Stimulanspolitik i Sverige?

Det är inte finanspolitiken utan arbetsmarknadspolitiken som borde diskuteras i debatten om nya jobb.

De senaste dagarna har två stora stimulansförslag lagts fram. Det ena kom från LO i förra veckan (blart 24/4-13)  med en ram på 100 mdr kr och det andra från förre v riksbankschefen Kristina Persson, nu ordf för Global Utmaning. Det senare presenterades på Brännpunkt i SvD 28/4-13 och har en ram på 200-300 mdr kr.

Däremot verkar det som om Socialdemokraterna övergett sitt stimulanspaket på 10,8 mdr kr från budgetmotionen 2013 som lades fram i höstas. Vårmotionen (pdf) nämner visserligen att barnbidragen och a-kassan mm borde höjas, men detta var i höstas kopplat till en mindre sänkning av bolagsskatten än den som regeringen vidtog.

Magdalena Andersson (S) menar att den svenska ekonomin kommer att förbättras genom en exportökning vid mitten av 2014. Därför verkar man inte vara så angelägna längre att vidta allmänna stimulanser av ekonomin. Detta är ett helt annat perspektiv än LO:s och framförallt Kristina Perssons. Hon menar att det kommer att dröja till 2017 innan exporten sätter fart på Sverige. Därför borde regeringen satsa på att få upp investeringarna: "

Global Utmaning har räknat på investeringsbehoven och kommit fram till att de snarare borde ligga på cirka 800 miljarder i stället för cirka 500–600 miljarder per år.
Det skulle motsvara ungefär den andel av BNP som investeringarna låg på under 60- och 70-talen och kunna skapa ungefär 200000 nya jobb."

 Det är förvånande att en tidigare vice riksbankschef är så vidlyftig med angivandet av hur mycket stimulanspolitik som behövs. Om sysselsättningen ökar med 200 000 personer borde arbetslösheten minska med 4 procentenheter. Då skulle den ligga på drygt 4 procent när seriösa bedömare (KI) säger att Nairu ligger kring 6,5 procent. Riksbanken skulle alltså behöva höja räntan extra mycket redan innan exporten börjar öka.

Min bedömning är att en "normalisering" av exporten skulle minska arbetslösheten med 2 procentenheter. Det skulle bli glödande överhettning med den politik Global Utmaning föreslår i form av bl a miljöinvesteringar. Det är inte för inte som LO har flera sidor med resonemang om hur arbetsmarknaden skulle fungera om dess stimulansförslag skulle ge 100 000 nya jobb. Här låter man som Anders Borg för några år sedan när han trodde på 4,9 procents arbetslöshet 2015.

Det verkar vara Socialdemokraterna som är mest realistiska. Utrymmet för stimulanspolitik är ganska begränsat och måste vara flexibelt, vilket regeringen sannolikt tar fasta på i höst. Därför borde den ekonomisk-politiska debatten inte handla så mycket om finanspolitik och generella åtgärder för att få ner arbetslösheten.

Åtgärder för att sänka den höga arbetslösheten borde i fortsättningen bli mycket mera teknisk och arbetsmarknadspolitiskt orienterad. Socialdemokraterna frågar t ex varför långtidsarbetslösheten tredubblats under alliansregeringens tid. Ett svar på den frågan borde vara att det beror på att regeringen belastat arbetsmarknaden med 230 000 svåranställda, som tidigare hade varit långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.

Arbetslöshetsfrågan blir då i övrigt en diskussion om lärlingssystem, bättre matchning och bättre arbetsmarknadsutbildning samt subventionering av de svåranställdas jobb. Socialdemokraterna har ett antal förslag som är svåra att överblicka. Regeringen borde komma med ingående kommentarer till realismen i dessa förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Miljöpartiet saboterar Löfvens statministerplaner?

 Nu vill MP inte fördubbla ungdomsskatten och krogmomsen. Det splittrar de rödgröna och försvårar för Löfven. Tanken är att det ska bli en blocköverskridande regering efter valet, enligt MP.

Per Bolund

I Ekots lördagsintervju 27/4 uppträdde Miljöpartiets ekonomiske talesman Per Bolund. Han utfrågades av Monica Saarinen som tagit över efter Tomas Ramberg. Aktuellt just nu är MP:s nyligen framlagda motion med partiets skuggbudget. Eftersom Bolund är en teknokrat kom frågorna att handla om skuggbudgetens formella innehåll.

Den stora nyheten sedan en tid är att MP inte längre vill fördubbla arbetsgivaravgifterna för ungdomar under 26 år. Partiet var emot denna reform för sex år sedan då den kostade 16 mdr kr. Hela tiden har också Socialdemokraterna varit tydliga med att de vill göra denna fördubbling av skatten om de får makten. En viss otydlighet på denna punkt kan möjligen skönjas de senaste veckorna.

En stor del av utfrågningen kretsade kring orsakerna till miljöpartiets omsvängning. Ursprungligen hänvisade kritikerna till att forskningen inte kunnat visa att sänkta arbetsgivaravgifter kunnat leda till nya jobb. Men här bör man observera att metodsvårigheter inte är detsamma som verkliga effekter. Att det finns sådana visas åtminstone av de strider om åldersdiskriminering som förevarit när arbetsgivare önskat anställda under 26 år för att få denna skattelättnad.

Bolund hänvisar nu till att han rest runt och talat med företagare som uttryckt oro för sysselsättningen för unga om skatten skulle fördubblas. Liknande besked har han fått från olika näringslivsorganisationer. Därför vill han att företagen ska få "lugn och ro" när nu ungdomsarbetslösheten är så hög och avsätter 14 mdr kr i skuggbudgeten för att inte fördubbla skatten. Han hänvisar också till att alliansregeringen "kraftigt höjde" arbetsgivaravgifterna för småföretag vilket "fick negativa effekter".

Varför kostnaden nu skulle vara 14 mdr kr fick vi inte veta. Rimligtvis är kostnaden istället uppemot 20 mdr kr eftersom lönerna ökat på sex år.

Bolund avvisade invändningen att man inför valet inte vill anklagas för att spä på arbetslösheten. Partiets politik var sakligt betingad.

Saarinen försökte med ett uppspelat inslag från Fredrik Reinfeldt få in utfrågningen på om huruvida MP:s omsvängning försvårar ett rödgrönt regeringsalternativ. Här kom även den fördubblade restaurangmomsen med i bilden, vilket inte dementerades av Bolund. Men han menade enbart att "blockpolitiken inte var bra". Socialdemokraterna får gå fram på sin egen politik, som MP inte har synpunkter på. "Vi ska ha gröna svar på frågorna." Bolund hänvisade till att läget kanske skulle klarna framemot valet.

Det antyddes inte ens att MP skulle ha valt omsvängningen för att kunna bryta upp blockpolitiken och ge MP en möjlighet att få extra fördelar i form av inflytande och regeringsplatser. "Vi ska inte bli ett femte alliansparti" slog Bolund fast. Det verkade som om han litet vagt föreställde sig en koalition mellan S, MP och något borgerligt parti.

Så hur mycket klokare blev vi? Bolund försäkrade att man skulle ge ett tydligt besked i samarbetsfrågan före valet. Kan vi lita på det? En annan oklar fråga var Anders Borgs påstående i partiledardebatten att MP vill höja bensinskatten med kanske 15 mdr kr. Denna svårighet för formerandet av ett regeringsalternativ diskuterades inte alls. Däremot diskuterades ganska ingående MP:s intentioner att slopa sjuklöneansvaret för företag med upp till tio anställda.

Om vi tar Bolund på orden kommer MP att tvinga S att slopa fördubblingen av ungdomsskatten och krogskatten. En blocköverskridande regering kommer att bildas som gör återställare i sjukskrivningsbestämmelserna. Är detta realistiskt? Kommer inte istället Reinfeldt att sitta kvar  (trots ev förlust) eftersom en alternativ regeringsbildning inte kan komma till stånd? (bart 14/4) Kan det rentav bli så att MP:s trixande med en egen politik försvagar de rödgröna i valrörelsen 2014 så att just denna fortsättning för Reinfeldt inträffar? MP saboterar med sin splittring av oppositionen därmed planerna för Stefan Löfven att bli statsminister.

[Ringborgs blogg] Läs även andra bloggares åsikter om val 2014, miljöpartiet, Löfven, Bolund, regeringen, vänstern, rödgröna, ungdomsskatt, ekonomi, politik på intressant.se

Regeringen har lyckats med sysselsättningen enligt LO

Sysselsättningsgraden är nu högre än vid mitten av 2006. Regeringen har inte misslyckats med sin jobbpolitik som oppositionen lyckats hävda.

Statistiska centralbyrån har häromåret gjort en omläggning av sysselsättningsstatistiken som medfört att jämförbarheten bakåt gått förlorad. Nu ska sysselsättningen anges i åldrarna 15-74 år istället för 16-64 år eller 20-64 år som tidigare. Det är sannolikt en följd av en naiv följsamhet mot internationella krav på enhetlig redovisning som inte tillför särskilt mycket, utan snarare förstör den svenska debattens faktarelatering för  sysselsättningen.

En snabb sökning hos SCB på sysselsättningsgraden ger till resultat AKU för fjärde kvartalet 2012. Där finns ingen möjlighet att göra jämförelser bakåt. Sysselsättningsgraden för 15-74 år anges till 65,3 procent. Vad säger det? SCB:s generaldirektör Stefan Lundgren borde skärpa sig! Han är inte en vanlig korkad byråkrat utan har varit VD för SNS.

I ett diagram i AKU (pdf) kan man utläsa att ungdomsarbetslösheten är ca 12 procent av befolkningen 15-24 år, inte 25 procent som oftast uppges i media. Att ca hälften av dessa "arbetslösa" utgörs av gymnasister och studenter som vill ha några timmars extraknäck framgår dock inte. Detta är dock inte det viktiga i debatten om sysselsättningsgraden.

Genom omläggningen av statistiken har jämförelser bakåt av det nya måttet utsatts för en försåtlig strukturpåverkan. Gruppen 55-74 år blir allt större men har på grund av pensioneringar en låg sysselsättningsgrad. Det betyder att det av demografiska skäl just nu när 40-talisterna går i pension kommer att ske en strukturellt orsakad nedgång i sysselsättningsgraden 15-74 år trots att alla delgrupper har ökat sin sysselsättning. Det insåg inte Magdalena Andersson (S) häromåret när hon anklagade regeringen för att ha misslyckats med hålla uppe sysselsättningsgraden och inte bara öka antalet sysselsatta.

En artikel ur SCB:s publikation "Indikatorer" tar upp de senaste tendenserna på arbetsmarknaden (24/4) med en tillbakablick. Men den börjar 2008 och är därför av mindre värde för den aktuella politiska debatten om jobben och regeringens föregivna misslyckande. Därför var det glädjande att hitta ett diagram över sysselsättningsgraden1987-2014 i LO:s nyss framlagda konjunkturrapport (prm, pdf). På sidan 24 finns nedanstående diagram:

Trots två kriser är sysselsättningsgraden nu högre än 2006

Detta diagram visar knappast att regeringens jobbpolitik har misslyckats. Bilden av att regeringen inte skulle ha kunnat hålla uppe sysselsättningen i relation till den ökande befolkningen är felaktig enligt LO:s diagram. Ofta tillbakavisas regeringens halvdumma argument att antalet sysselsatta ändå ökat med att detta är naturligt eftersom befolkningen ökat. Men även sysselsättningsgraden 20-64 år har ökat - från ca 78,5 procent vid mitten av 2006 till ca 79,2 procent för 2013.

Denna ökning av sysselsättningsgraden har skett trots att finanskrisen, som kom från utlandet, sänkte sysselsättningsgraden med nästan 2 procentenheter och trots eurokrisen, som beror på Tysklands oförmåga att bedriva europeisk stabiliseringspolitik, som medförde en sänkning med ca 0,8 procentenheter. Dessutom har sysselsättningen ökat trots att 230 000 svårsysselsatta personer, som annars skulle ha förtidspensionerats, kom ut på arbetsmarknaden genom jobbpolitiken (blart 17/4).

Att bilden av regeringens misslyckade jobbpolitik håller på att sätta sig måste bero på en framgångsrik propaganda från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och intressant nog har massmedia spätt på denna negativa uppfattning genom att inte fordra statistiska belägg från dem som hävdar att sysselsättningen gått dåligt.

Regeringen verkar för länge sedan ha gett upp ambitionerna att hävda sin bild av politiken. Statsminister Fredrik Reinfeldt är uppenbarligen mycket trött och finansminister Anders Borg flänger runt på internationella möten och kan inte följa med den svenska debatten. Litet underligt är att det inte finns folk i finansdepartementet eller i arbetsmarknadsdepartementet som hävdar regeringens politik i stort. När hörde vi något från Hillevi Engström? Hon vekar inte vara den vassaste kniven i lådan...

Bloggart om LO:s rapport och stimulans för 100 000 nya jobb, 25/4-13
DN Andra bloggar om: sysselsättning, nya jobb, arbetslöshet, sysselsättningsgrad, regeringen, jobbpolitiken, socialdemokraterna, arbetsmarknadspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Kan LO skapa 100 000 jobb med finanspolitik?

En generell ökning av efterfrågan på arbetskraft genom ofinansierade offentliga utgifter kan ge många jobb. Men riskerar inte arbetsmarknaden att bli överhettad? Och vad säger EU-människorna om att Borg skulle börja med stimulanspolitik?

LO-ekonomerna kom med sin konjunkturbedömning igår 24/4-13 (pdf). De presenterade den samma dag i en artikel på Brännpunkt i SvD. Den hade rubriken "Tydlig stimulans kan ge Sverige 100 000 nya jobb" och är skriven av Ola Pettersson (chefekon), Åsa-Pia Järliden Bergström och Lars Ernsäter. De har gjort en ganska ingående analys av den svenska arbetsmarknaden och effekterna av ett finanspolitiskt stimulanspaket i fyra bitar för 70 miljarder kronor.

Den grundläggande ansatsen är densamma som finansminister Anders Borg lanserade i höstas: det är stimulanspolitik och inte överskottsmålet för de offentliga finanserna som är det viktiga. I höstas överrumplade Borg den socialdemokratiska och miljöpartistiska oppositionen (blart 20/9-12) vilket jag betecknade som ett paradigm-skifte bort från åtstramningsfilosofin. Nu har LO satt denna ansats i system och lanserar ofinansierade stimulanser på 70 mdr kr som ska sänka arbetslösheten med över 100 000 personer.

LO-ekonomerna har räknat med ett visst importläckage som reducerar BNP-ökningen men också med dynamiska sekundäreffekter som ökar BNP. Följande satsningar föreslås:

Transfereringar till hushåll 15 mdr kr, importläckage 7 mdr, dynamiska effekter 3 mdr, total BNP-ökning 11 mdr kr (0,3 %). 15 000 jobb

Kommunal konsumtion 30 mdr kr, dynamiska effekter 10 mdr, total BNP-ökning 40 mdr (1,1 %). 52 000 jobb

Offentliga investeringar 10 mdr kr, importläckage 2 mdr, dynamiska effekter 3 mdr, total BNP-ökning 11 mdr (0,3%). 15 000 jobb

Bostadsinvesteringar (temporärt bidrag) 15 mdr kr, dynamiska effekter 5 mdr, total BNP-ökning 20 mdr (0,6 %). 26 000 jobb

Totalsumma 70 mdr kr, importläckage 9 mdr, dynamiska effekter 20 mdr, total BNP-ökning 81 mder (2,3 %). 108 000 jobb

De offentliga finanserna beräknas förbättras med 39 mdr kr genom BNP-ökningen på 81. Initialkostnaden var 70 mdr och då återstår 31 mdr kr i ökning av statsskulden (per år). Den ökningen reduceras när stödet till bostadssektorn på 15 mdr tas bort. Men eftersom övrigt stöd ska vara permanent kommer efter vad jag förstår skatterna att behöva höjas. Tidigare har denna permanentning varit ett av Borgs främsta argument mot stimulansåtgärder. Han utesluter givetvis skattehöjningar som ogenomförbara.

Dessvärre för Borg har detta argument blivit alltmera urholkat. Barnbidragen har exempelvis inte höjts sedan 2005, a-kassan ger inte 80 procents skydd till särskilt många längre, daghemmen får allt större barngrupper, sjukvården verkar vara klart överbelastad och den allmänna opinionen i SOM-undersökningen hösten -12 vill ha en större offentlig sektor. Här skulle alltså finnas en chans för Borg att göra dygd av nödvändigheten inför valet 2014 med hjälp av LO. S och MP skulle då få svårt att kritisera Borg för att äventyra statsfinanserna.

Men det finns andra invändningar. Att på några år pressa ner arbetslösheten till 6 procent genom finanspolitik är enligt min mening vanskligt för en stabil utveckling av arbetsmarknaden utan ökade inflationstendenser. Nairu kan bedömas ligga på ca 6,5 procent (KI) även om LO anför något lägre siffror från FiD och RB. När Borg för något år sedan gjorde gällande att Nairu skulle kunna bli knappt 5 procent granskade jag hans resonemang och det gjorde mig skeptisk. Nu försöker LO med liknande argument visa att det inte hotar ökad inflation om man släpper fram generellt ökad efterfrågan på arbetskraft - t ex försöker man förringa Beveridge-kurvans indikationer på en sämre fungerande arbetsmarknad.

En viktig invändning mot LO:s resonemang är enligt min mening den ökning av exporten som kommer om några år. Om vi genom en permanentad stimulanspolitik då redan ligger under Nairu-punkten kommer ökad efterfrågan från utlandet att leda till överhettning och inflationstendenser. Det är då Riksbankens plikt att höja räntan och göra bostadsägarna fattigare. Kan det då rentav visa sig att vi har en bostadsbubbla som plötsligt spricker med destabilisering som följd? Detta talar för att en större del av den finanspolitiska stimulansen görs temporär i avvaktan på att det går att använda en del av strukturarbetslösheten till offentliga tjänster. Hur många långtidsarbetslösa duger exempelvis till barnskötare idag?

Sannolikt blir det inte mycket av LO:s förslag. Det faller långt utanför vad som hittills diskuterats i stabiliseringspolitiken. Även om Borg skulle vilja göra någonting storstilat med hjälp av S och LO skulle hans finansministerkollegor på de internationella toppmötena rynka på näsan och döma ut denna politik. Det är det budgetkonservativa EU-folket som utgör det största hindret för en rejäl minskning av arbetslösheten med hjälp av finanspolitik i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, finanspolitik, LO, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, regeringen, Anders Borg, arbetslöshet, skatter, nationalekonomi, Nairu, ekonomi, politik på intressant.se

Eurokrisens radikala lösning enligt Soros

Euroobligationer kan rädda EU. Om tyskarna inte vill acceptera dessa borde de lämna EMU. Euron borde inte tillåtas förstöra den europeiska unionen.

Den beryktade finansmannen George Soros skriver en helsides artikel om eurokrisen i DN:s kulturdel 21/4 (ej onl) under rubriken "Så ska Europa vakna upp ur mardrömmen. Han menar att orsakerna till krisen är ytterst komplicerade men att lösningen är betydligt enklare.

Dagens politik för att komma tillrätta med problemen får inte godkänt av Soros. Han är kritisk mot åtstramningspolitiken:

"Långivarna riskerar att förlora stora summor om en medlemsstat skulle lämna unionen, ändå påtvingar de låntagarna en politik som förvärrar depressionen, förstorar skulden och vidmakthåller deras underordnade ställning. Följden är att eurokrisen nu hotar att förgöra hela unionen,"

George Soros

Grundfelet med euron enligt Soros var att medlemsländerna skuldsattes i en valuta som de inte kunde kontrollera. Det gjorde nationella konkurser möjliga. Trots detta betraktade både myndigheter och marknadsaktörer statsobligationer som riskfria, vilket skapade ett bakvänt motiv för bankerna att samla på sig svaga obligationer som de grekiska. Men i slutändan kom enbart de utsatta länderna att behandlas som ensamt ansvariga för sina olyckor.

Det var Tysklands och Frankrikes fel att Maastrichtfördraget hade sådana brister, medan det var Tysklands fel krishanteringen inte fungerade när krisen brutit ut. Ytterst var det Bundesbank som placerade sig i förarsätet, skriver Soros. Men Tysklands politiska opinion var inte beredd att axla detta ansvar och ville inte bli "eurons djupa plånbok" med påföljd att man bara bidrar med exakt så mycket att ett sammanbrott undviks.

Tyskland har nu påtvingat eurozonen fel politik, enligt Soros. "Åtstramningar fungerar inte. Man kan inte minska skuldbördan genom att minska budgetunderskottet." Han nämner dock inte att det teoretiska underlaget för denna politik fått sig en allvarlig knäck genom att Kenneth Rogoff räknat fel i sin översikt över skuldsatta länders tillväxt (debart SvD 18/4). Soros förutser att Tyskland vid tiden för valet kommer att ha hamnat i en svacka. Men han hänför detta till att Japans valuta försvagats och påverkar den tyska exporten.

Lösningen på problemen kan sammanfattas med ett enda ord: Euroobligationer. Det är skuldförbindelser som alla medlemsländerna tar på sig solidariskt. Finanspaktens länder skulle få konvertera hela sin statsskuld till euroobligationer. I ett slag skulle konkurshotet försvinna, riskpremierna sjunka, bankernas balansräkningar förbättras liksom de skuldsatta ländernas budgetar genom att räntebördan blev mindre, anser Soros.

Soros exemplifierar med Italien som skulle spara upp till fyra procent av BNP, vilket skulle ge överskott i budgeten och tillåta stimulans. Med tillväxt skulle skuldkvoten falla. Det kvarvarande problemet skulle vara att skillnaden i konkurrensförmåga (mot utlandet) skulle kvarstå vilket måste rättas till med "strukturreformer". Om ett land inte följer regelverket skulle det straffas av den nyinrättade finansmyndigheten genom en begränsning av mängden obligationer som får utfärdas. Landet skulle då få låna upp pengar i eget namn med höga riskpremier som följd. Eventuellt skulle EU också behöva en bankunion och politisk union vilket Soros ser som problematiskt.

Soros diskuterar motståndet i Tyskland mot eurobonds. Kanske borde landet fundera på att lämna euron och låta andra introducera euroobligationerna, menar han och spekulerar vidare om vad ett exit för Tyskland skulle innebära. Euron skulle omedelbart devalveras och de skuldsatta länderna skulle förbättra sin konkurrenskraft. Deras skulder skulle också minska i realvärde. De länder som lämnade euron skulle utsättas för hård konkurrens från euroområdet.

Mot detta scenario ställer han ett exit för Italien. Skulden skulle bli ohållbar och övriga länder skulle kanske inte kunna hantera denna "härdsmälta". Det skulle bli kollaps för euron och kanske en oordad upplösning av EU. Därför är det Tyskland som borde lämna euron om man inte går med på euroobligationer. Om ett sådant exit inte är realistiskt måste "vi göra allt som står i vår makt att övertala den tyska opinionen att överge sina ingrodda fördomar och missuppfattningar och godta euroobligationer".

Är Soros tillräckligt inflytelserik för att initiera en debatt om euroobligationernas för- och nackdelar? Eller är alla debattörer så förstelnade att de struntar i en sådan diskussion så länge det inte på nytt uppstår en riktigt akut kris?

Läs även andra bloggares åsikter om euron, euroobligationer, eurobonds, George Soros, eurokrisen, Tyskland, skuldkrisen, nationalekonomi, åtstramning, ekonomi, politik på intressant.se

Sverige kunde haft lägre arbetslöshet än Österrike redan idag

Om regeringen inte bedrivit en så framgångsrik politik mot utanförskapet (-230 000 pers) och en liberal flyktingpolitik skulle arbetslösheten idag kunnat ligga under 4,8 procent som i Österrike.

Sverige har för hög arbetslöshet (8,2 %) och skulle med Socialdemokraternas politik kunna sänkas till  Österrikes nivå (4,8 %) till år 2020, hävdar Magdalena Andersson (S) - alltså med minst 3,4 procentenheter. Dessutom hävdar många att arbetslösheten stigit sedan alliansregeringen kom till makten 2006. Även detta hävdas vara ett misslyckande trots att finanskrisen och eurokrisen kommit emellan. Situationen idag (enl SvD 16/4) framgår nedan:

Om vi jämför arbetslöshetens nivå i procent för 2006 med dagens nivå är skillnaden dock inte så stor. Socialdemokraternas sista år vid makten hade en arbetslöshet på 7,1 procent i genomsnitt över året (16-64 år). Är det riktigt att skuldbelägga regeringen för detta? Orsaken till att arbetslösheten är högre idag är, förutom de ekonomiska kriserna i utlandet, paradoxalt nog regeringens politik för att öka arbetsutbudet.

Regeringen har lyckats minska antalet sjukskrivna och förtidspensionerade med 230 000 personer (helårsekvivalenter) mellan 2006 och 2013. Antalet uppgick 2006 till 630 000 personer enligt KI (tabell-06). För 2013 anger KI antalet till 400 000 (tab-13). Men eftersom den internationella utvecklingen har minskat tillväxten av nya jobb har inte detta ökande arbetsutbud lett till ny sysselsättning. Istället ökar arbetslösheten - i synnerhet som personerna står långt ifrån arbetsmarknaden.

230 000 personer som inte längre registreras som sjuka eller förtidspensionerade motsvarar 4,6 procent av arbetskraften (5024' pers). Om regeringen hade gått in för samma politik som Göran Persson (S) bedrev skulle dessa personer i hög utsträckning inte registrerats i arbetskraften och inte belastat arbetslöshetssiffrorna. Politiken mot utanförskapet har alltså bidragit till att Sverige har högre arbetslöshet än Österrike.

Utöver detta har sannolikt migrationen bidragit till högre arbetslöshet. Statistiken på detta område är svåråtkomlig. Frågan är dessutom infekterad. När Fredrik Reinfeldt (M) antydde att utrikesfödda stod för en stor del av arbetslöshetsökningen och att inrikesfödda hade ganska låg arbetslöshet blev han brännmärkt i debatten Det berodde mycket på att statsministern hade den dåliga smaken att kalla inrikesfödda för "etniska svenskar". Detta omdöme gav associationer till att alla som inte är "etniska svenskar" automatiskt skulle vara svåranställda och arbetslöshetsbenägna (blart maj-12).

Numera redovisar SCB i AKU hur hög arbetslösheten bland utlandsfödda är. För 4:e kvartalet 2012 (pdf) var arbetslösheten 15,5 procent. För inrikesfödda var arbetslösheten 5,6 procent. Den utrikesfödda arbetskraften uppgår till 860 000 personer (ca 17 procent av totalen). Om arbetslösheten var densamma i båda grupperna skulle 85 000 färre vara arbetslösa - dvs den totala arbetslösheten skulle varit  1,7 procentenheter lägre.

En mera realistisk fråga är hur mycket de senaste årens immigration bidragit till det ökade arbetsutbudet. Detta vet vi ingenting om utifrån AKU (på nätet). Däremot redovisar SCB ett diagram om migrationen 1940-2011 som utvisar att invandringen ökat med ca 70 procent under alliansregeringens tid.

Hur mycket denna ökning bidragit till arbetslösheten är svårt att bedöma. En övre gräns är naturligtvis de 2,6 procent arbetslöshet som de utlandsfödda totalt står för idag. Eftersom de utlandsfödda vid mitten av 00-talet knappast hade avsevärt lägre arbetslöshet än vad de inrikesfödda har idag (5,6 %) skulle detta tal kunna vara det "golv" som en överslagskalkyl borde utgå ifrån. Då skulle de utrikesfödda svarat för knappt 1 procentenhet. Det förefaller vara en orealistiskt låg nivå för de utrikesföddas bidrag till arbetslösheten 2005-06, som ju totalt ändå låg en bit över 7 procent. Kanske kan SCB redovisa någon bättre siffra? För närvarande kan vi knappast bedöma att den ökade invandringen bidragit med mera än omkring 1 procentenhet av den ökade arbetslösheten under de senaste sju åren. Detta verkar ändå vara en allvarligt hög siffra eftersom immigrationen (netto) i så fall svarat för nästan hela uppgången av den totala arbetslösheten.

Slutsatsen blir att kritiken mot att den svenska arbetslösheten nästan är dubbelt så hög som i Österrike samtidigt blir en kritik mot regeringens liberala flyktingpolitik. Det borde inte få vara en framgångsrik strategi. Men eftersom opinionen snarast verkar tro att Sverige har en mycket restriktiv invandringspolitik kan kritikerna av arbetslösheten än så länge klara sig. Skulle Sverige ha bedrivit en sådan politik samtidigt som man fortsatt förtidspensioneringarna av Göran Perssons märke skulle arbetslösheten i Sverige sannolikt varit lägre än i Österrike.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, nya jobb, migration, invandring, flyktingpolitik, regeringen, socialdemokraterna, sysselsättning, samhälle, ekonomi, politik på intressant.se

Riksdagdebatten blev sifferexercis om hur det går för andra länder

En stor del av den första timmen av budgetdebatten i Riksdagen blev en munhuggning om vilka länder som klarat sig bättre än Sverige när det gäller arbetslöshet, sysselsättning, ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet för ungdomar.

Det var omöjligt för en åhörare att hålla reda på vilka storheter som debatterades i enskilda fall och uppräkningarna av länder som låg sämre till än Sverige, vilket finansminister Anders Borg körde med ett par gånger, kan ingen åhörare hålla i minnet. Striden om hur Sverige klarat sig blev oavgjord.

De stora dragen var desto mer tydliga. Sverige är inte ett av Europas, eller Nordeuropas, värsta krisländer. Det verkar uppenbart att Sverige klarat sig bättre än de allra flesta andra EU-länderna. Inte ens Tyskland har gått bättre. Det som är fördelaktigt för Tyskland är att lärlingssystemet bidragit till en mycket lägre ungdomsarbetslöshet än i Sverige. Att ta detta som utgångspunkt för att "svartmåla" Sverige, som Borg påpekade, verkar obefogat. Det var en känga som riktades mot Per Bolund, MP. (Se äv debartiklar i DN och SvD idag.)

Carl B Hamilton (FP) försökte rätta till dessa försök att beskriva Sverige som ett "dåligt land". Han påtalade också att Fredrik Olofsson (S) har helt fel i att argumentera för en mera restriktiv ekonomisk politik för att "klara överskottsmålet". Men denna klassiska diskussion om stabiliseringspolitiken kunde inte Olofsson inte hantera. Magdalena Andersson (S) har ju nyligen förordat stimulanspolitik (SvD 22/4, DN idag).

Diskussionen om arbetslösheten hade vunnit på att man åtminstone hade gjort skillnad mellan konjunkturarbetslöshet och strukturarbetslöshet. Menar oppositionen att stabiliseringspolitiken i tider med finanskris,eurokris och fallande export hade kunnat bedrivas annorlunda med högre tillväxt och lägre arbetslöshet som resultat?

När det gäller strukturarbetslösheten är det oklart varför den ökar. Det borde regeringen ha en förklaring till. Dessutom borde man förklara varför man efter nästan sju år inte har gjort någon kraftfull satsning på ett lärlingssystem eller något liknande. Är det så att LO och facket motsatt sig effektiva åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten av dogmatiska skäl?

Oppositionen är dock kraftlös genom sin bristande ekonomiska kompetens. Det är litet lustigt eftersom regeringens politik också är kraftlös. Orsaken till detta är dock till avsevärd del att det är utlandets inflytande, räntepolitiken, rädslan för bostadsbubbla, rädslan för LO och en viss fantasilöshet som styr.

Den viktiga frågan blev istället Borgs envetna försök att få fram vad oppositionen ville bedriva för politik istället. S hänvisade till sin motion om två veckor och budgetmotionen i höst. Och hur MP skulle ställa sig till att ingå i en regering som inte höjde bilskatterna med 15 mdr kr fick vi inte veta. Skulle man sitta med och administrera en fördubbling av arbetsgivaravgifterna för unga? Det verkade vara ett försök att klara ut förutsättningarna för regeringsfrågan efter 2014, som jag skrev om igår.

Vårprop i DN SvD Läs även andra bloggares åsikter om vårpropositionen, Anders Borg, budgetdebatt, socialdemokraterna, miljöpartiet, stabiliseringspolitik, arbetslöshet, ekonomisk debatt, politik på intressant.se

Ska Reinfeldt sitta kvar efter förlust 2014?

Reinfeldt kanske sitter kvar även efter en kraftig valförlust i stil med vad dagens Sifo indikerar.

Enligt dagens Sifo i SvD 14/4-13 kommer statsminister Fredrik Reinfeldt att förlora valet 2014.  Med 'förlora' menas här att de tre rödgröna partierna får 50,3 procent medan allianspartierna får 40,4 procent. Förlusten enligt mätningen är just nu ännu svårare eftersom både C och KD åker ur riksdagen. Men en hel del kan hända under det ett år och fem månader som återstår till själva valet. Den blåa kurvan kan vända uppåt inför valet och den röda nedåt som vid valet 2010 (punkt 5 i diagrammet):

I dagens undersökning får SD 8,0 procent (-1,0). I valet 2010 fick partiet 5,7 procent. Vilket utfall som blir resultatet 2014 är en av osäkerhetsfaktorerna. Mindre osäkert är att de två små borgerliga partierna inte åker ut, men alliansens försök att stärka dem - t ex Maramö tidigare i år - har snarast gett motsatt resultat.

Ett sannolikt "förlustval" för Reinfeldt ser därför ut som rader av opinionsundersökningar tidigare har utvisat: alliansen blir klart mindre än de tre rödgröna men SD blir tillräckligt stort för att de tre rödgröna inte ska få absolut majoritet. Då tänker sig nog många att Reinfeldt måste avgå.

Enligt den nya grundlagen ska en omröstning hållas om statsministern två veckor efter valet. (Tidigare kunde statsministern sitta kvar tills han led ett större nederlag i riksdagen.) Eftersom det är mindre sannolikt att SD skulle rösta emot Reinfeldt kommer han att sitta kvar som ledare för en minoritetsregering med relativ minoritet istället för relativ majoritet i relation till de rödgröna, som idag. Detta är nästan självklart trots att det tidigare inte har påpekats i debatten. Peter Wolodarski pekar dock relativt explicit på denna konsekvens i DN idag 14/4.

Den riktigt intressanta frågan är vad som händer om SD inte kan stödja alliansen eftersom de blivit för små - dvs om t ex dagens Sifo blir valresultat. Då kan teoretiskt Reinfeldt få en riksdagsmajoritet emot sig efter två veckor. I det läget ska Stefan Löfven (S) bilda regering. Det kräver rimligtvis en uppgörelse med MP som nyss "förstört" Socialdemokraternas budgetalternativ genom att gå emot kravet på att arbetsgivaravgifterna för ungdomar ska fördubblas. I ett slag tappade S-alternativet bortåt 20 miljarder kronor som Löfven skulle skapa "nya" jobb med. En uppgörelse S-MP verkar kunna bli mycket dyrbar för S och kräva många statsrådsposter.

Utan uppgörelse mellan S och MP kan MP lägga ner sina röster vilket kan medföra att Reinfeldt inte blir fälld i omröstningen utan sitter kvar. Den intressanta frågan är då huruvida MP kan göra gällande att man vill ha "betalt" för en sådan gest för regeringen. Partiet kanske rentav erbjuder en koalition med alliansen? Det kräver naturligtvis ett antal statsrådsposter men skulle skapa en mer stabil regering än en som bara lever vidare på MP:s nåd. Mot detta talar den gamla fiendskapen mellan Åsa Romson (MP) och Moderaterna (bart feb-13).

Paradoxalt nog verkar det som om den nya grundlagen, som skulle försvåra för sittande regering att bara fortsätta efter ett nederlag, tvärtom stärker en förlorande regering som inte har några tydliga regeringsalternativ i riksdagen. Men det kanske var meningen när denna grundlagsändring drevs igenom med hjälp av de borgerliga och Miljöpartiet?

Läs även andra bloggares åsikter om regeringsskifte, val 2014, alliansen, socialdemokraterna, miljöpartiet, valförlust, riksdagen, politik på intressant.se

KI:s prognos indikerar att Löfven inte klarar arbetslösheten men regeringen kan lyckas

Om man tar hänsyn till att jobbpolitiken ökat arbetsutbudet med 2,6 procent kan regeringen klara att få ned den totala "arbetslösheten" till samma nivå som före valet 2006. Detta trots att eurokrisen höjt arbetslösheten på ett oväntat sätt. Löfvens nya mål till 2020 faller sannolikt genom att NAIRU inte kan sänkas tillräckligt.

Det är flera faktorer som måste slå in för att arbetslösheten ska utveckla sig så att man kan säga att regeringen lyckats med sin politik. Ännu svårare blir det för Stefan Löfven (S) att sänka arbetslösheten till den lägsta i Europa, vilket han deklarerade på partikongressens första dag 3/4 (DN1, DN2). Idag ligger målet på under 4,8 procent, som är nivån för Österrike. Men den nivån kan sjunka till 2020.

En faktor som måste lyckas är att skuldkrisen i EU snart går över. Konjunkturinstitutet visar i sin nyligen framlagda marsrapport (pdf) att flera av de svaga länderna förbättrar sin konkurrenskraft: enhetsarbetkostnaden sjunker. Samtidigt stiger den i Tyskland vilket är nödvändigt för att krisländerna ska kunna gå bättre. Men även Frankrikes kostnader stiger, vilket indikerar att landet kan få svårigheter inom några år (se även blart jan-13):

1

Huvudorsaken till den extra höga arbetslösheten i Sverige är att eurokrisen försämrat Sveriges exportmöjligheter. Detta har i sin tur gjort medborgarna oroliga och därför har de ökat det s k försiktighetssparandet, vilket i sin tur har ökat arbetslösheten. Teoretiskt skulle regeringen kunna påverka detta sparande med stabiliseringspolitiska åtgärder, men denna problematik tycks sakna aktualitet i dagens ekonomisk-politiska diskurs.

Inte sedan inledningen till 90-talskrisen har sparandet legat så högt som 2013, men KI förutspår att det kommer att sjunka efter 2014. Då kommer också arbetslösheten att börja sjunka från dagens 8,2 procent (säsongrensat) till 6,3 procent i början av 2018:

Vi kan göra en grov bedömning av Stefan Löfvens möjligheter att i regeringsställning komma ner mot ca 4 procents arbetslöshet 2020. Jämviktsarbetslösheten (NAIRU) bedöms ligga på 6,5 procent 2018. Om Löfven framhärdar med åtgärder som sänker arbetslösheten under ca 6 procent kommer Riksbanken att höja räntan räntan extra mycket för att undvika kostnadsinflation genom för stora löneökningar. Det verkar alltså omöjligt att komma ner till drygt 4 procents arbetslöshet utan mycket speciella åtgärder som också sänker NAIRU.

Finansminister Anders Borg har för snart två år sedan med emfas hävdat att arbetslösheten och NAIRU skulle kunna sjunka till 4,8 procent 2015. Men jag har ställt mig tvivlande till huruvida FiD har räknat rätt (se blart 18/3-11, 1/4-11 och 24/5-11).

Löfven kan ta upp detta resonemang och komplettera det med obligatorisk gymnasieutbildning till 18 års ålder och utbildningskontrakt till 25. En hel del av den nuvarande ungdomsarbetslösheten kommer då att registreras som utbildning. Kanske några av de tvångsutbildade också kommer att få jobb men det är inte troligt att det blir något större antal. Eventuella satsningar på lärlingsutbildning kan dock tänkas ge något tiotusental jobb. Satsningar på bättre arbetsförmedling ger knappast särskilt mycket mera än som redan är inkalkylerat.

Efterfrågan på arbetskraft måste också öka. Löfven vill därför satsa på exportfrämjande åtgärder och bankgarantier till mindre företag. Det är osäkra löften som vi inte vet särskilt mycket om. Men någonting måste göras för att kunna utnyttja en eventuell och högst osäker sänkning av NAIRU. Jobb i tjänstesektorn med lönebidrag var något som   Löfven antydde kunde bli en möjlighet.   Allt verkar ganska osäkert.

En särskild osäkerhetsfaktor är hur antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program (AMP) kommer att utvecklas. Rimligtvis måste KI:s prognoser för arbetslösheten innefatta antaganden om detta. Men några förklaringar ges inte i KI:s rapport.

 

Utan ökningen av AMP-verksamheten skulle 130 000 fler varit arbetslösa jämfört med 2007. Det motsvarar ca 2,5 procent av arbetskraften. När konjunkturen förbättras kommer en god del att få reguljära jobb om det tidigare mönstret fortsätter att gälla. Hur påverkar detta NAIRU? Och hur påverkar AMP möjligheterna att formellt sänka arbetslösheten?

Statistiken för arbetsmarknaden har också blivit otillförlitlig genom övergången till att definiera arbetskraften inklusive grupper upp t o m 74 år. Det gör det meningslöst att studera sysselsättningsgraden eftersom den kan påverkas avsevärt av att antalet i befolkningen 65-74 år kan öka kraftigt på grund av 40-talisterna samtidigt som sysselsättningsgraden för pensionärer är låg, vilket påverkar totalmåttet oförmånligt.

Istället kan man studera antalet sysselsatta. Här har skett en ökning med ca 280 000 personer sedan mitten av 2006. Det är något som regeringen borde framhålla när oppositionen hånar dess jobbpolitik.

 

En del av sysselsättningsökningen har åstadkommits genom det särskilt förmånliga jobbskatteavdraget för äldre. Det har aviserats att det ska utökas till att gälla även 64-åringar för att få ännu fler att stanna kvar i arbete. Arbetslösheten är enligt diagrammet ovan 0,9 procentenheter högre än vid mitten av 2006.

KI bedömer att regeringens särskilda åtgärder för att öka arbetsutbudet har ökat arbetskraften med 2,6 procent. Det motsvarar drygt 130 000 personer. En rent aritmetisk reduktion av arbetslösheten på 8,2 procent skulle alltså med detta tal ge en arbetslöshet på 5,6 procent. Sett i detta perspektiv är regeringens jobbpolitik inte ett misslyckande.

Till detta bör man lägga ökningen av AMP-åtgärder sedan mitten av 2006 som rör sig om drygt 80 000 personer (diag 151). Det motsvarar 1,6 procent vilket medför att arbetslösheten nu skulle ha varit 7,2 procent - obetydligt högre än vid mitten av 2006. En fortsatt minskning till våren 2014 skulle alltså kunna betyda att regeringsperioden slutar med en arbetslöshet som "egentligen" skulle kunnat varit lika hög som när den började. Att den faktiskt är högre beror då på att jobbpolitiken inneburit att antalet förtidspensionerade och långtidssjukskrivna sjunkit och pressat upp arbetslösheten.

En rättvis bedömning av regeringens politik bör slutligen ta hänsyn till att eurokrisen inte är regeringens fel. När konjunkturen förbättras kommer fler jobb i exportindustrin och som en följd av minskat sparande och ökade investeringar. Dessutom innebär den fortsatt höga flyktinginvandringen att alltfler personer under många år befinner sig i en utsatt position på arbetsmarknaden genom sin låga utbildning och andra arbetshandikapp. Denna faktor bidrar till att jämviktsarbetslösheten (NAIRU) fortsätter att vara hög. Det är ett problem som Stefan Löfven måste lösa innan hans ev politik kan komma närmare målet ner mot 4 procent. [Tord Oscarsson (S) är skeptisk.]

Som bakgrundsinformation visas nedan KI:s nyckeltal och tabellen över helårsekvivalenter för ersättningar från den offentliga sektorn.

[Äldre tabell från 2006>]

SvD, AB. Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, jämviktsarbetslöshet, Nairu, socialdemokraterna, partikongress, Löfven, regeringen, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se

Grumligt om klasskamp, gemenskap, bildning och socialism

Inför den socialistiska partikongressen försöker vänstern flytta fram positionerna med artiklar i Sveriges fyra största tidningar. Men den mest ideologiska artikeln är romantisk och demonstrerar att socialismen är slut i brist på konkreta idéer. Eller vill vi ha falangstärer?

Den socialdemokratiske aktivisten och ideologen Daniel Suhonen skrev igår i DN:s kulturdel en artikel över ett helt uppslag med rubriken "Tio arbetspunkter för en socialism för vår tid" (end f prenumeranter). En snabb bild av vad artikeln handlade om kan man få av DN:s huvudledare idag 3/4 där också inlägg från Ulf Bjereld (SvD), Göran Greider (AB) och Karl-Petter Thorwaldsson (Expr) kommenteras. Socialdemokraternas intellektuella vänsterelit lyckades med en samordnad offensiv dagen före S-kongressens början.

Medan de tre senare debattörernas inlägg karaktäriseras av en viss rationalitet och konkretion utgör Suhonens artikel ett prov på romantikens återkomst i den politiska debatten. Här finns ingenting konkret om vad socialdemokratin ska satsa på de närmaste åren. Suhonen försöker tydligen tolka vad en rad socialdemokrater till vänster egentligen vill när man talar om "behovet av en annan ordning". Detta gör han med hjälp av rader av associativa termer på ett abstrakt plan som liknar romantikens. Han avslutar för säkerhets skull artikeln med att hänvisa till poeten Jenny Wrangborg om partiledningen skulle "behöva hjälp".

Daniel Suhonen har tidigare deltagit i seminarier som jag skrivit om (-11 o -13) och då har han varit något otydlig men inte på långa vägar så grumlig som igår i DN. Här känner han sorg över att allt som vänstern stått för håller på att upplösas, att idén om gemenskap förvandlats till en politisk fantomsmärta, att hopplösheten blivit vänsterns signum, att det är fruktansvärt att leva utan en bärande längtan och att söderfallet måste ersättas med det ägda moraliska imperativet. Dessa bombasmer får en särskild relief genom att Suhonen delat upp artikeln i tio övertydligt numrerade delar.

Kritik riktas mot att socialdemokratin accepterar regeringens skattesänkningar. Han menar också (utan att nämna siffror) att ett bibehållet skattetryck från 1988 på 56 procent idag skulle ge intäkter på "420 miljarder mer att spendera på hälsovård, skola, vägar, bibliotek" om året. Men några förslag om skattehöjningar ger han inte.

Socialdemokratin samlade sig en gång kring idéer om den gemensamma sektorn, skriver Suhonen. Men nu försöker marknaden stjäla arbetarrörelsens vackraste uppfinning, den gemensamma sektorns ansvar för samhällets viktigaste uppdrag: vården, omsorgen och utbildningen. "Vad blir demokratins uppgift sedan, när allt är sålt?" Suhonen ser tydligen den politiska styrningen av den offentliga sektorns tjänsteproduktion som ett värde i sig . Det är inte fråga om att rätta till de ramar och regler som styr produktionen så att avarter och missbruk ska stävjas. Utan att förstå det gör han sig till tolk för föreställningen att tjänstemän såsom kuggar i ett stort maskineri är bättre på att leverera medkänsla och respekt i välfärdsproduktionen.

Kanske Suhonen ändå vagt försöker ringa in arbetarrörelsens största svaghet idag. När rörelsen var ung kunde arbetarklassens individer inte förbättra sin position särskilt mycket. Arbetsmarknaden var effektiv och outbildade hade samma lön överallt. Då fanns grogrund för klasskamp och föreställningar att man genom solidarisk sammanhållning kunde förbättra kollektivets situation. Sociala reformer som i huvudsak först finansierades med skatteintäkter från de bättre bemedlade kunde ses som ett bevis för denna tes. Men möjligheterna till ytterligare omfördelning av bördorna till arbetarklassens fördel är uttömda idag.

Kamp och solidarisk gemenskap är inte längre medel för att förbättra situationen för Suhonens likar - varken när det gäller högre löner, nya välfärdstjänster eller ökad bildning. Den kollektiva vägen mot ljuset är stängd. Arbetarklassens begåvningar har blivit tjänstemän. Bildningstörsten i arbetargemenskapen är historia. Rörelsens syn på bildning är förlegad när staten erbjuder gratis utbildning för alla som klarar den intellektuella utmaningen. Arbetarrörelsen som rörelse är överflödig.

Falangstär enl Fourier

Den utopiska socialismen har fortfarande en lockelse på vänstern. Det är drömmen om kollektivet i form av det som kallades falangstär  med "den gemensamma skolan, teatersalongen, kollektivtrafiken eller på det allmänna badhuset" där vi alla är medborgare som hägrar. Här skulle Suhonen kunna bygga ett samhälle på ett jämlikhetsideal grundat "på bildning, kritiskt tänkande och fritt internet".

Detta är enligt min mening bara romantiska drömmar. De utopiska socialistiska samhällen som faktiskt har byggts upp har ganska snart havererat. Det gäller också det israeliska Kibbutz-systemet som länge varit på tillbakagång. Socialismen är slut som ideologi (blart juni-09). Socialdemokraterna borde i fortsättningen ägna sig åt service-demokrati som alla partierna till höger om dem redan gör.

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, socialdemokraterna, partikongress, vänstern, utopisk socialism, Suhonen, gemenskap, klasskamp, bildning, ideologi, samhälle, falangstärer, politik på intressant.se

Borg borde inte vara så nöjd med löneavtalet

Löneökningarna blir större än beräknat med nya avtalet och ger svårigheter för exportindustrin att anställa. Det blir inte så många nya jobb som skulle behövs för att regeringen ska vinna valet 2014.

Anders Borg

Idag blev avtalet för industrin klart. Det innebär kostnadsökningar på 6,8 procent på tre år och löneökningar på 6,2 procent (DN; Ekot). Enligt Ekot är finansminister Anders Borg nöjd med det nya löneavtalet. Han säger inte att han behöver göra några omräkningar för budgetpropositionen utan istället: "Vår bedömning är att det här ligger i linje med vad som får betraktas som samhällsekonomiskt ansvarstagande. Det är en avvägning mellan att man vill ha reallöneökningar å ena sidan, å andra sidan att vi måste värna exportindustrins konkurrenskraft".

 Men Teknikföretagens VD Åke Svensson anser att nivån blev för hög, men det är positivt att avtalet blev treårigt. Går man till Konjunkturinstitutets nyligen framlagda marsrapport (prm; pdf) blir bilden mer problematisk. Den utmynnar i att BNP ska öka med 1,3 procent i år och 2,4 procent 2014. Men det förutsätter att lönerna i industrin inte ökar med 4,0 procent som 2012 utan med 2,5 resp 2,6 procent de två åren. Och det nya avtalet kommer tillsammans med löneglidningen att ge klart större löneökningar. Det måste betyda större svårigheter än beräknat för svensk exportindustri.

Själva avtalsökningarna kommer att bli drygt 2,0 procent årligen. Därtill kommer löneglidningen som var ca 1,2 procent 2010 och något mindre åren därefter. I bästa fall kan alltså löneökningstakten sjunka från 4 till 3 procent. Därtill kommer kostnadsökningar för företagen för deltidspensioner och arbetstidsförkortningar. Utgångsläget är att industrin har för låg lönsamhet och ser framför sig en fortsatt press i form av en stark, och enligt flera bedömare, ännu starkare krona. Om exportindustrin inte kan återhämta sig tillräckligt mycket slår detta mot jobben.

Eftersom jobbfrågan bedöms bli den viktigaste frågan i nästa års valrörelse borde allt som försvårar en konjunkturåterhämtning vara ovälkommet för finansminister Borg. Några andra förbättringar av jobbsituationen än konjunkturen verkar inte finnas vid horisonten. Kan Borg hoppas på att Riksbanken sänker räntan från nuvarande nivå på 1 procent? Diskussionen om inflationsmålet verkar ha intensifierats. Riksbankens halsstarrighet att inte vilja sänka räntan trots att Sverige under flera år legat under målet på 2 procent kan resultera i att en ny regering höjer målet till 3 procent genom en explicit lagregel. Kanske får vi signaler om detta på Socialdemokraternas kongress som börjar i morgon.

Eftersom det tar tid innan en räntesänkning får effekter på arbetslösheten kommer tiden att ha runnit ut för att regeringen ska få draghjälp av en räntesänkning. Det blir kanske en upprepning av den sent under våren 2006 genomförda räntesänkningen som inte kunde rädda regeringen Persson. Han fick förgäves försäkra att "jobben kommer" utan att det blev några tillräckligt tydliga resultat i statistiken. Och sedan förlorade Göran Persson valet och avgick...

Den gången höjde dock Riksbanken räntan i februari 2006 på grundval av en skruvad inflationsprognos. Idag har man också en farlig inflationsprognos som  dock inte tycks delas av andra bedömare. Tvärtom skriver KI att centralbankens inflationsprognos är för hög och förordar att räntan sänks. Men KI:s prognos för reporäntan är till slut att det inte blir någon sänkning. Det är sannolikt en riktig bedömning. Och det betyder att regeringen kanske förlorar valet. Men om det också betyder  Fredrik Reinfeldts avgång är svårare att säga.

Läs även andra bloggares åsikter om lön, löneavtal, exportindustrin, konkurrenskraft, arbetslöshet, sysselsättning, Borg, nya jobb, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se