Högsta marginalskatten i olika länder 2010

Sedan Danmark sänkte sin högsta marginalskatt till 51,8 procent den 1 januari har Sverige den högsta marginalskatten med 56,4 procent. Den vill de rödgröna höja med 2,5 procentenheter.

Sedan jag efterlyste mer debatt om marginalskatterna i en bloggartikel 15/6 har det kommit ledarartiklar i SvD och DI. Den 27/6 skrev P J Anders Linder en ledarartikel med rubriken "Statlig skatt för oginhets skull" som tog upp de argument som jag hänvisade till i min artikel.

Idag 30/6 10 skriver DI en ledare med rubriken "Återstår: världens högsta marginalskatter" (DI arkiv). Där tar man i ett diagram upp de färska uppgifterna från Eurostat och visar tio länders marginalskatter. Genomsnittet i EU är 37,5 procent. Sverige ligger nästan 20 procentenheter högre:

Litauen 15,0 %

Estland 21,0

Lettland 26,0

Polen 32,0

Norge 40,0

Tyskland 47,5

Finland 48,6

Storbrit 50,0

Danmark 51,5

Sverige 56,4

För Sveriges del blir marginalskatten 57,6 procent om man räknar in kyrkoavgiften och begravningsskatten på tillsammans 1,21 procent. Denna skatt på 57,5 procent vill de rödgröna höja till 60,1 procent (med 2,5 procentenheter) genom avtrappningen av jobbskatteavdraget för de övre medelinkomsttagarna upp till miljoninkomsttagarna.

Både SvD och DI hänvisar till Saco:s rapport om hur liten omfördelande effekt totalt den statliga inkomstskatten har. Den är skriven av Eva Löfbom på Saco (pressmeddelande 22/6). Här påpekar hon att införandet av ett jobbsakatteavdrag ökat progressiviteten i skattesystemet för de förvärvsarbetande. Hon skriver också:

"Den genomsnittliga inkomstskatten ökar från cirka 17 procent vid en månadslön på 10 000 kronor till cirka 45 procent när månadslönen är 80 000 kronor. En genomsnittlig skatt motsvarande 2010 års genomsnittliga kommunalskatt betalar man först när man har en månadslön på 38 000 kronor"

När det gäller omfördelningen genom inkomstskatter skriver hon:

"Inkomstspridningen kan sammanfattas i ett mått som kallas Ginikoefficient. Den 20-procentiga statliga skatten och grundavdraget minskar Gini-koefficienten med 0,011 respektive 0,010 enheter. Däremot påverkar varken jobbskatteavdraget eller skattereduktionen för allmän pensionsavgift Gini-koefficienten, och värnskatten minskar den endast marginellt med 0,001 enheter"

Rapporten Inkomstfördelningen som resultatet av arbetet, lönen och skatterna (pdf) innehåller mycket väsentlig information. Men hur många av dagens politiker kan längre följa den kvalificerade skattedebatten? Och hur stor andel av svenska folket vet ens vad marginalskatt är?

Läs även andra bloggares åsikter om marginalskatt, länderjämförelse, rödgröna, val 2010, Saco, skatter, skatt, ekonomi, politik på intressant.se

Bankskatt mot underskott?

Skulle en skatt på bankernas balansräkningar kunna minska budgetunderskotten i stater med tung skuldsättning? En del faktorer tyder på det, men det är då inte fråga om en skatt på transaktioner - t ex en Tobin-skatt.

Diskussionen om en skatt på bankerna i många länder samtidigt borde inte blandas ihop med en skatt på utrikeshandelstransaktioner (som i praktiken domineras fullständigt av finansiella transaktioner). En sådan Tobin-skatt måste nödvändigtvis införas samtidigt över hela världen. Men en skatt på bankerna kan varje land införa när som helst och använda pengarna för egna syften. En av avsikterna med en Tobin-skatt är istället att överföra resurser till u-hjälp.

En nationell skatt som tas ut som procentandel av bankernas balansräkningar skulle ha helt andra verkningar. I Sverige har en sådan skatt redan införts för att bygga upp en stabilitetsfond för banksektorn som ska användas om det blir finansiell kris igen. Men skatten kan lika gärna användas för att reducera statens budgetunderskott i generell mening. Det är vad president Barack Obama förefaller eftersträva med en skatt som ska ge 80 mdr dollar.

En bankskatt drar undan ett visst belopp från banksektorn. Följden blir att utlåningen måste minska om bankerna befinner sig på gränsen vad gäller kapitaltäckningsreglerna. Men detta är inte säkert. Nästa steg är att staten minskar sin låntagning från bankerna med samma belopp. Det kan istället lånas ut till andra låntagare.

En minskning av statens budgetunderskott leder alltså till en kreditexpansion för privata låntagare om staten inte samtidigt ser till att det sker en kreditåtstramning. En tillräckligt hög skatt kan kanske reducera bankernas egna kapital så mycket att utlåningen faktiskt inte ökar när staten betalar tillbaka (minskar upplåningen) sina lån.

I slutändan verkar det som om en bankskatt överför en del av bankernas egna kapital till staten som kan bokföra detta som en reduktion av statsskulden. Eftersom meningen inte är att utlåningen till den privata sektorn ska öka genom operationen behöver bankerna inte försöka ersätta det förlorade egna kapitalet med ökad utlåning som genererar en kompenserande vinstökning (nytt eget kapital).

Är det en operation med bankskatt som ska reducera budgetunderskottet i t ex USA? Borde inte någon göra en beräkning av huruvida det är möjligt? Kanske en stor del av budgetunderskottet skulle kunna reduceras denna väg?

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, bankskatt, Tobin-skatt, finanskris, budgetunderskott, skuldsättning, USA, nationalekonomi, politik, ekonomi

Varför ingen debatt om höjd marginalskatt?

En rad inlägg mot höjda marginalskatter har presenterats efter de rödgrönas förslag. Men någon debatt om det skadliga eller orättvisa med pennalistiska marginalskatter har det inte blivit. Varför är det så tyst idag när debatten tidigare var så intensiv?

Den 3 maj presenterade de rödgröna partierna sin politik. Den innebär en rad skattehöjningar som medför att folk får mindre pengar kvar. Med en viss fördröjning tycks kunskapen om dessa konsekvenser tränga in i folkopinionen. Att bensinskatten ska höjas med 49 öre var LO-ordförandens förklaring i lördags till att opinionsförsprånget för de rödgröna började vackla under senare delen av maj. Och bilden av att SCB:s undersökning avspeglar ett redan gammalt opinionsläge befästes av Sifo under söndagen.

Ett för den långsiktiga skattepolitiken mera bekymmersamt inslag i de rödgrönas förslag var höjningen av marginalskatten med ca 2 procentenheter. Detta går i rakt motsatt riktning mot de reformer som vidtagits sedan slutet av 1980-talet med undantag för införandet av en "värnskatt" på 5 procentenheter i förhöjd marginalskatt.

Viss kritik har riktats mot de höga marginalskatterna i Sverige, som efter Danmarks sänkning vid årsskiftet är högst i världen. Några exempel:

I en artikel 5/6 på DN debatt av folkpartiledaren Jan Björklund och Sacos ordförande Anna Ekström kritiserades värnskatten utifrån Globaliseringsrådets ansatser som aldrig kom att fullföljas. Men den extra 2-procentiga skattehöjningen nämndes inte.

På uppdrag av ESO har den danske professorn i nationalekonomi Peter Birch Sørensen utrett hela skattesystemet (rapport på engelska, pdf). I en artikel 31/5 på DN debatt presenterade han sin rapport och omnämnde avskaffandet av värnskatten på ett par rader.

Professor Sven-Olof Lodin, tidigare industrins skattesakkunnige, skrev ett inlägg 27/5 på DN debatt där han bland annat angrep de rödgrönas förslag att höja marginalskatten med två procentenheter.

Ett inlägg den 10/5 2010 av Johan Fall, skatteexpert på Svenskt Näringsliv, tog explicit upp den extra höjningen på 2 procentenheter. Denna artikel publicerades dock enbart på SN:s hemsida. Men den gav starka argument mot de rödgrönas förslag som de själva menade främst skulle drabba miljoninkomster. Detta tillbakavisas av Johan Fall:

"Den nya skatten ska tas ut från en något lägre inkomstnivå än dagens värnskatt. Det innebär att bland heltidsarbetande kommer den att belasta mer än var sjunde person och var femte man. Nästan var fjärde stockholmare kommer att träffas av den nya skatten.

Ser man vidare till olika yrkes- och åldersgrupper kan konstateras att det är 9 av 10 läkare och över hälften av alla universitetslärare, dataspecialister och civilingenjörer över 40 års ålder som blir beskattade med den nya värnskatten. Bland exempelvis journalister, konstnärer och skådespelare är det mer än var femte person i liknande åldrar som tvingas betala skatten."

Den föreslagna skattehöjningen innebär att marginalskatten som högst blir 61 procent i exempelvis Katrineholm och ännu högre om osynliga skatter inräknas:

"För en person i exempelvis Katrineholms kommun innebär oppositionens förslag om skatteskärpning att den högsta marginalskatten höjs från dagens ca 58 procent till 61 procent. När man dessutom beaktar arbetsgivaravgiften (på hela lönen) och momsen (på det som blir kvar och man handlar för) blir den högsta sammanlagda skattekilen 76 procent. "

Detta skulle tidigare ha utlöst en kraftfull kritik från de borgerliga partierna som i princip är för "hälften kvar". Men dagens opinionsläge passar tydligen inte för en samhällsekonomiskt grundad debatt om marginalskatter och än mindre för att det skulle vara orättvist att staten tar mer än hälften av en inkomstökning.

Genom att Moderaterna tonat ned sina ambitioner att avskaffa värnskatten har de öppnat för en vänstervridning av hela den fördelningspolitiskt orienterade skattedebatten. De borgerliga har därmed förlorat debatten om marginalskatterna trots raden av inlägg från andra den senaste månaden. Och någon credit för att "inte gynna de rika" har man inte fått - snarare tvärtom.

Sannolikt finns det opinionsundersökningar som visar att marginalväljarna inte är särskilt förtjusta i att låta de rika "komma undan" utan skattehöjningar. Det kan då framstå som äventyrligt om de borgerliga kritiserade de rödgrönas pennalistiska påfund. Marginalväljarna vill helt enkelt slå till mot "de rika" för att de gillar att göra illa. Och någon egen kraft att driva frågan om lägre marginalskatter har inte de borgerliga.

Nu åker jag på semester ett par veckor.

Läs även andra bloggares åsikter om marginalskatt, värnskatt, skatt, rödgröna, pennalism, kamratförtryck, skatter, borgerliga, regeringen, omfördelning, ekonomi, politik på intressant.se

LO är en bruten opinionsbildare

Vem är ordförande för LO? Det var en knäckt Wanja Lundby-Wedin som framträdde till försvar för de 54 miljoner man ger till Socialdemokraterna. Någon uppfattning om hur arbetslösheten skulle minskas framkom inte.

I Ekots lördagsintervju 12/6 utfrågades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin av Inger Arenander. Temat var LO:s roll i valrörelsen. Det tyder mest på att LO ger stöd i form av resurser till Socialdemokraterna. För vem har hört talas om en åsikt från LO som skulle ge opinionsstöd åt S? Efter Lundby-Wedins fiasko med skötseln av pensionsfrågorna i arbetsmarknadens försäkringsbolag AMF är LO en bruten organisation. Ingen verkar bry sig om vad Wanja Lundby-Wedin anser.

När Ekot nu ändå vill intervjua LO:s ordförande frågar sig lyssnaren om det verkligen kan bli ett intressant program. Vilka frågor har allmänt intresse? Den första frågan rörde stämningen på Socialdemokraternas partistyrelse varifrån Wanja just kommit. Stämningen var god rapporterade hon inte helt oväntat. Hon tyckte att politiken var tydlig. Arbetslösheten ligger högt - ändå tappar Socialdemokraterna? Det är underligt, menade W och trodde att synen på ekonomin tagit över.

Problemet var att vi har en "höger" som lägger sig så nära. Men att ha en medelhög nivå på arbetslösheten jämfört med Europa är egentligen förfärligt. Vi ska se till att valrörelsen handlar om jobben sa W. Ser folk inte det ni beskriver? Man ser inte skillnaderna mot den politik Mona Sahlin vill föra sa W och kom in på ersättningsnivåerna i a-kassan.

När ni presenterade er politik i början av maj föll opinionssiffrorna? Det berodde nog på den höjda bensinskatten. 80 procent ska ha 80 procent i a-kassan. Men utvecklingen i opinionen gick i motsatt riktning mot vad W sa för ett år sedan? Det gav W inget klart svar på. Men LO har 150 000 valarbetare.

SCB visar att S tappar bland manliga LO-arbetare? Svaret var återigen bensinskatten. Moderaterna har lagt om retoriken. Men i verkligheten vill de ju sänka lönerna sa W. Programmet fortsatte med norska jämförelser. Lyssnaren väntade och väntade på att receptet mot arbetslösheten skulle presenteras. Om S är vilset på området borde väl LO ha desto mer preciserade uppfattningar..? Men programmet fortsatte med Norge och samarbetet med ett eller flera andra partier...

Anneli Nordström-Helander (Kommunal) sa att hon inte ville sitta i S' partistyrelse? Det hade W full förståelse för trots att hon själv sitter i ledningen för S. Hur hon fick ihop det blev aldrig klart.

Penningbidragen från LO på 56 mkr den senaste mandatperioden kom upp. Varför ge pengar till S? S är ett parti som inte har några mecenater. Det är för att få en lokal organisation för att ta tillvara arbetarnas intressen sa W. Kontroversen om bidragen 1996 diskuterades. W ville inte hota med bidragen.

Nästan hälften av LO:s medlemmar röstar på andra partier än S? Det var inget problem för W. Det är inte enbart en viss intressegemenskap.

Hur har AMF-affären påverkat? W kände sig starkare. I den riktiga valrörelsen skulle hon kampanja med Mona Sahlin. Någon hjälp tyckte W inte att hon fick av Sahlin när Sahlin bad W avgå ur styrelsen för AMF.

Nytt huvudavtal? Jag är intresserad sa W. Om nye ordföranden för SN bjuder in så kommer jag. Lagen om anställningsskydd är en skyddslagstiftning mot godtycke. Nej till "flexibilisering" och ökat godtycke. Mp kommer inte att medverka till att undantaget på två personer tas bort - det klargjorde de på LO:s styrelse sa Wanja Lundby-Wedin på slutet.

För den som upplevt LO:s kamp för att successivt ta över alla svenska företag utom de minsta var denna lågmälda intervju om närmast knappologiska frågor en upplevelse. Konfrontationen om löntagarfonderna och vilket samhällssystem vi ska ha i Sverige blev verkligen en vändpunkt som ytterligare underbyggdes av socialismens fall i öster några år senare. Vad Lundby-Wedin säger i ett sådant perspektiv är ointressant.

Men även för den som inte ser perspektivet så långsiktigt borde ha funnit att Lundby-Wedin nog är ganska tråkig. Den livsgnista som tidigare fanns har slocknat. Hennes engagemang verkar ha tagit slut. Det förefaller som om AMF-affären har knäckt henne. LO skulle sannolikt tjäna på att välja en mera offensiv ordförande.

Andra bloggar om: Wanja Lundby Wedin, AMF, Socialdemokraterna, LO, socialism, Wanja, val 2010, politik på intressant.se

Stabiliseringspolitikens kris

Finanskrisen som nu övergår i en skuldkris har medfört att nationalekonomerna vill ompröva sina teorier. Nytt tänkande behövs. Men vilsenheten verkar stor. Stabiliseringspolitiken har ingen teori om vad som kan hända i dagens läge.

Nationalekonomerna och politikerna har misslyckats med att hålla en teoretisk beredskap för att undvika stora depressioner av 1930-talstyp. Kanske vi ändå kan undvika att hamna i en sådan depression den här gången genom att driva motverkande politik "på känn" utan att ha någon närmare teoretisk vägledning om hur utvecklingen ska gestalta sig. Min tes är att vi såg stabiliseringspolitikens kris manifestera sig hösten 2008.

De akademiska nationalekonomerna är pinsamt medvetna om sitt eget tillkortakommande. Det framgick t ex av diskussionen på Nationalekonomiska föreningen i januari 2010. Ytterligare en indikation finns i senaste numret av Ekonomisk Debatt (4/10) där hela häftet ägnas åt "makroekonomins kris".

Här inleder professor Assar Lindbeck med en artikel (pdf) om "Lärdomar av finanskrisen". Han är kritisk till teorin om effektiva finansiella marknader och s k ny klassisk makroteori. Några lärdomar för framtiden är kraftfullare finansinspektioner, öppna marknader för derivatinstrument, konjunkturvariabla kapitaltäckningskrav för både banker och bankliknande institut, maxbelåningsgrad för fastigheter och värdepapper, brandväggar mellan hög- och lågriskverksamhet, automatiserad omvandling av skulder till ägarkapital vid låg solvens, mer symmetriska bonussystem, slumpmässiga val av revisions- och ratinginstitut (jfr min artikel om Wall Street 10/5).

Mer abstrakta artiklar har skrivits av Torben M Andersen (Finanskrisen - en kris även för makroteorin?) och Martin Flodén (Behövs en ny makroteori efter finanskrisen?). Professor em Axel Leijonhufvud avslutar med en mera personlig redogörelse för olika nationalekonomiska inriktningar och skolor.

Leijonhufvud nämner hur den neoklassiska syntesen med keynesianismen stötte på problem under 1970-talets stagflationsår och trängdes tillbaka av Milton Friedmans monetarism. Därefter "sveptes den bort" av den nyklassiska makroteorin enligt vilken alla marknader och intertemporala planer koordineras genom rationella förväntningar. Teorin drev fram de s k DSGE-modellerna (dynamisk stokastisk allmän jämvikt) som kan kalibreras med empiriska data. Denna Lucasversion av monetarismen ersattes sedan med teorin om reala konjunkturcykler där den monetära utvecklingen inte finns med som en förklaringsfaktor. Diskretionära finans- och penningpolitiska åtgärder ses där som farliga och skadliga. Centralbanken åläggs att följa en penningpolitisk regel.

Diskussionen följs upp i Dagens Industris sektion 2 Di Dimension nr 5/10 som kom ut igår. Där ställs professor Lars Jonung mot professor Mats Persson. Jonung pekade redan i sin artikel i DN 29/4 på "Ekonomernas krig" med anledning av att George Soros donerat 50 miljoner dollar till en tankesmedja eller institut för New Economic Thinking (INET) på att tekniska modeller blivit dominerande. Matematiker och statistiker har tagit över ämnet, hävdar han i DiD.

Mats Persson försvarar nationalekonomins matematisering. "Intuitionen är alldeles för lättmanipulerad", säger han i DiD där han också fnyser åt den "uppblåste" Soros' initiativ. Men han tror inte att det går att göra några bra modeller av finansmarknaderna - där finns mer psykologi än ekonomi. Och han hänvisar till att det är den traditionella nationalekonomin på nybörjarnivå som klarat krisen (åtminstone fram till Grekland).

Visserligen är dessa olika refererade inlägg endast en början till återhämtningen inom nationalekonomin. Men det är illavarslande att diskussionen mest kretsar kring olika teorier och det konkreta begränsas till institutionella regelförändringar. Då var Finanspolitiska rådets senaste rapport, som kom 17/5, bättre inriktad. Den tog upp skuldproblematiken på ett mera konkret sätt. Men inte heller där gavs någon information om hur politiken generellt borde drivas med låntagning från utlandet eller på hemmakreditmarknaden.

Dagens Industris intervjuare Gunnar Örn skriver en avslutande artikel i DiD. Han tar på slutet upp att debatten mest handlar om vad som gått snett. Det behövs en debatt om vad som krävs för att komma ut ur krisen också, menar han. Den kritiska frågan är: Hur ska man få ned den totala skuldsättningen i världsekonomin utan att förvärra krisen ännu mer?

Det oroande svaret på denna fråga om åtstramningar är nog att det inte finns några framträdande ekonomer som kan ge besked. Detta framgick i förbigående av lördagsintervjun 5/6 med Finanspolitiska rådets ordförande Lars Calmfors. Han hade själv inget svar utan antydde att det inte fanns någon bra lösning på dagens problem. Stabiliseringspolitikens medel i ett framskridet krisläge är tydligen nästan värdelösa. Makroekonomin står maktlös om inte några oklara krafter får ekonomin på rätt köl. Den stabiliseringspolitiska teorin befinner sig verkligen i kris.

Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, finanskris, makroekonomi, finanskrisen, nationalekonomi, skuldsättning, underskott, statsbankrutt, skuldkris, ekonomi, politik på intressant.se

Överdriven ungdomsarbetslöshet

Definitionen av arbetslöshet bland ungdomar inkluderar att drygt hälften är heltidsstuderande. Önskan om ett par timmars barnvaktsjobb gör studerande arbetslösa. En siffra på 31 procent arbetslösa blir då 14 procent.

Enligt de officiella siffrorna från SCB (AKU) var arbetslösheten för ungdomar (15-24 år) i april 194 000. Det är 30,9 procent av arbetskraften i åldern 15-24 år och en uppgång med 4,1 procentenheter sedan april 2009. Siffrorna bygger på den nya EU-definitionen som infördes för några år sedan.

Nu har DN låtit SCB ta fram ytterligare siffror om ungdomsarbetslösheten i ekonomidelen (s 2, ej online). Den officiella redovisningen definierar nämligen ungdomar som studerar som arbetslösa om de uppger att de t ex vill sitta barnvakt ett par timmar. Av de "arbetsösa" är i själva verket 54 procent heltidsstuderande.

Officiellt var 164 000 ungdomar arbetslösa första kvartalet. Från denna siffra skulle man kunna dra 88 000 heltidsstuderande. Tillämpar man denna relation på siffran för april blir det bara 14 procent arbetslösa istället för 31 procent.

Eftersom de flesta ungdomar studerar blir arbetslösheten i gruppen 15-24 år inte heller så betydelsefull som för åldersgrupper där de flesta arbetar. Sett i relation till hela den unga befolkningen blir de 88 000 personerna bara 6 procent. Detta påpekas av Petter Hellberg på SCB i DN.

Denna sifferexercis är bra att känna till inför valrörelsen som till betydande del kommer att handla om arbetslösheten. Här står regeringens linje med halverade arbetsgivaravgifter för ungdomar mot de rödgrönas återinförda - men avskaffade för nyanställda långtidsarbetslösa ungdomar. [Se äv debattartikel av Gustafson och Öhman på DN debatt 9/7-10]

För övrigt kan noteras att SCB:s undersökning av partisympatierna (DN) visar en uppgång för regeringsblocket med 1,6 procentenheter sedan november. Det räcker inte för att få övertaget (44,2 mot 50,2). Frågan är om det hänt saker i opinionen efter SCB:s undersökning i början av maj. Den ofta återgivna uppgiften om att det block som haft övertaget i denna också vunnit valet ifrågasätts av Henrik Brors i DN som påpekar att SCB pekade ut Göran Perssons block som vinnare 2006.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, arbetsgivaravgifter, nya jobb, regeringen, rödgröna, opinionsundersökning, partisympatier, SCB, val 2010, politik på intressant.se

Löntagarfonderna spökar

Debatten om hur det kollektiva pensionskapitalet ska förvaltas går ibland till överdrift. Man vill jämföra med förra århundradets löntagarfonder. Men de hade ett mycket mera långtgående syfte: maktövertagande.

I Dagens Industri 5/6-10 skrev tre företrädare för kapitalförvaltarna en artikel med rubriken "Löntagarfonderna är tillbaka". Skribenterna var Per-Olof Söderberg (of Söderberg & Partners), Bengt-Åke Fagerman (vd Skandia Liv) och Lennart Jeansson (of Sjätte AP-fonden). De vände sig mot att makten över vårt pensionssparande ligger i handen på anonyma tjänstemän. Slutsatsen riktar sig mot organisationen Svenskt Näringsliv:

"2000-talets arbetsgivarorganisation ställer sig på samma ideologiska sida som det förra århundradets ­lön­tagar­fondsförespråkare. Pensions­spararen förlorar inflytandet över sitt eget kapital och sin framtida levnadsstandard. "

Detta kan inte vara sant. Vår kritik mot löntagarfondsförespråkarna på den tiden gick inte i första hand ut på att löntagarfonderna inte skulle medge något individuellt inflytande på kapitalförvaltningen. Det fanns visserligen några uppgivna direktörer som ansåg att man fick acceptera "Meidnerfonderna" om de bara försågs med någon individuell anknytning. Men företrädarna för en sådan "nästbästa lösning" fick snart ge med sig (bloggartikel jan -07).

Syftet med löntagarfonderna var inte att lösa något problem med "kapitalbrist" som kunde förenas med kapitalförvaltning i gängse mening. Med löntagarfonderna skulle fackföreningsrörelsen successivt ta över makten i alla företag utom de minsta. Syftet var att på det sättet kunna bedriva "planmässig hushållning".

Att kalla dagens otydliga, tjänstmannadrivna kapitalförvaltning för något som liknar 1900-talets löntagarfondsidéer är en våldsam överdrift. Och att tillvita dagens arvtagare till dåtidens SAF för att vara ideologiska medlöpare till dåtidens fondsocialism är oförsynt.

Läs även andra bloggares åsikter om löntagarfonder, fondsocialism, Meidnerfonder, kapitalförvaltning, kollektivt pensionskapital, pensionspengar, AP-fonder, fackföreningar, maktövertagande, socialism, ekonomi, politik på intressant.se

Betygen och begåvningsreserven

Arbetarklassen gynnas inte av betyg. De som tidigare stimulerades att studera vidare kunde ändå inte skaffa sig högre inkomster. Däremot tycks de statusmässiga klassresorna kunna bli något fler med betyg.

Betyg ogillas av vänstern. Frågan är varför? Ett argument är att betyg är ett alltför grovt och därmed dåligt mått på vad en elev presterar i skolan. Då borde alla vara emot betygen. Ett annat argument är att betyg missgynnar arbetarklassens barn så att de blir utsorterade inför högre utbildning och därmed inte kan göra en klassresa och få högre inkomster.

Det är det andra argumentet om möjligheter till klassresor som har relevans. Här borde vänstern först klargöra huruvida man anser att alla är lämpade för högre utbildning om kapaciteten bara räckte till. Det reser den hypotetiska frågan vad som skulle hända om alla i samhället var akademiker? Det behövs tydligen ändå sorteringsmekanismer som enbart släpper fram de mest lämpade till teoretisk utbildning om det skulle vara så att nästan alla annars sökte sig dit.

Det är alltså som sorteringsmekanism som betyg är bra eller dåliga för de lågutbildades (arbetarklassens) barn. Sorteringen måste enligt vänstern utföras på ett sätt som minimerar begåvningsreserven och maximerar antalet klassresor. Och då visar det sig enligt ny forskning från IFAU att betyg är ett bra system för utsortering av begåvningar från arbetarklassen (pressmeddelande).

Detta förutsätter naturligtvis att det är begåvningarna som sorteras fram av betygssystemet. Tänkbart vore att det var andra egenskaper som var mindre användbara vid högre utbildning som gav högre betyg. Det undersöker inte IFAU (en presentation av Anna Sjögrens undersökning gjordes av Johannes Åman på DN:s ledarsida 3/6). Studien visar bara att när betygen avskaffades på låg- och mellanstadiet ökade andelen som inte gick vidare till gymnasieutbildning bland barn till lågutbildade med ca 10 procent (flickor: 8-16 %, pojkar 7-10 %).

Var det fel personer som inte gick vidare till högre utbildning? Hade arbetarklassen tidigare på ett otillbörligt sätt favoriserats av betygssystemet? Det som kanske talar emot detta är att söner till högutbildade fick större möjligheter att ta sig fram till högskolestudier och få högre lön när betygen avskaffades i lägre åldrar. Det bygger på hypotesen att högutbildades söner kan prata för sig och genom kontakter få bättre jobb.

Det som talar för att betygen favoriserade arbetarklassens barn är att det i undersökningen inte kunde kunde konstateras någon effekt på dessas inkomster (s. 18 pdf). Trots att de tidigare gick vidare till gymnasiestudier fick de inte högre inkomster än de som genom betygens avskaffande inte gick vidare. Den svagpresterande del som stimulerades av betygen kunde tydligen inte tillgodogöra sig fördelen av sin högre utbildning. Detta tyder på att det inte finns någon större begåvningsreserv kvar bland de lågutbildades barn.

Frågan om huruvida betygen gynnar arbetarklassen är alltså inte entydigt besvarad (ex1, 2 på förhastad slutsats). Däremot förefaller det vara klart att arbetarklassens barn inte missgynnas av betyg. Med eller utan betyg kommer inte inkomsterna att bli sämre. Symbolpolitiskt är det dock så att fler kan göra en statusmässig klassresa (inte ekonomisk) med betyg. Därför är vänsterns motstånd mot betyg ogenomtänkt. Kanske det helt enkelt bygger på en känslomässig motvilja mot att bli granskad och vägd med reliabla metoder.

Läs även andra bloggares åsikter om betyg, skola, utbildning, klasser, klassresa, social rörlighet, arbetarklassen, socialgrupper, utjämning, jämlikhet, vänstern, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, miljöpartiet, begåvningsreserv, politik på intressant.se

Önsketänkande om fördubblad export

Vill regeringen fördubbla exporten på fem år? Vem ska arbeta med denna produktion? Går det att öka BNP med minst två procent extra? Eller är det fråga om ogenomtänkt önsketänkande?

Idag 7/6 skriver handelsminister Ewa Björling (M) en artikel på SvD:s Brännpunkt med rubriken "Sveriges export ska fördubblas". Det ska ske på fem år och ge uppemot 500 000 nya jobb. Björling hänvisar till att president Barack Obama nyligen deklarerat att USA:s export ska fördubblas på fem år.

Bara för att Obama gjort en sådan deklaration behöver inte Sverige "anta utmaningen" som Björling skriver. Vi har ingen tävling om vem som kan öka exporten mest. Situationen i USA skiljer sig dessutom från Sveriges på två avgörande punkter. USA har underskott i utrikeshandeln medan Sverige har överskott. USA:s export motsvarar en tiondel av BNP medan Sveriges export är hälften av BNP.

Om USA kan öka exporten med 15 procent om året i fem år samtidigt som importen ökar avsevärt långsammare kan USA vända dagens importöverskott till ett överskott. I slutändan förutsätter det att Kinas exportöverskott reduceras kraftigt - hur det nu ska gå till. Men detta är synnerligen önskvärt för att råda bot på de kraftiga obalanser inom världshandeln som förevarit det senaste decenniet och som bidragit till dagens finanskris.

Men varför ska Sverige fördubbla sin export på fem år? Vi skulle rimligtvis skaffa oss ett ännu större exportöverskott som samtidigt skulle försvåra återgången till mer balans i världshandeln. Nu kan man dock invända att så mycket mera export öppnar möjligheter för ännu mera import av konsumtionsvaror. Om sysselsättningen ökar med en halv miljon personer kommer dessas löner att kunna finansiera en extra höjning av den privata konsumtionen med åtminstone 20 procent på fem år.

Är då Björlings vision realistisk? En sak är att hitta på alla de varor och tjänster som ska exporteras och se till att det finns företag som klarar att öka sin export mycket kraftigt. Ett värre problem är att hitta den arbetskraft som ska utföra allt detta arbete. Det är ju inte så att det är personerna i "utanförskapet" som passar för den högteknologiska exportindustrin. Just nu har vi en arbetslöshet på drygt 9 procent samtidigt som NAIRU ligger på 6,2 procent. I runda tal finns det alltså 140 000 personer att anställa - sedan slår Riksbanken till med massiva räntehöjningar som sätter p för exportinvesteringarna. Och alla arbetslösa kanske inte passar inom den avancerade exportindustrin.

Under många årtionden har den privata sektorns sysselsättning inte ökat. Varför skulle vi nu se en ökning med 500 000 personer de närmaste fem åren? Slutligen förutsätter en sådan ökning att BNP börjar öka med närmare två procentenheter extra varje år om bidraget från de nyanställda är genomsnittligt. Men rimligtvis är förädlingsvärdet i exportindustrin mycket större per anställd. Det innebär att BNP kommer att börja öka ännu kraftigare för att efter fem år falla tillbaka.

Jag tycker att Björlings visioner har litet väl mycket av planekonomiskt önsketänkande över sig för att kunna tas på allvar. Frågan är bara varför hon kan gå ut med så ogenomtänkta propåer.

Läs även andra bloggares åsikter om export, nya jobb, regeringen, Björling, ekonomi, politik på intressant.se

Calmfors varnade för skuldnedskrivning

Finanspolitiska rådets ordförande varnade för att den internationella finansoron kunde sluta med att flera länder skulle tvingas avskriva en del av sina skulder. Det skulle ge kreditförluster i andra länder med svåröverskådlig kriseffekter som följd.

Finanspolitiska rådets ordförande professor Lars Calmfors var gäst i Ekots lördagsintervju 5/6. Han intervjuades av Anders Jonsson. Den första frågan gällde huruvida Calmfors är en "akademiker som kladdar med pennan?" som finansminister Anders Borg uttryckte saken . Hade Sverige "tur" när vi hade överskott i början av finanskrisen? Calmfors svarade diplomatiskt undvikande.

Den viktiga frågan gäller nu om det går att göra ofinansierade reformer som verkar stimulerande. Calmfors menade att permanenta reformer inte skulle vidtas om de är ofinansierade. Eventuellt skulle osäkerheten kunna aktualisera att även utlovade reformer skulle behöva tas tillbaka. Även om statsbudgeten tillfälligtvis går med överskott pekar prognoserna på 2 procents underskott.

Det är möjligt att göra ytterligare tillfälliga åtgärder för att stimulera. Calmfors nämnde statsbidrag till kommunerna. Själv skulle han vänta några månader för att se hur utvecklingen går. Blir det sämre kan man fatta beslut om detta i höst. Nu är situationen mer oklar än den var tidigare.

[Här hade man önskat att utfrågaren hade inriktat sig på skillnaden mellan tillfälliga och permanenta finanspolitiska åtgärder. En del av jobbskatteavdragen fungerar ju som permanenta stimulansåtgärder som det i någon mening finns utrymme för även då konjunkturen normaliseras. Oppositionen är då missnöjd över att detta utrymme utnyttjats för skattesänkningar och inte utgiftsökningar. Kommer den till makten är det svårt att permanent höja skatterna och anställa fler i den offentliga sektorn. Detta hade istället kunnat göras som en "permanent" stimulansåtgärd som så många gånger tidigare. Vi ser nu prov på en "omvänd" keynesiansk stabiliseringspolitik som trycker ner den offentliga sektorn.]

Hur allvarlig är skuldkrisen? Det är osäkert om Grekland kan klara sig från skuldnedskrivning. Även USA, GB och Japan har stora skulder. Och naturligtvis södra Europa. Efterfrågan kommer att minska vid åtstramningar, vilket ger svårigheter för bl a Sveriges export. Men alternativet är skuldnedskrivningar som ger kreditförluster och stör hela finanssystemet. Kriseffekterna blir svåröverskådliga. Gör man inte åtstramningar som tar flera år kommer räntorna att stiga kraftigt - även USA:s statspapper nämndes. Oron är också betingad av att kostnaderna för en åldrande befolkning.

På de finansiella marknaderna finns en tröghet när man under en tid inte reagerar. När reaktionen kommer blir den plötslig och överdriven. Placerarna flyr då till andra områden, som nu när man flytt till amerikanska statspapper och tvingat ner räntorna. Det finns ingen bra lösning idag eftersom man gick in i krisen med för stora underskott. Nu gäller det att ha en trovärdig plan. Exemplet fån Sverige var att göra detta oberoende av konjunkturutvecklingen. Risken är att det blir en spiral nedåt. Vi kan ha hamnat i en situation där det inte går att att göra något bättre. Sverige kunde på 90-talet sätta fart på exporten. Men det är inte möjligt för det stora antalet länder.

Jobbskatteavdraget kostar en mkr per jobb på lång sikt. Calmfors ville ändå försvara detta men menade [delvis felaktigt] att kostnaderna skulle gå ner. [Kostnaderna består ju av skattebortfall. Dessa uppvägs bara till en liten del av att skatterna från dem som lyft bidrag ökar. De bortfallande bidragen uppgår till ca en femtedel av skattebortfallet per jobb.]

Hur ger avdraget fler jobb? Det blir mer lönsamt att arbeta eftersom man får ut mera. Det leder till lägre löneökningar på sikt. Calmfors menade att regeringen var rädd för en debatt om att man ville hålla tillbaka lönerna. Men då skiljer man inte mellan lön före och efter skatt. Man borde dock vara öppen med alla mekanismer.

Den åldrande befolkningen är det också tyst om. Man borde tala om att det blir finansieringsproblem. Avgiftsfinansiering och höjd pensionsålder borde diskuteras, men det är inga populära saker. Man vill skjuta upp att tala om det som är otrevligt. Varför ska vi ha ett överskott på 1 procent i offentliga sektorn? Svaret var att det behövdes för framtida generationer [oklart hur]. Pensionsåldern diskuterades mer ingående.

Även äldrevårdsförsäkring diskuterades - ett exempel på avgiftsfinansiering. Det behövs debatt om detta menade Calmfors.

Euro-samarbetet diskuterades avslutningsvis. Calmfors såg fördelar för handeln. Att inte kunna ha egen räntepolitik drabbade Spanien och Irland. Grekland är annorlunda. Inte någon dagsaktuell fråga. Vi kan avvakta och se vartåt det utvecklas.

Är ekonomisk vetenskap värderingsfri? Vi utgår från regeringens intentioner och därför är det en vetenskap. Vi tar inte ställning till värderingarna framhöll Calmfors.

Det framkom inte så mycket som inte var känt tidigare om finanspolitiken. I en ganska invecklad diskussion om läget med skuldkris i världen hördes frågan huruvida Calmfors var "alarmist". Han svarade inte riktigt på den frågan. Det är betecknande för hela detta avsnitt. Professorn har inte någon bättre överblick över de motstridiga utvecklingstendenserna än olika mediala kommentatorer. Detta beror enligt min mening på att den vetenskapligt analyserbara utvecklingen skiljer sig från faktiska som påverkas av psykologi som förmedlas bl a av massmedia.

Den ekonomiska vetenskapen har inte kunnat komma fram till en teori som beskriver hur den finansiella ekonomin hänger ihop med den reala. Nästa steg är att denna (hypotetiska) teori måste få sådant genomslag att aktörer och kommentatorer agerar utifrån denna institutionella ram. Först därefter kan man med större säkerhet uttala sig om vilka olika konsekvenser störningar och stabiliseringsåtgärder sannolikt kommer att ha.

Nationalekonomins makroteori och den stabiliseringspolitiska teoribildningen står inför en mödosam uppbyggnadsprocess. Den kommer att ta många år.

Andra bloggar om: Finanspolitiska rådet, finanspolitik, stabiliseringspolitik, finanskrisen, skuldkrisen, Grekland, finanskris, underskott, jobbskatteavdrag, skuldsättning, skuldavskrivning, budgetunderskott, nationalekonomi, politik på intressant.se

Samhällets teoretiska nivå stressar dem med låg IQ

Vilka åtgärder kan vidtas för att minska självmordsbenägenheten hos personer med otillräcklig mental kapacitet för det moderna samhället? Kan vi vänta oss generell paternalism?

Sambandet mellan låg IQ och självmordsfrekvens pekar på ett nytt område för samhällsreformer. Enligt svensk forskning redovisad av Finn Rasmussen, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet, har personer med lägre begåvning sämre kapacitet att hantera svåra livssituationer. Studien presenteras i British Medical Journal och refereras i SvD 4/6-10. Ett utdrag:

"Forskarnas slutsats är att ju lägre resultatet blev på IQ-testet, desto högre blev risken för självmordsförsök senare i livet. Resultaten gäller för män utan diagnosticerad psykossjukdom – vid psykos verkar det tvärt om som om högre intelligenskvot kan kopplas till självmordshandlingar, åtminstone enligt vissa tidigare studier.

Låga resultat på IQ-test kan spegla en låg socialekonomisk status med allt vad det innebär av lägre inkomst och statistiskt sett större utsatthet för våld och missbruk. Men resultatet i studien speglar förmodligen inte detta samband, tror forskarna som har kontrollerat resultaten för just socioekonomisk status utan att kopplingen mellan IQ och risk för självmordsförsök försvann."

Sedan slutet av 1990-talet har självmordsfrekvensen ökat. Det tycks ha samband med att samhället blivit mer komplicerat och inte av att IQ-nivån sjunkit. SvD citerar en expert:

"Huvudförklaringen, som vi har kommit fram till, är att ungdomarna i hög grad har gått från att kunna jobba efter grundskolan till att alla fortsätter att gå i skola, säger Sven Bremberg, expert på Folkhälsoinstitutet."

Detta tycks innebära att personer med lägre mental kapacitet inte i tillräcklig grad kan hantera den stress som en alltmer teoretisk nivå i samhällslivet innebär. Forskarna talar om behovet av riktade insatser mot individer i riskgrupperna. Hur skulle detta gå till?

Är det möjligt att identifiera personer som inte klarar den teoretiska nivån i samhället och därför blir mer självmordsbenägna? Ska vi ha omfattande och återkommande IQ-tester av hela befolkningen? Och vilka insatser kan sättas in? Är det inte enklare att släppa kraven på teoretiska prestationer för alla oberoende av förutsättningar? Sannolikt räcker inte detta.

Här ligger kraven på omfattande paternalism nära. För en modern politiker är det svårgenomförbart att arbeta med paternalism riktad mot "riskgrupper". Sådant kan lätt brännmärkas som "stigmatiserande". Därför kommer krav att resas på generell paternalism.

Redan nu har en komplicerad samhällsverksamhet avskaffats för de flesta: självdeklarationen. Huruvida denna verksamhet tidigare var stressande för dem med låg IQ är dock inte säkert. Förr i tiden fanns det en uppsjö av deklarationsbyråer som mot en billig penning kunde hjälpa dem med otillräcklig mental kapacitet.

Det förefaller dock som om det finns andra komplicerade verksamheter, utöver en teoretiskt inriktad skola, som verkar stressande. Snart får vi kanske se politiska åtgärder för att eliminera dessa. Kommer det att kunna reducera socialgrupp 4?

Läs även andra bloggares åsikter om socialmedicin, självmord, intelligens, IQ, paternalism, socialgrupp fyra, utjämning, politik på intressant.se

Lyckforskningen hänvisar till genetiska faktorer

En stor del av den ideologiskt färgade politiken i mer än hundra år syftar till omfördelning. Staten ska höja skatterna för vissa och dela ut förmåner och bidrag till andra. Det ska öka lyckan i samhället. Men förmågan att uppleva lycka är till stor del medfödd och kan inte påverkas av politiska omständigheter.

Lyckoforskningen har kommit fram till att 40-50 procent den individuella lyckovariationen är genetiskt betingad (källa Bengt Brülde: Lycka och lidande). Man anser också att hela 80 procent av vårt långsiktiga subjektiva välbefinnande är ärftligt. Liknande resultat rapporteras av Lyckobloggen 30/5 2010. Även i Dagens Industris weekendbilaga 14 maj slås detta resultat upp. Artikeln baserar sig bland annat på en intervju med Brülde på filosofiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Om lyckan "inte kan köpas för pengar" kommer hela det utilitaristiska projektet i gungning. Motivet för progressiv beskattning som lyckoökande medel blir då tvivelaktigt. Francis Ysidro Wedgeworth, som med stor matematisk finess motiverade progressiva skatter, hade helt enkelt fel för drygt hundra år sedan.

Vore det inte kädsamt för lyckoforskningen att påpeka denna uppenbara slutsats? Eller är det alltför politiskt inkorrekt att att använda lyckoforskningen för ett så betydelsefullt skattepolitiskt syfte?

Läs även andra bloggares åsikter om progressiv skatt, platt skatt, skatt, utilitarism, lycka, lyckoforskning, skatter, lyckomoral, ekonomi, politik på intressant.se