Alliansen borde få Löfven att revidera budgeten

Det finns ett mellanläge mellan att fortsätta med en DÖ-liknande förlamning och att gå i krig för att fälla regeringens budget. Förmå Löfven att samarbeta genom att plocka bort några skadliga inslag i budgeten istället!

Nu när Decemberöverenskommelsen (DÖ) har fallit utgör Alliansens opposition mot budgeten ett reellt hot för regeringen. Från ett läge där Alliansen enbart har kunnat ägna sig åt krypskytte med s k tillkännagivanden utan att kunna attackera statsbudgeten är nu fältet fritt för en bredare offensiv. De politiska kommentatorerna spekulerar om samlingsregering eller S-M-regering. Men det avvisas av moderatledaren Anna Kinberg Batra (se DN 17/10-15).

Har Kinberg Batra någon plan?

Så vad vill Kinberg Batra göra istället. Det säger hon inte mycket om. Hon antyder att det som vanligt kommer att bli några små ändringar i budgeten fram till början av december. Är det verkligen en naturlig följd av att DÖ har fallit? Vad är annorlunda nu mot före 9/10 då KD:s riksting likviderade DÖ och de andra partierna följde efter?

Det som faktiskt är olika mot tidigare är att Stefan Löfven (S) måste räkna med att finansutskottet kan ändra så mycket i budgeten att han återigen ställs inför faran "att behöva regera med någon annans budget". Men det verkar som om Kinberg Batra utesluter så stora förändringar eftersom hon inte vill "ställa till kaos i Riksdagen". Och så länge Löfven kan räkna med detta är DÖ inte död utan den lever vidare informellt. Det var nog inte det väljarna väntade sig.

Varför är det ingen som uppmärksammat att det finns ett mellanläge mellan att fortsätta att vara lamslagen av skräck för nyval och en regelrätt offensiv för att avsätta regeringen? Det första Alliansen borde göra är att erbjuda att medverka till att budgeten går igenom om Löfven visar samarbetsvilja och gör revideringar av de mest skadliga delarna av budgeten. Man kan ju antyda vad man tänker sig: t ex reducerad bensinskattehöjning, bevarat jobbskatteavdrag, inhiberad försämring av ROT-avdraget och liknande.

Inför sådana inviter måste Löfven förhandla eftersom han måste räkna med att finansutskottet annars ensidigt gör dessa förändringar. (Något konstitutionellt hinder för detta finns inte, trots att många verkar tro det.) Löfven kan då råka ut för situationen att hans budget i vissa avseenden kommer att revideras av Riksdagen men att förändringarna inte är så avgörande att han kan gå ut och utlysa ett extraval. Han kan naturligtvis, som den erfarne förhandlare han är, hota med att varje kommatecken som ändras räcker för att det ska bli nyval. "Det är en principsak, en prestigefråga eller en hederssak" kan han säga och vägra att förhandla med kontraktsbrytare och förrädare.

Kan Alliansen genomskåda sådan förhandlingstaktik? Och är Alliansens förhandlare tillräckligt skickliga som förhandlare för att kunna uppnå några förändringar? Dagens passivitet verkar olycksbådande. Var finns styrkan och ledarskapet?

[Uppd 22:15 19/10: Jens Ahlgren, Timbro, menar i DS att 1/3 eller 10 mdr kr av reformerna kan stoppas utan att budgeten faller.]

Läs även andra bloggares åsikter om decemberöverenskommelsen, DÖ, alliansen, socialdemokraterna, Kinberg Batra på intressant.se

Fel regering bildades hösten 2014 genom att statvetarna förledde talmannen

Genom att talmannen hösten 2014 felaktigt trodde att Löfven hade stöd kom också en felaktig regering att bildas. Den borde istället ha bestått av S med stöd av hela Alliansen. Kanske skulle KD:s stämma kunna återföra situationen till detta genom att överge DÖ.

Kan hela eländet med decemberöverenskommelsen (DÖ) ha orsakats genom att Sveriges främsta statsvetare inte insåg (eller negligerade) att Sverigedemokraterna kunde tänkas rösta på den borgerliga budgetmotionen?  en 25/8-14 skrev professor Olof Ruin och prof Tommy Möller en artikel i DN som oroade sig för att Vänsterpartiet skulle rösta emot Stefan Löfvens budgetproposition i december. SD nämndes inte alls. Jag försökte påpeka (DN.se 26/8) att det statsrättsligt inte fanns något hinder för SD att fälla budgetpropositionen (som de även gjorde). Men då ledde detta inte till någon oro. 

En orsak kan ha varit att de initierade förlitade sig på den praxis för riksdagsarbetet som fanns att ett parti som inte fått gehör för sin motion lade ner sina röster i huvudvoteringen. Några trodde möjligen att detta hade karaktären av grundlag.Talmannen Per Westerberg ansåg i varje fall att Löfven genom avtalet med V kunnat visa att regeringen hade stöd för sin budget. Därför släppte han fram Löfven som regeringsbildare. Men Ruin, Möller och Westerberg hade fel och jag hade rätt. Löfven hade inte visat att han hade stöd och riskerade därmed att inte få igenom sin budgetproposition. Därför borde han inte ha fått bilda regering.

Om talmannen hade fordrat att Löfven verkligen skulle kunna visa att han skulle få igenom sin budgetproposition borde Löfven ha träffat en överenskommelse med Alliansen eller några av partierna om inriktningen av budgeten. Alternativt hade Löfven tvingats till en uppgörelse med SD om att detta parti inte skulle stödja en borgerlig budgetmotion. Nu behövde han inte göra dessa sonderingar eftersom statsvetarna satt en felaktig ram för problematiken som byggde enbart på praxis. Därmed gick Löfven och sund parlamentarism mot sitt nederlag.

Grundlagen får förutsättas vara utformad så att en lugn parlamentarisk utveckling i politikens mittfåra ska bli resultatet även vid svåra  parlamentariska utfall. För Sveriges del fanns hösten 2014 ett antal olika alternativ:

1. Regeringen Reinfeldt fortsätter men med krav på stöd från andra partier vid viktiga omröstningar. (Stidshingstalternativet)
2.  Löfven bildar en S-regering med stöd från Alliansen
3. Reinfeldt bildar en regering med stöd från S och ev MP
4. Löfven bildar regering med garantier från SD.
5. Reinfeldt bildar regering med garantier från SD
6. Löfven bildar regering med MP och sönderbrutna rester av Alliansen
7. Löfven bildar en S, MP och V-regering
8. Löfven bildar en S o MP-regering 
9. Reinfeldt bildar en Allians- o MP-regering

Alt 1 kanske inte skulle bli så långlivat eftersom det enbart skulle kunna fortleva med nyvalshot. Alternativ 2 verkade inte ens övervägas av Löfven som trodde att nr 6 var det taktiskt lämpliga (att bryta sönder Alliansen), Alternativen med stöd från SD var uteslutna på förhand - däremot inte alternativen med V. Resultatet blev också en hybrid av 7 och 8, som kompletterades med carte blanche från Alliansen i budgetfrågor (DÖ). Det framstår i översikten som ett ganska extremt alternativ och innehåller rester av taktiska överväganden från Alliansen att väljarna 2018 ska vilja bli av med extremismen.

Min bedömning har varit att en skicklig Alliansledare hade klarat att slå in på alt 3. Det hade krävt förhandlingar med S och MP där hot om nyval och samarbete med SD kanske varit ingredienser. För många skulle dock alt 2 varit det naturliga och i linje med svensk samarbetstradition i svåra lägen. En sådan regering hade fått avstå från alla mera extrema förslag på de tunga politikområdena. Inflytandet från V hade klippts av och rimligtvis skulle inte MP haft några taburetter. 

Detta alternativ med S-regering som stöds av hela Alliansen i viktiga frågor borde upplevas som mer fördelaktigt än dagens DÖ-stödda vänsterbetonade regering. Redan på ett tidigt stadium avvisades detta alternativ med hänvisning till att SD skulle framstå som det enda riktiga oppositionspartiet. Idag framstår nog den invändningen som lättviktig. En strategisk invändning är dock att skiljelinjerna mellan blocken skulle bli utsuddade inför valet 2018. Relevansen för denna invändning kräver en särskild analys.

En intressant utveckling skulle nu kunna inledas om KD:s riksting skulle överge DÖ. Då skulle övriga aktörer få göra bästa möjliga av situationen efter ett sådant stämmobeslut. Löfven skulle då kanske till slut kunna bilda sin "samarbetsregering" - t ex genom att kasta ut MP och inleda samarbete med hela Alliansen.


Läs även andra bloggares åsikter om DÖ, Alliansen, Socialdemokraterna, Löfven, samarbetsregering, Ruin, statsrätt, politik på intressant.se