomisk vanskötsel eller rentav illvillig förstörelselusta ser ut att misslyckas.

Några fakta i rapporten från KI (pdf) förtjänar att kort refereras i sidordning:

De svaga statsfinanserna i världen bedöms resultera i en finanspolitisk åtstramning inom OECD-området med 1 procentenhet av BNP 2011 (s 22). För Sverige, med ett underskott i statsbudgeten på 0,7 procent i år, förutses en stimulans på nästan 1 procentenhet för nästa år varav hälften (13 mdr kr) aviserats i alliansens valplattform. För USA blir åtstramningen 1,5 procentenheter 2011 enligt KI (jfr 0,5 pe enl SEB). Risken för en "dubbeldipp" i USA ökar enligt min bedömning. KI är bekymrat men inte oroat.

Den kalenderkorrigerade tillväxten av BNP blir bäst i år för Sverige (4,0 %) jämfört med alla andra OECD-länder som KI redovisar (snitt 2,5 %). Kanada noterar 3,4 procent, Tyskland 3,2 och Frankrike o England 1,6 samt euroområdet 1,2 (s 27).

Sysselsättningen internationellt redovisas enbart i ett diagram. Men man kan se att Sverige ligger högt över USA om utvecklingen jämförs med utgångspunkt från 1:a kvartalet 2008. Index ligger på 98,6 mot USA på 94,7. Japan ligger på 97,2 och euroområdet på ca 97,5. Sverige har också klart högre sysselsättning än 1:a kvartalet 2007 (s 23).

Försörjningsbalansen för Sverige redovisas i en tabell på sidan 46. Exporten ökar med 10,4 procent i år och med 7,4 procent nästa år. Bytesbalansens överskott är 6,2 resp 6,5 procent av BNP.

Offentlig konsumtion har inte skurits ner: Den ökade 1,7 procent förra året och ökar nu med 1,8 procent i år och 1,3 nästa år.

Hushållens reala disponibla inkomster ökade under krisåret 2009 med 0,9 procent. I år blir ökningen 1,9 procent och nästa år 3,1 procent (s 48).

Investeringarna i Sverige föll mera under krisen än i omvärlden (utom Finland). Men nu förutses återhämtningen ske snabbare och starkare i Sverige (s 54).

Antalet arbetade timmar i den kommunala sektorn har minskat något. Men detta beror på "en förflyttning av kommunal verksamhet från kommuner och landsting till privata aktörer" . De kommunalt finansierade arbetstimmarna förutses öka 2011 till en nivå som överstiger nivån 2007/08. Dock har det skett en liten minskning 2009 (s 73). Detta indikerar en alltför stram finanspolitik.

Varslen om uppsägningar har sjunkit till normal nivå 2010. Antalet lediga platser ligger på en vanlig nivå för slutet av 90- och början av 00-talet men är inte lika högt som under högkonjunkturen före krisen (s 74).

Sysselsättningsgraden för personer 16-74 år är i år lika hög som 2004 0ch 2005 (ca 74 %). För 2012 förutses den bli lika hög som 2006 (75 %). Under andra hälften av 90-talet låg den flera år på 72 procent och därunder (s 75).

Arbetslösheten ökade på grund av krisen till 9 procent under ett kvartal 2009. Men den steg inte till 12 procent som noterades under senare delen av 90-talet. Tidigare prognoser som låg nära dessa tal uppfylldes aldrig. För 2012 förutses 8 procents arbetslöshet, viket även noterades för ett par kvartal 2004 och 2005 (s 76).

Skattetrycket sjunker från 47,2 procent av BNP år 2009 till 46,8 i år och 45,7 procent nästa år (s 103).

Utanförskapet definierat som antalet personer (omräknat till helårsekvivalenter) ökar 2010 från 862 000 förra året till 885 000 i år. År 2011 sjunker antalet igen till 857 000 (s 106). Men jämfört med utgångspunkten 2006 på 1 053 000 personer i utanförskap har regeringen trots finanskrisen lyckats med sitt främsta mål. Utanförskapet har i år minskat med 168 000 personer och nästa år med 196 000 - dvs med 16 resp 19 procent.

Även delposten 'personer med a-kassa eller i arbetsmarknadsprogram' har minskat jämfört med 2006. Antalet var då 331 000 mot 317 000 i år och 314 000 år 2011. Inte ens om man lägger till ökningen av socialbidrag med 8 000 åren 06-10, som sannolikt är arbetsmarknadsbetingad, medför det en absolut ökning (det är fortfarande en minskning med 6 000 personer ).

Socialdemokraternas strategi att inte låtsas om finanskrisen och istället påstå att regeringen misslyckats med sitt främsta mål ser ut att ha gått i putten. Trots finanskrisen har regeringen lyckats minska båda typerna (ohälsa resp arbetsmarknadsrelaterat) av utanförskap (161 000 resp 6 000).

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, valet 2010, val2010, regeringen, Socialdemokraterna, ekonomisk politik, utanförskap, arbetslöshet, sjukskrivning, socialbidrag, förtidspension, sysselsättning, underskott, skattetryck, ekonomi, politik på intressant.se