Kan det bli stagflation?

Nu förutspås stagflation, en kombination av stagnation och inflation, som skall bli 4-5 procent. Men orsakerna är oklara: räntehöjningar och utebliven deflation för kinesiska importvaror räcker inte som förklaring.

I senaste numret av Veckans Affärer (22/09) intervjuas Morgan Stanleys London-baserade chefsekonom Joachim Fels under rubriken"Räkna med stagflation". Han räknar med en vändning efter sommaren. Den ekonomiska utvecklingen kommer att drivas av Kina, Indien och Sydkorea. Orsaken är att dessa länder "gynnas av de omfattande amerikanska stimulansprogrammen" och den expansiva penningpolitiken.

Däremot kommer den amerikanska ekonomin att utvecklas sämre än världsekonomin, enligt Fels. Här anför han fyra orsaker:
1. Den amerikanska budgeten kräver strikt finanspolitik i framtiden.
2. Husmarknaden har många osålda bostäder.
3. Hushållen måste spara mera och konsumera mindre en lång tid framöver.
4. Den övriga världens återhämtning blir otillräcklig för att exportindustrin i USA skall kunna leda tillväxten där.

Nu väntar stagflation de kommande åren, enligt Fels. Det blir en period med relativt låg tillväxt och inflation på kanske 4-5 procent. Anledningen är att "det senaste årets stimulansåtgärder ska betalas i framtiden". Räntorna börjar dessutom höjas under andra halvåret 2010. Det hämmar tillväxten tillsammans med de höjda skatter som erfordras för att betala de finanspolitiska stimulanserna. Till detta kommer ökad protektionism.

Den högre inflationen kommer dels från de höjda räntorna och dels från att de kinesiska importvarorna inte längre kommer att falla i pris eftersom kineserna inte kommer att fokusera på sin export utan på den inhemska ekonomin.

Räcker detta verkligen för en inflation på 4-5 procent? Räntehöjningarna innebär ju ingen "riktig" inflation och med den antagna låga tillväxten finns det knappast någon anledning att befara att de leder till kompensationskrav och alltför höga löneökningar. Importpriserna kommer inte att pressas nedåt av kieserna men det betyder inte att de kommer att stiga i en takt som leder till inflationsdrivande lönekrav. Så vad är det som skall ge inflation?

Är det VA:s Ulf Petersson som inte fått fram de väsentliga orsakerna? Eller är Joachim Fels kanske inte tillräcklgt noggrann i sin analys? Förra gången vi hade stagflation vid mitten av 70-talet berodde detta på att råvarupriserna steg till följd av Vietnamkriget samt genom OPEC:s framgångsrika kartellbildning och höjning av oljepriset 1973. Något sådant tycks inte förestå idag.

Den återstående förklaringen är i så fall att det trots höjda räntor ändå skulle ske en ökning av penningmängden. Någonting sådant skulle vara sensationellt och borde i så fall varit huvudnyheten i VA om Fels hade varit inne på detta spår. Det verkar alltså som om det inte skulle bli stagflation trots allt.

Läs även andra bloggares åsikter om stagflation, finanskrisen, stimulanspolitik, finanspolitik, inflation, arbetslöshet, tillväxt, konjunkturer, stabiliseringspolitik, finankris, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Borg ser jättelik åtstramning om några år

Det är rädslan för ett nytt strukturellt budgetunderskott som är hindret för ytterligare stimulanspolitik enligt finansministerns analys på den nya bloggen. Han antyder att det skulle behövas en åtstramning kommande år på 3-4 procent av BNP.

Finansminister Anders Borg har startat en blogg med sporadiska kommentarer. Den första, mycket långa texten, ägnas åt att analysera Finanspolitiska rådets senaste rapport. Dessvärre är analysen inte korrekt.

Finansministern ställer sig inledningsvis undrande till varför Finanspolitiska rådet förordar en mer svag finanspolitik. I Borgs föreställningsvärld är rådets uppgift uppenbarligen att bevaka och försvara statsbudgetens saldo mot oansvariga och kortsiktiga politiker som vill göra populära reformer utan att finansiera dessa fullt ut med skattehöjningar eller besparingar på andra områden.

I dagens situation medger Borg att läget är annorlunda. Men det är oklart hur det ser ut. Han för ett långt resonemang om hur olika prognoserna sett ut och att stora revideringar gjorts. Osäkerheten är stor. Dessutom finns i det svenska politiska systemet en "väldigt stark känsla av att det är mycket kostsamt att genomgå saneringar av offentliga finanser". Det är nästan ett erkännande av att regeringskansliets attityd till finanspolitiken inte grundar sig på fakta utan på en kanske irrationell känslomässig inställning.

Därefter kommer Borg explicit in på stabiliseringspolitiken. han skriver: "En central uppgift för finanspolitiken när det gäller att mildra nedgången i ekonomin är att stimulera den allmänna efterfrågan i ekonomin."

Och det är just vad regeringen håller på med. Beviset för detta är enligt Borg den sammanlagda effekten av automatiska stabilisatorer och diskretionära finanspolitiska åtgärder i procent av BNP. Enligt ett diagram från OECD över 9 länder och OECD-genomsnittet ligger Sverige i topp med 17 procent sammanlagt 2008-10, vilket är ca 60 procent högre än genomsnittet. USA ligger på ca 11 procent. Strukturen är dock annorlunda för Sverige. Där är mindre än en sjättedel diskretionär medan den är hälften i USA och en trdjedel i OECD-snittet.

Finansministern verkar dock bli osäker på huruvida detta är ett tillräckligt bevis när han fortsätter med följande statement:

"För att dämpa genomslaget av den internationella nedgången är det också viktigt att vidta aktiva åtgärder som förstärker efterfrågan i ekonomin."

Härefter räknar han upp en del åtgärder som jobbskatteavdraget, brytpunkten och stödet till kommunerna nästa år. Borg summerar utan specificering de aktiva åtgärderna till 45 mdr kr 2009 och 60 mdr 2010 [1,5 resp 2 % av BNP]. Hans resonemang är dessvärre alltför luftigt för att kunna analyseras närmare.

Borg fortsätter med att skatteintäkternas utveckling försämrats i prognoserna för 2010 med 225 mdr kr mellan VP08 och VP09. Enligt min beräkning motsvarar detta drygt 7 procent av BNP i lägre skatteintäkter än beräknat. Borg gör följande kommentar:

"Detta är ett viktigt skäl till att jag inte delar Finanspolitiska rådet förslag om ytterligare stimulanser borde genomföras omgående. Rådet föreslår finanspolitiska stimulanser på 15 miljarder kronor för 2009 och 30 miljarder kronor för 2010. Sker det en ytterligare kraftig försämring av de offentliga finanserna skulle en sådan strategi öka risken för att den långsiktiga uthålligheten i de offentliga finanserna kommer att ifrågasättas."

Bakom denna skepsis ligger sålunda ett resonemang om det långsiktiga strukturella budgetsaldot (alltså bortsett från tillfälliga lågkonjunkturer). Borg pekar på att FiD anser att det finns ett strukturellt överskott på 1 procent av BNP 2010. Men han skriver också att EU-kommissionen bedömer Sveriges strukturella underskott till 2 procent av BNP år 2010. Någon förklaring till denna uppseendeväckande skillnad anger han inte. Det visar bara hur osäkert läget är, menar han.

Finanspolitiska rådets stimulansförslag på 30 mdr kr 2010 leder enligt Borgs referat till att det strukturella överskottett går från en procent till noll. Här skulle en nyansering av definitionerna behövas eftersom diskussionen kommer in på behovet av framtida åtstramningar. En diskretionär åtgärd på 30 mdr kr är förvisso inte en följd av automatiska stabilisatorer och därför i någon mening bidragande till ett "strukturellt" underskott. Men åtgärden är inte varaktig utan upphör 2011. Den har inte samma strukturella karaktär som t ex en ökning av NAIRU skulle ha genom att en återgång till samma sysselsättningsgrad som före krisen skulle bli omöjlig.

Anders Borg varnar istället för att med EU-kommissionens strukturella underskott ökat med Finanspolitiska rådets 1 procent skulle leda till väldiga krav på nedskärningar/skattehöjningar för långsiktig uthållighet (överskott på 1 %?). Han antyder faktiskt att det kan bli en åtstramning på uppåt 4 procent av BNP.

Detta resonemang är dock felaktigt som argument mot Finanspolitiska rådet. Det är inte fråga om en varaktig försvagning av budgetsaldot. Alltså behövs ingen åtstramningsåtgärd för att förbättra saldot med 30 mdr kr. Om EUk har rätt behövs åtgärder mot det nya strukturella underskaottet. Men detta finns där oavsett om Finanspolitiska rådets åtgärder vidtas eller inte. Det går inte att anföra kommissionens mer pessimistiska bedömning för att avvisa Finanspolitiska rådets stimulansförslag.

Borg för resonemanget vidare i termer av hur mycket produktionskapacitet som slagits ut genom krisen och därmed orsakat ett strukturellt problem. Men han tar inte upp hur man genom stabiliseringspolitiska insatser skulle kunna reducera denna utslagning och därmed lindra det strukturella problemet. Borg drar bara upp behovet att vara försiktig i en osäker situation utan att förstå att just denna försiktighet förvärrar det strukturella problemet.

Andra bloggar om: Anders Borg, regeringen, arbetslöshet, åtstramning, strukturellt underskott, Finanspolitiska rådet, stimulanspolitik, finanskris, stabiliseringspolitik, finanskrisen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Samhällsplikt i 6 månader föreslås av Rosenberg

Den nationella sammanhållningen fordrar att en obligatorisk samhällstjänst införs när värnplikten avvecklas, menar Göran Rosenberg. Men istället för omfattande statligt tvång borde det finnas andra åtgärder för att befrämja inrikes säkerhet.

Idag 27/5 skriver Göran Rosenberg en kolumnartikel på DN:s opinionsavdelning där han föreslår införandet av en "allmän samhällsplikt". Han ser detta som en ersättning för värnplikten, som enligt Rosenberg har haft väsentlig betydelse för den nationella sammanhållningen. Liknande förslag har intresserat Frankrikes president Nicolas Sarkozy (Service civique) och den brittiska tidskriften Prospect (mars -09 om obligatorisk samhällstjänst). Plikten - inte friheten - tycks ligga i tiden.

En gammal vänsterman som Göran Rosenberg har naturligtvis personliga preferenser för social kollektivism som inte förändrats genom socialismens kollaps. Han kan därför enkelt avfärdas med att han drar fram efterhandsrationaliseringar när han argumenterar för en sex månaders samhällstjänst för alla mellan 18 och 25 år. Men hans resonemang väcker frågan om för vilka ändamål statligt tvång får införas i ett fitt och civiliserat samhälle.

Värnplikten är primärt ett sätt att organisera den kollektiva nyttigheten nationell säkerhet. Men Rosenberg menar tydligen att värnplikten också har producerat en annan viktig kollektiv nyttighet:

"Det har också varit en institution för att gjuta samman unga män med olika bakgrund från olika delar av nationen och göra (ett) folk av dem. Värnpliktens betydelse som nationell brobyggare och smältdegel kan knappast underskattas, och därmed inte heller dess betydelse för den nationella samhörigheten och demokratin."

Med detta som utgångspunkt och värnpliktens avveckling vill Rosenberg ha någon ny motsvarighet. Han skriver: "Den fråga som därmed väcks är hur nationell samhörighet kan formas och utvecklas i en nation där etniska, kulturella och sociala gränser hotar att separera medborgarna från varandra och göra dem främmande för varandra." Lösningen är någon sorts samhällsplikt som inte specificeras närmare:

"att i brytningen mellan ungdom och vuxenliv föra samman unga medborgare från vitt skilda bakgrunder och miljöer för att tillsammans göra en insats för det samhälle de ytterst delar med varandra. Vad dessa samhällsinsatser bör bestå av, och hur de ska organiseras, och inte minst hur de ska finansieras, är frågor som måste utredas och diskuteras"

Vad Rosenberg inte går in på är vad som skulle hända utan denna nya samhällsplikt. Men vi får föreställa oss att han menar att någon sorts allvarlig samhällsupplösning skulle bli följden. I så fall skulle alternativen vara sex månaders tvångsarbete eller ytterst betungande satsningar på polis, domstolar och fängelser. Verkar det troligt?

Eller finns det andra möjligheter att befrämja inrikes säkerhet? Kan man göra hederliga medborgare av etniskt och socialt marginaliserade grupper? Har skolan några möjligheter? Eller det kanske är bättre att sätta personer i långvarigt "utanförskap" i någon sorts samhällstjänst med lön och bostad istället för att låta dem driva omkring sysselsatta med kriminalitet, narkotikaliv och liknande? Varför skulle ett värnpliktsliknande samhällsarbete vara effektivare än dessa alternativa verksamheter?

Det enda argument som kvarstår skulle vara att selektiva åtgärder riktade mot problemgrupperna skulle riskera att dessa "stigmatiserades" och därför blev mindere effektiva. Men är detta tillräckligt för att motivera det grova tvång som skulle erfordras gentemot den stora, skötsamma majoriteten? "Ni måste mötas och frotteras över etniska, kulturella och sociala gränser så att ni upptäcker ert (artificiella) beroende av varandra och därmed förhoppningsvis er medborgerliga samhörighet med varandra." Skulle en sådan uppmaning accepteras? Är det inte skillnad mellan syftet att försvara sig mot yttre fiender och en diffus nationell kollektivism?

Rosenbergs argument för en kollektiv nyttighet i form av "nationell sammanhållning" är uppenbarligen för svagt för att motivera de omfattande tvångsåtgärder som skulle erfordras. Frågan är därför varför han i en tid när den individuella friheten till slut har blivit större än tidigare aktualiserar nya frihetsinskränkningar? Är det så svårt att uthärda att folk fått mera frihet?

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Rosenberg, kommunitarism, värnplikt, samhällstjänst, samhällsplikt, socialism, kommunism, kollektiva nyttigheter, ideologi, filosofi, frihet, tvång, politik på intressant.se

Lönestopp vid en efterfrågekris?

Traditionellt anses lönestopp hämma efterfrågan och förvärra en efterfrågekris. Men nu kommer ökade kostnader att leda till svårigheter för företagen och därmed högre arbetslöshet. Löneökningar leder därför till ökat sparande och förvärrad kris.

Ett antal företrädare för de privata arbetsgivarorganisationerna i Sverige skriver på DN-debatt idag 26/5 om behovet av ett uppehåll i löneökningarna inför 2010. Enligt ingressen kräver man:

"Paus för löneökningarna och mer flexibla regler för arbetstiderna. Bästa sättet att i lågkonjunkturen säkra jobben och en god reallöneutveckling på sikt är att göra uppehåll med löneökningarna i de centrala avtalen. Facken måste också ompröva en politik med höga ingångslöner som gjort att Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Dessutom behövs det regler för arbetstiden som gör det möjligt att arbeta mer när arbete finns och kompensera med ledighet under nedgångar."

I Aktuellt ikväll debatterade Svenskt Näringslivs vice VD Christer Ågren och LO:s avtalssekreterare Per Bardh frågan om det lämpliga med ett lönestopp (tidigare hade det kallats "prolongering"). Bardh drog upp argumentet att uteblivna löneökningar inte är den rätta åtgärden när det inte är fråga om en kostnadskris. Nu har vi en efterfrågekris som snarast blir värre om löneökningarna uteblir. Detta argument används också av Roger Mörtvik på TCO-utredarnas blogg idag.

I TV-debatten fick dock Ågren till slut bemöta fackeföreningarnas argument om hämmad efterfrågan. Han menade att reallönerna efter skatt hade ökat väldigt kraftigt under många år och att den svaga inhemska efterfrågan beror på ökat sparande. Detta är i sin tur framdrivet av att löntagarna är rädda för att bli arbetslösa. Och naturligtvis inte av att köpkraften kanske ser ut att utvecklas dåligt framöver, skulle jag vilja tillägga.

Om nu stora löneökningar ställs i utsikt kommer knappast löntagarna att vilja konsumera mera. Det har nog Ågren rätt i. Snarare kommer många att förstå att både exportföretag, som pressas av dålig internationell efterfrågan, och hemmamarknadsföretag, som pressas av det höga sparandet, kommer att få ännu större svårigheter om lönekostnaderna ökar.

Löneökningar kommer alltså att leda till ännu högre sparande samt till vss utslagning av både hemmamarknadsföretag och exportföretag. Även om företagen nätt och jämnt kan överleva kommer löneökningarna att leda till behov av kostnadsminskningar och därmed högre arbetslöshet.

Löntagarnas representanter Bardh och Mörtvik har uppenbarligen försökt utnyttja ett gammalt och alltför förenklat keynesianskt argument för att motivera löneökningar i vanlig takt trots att krisen inrymmer mycket mera psykologiska komplikationer.

Liknande argument kan också resas mot stimulanspolitik med hjälp av inkomstskattesänkningar. Om krisen framstår som allvarlig kommer dessa inte att hjälpa särskilt mycket eftersom många kommer att spara skattesänkningarna. Det vanliga motargumentet är då att skattesänkningarna skall ges till dem som tjänar minst och som har svårast att spara. Men inte heller detta är särskilt bra eftersom deras konsumtionsprofil ser annorlunda ut än det efterfrågebortfall som inträffar när medelinkomsttagarna ökar sitt sparande.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, löneökningar, avtalsrörelsen, lönestopp, arbetsgivarna, LO, TCO, finanskris, nationalekonomi, lönepolitik, ekonomi på intressant.se

Värnskatten kvar och progressiviteten skärps nästa mandatperiopd

Moderaterna offentliggjorde idag sin långsiktiga politik för nästa mandatperiod. Inga konkreta reformer fanns med men moderatledaren ville gärna sänka skatten för dem som har lägst inkomster. Partistämman i sommar skall diskutera politiken.

Något borttagande av värnskatten för dem med de högsta inkomsterna utlovades inte trots att detta varit aktuellt hela den här mandatperioden. Moderaterna har vanligtvis skjutit fram den möjliga reformen - gärna till nästa mandatperiod. På frågan om vad moderatledaren helst skulle prioritera svarar Fredrik Reinfeldt i Ekot:

"Fortsatta inkomstskattesänkningar för dem som tjänar minst. Det är den absolut viktigaste drivkraften, att alla de som har låga inkomster känner att drivkraften för eget arbete förstärks. Just den här känslan av att det jobb jag har ger en inkomst jag kan leva på och som gör att jag klarar min försörjning, min hyra, att sätta mat på bordet."

Ytterligare skattesänkningar för dem som tjänar minst kommer att öka progressiviteten i skattesystemet. I praktiken kommer en stor del av dessa skattesänkningar att ske på bekostnad av dem som har högre inkomster, eftersom det tillgängliga utrymmet när det åter blir högkonjunktur skall ges till låginkomsttagarna.

Idag kom också Globaliseringsrådet med sin rapport där ett avskaffande av värnskatten finns med. Ordförande där är förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som understryker att värnskatten är en skatt på högre utbildning och därför till nackdel för alla i slutändan.

Skillnaden ser ut att vara att FP vill förbättra den ekonomiska effektiviteten så att alla kan få det bättre, varvid några får en direkt skattesänkning. M vill istället göra en liten förbättring av effektiviteten genom att ytterligare locka fler att inte leva på bidrag som anses vara utbrett bland dem med lägst inkomster. Det kräver att alla låginkomsttagare måste få lägre skatt trots att de flesta redan arbetar. Eventuellt måste alla få en skattesänkning eftersom progressiviteten och marginalskatterna annars skulle öka.

Är Reinfeldts anammande av klassisk socialdemokratisk skattepolitik en följd av att han förletts att göra detta av valtaktiska skäl - det som kallas "triangulering"? Eller är det så att Reinfeldt är så socialkonservativ att man kunde tro att han är socialdemokrat?

Andra bloggar om: skatter, Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, skattepolitik, progressivitet, utjämning, skatt, socialdemokraterna, politik, ekonomi på intressant.se

Fruktansvärda subventioner av etanolbilar

Att undvika utsläpp av ett ton koldioxid kostar 4 300 kronor med hjälp av etanolbilar. Det är 16 gånger mera än vad en utsläppsrätt kostar. Stoppa miljardrullningen till etanolbilarna!

Det är svårt att presentera subventionerna av etanolbilarna och satsningen på etanolinblandning i vanlig bensin. Dagens Nyheter (Lasse Swärd) gjorde ett försök i sin Motor-del i lördags (16/5 -09). Men redovisningen relaterades till subventionen per etanolbil och då får man inte räkna in subventionerna till den vanliga bensinens etanoldel (5-10 %). Det intressanta är hur mycket etanolbilarna subventioneras med per ton uteblivet koldioxidutsläpp. Det kan sedan jämföras med utsläppsrätterna inom EU som kostar ca 260 kr/ton koldioxid.

En korrekt beräkning för de fyra åren 2005-08 baserad på DN:s förutsättningar borde se ut så här:

Skattebortfall under fyra år 1 498 mkr
Ersatt bensin fr 12 till 120 Mliter, skatt 6,20-6,59 kr/l.

Lägre förmånsbeskattning 513 mkr
Ynnor AB

Ingen trängselskatt 115 mkr
Vägverket/Transportstyrelsen

Miljöbilspremie 297 mkr
Vägverket/Transportstyrelsen

Befrielse boendeparkering 60 mkr
Stockholms stad

Summa 2 485 mkr

Denna summa på 2,5 mdr kr skall sedan ställas i relation till vad de ungefär 330 miljoner liter ren etanol, som gått åt för framställning av E85, gett i form av inbesparade koldioxidutsläpp. DN har använt sig av Naturvårdsverkets och Vägverkets sätt att räkna och anger 577 000 ton utebliven koldioxid som vinst under fyra år. Det blir 4 307 kronor per ton utebliven koldioxid.

Jämfört med utsläppsrätternas 260 kr per ton är det en fruktansvärt dålig ekonomi i att försöka minska koldioxidutslppen med etanolbilar.

Det finns 140 000 etanoldrivna bilar. De bidrar till en minskning av Sveriges utsläpp av klimatgaser med ca 0,5 procent. Om fem år räknar miljöforskaren Per Kågeson att antalet etanolbilar ökat med 185 procent till 400 000. Kostnaderna blir enorma men utsläppsminskningen obetydlig. En sådan klimatpolitik borde stoppas.

Läs även andra bloggares åsikter om etanolbilar, etanolstöd, biobränslen, klimatpolitik, växthuseffekten, klimat, miljö, klimathot, skatt, bilskatt, politik, ekonomi på intressant.se
Bloggat om DN-artikeln Jonsson, Olsson

EU-debatten blev istället inrikespolitisk generalrepetition

Oppositionen gav inga besked i Agendas partiledardebatt om vilka skatter som skulle höjas. Inte ens koldioxidskatten ville Mona Sahlin precisera. Kan oppositionen klara sig i längden genom att undvika att ge besked?

Hur många missade den inrikespolitiska debatten i Agenda ikväll? Den var aviserad som en debatt inför EU-valet där alla partiledarna skulle delta. Många måste ju ha resonerat som Fredrik Reinfeldt. Eftersom man inte kan påverka EU särskilt mycket med sin röst är det inte så rationellt att lägga ned nästan två timmar på en debatt som antagligen inte handlar om något konkret. Men i sista minuten hade Agendas redaktion ändrat innehållet i debatten till att handla om de centrala inrikespolitiska frågorna.

Den sista kvarten som skulle handla om EU blev precis som förväntat: den handlade inte om någonting konkret utan tog upp ett löst resonemang om varför det var viktigt att rösta den 7 juni. Varför kunde vi inte ha fått veta något om vad de olika partierna hade för intentioner inom EU? Sannolikt för att det är oklart och därmed dålig TV. Men vi får väl se. Det skulle bli en debatt mellan Reinfeldt och Sahlin och en partiledardebatt före valdagen.

Den debatt som serverades var dock ganska livfull. Men det framkom ingenting nytt. De oklarheter som finns inom oppositionen fick vi inte några besked om. Svaret var att det skulle göras preciseringar i höst och en regeringsplattform skulle presenteras nästa vår.

Hur skulle den ekonomiska krisen bekämpas och jobben räddas? Varken regeringen eller oppositionen kom med några preciserade svar. Regeringen tror tydligen fortfarande att jobbpolitiken från förra valrörelsen duger även som krispolitik. Och oppositionen med Mona Sahlin i spetsen hade inte någon ekonomisk-politisk strategi att komma med. Man ville satsa mer än regeringen men förklarade inte om detta skulle ske genom ökad låntagning eller genom skattehöjningar.

Denna obenägenhet att ge besked gick igen i skattedebatten. Sahlin medgav att skatten skulle höjas för högre inkomster men ville inte precisera sig. Ett tag verkade det som om hon också kunde tänka sig skattehöjningar för vanliga löntagare. Maria Wetterstrand angav gränsen för skattehöjningar till 30 000 kr/mån.

Oppositionen lovar att sänka skatten för pensionärerna till samma nivå som för löntagare. De vill höja a-kassan och sänka avgifterna. De vill höja sjukpenningen. Men de kan inte peka på hur detta skall finansieras. Det antyddes att utgiftsprogrammet kanske var något som bara gällde på mycket lång sikt. Viljeinriktningen var viktigast, menade Wetterstrand. Så kan man kanske äta kakan och ha den kvar. Tricket riskerar dock att avslöjas.

Inte ens i klimatdebatten fick vi några besked från oppositionen. Wetterstrand hävdade självsäkert att sex andra länder också hävdar att de har "världens mest ambitösa klimatpolitik". Men hon svarade inte på Reinfeldts och Anna Hedenmos frågor om vilka dessa länder var. MP vill minska utsläppen av klimatgaser med 80 procent till 2080. Hur skulle det gå till? Hon svarade undvikande och abstrakt. Men tydligen är hälften åtgärder utanför Sverige. Det är den politik som miljöaktivisterna i andra sammanhang är ivriga att fördöma. Åtgärderna skall vidtas inom landets gränser även om kostnaderna per ton minskning är skyhögt mycket större.

Reinfeldt försökte få fram vad Socialdemokraterna ville med koldioxidskatten. MP har föreslagit en höjning med 2 kronor per kg. När regeringen höjde med 8 öre förra året möttes det med insändare från socialdemokrater att det var för mycket. I år höjdes CO2-skatten med 4 öre. Men vad Socialdemokraterna ville svarade Sahlin inte på.

Att hela tiden undvika konkreta besked eller ställa dem på framtiden kan inte vara en rättfram oppositionspolitik. Kanske den ändå är effektiv? Så länge som Sahlin inte jagas av skutjärnsjournalister kanske hon klarar sig. Då har hon möjlighet att utveckla sin mästrande teknik med direkta känslomässiga tilltal. Det är egentligen hennes enda styrka. Frågan är bara om presumtiva sympatisörer uppskattar den. Påminner det inte för mycket om forna tiders moraltanter?

Andra bloggar om: Partiledardebatt, Agenda, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, socialdemokraterna, MP, klimatpolitik, EU, val 2010, EU-val, skatter, politik på intressant.se

Är benägenheten till moral medfödd?

En antropolog lanserar hypotesen att människans utveckling för ett produktivt samarbete förutsätter en utjämnande moralkänsla som är medfödd. Skam behövs för social kontroll. Men finns det experiment som visar detta? Är inte västerlandets moral överlägsen genom sin socialt betingade produktionsförmåga?

I vetenskapsradions "Vetandets värld" den 8 maj redogör Jon Torkelsson för några indikationer på att människans moraliska beteende är medfött. Hänvisningar görs till djur som apor och hundar (lyssna).

"Frågan om moralens ursprung har länge fascinerat Frans de Waal, psykolog och primatforskare vid bland annat Emory University. I sin forskning på apor har han kunnat upptäcka många likheter mellan människors och andra däggdjurs beteende. Schimpanser håller om och tröstar kamrater som slagit sig, kapucinerapor reagerar med ilska när de blir orättvist behandlade."

Här relateras ett apförsök med två kapucinerapor som av sin skötare i utbyte mot en liten sten får en gurkbit och sedan får den ena apan en druva istället, vilket frustrerar den andra. Ett fall med en skadad hund som räddas av en annan hund på en trafikerad väg beskrivs också. Detta fall beskriver de Waal som ett "kostsamt altruistiskt beteende". Men han hävdar inte att detta skulle bevisa medfödd altruism mellan obesläktade individer - snarare är det fråga om det mera ospecificerade begreppet "empati".

Programmet går vidare med begreppet 'skam' som inte finns hos schimpanser. Några experiment på detta område relateras dock inte. Från andra experiment vet vi dock att schimpanser inte ens vill visa 'tillmötesgående beteende' gentemot obesläktade individer. Fortsättningen av programmet blir mera löst grundad:

"Antropologen Christopher Boehm menar att nyckeln till moralens utveckling hos människan var att vi började jaga stora bytesdjur. Det kan ha tvingat fram ett samhälle där samarbete gynnades, och där man inte behövde ta till våld för att straffa de som bröt mot gruppens normer."

Att det bland alla sociala varelser finns en nedärvd samarbetsförmåga är ingenting konstigt. Detta beteende finns t ex hos vargar som också kollektivt jagar stora bytesdjur, vilket Boem inte nämner. Han vill istället framhålla utvecklandet av ett 'samvete' kombinerat med egenskapen att känna 'skam' som en nödvändig förutsättning för att hela gruppen skall få del av jaktbytet. Utan denna moralkänsla skulle några få alfa-hannar ta en alltför stor del av bytet.

Det förefaller vara ganska spekulativt att hävda att människans grundläggande moralsystem skulle vara genetiskt betingat. Då skulle forskarna kunna få fram vad det genetiska arvet tenderade att driva fram i form av beteenden som var "rätt och fel" i någon absolut mening. Experiment med små barn (Fehr et al) har visat att i så fall framkommer ett beteende som enligt min mening till stor del liknar nationalekonomernas enkla antagande om en "economic man" (Källa: Nature 2008). Det finns inga belägg för ett genetiskt betingat genuint altruistiskt beteende gentemot obesläktade medmänniskor. Men det finns en tendens till välvilja eller åtminstone empati gentemot individer i den egna gruppen.

Frans de Waals relaterade apförsök visar att djur kan känna avund, vilket måste vara en medfödd egenskap. Det ligger nära till hands att sluta sig till att även människans avund ligger i generna. Experiment med studenter visar att människan också visar en benägenhet att bestraffa svikare i ett samarbetsprojekt trots att detta kostar en del uppoffringar. Detta beteende har därför kallats "altruistisk bestraffning". Men som jag analyserat tidigare är det närmast fråga om att vara långsint och villig att bestraffa dem som sviker avtal eller implicita överenskommelser. Även det enkla ultimatumspelet visar en sådan hämndtendens.

Ett sätt att göra bestraffningen billigare för dem som måste uppoffra sig är att använda sig av föreställningar om mera mysticistiska krafter som griper in och straffar vid egoistiskt samarbetsfusk. Det är något av detta antropologen Christopher Boehm syftar på när han utvecklar skamkänslans effektivitet för att kontrollera individerna i ett samarbetsprojekt. Hypotesen är att att en fördelning av något värdefullt som tillfaller ett kollektiv leder till avund och missunnsamhet om några får mera än andra. Denna avund har bekräftats av Fehrs "envy-spel". Små barn är inte villiga att dela med sig till andra om det medför en uppoffring för dem själva.

Nästa steg är att barnen vid högre ålder utsätts för social påverkan som blir relativt effektiv genom att mänskliga individer har en benägenhet att utveckla moraliska föreställningar som att man inte får ta det som tillhör andra och att man skall hålla löften men också sådant osjälviskhetens dygd. Boehm talar om att belöna osjälviska individer med lovord och bestraffa svikare med bannor. Detta är alltför spekulativt för att kunna tas på allvar. Någon osjälviskhet tycks inte utvecklas med högre ålder. Tvärtom ökar avunden och missunnsamheten med åldern i Fehrs experiment. Sådan avund är också vad de Waals apexperiment med gurka och vindruvor visar.

Men Boehm är ändå inte helt ute och cyklar. Fehrs experiment 1 visar att det finns en tillmötesgående attityd hos små barn gentemot den egna gruppen. De är villiga att gynna sina kompisar i viss grad om de inte själva behöver uppoffra något. Vidare visar Fehrs experiment 2 att uppfostran tenderar att i nästan lika hög grad påverka de äldre barnen att dela med sig till de egna kompisarna så att alla får lika mycket - men det gäller alls inte till främlingar. Och som sagt, avunden är mycket stark gentemot dem som skulle få mer än man själv i experiment 3 - en avund som ökar med åldern (men knappast genom uppfostran?).

Slutsatsen är att uppfostran och den sociala omgivningens tryck tycks förmå en betydande andel individer att dela med sig av en kollektiv vinst och därmed övertrumfa "den starkares rätt" att lägga beslag på det mesta för egen del. Enligt Boehm är detta ett "adaptivt" beteende som gynnar artens utbredning. Dels är det konfliktminskande och dels ger det mer näring till fertila individer. Men hur vet vi att detta är en följd av en medfödd moralbenägenhet?

Människan har förvisso en benägenhet att utveckla ett konformistiskt beteende med tillhörande skamkänslor och reflexer som rodnad i ansiktet vid normavvikelser. Detta förutsätter en viss typ av auktoritär uppfostran som var vanlig förr i tiden. Vid mitten av 1900-talet tycker jag mig se ett brott mot detta paradigm där individens frihet mera kommer i centrum. Men trots detta har utjämningsidéerna fått starkare genomslag i det verkliga livet. Det stämmer inte riktigt med att själva moralbenägenheten också skulle innebära utjämning. Denna benägenhet kan rimligtvis resultera i alla möjliga moraliska seder och bruk. En hel del av dessa är religiösa och mer eller mindre irrationella.

En teori om hur innehållet i moralen har utvecklats presenterades år 1988 av Friedrich Hayek i boken Det stora misstaget (Ratio 1990). Hans tes är att innehållet i den västerländska världens moralsystem - "den utvidgade ordningen" - utvecklades spontant av en slump. Genom sin för människorna materiella överlägsenhet jämfört med konkurrerande ordningar, kom just denna att sprida sig och bli dominerande. Här är alltså välståndet beroende av en social påverkan som visat sig bli produktivt överlägsen. Andra moralsystem har misslyckats att ge välstånd och först när de började kopiera den västerländska ordningen kunde befolkningen öka. Verkar inte detta mer plausibelt än Christopher Boems hypotes?

Andra bloggar om: människans natur, altruism, egoism, moral, filosofi, ultimatumspelet, apforskning, politik, ekonomi, economic man på intressant.se

Vill S stimulera som Finanspolitiska rådet?

Regeringens underskott för den offentliga sektorn förutses bli 2,7 procent 2009. Med Finanspolitiska rådets förslag ökar det med 0,5 procent. Och med Socialdemokraternas förslag bara med 0,3 procent. Var finns den expansiva stimulanspolitiken?

Jag var på Finanspolitiska rådets seminarium om "svensk finanspolitik" igår. Där framträdde Lars Calmfors, Martin Flodén och Torben Andersen i rådet. Kommentarer gjordes av Steinar Holden, Cecilia Skingsley och Torbjörn Becker. Här skall jag inte tillägga så mycket mer än vad jag skrev i förrgår. Rådets presentation lider av att man inte har en intoduktion till syftet med och behovet av en väl utformad finanspolitik. Detta kan man inte ta för givet i dessa tider när stabiliseringspolitiken befinner sig i kris.

Ett sätt att visa hur pass mycket finanspolitiken teoretiskt kan göra är att dela upp krisens effekter på direkta följder av exportminskningen och övriga, indirekta effekter. På min fråga om man hade gjort några beräkningar av detta svarade Martin Flodén att det var mycket svårt och komplicerat. Det skulle ta lång tid innan en sådan utvärdering kunde göras. Mitt intryck blev att rådet inte resonerat i dessa termer och därför inte ens försökt göra en överslagsberäkning. Se även Flodéns egen artikel.

Min tes är att det principiellt sett inte går att göra särskilt mycket åt de direkta effekterna från en importminskning. Det är i huvudsak de indirekta effekterna i form av minskad konsumtion och härav följande minskade investeringar som går att motverka. Med ett underskott i utrikeshandeln är det dessutom osäkert om ens dessa effekter kan bekämpas. Nu har Sverige ett ordentligt överskott så det finns teoretiskt möjligheter att undvika de sekundära effekterna. Då förutsätter jag att den finansiella sektorn kan renoveras så att inte denna medför självständiga kontraktionseffekter.

En liten ansats till att resonera på mitt sätt finns i socialdemokraternas partimotion 2008/09:s33300 som nu finns på partiets hemsida (pdf). Där jämför man först den svenska BNP-utvecklingen med EU:s och finner att främst under fjärde kvartalet 2008 så sjönk BNP mera i Sverige. Det brukar avfärdas med att orsaken är att Sverige är mer exportberoende än andra länder. Här försöker S visa att exporten minskat lika mycket i Sverige som i EU. Men detta är inget bevis för att Sverige inte skulle kunna drabbas hårdare, eftersom detta avgörs av hur stor andel exporten svarar för. Däremot borde man med hypotesen om stort exportberoende inte finna andra orsaker till den sämre BNP-utvecklingen.

Men det finns andra orsaker till den dåliga tillväxten i Sverige jämfört med EU. Och det är den privata konsumtionen, som också utvecklats sämre i sverige. Det tyder på en sämre stabiliseringspolitik i Sverige än i EU som genomsnitt. De sekundära effekterna i form av ökad pessimism och sparandeökning hos konsumenterna är större i Sverige. Det kan i och för sig bero på att själva incitamentet till pessimism är större i Sverige genom ett större beroende av exporten. Men det är fortfarande teoretiskt möjligt att motverka denna pessimism med stabiliseringspolitiska åtgärder.

Vi skulle därför kunna vänta oss att Socialdemokraterna skulle inrikta sin stimulanspolitik mot hushållens ekonomi och att de snarast överträffade Finsnspolitiska rådet i expansiv finanspolitik. Här föreslog rådet 15 mdr kr större underskott 2009 och 30 mdr kr större 2010. Men Socialdemokraterna visar i sin vårmotion att stimulansen bara blir 9,6 mdr kr 2009 och ingenting preciserat för 2010. Det betyder bara 0,3 procent av BNP i srörre underskott 2009. Någon väsentligt annorlunda finanspolitik än regeringens förordar inte Socialdemokraterna, se diagrammet nedan:


Underskottet skulle 2009 bli 3 procent av BNP med Socialdemokraternas förslag mot 2,7 procent med regeringens. Dessutom framhåller socialdemokraterna att det är viktigt att ta ansvar för statsfinanserna och att överskottsmålet för de offentliga finanserna skall vara styrande. En mer expansiv politik för 2010 är inte heller något som är centralt i Socialdemokraternas argumentation.

Nu kan sägas att Finsnspolitiska rådets förslag inte heller är något som avviker särskilt kraftigt mot regeringens politik 2009 - ytterligare 0,5 procent av BNP. Skillnaden på 1,0 procent 2010 är något större. Några underskott av USA:s eller Storbritanniens storleksordning är det inte fråga om.

Andra bloggar om: Socialdemokraterna, regeringen, stimulanspolitik, finanskrisen, finanspolitik, stabiliseringspolitik, Finanspolitiska rådet, finanskris, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Stimulanspolitik viftas bort av Borg

Finanspolitiska rådet kom med ganska modesta förslag till stimulanspolitik. Men genast dömde Anders Borg ut dem som ansvarslösa eftersom de offentliga finanserna redan hade försämrats. Det verkar som om Sverige inte har råd att hålla uppe produktionen. Har vi mera råd med att tappa 7 procent av BNP?

Idag kom Finanspolitiska rådets rapport (pdf) på nästan 300 sidor. Ordförande är Lars Calmfors, professor i nationalekonomi. Det finns mycket i den omfattande rapporten som borde diskuteras i den stabiliseringspolitiska debatten (smf pdf DN). På hemsidan sätter rådet rubriken "Regeringens stimulansåtgärder är otillräckliga". Och mot bakgrund av hur svårt Sverige har drabbats av den internationella lågkonjunkturen ligger det mycket i ett sådant omdöme, se diagrammet nedan:

Sverige har inte bara drabbats hårdare än många andra länder. Försämringen i bedömningarna för 2009 från i höstas (IMF okt) verkar också ha varit betydande till IMF i april. Rådet föreslår bl a att staten redan i år borde ge stöd till kommunerna så att de inte avskedar personal och att a-kassan görs tillfälligt mera generös. Dessutom vill man ge tillfälliga skattelättnader till låginkomsttagare, t ex pensionärer. Sammanlagt uppgår de finanspolitiska stimulansförslagen till 15 mdr kr i år och ytterligare 30 mdr nästa år. Det är ganska modesta förslag i förhållande till vad andra föreslagit, bl a Konjunkturinstitutet. I SR kommenterar finansminsiter Anders Borg förslagen mycket svepande och avvisande.

"Vi delar inte deras bedömning att det behövs stora ofinansierade utgiftsökningar, utan vi har haft en kraftig försämring av de offentliga finanserna men vi har fortfarande marginaler som gör att vi kan möta en svagare utveckling. Att redan idag spela bort de marginalerna tycker inte jag vore ansvarsfullt."

Betyder det att alla resonemang som Finanspolitiska rådet för är förgäves? Ja, i huvudsak. Det kan finnas några detaljer som kommer att överleva. Men det verkar som om Borg redan utan att ha studerat rapporten närmare redan har kastat den i papperskorgen. Det gör att den stabiliseringspolitiska debatten blir ganska torftig.

Ändå inleder rådet sin analys med ett ganska kraftfullt angrepp mot regeringens uppläggning av stimulanspolitiken. Detta skedde i budgetpropositionen från i september 2008. Sedan dess har mycket hänt. I BP trodde regeringen att tillväxten skulle bli 1,3 procent istället för 3 procent som varit möjligt. Åtgärderna som aviserades där motsvarade 1 procent av BNP i expansiv riktning.

Men därefter gick Lehman Brothers i konkurs och finanskrisen eskalerade till en förlamande nivå. Trots detta gjordes ytterst begränsade kompletteringar av stabiliseringspolitiken. I huvudsak försökte regeringen lindra finanskrisen istället. I vårproositionen förutser nu regeringen en BNP-minskning på 4,2 procent istället för de 2,9 procent som varit möjligt. Det betyder att under ett enda år (2009) kommer Sverige att tappa 7,1 procent av totalproduktionen genom den ekonomiska krisen.

Hur mycket som beror på exportminskning och nedgång av exportrelaterade investeringar gframgår inte av rådets rapport. Men man betonar att det är viktigt att utforma stabiliseringspolitiken så att osäkerhet undviks:

"Åtgärderna bör inriktas på att minska företagens och hushållens upplevda osäkerhet. Vid ökad osäkerhet blir företagen försiktigare med nyinvesteringar och nyanställningar, medan hushållen ökar sitt sparande. Den ökade försiktigheten kan bidra till en djupare konjunkturförsvagning. Den största risken för hushållen är arbetslöshet. Åtgärder som mildrar konsekvenserna vid arbetslöshet kan minska denna oro och därmed bidra till att stabilisera efterfrågan, vilket i förlängningen även kan minska osäkerheten för företagen." (s 72)

Detta har jag själv beskrivit som att man behöver bekämpa krisens sekundära effekter. Men denna debatt tycks ha viftats bort redan innan den börjat. K-G Bergström bedömde nyss i TV1 rådets kritik som den som "svider mest" på grund av dess vetenskapliga förankring, som även Borg sätter högt. Men han trodde ändå inte att några av förslagen skulle genomföras.

Andra bloggar om: finanskrisen, stabiliseringspolitik, finanspolitik, stimulanspolitik, Finanspolitiska rådet, Calmfors, regeringen, finanskris, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Skattehöjningar hotar med de rödgröna

Kraftiga skattehöjningar hotar vid ett regimskifte för främst den övre medelklassen. Det kan röra sig om 60 000 - 120 000 kr/år. Men just ingen vill försvara dessa grupper i bonusdebattens kölvatten. Den principiella skattefrågan kanske måste tas upp av ett nytt parti?

Skattebetalarnas förening presenterade häromdagen en rapport (pdf) med titeln Skattehot vid maktskifte som går igenom vad Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslagit på skatteområdet. Rapportförfattaren Henrik Olsson har också försökt sig på att göra konkreta räkneexempel för olika typfamiljer. Detta försvåras av att de rödgröna inte har någon gemensam skattepolitik. Rapporten bygger på partiernas budgetmotioner från hösten 2008. Men situationen har inte blivit klarare sedan motionerna till vårpropositionen lämnats in.

För inkomstskatten gäller att Socialdemokraterna vill avskaffa det utökade jobbskatteavdraget som gäller i år, Vänsterpartiet vill avskaffa hela jobbskatteavdraget och Miljöpartiet vill trappa ner jobbskatteavdraget vid inkomster över 30 000 kr/mån så att marginalskatten ökar. Vänsterpartiet har en liknande tanke genom att grundavdraget skall trappas ner. Alla tre partierna motsatte sig också höjningen av brytpunkterna för statlig skatt (20 resp 25 procents extra skatt). Men här råder osäkerhet huruvida man i regeringsställning kommer att sänka brytpunkterna. Det skulle ge en skattehöjning på 3 600 kr/år för nya grupper nära den undre brytpunkten.

Både S och V vill återinföra förmögenhetsskatten i någon form, vilket inte gäller MP.

Både S och V vill skärpa fastighetsskatten genom att göra den progressiv för högre taxeringsvärden. S vill sätta in en extra skatt över 2 miljoner kr i taxeringsvärde (0,25 % extra) och V vill sätta in 0,75 procent extra över 2 miljoner (fördubbling).

Alla tre partierna vill avskaffa skattereduktionen för hushållstjänster.

Socialdemokraterna har dessutom nu i vår lanserat ett tredje steg i skalan för marginalskatterna med ett inte specificerat procenttal över 83 300 kr/mån.

Rapporten redovisar några räkneexempel som gäller konkreta familjer. Ett sådant exempel visas nedan där taxeringsvärdet är 7 mkr och skattehöjningarna blir 60-120 000 kr:


Problemet för Skattebetalarnas förening är att de riktigt starka effekterna inträffar främst för personer i den övre medelklassen som inte röstar på de rödgröna. De har därför ingen valpolitisk betydelse och kommer därför inte att uppmärksammas av media. För att skattehöjningsfrågan skall kunna bli en fråga av dignitet måste den göras principiell. Men med en regering som övergett alla principer kommer någon draghjälp därifrån inte att kunna förväntas.

Opinionsklimatet är sådant att de med litet högre inkomster ganska fördomsfullt betraktas som "giriga" till följd av den onyanserade bonusdebatten. Därför är det svårt för någon att försvara den övre medelklassen mot skattehöjningsförslag som även kan ge mycket kännbara effekter. Den övre medelklassen kanske inte ens har regeringen med sig. Det betyder att det börjar uppstå utrymme för en ny partibildning.

Andra bloggar om: skatter, skattepolitik, skattehöjning, regeringen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, de rödgröna, Skattebetalarnas förening, nytt parti, utjämning, politik, ekonomi på intressant.se

Även Ingves kan tänka sig starta sedelpressarna

Nu närmar sig Riksbanken försiktigt och steg för steg "sedelpressarna". Opinionen ska förberedas. Läs även beskrivningen av finanskrisens orsaker.

Riksbankschefens tal häromdagen (6/5) pekade ut att man kan ta till okonventionella åtgärder i penningpolitiken om ekonomin försämras, vilket ligger i linje med vicechefen Lars E O Svenssons resonemang den 20 april. Stefan Ingves uttryckte sig på följande sätt:

"Ytterligare en möjlighet vore att Riksbanken bidrar till att pressa ned räntan på statsobligationer, bostadsobligationer eller företagscertifikat genom köp på de marknaderna. Det kan också uppstå en portföljbalanseffekt om andra aktörers efterfrågan på till exempel företagsobligationer skulle stiga till följd av Riksbankens köp av statsobligationer."

Ännu vill han avvakta och dessutom undersöka de juridiska förutsättningarna. Det senare låter litet kryptiskt. Riksbanken är juridiskt sett förhindrad att köpa nyemitterade statsobligationer. Men skulle oklarhet råda huruvida man fick köpa statsobligationer på andrahandsmarknaden? Skräcken för sedelpressarna (köp av statsobligationer) tar sig underliga uttryck.

Även om Riksbanken inte ens skulle få köpa en enda statsobligation skulle köp av bostads- och företagsobligationer ge en portföljbalanseffekt som medförde att andra aktörer köpte statsobligationerna. Snacket om sedelpressarna och skräcken för dessa är sakligt ohållbart. Redan Riksbankens kreditgivning med hjälp av "sedelpressarna" skulle ju lika gärna kunna beskrivas som början till galopperande inflation. Det är propaganda det handlar om - men med oklara syften.

Nu är Ingves inne på den linje som jag tog upp i min fråga till honom den 31 mars (bloggartikel 1 april) och som han menade inte skulle behövas - dvs som ett alternativ till finanspolitisk stimulans skulle okonventionella åtgärder kunna tas till. Men han formulerar detta i termer om att uppnå inflationsmålet på 2 procent.

Riksbankschefens föredrag inleddes med en beskrivning av hur finanskrisen uppstått i USA. Jag kan inte undanhålla läsarna av denna blogg några träffande citat:

"Från början av 1990-talet till 2005 steg det amerikanska bytesbalansunderskottet markant. Den huvudsakliga förklaringen till att underskottet steg var ett minskat sparande bland hushållen. Det amerikanska bytesbalansunderskottet motsvaras av överskott i framför allt Kina och ett antal oljeproducerande länder där sparandet är högt. Dessa länder har sökt avkastning på sitt finansiella kapital utomlands genom att bland annat investera i amerikanska statspapper. Den ökade efterfrågan på amerikanska statsobligationer har under en längre tid pressat ned långa räntor i USA. Därtill förde den amerikanska centralbanken en expansiv penningpolitik i samband med recessionen i början av 2000-talet och under åren därefter."

Ingves nämner sedan subprimelånen och fortsätter: "

En annan faktor som också kan antas ha bidragit till bubblan på bostadsmarknaden i USA är den amerikanska bostadspolitiken som sedan mitten av 1990-talet blev allt mer inriktad på att öka bostadsägandet bland hushållen. Exempelvis skulle de halvstatliga bostadslåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae låna ut en viss del av sin totala utlåning till låginkomsttagare. Detta bidrog till att många hushåll fick lån trots att deras återbetalningsförmåga var osäker."

Krisen började uppstå när räntorna steg från hösten 2004:

"Hösten 2005 sprack bubblan på bostadsmarknaden i USA och bostadspriserna började sjunka. Eftersom värdet på hushållens viktigaste säkerhet sjönk kunde allt fler hushåll inte längre lägga om sina subprimelån till fortsatt låg ränta. Långivarna hade stramat åt kreditvillkoren. Räntechocken som följde innebar att allt fler hushåll fick betalningsproblem, vilket i sin tur pressade ned bostadspriserna ytterligare. Detta skedde då allt fler hushåll och banker var tvungna att sälja husen på exekutiv aktion till ett lägre pris än tidigare."

Värdepapperiseringen beseglade världens ekonomiska öde:

"Subprimelånen paketerades om till nya investeringsinstrument som sedan såldes till investerare i andra länder. När det blev allt mer uppenbart att dessa papper sannolikt var avsevärt övervärderade uppdagades att till exempel banker gjort stora förluster. Osäkerheten om vilka banker som gjort de största förlusterna bidrog till att bankerna inte längre ville låna ut till varandra. Den finansiella krisen eskalerade när den amerikanska regeringen hösten 2008 beslutade sig för tillåta den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers att gå under. Oron på de globala finansmarknaderna steg och den finansiella krisen som startade i USA utvecklades till en global kris."

Ingves avlsutar sin exposé med att rikta kritik mot alltför stort risktagande, ratinginstitutens felaktiga kreditbetyg och att de "inte hade tagit tillräcklig hänsyn till risken att dessa produkter inte skulle kunna omsättas på marknaden" samt att tillsynen av de finansiella marknaderna varit otillräcklig.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskris, sedelpressar, Riksbanken, stabiliseringspolitik, ränta, penningpolitik, finanskrisen, krisens orsaker, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Det maktlösa kapitalet

Har kapitalet makt eller är det en del av ett ekonomiskt maskineri? ABF-debatten mellan Norberg och Elmbrant var inne på detta. Visar inte kapitalets oförmåga att uthålligt ge krediter till obemedlade hur maktlöst det är? Kapitalet måste också lyda de lagar som sätts upp av "economic man".

Jag var på onsdagkvällen på en debatt om huruvida det skulle bli en kursändring åt höger eller vänster efter den ekonomiska krisen. Den var arrangerad av ABF och tidskriften Arena. Deltagare var den marknadsliberale Johan Norberg (Cato Inst) och ledarskribenten på Dagens Arena Björn Elmbrant (vänstersympatisör).

Debatten handlade dock inte så mycket om någon eventuell kursändring utan om olika aspekter på den pågående ekonomiska krisen. Elmbrant har nyligen recenserat Norbergs bok En perfekt storm i DN:s kulturdel utan att göra ner den totalt. Inte heller i debatten framkom några skarpa åsiktsskillnader. Jag hade kunnat tänka mig att Elmbrant skulle ha framfört sina kritiska synpunkter på "hyperkapitalismen" som han skrev en bok om för några år sedan. Men därav blev intet.

Elmbrant presenterade i sin inledning en uppräkning av vad han tyckte var höger respektive vänster. I högerbegreppet ingår att skilja mellan politik och ekonomi i varsin "låda", ekonomi är ett maskineri som kan köras i datorer medan vänstern ser den som en maktfråga. Höger är den rationelle aktören, vänstern ser samhällsvarelsen. Höger är egenintresse, vänster är allmänintresse. Höger är "sammanblandningsekonomi" (t ex friskolor o entreprenader), vänster är en riktig blandekonomi.

Intressant var att Elmbrant avvisade girighet som orsak till ekonomiska missförhållanden. Men han menade att det föreligger ett systemfel som gynnar girighet, vilket vänstern borde betona. På något sätt var problemen inte orsakade av dålig moral utan av dålig ekonomi. Det finns sålunda inte något påvisbart samband mellan bonus och goda produktionsresultat.

Ingenting av detta togs upp av Norberg som istället gjorde en vältalig presentation av finanskrisens uppkomst utifrån sin bok. Han betonade att ursprunget kunde sökas i den politiska viljan hos både Demokraterna och Republikanerna att förse fattiga och icke-kreditvärdiga familjer med möjligheter att skaffa ett eget hus [ägardemokratitanken hos 50-talets höger i Sverige]. Detta tillsammans med sammanslagningen av tusentals bolån till nya värdepapper som kunde säljas vidare med kreditbetyget AAA var orsaken till finanskrisen. Till detta kom att Fed-chefen Alan Greenspan höll räntan för låg vilket stimulerade de korttänkta bolånetagarna att investera i både boende och att låna på bostadens värdestegring till andra konsumtionsvaror.

En principiell fara med politisk styrning av räntan var enligt Norberg att Greenspan kommer och räddar företag som går dåligt. Han hänvisade till synsättet att kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete. Denna diskussion nuddade vid skillnaden mellan konjunkturfenomen och dåligt företagande utan att komma in på att detta är två helt olika saker. Norberg var avslutningsvis också inne på betydelsen av finansmarknader, som han helt riktigt hade noterat nästan ingen förklarar, varför man kan undra om de verkligen behövs. Han gav exemplet med fraktmarknaden för fartyg som avtynade i höstas trots att det fanns produkter som tornade upp sig i hamnarna och köpare på andra sidan. Men det fanns ingen som vågade försäkra lasterna så att man kunde vara säker på att få betalt.

Det är förvisso sådana exemplifieringar som det behövs mer av. Kritiken mot kapitalismen beror till stor del på ren okunnighet och fördomar. Det som ändå är en ljuspunkt är att de agitatoriska förenklingarna av både funktion och lösningar, som vi såg så ofta före socialismens sammanbrott, nu saknas till stor del.

En central punkt i socialismens kritik av kapitalismens funktionssätt är den animistiska synen på KAPITALET som en självständig maktfaktor. Den framskymtade i Elmbrants inledning och i frågor från publiken. Jag frågade Elmbrant hur han mot denna bakgrund såg på att politikerna i USA tagit fasta på denna syn att kapitalet kan utöva makt genom att det getts i uppgift att gynna de dåliga krediterna. Här hade maktsynen på kapitalet verkligen visat hur felaktig den var. Det gick inte att gynna de mindre bemedlade. "Kapitalet" hade inte en sådan makt på längre sikt. Trots alla manipulationer visade sig kapitalmarknaden vara ett maskineri som måste lyda ekonomiska lagar. Hade det inte varit bättre att i stället för att blanda ihop politik och ekonomi höja skatterna och den vägen tillhandahålla subventionerade räntor på krediterna till de mindre bemedlade?

Det kunde Elmbrant inte förneka. Han var ingen vän av sammanblandningsekonomi. Men han tycktes inte inse att hela det maktperspektiv på ekonomin som han inlett med då hängde i luften. Kapitalet är maktlöst. Det måste också lyda ekonomiska lagar som kan härledas till att människor är hjälpligt rationella, har ett egenintresse och försöker maximera detta. Känns detta igen? Det är "economic man" som satte stopp för kapitalets finansiella excesser under början av 00-talet. Problemet var att politiker, lobbyister och lurendrejare i flera år lyckades föra förnuftigt tänkande människor bakom ljuset så att en förödande obalans kunde byggas upp.

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalet, kapitalism, economic man, finanskrisen, socialism, makt, finanskris, Johan Norberg, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Vice riksbankschefen vill trycka pengar

Nu säger Lars E O Svensson nästan rent ut att Riksbanken överväger att börja trycka pengar. Men reaktionerna har blivit märkligt lama. Var finns alla som varnat för finansiellt kaos och hyperinflation?

Riksbankens penningpolitiska möte den 20 april refereras i dagens tidningar sedan protokollet offentliggjorts. Dagens Nyheter har en mer detaljerad redovisning som fokuserar på vice riksbankschefen Lars E O Svenssons resonemang om att räntan borde sänkas ännu en gång till 0,25 procent eller lägre. Men detta räcker inte antyder Svensson och säger i DN:

"Riksbanken kan hålla ner de långa marknadsräntorna, om man gör klart att reporäntan ska förbli låg. Nästa steg, bland dem vi nu överväger, kan bli att Riksbanken köper statsobligationer eller bostadsobligationer, betonar Lars E O Svensson."

Att köpa statsobligationer för riksbankspengar brukar i populärekonomiska sammanhang översättas med "att trycka pengar". Man menar att Riksbankens förmåga att skapa pengar från ingenting kan konkretiseras med bilden av de "rullande sedelpressarna". Men egentligen behövs inte några fysiska sedlar utan det är fråga om elektroniska förändringar av olika finansiella konton.

När Riksbanken köper redan utgivna statsobligationer kommer man att eliminera den undanträngningseffekt på kapitalmarknaden som försäljningen av obligationerna en gång gav upphov till. Då kunde staten genom att erbjuda högre ränta än andra som ville ha lån lägga sig till med det sparkapital som fanns tillgängligt. När detta kapital återigen kommer ut på marknaden genom Riksbanken kommer den långa räntan att sjunka.

Det är kanske något anmärkningsvärt att riksbankschefen Stefan Ingves inte med en stavelse antydde att köp av obligationer var något som övervägdes av Riksbanken när jag frågade honom om detta den 1 april. Men ämnet är känsligt och planen verkar vara att bit för bit förbereda opinionen. Vid sitt föredrag 1/4 nämnde Ingves enbart att den brittiska centralbanken hade börjat köpa obligationer. Det gav en rubrik dagen därpå om sedelpressarna. Nu är vice riksbankschefen avsevärt tydligare men ingen rubrik om sedelpressarna ännu.

Kan inte någon fråga Erik Penser om det nu skall bli hyperinflation som han varnade för den 20 mars med hänsyftning på den brittiska centralbankens obligationsköp? Eller vad säger Thomas Östros (S) om Lars Svenssons tilltag? Kommer räntorna att stiga och valutan att sjunka nu när ett "finansiellt moras" hotar? Och vad säger finansminister Anders Borg som varit den främste att varna för sedelpressarna?

Läs även andra bloggares åsikter om sedelpressar, trycka pengar, Riksbanken, finanskrisen, hyperinflation, ränta, finanskris, stabiliseringspolitik, Lars E O Svensson, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Obamas ekonomiska politik

Det amerikanska budgetunderskottet kommer ganska snart att normaliseras enligt Kongressens prognoser. Däremot kommer balans inte att uppnås och senare under 10-talet kommer underskottet att öka långsamt. Svåra strukturella problem tycks återstå.

Jag skall här redovisa fakta om den federala sektorns ekonomi i USA. Med detta underlag kan man sedan analysera Barack Obamas ekonomiska politik på både kort och lång sikt.

Federala budgetens utgifter och inkomster i USA, procent av BNP
Källa: CBO

President Barack Obamas krispaket och budget visas ovan i termer av utgifter och inkomster i procent av BNP. Den streckade linjen är kongressens budgetkontors analys av budgeten (sannolikt utöver stimulanspaketet på knappt 6 procent av BNP samt tidigare effekter av Bushs budget och automatiska effekter).

Enligt siffrorna från CBO är skulden (Debt Held by the Public) 5,8 biljoner USD år 2008. Det är 40,8 procent av BNP som är 14,2 bnr. Till detta kommer en intern skuld till pensionsförsäkringssystemet som medför att högre siffror ibland redovisas.

Budgetunderskottet ökar till 13,1 procent 2009 och minskar till 4,2 procent 2012, men blir 5,7 procent 2019.


Orsaken är att utgifterna ökar från 21,0 procent till 24,5 år 2019, med 28,5 år 2009. Inkomsterna ökar däremot från 17,7 procent 2008 till 18,8 år 2019, med 15,4 år 2009.

Enligt baseline-framskrivningen minskar underskottet från 3,2 procent av BNP år 2008 till 2,0 procent 2019, med en ökning till 11,9 procent 2009. Obamas budget medför istället att de knappa 2 procent som baseline anger från 2013 blir drygt 4 procent och tom 5,7 procent 2019.

Skulden 2019 blir 56 procent med baseline med minskande trend. Presidentens budget ger som sagt 82 procent och med ökande trend.

Det verkar alltså finnas ett strukturellt underskott i den federala sektorn men det är strukturellt sett svagt sjunkande. Obamas långtidsbudget ändrar detta till ett trendmässigt klart starkare ökande underskott, vilket enligt ovan beror på utgiftssidan. Dock är räntebetalningar både i baseline (0,9 p e) och i budget (2,0 p e) en ökande post. I budgetalternativet är räntebetalningarna 1,1 p e högre än i baseline budgetåret 2019.

CBO har också gjort bedömningar av hur politiken slår igenom på BNP, sysselsättning och andra variabler. Man redovisat ett högalternativ med stark inverkan och ett lågalternativ. Sålunda bedömer CBO inverkan på BNP bli plus 3,8 resp 3,4 procent i år och nästa år enligt högalternativet. (Lågalternativet ger 1,4 resp 1,1 procent.)

Balansrubbningen kan också beskrivas i termer av BNP-gap och hur politiken kan bedömas påverka gapet. Detta visas i nedanstående diagram:

Kvartalsvist BNP-gap i USA enligt CBO

BNP-gapet på årsbasis som är minus 7,4 procent utan åtgärder 2009 bedöms minska till 3,9 procent i högalternativet och 6,1 procent i lågalternativet. För 2010 är motsvarande siffror 6,3, 3,2 och 5,3 procent. Krisen är nästan över 2013 då BNP-gapet är ca 0,5 procent. (BNP-gapet visar skillnaden mellan faktisk och potentiell BNP. Visuellt ser diagrammet ut att vara inkonsistent med sifferuppgifterna.)

Arbetslösheten som enligt basalternativet blir 9 procent i år kommer att bli 1,9 p e lägre i högalternativet och 0,6 i lågalternativet 2010. År 2012 ligger arbetslösheten på 6 procent för att 2015 komma ner i 4,8 procent som sedan är den nivå som fortsätter hela perioden ut.

Störst effekt på sysselsättningen blir det 2010 med 3,6 miljoner fler jobb i högalternativet jämfört med basline på 143,3 miljoner sysselsatta. Då finns redan i baseline en ökning med 1,7 miljoner kalkylerad 2009-10.

Om man får tro den oberoende instansen CBO kommer USA att tappa omkring 14 procent av BNP ackumulerat över fem år - med lågalternativet 17,7 procent och med högalternativet 12,2 procent. Men diagrammet visar att den befarade nedgången genom stimulansåtgärderna inte blir djupare än 1983. Däremot blir nedgången något långvarigare.

Någon ny 30-talsdepression är det inte fråga om. Men svåra strukturella budgetproblem kvarstår på lång sikt.

Andra bloggar om: USA, Barack Obama, finanskrisen, stabiliseringspolitik, finanskris, stimulanspolitik, budgetunderskott, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Förre riksbankschefen ville rucka på utgiftstaken

Lars Heikensten sa i Ekots lördagsintervu att man bore kunna höja utgiftstaken om det kan göras på ett trovärdigt sätt. Ytterligare stimulanser måste göras med finanspolitiken. Men han nämnde uppköp av obligationer (som ibland kallas finansiering med sedelpressarna).

Förre Riksbankschefen (2003-05) Lars Heikensten var gäst i Ekots lördagsintervju 2/5 (lyssna). En orsak till krisen var att man trots att man såg att obalanser byggdes upp var man ointresserade av att göra något åt dem. Varken en justering av den kinesiska växelkursen mot dollarn eller åtgärder mot det bristande sparandet i USA vidtogs. Larry Sommers, som nu är ekonomisk rådgivare åt Barack Obama, hutade åt kritikerna för några år sedan.

Alla är eniga om att vi skall ha en gemensam finansiell marknad i Europa. Men att ge upp inflytandet till en central myndighet i Europa är man inte lika intresserad av. Det är faktiskt internationella åtgärder som måste till. Här i Sverige kan vi inte göra så mycket. Någon detaljkommentar om penningpolitiken ville Heikensten inte ge. Det finns andra grepp såsom att köpa obligationer, tex från bostadsinstituten som man gjorde redan i höstas. Om man vill stimulera ytterligare bör det ske med finanspolitiska åtgärder. Inte heller lånemarknaderna fungerar riktigt bra ute i Europa.

Finns det en risk med nästan nollränta? Man måste vara beredd att strama åt och höja menade Heikensten. Centralbankerna är nu mer benägna att höja tidigare. Men säljer Volvo fler lastbilar när räntan sjunker med någon procentenhet? Ja, de som köper lastbilar lånar i allmänhet. [Problemet var dock att lånemarknaderna i höstas inte alls fungerade.]

Bör staten expandera mera finanspolitiskt? Heikensten kunde inte följa utvecklingen tillräckligt noggrant nu för att kunna göra en bedömning. Men han svarade välvilligt i bedömningen av regeringen. Sverige har starka automatiska stabilisatorer. Vi har en väldigt expansiv politik. Jag blev förvånad när mina ekonomkollegor "hoppade ut" och krävde momssänkningar.

Skall man rucka på budgettaket? [Det var ett av LO:s krav nyligen.] Man måste vara försiktig eftersom det är en fråga om förtroende. Det borde vara möjligt att övertyga om läget är mycket allvarligt. Det måste göras trovärdigt. Kommunerna skulle kanske kunna ha variabla saldon för att öka de automatiska stabilisatorerna.

Den sjunkande kronan ger nu en fördel för Sverige, enligt Heikensten. Men det verkar som om kronan försvagas även långsiktigt. Detta borde diskuteras mer. Den kommer dock att hämta sig. Men vi kommer inte tillbaka till en kurs på 8:50. Sverige har problem med att inte få vara med i Euro-samarbetet.

Både för bankchefer och längre ner i organisationen har bonusar haft betydelse för risktagningen, enligt Heikensten. Men han var tveksam till att reglera systemen mer. Det borde dock finnas krav på en öppen redovisning. Utbetalningarna kanske skulle göras först om 10 år när man slutar.

Intervjuaren Willy Silberstein gjorde intervjun i Luxemburg. Detta borde inte ha hindrat en diskussion om stabiliseringspolitikens kontroversiella kärnpunkt: sedelpressarna. Visserligen kanske inte Heikensten kunnat följa den partipolitiska pajkastningen där båda sidor beskyller den andra för att låta sedelpressarna rulla. Men en centralbankschef (f d) är väl en utmärkt person att förklara vad okonventionella åtgärder och kvantitativa lättnader går ut på? Är t ex LO oansvarigt när man förordar finanspolitiska stimulanser (lånar till stimulanser som SvD uttrycker det idag)? Och när chefekonomen Lena Westerlund direkt pekar på kvantitativa lättnader borde intresset för ett klargörande vara stort.

Vi fick inte heller någon klarhet i om finsnspolitiska stimulanser är bättre att göra med utgiftökningar än skattesänkningar. Åsikten om utgiftstaken indikerar dock att den förra åtgärden skulle vara bättre.

Andra bloggar om: finanskrisen, Riksbanken, stimulanspolitik, finanspolitik, finanskris, stabiliseringspolitik, budgetunderskott, sedelpressar, ränta, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Hur giriga är pensionärerna 2010?

Socialdemokraterna garanterar samma skatt för pensionärer som för löntagare om de får makten 2010. Men om jobbskatteavdraget måste halveras för att få pengar till pensionärerna blir det deras barn som förlorar vad de själva vinner. Är de så giriga?

Talen den 1 maj var ganska avslagna. Det som man konkret kan ta fasta på är utfästelsen från oppositionsledaren Mona Sahlin att omedelbart efter en valseger 2010 se till att beskattningen av pensionerna likställs med beskattningen av lönerna. Hon talade dock inte om huruvida detta skulle ske genom en skattesänkning, som uppges kosta 37 mdr kr enligt en beräkning från Carl B Hamilton (FP). Ett annat alternativ är att skatterna höjs för löntagarna med säg 25 mdr så att sänkningen för pensionärerna kan göras något mindre och finansieras denna generationsväg.

Sahlin ville dessutom höja a-kassan och sjukpenningen vilket kostar ytterligare tvåsiffriga miljardbelopp. Så även om hon återinför förmögenhetsskatten och ett nytt steg i inkomstskatten vid 83 000 kr/mån så kommer pengarna inte att räcka. Då räknar jag med att det tredje steget i jobbskatteavdraget avskaffas och att en del av det andra steget också dras in. Finns det en kalkyl över vilka skattehöjningar som Socialdemokraterna behöver genomföra?

I partimotionen till vårpropositionen har Socialdemokraterna enbart en kalkyl för 2009. Där framgår det att S vill minska statens inkomster med 3,2 mdr kr jämfört med regeringens proposition och öka utgifterna med 6,4 mdr kr. Totalt minskar budgetsaldot med 9,6 mdr kr (S kallar detta den offentliga sektorns finansiella sparande, men det är statsbudgeten som avgörs i Riksdagen). Anmärkningsvärt är att den mest uppmärksammade posten - stöd till kommunerna - sätts till 3,1 mdr kr extra 2009 och lika mycket som regeringen 2010 (7 mdr). I övrigt ser alla poster ut att avse 2009.

Det förefaller alltså som om S utåt i den politiska propagandan säger en sak, medan man är mycket mera modest i vad man motionerar om i Riksdagen. Den centrala punkten, som handlar om budgetunderskottet, verkar vara ett rent lurendrejeri. Socialdemokraterna försvagar budgeten med nästan 10 miljarder kronor trots att de talar vitt och brett om ordning i statsfinanserna och att överskottsmålet är styråran för politiken.

I själva verket vill S föra en något mer expansiv finanspolitik än regeringen, vilket kan rättfärdigas med att Konjunkturinstitutet angett 8 mdr kr i ytterligare stimulans som lämplig i år (och 50 mdr kr nästa år). S hänvisar också till professor Lars Calmfors, som i början av december 2008 krävde en stimulans på 15-25 mdr kr. Men några så långtgående förslag kommer man inte med. Thomas Östros, som har undertecknat motionen tillsammans med 20 andra socialdemokrater, borde få det svårt att anklaga regeringen för att sätta igång sedelpressarna i fortsättningen.

Östros borde lyssna mer på LO vars chefekonom Lena Westerlund skrev en artikel på DNdebatt 30/4 med anledning av LO:s nya konjunkturprognos. Där kritiserade hon regeringens restriktiva finanspolitik och ville ha en mer expansiv stabiliseringspolitik som också skulle drivas av Riksbanken:

"Riksbanken bör sänka räntan med ytterligare en kvarts procent, men i princip så är räntevapnet uttömt. Vi utesluter inte att Riksbanken vid nollränta behöver använda sig av mer okonventionella metoder, bland annat så kallade kvantitativa lättnader."

Termen "kvantitativa lättnader" brukar i mer propagandistiska sammanhang beskrivas som att "sätta igång sedelpressarna". Westerlund förordar också finanspolitisk stimulans för 2010 och 2011 i storleksordningen 40 miljarder kronor vartdera året. Dessutom borde stimulansåtgärder vidtas redan 2009 menar hon. Får vi höra Östros fördöma LO:s oansvariga hantering av statsfinanserna framöver?

Valpolitiskt är dock budgetunderskottet alltför svårt för en allt okunnigare väljarkår att relatera till. Debatten inför 2010 verkar mera handla om närsynta plånboksfrågor. Då kan pensionärsbeskattningen bli en stor fråga. Det finns många borgerliga som ser denna som en principiell skattefråga och en del borgerliga kan tänkas lockas av lägre beskattning om man snart skall gå i pension eller redan har gjort det.

Men pensionärer har ofta barn som arbetar. Om de skall få högre skatt är det kanske inte självklart att pensionärerna är så giriga att de attraheras av socialdemokraternas modell för finansieringen. Det är ju inte sant att jobbskatteavdraget mest går till höginkomsttagare som ändå klarar sig. Pensionärernas barn är till stor del låg- och medelinkomsttagare som skulle känna av en förlust av kanske halva jobbskatteavdraget. Det rör sig om ca 700 kr/mån per person. Är pensionärerna så giriga att de röstar på S för att få mer pengar denna väg?

Andra bloggar om: första maj, 1 maj, socialdemokraterna, LO, Mona Sahlin, Thomas Östros, skatter, penionärer, skatt, jobbskatteavdrag, budgetunderskott, sedelpressar, stimulanspolitik, finanskris, stabiliseringspolitik, vårpropositionen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se