Acceleratorn har destabiliserat flera länder

Det nationalekonomiska fenomenet acceleratoreffekten ligger bakom ett antal av de ekonomiska kriser vi sett sedan 90-talet. Faran med en självförstärkande spiral som sänker arbetslösheten är att den kan förväxlas med en sund utveckling mot goda tider. Men hur ska populistiska politiker kunna hantera detta?

Politikernas kunskaper om vad som gör samhällsekonomin instabil förefaller att ha förlorats under de senaste årtiondena. En så enkel mekanism som att låga räntor kan ge upphov till höga bostadspriser som sedan sjunker ihop verkade man inte ha känt till i USA, Irland eller Spanien under 00-talet. Det svenska exemplet, som gällde den kommersiella fastighetsmarknaden i slutet av 80-talet, gav tydligen inte upphov till någon eftertänksamhet.

Den icke-finansiella motsvarigheten tycks vara ännu mera okänd. Nationalekonomerna har dock diskuterat detta fenomen som acceleratoreffekten (Wp, eng). En enkel beskrivning pekar på att en investeringsökning (genom t ex en prisuppgång på bostäder) ger upphov till minskad arbetslöshet, ökad inflyttning till städerna och ökade löner med ökat behov av produktion som följd. Denna ökning fordrar ytterligare investeringar som förstärker effekten osv.

Speciellt destabiliserande är en överdriven ökning av bygginvesteringarna. Byggnader såsom kontor, butiker och bostäder kommer att stå kvar i åtskilliga år och därmed utgöra ett hinder mot ytterligare bygginvesteringar. En långsiktigt ohållbar nivå på bygginvesteringarna kommer därför inte att kunna anpassas nedåt i långsam takt. Acceleratorn ger omvänt upphov till en abrupt minskning av produktionen av byggnader. Ökad arbetslöshet minskar efterfrågan på bostäder, kontor och butiker. Utflyttning förstärker tendensen. Detta minskar efterfrågan ytterligare. Samtidigt sjunker priserna och lönsamheten i nya bygginvesteringar minskar drastiskt.

Källa: Konjunkturinstitutet mars 2012

Diagrammet visar ett exempel på acceleratoreffekten där bostadsinvesteringarna i USA ökade med 2 procent av BNP på 5 år för att därefter falla med 4 procent av BNP och sedan lägga sig på drygt halva nivån jämfört med före uppgången. En liknande effekt för bostadsbyggandet inträffade i USA på 1920-talet, vilken bidrog till utbrottet av 30-talsdepressionen och försvårade dess förlopp.

Inte ens en så enkel mekanism som att utbyggnaden av olika IT-tjänster kan gå in i ett lugnare skede tycks politikerna och företagsledningarna varit medvetna om. IT-bubblan i slutet av 90-talet var ett finansiellt fenomen som förstärkte sig själv genom acceleratoreffekter. Men även på den reala sidan skedde en produktionsökning som medförde överkapacitet på investeringssidan när produktionen gick in i en långsammare ökningstakt.

Under 90-talet råkade flera "emerging markets" ut för valutakriser till följd av acceleratoreffektens skenbart  välgörande verkningar som i slutändan övergick i katastrofer med Asien-krisen 1997 som typiskt exempel (bart okt-10). Denna började med Thailand som höll fast växelkurs samtidigt som pengar från Europa och Japan sökte sig till investeringsprojekt i landet. Detta valutainflöde ledde till en kreditexpansion som ökade byggandet och höjde fastighetspriserna. Lönerna steg och importen av konsumtionsvaror ökade. Handelsunderskottet blev till slut ohållbart och Thailand devalverade till slut i juli 1997. Dollarn steg med 60 procent - bahten sjönk nästan 40 procent. Likheter finns med dagens Spanien.

I Spanien drevs byggandet upp till 16 procent av BNP när utvecklingen till slut vände 2007-08. Då hade bostadspriserna stigit nominellt 12 gånger sedan 1984, se nedanstående diagram:

Nominell bostadsprisutveckling i Spanien 1984-2012

Bytesbalansunderskottet steg från några procent av BNP till 6 procent under början av 00-talet och 10 procent 2007-08. Därefter har det sjunkit kraftigt och förutses bli 1 procent 2013. Någon devalvering har inte varit möjlig genom euromedlemskapet. Istället måste Spanien bedriva åtstramningspolitik.

Bidragande till Spaniens kris och acceleratoreffekten är den starka ökning av befolkningen som skett sedan slutet av 90-talet. Då hade befolkningen stannat vid ca 40 miljoner. Därefter ökade befolkningen med omkring 25 procent  - till officiellt 47 miljoner samt med 3 till 5 miljoner illegala immigranter. Ökat byggande med tyskt kapital ledde till fler jobb och inflyttning med behov av ännu mer byggande osv. Det inströmmande kapitalet möjliggjorde en kreditexpansion och en privat skuldsättning som ledde till den starka prisökningen.

När expansionen inte längre kunde fortsätta sjönk bostadspriserna och byggandet minskade. Arbetslösheten ökade och folk flyttade ut från de nya bostäderna. Byggandet minskade ännu mera och arbetslösheten steg ytterligare. Ovanpå detta kom regeringens åtstramningar. Prognosen för arbetslösheten från EU-kommissionen är 24,4 procent för 2012 (pdf) mot 8,3 år 2007.

Acceleratorfenomenet är inte att leka med. Det gäller att inte få överhettning. Därför borde åtstramningarna sättas in när det går allt bättre istället för när allt ändå är nattsvart. Men det är kanske ännu svårare för dagens popularitetssökande politiker. Nu har man ändå en kris att peka på. Att strama åt när det går bra strider mot medborgarnas nationalekonomiska föreställningar. Och numera är det folket som är experterna...

Läs även andra bloggares åsikter om acceleratoreffekten, Spanien, bostadsbyggande, bostadsbubbla, överhettning, kris, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, euron, ekonomi, politik på intressant.se

Hur illa ute är Spanien?

Spanien förutspår att räntan nästa år blir mellan 8 och 9 procent. EU-kommissionen menade däremot i maj att räntan skulle sjunka. Om räddningslånen till bankerna lyckas borde räntan inte stiga på det katastrofala sätt som den spanska regeringen prognostiserar.

Nu rapporteras att Spanien igår fick betala 7,59 procents ränta på sina tioåriga statsobligationer. Det är inte alltid det framgår att denna ränta gäller andrahandsmarknaden. Den stående kommentaren är att en så hög ränta är ohållbar - eller åtminstone långsiktigt ohållbar. Det beror på att andra länder som tvingats ansöka om stödlån har gjort detta när räntan gått över 7 procent.

Vad man nu skulle vilja se är en analys av hur allvarligt det är med en ränta på andrahandsmarknaden som närmar sig 8 procent. Måste Spanien söka nödlån inom några veckor eller månader? En sådan analys borde utgå från hur räntebördan kommer att utvecklas. Spanien får 2012 en väsentligt högre räntebörda än 2011 - den stiger från 2,4 procent av BNP till 3,2 procent enligt EU-kommissionens vårprognos (pdf, tab 36).

Antag att räntan på nya eller omsatta lån stiger i analogi med 5,7 procents räntesats 2011 till 7,5 procent 2012. En sådan förändring ligger i linje med EU:s vårprognos. Från Riksbankens diagram 1:6 i julirapporten PPR (pdf) kan man dock på ett ungefär utläsa att räntan låg kring 5,5 procent under 2011. Det tyder på att EU räknat med en ränta på 7,3 procent i genomsnitt 2012. Enligt den enkla tumregeln 7 procent kunde man alltså i maj i år förutse att Spanien måste ha nödlån under 2012.

En oklar punkt i denna analys är dock hur hög räntebördan ska  kunna bli utan att ett land måste söka räddningslån som sänker räntebördan. När Portugal fick nödlån var räntebördan knappt 3 procent av BNP. I år förutses den bli nästan 5 procent. Länge klarade sig Grekland med en räntebörda på 5 procent av BNP. År 2010 var den 5,7 procent. När EU i höstas räknade med att den skulle stiga till 8-9 procent av BNP i år och nästa år kunde man förutse att det både behövdes nödlån och lånenedskrivningar. De förutses i vårprognosen leda till en räntebörda på 6,3-6,4 procent, vilket borde betraktas som ohållbart. Italiens räntebörda förutses ligga kring 5,5 procent. Varför skulle då en spansk räntebörda på ca 3,5 procent i år kräva nödlån? Och varför skulle finansmarknaderna kräva högre räntor än 7 procent när bördan inte är större än drygt 3 procent?

Den spanska regeringen kom i slutet av förra veckan med dystra prognoser för tillväxten, arbetslösheten och räntebördan. Tillväxten revideras nu ner till -1,5 resp -0,5 procent i år och nästa år. Detta visste EU-kommissionen redan i maj när man presenterade siffrorna -1,8 resp -0,3 procent.

Det märkliga är dock att Spaniens regering säger att räntebetalningarna ska bli 9,1 miljarder euro högre 2013 än i år (Direkt). Eftersom BNP är ca 1 bn euro betyder det att räntebördan stiger med ca 0,9 procentenheter 2012-13. EU räknade i maj med att räntebördan skulle stiga från 3,2 till 3,3 procent av BNP 2012-13. Enligt min uppskattning inledningsvis skulle den genomsnittliga räntan på nya och omsatta tioårslån vara 7,3 procent i år. Om räntebördan bara stiger med 0,1 procentenheter kan inte räntesatsen stiga särskilt mycket. Snarare borde motsatsen gälla eftersom EU räknat med ett budgetunderskott på 6,3 procent 2013 mot det nu utlovade 4,5 procent (av BNP). Med oförändrad ränta borde räntebördan stiga med drygt 0,4 procentenheter.

Om nu räntebördan ska stiga med 0,9 procent av BNP istället samtidigt som lånebehovet minskar med 1,8 procent av BNP i förhållande till EU:s prognos måste tioårsräntan stiga så mycket att själva räntebördan exklusive nyupplåning ökar med ca 0,6 procent av BNP (jag drar av 0,1 från 0,4 genom att budgetunderskottet blir mindre).  Vi får då ökningsfaktorn 0,6/3,2=19%. Tioårsäntan på 7,3 procent i år ska då stiga med 19 procent - dvs till 8,7 procent.

Detta är naturligtvis en överslagsberäkning. Jag vet inte vilken ränta Spanien utgått ifrån i år. Men det är svårt att se att den skulle vara lägre än de ca 7,3 procent som EU utgått ifrån. Istället för sjunkande ränta 2013, som kommissionen förutskickar, säger Spanien att räntan ska stiga till sådana katastrofala nivåer som man hösten 2011 förutsåg för Grekland för åren 2012-13. Därefter blev det nödlån och bankrutt.

Men Grekland hade mycket sämre utsikter hösten 2011. Statsskulden skulle bli 198 procent av BNP 2012. Nu är prognosen för Spanien 87 procent för 2013 och med det nya sparpaketet 85 procent. Om räntan ska stiga till mellan 8 och 9 procent nästa år (med en räntebörda på 4,1 procent av BNP) förutsätter det nog att EU-lånen till banksystemet delvis misslyckas i finansmarknadernas ögon. Och det förutsätter också att det vanliga EU-tjafset om omöjligheten att rädda Spanien, om det skulle behövas, fortsätter. Därför kommer Spanien att behöva räddas om euron ska behållas.

Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, nödlån, ränta, statsobligationer, räntebörda, nödlån, räddningslån, räddningspaket, euro, EU, EMU, ekonomi, budgetunderskott, bankrutt, skuldkris, nationalekonomi, politik på intressant.se