V:s offentliga jobb ger 6:50 kr i höjd kommunalskatt

Vänsterfalangen inom vänsterpartiet vill anställa 200 000 personer ytterligare i den offentliga sektorn. Det leder till gigantiska skattehöjningar, svarar högerfalangen. Men bolsjevikerna skulle kunna hänvisa till dynamiska effekter som bara ger en tredjedel så stora höjningar.

Vänsterpartiet vill genomföra reformer som har karaktäriserats som en nostalgisk tillbakablick till socialdemokraternas 1970-tal med löntagarfonder och utbyggd offentlig sektor. Det har lett till ytterligare splittring i partiet. Främst är det kravet i valplattformen på skapandet av 200 000 nya jobb som väckt anstöt inom mensjevikfalangen inom partiet. Ett avgörande slag står sannolikt på kongressen i januari 2006 då motioner föranledda av förslaget skall behandlas.

Ohlys bolsjeviker har tydligen utan att samråda med pragmatikerna formulerat förslaget till valplattform. De pragmatiska mensjevikerna har slagit tillbaka med argumentet att det kostar ca 70 miljarder kronor enbart i lönekostnader att anställa 200 000 personer i den offentliga sektorn. Om man räknar baklänges kan man konstatera att denna uppgift bygger på att lönen för de nya offentliganställda skulle ligga på drygt 20 000 kr/mån. Är då 70 mdr kr på fyra år orealistiskt?

Ett sätt att bedöma detta är att översätta kravet på finansiering till vad det skulle betyda i höjd kommunalskatt. I det här fallet är det dessutom särskilt realistiskt eftersom det är kommunalskatten som kommer att behöva höjas för att anställa nytt folk inom kommuner och landsting. I år kommer 440 mdr kr in i form av kommunalskatt och utdebiteringen är 32,8 procent i genomsnitt.

Vi får då resultatet att 200 000 personer ytterligare i den offentliga sektorn skulle kosta 5:20 kr per hundralapp i höjd kommunalsktt. Dessvärre räcker inte detta. De 70 miljarder, som nu går till kommunalskatt istället för till privat konsumtion, medför att det inte kommer in moms och andra indirekta skatter på detta belopp. Det är ca 22 procent av skattehöjningen som automatiskt leder till ett skattebortfall som också måste komma in för att det inte skall bli ett underskott i den offentliga sektorn. Det kräver ytterligare en skattehöjning med 1:15 kr...

Slutresultatet av finansieringen av de 200 000 nya offentliganställda blir alltså en skattehöjning på omkring 6:50 kr per hundralapp i inkomst för en löntagare. Det betyder 15 600 kronor i skattehöjning för den som tjänar 20 000 kr/m. En sådan löntagare skulle alltså få en lönesänkning efter skatt på 9,4 procent. Man kan förstå att de praktiskt arbetande mensjevikerna inom vänsterpartiet kan gripas av skräck inför sådana utsikter.

Bolsjevikerna kan slå tillbaka

Men bolsjevikerna har inte sagt sista ordet. De borde anföra det förkättrade fenomenet "dynamiska effekter" för att lugna ner mensjevikerna. Man skriver faktiskt i utkastet till valplattform "att omvandla utgifter för arbetslöshet till jobb i offentlig sektor är en vinst för hela samhället". Det betyder att kravet på skattehöjningar blir mycket mindre.

Om vi antar att alla 200 000 nya anställda i offentlig sektor antingen redan är arbetslösa eller leder till att någon annan arbetslös får det jobb som de slutar på, kommer drygt 50 miljarder i faktiska utgifter för arbetslöshet att bortfalla. (Denna beräkning är försiktig och avsevärt lägre än vad Nuder själv har fört fram, se bloggen 11/3.) Det är faktiskt så att 1 procent lägre arbetslöshet medför att den offentliga sektorns ekonomi förbättras med ca 11 miljarder kr.

Kravet på höjda skatter blir med dynamiska effekter i så fall mindre än 25 mdr kr (20 mdr initialt och 5 mdr automatik). Mensjevikernas skräckalternativ på 87 miljarder blir bara 25. Kommunalskatten skulle alltså bara behöva höjas med knappt 1:90 kr. Men då måste man bli trovärdig med att de dynamiska effekterna verkligen uppträder.

Får vi se fram emot en pikant debatt om dynamiska effekter mellan Ohlys bolsjeviker och Bäckströms mensjeviker inom vänsterpartiet?

Kampen mot växthuseffekten

De politiska regleringar som kampen mot växthuseffekten initierar har bekämpats på tre nivåer: koldioxid är i själva verket bra; utsläppen leder inte till global uppvärmning; om utsläppen är ett problem bör avskogningen stoppas hellre än att satsa på svenska etanolbilar.

Världen bränner fossila bränslen. Det leder till utsläpp av den ofarliga gasen koldioxid, CO2. Många tror att denna gas utgör en nedsmutsning av atmosfären. Så är inte fallet. Gasen ingår i den s k fotosyntesen - det kretslopp som alstrar liv och organiska ämnen (mat). Men det finns en teori som säger att ökad halt CO2 i atmosfären genom en fysikalisk process leder till att en större del av solens värmestrålning behålls på jorden.

Atmosfärens temperatur skulle alltså stiga. Detta kan både välkomnas och ge anledning till oro. De som är intresserade av aktivism tar gärna fasta på det senare. Koldioxidutsläppen kan då användas av det politiska etablissemanget som argument för allehanda ingrepp. Detta har av dem som är motståndare till etatismen bemötts på några olika nivåer.

1) Den första nivån för bemötande är att ökade utsläpp egentligen är bra. Nu senast har oceanografen Gösta Walin hävdat att ökade utsläpp bör välkomnas (Smedjan 29/9). Det är möjligt att han har vissa poänger men det implicerar också att flera av argumenten på senare nivåer också kan bemötas. Walins egen redovisade syn kanske räcker inte för att klara detta.

Det är dock tänkvärt att professor Walin hävdar att det finns belägg för att växtligheten skulle gynnas av mer CO2, både i form av snabbare växt och mindre vattenbehov. Han är oroad av genteknikens möjligheter att utveckla en process som skulle innebära att kol kunde deponeras utan att återvända till atmosfären!

2) Nästa nivå är att uppge det positiva med ökade utsläpp men att ändå hävda att CO2 inte leder till någon påtaglig uppvärmning. Länge förnekades uppvärmningen av motståndarna. Nu anser väl de flesta att den finns men att den inte är orsakad av människan. Det finns en normal variation som är på uppåtgående sedan ca 1850. Möjligen skulle en liten del kunna ha orsakats av människan. Normalvariationernas förespråkare har inte hörts av på länge (hur gick det med solaktivitetsteorin?).

Att temperaturen kommer att stiga något erkänner Walin men han tror inte att effekten kommer att kunna konstateras när alla andra effekter på temperaturen också spelar in. Inte ens stegringen av havsytans nivå är något problem. Att t ex Maldiverna skulle översvämmas har inte kunnat konstateras. Havet stiger med någon mm om året oberoende av växthuseffekten. Orsaken är olkar.
Att vädret skulle bli våldsammare är inte heller korrekt. Man väntar större uppvärmning vid polerna vilket borde minska energikällan till "busväder". Inte heller cykloner och orkaner av årets modell går att hänföra till växthuseffekten, enligt Walin.

3) Följande nivå är att erkänna att utsläppen är ett problem. Då bör man emellertid förorda att de bästa åtgärderna bör vidtas för att minska utsläppen. Härvid är det inte en övergång till etanolbilar i Sverige som kan komma ifråga. Det är ett av de dyraste sätten att minska utsläppen av CO2. Ett ännu dyrare sätt är att som Bo Bylund, när han var GD för banverket, hävda att järnvägstunneln genom Hallandsåsen var ett miljöprojekt. Den skulle sänka CO2-utsläppen genom att långtradartrafiken blev mindre attraktiv.

Två av de billigaste sätten att motverka koldioxidhalten stegring i atmosfären är att plantera skog och att förhindra "avskogningen" (dvs skogsbränder och avverkning utan återplantering). På 1990-talet svarade avskogning för tre gånger så stora CO2-utsläpp som världens alla bilar.

Varför hör vi ingenting om dessa möjligheter?


För ytterligare detaljer se min blogg om bilismen 16/9-05.

Den ädle vildens fernissa

Civilisationens fernissa flagar lätt, säger många. Nej, människans ondska är kulturell, altruismen är medfödd. Det kan modern sociobiologi bekräfta, säger andra. Men varför vill vi att moralen skall sitta i generna?

Återigen bekräftas att den kulturella fernissan är tunn när katastrofer inträffar. I orkanen Katrinas spår dök plundrarna upp och gjorde situationen värre. Så brukar det ofta vara i olika katastrofers spår. Det finns fall där katastrofen bara utgörs av att polisen strejkar - då bryter anarki ut i ordets sämsta bemärkelse. Människan är enligt det vanligaste synsättet ond och behöver en hård diktatur över sig för att hålla sig lugn, om man får tro filosofen Thomas Hobbes.

Mot detta synsätt står uppfattningen att människan är född god, men har deformerats av kulturens fördärvliga inflytande. Den synen lanserades av J J Rousseau. Sannolikt var grunden för denna omvälvande tanke de beskrivningar av ursprungsinvånarna i den Nya Världen som just då höll på att undersökas. Resenärerna kunde rapportera att vildarna inte kände till pengar, fjärrhandel och äganderätt. Därav drogs slutsatsen att människans medfödda natur var oegennyttig och att det naturliga samhället borde bygga på de kommunistiska principer som man trodde sig kunna spåra i infödingarnas samhällen.

Tron på "den ädle vilden" har efter Rousseau funnits kvar i form av den utopiska socialismen, som föregick den segrande"vetenskapliga socialismen" lanserad av Marx. När denna socialism sattes i praktik av Lenin upptäckte bolsjevikerna dock att Hobbes var mer relevant än Rousseau. Men trots detta fiasko för de ädla vidarna vill man ändå i dagens västerländska samhälle gärna hålla fast vid att "det ädla" hos människan är medfött och inte en produkt av kulturen.

Denna tro ligger till synes väl i linje med den kristna moralen, Kants pliktetik och utilitarismen. Alla predikar de osjälviskhetens dygd. Men om människan av naturen är medfött osjälvisk, varför skall då dessa förmaningar behövas? Eller är det så att forna tiders moralfilosofer inte insett det vi anser att forskningen kommit fram till idag om altruismen? Det kanske först är nu som vi upptäckt att Rousseaus tes går att belägga vetenskapligt?

Mycket av forskningen på området har dock visat att den enda altruism som går att belägga som en genetisk effekt är samarbete mellan nära släktingar. Det är ändamålsenigt för genernas fortbestånd och spridning att dessas bärare samarbetar. Pingvinhonan skyndar till sina ungars hjälp när trutarna anfaller boet. Honorna vid bona en meter bort lyfter inte ett finger för att hjälpa sin pingvingranne när hon är borta för att samla mat till sina ungar. Det kan man se i vilket naturprogram från Antarktis som helst.

Men många vill gärna tro att det är annorlunda med människan. Nu senast är det ekonomen Ernst Fehr som visat att människor är villiga att uppoffra sig för att bestraffa snyltare och svikare. Det kan ifrågasättas huruvida "altruistiska bestraffningar" verkligen är ett exempel på altruism och inte istället på hämnd. Men många vill tro att det är så och gärna att altruismen dessutom är medfödd. DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs hör till dem, vilket jag skrev om den 13/6.

Simpsons paradox

Ett helt annat sätt att gendriva den konventionella tesen - att altruistiska gener som ger denna egenskap utöver de närmaste släktingarna kommer att utplånas - är att studera olika grupper med mer eller mindre altruistiska egenskaper. Då kan man nämligen applicera ett statistiskt teorem som kallas 'Simpsons paradox' som en sociobiologisk förklaring till att man kan komma runt den konventionella uppfattningen.

Simpsons paradox är ett ganska enkelt resultat av en strukturförskjutning. Antag att försäljningschefen säger till sina försäljare att de måste minska rabatterna. Efter en tid konstaterar han att rabatterna istället totalt har ökat men han kan inte finna de skyldiga. Alla försäljarna har nämligen minskat rabattgivningen. Först vid en närmare undersökning framgår det att de försäljare som i utgångsläget gav de största rabatterna nu har ökat sin försäljning kraftigt trots att de har minskat rabattgivningen något.

Detta är dock en förklaring som vacklar. Invändningarna är tre: 1. relevansen, 2. samarbete är inte altruism, 3. egenskapen behöver inte vara medfödd.

1. Det är inte säkert att Simpsons paradox är relevant eftrsom även "egoistiska" gener får chansen att gynna sig på de altruistiskas bekostnad. Mot detta invänds att tesen förutsätter att altruisterna kan känna igen dem som är altruister och samarbetsvärdiga. OK, vi kan kanske acceptera att gruppegoism (gruppaltruism?) kan existera så länge egoisterna inte förstår att på ytan uppträda som altruister.

2. Ordet altruism används inkonsekvent. Tesen är inte längre att "man ska gynna andra genom att skada sig själv" utan istället "man ska gynna sig själv genom att gynna andra". Detta kan kallas solidaritet, samarbete, reciprok altruism, välförstått egenintresse men inte osjälviskhet.

3. Var finns beviset för att samarbetsförmågan är medfödd? Det kanske är så att det västerländska moralisk-juridiska systemet inplanteras i människornas samhälle genom uppfostran och tradition. Systemet, som Hayek kallade 'den utvidgade ordningen', har utvecklats spontnat genom lyckliga omständigheter under årtusendens kulturell odling. Den spontana ordning som utvecklades i andra kulturer råkade aldrig få den lyckosamma utformning som idag kan bidra till att föda många miljarder människor.

Hayeks tes var att nästan ingen förstår vilka principer 'den utvidgade ordningen' bygger på. Men genom institutionerna upprätthålls ordningen i de ensklida fallen så att helheten blir hygglig. Bortfaller institutionerna under katastrofer är det lätt att förstå att civilisationens fernissa flagar. Det finns inget medfött "gott" i människorna så att de uppträder som myror och försöker upprätthålla ordningen utan yttre ledning.

Varför vill då så många människor klassificera oss som myror? Av någon anledning måste det vara viktigt att våra moraliska föreställningar inte är ett resultat av uppfostran och social evolution. Moralen skall vara medfödd. Ingen forskarmöda skall besparas för att bevisa att altruismen sitter i generna.

När det gäller andra politiskt korrekta inställningar intar man oftast rakt motsatt uppfattning. Skillnaderna mellan manligt och kvinnligt beteende, som ingen förnekar är genetiskt betingat bland djuren, skall förklaras genom kulturell påverkan hos människan. Likaså hävdar många att intelligens inte är något medfött utan en produkt av uppfostran.

Varför denna inkonsekvens? Har det något med önsketänkande att göra?

/Schimpanser inte altruister, bloggart 31/10-05

Grön skattehöjning

Miljöpartiet drev igenom en höjning av elskatten med 0,75 öre. I gengäld skulle 40 000 soloföretagare få sänkt arbetsgivaravgift om de anställde en person. Om det bara blir 4 000 nyanställningar stiger skatten med 1 miljard kr.

Den gröna skatteväxlingen innebär att elskatten höjs med 0,6 öre per kWh, vilket inklusive moms blir 0,75 öre. Skatten på arbete sänks för soloföretagare som nyanställer genom att arbetsgivaravgifterna bara blir 10,21 procent på lönen för den nyanställde (under ett år).

Enligt DI säger Per Nuders statssekreterare Magdalena Andersson (med ansvar för skattefrågor) att det finns 1,1 miljarder kr avsatta för denna skattesänkning i budgeten. Det skulle räcka till att runt 40 000 soloföretagare anställer, enligt statssekreteraren. Hur detta är uträknat är dock en gåta.

Enligt Nutek finns det 100 000 soloföretagare som sysselsätter företagaren på heltid. Nutek har gjort en enkätundersökning av dem och kommit fram till att nära hälften av dem skulle vilja anställa åtminstone en medarbetare. Regeringen förväntar sig alltså att de flesta av dem skulle anställa en person extra om arbetsgivaravgifterna sänktes från 32,5 procent till 10,2 procent. Det är knappast troligt.

Småföretag av denna kategori sysslar inte ofta med export. De skall alltså sälja en persons arbetsresultat på den svenska hemmamarknaden. Då måste efterfrågan öka från de svenska konsumenterna. Några säljer konsulttjänster till exportföretag. Skall det lyckas måste exporten öka mer än väntat. Inget av detta finns inkalkylerat i regeringens prognoser. Tvärtom kommer den reguljära sysselsättningen bara att öka med 0,2 procent eller med knappt 10 000 personer.

Det finns därför anledning att vänta sig att högst hälften av denna ökning kan komma från soloföretagarnas anställningar. Då blir det bara ca 4 000 nya jobb och inte 40 000 som de avsatta 1,1 miljarderna bygger på. Resultatet blir alltså att 1 miljard kronor blir kvar i utebliven skattelättnad i den gröna skatteväxlingen. Är inte detta en sorts skattehöjning?

- Yvonne Ruwaida och Peter Eriksson har lyckats växla en tia till en femtioöring, skriver Gunnar Örn i Dagens Industri, som är skattehöjningen på spåren.

Bort med statsskatten!

När Alliansens modesta skatteförslag sjunkit in börjar allt fler inse att detta inte är borgerlig politik utan istället röstfiske. Då ställs krav på att den progressiva statsskatten successivt skall avskaffas. Pessimisterna kan ha haft fel. Det blir platt skatt.

Sent omsider får den progressiva beskattningen kraftfull kritik i Svenska Dagbladet med uppföljning i lunchekot (25/9). Nu när Alliansen presenterat huvuddragen i sin skattereform förstår man äntligen att det är ett "sosse-förslag i borgarkläder". Det gäller tydligen att vinna valet på en traditionell socialdemokratisk skattepolitik nödtorftigt maskerat till ett förslag för "ökat arbetsutbud" såsom jag framhöll den 15/9. Nu är det professor Sören Holmberg som idag i lunchekot pekar på partitaktiken (lyssna).

Det viktiga är emellertid att Svenskt Näringsliv, Saco och t o m TCO (!) fått ändan ur vagnen och idag kommer med "kritik från höger" som är Svenskans rubrik (25/9). Redigerarna på Svenskan tycker tydligen att TCO, som har en ordförande som varit socialdemokratisk statssekreterare, är "höger". Detsamma gäller Saco vars ordförande och chefekonom båda har sin bakgrund i det socialdemokratiska kanslihuset. Och SN:s chefekonom Stefan Fölster, barnbarn till socialisterna Gunnar och Alva Myrdal, är också "höger" trots att SN gjorde en våldsam vänstervurpa just när Stefan blivit varm i kläderna. Denna olycka kostade VD Ebba Lindsö livet.. förlåt jobbet.

Men sådan är den massmediala dramaturgin också på högerns flaggskepp Svenska Dagbladet. Det är tur att tidningen har en politisk chefredaktör med en inre kompass utan missvisning. Läs hans ampra kritik mot mesigheterna i skattepolitiken idag: PJ Anders Linders blogg (25/9).

Några axplock: Stefan Fölster: - Alliansens skatteuppgörelse är inte särskilt ambitiös. Sänkningarna är blygsamma jämfört med vad socialdemokraterna i Tyskland har gjort.

Gunnar Wetterberg, Saco: - Med fler tekniskt kvalificerade civilingenjörer skapas det fler jobb åt lagerarbetare och metallare. Borgarna lurar sig själva. Ett förslag för att hitta fler väljare.

Sture Nordh, Tco: - Det måste finnas mer incitament för personer med högre inkomst att kompetensutveckla sig och ta ansvar.

Alla tre organisationerna är besvikna på att borgarna inte vill sänka (!) värnskatten. [Har inte Torbjörn Nilsson, SvD, fått något om bakfoten här? Inte vill väl någon bara sänka den futtiga skatten på 5 procent? Menar de inte statsskatten på 20 procent?]

P J Anders Linder: - Ibland viftas statsskatten undan med att den bara skulle drabba höginkomsttagare. Det är helt fel. Man börjar betala statsskatt vid en månadslön på ca 26 000 kronor. Medianlönen för gymnasielärare var förra året ca 25 800 kronor. Höginkomsttagare? Rika?

Karin Pilsäter, fp, tycker att kritiken är orättvis eftersom fp fick ge sig på den punkten (värnskatten) i Bankeryd. [Jovisst, men kritiken riktar sig mot alla fyra partiernas gemensamma förslag och då är den rimligen välriktad och rättvis.]

Moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin tar till ett direkt nödargument för att försvara Alliansen:

- Även de som tjänar över 300 000 kr får sänkt skatt med en borgerlig regering. [Det är en ofrånkomlig effekt för att de inte skall få höjd marginalskatt. Men pengarna är bortkastade eftersom de inte ger några dynamiska effekter i form av ökat arbetsutbud, vilja till förkovran och befordran och liknande pga att marginalskatten inte sänks.]

Se också kommentar av Thomas Gür i SvD (24/9) om borgerlighetens leda där han argumenterar för platt skatt:

- Proportionell beskattning av alla inkomster ger ökat välstånd genom större arbetsutbud, högre tillväxt, avsevärt mindre skattebyråkrati och högre produktivitet. Den tid som medborgarna använder till att undkomma skatt läggs i stället på arbete, eftersom högre inkomster inte beskattas med en högre andel skatt. (Thomas Gür)

Nu börjar debatten om att avskaffa statsskatten komma igång trots Alliansens räddhågsna attityd. Att komma till makten genom socialistisk skattepolitik kan måhända leda till en plats vid köttgrytorna. Men varför skall vi rösta fram borgerlig socialism? Bara för att unna andra personer att sitta i kanslihuset och driva en liknande politik som idag? Nej, tack! Det är Alliansens plikt att både driva och övertyga om borgerlig politik. Är det inte fusk att vinna valet den enkla vägen? Nog finns det kompetens inom de borgerliga partierna att övertyga tillräckligt många väljare om en alternativ politik . Men finns orken?

Nu gäller det att trycka på för att platt skatt successivt skall införas också i Sverige. Pessimisterna kan ha haft fel.

Vad är platt skatt? 26/4
Forts Skattebetalarnas seminarium 25/1-06

Oklart jobbavdrag från Alliansen

Den förklaring som Alliansen ger i två artiklar i DN är otillräcklig. För att den nödtorftigt skall gå ihop måste man förutsätta att nuvarande grundavdrag avskaffas. Men det står inte i partiledarnas artikel. Dessutom finns andra oklarheter.

Se även: Jobbavdrag - vad är det? och Behövs verkligen jobbavdrag?

Igår skrev de fyra partiledarna i Alliansen en artikel om sin skattereform på DN-debatt (22/9). Den påstods klargöra hur jobbavdraget skulle påverka vanliga människors plånböcker. Men beskeden är motsägelsefulla och oklara. Det blev inte bättre idag när DN (23/9) har en i övrigt okommenterad tabell för hur skattesänkningarna skall verka i steg 1 och efter steg 2. En första svårighet är att förslaget i steg 1 består av två olika avdrag.

Det förefaller som om Alliansen vill höja dagens grundavdrag på normalt minst 16 600 kronor till 30 000 kr för alla, men bara för arbetsinkomster. Det betyder att dagens variabla grundavdrag rimligen måste avskaffas för löntagarna. Detta ger nu upp till 28 800 i skattefri inkomstdel upp till en lön på 123 000 kr/år. Denna oklarhet medför att fortsättningen blir svårförståelig.

Själva jobbavdraget i renodlad form borde inte blandas ihop med det nämnda "grundavdraget". Arbetsavdraget skall bli motsvarande 20 procent av arbetsinkomsten mellan 30 000 kr och drygt 100 000 kr. Det betyder rimligen att skattesänkningen i kronor skall upphöra vid drygt 100 000 kr. Men partiledarna skriver "Genom vår konstruktion av arbetsavdraget sjunker marginalskatterna för inkomster mellan 120 000 och 300 000 med omkring 3 procentenheter." Det är en omöjlighet om jobbavdraget uppnått sitt maximum. Men om vi frångår förutsättningen "vår konstruktion" skulle man kunna ana att det är på grund av avskaffandet av det nuvarande variabla grundavdraget som det blir en sänkning av marginalskatten. Men det står inte i partiledarnas artikel!

Skall man tala om marginalskattesänkning är det i princip fråga om 6,6 procents marginalskattesänkning i intervallet 30 000 - dr100 000 kr (bortsett från effekter av ett ev avskaffande av dagens variabla grundavdrag). Detta kommer sig av att man slipper betala kommunalskatt på 2o procent av inkomsten - dvs 0,328 x 20 = 6,56 %. Men hur kan det bli en marginalskatteminskning med 3 procent mellan 120' och 300' kr/år? Det måste vara en följd av att dagens grundavdrag faktiskt avskaffas, vilket inte nämns i artikeln.

Enligt dagens tabell i DN finns det nio intervall där skattesänkningen är olika stor, men tydligen konstant inom intervallen! Det strider helt mot tanken på att ha ett jobbavdrag som står i proportion till inkomsten under infasningen. Efter denna skall avdraget vara konstant och det inträffar enligt tabellen från inkomster på 397 301 kr och uppåt. Var det inte drygt 100 000 kr som var maximum för jobbavdraget?

Förklaringen till detta måste bygga på att dagens variabla grundavdrag trappas ner i intervallet 123 000 - 294 000 kr/år (från 28 800 till 11 600 kr). Om det byts ut mot ett konstant grundavdrag på 30 000 kr kommer marginalskatten att sjunka drygt 3 procent i detta intervall. Men varför sjunker skatten ytterligare (med 800 kr) i intervallet 282' - 397'? Här finns ytterligare oförklarade komponenter eller felräkningar.

Slutligen uppstår ett onödigt problem med bidragen till kommmunerna. Eftersom jobbavdraget är ett avdrag från underlaget för den kommunala beskattningen måste kommunerna kompenseras för skattebortfallet av staten. Bättre hade varit att utforma jobbavdraget som en skatterduktion som staten direkt får betala.

Calmfors vill kombinera med stimulanspolitik

Professor Lars Calmfors menar nu att hans förslag till att öka arbetsutbudet måste kombineras med en stimulans av efterfrågan för att strukturarbetslösheten skall kunna minskas. Det är en principiellt ny syn än den som framkom i en intervju i DN för 2 veckor sedan.

Igår kväll hade Nationalekonomiska föreningen sitt traditionella möte där finansministern redogjorde för budgeten. Ett kortare referat på nätet finns i SvD idag (22/9) och en längre version i papperstidningen. Pär Nuder gjorde en kort presentation av åtgärderna i budgeten. Inbjudna kommentatorer var professorerna Lars Calmfors och Sven-Olof Lodin.

Calmfors menade att tonvikten är för starkt lagd vid den konjunkturella arbetslösheten. Mot detta opponerade Nuder med att hävda att plusjobben var till för de långtidsarbetslösa. [Eftersom Calmfors hade definierat arbetslösheten från allt mellan sex och 20 procent kan 20 000 plusjobb knappast ge några betydande effekter mot strukturarbetslösheten.]

För att komma åt den stora strukturella arbetslösheten menade Calmfors att man måste göra förändrar i arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknadspolitiken, lönebildningen och skattesystemet. Det gick ut på lägre bidrag, lägre löner före skatt, förvärvsavdrag och liknande. Däremot trodde han inte att a-kassan skulle behöva sänkas till mindre än 50 procent efter 300 dagar, som Alliansen föreslagit. Han har uttryckt liknande uppfattningar i en intervju i DN 7/9 med Johan Schück.

Därför ställde jag frågan hur Lars Calmfors kunde tänka sig att den strukturella arbetslösheten skulle minska genom att öka utbudet av arbetskraft. Var han möjligen anhängare av 'Says lag', att utbudet skapar sin egen efterfrågan, formulerad 1803?

Detta fick professorn att för det första framhålla att 'Says lag' bara verkar på längre sikt. För det andra var han helt på det klara med att åtgärder mot den strukturella arbetslösheten måste kombineras med en ökning av den totala efterfrågan. Det kan vara fråga om både penningpolitik och finanspolitik. Och om räntan är låg måste en finanspoltisk stimulans vidtas.

Efteråt frågade jag Calmfors hur han såg på DN-intervjun mot bakgrund av vad han just sagt på Handelshögskolan. Han menade att när man inte skriver själv är det lätt hänt att allt inte kommer med. Min slutsats av detta är att DN-intervjun gav en missvisande bild av vad Calmfors egentligen tyckte. Detta återfaller på Johan Schück, som kanske inte fann det "lämpligt" att ställa frågor om stimulanspolitik som går stick i stäv med Alliansens solidariserande med en järnhård finanspolitik baserad på gamle Say.

Nu borde någon pigg journalist försöka bringa klarhet i om det räcker med att öka arbetsutbudet med åtgärder som Calmfors räknade upp i DN 7/9 under rubriken "A-kassenivån stoppar jobb" och som till stor del anslöt till Alliansens syn. Eller är det så att dessa åtgärder också måste kombineras med andra åtgärder och då i synnerhet sådana som ökar den totala efterfrågan såsom Calmfors ansåg igår?

Se vidare mitt program för att stimulera fram jobb 16/6->
Finanspolitisk stimulans förordas av prof Lundborg

Budgeten är konstgjord andning

Den nya jobbsatsningen betyder bara att det inte blir sämre. Den lilla sänkningen av den öppna arbetslösheten nästa år beror på AMS-åtgärder. När tjänstesektorn gick i stå 2001 borde motåtgärder ha vidtagits. För att så inte skedde borde regeringen kritiseras för.

Regeringens budgetproposition innehåller en intressant bakgrundsbeskrivning till varför det ser så illa ut idag på arbetsmarknaden. Här framgår det att tjänstekonsumtionen har stagnerat sedan början av 2000-talet. Men någon hänsyn till detta tar regeringen inte i sina förslag till hur fler jobb skall skapas eller stimuleras. Det beror främst på att resultat skall kunna redovisas före valet om ett år.

Vissa resultat kommer att kunna redovisas men enligt finansdepartementets egna beräkningar kommer de att ligga en god bit under målen. Antalet sysselsatta kommer att öka med 1,3 procent. Men eftersom fler kommer ut på arbetsmarknaden kommer den reguljära sysselsättningsgraden, som i år ligger på 76,6 procent, också år 2006 att ligga på 76,6 procent. Målet är 80 procent.

Det stora misslyckandet består i den blygsamma minskningen av antalet arbetslösa. I år förutses den öppna arbetslösheten bli 5,9 procent (enl ny def) - lika mycket som förra året. Nästa år kommer arbetslösheten att sjunka till 4,8 procent. Målet är 4,5 procent (enl ny def). Orsaken till minskningen är i allt väsentligt en ökning av de arbetsmarknadspolitiska programmen med 0,9 procentenheter (från 2,7 till 3,6 eller 43' pers). Av hela förbättringen av den öppna arbetslösheten på 1,1 p e är 0,9 p e konstgjord andning. (Källa: bil 2, s 42)

Den stora jobbsatsningen på 55 000 personer i offentlig sektor som regeringen går ut med, räcker i stort enbart till för att läget inte skall försämras. Att arbetslösheten sjunker beror på den ytterligare satsning på AMS-platser som också vidtas. Detta visar att det är betydligt radikalare åtgärder som behöver vidtas.

Som jag tidigare har argumenterat behövs en satsning på den privata tjänstesektorn. Den kan komma igång relativt snabbt och riskerar inte att möta utländsk konkurrens som importkonkurrerande varutillverkning gör. Ökad export, som många traditionalister drömmer om, är något som det tar årtionden att stimulera fram.

Nu visar finansdepartementet ett diagram (bil 2, s 58n) som illustrerar hushållens köp av varor resp tjänster. Under början av 1990-talet ökade tjänstekonsumtionen något snabbare än varukonsumtionen. Därefter kom en period där ökningen gick parallellt. Men sedan slutet av år 2000 har tjänstekonsumtionen stannat av. Finansdepartementet skriver:

"En faktor som sannolikt spelat in är att varukonsumtionen stimulerats av en internationell prispress på varor medan motsvarande prissänkningar inte skettinom tjänstesektorn."

Samtidigt ökade hushållens sparande kraftigt. Dessa två faktorer har uppenbarligen bidragit till att tjänstesektorn och sysselsättningen utvecklats oförmånligt sedan dess. Något borde ha gjorts för flera år sedan för tjänstesektorn i syfte att undvika att hamna i dagens tryckta sysselsättningsläge. Det är något som oppositionen borde klandra regeringen för.

Lars Calmfors förordar kombination av utbudsökande och efterfrågestimulerande åtgärder

Vill SvD avskaffa statsskatten?

Både SvD och DN är kritiska mot den progressiva skatten. Men resonemangen bygger på pragmatiska och inte ideologiska argument. Stimulans av flit, förkovran och företagsamhet är väl bra, men de samhällsfilosofiska motiveringarna grundade på utilitarism och Rawls´ teori om rättvisa måste också diskuteras.

Nu har Svenska Dagbladet (18/9) skärpt till sig i sin argumentering mot båda delarna av den progressiva skatten: "värnskatten" och den ordinarie statsskatten. I princip betalar de flesta 32,5 procent i skatt genom kommunalskatten (bortsett från effekter från grundavdrag och egenavgifter). Men 1,2 miljoner personer betalar dessutom 20 procents extra skatt på inkomstdelar över 26 000 kr/mån. Därtill kommer 350 000 personer som dessutom betalar 25 procents skatt på inkomstdelar över 38 800 kr/mån.

Den statliga inkomstskatten är vapnet nummer ett i att hålla tillbaka medelklassens inkomster, skriver PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida. En tredjedel av de heltidsarbetande ligger ovanför den nedre brytpunkten på 26 000 kr/m. Det är inte fråga om några höginkomsttagare, enligt SvD. Jag kan tillägga att gränsen går endast 1 000 kronor under genomsnittsinkomsten för heltidsarbetande på 27 000 kr/m. Mer än 70 procent av alla civilingenjörer, arkitekter, läkare och universitetslärare betalar statsskatt, enligt SvD.

En tiondel av de heltidsarbetande betalar "värnskatt" och tjänar alltså mer än 38 800 kr/m, enl SvD. Det är drygt 200 000 personer av de 2,119 milj personer som är heltidsarbetande. Statsskatterna är alltså i stor utsträckning en skatt på heltidsarbetande. Enligt SCB är antalet deltidsarbetande faktiskt fler: 2,340 milj personer. Det blir alltså 52 procent av de förvärvsarbetande.

Sverige har den mest utjämnade inkomstfördelningen i världen. En stor del av löneskillnaderna i Sverige beror dessutom på skillnader i arbetstid. Statsskatten bidrar till denna utjämning utan någon saklig motivering - marginalsktten är i år som högst 57,8 procent. Konsekvensen blir att medelklassen har svårt att spara ihop till ett kapital som kan användas för att starta nya företag. Detta kan vara en av förklaringarna till det begränsade småföretagandet i Sverige jämfört med andra länder.

Nu sänker andra länder de högsta marginalskatterna. I Frankrike från 48 till 40 procent, Tyskland från 42 till 39 procent och där diskuteras "platt skatt" inom oppositionen. Högsta skatt i England är 40 procent, i Irland 42, och i Italien 46 procent. SvD pekar också på reformländerna i öst med ännu lägre skatter.

I Sverige bedriver regeringen klasskamp. Det måste bli ändring på det, avslutar Linder. Betyder det att SvD vill avskaffa statsskatten och införa "platt skatt"? Eller skall detta krav bara drivas av Dagens Nyheter?

Om det är så att socialdemokratins klasskamp skall motverkas kunde man tycka att inte bara pragmatiska argument skall användas - dvs att nyföretagandet stimuleras, flit och förkovran frigörs samt att man sänker i utlandet.

Vad som också behövs i dagens gråpragmatiska politiska debatt är en ideologisk opposition mot de progressiva skatterna. Dra fram att dessa ursprungligen motiverades med utilitarismen, som idag är en omstridd och alltmer svårförsvarbar moralfilosofi.

Denna lära har de senaste decennierna utsatts för avgörande kritik från den nya rättviseteori som lanserades av John Rawls 1971. Hur många känner till detta? I Sverige har opponenterna nästan enbart gått till strid med hjälp av Robert Nozicks "berättigandeteori", som är betydligt mer svårförsvarad.

Vilken blir den praktiska konsekvensen för skatterna av Rawls´ teori att man främst skall prioritera de sämst ställda? Själv trodde Rawls att det skulle räcka med att ha proportionell skatt. Men han härledde inte något resonemang som konkret visade detta.

Det är dags för en ny ideologisk debatt om skatter och välfärd.

Bort med statsskatten 25/9

Orättvisan mot bilisterna

Bilismen betalar 76 mdr kr i skatt men bara 20 proc går till vägarna. Även om stora kostnader läggs på buller och trängselmotverkan samt 8 mdr på trafikförsäkringarna skulle orättvisan kvarstå. Koldioxidutsläppen motverkas mycket effektivare genom stopp för skogsbränder.

Igår läste jag en liten notis i DI om det fantastiska förhållandet mellan skatterna på bilismen och vad som går tillbaka till investeringar och underhåll av vägarna. Av 76 miljarder kronor i skatteintäkter återgår en femtedel (ca 15 mdr kr) till vägarna, enligt ett pressmeddelande från branschorganisationen Bil Sweden (Bilindustriföreningen). Där publiceras några faktauppgifter från den nyligen utgivna årsboken, som kostar 325 kronor att beställa. Innehållet finns inte på deras webbsajt.

Vi som inte kan bränna av 325 kronor för att få tillgång till bakgrunden till dessa beräkningar kan bara ana hur argumenteringen är upplagd. Jag råkar veta ungefär hur man kommer fram till denna fantastiska relation och kan därför dra slutsatsen att det är fråga om en grotesk orättvisa mot bilisterna. Men de som har fördomar mot bilismen kommer knappast att låta sig övertygas. Har Bilindustriföreningen inget hum om hur man bedriver opinionsbildning för bilisternas sak? Varför sätta prohibitiva priser på sina egna resonemang? Vill den rika bilindustrin inte hjälpa de orättvist behandlade bilisterna att argumentera för sin sak?

Den som råkar veta att det finns en websajt som heter Bilfront kan där inhämta uppgifterna från förra året. Skatterna beräknas totalt uppgå till 74 miljarder kronor. De fördelar sig på nedanstående delposter (i energiskatten ingår koldioxidskatten):

• Energiskatt på bensin 27,4 mdr kr
• Fordonsskatt 7,8 mdr kr
• Vägavgift tunga fordon 0,6 mdr kr
• Energiskatt och koldioxidskatt på diesel 8,0 mdr kr
• Moms på bensin och diesel 9,0 mdr kr
• Moms på nya och beg bilar 10,5 mdr kr
• Moms på reparationer och service 4,0 mdr kr
• Inkomstskatt och arbetsgivaravgifter på tjänstebilar 6,5 mdr kr

Summa skatter 73,8 mdr kr

Är det då inte en orättvisa att staten drar in fem gånger så mycket från bilismen än som går tillbaka till vägarna? De som är emot bilismen brukar använda sig av fyra argument för att bilismen skall hållas tillbaka genom en straffbeskattning: växthuseffekten, olyckorna, trängsel och buller.

Växthuseffekten är en global företeelse. Därför finns det möjligheter att minska koldioxidutsläppen där det är billigast vilket var uppmaningen redan vid klimatmötet i Rio i början av 1990-talet. Är då åtgärder mot den svenska bilismen det billigaste sättet att minska utsläppen? Nej, det är istället att förhindra avskogning (t ex skogsbränder) och att återplantera skog. Kostnaden för detta är bara några procent per kilo icke utsläppt kol jämfört med åtgärder mot den svenska bilismen.

Det är faktiskt så att avskogning står för tre gånger så stora utsläpp av koldioxid som alla världens bilar (de svarar i sin tur för en tiondel av världens koldioxidutsläpp). Sveriges bilbestånd utgör 0,8 procent av världens. När skogbränderna härjade på Sumatra i somras var det ingen som talade om växthuseffekten. I svenska media rapporterades bara om olägenheterna av röken på gatorna i Jakarta.

Olyckorna skall rimligen betalas av bilisterna för att det skall vara rättvist. De materiella skadorna betalas idag av bilisternas försäkringar och sjukvården betalas av de bilister som betalar landstingsskatt på sina inkomster. Kvar blir en liten kategori låginkomsttagare vilkas landstingsskatt inte räcker för att bekosta genomsnittlig sjukvård. Och kvar blir studerande, hemmamakar, socialbidragstagare och ev andra utan inkomster. Dessa grupper, när de också är bilägare, betalar inte sin andel av den sjukvård som bilisterna orsakar.

Argumentet att bilisterna inte betalar olyckorna är därför svagt. Det borde istället formuleras som att icke-bilister behandlas orättvist eftersom de betalar något högre landsstingsskatt än de borde om enbart bilisterna hade bekostat olyckorna. Därför är det befogat att sänka landstingsskatten (den är ca 144 mdr) med 8 mdr kr och lägga denna kostnad på bilisternas försäkringar. Däremot är det inte befogat att göra som Alliansen föreslår, nämligen att sänka skatten för förvärvsarbetande låg- och medelinkomsttagare istället för landstingsskatten.

Trängsel som orakas av bilisterna på deras egna vägar är något som man anser att bilisterna skall betala extra hög bensinskatt för. Resonemanget är ologiskt. Dessutom orsakas en hel del trängsel av att det har byggts för litet vägar - i synnerhet i jämförelse med de skattebelopp som bilisterna ställt till förfogande för vägbyggen. Den trängsel som ändå återstår kan man teoretiskt komma åt med en trängselavgift - hög bensinskatt i hela landet hjälper inte mot trängsel i Stockholms innerstad. Vi får se vad som blir resultatet av stockholmsförsöket.

Buller är något som andra än bilisterna lider av. Men att ha en extra hög bensinskatt så att inkomstskatten kan vara lägre för alla hjälper inte dem som verkligen lider av buller. Det är orättvist att de som inte lider av buller får en liten ekonomisk kompensation av bilisterna. Fler vägar måste därför sänkas ner eller göras om till tunnlar eller åtminstone förses med bullerskydd. Det blir dyrt men de stora resurser bilismen ställer till förfogande räcker uppenbarligen mer än väl.

Slutsatsen blir att även om det skulle satsas betydligt mera på bullerskydd, trängselförebyggande och en skatteväxling mellan landstingsskatt och trafikförsäkringar skulle bilismen vara orättvist hårt beskattad. Detta kan inte motiveras med växthuseffekten eftersom det finns betydligt billigare åtgärder för att minska koldioxidutsläppen än att skattevägen minska bilåkandet.

Behövs verkligen jobbavdrag?

För att minska den strukturella arbetslösheten i högkonjunkturer kan ett jobbavdrag längst ner vara motiverat. Men för att minska bidragsfusket är det inte nödvändigt. De verkliga motiven kan istället vara utjämning och partitaktik.

Ett jobbavdrag (skattereduktion för förvärvsarbetande) främst för låginkomsttagare kan ha tre olika syften:

1. Sänka den strukturella arbetslösheten för lågproduktiva
2. Minska benägenheten att överutnyttja bidragssystemen
3. Öka omfördelningen till förmån för låginkomsttagare

1. Ett fenomen som blivit allt vanligare i industriländerna är den strukturella arbetslösheten. Även vid god aktivitet i ekonomin med stark efterfrågan på arbetskraft kvarstår en rest av arbetslösa som har mycket svårt att hitta nytt arbete. Det beror på att det numera finns ganska få arbeten som inte kräver personer med ganska hög arbetsproduktivitet. Orsaken är att mekanisering och datorisering samt kostnadspress slagit ut en mängd sådana arbeten - exempelvis tempo-arbeten inom industrin, kassaarbete inom handeln, maskinskrivning inom kontorsektorn samt biträdesjobb inom den offentliga sektorn.

Antalet kvarvarande jobb som vaktmästare, kontorsbiträde, kassör, diskplockare eller sjukvårdsbiträde är inte tillräckliga i antal för att kunna suga upp den kategori arbetslösa som inte kan eller vill skaffa sig mera djupgående kvalifikationer. Därför kvarstår en grupp långtidsarbetslösa även i en riktig högkonjunktur som endast långsamt omsätts när något av de relativt få kvarvarande jobben av ovannämnda typ blir ledigt. För att denna grupp skall kunna reduceras måste nya lågproduktiva jobb stimuleras fram.

Dessa jobb kommer inte automatiskt fram med nuvarande lönestruktur eftersom det inte anses gå att leva på alltför låg lön, vilket istället leder till långvarigt bidragsberoende. För att möjliggöra arbeten som bara blir lönsamma vid en mycket låg lönekostnad kan staten gå emellan med lönesubventioner, Samhall eller skatteavdrag. Ett generellt sådant skatteavdrag är då ett jobbavdrag för låginkomsttagare, som blir billigare för statskassan än ett höjt grundavdrag. Genom en utfasning redan för medelinkomsttagare skulle det kunna bli ännu mindre kostsamt för statskassan. Nackdelen är dock att marginalskatten ökar vid utfasningen.

En helt annan modell är att definiera ett antal jobb som berättigar till en statlig lönesubvention. Om det i utgångsläget inte finns relativt många sådana jobb kommer detta sätt att stimulera fram lågproduktiva jobb att bli billigare för statskassan än ett mera generellt jobbavdrag.

2. Ett generellt jobbavdrag kan också motverka bidragsmissbruket. Omkring hälften av dem som har a-kassa och mer än 2/3 av dem med sjukpenning skulle vinna mindre än 10 procent ekononomiskt om de skulle ta ett jobb (enl uppg på m:s webbsajt). Implicit antas det att bidragstagare enkelt kan fortsätta med bidrag om det inte är tillräckligt lönsamt att arbeta. Kontroll och övervakning eller arbetsmoral antas vara mindre betydelsefulla. Inte heller överväger man att förklaringen till bidragstagandet är svårigheterna på arbetsmarknaden - främst bristen på jobb och trygghetsdiskrimineringen av dem som byter arbete ("sist in först ut").

För att minska bidragsfusk och överutnyttjande borde ökad kontroll och minskade förmåner vara betydligt effektivare metoder än ett trubbigt och dyrbart jobbavdrag. Den stora kostnaden för jobbavdraget ligger ju i skattereduktionen för personer som redan arbetar.

3. En skattesänkning för låg- och medelinkomsttagare kan vara motiverad av ideologiska skäl eller partitaktiska skäl. Dessa kan döljas genom att den officiella motiveringen drivs enligt punkt 2. Traditionell egalitär fördelningspolitik går ut på att ge den nedre delen av löneskalan lättnader genom försämringar för den övre delen. Man kan mera konkret anse att låginkomsttagare har behov av att tjäna mer pengar trots den höga levnadsstandarden i Sverige. Genom att ge skattesänkningar på de högavlönades bekostnad kan en större andel resurser styras till den undre halvan.

Politikerna behöver emellertid inte nödvändigtvis själva vara övertygade om det moraliskt berättigade i ekonomisk utjämning. Det är av partitaktiska skäl ofta lukrativt att utlova förmåner till den nedre delen av löneskalan där majoriteten finns (om gränsen går vid medellönen). För en icke-socialistisk allians är det dock mindre taktiskt lämpligt att tala om utjämning eftersom denna term förknippas med socialism. Därför blir det attraktivt att kunna vädja till majoritetens egoistiska intresse med någon annan motivering. Denna motivering tillhandahålls genom resonemanget om jobbavdrag med det föregivna syftet att det skall bli lönsamt att arbeta. (Opinionsundersökningarna tyder hittills på att detta är framgångsrikt.)
---
Slutsatsen blir därför att förslagen om ett jobbavdrag inte är sakligt tillräckligt väl underbyggda - framförallt är det ett dyrbart sätt att uppnå osäkra effekter. Inte ens för att åstadkomma den begränsade effekten att minska strukturarbetslösheten är det säkert att ett arbetsavdrag är den bästa metoden.

Erfarenheter från andra länder (främst USA) visar visserligen att ett system med s k EITC (Earned Income Tax Credit) har fått positiva effekter på arbetsutbudet - främst för ensamstående mödrar. Men dessa är betydligt mer begränsade än det av Alliansen föreslagna jobbavdraget. Det finns också undersökningar som visar att en "bortre parentes" i a-kassan leder till intensifierad jobbsökningsaktivitet vid slutet av perioden. Detta kan dock inte alls motivera ett jobbavdrag och för övrigt förutsätter denna åtgärd att det finns tillräckligt många jobb att söka.

Jobbavdrag - vad är det?

En lika stor skattereduktion för förvärvsarbetande är tänkt att göra förvärvsarbete mer lönsamt än bidrag. Genom en infasning kan marginalskatten också sänkas. Men en utfasning för högre inkomster höjer marginalskatten.

Alliansen föreslår att ett jobbavdrag, som sänker skatterna med 37 mdr kr, införs i början på nästa mandatperiod. Det är riktat till låg- och medelinkomsttagarna och skall göra det mer lönsamt att arbeta jämfört med att lyfta bidrag. Hur det i detalj ser ut redovisas inte.

I princip är ett arbetsavdrag eller jobbavdrag en skattereduktion som är lika stor för alla. Det skiljer sig alltså från ett förvärvsavdrag, som reducerar den taxerade inkomsten, vilket innebär att de med högre marginalskatt får en större skatteminskning eftersom de slipper betala en del av den högre marginalskatten. Tanken med ett jobbavdrag är att enbart de som arbetar (tillräckligt mycket) skall få detta avdrag från skatten. Det medför att de som har pension eller beskattade bidrag inte får någon skattelättnad.

För att inte skattereduktionen skall bli oproportionerligt stor när skatten är låg vid låga inkomster brukar man arbeta med ett infasningsintervall där skattereduktionen stiger räknat i kronor när inkomsten stiger. När intervallet är slut uppnås den maximala skattereduktionen i kronor. Den blir därefter naturligtvis allt mindre i procent av ytterligare stigande inkomster.

En extra fördel med ett infasningsintervall är att marginalskatten sjunker för dem som redan arbetar. Det kan stimulera dem att gå upp från kort deltid till lång deltid eller liknande. Konstruktionen kan exempelvis vara att alla får minska sitt ordinarie skattebelopp med ett belopp som motsvarar fem procent av inkomsten före skatt. Då sjunker marginalskatten med fem procent. Om infasningsintervallet tar slut vid 240 000 kr/år betyder detta att jobbavdraget högst kan bli 5 procent av denna lön, eller 12 000 krononor. Det betyder också att de flesta heltidsarbetande inte får sänkt marginalskatt - bara sänkt skatt med 1 000 kr/mån för att de arbetar.

Eftersom det av politiskt opportuna skäl är motiverat att vädja till låg- och medelinkomsttagare kommer infasningsintervallet sannolikt att sättas förhållandevis lågt. Om problemet med bidragsberoende är mindre i högre inkomstintervall kommer jobbavdraget att vara samhällsekonomiskt bortkastat: det ger varken lägre marginalskatt eller större arbetsincitament i förhållande till bidrag. Lockelsen för opportunistiska politiker är då att fasa ut jobbavdraget för den övre halvan av löneskalan.

Detta utnyttjas också av dem som vill bedriva konventionell fördelningspolitik (gynna den nedre halvan på den övre halvans bekostnad). Sålunda har LO angripit tidigare förslag till jobbavdrag med att skattesänkningen i kronor är större för den övre halvan än för den nedre (vilket är en följd av infasningen och nivån för intervallslutet).

Om skattereduktionen skulle fasas ut för högre inkomster inträffar en ofrånkomlig effekt: marginalskatten stiger. Tänkbart är att den högsta marginalskatten, som genom värnskatten i år är 57,8 procent, skulle kunna bli 5 procentenheter högre eller 62,8 procent. Det liknar konsekvenserna av förslagen från vänsterpartiet där värnskatten skulle höjas till 10 procent.

Slutligen kan diskuteras huruvida det sakliga motivet för ett arbetsavdrag är tillräckligt väl underbyggt. Men det kanske är fråga om skenmotiveringar för att Alliansen skall kunna vända sig till nya väljargrupper i den nedre delen av löneskalan?

Behövs jobbavdrag?

Fi:s sextimmarsdag ger 12 kr i höjd kommunalskatt

En arbetstidsförkortning med 25 procent leder till att 33 procent fler eller 400 000 personer måste anställas i den offentliga sektorn. Det kostar idag 160 miljarder kronor och motsvarar 12 kr i kommunalskatt. För den som tjänar 25 000 kr/år blir det 36 000 kr i skattehöjning eller en standardsänkning med 18 procent.

Nu har Feministiskt initiativ preciserat en rad sakfrågor som partiet skall gå till val på. En del av dem är helt orealistiska såsom månggifte och namnanarki. Men lagstiftning om sex timmars arbetsdag är något som ett parti som kanske är tungan på vågen kan genomdriva. Därför är det viktigt att folk har klart för sig vad ett sådant krav innebär.

Fi har som första förutsättning krävt bibehållen lön. Det är ett krav som är mycket svårare att förverkliga än det faktiska genomförandet som i den offentliga sektorn "bara" leder till kraftiga skattehöjningar. Lönekravet riskerar att i praktiken döljas av andra effekter som medför att lönerna sänks eller i varje fall inte stiger lika mycket som de skulle ha gjort utan sextimmarsdag.

Att sextimmarsdag leder till skattehöjningar är en effekt som inte har uppmärksammats särskilt mycket i den tidigare debatten om arbetstidsförkortning. Vad är det då som orsakar skattehöjningar ovanpå den ofrånkomliga löneförlusten? Det är den offentliga sektorns tjänsteproduktion, som inte går att effektivisera enligt företrädarna för denna sektor. Om det hade varit möjligt att effektivisera skulle man ju redan gjort det. Betrakta följande räkneexempel:

Den offentliga sektorns "verksamhet" (inte transfereringar) motsvarar ca 30 procent av alla sysselsatta och ungefär lika stor del av BNP. En övergång från 40 till 30 timmars arbetsvecka (6-timmarsdag) betyder att 25 procent av alla arbetstimmar faller bort. Eftersom dessa timmar måste utföras - av sjuksköterskor, lärare, vårdare, poliser, administratörer osv - måste ytterligare personer anställas i den offentliga sektorn. Eftersom dessa också skall arbeta 30 timmar måste 33 procent fler anställas för att samma antal timmar som tidigare skall kunna utföras.

Lågt räknat kostar en offentligt anställd idag 400 000 kronor per år inklusive arbetsgivaravgifter. Om vi skall öka antalet med 33 procent blir det drygt 400 000 personer vilket kostar 160 mdr kr som skall tas in genom skattehöjningar. Det betyder att skattetrycket måste höjas från 50 till 56 procent av BNP.

Vi kan också översätta 160 miljarder till kommunalskatt. Med dagens 32,4 procents kommunalskatt tar man in 440 mdr kr. För att få in minst 160 mdr kr ytterligare måste skatten höjas 12 kronor - från 32,4 till 44,4 kronor i kommunalskatt per intjänad hundralapp.

En sådan skattehöjning går inte av för hackor. Den som tjänar 25 000 kr/m eller 300 000 om året har idag en lön på 203 600 kr/år efter skatt. Skall man då betala 12 procent ytterligare i skatt blir det 36 000 kr/år eller 3000 kr/m. Lönen efter skatt skulle sjunka med 17,7 procent!

Trots att jag inte har räknat med någon lönesänkning på grund av sextimmarsdagen kommer lönen efter skatt att sjunka med 18 procent genom den skattehöjning som arbetstidsförkortningen fordrar. Det är inget realistiskt krav som Feministiskt initiativ framför. Dra tillbaks det.

Jomen, kanske någon invänder, vi behöver inte höja skatterna så väldigt mycket om vi kan anställa folk som nu är arbetslösa i den offentlioga sektorn. Det är en tänkvärd invändning. Men i praktiken kommer en arbetstidsförkortning att införas först om ett antal år då 40-talisterna har gått i pension och antalet äldre ånyo ökar. Det kommer enligt befolkningsprognoserna att uppstå en demografiskt betingad ökad efterfrågan på arbetskraft som kan göra det svårt att samtidigt förkorta arbetstiden. Dessutom är det inte sagt att det går att ersätta alla kategorier anställda med arbetslösa. Det tar många år att utbilda och träna t ex en erfaren läkare som skall ersätta dem som Fi skall tvinga arbeta sextimmardag.

Så bör skatten sänkas för fler jobb

Det behövs en första skattesänkning för att starta den ekonomiska processen för fler jobb. Om tjänstemomsen på 49 mdr avskaffas räcker det med 180 000 nya jobb för att budgetsaldot skall förbli oförändrat. Utan denna början är alla andra åtgärder förgäves.

Länge väntade regeringen att utlandet skulle lösa Sveriges arbetslöshetsproblem. Tanken var att exporten skulle öka så mycket att de stora exportföretagen skulle behöva nyanställa. Varje procent som sysselsättningen då ökade skulle förstärka de offentliga finanserna med en bit över 10 miljarder kronor. Dessa pengar skulle sedan i sin tur kunna användas för skattesänkningar och på sikt fler offentligt anställda.

Men regeringens strategi misslyckades. Det blev inte brist på arbetskraft, som Göran Persson så hoppfullt ställde i utsikt vid förra årets tal i Björkvik i augusti. Produktiviteten i exportindustrin ökade så mycket att behovet av nyanställningar blev betydelselöst. Vad borde politikerna då göra?

Utgiftstaken begränsar möjligheterna att utan vidare öka de offentliga utgifterna för att åstadkomma fler jobb. Några ytterligare räntesänkningar är knappast möjliga. Men Sverige har 17 procent egentligt arbetslösa, det rör sig om 900 000 personer. Något måste göras. Det som återstår i arsenalen av jobbskapande åtgärder är huvudsakligen skattesänkningar.

Men även om sänkta skatter kan öka eferfrågan på arbetskraft måste politiken också se till att det finns arbetsgivare som är beredda att vidareförmedla denna efterfrågan genom nyanställningar. Därför behövs lättnader i skatter och regelsystem som har betydelse för småföretagens vilja att anställa. Det kan handla om slopandet av statsskatten och förmögenhetsskatten. Båda dessa genererar mer riskkapital till småföretagen. Platt skatt leder också till reducerade skattekilar, som stimulerar tjänstesektorn och dessutom till att de krångliga småföretagsreglerna (3:12) blir överflödiga.

Varför skall då småföretagen stimuleras att anställa? Svaret är att forskningen har visat att det är de mindre företagen som står för ökad sysselsättning i expansionsperioder, inte de större som man trodde tidigare.

De mindre företagen är också särskilt lämpade att sätta igång med tjänsteproduktion som snabbast leder till ökad sysselsättning. Det krävs inte några högteknologiska affärsidéer, som i sin tur kräver stora investeringar och exportkunnande för att lyckas. Den arbetskraft som nu går ledig består inte heller av experter på de arbetsuppgifter som kan ge exportframgångar så småningom. De arbetslösa kan däremot ofta ganska omgående göra nytta inom tjänstesektorn, som dessutom inte lika lätt som varutillverkningen kan konkurreras ut av import från de nya låglöneländerna.

Det kan ytterligare behövas skattesänkningar för att göra förvärvsarbete mera lönsamt än att lyfta bidrag. När den ökade efterfrågan på arbetskraft resulterar i lediga platser i konkreta företag får hela operationen inte stupa på att folk inte tycker det är lönt att ta de de nya jobben. Genom att sänka ersättningsnivåerna i bidragssystemen något kan effekten göras ännu tydligare samtidigt som man får in pengar till den skattesänkning som ett förvärvsavdrag innebär.

Starta med att avskaffa tjänstemomsen

Hela processen måste startas genom en skattesänkning som är riktad mot tjänstesektorn. Mitt förslag är att tjänstemomsen avskaffas. Den är ett relativt nytt påfund och Sverige har haft kroniskt hög arbetslöshet sedan den infördes 1991. Här borde de nationalekonomer som har datorsimulerade modeller av Sveriges ekonomi kunna göra en insats för att beräkna konsekvenserna av ett slopande av tjänstemomsen. Jag har bara kunnat göra en överslagsberäkning som utmynnar i att tjänstemomsen tar in 49 mdr kr (not).

Om vi utgår från att en procent fler sysselsatta tar in 12 mdr kr kommer drygt 4 procents sysselsättningsökning att generera en statlig saldoförbättring som är lika stor som bortfallet av tjänstemomsen. Det rör sig om ca 180 000 nya jobb. Det är väl inte otänkbart att det skulle bli effekten av en skattesänkning för tjänstesektorn kombinerad med underlättande åtgärder av andra slag?

I onsdagens TV-program 'Debatt' sänt från Gnosjö fick nationalekonomiprofessorn Bo Södersten mycket kort säga vad han trodde fordrades för nya jobb. Hans svar var en skattesänkning på 50 miljarder. Även Assar Lindbeck har ansett att ett underskott på 1-2 procent i form av skattesänkningar är motiverat. Det betyder ungefär 25 - 50 miljarder. Vitsen med denna politik är inte att finansiera reformer med hjälp av lån. Tanken är att effekterna skulle leda till att saldot blev oförändrat eller bättre under en konjunkturcykel.

Om vi däremot håller oss till konventionell visdom som säger att bokförda intäkter och utgifter under ett kalenderår alltid måste balansera kan politikerna inte sätta igång en sysselsättningsskapande politik som inte ger resultat inom ett år. Då är det lika bra att låta bli. I så fall måste man lita på att den år 1803 formulerade 'Says lag' gäller.

Denna "lag" brukar uttolkas som att "utbudet skapar sin egen efterfrågan" och har som första förutsättning att lönerna är möjliga att sänka precis som alla andra priser. Något bevis för att Says lag skulle fungera för att skapa sysselsättning på kort sikt har nationalekonomerna dessvärre inte kunnat prestera. Alliansens jobbskapande politik, som bygger på årlig bokföringsmässig balans, kan alltså inte teoretiskt bevisas. Men inte heller Nuders politik där han varnar för kortsiktiga underskott kan sägas vara teoretiskt förankrad.

Om inte skatterna sänks kommer alla andra åtgärder mot arbetslösheten att vara i stort sett förgäves. Nu är det nationalekonomerna som måste tala om hur den jobbskapande politiken fungerar.
_____
Not Till tjänstesektorn har jag räknat följand konsumtionsposter: utemåltider, hushållstjänster, bostadsreparationer, bostadstjänster, transporttjänster, resor, hotell, underhållning och teletjänster. De svarar för 19,8 procent av ett hushålls konsumtion vilket blir 245 mdr kr (av 1224 mdr) varav 20 procent är moms eller 49 mdr kr (2004).

Mer om mitt program med början 16/6
Min kommentar till statsbudgeten 20/9

Genusforskningen - en "übervetenskap"?

Ett problem i genusforskninen är kravet på lojalitet. Ett annat är kravet att andra forskare skall undeordna sig. Ett tredje är den otillförlitliga metodologin som bygger på postmodernistisk nihilism. Bilden av en auktoritär vetenskapsutövning framträder i en ny rapport.

Jag var på ett seminarium hos Timbro idag (8/9) där Susanna Hakelius Popova presenterade sin rapport om genusforskningen med titeln Viljan att flyta medströms - en granskning av svenska genusavhandlingar. Där studeras 10 av de senaste avhandlingarna inom svensk genusforskning. Det karaktäristiska för denna forskning är att vissa signalord (t ex könsmaktsordning) är styrande för framställningen. Dessa får varken definieras eller problematiseras. Mottagaren skall förstå och acceptera dessas innebörd på ett emotionellt plan utan att fordra någon förklaring.

Om någon ifrågasätter detta, som jag skulle vilja hävda, auktoritära sätt att bedriva vetenskap riskerar man, att istället för att få förklaringangar och konkreta argument som svar, att bli etiketterad med ett negativt laddat signalord såsom "antifeminist", "bombhögerfascist" eller "biologist". Detta sätt att framhäva signalord tycks nu räcka, enligt Popova, för att kunna utverka statliga anslag för projekt med lämpliga kombinationer av sådana kodord - trots att projekten i övrigt är konstruerade i bedrägliga syften för att lura till sig pengar.

Enligt myndighetsföreträdaren Anne-Marie Morhed, som på seminariet kommenterade rapporten, brottas genusforskningen med ett problem som sammanhänger med kravet på den lojalitet gentemot den rörelse som vill förändra maktordningen. Det är ett krav som kan få forskarna att bli tysta och ängsliga att framföra kritik mot rörelsens auktoriteter. Man måste kunna se skillnad på vetenskap och ideologi. Detta sagt av föreståndaren för 'Nationella sekretariatet för genusforskning'.

Genusforskningen skall genomsyra all annan forskning och myndighetsutövning enligt statsmakternas förordnande. Men den karaktäriseras förutom av det feministiska perspektivet av postmodernt tänkande i sin vetenskapssyn. Postmodernismen lämpar sig enligt min mening väl för dem som som inte har grundläggande vetenskapliga ambitioner. Här hänvisar jag till den händelse som går under beteckningen "Sokals bluff" (en naturvetare konstruerade en falsk artikel med de rätta signalorden och fick den antagen av en postmodernistisk tidskrift - ext länk).

Postmodernismen brukar vanligen förknippas med förnekandet av generella sanningar, sammanhängande tankesystem och rationalitetstro, skriver Popova. Det är fråga om en sorts nihilism. Sanningar är partiella och subjektiva och postmodernisten vill snarare upplösa vedertagna begrepp - eller "dekonstruera" dem - än precisera och analysera dem.

Denna postmodernistiska osakkunnighet irriterar ofta naturvetare och under seminariet kom en yttring av detta från en medicinsk forskare. Hon pekade särskilt på genusforskningens (eller "genaforskningen" [oegtl fem] som skall bli det politiskt korrekta uttrycket) anspråk att få prägla andra forskningsområden och frågade om denna skall bli någon sorts "übervetenskap".

Det är förståeligt att andra forskare uppreser sig mot auktoritära krav på underordning och särskilt mot bakgrund av genusforskningens bristfälliga metoder. Ett exempel på detta som är grundläggande pekar Popova på i form av genusforskningens teoretiska ansats. Den utgår axiomatiskt och begreppsligt från tesen om alla kvinnors strukturella underordning. Fastslåendet av detta är själva grunden för forskningen - inte som många tror ett resultat av den.

Skatteoppositionen finns i DN

Låt individerna betala in skatterna själva, inför platt skatt, sänk skattetrycket till genomsnittsnivå, slopa förmögenhetsskatten och inför ett förvärvsavdrag. Det är fem punkter som drivs av DN. Varför har inte Svenska Dagbladet lanserat något liknande?

Dagens Nyheter lanserar idag (7/9) ett kraftfullt skatteprogram som tillsammans med det tidigare kravet på platt skatt blir ett fempunktsprogram. Det betsår av föjande punkter:

1. Alla får ut hela lönen inklusive sk arbetsgivaravgifter och får själva betala skatterna
2. Platt skatt, dvs samma procentandel tas i skatt på olika stora inkomster
3. Sänkt skattetryck till OECD-nivå på 5-10 år
4. Slopad förmögenhetsskatt
5. Jobbavdrag som sänker skatten för förvärvsarbetande

Dessutom vill DN att principerna för marknaden successivt börjar tillämpas på hyresbostäder. Personligen vill jag föreslå att man omedelbart börjar tillämpa marknadshyror vid nya kontraktstillfällen mellan hyresvärdar och hyresgäster.

Mina kommentarer:

1. Om folk visste hur mycket skatt de betalade skulle skattepolitiken kunna diskuteras mer realistiskt. Det är ett demokratiskt krav. Inbetalningen skulle kunna ske genom att Skatteverket skickade ut inbetalningskort varje månad. De som betalade i tid skulle kunna få en viss bonus. Genom att skatten är proportionell kan den årliga skatten lättare fördelas ut per månad.

2. Platt skatt är mer rättvis än progressiv skatt. Den gamla utilitaristiska motiveringen för orättvist fördelad skatt håller inte. Goda pragmatiska effekter av ett slopande av statsskatten är minskade skattekilar (en fördel för tjänstesektorn), minskat skattefusk, ökat utbyte av ansvarstagande och förkovran på jobbet samt att de krångliga småföretagsreglerna (3:12) blir överflödiga.

3. Det går att effektivisera offentlig verksamhet så att skatterna kan sänkas. Nu finns inget rationaliseringsinstitut som samlar på sig goda erfarenheter från Sverige och utlandet. Det går också att driva många nuvarande verksamheter utan skatter med hjälp av försäkringar och välfärdskonton. En sänkning av skattetrycket från 50 till under 40 procent är ingen omöjlighet på längre sikt.

4. Förmögenhetsskatten saknar teoretisk legitimitet. Meningen var att den skulle avskaffas i början av 1990-talet, men då kom krisen emellan. Det finns beräkningar som tyder på att den netto inte ger något tillskott till statskassan pga att den driver ut kapital ur landet som inte alls beskattas. Tillsammans med stimulansåtgärder för expansivt småföretagande skulle slopad förmögenhetsskatt och därmed större tillgång till riskkapital kunna leda till många nya jobb.

5. Ett förvärvsavdrag gör det mera lönsamt att arbeta än att lyfta bidrag utan att bidragen behöver sänkas. Det är ett "humanare" men dyrare alternativ till att sänka bidragen. Tricket är att göra som moderaterna vill, nämligen att sänka bidragen för att få råd med ett jobbavdrag.
---
Onekligen är Dagens Nyheters skatteprogram avsevärt mer kraftfullt än Alliansens program. Men medias funktion är att driva på. Då inställer sig frågan: Varför har Svenska Dagbladet inte presenterat ett motsvarande program? Det kan väl inte vara så att man inte är "oberoende moderat" utan har kopplingar till vad Reinfeldt finner vara politiskt korrekt?

DN borde tänka till om jobben

Inför söndagens partiledardebatt presenterade DN "fem punkter för nya jobb". Tre av de fyra första bommar frågan. Den femte går ut på att öka exporten och kanske fördubbla överskottet som går utomlands. Bättre är att satsa på tjänstesektorn som vi dessutom har nytta av.

Dagens Nyheter presenterade sitt program på ledarsidan 4/8 i fem punkter (DN:s rubriker i fetstil). Mina kommentarer inom [klammer].

1. Lägg ner AMS och rundgången AMS´ uppgift är att "hyfsa statistiken" och att sysselsätta de egna anställda, inte att para ihop människor och jobb. [Det är möjligt att AMS blivit ineffektivt och skulle kunna ersättas med privata förmedlingar. Men när det finns 321 000 öppet arbetslösa (varav 281 000 vid förmedlingarna) mot bara ca 36 000 lediga platser kan inte ens den mest effektiva matchningsverksamhet reducera arbetslösheten särskilt mycket. Detta gäller i synnerhet om vi tar hänsyn till alla andra grupper som egentligen också är arbetslösa - en siffra på 900 000 människor totalt.]

2. Inför platt skatt och allt blir enklare Den progressiva skatten betyder extra hård beskattning på arbete och utbildning. [Jovisst skulle slopad statsskatt kunna ge fler jobb på sikt. Men det sker framförallt genom att de totala marginaleffekterna ('skattekilarna') skulle minska. Det är viktigt för att det skall bli fler jobb i tjänstesektorn. Däremot är det just nu ingen brist på högskoleutbildade. Ökad efterfrågan på tjänster, som produceras i Sverige, innebär att efterfrågan på importerade varor minskar. Då blir det netto fler jobb i Sverige.]

3. Gör det lättare att byta arbete Turordningsreglerna låser in folk på jobb där de arbetat länge men där de inte trivs. [Visst kan det vara bra att öka rörligheten. Men så värst många nya jobb skapas inte inom överskådlig tid. Tvärtom skulle sjukskrivningar och förtidspensioneringar minska vilket minskar behovet av ny arbetskraft.]

4. Vi måste flytta mer och släppa in fler Det är fel att det bara skulle finnas en viss mängd arbetstillfällen eftersom de "uppstår och försvinner, flyttar och förnyas". [Förvisso finns det en viss omsättning av arbetstillfällen men det är inte ett bevis för att det snabbt skulle kunna uppstå många fler jobb om bara de sökande vore fler. Att utbudet skapar sin egen efterfrågan kallas 'Says lag'. Denna "lag" har nationalekonomerna inte lyckats bevisa.]

5. Konkurrera med kunskap Sverige kan aldrig pressa ner löner och skatter till den nivå som gäller i de nya EU-länderna och än mindre till Asiens nivå. Vi måste därför skaffa skolor av världsklass för att klara exporten.

[Visserligen är våra skolor inte så bra som man kunde önska, men vi konkurrerar redan framgångsrikt med avancerade exportprodukter. Det går så bra att vi har ett överskott i exporten som motsvarar runt 6 procent av BNP, som vi låter utlandet använda. Om vi kan öka exporten så att 300 000 arbetslösa får jobb skulle överskottet kanske bli 12 procent. Dessa pengar skulle rimligen också investeras utomlands. Då är det väl bättre att satsa på att tjänstesektorn skall expandera? Här behövs ingen elitutbildning och höga löner. De arbetslösa kan komma i jobb tämligen omgående utan att man först måste satsa på vanskliga investeringsprojekt. Och de skulle genast göra nytta för Sveriges invånare.]
---
Ett förvånansvärt svagt program för nya jobb för att komma från Sveriges största dagstidning. Jag kan räkna ihop på sin höjd 1,5 poäng av 5 möjliga. DN borde ha tänkt till mera innan man lanserade detta program. Nu har man bett läsekretsen om synpunkter. Det kanske leder till en skärpning på jobbpolitikens område.

Se vidare min serie bloggposter om vad som behövs för flera jobb med början 16/6.
Så bör skatten sänkas för fler jobb

Trafikförsäkringen dåligt alternativ till skatt?

Nu backar allianspartierna om höjningen av trafikförsäkringen som en alternativ finansieringskälla till skatterna. Det beror på tekniska invändningar från branschen. Felet med idén är dock egentligen fördelningspolitiskt - pensionärer och arbetslösa får bara försämringar.

Kritiken bygger på ett tekniskt resonemang om äldre skador, enligt TT (SvD 5/9). Försäkringsbolagen skulle inte klara en plötslig kostnadsökning: - Det är extremt väsentligt att vi bara får de nya skadorna, annars går hela branschen i konkurs, säger Trygg Hansas produktchef Björn Dalemo. Därför är allianspartierna beredda att hitta andra finansieringsvägar för 9/10 av de 8 miljarderna.

Men hur resonerar försäkringsbolagen? Om landstingens årliga kostnader för trafikolyckor är 8 mdr kr varje år är väl tanken att denna sjukvård skall finansieras av bolagen med början från 2007. Det är inte själva vården som skall ta över av bolagen. Då måste bolagen höja trafikförsäkringspremierna med kanske 50 procent. Varför skulle det orsaka konkurs?

En tänkbar förklaring är att många kunder skulle finna trafikförsäkringen för dyr och begära avställning av försäkringen definitivt eller under stora delar av året. De återstående försäkringstagarna skulle då få betala ännu mera med ytterligare avställningar som följd osv. Till slut skulle premierna bli så dyra att folk riskerade att köra oförsäkrat istället för att betala. Men detta är i så fall en ofrånkomlig konsekvens som inte har något med gamla skador att göra.

Kanske menar bolagen att de med en sofistikerad premiepolitik och andra åtgärder kan få ner olyckorna så att de inte längre kostar ca 8 mdr kr om året? Då skulle gamla kostnader fördröja kostnadsreduktionen. Men det leder knappast till konkurs. Om det går att ta ut 8 mdr mer i trafikförsäkringspremier så spelar det ingen roll om kostnaderna i själva verket blir lägre. Den vinsten tar staten hand om (vilket inte är något bra incitament för bolagen).

I hela omläggningen finns ett tankefel som är analogt med miljöbeskattningen och grön skatteväxling. Den beskattade verksamheten tenderar att minska och då minskar skattens betydelse som finansieringskälla. På längre sikt leder detta till underfinansiering av skattesänkningarna.

Det mest betydelsefulla felet med omläggningen torde dock vara den bristande kongruensen mellan dem som får höjda premier och dem som får skattesänkningar. Alla bilägare får inte någon skattesänkning som skulle kunna bidra till att man kunde betala den högre premien. Det gäller främst pensionärer, arbetslösa, sjukskrivna och studerande. Dessa får ingen skattelättnad genom det föreslagna förvärvsavdraget. Men om de ändå nu har råd med bil kommer det att bli svårt i framtiden genom fördyringen av trafikförsäkringen.

De som arbetar och har bil får en skattesänkning som ofta är större än fördyringen av trafikförsäkringen. De som får pension, bidrag eller studerar får bara en fördyring. Fördelningspolitiskt innebär detta att sådana bilägare missgynnas av Alliansens förslag. Det borde vara skäl nog för att dra tillbaka hela idén.

Frihet är en optimeringsfråga

Frihet för alla betyder lika frihet för alla. Maximal frihet kan bara en diktator ha. Friheten måste begränsas för dem som tar sig större frihet än andra. Friheten bör bara bli optimalt stor. Det kräver i praktiken resurser som är en del av optimeringsfrågan. Utilitarister underkänner att det finns en hållbar princip för friheten.

Individuell frihet är att slippa socialt tvång. För en viss person är alla sociala band på handlingsfriheten en frihetsinskränkning. Det var så både Thomas Hobbes och Jeremy Bentham såg friheten. Det betyder att den enes maximala frihet kommer i konflikt med den andres. Vill vi ta chansen att få leva i ett samhälle där vi själva har maximal frihet? Det är att följa en "maximax-strategi" som är oerhört riskabel, vilket John Rawls använder som argument för en modestare strategi.

I klarspråk betyder önskemålet att få maximal frihet i obegränsad mening att man själv skall ha all offentlig makt i samhället och att denna inte skall vara kringskuren av någon konstitution. Man vill alltså bli en enväldig furste eller någon sorts diktator. Frihet skulle då vara friheten att få förtrycka. En del drar då slutsatsen att friheten är en omöjlig idé. Istället för frihet skall vi regleras av en kunnig och välmenande förmyndare som ytterst för säkerhets skull borde kontrolleras av en konstitution och en demokratisk process.

Men frihetens idé är inte ett sätt att få rätt att förtrycka andra. När någon vill ha "maximal" frihet innebär det vanligen bara ett krav som implicit låter alla andra också få "maximal" frihet. Friheten för en godtycklig person kan alltså inte bli maximal utan bara optimal. Friheten är alltså i vanligt språkbruk förknippad med en jämlikhetsidé. Ingen skall ha mera frihet än någon annan. Jämlik frihet är så långt man kan komma i strävan efter maximal frihet eftersom ingens frihet borde få bli större än någon annans.

Friheten är alltså en optimeringsfråga. Denna ganska komplicerade tanke uttrycks vanligen som att alla får göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Detta regleras av lagarna i ett rättssamhälle. Bakom lagarna finns ytterst sanktioner mot dem som vill ta sig mera frihet än sin beskärda del. Skyddet av den optimala friheten hör till den praktiska delen av optimeringsfrågan. Det behövs domstolar och polis för att genomföra optimeringen i praktiken. Och det behövs ett yttre försvar för att garantera frihetssystemet mot intrång av främmande makter.

Eftersom garantin för den optimala friheten kostar pengar som av pragmatiska skäl måste tas ut som obligatoriska kontributioner ("skatter") kommer den teoretiskt optimala friheten inte att kunna uppnås. Den i praktiken optimala friheten blir alltså något mindre än den teoretiskt optimala på grund av det tvång som behövs för att inte ännu större avvikelser från det teoretiska läget skall uppstå.

Detta tvång skiljer sig inte moraliskt från det tvång som behövs för att förhindra att någon skall ta sig större frihet än sin rättmätiga andel. Enkelt uttryckt är detta samma sak i verklighetens värld. Det finns därför ingen logisk motsättning mellan syftet att åstadkomma "maximal frihet" och det faktum att detta syfte kräver vissa frihetsinskränkningar så att alla kan få optimalt stor frihet.

Frihet är en omöjlig idé enligt utilitarismen

Från utilitaristiskt håll har dock riktats allvarlig kritik mot friheten. Frihetsmoralen medger att man har rätt att låta bli att vidta vissa, enligt utilitarismen rätta, handlingar. Man har frihet att låta bli att maximera lyckan för andra, vilket är en plikt enligt utilitarismen.

Torbjörn Tännsjö exemplifierar detta i en artikel från 1984 ("Against Liberty") med den skada som han åsamkar ett antal personer i Sydafrika eftersom han inte säljer sina böcker och skickar pengarna som bistånd till ANC. Allt vad man normalt gör och inte gör kan påverka andra och därmed skada dem. Därför finns ingen hållbar princip för friheten, enligt Tännsjö.

För det första är detta sanarare ett argument mot utilitarismens rimlighet än ett argument mot friheten.

För det andra bygger resonemanget om uteblivna handlingar (nästan) helt på en icke legitim definition av frihet som 'materiell frihet' ("positiv frihet").

För det tredje kan vi använda Tännsjös eget argument, som han anför mot svårigheterna att kunna göra utilitaristiska konsekvensanalyser för alla berörda. Vi får göra så gott vi kan och sträva efter att optimera friheten med de metoder som står till buds. Och då talar vi om den sociala friheten.

För det fjärde är det fråga om ett debattknep av klassiskt slag när man genom att hårdra en definition kan konstatera att det finns en vag gråzon i definitionskriterierna. Det kallas ibland "argumentet med skägget" och går ut på att någon som hävdar att det finns ett begrepp som "skägg" inte exakt kan definiera hur ett skägg ser ut - hur långa måste stråna vara för att det inte skall vara fråga om "skäggstubb" istället. För den skull saknas inte en praktisk hållbar princip för begreppet 'skägg'.

Frihetsdefinitioner

Partiledarna svek jobbpolitiken

Nu handlar debatten om ersättningen när man är arbetslös - inte om att åstadkomma fler jobb. Persson förnekar inte att Alliansen kan skapa fler jobb, men på fel sätt. Reinfeldt avslutade med att vara en bättre socialdemokrat och ställde bidrag för höginkomsttagare mot skattesänkningar för låginkomsttagare.

I söndagens partiledardebatt (Agenda special 4/9) togs åtgärderna för nya jobb nästan inte alls upp. Tittarna fick ett intryck att Alliansen hade ett program för flera jobb, vilket inte på allavar bestreds av den röd-gröna kartellen. Den viktigaste sakuppgiften kom Lars Leijonborg med när han sade att den egentliga arbetslösheten var omkring 17 procent. Men detta framförde han i sitt avslutningsanförande istället för att inleda med denna allvarliga siffra.

Debatten handlade om "jobben och miljön" påstod man i Aktuellts sammanfattning efteråt. Men det kom inte fram något nytt om jobben. Debatten handlade istället om arbetslöshetsersättningen och hur förskräckligt illa det skulle bli om man efter 300 dagar måste leva på 6 000 kr/mån efter skatt. Där kom Fredrik Reinfeldt men en intressant uppgift. I genomsnitt är 90 procent av de arbetslösa utan jobb i mindre än 100 dagar. Problemet med att bara grundersättningen utbetalas efter i praktiken 1,2 år blir förvisso allavarligt för det fåtal som inte får nystartsjobb eller andra politikerskapade "jobb". Men något allvarligt fördelningspolitiskt problem för hela samhället borde det inte leda till.

Göran Persson tog dock fasta på att Alliansens politik förvisso kan leda till fler jobb, men det är fel sorts jobb. Perssons tidigare envetna frågor om hur sänkta bidrag kan leda till att fler jobb skapas var borta. Felet med Alliansens jobb är att de leder till ett "orättvist och kallt" samhälle. Mot detta lyckades Reinfeldt, när en tittare fick fråga om "piskan", anföra en slagkraftig vändning om att Alliansen vill skapa "fler jobb medan kritikerna talar om fel jobb". Naturligtvis förklarade han inte heller nu hur jobbskapandet skulle gå till.

Maud Olofsson fick grepp på de röd-gröna när hon två gånger tydligt fick ställa frågan hur kartellen tänkte sig att skapa fler jobb utan att få svar. Hon fick dessutom tillfälle att göra gällande att lättnaderna för småföretagarna var en effektiv jobbskapande politik. Där fick hon medhåll från Maria Wetterstrand som fick demonstrera att miljöpartiet nog skulle vilja ha mer av detta i regeringens politik. Det var dock för den uppmärksamme en indikation på oenigheten inom kartellen.

Wetterstrand, som förvisso har en självsäker och TV-mässig framtoning, kom med en underlig uppgift ett par gånger. Hon påstod att arbetslösheten nu sjunker. Siffrorna från både AMS och SCB visar tvärtom att arbetslösheten stigit på 12 månader. Möjligen skulle hon ha kunnat hänvisa till KI, som visat att prognoserna tyder på en liten sänkning nästa år även utan den politik som Persson aviserade i Björkvik. Men ingen konfronterade Wetterstrand när det gällde vad hon egentligen menade. De två extra utfrågarna - utöver ordförande Lars Adaktusson - Mats Knutsson och Margit Silberstein var helt inriktade på förberedda frågor och avstod från att bringa klarhet i hur arbetslösheten utvecklades.

Vi får nu bekräftat att arbetslöshet inte längre betraktas som en viktig fråga i valdebatten. Huvudfrågan tycks bli hur mycket "godis" som kan utlovas om socialdemokraterna får bestämma. Men om Reinfeldt får bestämma blir det fördelningspolitiken med angrepp från vänster som blir det viktiga. Han sade i sin avslutning att motsättningen står mellan dem som vill öka bidragen till höginkomsttagarna (taket i a-kassan) och dem som vill ge skattesänkningar till låginkomsttagarna.

Vad behövs för fler jobb? Min serie bloggposter 16/6 och framåt.

Persson kontrar med överbud

Alliansen bjuder både på godis och försämringar. Som teorin säger slår Persson tillbaka med ännu mer godis och inställda försämringar. Men arbetslösheten diskuteras inte längre. Nationalekonomerna och massmedia måste istället agera.

Socialdemokraternas första reaktion på Alliansens Bankeryds-utspel var kritik av detaljerna. Det gav knappast någon utdelning. Den andra reaktionen kom igår i form av Göran Perssons presskonferens där förslag till SAP:s partikongress i slutet av oktober presenterades (SvD 2/8). Utspelet är ganska tydligt ett led i kampen mot Alliansen och inte något administravit led i förberedelserna av partikongressen.

Nu lovar Persson höjt tak i a-kassan till 32 833 kr (istället för en försämring med taket 20 075 kr) så att även högre inkomsttagare skall få 80 procent (som för sjukpenningen). Avgiftsfri förskola är ett annat förslag (idén har redan lanserats av moderaterna). Anställningsskyddet skall utsträckas och tandvården skall få ett högkostnadsskydd för alla. Även förbättringar för äldreboendet föreslås.

Detta är klassisk överbudspolitik precis som public choice-teorin förutsäger. Det är först nu som moderaternas mittenorientering till ideologibefriade förslag som friar till medelgruppernas omedelbara egenintresse kommer att testas. När det ena blocket utlovar valgodis bjuder det andra blocket över. När det ena anser att vissa försämringar är nödvändiga säger det andra att förmånerna skall vara kvar. Denna process har påbörjats redan ett år före valet. Det betyder att frestelsen är stor att nya godisförslag kommer att presenteras med nya överbud som följd.

Det är bara när det gäller arbetslösheten som politikerna inte kommer med "skarpa" förslag. Den bedömning Konjunkturinstitutet gjorde i veckan visar att sysselsättningsgraden (20-64 år) kommer att ligga oförändrad på 76,5 procent år 2006 (mot målet 80 procent). Det innebär en minskning från 77 procent år 2004! Perssons Björkviks-program kan tänkas öka denna nivå med 1,2 procentenheter. Resultatet skulle då bli 77,7 procent - dvs fortfarande långt under målet. Även den öppna arbetslösheten blir för hög 2006: 5,4 procent (-0,4) när målet är 4,5 procent enligt den nya mätmetoden, men Perssons program kan sänka den till 4,2 procent och formellt rädda Persson.

Eftersom Alliansen inte heller har något effektivt program för nya jobb kommer arbetslöshetsfrågan inte att få någon framträdande plats i den utdragna valrörelsen det närmaste året. Så länge Persson inte gör gällande att sänkt bidragsnivå är ett sätt för Alliansen att generera fler jobb finns det ingen anledning att detaljerat ta upp jobbpolitiken. Skulle han göra detta har KI gett ett bra motargument: gardinuppsättningarna ger inte tillräckligt ökad sysselsättning och målet att sänka den öppna arbetslösheten gäller en liten kosmetisk detalj i ett mycket större problem.

Arbetslöshetsfrågan måste istället tas upp av nationalekonomerna. De måste förklara hur politikerna skall göra för att stimulera fram fler jobb. Men många är tysta. De övriga är uppseendeväckande oeniga. Hur kan å ena sidan Assar Lindbeck tala för att ett underskott på 2 procent av BNP nu är motiverat och å andra sidan Ingemar Hansson KI förorda att nuvarande överskott är för litet så att skattehöjningar på 5 miljarder är motiverade (eller utgiftsminskningar).

Vilken av dessa två nationalekonomer tar inte den verkliga arbetslösheten på närmare 900 000 personer på allvar? (Mer om Lindbeck v Hamilton på bloggen 17/8.)

Om nationalekonomerna inte tillför debatten om jobben nya sakargument kommer den politiska debatten mest att handla om överbud och regeringsfrågan. Vi skall väl inte tro att journalisterna i massmedia har förmåga och intresse att ta upp arbetslöshetsfrågan?

Dagens Nyheter lanserar fem punkter för fler jobb