Så vill LO höja skatterna

LO vill höja momsen och barnbidragen - alternativt också sänka momsen. Flyttskatt skall införas. Allt detta för att finansiera välfärden om drygt 10 år när man misslyckats med att få fler i arbete. - Uppehåll en vecka.

I en debattartikel i DN 29/4-05 skriver LO:s chefsekonom Dan Andersson och LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden-Bergström om LO:s krav på skattehöjningar för att kunna finansiera framtidens välfärd. Detta gör de med anledning av att den socialdemokratiska skattegruppen hade sitt första möte tidigare i veckan. Det var den gruppen som fick direktiv som var felaktiga när det gällde motiveringen av skattehöjningar. Direktivförfattaren hade exempelvis inte uppmärksammat att Långtidsutredningen räknar med ett utrymme för sänkt skatt till år 2020.

Nu instämmer LO-ekonomerna inte i att skatterna behöver höjas för att det blir fler äldre det närmaste decenniet - i själva verket minskar antalet 80-åringar med ca 13 procent. Här slår de SAP:s direktivförfattare på fingrarna och påstår att de offentliga utgifterna ökar med omkring 55 miljarder kronor för att det "om drygt 10 år blir fler gamla". (Ja egentligen säger de att utgifterna ökar med samma belopp som skulle komma in om andelen i arbete skulle öka med 5 procentenheter, vilket genererar minst 11 miljarder per p.e.)

Men inte heller detta är korrekt. LO tror att den demografiska utvecklingen skulle kräva en utgiftsökning på 2 procent av BNP till 2017 ungefär. Det finns en utredning gjord av Johan Gull när han jobbade på Skattebetalarna som visar att ökningen av antalet äldre leder till en utgiftsökning på bara 0,8 procent av BNP fram till 2020.

Det räcker emellertid inte med att konstatera att fler äldre kostar något mer. En ökning av antalet äldre ryms som tur är fortfarande inom ramen för ett oförändrat skattetryck enligt Långtidsutredningen. Läser LO-ekonomerna inte finansdepartementets kalkyler?

Skattehöjningar nära förestående?

Nu skriver LO-ekonomerna helt i onödan om skattehöjningar som om de var nära förestående. Men läser man Dan Anderssons artikel noga framgår det att den framtida ökningen av välfärdstjänsterna i första hand skall finansieras med en ökning av sysselsättningen (här instämmer man med SAP-direktiven).

Att LO får det att låta som om skattehöjningar är nära förestående vilar på ett mycket bräckligt resonemang. Om folk efterfrågar en bättre äldreomsorg och större personaltäthet på dagis, då skall skatterna kunna höjas. Detta förutsätter tydligen att man i samma veva misslyckas med att få fler i arbete och den vägen ökade resurser för bättre äldreomsorg och större personaltäthet på dagis...

Från detta glider Andersson och Järliden till att det skulle vara ett faktum att "Om framtidens välfärd ska kunna finansieras måste inkomsterna öka från de skatter som har breda baser". För detta påstående anför de inget belägg och LU konstaterar att så inte är fallet. Men de fortsätter med att räkna upp nödvändiga skattehöjningar.

Så här vill LO göra: Matmomsen är "oundviklig" att höja. Reavinstskatten på villor och bostadsrätter skall höjas från 20 till 30(?) procent. Flyttskatt skall införas - dvs möjligheten att skjuta upp reabeskattningen till den sista ägarbostadens försäljning skall avskaffas. Pensionsförsäkringar som medger uttag tidigt (vid 55 år) skall inte omfattas av skattelindringar (lägre avkastningsskatt och avdragsätt?). Skattefusket skall stävjas men förmögenhetsskatten skall vara kvar. Att den ger problem med skatteflykt och kapitalflykt till utlandet nämner inte LO-ekonomerna.

Förvirrande ändringar av LO

I ett uttalande för TT återgivet i tidningarna dagen därpå (30/4) ändrar Dan Andersson på hela konceptet. Nu säger han att syftet med matmomsen är att införa en enhetlig moms. Det betyder att den generella momsen kan sänkas från 25 till ca 22-23 procent. Borta är formuleringen att det är "närmast oundvikligt" att återta nedsättningen av momsen på olika områden för att finansiera framtidens välfärd.

Dessutom tillägger Andersson att en likformig moms skall ingå i en skattereform där "en förändring av inkomstskatterna måste finnas med". Det kunde han inte kläcka ur sig på DN-debatt utan där hette det att de fördelningspolitiska problemen med höjd matmoms skulle rättas till med höjningar av barnbidragen.

En tolkning av LO-ekonomernas agerande skulle kunna vara att de ville framhålla att en ökning av personaltätheten på dagis och liknande kräver höjd moms på mat och kultur.

En annan tolkning är att LO-ekonomerna erfarit att socialdemokraterna sviktar i sina skattehöjningsambitioner och behöver stöd i form av "kärva budskap" från LO. Tyvärr gick de snett och allmän förvirring uppstod.

En tredje tolkning är att LO-ekonomerna är allmänt förvirrade och därför uppstår ännu mer förvirrning när de publicerar sina oklara tankegångar.

* * *

Nu gör jag en veckas uppehåll i bloggandet pga utlandsresa. Läs gärna äldre artiklar med hjälp av listan här.

Är utilitarismens moral rimlig?

Är nyttomoralen en rimlig grund för ett modernt samhälles politiska beslut? Det maximalt värdefulla saktillståndet kan ju inte ha några moraliska anspråk. Ändamålet borde inte få helga medlen. Det finns gränser för kravet på uppoffringar. 12 argument.

Jag skrev i min blogg 27/4-05 att den progressiva beskattningen grundar sig på den etiska teori som kallas utilitarism. Om den visar sig felaktig faller också den progressiva beskattningens teoretiska legitimering.

'Man skall maximera summan av allas lycka minus allas olust.' Utilitarismens sakliga innehåll har utsatts för en så omfattande kritik att den som etisk teori och morallära enligt min mening måste betraktas som orimlig och tillbakavisad med tillräcklig evidens. Här skall jag kort redovisa 12 kritiska argument mot U.

1) Omöjlig att tillämpa U kräver en omåttlig mängd kunskaper om olika sannolikheter och konsekvenser som gör den omöjlig att hantera i det praktiska livet.

2) Hot mot vänskap och kärlek U kräver ett kyligt kalkylerande som är oförenlig med human spontanitet. Att som Sidgwick föreslår hemlighålla beräkningarna inom "kanslihuset" är knappast behjälpligt.

3) Alltför krävande U kräver att vi nivellerar inkomsterna i hela världen. Här i Sverige skulle vi tvingas avstå från mer än 2/3 av vårt välstånd och välfärd. Gör vi inte det accepterar vi att vi får tänka på oss själva och bli etiska egoister. (Ett alltför svart-vitt argument.) Eftersom vi ständigt måste åsidosätta U och ge upp inför kraven riskerar U att leda till att många kastar allt vad moral heter på sophögen. U motverkar sig själv.

4) Alltför tillåtande U innebär att "ändamålen helgar medlen" men vissa medel borde inte få tillåtas. Att "gå över lik" för den högsta lyckosumman är orimligt. Harmans exempel: två personer väntar på organtranspantationer och är snart döende. Då tas en luffare in för benbrott. U föreskriver då att han slaktas på sina organ för att rädda livet på två andra. Tännsjös exempel: hemligt lotteri om vem som skall avlivas för att tillgodose tillgången på organ att transplantera. (Dworkin vill därför införa rättigheter.)

5) Leder inte till jämlikhet U kräver att resurser ges till dem som kan utvinna mest nytta ur dem. Det medför att det kanske är kunniga och kultiverade personer snarare än enkla och fattiga som skall ha höga inkomster. Denna insikt har fått de vänstersinnade att alltmer överge utilitarismen.

6) Inget moraliskt ansvar U leder till att det moraliska ansvaret kollapsar. Exempel: genom att hänga en oskyldig kan folket lugnas och lyckosumman maximeras.

7) Illegitima handligar sanktioneras U ger ingen evidens åt förpliktelser. Exempel: Jag har avtalat om att en pojke skall klippa min gräsmatta. När han skall få sin lön måste jag överväga om jag inte kan ge någon bättre användning för pengarna.

8) Avundsjuka och rasism likabehandlas U räknar både personliga och externa preferenser lika i kalkylen för lyckosumman. Det är enligt sentida utilitarister orimligt att inkludera rasism, avundsjuka, illvilja och andra externa preferenser (Harsanyi o Dworkin).

9) Förtjänst som rättvisa kan ej förklaras U kan inte förklara varför det allmänt anses rättvist att förtjänta insatser belönas. Att åsidosätta detta medför att U genom sin omfördelning skadar incitamenten och välståndsutvecklingen.

10) Ingen likabehandlig och respekt U kräver maximering av lyckan och inte likabehandling. Människor är bara lyckans bärare. Det kan motivera att jordens befolkning borde fördubblas.

11) Nyttomaximering ingen moralisk plikt U har tagit sin grundläggande princip som given (ett misstag) utan att ge den ett etiskt rättfärdigande. Gentemot vem har vi en plikt att maximera nyttan? Det maximalt värdefulla saktillståndet kan inte ha några moraliska anspråk.

12) Grundar sig på metafysiska syften U var ursprungligen en teori om varför den faktiska moralen i 1700-talets civiliserade värld i princip såg ut som den gjorde. Lyckomaximeringen som dess grund vilar därför ytterst på den tidens trancendentala föreställningar.

Utilitarismen bygger på övergripande resonemang av typ "Vi bör göra världen så bra som möjligt" som på det abstrakta planet förvisso verkar bestickande. Felet är att intuitivt lita på en axiomatisk algoritm istället för på intuitionerna i mer konkreta fall. Stora abstrakta principer är farliga för mänskligheten. Det finns gränser för vilka uppoffringar och frihetsinskränkningar enskilda individer får utsättas för. Jag skall så småningom utforma ett moraliskt rättfärdigande av denna slutsats.
(Se även diskussionen om frihet och utilitarism)

Till arg 1 o 2

Andra bloggar om: utilitarism, moral, filosofi på intressant.se

Sämre sysselsättning i mars

Den öppna arbetslösheten minskade i mars (på ett år) men den totala ökade med 19 000 personer. Den är nu uppe i 8,5 procent. Reguljär sysselsättning ligger på 75,7 procent mot regeringens mål på 80. SCB redovisade först inte detta diagram!

Arbetslösheten och sysselsättningen kommer att bli en central fråga i den långa valrörelse som nu håller på att inledas. Därför är det viktigt att vi förstår rapporteringen av statistiken och vad olika begrepp innebär.

Arbetslösheten mäts officiellt av Statistiska centralbyrån i mitten på varje månad genom arbetskraftsundersökningen (AKU). Resultatet kommer ca en månad senare. Siffror från april kommer 31/5. Dessutom rapporterar AMS hur många som är anmälda arbetslösa varje vecka. Siffervärdena överensstämmer inte pga olikheter i definitioner och metoder.

Några viktiga begrepp

Sysselsatta = de som har arbete (dvs sysselsättning på arbetsmarknaden)
Arbetslösa = de som söker arbete (inte de som som studerar eller skulle ha sökt arbete om det hade funnits något att söka)
Arbetskraften = summan av sysselsatta och arbetslösa (en användbar bas för att göra procenttal av)
Arbetsmarknadsåtgärder = "dold arbetslöshet" eller antal deltagare i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska program. Med hjälp av dessa åtgärder kan regeringen enkelt påverka arbetslösheten som därför kallas öppen arbetslöshet för att antyda att det finns ett mörkertal.

Några ytterligare komplikationer: Ofta mäter man inte hur det är i alla åldersgrupper utan undantar pensionärerna. Då blir talen någor mindre och anges som åldersgruppen 16-64 år. Dessutom vill man oftast inte få med Ams-jobb i sysselsättningen. Därför används ett begrepp som kallas reguljär sysselsättning. Detta mäts för åldersgruppen 20-64 år.

För att kunna göra jämförelser månad för månad under året förekommer en statistisk sk säsongrensning där man försöker korrigera för normala variationer under olika säsonger.

374 500 arbetslösa totalt i mars - 8,5 %

I mars 2005 var 243 000 personer öppet arbetslösa och 131 500 personer i åtgärder. Den totala arbetslösheten var då 374 500 personer (16-64 år).

I procent av arbetskraften var öppen abetslöshet 5,5 procent, åtgärderna 3,0 procent och den totala arbetslösheten 8,5 procent.

Bra eller dåligt?

Jämfört med motsvarande månad förra året har den öppna arbetslösheten minskat med 12 000 personer. Samtidigt har antalet i åtgärder ökat med 31 000 personer och den totala arbetslösheten har därför ökat med 19 000 personer. Det säsongrensade diagrammet för enbart den öppna arbetslösheten planar nu ut - det ser inte ut att gå åt rätt håll trots ökningen av ams-åtgärder.

Sysselsättningen 75,7 %

Av befolkningen på 5,759 miljoner (16-64 år) var 4,148 milj sysselsatta (minus 31 000 på ett år*). På grund av arbetsmarknadsåtgärder var dock den reguljära sysselsättningen mindre. För åldersgruppen 20-64 år var befolkningen 5,300 milj och den reguljära sysselsättningen 4,012 milj eller 75,7 procent. Det är 48 000 färre än i mars förra året - inte bra!

Säsongrensat var sysselsättningen något högre eller knappt 77 procent. Regeringens målsättning är att den reguljära sysselsättningen skall komma upp i 80 procent (redan 2004). Här visas utvecklingen i 1993-2005 i ett procentandelsdiagram endast framdraget till februari. För mars visar SCB inte detta utan litet snopet ett diagram för den totala sysselsättningen i antal där ams-åtgärderna gör att bilden ser bättre ut (not). Säsongrensat minskade dock den konventionella sysselsättningen från feb till mars märkbart (procentandelsdiagram inkl ams).

Rimligtvis måste det se lika illa eller ännu värre ut för den reguljära sysselsättningen eftersom den minskade med 48 000 mot 31 000 för den konventionella.

Not - Tillägg: SCB har nu rättat till diagramredovisningen så att procentandelsdiagrammet nu finns även för mars.

Se även Gunnar Örns artikel i DI 28/4
Historiskt material 1975-2003

Progressiv skatt är förlegad

Utilitarismen är den morallära som ligger till grund för progressiv beskattning. Denna nyttomoral lanserades av Bentham och Mill. Via Sidgwick och Edgeworth kom den in i nationalekonomin i slutet av 1800-talet. Hundra år senare börjar man inse att den är förlegad.

Jag har tidigare gjort en lista på sex fördelningspolitiska ansatser som kan användas för att motivera olika profiler i skatteskalorna - dvs hur stor procent av inkomsten en given individ skall betala i skatt jämfört med andra. Hur högt det totala skattetrycket skall vara - genomsnittet för alla individer - är däremot en annan fråga.

Dagens svenska skattesystem liksom andra äldre system bygger på att skatten är progressiv. Med det menas att skatteprocenten blir högre och högre ju mer pengar man tjänar. Detta kan jämföras med proportionell skatt där också skattebeloppet blir högre och högre ju mer pengar man tjänar, men där uttagsprocenten är konstant ("platt skatt"). Proportionell skatt är det system som införs överlag i de forna socialist-staterna.

Progressiv skatt missgynnar alltså dem som försöker öka sina inkomster genom att den matematiska konsekvens som heter marginalskatt blir hög. Den innebär att en större del av en inkomstökning går bort i skatt än skatteandelen av inkomsten som man redan tjänat ihop. Marginalskatten är högre än genomsnittsskatten.

Hur kan då en så ojämnt fördelad skatt, som måga anser vara orättvis, motiveras? Eftersom progressiva skatter funnits i Sverige drygt 100 år har de flesta ingen aning om hur sådana skatter ursprungligen rättfärdigades. Många tycks tro att motiveringen är att de som har makten har rätt att ta pengar i skatt varhelst det är möjligt utan att behöva motivera detta intellektuellt. Den principen är den konservativa högerideologins princip och brukar kallas makt är rätt.

Utilitarismen från 1700-talet

Jag skulle tro att ingen är beredd att i dag försvara maktprincipen offentligt. Därför är det viktigt att den ursprungliga motiveringen till progressiva skatter dras fram i ljuset och börjar debatteras. Denna motivering bygger på en morallära som kallas utilitarism och som först lanserades av Jeremy Bentham (1748-1832). Den gick ut på "lyckans maximation" - dvs man skulle sträva efter ett så stort överskott av lust över olust som möjligt. En annan benämning är "nyttomoral".

Det var en radikal lära på sin tid som vände sig mot att den juridiska rätten hade övernaturliga grunder. Vad som var viktigt var att lagstiftarna försökte uppnå goda konsekvenser med sina lagar. En teori för hur människorna är funtade i detta sammanhang är att de drivs av strävan efter lust och försöker undvika olust. Av detta följer att staten bör maximera differensen mellan dessa två storheter, trodde Bentham.

Via James Mill (1773-1836) och hans son John Stuart Mill (1806-1873) utvecklades utilitarismen och den stod på sin höjdpunkt när filosofen och ekonomen Henry Sidgwick (1838-1900) förde in den i nationalekonomin. Där fick den en abstrakt, matematisk utformning av nationalekonomen och matematikern Francis Edgeworth (1845-1926) som var en devot beundrare av Sidgwicks utilitarism. Det var denne excentriske Edgeworth som formulerade teorin att höga marginalskatter och omfördelning av inkomsterna skulle maximera lyckan i samhället (1897). Genom den formidabla matematiska bevisning, som Edgeworth kunde presentera, blev progressiva skatter högsta visdom för samhällsingenjörerna.

Matematisk elegans rättfärdigar inte en orimlig lära

Problemet är bara att grunden för denna matematiska apparat - själva utilitarismen - varken stämmer med verkligheten eller med en rationell analys av syftet med statsmakternas åtgärder. Om utilitarismen visar sig vara en falsk lära faller också den teoretiska grunden för de progressiva skatterna.

Under en stor del av 1900-talet var det "förbjudet" för moralfilosoferna att diskutera moralfrågor om man skulle tas på allvar i den miljö av värdenihilism (Axel Hägerström) och emotivism som etablerades något decennium in på seklet. Det var meta-etik som gällde för de akademiska filosoferna och därför fastnade den praktiska tillämpningen av 1800-talets utilitarism i det progressiva skattesystemet. Det var ju också väldigt tilltalande för spenderhungriga politiker.

Först under mitten av andra hälften av 1900-talet började utilitarismen på allvar ifrågasättas genom John Rawls´ och Robert Nozicks arbeten. Även de mera juridiskt inriktade rättsteoretikerna har i stort sett övergivit utilitarismen som grund för beskattningsprinciperna. Det framgår av Åsa Gunnarssons doktorsavhandling Skatterättvisa (1995) som jag kort recenserade 1997.

Utilitarismens sakliga svagheter, t ex att ändamålet helgar medlen, finns det anledning att återkomma till. Lärans främste företrädare är i Sverige professor Torbjörn Tännsjö.

SvD om platt skatt 18/9

Vad är platt skatt?

Platt skatt är en översättning av 'flat tax'. Det betyder att skatteuttaget alltid görs med samma procentsats. På svenska är termen 'proportionell skatt'. Den kommer att införas i framtiden i Sverige.

Om platt skatt införs för arbetsinkomster är det enklaste sättet att göra detta att avskaffa statsskatten och justera systemet med grundavdrag. Statsskatten tas ut på inkomstdelar över 26 000 kr/mån med 20 och ibland 25 procent. Det är bara en liten del av svenskarnas inkomster som ligger ovanför "brytpunkten" som gränsen för statsskatt kallas. Därför motsvarar statsskatten bara 2,6 procent av de offentliga utgifterna. (Mer info i blogg 14/3)

Platt skatt har en rad ekonomiska fördelar för hela samhället (14/3) men borde i första hand motiveras av principiella skäl. Det är främst en skatt som drabbar heltidsarbetande - nästan 40 procent av dem måste betala denna extra skatt. Vad har de gjort för ont? De har utbildat sig och ansträngt sig för att åtminstone tjäna ihop en medelinkomst. Tacken är denna, som många tycker, extra "straffskatt". Den behövs ju inte för att kunna finansiera välfärden.

Statsskatten är den sista kvarlevan av gamla tiders "progressiva skattesystem" som fick en första slagkraftig motivering i Kommunistiska manifestet 1848. Det innehöll ett antal konkreta "reformer" om progressiv skatt, arbetstvång för alla och banksocialisering som proletariatet skulle införa när det gripit den politiska makten. Motiveringen var alltså en prognos - inte ett rättfärdigande av det vällovliga i att införa progressiv skatt!

Ursprungligen hade kommunistiska manifestet av Engels utformats som en "katekes" med frågor och svar. Dessa redigerades sedan av Marx som med sin maktlystnad i bakhuvudet förstod hur budskapet skulle formuleras för att väcka anklang hos de fattiga och egendomslösa. Att motivera reformerna för att de var angelägna kallade Marx föraktfullt "utopisk socialism". Det behövdes inte för reformer som vetenskapligt sett var förutbestämda att införas i det framtida samhället. Det var utilitaristerna som gav en teoretisk motivering för progressiva skatter.

Tiden är nu mogen för en ny "deterministisk" prognos: den progressiva skatten kommer att avskaffas i det framtida samhället. Det finns två indikationer för detta: 1) de forna östländerna inför platt skatt överlag, 2) ju högre skattetryck, desto mindre progressivitet går det att ha. Både lågskatteländer och högskatteländer tenderar alltså mot platt skatt.

* * *

Läs DN:s ledare om att platta till skatten 24/4-05. I SvD finns också en plädering 26/4-05 med hänvisning till kommunistiska manifestet.

Progressiv skatt är förlegad

Välståndet har inte ökat så mycket

Det är inte den till synes goda BNP-tillväxten som bör vara indikatorn för hur välståndet utvecklas i Sverige. Särskilt inte om man skall bedöma riskerna för överhettning. Återhämtningen, prisfallet på telecom och utflyttningen överdriver tillväxten f n.

Många politiska bedömare är obenägna att rekommendera att något görs åt den omfattande reella arbetslösheten eftersom BNP-ökningen har varit så god de senaste åren och även jämfört med andra länder sedan mitten av 1990-talet. De är tydligen rädda för att det skulle kunna bli "överhettning" trots den stora arbetslösheten.

Mot denna glättade syn talar tre mindre uppmärksammade förhållanden: 1) konjunkturåterhämtningen, 2) prisfallet i terms-of-trade och 3) BNP-mätningen vid "outsourcingen". Jag skulle tro att här föreligger en allvarlig felbedömning rörande hur den ekonomiska politiken borde bedrivas. En felbedömning som kan kosta den sittande regeringen dess maktposition.

1) Konjunkturen Det är farligt att låta sig övertygas av sin egen propaganda. Finansdepartementet har gång på gång framhålleit det förträffliga i regeringens politik med hänvisning till att tillväxten sedan tillträdet 1994 (ett konjunkturellt bottenår) varit högre än för genomsnittet i utlandet. Men fattas bara annat! Sverige började då, långsammare än tidigare, återhämta sig efter inledningen till 90-talskrisen. Sysselsättningen i reguljära jobb har ändå ökat från 74 till 77 procent - trots att en stor del av förbättringen förhindrats eller ätits upp av ökade förtidspensioneringar och sjukfrånvaro. Det är helt naturligt att tillväxten blir högre än tidigare efter den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talet.

2) Prisfallet En annan orsak till snabbare BNP-ökning är förbättringen av produktiviteten i näringslivet (alltså produktionsökningen per arbetstimme). Den "skiftade uppåt" från 2 till 3 procent per år under början av 1990-talet. En viktig orsak var telecom-branschens expansion. Det är i sig bra, men knappast något som regeringen kan ta åt sig äran av i form av väl utformad politik. I varje fall skall man inte förväxla detta med en lyckosam sysselsättningsskapande politik, som i förlängningen skulle kunna leda till överhettning.

I själva verket har produktivitetsutvecklingen inte ökat välståndet så mycket som siffrorna tyder på. Samtidigt som produktionen ökat mer än vanligt har också priset på varorna utvecklats dåligt. Vi har fått sämre betalt för mobiltelefoner och annan elektronik helt enkelt. Då kan man inte bara titta på hur ovanligt många nya produkter som tillverkas. Siffrorna behöver korrigeras med hur mycket priserna har påverkat värdet av produktionen (rensat för allmän inflation) för att man skall veta hur bra det gått för Sverige. Detta klargjorde KI genom Ingemar Hansson och Christina Nyman i en artikel i DI 1/3-05 (några tekniska kompletteringar 24/3).

Att det råder oklarhet i den politiska debatten om denna "terms-of-trade-försämring" beror på att några ekonomer på SN försökte bevisa för mycket och därmed utsattes för ett svidande angrepp från statssekreterare Jens Henriksson, som med ett förledande resonemang om inflationen gav sken av att bättre exportpriser skulle vara detsamma som allmän inflation (SvD Näringsliv 1/3-05).

3) Outsourcingen Det finns ytterligare en effekt som för närvarande överdriver välståndsökningen så som denna mäts med BNP. Det är utflyttningen av produktionsenheter till låglöneländer. Detta påtalas av Carl Rosenblad i DI 23/4. Mekanismen är följande. Ett företag flyttar ut olönsam produktion för 100 mkr till en enhet i östland där produktionen görs för 40. Men produkterna säljs fortfarande för 100. Nuvarande BNP-mätning slår fast att Sveriges BNP sjunkit med bara 40 mkr och inte med 100. Det beror på att resultatförbättringen på 60 räknas in i BNP, eftersom det inte är fråga om kapitalavkastning (aktieutdelning).

Den höga arbetslösheten och dåliga sysselsättningen har alltså delvis orsakats av utflyttning till låglöneländer. Samtidigt har BNP ökat snabbare än vanligt, vilket således också delvis är en följd av att BNP inte har reducerats med hela den utflyttade produktionen. Därmed har också produktiviteten överdrivits. Förvisso finns resultatförbättringen i de företag som flyttat ut produktion till disposition för Sverige. Men den placeras utomlands vilket bidrar till att Sverige har ett sparandeöverskott på 6 procent av BNP som går till utlandet.

Denna tredje effekt talar för att konjunkturen och riskerna för "överhettning" inte skall bedömas med utgångspunkt i BNP-tillväxten utan i arbetsmarknaden. Och där syns ingen överhettning på länge.

Skall staten få minimera avunden?

De som tjänar mer pengar än andra väcker avund som minskar välbefinnandet. För att staten skall maximera lyckan måste inkomsterna nivelleras, enligt Layard. Men välbefinnandet minskar hos vita rasister om svarta får det bättre. Sådana "externa preferenser" får inte beaktas, enligt Dworkin.

Jag bevistade en debatt på ämnet "Ger tillväxt bättre välfärd eller tvärtom?" arrangerad av Timbro och Svenskt Näringsliv den 21/4. Där möttes professorerna Joachim Vogel och Björn Halleröd på den ena sidan och Stefan Fölster (chefekonom SN) samt Johnny Munkhammar, Timbro, på den andra sidan. Debatten föranleddes av att professorerna 14/2 skrev en debattartikel i DN om välfärdsmätningar där de menade att "människors allmänna välbefinnande har inte ökat under hela efterkrigstiden trots tillväxten".

En kommentar till debatten finns på Johan Norbergs blogg, och Johnny Munkhammar har själv skrivit en sammanfattning och publicerat sitt inledningsanförande på sin blogg. Den för framtiden centrala aspekten är emellertid inte välfärdsmätningar som sådana utan de samhällsfilosofiska slutsatserna själva ansatsen innebär: skall vi införa höga marginalskatter för att i det närmaste helt utjämna alla inkomster?

Det är nivelleringstesen som ligger i botten på diskussionen, vilken fick ett uppsving när professor Richard (Lord) Layard 2003 publicerade sin föreläsningsserie “Happiness—Has Social Science a Clue?” vid London School of Economics.

Layards tes, som endast framskymtade under debatten, är att de framgångsrikas lyxkonsumtion kan ses som en miljöförstöring för de övriga eftersom deras välbefinnande förstörs av avundsjuka. Jag har tidigare något berört denna tes när en docent på KTH framförde tanken (beskatta bort avunden) på DN:s kultursida.

The Economist refererar ett experiment med studenter på Harvard som ligger till grund för nivelleringskravet. På frågan om man föredrog en inkomst på $50 000 per år om andra bara fick hälften, eller en inkomst på $100 000 om andra fick dubbelt så mycket, så svarade en majoritet att de föredrog den lägre inkomsten.

Ger detta staten rätt att införa nivellerande skatter? Ja, säger utilitaristerna - eftersom vi är överens om att statens uppgift är att maximera välbefinnandet ("lyckan") måst även lyckominskande företeelser som avund inför inkomstskillnader beaktas och motarbetas.

Nej, säger utilitaristen Ronald Dworkin, professor vid NY Univ, som kompletterat utilitarismen med rättigheter (de är ett slags "trumf"). Beaktar vi avund och andra externa preferenser sker en dubbelräkning, menar han, och då behandlar vi inte alla medborgare med lika omtanke och respekt. Hans exempel utgår från rasistisk avund:

Vita rasister kan tänkas gilla att åka omkring i stora, glänsande bilar. Det är en personlig preferens. Men de kan också tänkas ogilla att svarta åker omkring i stora, glänsande bilar. Det är en extern preferens som inte berör hur man själv har det. Den får inte räknas in i en utilitaristisk lyckokalkyl eftersom det blir fråga om en dubbelräkning som kan hindra svarta att någonsin få köra omkring i lyxbilar.

Så långt utilitaristerna. Eftersom vi inte är överens om att statens uppgift är att maximera "lyckan" i samhället, vare sig med eller utan beaktandet av externa preferenser, finns det ingen rätt för staten att nivellera inkomsterna med minimering av avunden som motivering. För övrigt har utilitarismen kommit att alltmer överges av moralfilosoferna genom lärans inneboende motsättningar. De uppmärksammades inte för ett sekel sedan när nationalekonomerna inkorporerade utilitarismen i sina fördelningspolitiska teorier.

Det är helt enkelt så att lyckomaximering inte rimligtvis kan vara en moralisk förpliktelse. Gentemot vem har vi en plikt att maximera lyckan? Det maximalt värdefulla saktillståndet kan inte ha några moraliska anspråk. Moral handlar om mellanmänskliga förpliktelser och inte om abstrakta lyckokalkyler.

Sist och slutligen kommer alla interventionistiska samhällsingenjörsmodeller i konflikt med friheten. Vi får inte låta oss toppridas av vår tids "röda khmerer".

Lyckoforskningen vill rättfärdiga tvång, bloggen 2/3-06

Trenden mot minskad utjämning bruten

Sverige har mycket små inkomstskillnader. Den ökning som skett sedan mitten av 90-talet har nu brutits, enligt FiD. Nyföretagandet blir otillräckligt. Gini-koefficientens järnårda lönelag sätter P för de nya jobben.

I vårpropositionen finns numera en "fördelningspolitisk redogörelse". Den brukar inte få någon större uppmärksamhet i media eftersom den på ett sakligt och nyanserat sätt visar hur långtgående den ekonomiska utjämningen är i Sverige. Media vill hellre "smygagitera" för ökad jämlikhet och tar med förtjusning upp LO:s hårdvinklade material varje gång man därifrån redovisar att Sverige har extremt stora skillnader.

Dessa inkomstskillnader benämns dessutom regelmässigt med det värdeladdade ordet "klyftor" som om det var fråga om en objektiv beskriving. (En parallell är när marxisterna på sin tid beskrev vinsterna i näringslivet med ordet "utsugning" som de helt i enlighet med Marx´ språkbruk ansåg vara en neutralt beskrivande term.)

Riktigt i gasen blir en del redaktörer när de får ett material som kan rubriksättas med orden "klyftorna har ökat i Sverige" eller liknande. En stor morgontidning hade för några år sedan en redogörelse över ett helt uppslag i sin riksspridda näringslivsdel på detta tema.

Skillnaderna ökade tillväxten

Nu visar det sig att inkomstspridningen under första delen av 1990-talet var relativt konstant*. 90-talskrisen ledde inte till större skillnader som en del tycks ha trott. Därefter ökade spridningen - dvs när återhämtningen verkligen kom igång. Min hypotes är att de förbättrade incitamenten bidrog till den ökade tillväxten.

Men sedan år 2000 har utveckligen mot minskad utjämning brutits. Inkomstspridningen mätt med den indikator som kallas Gini-koefficienten har minskat med 14 procent (2000-2003). Som tur är består större delen av effekten på att realiserade kapitalvinster har minskat. Men det är illavarslande att även en rensning för reavinsterna visar minskade differenser. Också lönespridningen minskar nu (03) för andra året i rad.

Jämför decil 9 med decil 5

Ett sätt att mäta skillnader är att dela upp alla personer i tio grupper efter stigande inkomst. Dessa tiondelar kallas 'deciler' och snittet för olika deciler kan jämföras med varandra. En vanlig jämförelse är att jämföra den nionde decilen med den femte. Man kan säga att detta visar hur mycket mer vanliga höginkomsttagare (inte de mest extrema) tjänar än medelsvensson.

Av propagandan att döma skulle man kunna tro att differensen var åtminstone 3-400 procent när det gäller löner före skatt. År 1997 var differensen 46 procent! Höginkomsttagarna tjänade alltså knappt 50 procent mera än medelinkomsttagarna i lön före skatt. Denna "enorma klyfta" ökade därefter till 59 procent 2001 för att sedan sjunka till 57 procent 2003.

Med så små löneskillnader före skatt är det inte konstigt att nyföretagandet eller det expansiva småföretagandet är så påvert i Sverige. Vem lockas att ta stora personliga risker med sina pengar för så lite? Och kan man få ihop några pengar till startkapitalet på en vanlig "höginkomst"? Om inte, måste man belåna huset eller lägenheten och riskera lånade pengar. Samtidigt blir man en suspekt person och presumtiv skattefuskare som borde kontrolleras så ofta som möjligt. Här finns en del av förklaringen till att det saknas 400 000 jobb i Sverige.

Om man i åratal röstat för Jante-lagen skall man inte komma och klaga på att ens barn får gå arbetslösa. Gini-koefficientens järhårda lönelag skulle det också kunna kallas.

Fakta om total arbetslöshet

Den öppna arbetslösheten minskade på ett år i februari men den totala ökade med 29 000 personer. Den är nu uppe i 8,7 procent. Reguljär sysselsättning ligger på 75,6 procent mot regeringens mål på 80. Nya siffror om en vecka.

Arbetslösheten och sysselsättningen kommer att bli en central fråga i den långa valrörelse som nu håller på att inledas. Därför är det viktigt att vi förstår rapporteringen av statistiken och vad olika begrepp innebär.

Arbetslösheten mäts officiellt av Statistiska centralbyrån i mitten på varje månad genom arbetskraftsundersökningen (AKU). Resultatet kommer ca en månad senare. Siffror från mars kommer 27/4. Dessutom rapporterar AMS hur många som är anmälda arbetslösa varje vecka. Siffervärdena överensstämmer inte pga olikheter i definitioner och metoder.

Några viktiga begrepp

Sysselsatta = de som har arbete (dvs sysselsättning på arbetsmarknaden)

Arbetslösa = de som söker arbete (inte de som som studerar eller skulle ha sökt arbete om det hade funnits något att söka)

Arbetskraften = summan av sysselsatta och arbetslösa (en användbar bas för att göra procenttal av)

Arbetsmarknadsåtgärder = "dold arbetslöshet" eller antal deltagare i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska program. Med hjälp av dessa åtgärder kan regeringen enkelt påverka arbetslösheten som därför kallas öppen arbetslöshet för att antyda att det finns ett mörkertal.

Några ytterligare komplikationer: Ofta mäter man inte hur det är i alla åldersgrupper utan undantar pensionärerna. Då blir talen någor mindre och anges som åldersgruppen 16-64 år. Dessutom vill man oftast inte få med Ams-jobb i sysselsättningen. Därför används ett begrepp som kallas reguljär sysselsättning. Detta mäts för åldersgruppen 20-64 år.

För att kunna göra jämförelser månad för månad under året förekommer en statistisk sk säsongrensning där man försöker korrigera för normala variationer under olika säsonger.

383 000 arbetslösa totalt i februari - 8,7 %

I feb 2005 var 251 000 personer öppet arbetslösa och 132 000 personer i åtgärder. Den totala arbetslösheten var då 383 000 personer (16-64 år).

I procent av arbetskraften var öppen abetslöshet 5,7 procent, åtgärderna 3,0 procent och den totala arbetslösheten 8,7 procent.

Bra eller dåligt?

Jämfört med motsvarande månad förra året har den öppna arbetslösheten minskat med 12 000 personer. Samtidigt har antalet i åtgärder ökat med 41 000 personer och den totala arbetslösheten har därför ökat med 29 000 personer.

Sysselsättningen 75,6 %

Av befolkningen på 5,576 miljoner (16-64 år) var 4,133 milj sysselsatta. På grund av arbetsmarknadsåtgärder var dock den reguljära sysselsättningen mindre. För åldersgruppen 20-64 år var befolkningen 5,299 milj och den reguljära sysselsättningen 4,006 milj eller 75,6 procent.

Säsongrensat var dock sysselsättningen något högre eller knappt 77 procent. Regeringens målsättning är att den reguljära sysselsättningen skall komma upp i 80 procent (redan 2004). Här visas utvecklingen i 1993-2005 i ett diagram samt en förstoring för de två senaste åren.

Se även Nationalekonomiskolan 3 från 1997

Frihet att förgifta, enligt Nina Björk

Frihet är att få välja fel så länge det inte skadar andra. Inte att få välja om man vill bidra till förgiftningen av ens medmänniskor, som DN:s Nina Björk hävdar. - En betraktelse över tvättmedelsförpackningar.

Nina Björk (f 1967) är medarbetare på Dagens Nyheters kultursida och skrev en söndagskolumn om frihet den 10/4. Hon är feministisk författare (Under det rosa täcket) och har analyserat "den otäcka kopplingen mellan patriarkatet och kapitalismen". Nu släpptes hon fram med den raljanta tesen att vi förverkligar frihetens idé när vi står vid tvättmedelshyllan på Ica och skall välja vilken typ av förpackning tvättmedlet skall ligga i.

Det är enligt Björk inte fråga om att välja olika typer tvättmedel som är frihet - där man kan ha sin egen uppfattning om vilket som är bäst eller bäst passar ens egna behov. Det är inte heller fråga om vilket tvättmedel som är förpackat i en lagom utformad behållare. Inte heller är det fråga om vilket fabrikant som tillhandahåller tvättmedlet - det stora multinationella företaget eller den lilla inhemska uppstickaren.

Nej, frihetens idé enligt Nina Björk är att kunna välja mellan en förpackning som förstör miljön och en som inte gör det. Väljer man en pappförpackning kräver det enligt baksidestexten att ett antal träd avverkas med ökad halt av koldioxid som följd. En plastpåse skulle däremot inte leda till lika stora miljökonsekvenser.

Låt oss ta fasta på detta resonemang även om det inte skulle vara sant. Johan Norberg har kort påpekat att det inte förkommer avskogning i höginkomstländer (11/4) men då försvinner poängen.

Vi måste i ett ekonomiskt system som grundar sig på varans princip ha möjlighet att välja mellan två olika varor - annars är vi inte fria i ett sådant system, enligt Nina Björk. Inte heller detta är helt sant. De monopol som finns behöver inte göra oss ofria. Ett exempel är kranvatten. Det kan vi inte välja trots att det är livsnödvändigt.

Men tillbaks till tvättmedlet. För att känna oss fria kan vi inte nöja oss med ett enda gråvitt statligt tvättmedel. Här finns en poäng. Men tydligen kan den fria marknaden inte producera olika varianter av tvättmedel och förpackningsmodeller. Man måste enligt Björk variera typen av förpackning med avseende på miljöeffekterna för att vi skall känna oss fria. - Det kan inte vara seriöst menat.

Nina Björk måste ha förläst sig på de två första kapitlen i Karl Marx´ Kapitalet där varans princip avhandlas på ett oerhört dunkelt men suggestivt sätt (skrivna långt tidigare än boken i övrigt). Det går inte att förbjuda varianter av förpackningar av metafysiska, ekonomiska skäl enligt Nina Björk och Karl Marx. Någon rationell mening i detta resonemang är svår att finna.

Ett sätt att försöka rädda resonemanget på modern grund vore att visa att motåtgärder mot miljöskadande aktiviteter alltid måste göras till föremål för konsumenternas val. På alla förpackningar skulle det stå att vissa varor tillverkas genom att giftigt avfall släpps ut och andra inte. Konsumenterna får själva välja om de vill bidra till att förgifta sina medmänniskor. Någon lag mot förgiftning kan inte stiftas eftersom det skulle strida mot varans princip...

Detta är fortfarande nonsens. Det finns utmärkta möjligheter att lagstifta mot kollektiva "skadligheter". Det är inte något som konsumenterna skall avgöra för att deras frihet inte skall inskränkas. Frihet är att göra vad man vill så länge det inte skadar andra.

Om utsläppen är direkt skadliga måste de förbjudas. Om de enbart är skadliga i stor omfattning måste de begränsas. Det kan ske på ett utmärkt sätt genom försäljning av utsläppsrättigheter. Då stiger priset på sådana förpackningar. Avverkning av skog som återplanteras anses inte bidra till koldioxidutsläppen netto. Pappkartonger på tvättmedel bidrar i princip inte till ökade koldixidhalter och förstärkt växthuseffekt.

Men frihetens idé innebär att det tvättmedelsföretag som vill sälja plastpåseförpackningar med miljöargument inte får förhindras att göra detta även om det är tämligen verkningslöst. Den konsument som vill följa sin övertygelse och lätta sitt samvete genom att inte köpa pappkartonger skall naturligtvis tillåtas göra detta. En sådan konsument borde inte heller köpa tidningar eller bo i trähus.

Frihet innebär att få välja fel så länge det inte skadar andra. Det är denna anomali som vi som står framför tvättmedelshyllan på Ica har att begrunda, Nina Björk.

Lite naivt var det dock att gå på ett så enkelt argument som Änglamarks kulörtvätt kör med på baksidan.

Mer om Karl Marx

Vad kan knäcka socialstaten?

Tidigare har man ansett att den uppblåsta välfärdsstaten medfört allmänna ekonomiska krisfenomen. Därför har man krävt nedskärningar. Men med det nya politiska läget kan socialstaten knäcka sig själv.

Nu när det inte finns något politiskt parti som vill hålla emot den offentliga sektorns expansion måste konsekvenserna av denna grundläggande omvälvning i den politiska ekonomins utveckling diskuteras. Flera som hört av sig menar att Fredrik Reinfeldt och hans rådgivare Anders Borg driver "sossepolitik". Den senare har låtit sig intervjuas i vänstertidskriften Arena (2-05) och där gjort uttalanden som uppfattats som ett avståndstagande från marknadsliberalismen.

Vi kan alltså vänta oss överbudspolitik i valrörelserna framöver. Frågan är om detta kan knäcka välfärdsstaten inom överskådlig tid. Tidigare har det varit andra manifesta ekonomiska kristecken som medfört att kritik riktats mot den "uppsvällda offentliga sektorn". Sådant som låntagning utomlands, finansiella konkurser, kollapsande fastighetspriser, valutautflöde och devalveringsrykten har då stått i förgrunden.

Min tes nu är att vi förr eller senare får en implodering av den offentliga sektorn på grund av dess egen inneboende förstelnade tyngd. Det behöver inte främst vara fråga om fortsatta bidragsökningar även om detta är allvarligt nog. Vad det gäller nu är att en organisationsform som ursprungligen var avsedd för krigsmakten, polisen, utrikesförvaltningen och domstolsväsendet har kommit att tillämpas på trivial tjänsteproduktion som nu svarar för en tredjedel av BNP.

Denna byråkratiska modell kännetecknas av att den i brist på konkurrens trendmässigt blir alltmer ineffektiv. Sverige satsar mest av alla OECD-länder på skolan men får ändå inte mer än medelmåttiga resultat i elevprestationer vid internationella jämförelser. Sjukvården lider av liknande problem. Så här skriver DN:s Kerstin Vinterhed om Hugo Lagercrantz, "doktor på vänsterkanten" som nu blivit omvänd, när han uttalar sig om sjukvården:

"Han tror inte på den samhällsstyrda landstingsvården längre.
Denna koloss. Denna lågeffektiva, utmattade, föråldrade
organisation." (DN18/4)

Liknande tendenser finns inom barntillsynen och äldreomsorgen. Ökning av administrativ personal och allt färre som gör själva jobbet. Även polisen lider av byråkratisering och ineffektivitet. Det kanske finns några ytterligare faktorer bakom degenereringsprocessen inom offentliga sektorn.

Paradoxalt nog kan det vara 90-talskrisen som medfört minskade krav på effektivitet. De nedskärningar som gjordes för tio år sedan har öppnat en ny möjlighet att undvika effektivitetshöjande åtgärder genom följande förledande resonemang: "Man kan inte begära bättre resultat från den offentliga sektorn efter alla besparingar och när resurserna skurits ner." Att begära att en lemlästad skall springa förstår alla är ogörligt. Alltså kan byråkraterna slå sig till ro bakom detta stålblanka argument mot effektiviseringar.

För lekmannen är lösningen på all bristande service "mera resurser". Och när varken ekonomer, politiska partier eller etermedia förmår ifrågasätta detta och kräva svar om effektiviteten kommer väljarna att rösta på dem som ger mest pengar till kommunerna, skolan och sjukvården.

Frågan är bara hur stor socialstaten kan bli innan den knäcks? Och hur lång tid tar denna process?

Kan välfärdsstaten bryta ihop?

Det är inte säkert att socialstaten med höga skatter och förstelnad tjänsteproduktion kan överleva i längden. Att nu kapitulera för röstmaximeringens järnhårda lagar kan visa sig ödesdigert.

Vad är nödvändigt och vad är önskvärt att göra åt socialstaten? Det nödvändiga är betingat av att om ingenting görs betyder alternativet kanske kaos och sammanbrott. Det scenariot kan undersökas empiriskt. Det önskvärda kan utrönas som ett resultat av en logisk analys från premisser som praktiskt taget alla borde kunna enas om.

Röstmaximering

Public choice-teorin förutsäger att dagens "more of the same" är det röstvinnande konceptet. Reinfeldts omorientering bekräftar att teorin stämmer med verkligheten på ett nästan kusligt sätt (åtminstone vad gäller opinionssiffror).

Till slut kan vi dock stå vid vägs ände. Skattetrycket blir så högt att tillväxten uteblir och fusket blir förödande. Tillsammans med den offentliga sektorns ytterligare förstelning kan detta leda till så mycket desorganisation att systemet bryter samman. Så har det gått för uppblåsta välfärdsstater tidigare. Hur undviker vi att hamna där?

Om Alliansen vinner nästa val kanske utvecklingen kan bromsas tillfälligt. Men den revanschlystna socialdemokratin kommer knappast att lansera public choice som röstvinnande fråga i valet 2010. Jag tror att det då kommer att gå att vinna valet på ett budskap att höja skatterna.

Mot borgerlig snålhet i valet 2010

År 2010 har Alliansen regerat fyra år på att hålla uppe välfärden utan att höja skatterna. Men eftersom detta skall ske i statlig regi kommer missnöjet över hur dåligt den offentliga sektorn fungerar att kunna exploateras med hjälp av parollen "höjda skatter mot borgerlig snålhet - nu behövs mera resurser till välfärden".

Efter detta val kommer det att finnas objektiva skäl för att något höja skatterna inom 10 år på grund av demografiska orsaker (fler äldre). Det kommer då att bli ytterligt svårt att separera detta skäl för höjda skatter från det skäl som dikteras av behovet att ta i anspråk mera resurser för att göra samma sak som tidigare men mera ineffektivt. Sådana försök kommer att avvisas med argument som "vill ni återinföra ättestupan?" och reportagen om förvirrade åldringar som måste bo kvar hemma under ovärdiga former kommer att stå som spön i backen.

Det seriösa försök att höja sig över public choice-mekanikens till synes obönhörliga lag, som Reinfeldts företrädare hängav sig åt på ett visserligen bitvis taffligt sätt, förtjänar all respekt. Tyvärr kom 90-talskrisen och andra hinder emellan. Tåget har nu gått.

Jag är inte säker på att det går några fler tåg.

Kasta pragmatismen överbord

Det som möjligen kan ändra detta scenario är en principiell debatt om välfärdssamhällets organisation i framtiden. Har vi moralisk rätt att grunda ganska trivial tjänsteproduktion på tvångsprincipen? Är inte tvång och våld sådant som vi bör vara väldigt försiktiga med och på alla sätt försöka minimera?

Bara därför att den dominerande politiska dogmen godtar ett vittomfattande tvång måste vi inte acceptera detta moraliskt. För 400 år sedan var den dominerande dogmen att staten var en familj där kungen var som en fader till vilken undersåtarna hade hade en absolut lydnadsplikt. Detta enligt Sir Robert Filmer (1588-1653) i hans bok Patriarcha or the Natural Power of Kings.

Det borde inte vara så att tvångsprincipen är önskvärd i sig - lika litet som enväldet var det förr i tiden. Att vi av slappa pragmatiska skäl inte orkar tänka oss en annan modell är lika inskränkt som att inte kunna tänka sig en annan modell än enväldet på sin tid.

Enväldet rök all världens väg - ibland under konvulsioner av mindre trevligt slag. Hur kommer det att gå med den sociala tvångsprincipen?

Rätt moms på bensinen?

Med rätt moms på bensinen skulle priset per liter sjunka drygt en krona. - Nu blir det en veckas uppehåll i bloggandet.

Momsen på persontransporter i Sverige är 12 procent. Personbilar borde därför kunna tänkas falla under kategorin "persontransporter". Då borde momsen på bensinen inte vara 25 procent utan 12 procent.

Att "rätta till" denna inkonsekvens i beskattningen nu när bensinpriset ligger kring 11 kronor skulle vara fullt i linje med höjningarna av bensinskatten när bensinpriset sjönk förr om åren. Det skulle innebära att bensinpriset sjönk med ca en krona per liter. Eftersom efterfrågan på bensin är mycket oelastisk är det inte troligt att bilåkandet skulle öka särskilt mycket. Men med tanke på att bilismen betalar omotiverat hög skatt är det en reform att överväga.

Nu gör jag ett uppehåll på ca en vecka på grund av utlandsresa. Under tiden finns det möjligheter att läsa tidigare inslag. Samtliga rubriker med länkar finns listade här>>>.

Oliberal sjukförsäkring, Leijonborg

Ett generöst sjukförsäkringssystem måste tillgripa långtgående och rigorösa kontroller så att bara de berättigade får ersättning, menar Lars Leijonborg. Men måste ett liberalt parti verkligen förorda mer tvångsåtgärder?

I Ekots lördagsintervju idag menade fp-ledaren Lars Leijonborg att det är befogat med flera kontrollanter, läkarintyg från fjärde dagen och ytterligare en läkares utlåtande efter fyra veckor för att kunna behålla sjukpenningen vid 80 procent av lönen. Den som får en svår sjukdom och måste stanna hemma ett helt år skall inte tvingas sälja radhuset för att ersättningen bara är 65 procent, ansåg Leijonborg.

Välmenande social ingenjörskonst leder till alltfler "oliberala" inslag med kontroller och övervakning för att det hela skall fungera. Det parti som kallar sig liberalt satsar mera på en välgörande socialpolitik än på frihetsökande reformer. Ordet "liberalerna" kanske borde bytas ut mot "välgörarna" istället.

Hur skulle en mera frihetlig sjukförsäkring kunna utformas? Antag att det enbart fanns privata försäkringsföretag på marknaden. Om någon ville ha en låg premie skulle det finnas möjlighet att ta en försäkring som enbart gav 80 procents ersättning vid lätt fastställda diagnoser av allvarlig natur. Vid övriga diffusa besvär skulle ersättningen kunna vara t ex 60 procent.

Vill man betala en högre premie skulle man kunna få ut 80 procent mot att man underkastade sig rigorösa kontroller. Och högst premie skulle man få betala om man inte accepterade några närmare kontroller vid dessa diffusa besvär.

Ett friare sjukförsäkringssystem skulle också kunna arbeta med olika många karensdagar och sätta premierna därefter. Även om man inte vill införa total frihet med enbart privata företag kan liberala politiker ändå fundera ett ögonblick på hur ett privat system skulle fungera och ha det i åtanke när man kommer med förslag till hur sjukförsäkringen skall reformeras.

Mer tvång borde inte vara den närmaste lösningen i ett civiliserat samhälle.

Primitivt med tvångsbaserad välfärd

Varför skulle tvång höra ihop med ett civiliserat samhälle? Är inte tvång som grunden för framsteget slutgiltigt diskvalificerat med socialismens moraliska och ekonomiska haveri? Tvång är något som praktiserades av primitiva tyranner och hör hemma på historiens sophög.

I Sverige fick idén om "folkhemmet" - etatistisk välfärdskapitalism - ersätta socialismen som arbetarrörelsens utopiska mål, skriver Håkan Arvidsson i SvD 5/4 (se min blogg 7/4). Denna modell omtalas ibland som steg 2, den sociala demokratin, när "rörelsens" långsiktiga strategi diskuteras och där det "tredje steget" är den ekonomiska demokratin (blogg 21/3). Ytterligare en benämning på den sociala välfärdsstaten är kort och gott "socialstaten".

Socialstatens rötter kan sökas i en tid med "kallt krig" mellan kapitalism och socialism, där grundtanken var att en modifierad kapitalism kunde ge människorna bättre villkor än den totalplanerade ekonomin i öststaterna. Denna balans mellan de två konkurrerande samhällsmodellerna kallades i Sverige "blandekonomi".

Smaka på ordet blandekonomi. En blandning av marknadsekonomi och socialistisk kommandoekonomi. Ett skydd mot den totala socialistiska omvälvningen med planekonomi över hela fältet. Känns blandekonomi som ett modernt begrepp? Har någon över huvudtaget hört talas om blandekonomi sedan 1990?

I och med realsocialismens fall för 15 år sedan dog även blandekonomin som urvattnad ideologisk förebild. Men alla dess institutioner finns kvar - visserligen grånade och lätt eroderade - och dessvärre med pretentioner på att fortfarande utgöra framstegstankens självklara manifestation på det sociala området. Den slitna socialstaten har till och med erövrat borgerlighetens hjärta just som dess tendens till sklerotisk förstelning gått in i ett skede av betänklig paralysering.

Socialstaten är alltså sin tids "Lenin light" - inte proletariatets diktatur utan bara lagom mycket planekonomiskt tvång. Låter det modernt idag? Skall ett civiliserat samhälle verkligen behöva hålla sig med en organisationsform som danats under en tidsepok som blev en historisk parentes? Skall ett civiliserat samhälle grunda sig på att medborgarna måste tvingas in i ett system som de bara har en uttunnad och indirekt kontroll över? Skall ett civiliserat samhälle verkligen behöva utöva det mest primitiva tvång mot medborgarna genom att frånhända dem två kronor av tre av deras inkomster?

Varför skulle tvång och civilisation höra ihop? Är inte tvång någonting som praktiserades förr i tiden av råbarkade tyranner och autokrater? Är inte tvång som grund för framsteget slutgiltigt diskvalificerat genom socialismens kombinerade moraliska och ekonomiska haveri?

Hur kan ett modernt, civiliserat samhälle bygga sin välfärdspolitik på ett primitivt, kommandoekonomiskt tvång? Tvånget hör hemma på historiens sophög!

Högskattestaten här för att stanna?

Nu finns det inget parti som ifrågasätter välfärdsstaten. Dagens högskattestat har kommit för att stanna, menar Håkan Arvidsson i SvD. Men det finns tecken på motsatsen.

"Välfärd till högstbjudande tidens fältrop" är rubriken på en artikel 'Under strecket' av Håkan Arvidsson, universitetslektor i historia (Roskilde) i SvD 5/4. Där analyserar han de politiska konsekvenserna av att välfärdsstaten nu tycks etablerad i nästan alla politiska läger. Borgerlighetens (sannolikt speciellt moderaternas) accepterande av den skattefinansierade välfärdsproduktionen har medfört att socialdemokratin inte längre kan tillgodogöra sig politiska poäng på att försvara välfärden mot fientliga klassintressen.

När ytterligare välfärdsreformer inte kan finansieras med industriell tillväxt (växande skattebaser) har besparingar blivit nödvändiga. Dessa går ut över den socio-ekonomiska grupp som skulle komplettera industriarbetarna som socialdemokratisk maktbas - de offentligt anställda. Resultatet har blivit att de borgerliga kunnat lansera en borgerlig välfärdspolitik som värnar om tjänsterna men utan skattehöjningar.

För flera decennier sedan lanserade nationalekonomerna en teori om kollektivt väljande (public choice) som just gick ut på att den som erbjuder nya förmåner med oklar finansiering får ett försteg i politiken. Likaså skulle den som slår vakt om redan uppnådda förmåner för röststarka grupper få fler väljare än de som vill dra ner på godiset och istället erbjuda en ljummen skattesänkning åt alla.

Där är vi nu. Nederlaget för moderaternas mångåriga attack mot public-choiceteorins järnhårda lagar har med Reinfeldts reträtter slutgiltigt bekräftats. Och precis i enlighet med teorins prediktioner har han rikligt belönats i form av fördubblade opinionssiffror. Det förefaller alltså som om högskattestaten gått segrande ur striden och oåterkalleligt etablerats som framtidens organisation för den sociala interaktionen i rika industriländer.

Mot detta talar både empiriska och teoretiska skäl. Några avancerade industriländer klarar sig med ett skattetryck som bara ligger på drygt hälften av det avenska. Det är USA, Japan, Schweiz, Irland och Australien. Deras skattetryck ligger mellan 25 och 31 procent av BNP år 2003 mot Sveriges 51 procent. Inget av dessa länder är fattigare än Sverige.

En empirisk indikation talar också emot högskattestaten på längre sikt. Den bygger på en administrativ ekonomisk styrning - "kommandoekonomi" i pejorativa sammanhang - som aldrig har fungerat i längden. Både Romarriket och Inkariket gick under. Ett modernt exempel är Sovjet-imperiet. Det finns en inneboende mekanism som gör systemet dyrt och tungrott. Därför finns fröet till dess undergång inbäddat i systemet självt.

Ett teoretiskt skäl är att välfärdsstaten, som Håkan Arvidsson skriver, inte längre behöver framstå som en kompromisspunkt mellan kommunism och kapitalism. Den borde därför kunna reformeras på sina egna meriter.

Här finns en intressant åsiktsbrytning i opinionen. I Sverige finns ett stort intresse för att finansiera välfärden med avgifter istället för skatter. En opinionsundersökning från feb -05 gjord av Demoskop utvisar att 63 procent vill ha lägre skatt och istället betala avgifter för välfärdsservicen (s 11).

Den springande punkten är dock hur en sådan vilja skulle kunna kanaliseras i det politiska systemet, delvis i strid med public choice-teorins lagar.

Mäns privilegier - är konkret vad?

Två styrelsemöter i Feministiskt initiativ kunde i en radiointervju varken konkretisera vad mäns privilegier består i och vad som borde göras åt dem, eller varför det är viktigt att inte införa skatteavdrag för hushållstjänster som annars utförs svart.

Ett klassiskt privilegium för adelsmän var att vid utdömandet av dödsstraff få bli avrättad med svärd. Eftersom dödsstraffet är avskaffat är privilegiet också avskaffat. Några andra exempel på privilegier kan jag inte komma på. Men när två styrelsemöter i "Feministiskt initiativ" skulle beskriva vad de ville göra åt de "patriarkala strukturerna" var avskaffandet av manliga privilegier det första kravet som de framhöll.

Det var i P1-morgon 5/4 kl 6:15 som Monika Amante, studerande o invandrare samt Susanne Linde, långtidssjukskriven fd kommunalpolitiker intervjuades av Camilla Kvartoft. Visserligen har ordet 'privilegier' börjat användas på ett slarvigt och felaktigt sätt. Men måste Sveriges Radios Camilla Kvartoft reservationslöst bidra till denna felaktiga användning av ordet?

I detta sammanhang är det särskilt försåtligt att använda ett ord som associerar till något som är en lagstiftad fördel när man kanske menar att alla materiella skillnader mellan kvinnor och män skall utjämnas. Alla kan hålla med om att en lag som föreskrev att män skulle ha 10 procent högre lön än kvinnor måste avskaffas. Men om män tjänar mer än kvinnor för att de har andra typer av arbeten eller heltid istället för deltid är enigheten mindere om behovet av tvångslagstiftning för utjämning.

Det kanske inte var löneskillnaderna som utgjorde "mäns privilegier"? Men vad var det då i konkret mening? Det lyckades Kvartoft inte få reda på. Som jag uppfattade saken var intervjun ändå ett försök att få reda på vad Femisnistiskt initiativ ville göra politik av och inte ett propagandainslag som ville meddela att "feminister är emot patriarkatet".

Inte heller lyckades Kvartoft bringa reda i Amantes grumliga idéer om att det var oerhört viktigt att vara emot skatteavdrag för hushållstjänster. Det kommer kvinnor från Filippinerna och öststaterna till Västerlandet för att arbeta som städerskor och det gör de ofta "svart" enligt Amante. Lyssnarna fick nog intrycket att Amante slog vakt om svartarbetet och var emot skatteavdrag som skulle göra att mera reguljära förhållanden kunde etableras.

Hur som helst: Camilla Kvartoft fick ingen rätsida på denna för intresserade lyssnare orimliga motsättning i Monika Amantes och Feministiskt initiativs föreställningsvärld. Svagt!

Agenda kräver inte svar om jobben

Vi fick inte besked om vad Persson menade med full sysselsättning. Vi fick ingen förklaring av vad han avsåg med att stimulera nya jobb.Vi fick inte veta hur han ska kunna skapa 150-400 000 nya arbeten. Inte heller fick vi någon upplysning om hur Reinfeldt ville skapa nya jobb.

Vilket utmärkt tillfälle Lars Adaktusson hade att klargöra hur de olika blocken tänker sig att frambringa några hundratusen nya jobb. Han fick intervjua både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt efter varandra i samma Agenda-program i TV på söndagskvällen. Arbetslöshet och nya jobb är regeringens prioriterade fråga.

Men icke. Persson fick svepande deklarera att "jobben kommer" och kommer de inte skall regeringen hjälpa till att stimulera fram till nästa höst så att dagens öppna arbetslöshet på 5,5 procent skall sjunka till 4 procent före valet och därefter fortsätta till "full sysselsättning".

Detta borde ha föranlett åtminstone två uppföljande frågor: 1) Vad menar Persson med full sysselsättning? Är det 80 procent av den aktiva befolkningen i produktivt arbete? Eller är det fråga om en halvering av socialbidragstagarna, de förtidspensionerade och sjukskrivna, som många inklusive LO nu betraktar som egentligen arbetslösa?

Med 80-procentsmålet som definition av full sysselsättning behövs "bara" 150 000 nya jobb. Men med en halvering av de tre nämnda grupperna är det fråga om mer än 400 000 nya jobb.

2) Vilka medel tänker sig Persson använda sig av för att åstadkomma så många nya jobb som "full sysselsättning" kräver? Det är hur denna utfästelse ser ut som Persson och socialdemokraterna egentligen går till val på - allt annat är tom retorik. Då är det väl rimligt att väljarna får en grov bild av vilka metoder som regeringen tänker använda.

Vad menar Persson med att "stimulera" fram nya jobb? Är det något som måste förberedas i god tid? För det kan väl inte bara vara fråga om ytterligare lönebidrag och Ams-åtgärder, som verkar vara medlet för att nå 4-procentsmålet? Tänker sig regeringen att slopa 3:12-reglerna och förmögenhetsskatten eller andra skattesänkningar för att öka nyföretagandet? Eller är det finanspolitiska stimulanser han har i åtanke - stora offentliga utgiftsökningar eller generella skattesänkningar? Hur rimmar detta med propåerna för en månad sedan att skatterna borde höjas? Och hur går det ihop med överskottsmålet om 2 procent för den offentliga sektorn?

Varför slipper statsminister Persson svara på sådana frågor?

Men inte heller Fredrik Reinfeldt behövde beskriva vad Alliansen eller åtminstone hans eget parti ville göra åt just arbetslösheten. Moderaterna vill visserligen sänka skatterna för arbetande personer med 55 mdr kr. Men denna sänkning skall vara helt finansierad, främst genom att a-kassan och sjukpenningen sänks så att det blir en dubbel förbättring av lönsamheten för arbete jämfört med bidrag.

Här borde Adaktusson ha ställt frågan om dessa utbudsökande reformer automatiskt skapar de nya arbetstillfällen som behövs för att de nu dubbelt motiverade bidragstagarna verkligen skall få nya jobb. Behövs det inte något ytterligare? Eller anser Reinfeldt att gamle Say hade rätt: utbudet skapar sin egen efterfrågan?

Att de tre politiska kommentatorerna Britt-Marie Mattson, Peter Wolodarski och Lena Askling bara uppehöll sig kring valtaktiska frågor kanske är ursäktligt. Men i ett så långt program borde ändå sakfrågorna kunnat få ett par minuter.

Inget bra med frihet, sa Anderberg på DN

Frihet är nog inte bra. Frihet är som att avskaffa trafikreglerna. Därför vill 1/4 av östtyskarna ha tillbaka muren och ofriheten. Inför subventioner och bidrag istället, menar docent Thomas Anderberg.

Thomas Anderberg är docent i praktisk filosofi och kulturskribent på Dagens Nyheter. Han skrev en kolumn igår (1/4) om varför 24 procent av östtyskarna vill ha tillbaka muren. Och han kommer fram till att "det är alltså inte Friheten som skall maximeras".

Anderberg grundar sitt resonemang på ett exempel från den "liberalt inriktade filosofen Will Kymlicka" som exemplifierat sin inställning med trafikreglernas frihetsinskränkningar. Alla som läst något av Kymlicka vet att denna varubeteckning är missvisande. Kymlicka är en amerikansk (kanadensisk) "liberal" som närmast motsvarar en svensk socialdemokrat på vänsterkanten. Ofta brukar han annars beskrivas (i positiv mening) som "vänsterliberal" eller "egalitär liberal".

Nåväl, hur var det med exemplet med trafikreglerna? Så här skriver Anderberg: "Om man exempelvis tar bort trafikregler ökar ju friheten, men få trafikanter gagnas av det, hur som helst inte de svaga." Det är på denna nivå den annars så sofistikerade Kymlicka resonerar när han skall anföra argument mot friheten i klassisk mening. Och Anderberg ansluter sig.

Anarki eller långtgående tvång - inget däremellan

Frihet är tydligen inget bra eftersom det skulle leda till elände och oordning för de flesta. Alternativet är uppenbarligen en kommandotillvaro i ofrihet. Hittills hade jag trott att trafikregler, lagar och rättigheter var till för att på ett rättvist sätt öka friheten för alla. Men frihet är tydligen "allas krig mot alla" - dvs Hobbes naturtillstånd.

Den som är för frihet vill tydligen ha anarki. Då är risken stor att en hänsynslös grupp tar makten och behåller friheten för egen del. Och vi andra får lida av den ofrihet och de olyckor som de privilegierades framfart för med sig. Reglerna skulle ha behövts för att optimera friheten för alla och särskilt för att hindra vissa att exploatera andra.

Men så är det tydligen inte enligt docent Anderberg och professor Kymlicka. Maximal frihet för de starka - kalla dem för adeln, maffian eller nomenklaturan - är inte något bra. Och eftersom inte heller oordning är bra så antyder i varje fall Thomas Anderberg att östtysk diktatur skulle vara bättre. Något mellanting tycks inte existera i filosofernas värld. Det är otroligt att man skall behöva erinra om punkt 4 i den franska nationalförsamlingens deklaration om de mänskliga rättigheterna 1789 efter revolutionen:

"Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan."

Denna till synes enkla sentens inrymmer en sofistikerad optimeringstanke och implicerar en jämlikhetsidé som består i att alla tilldelas lika mycket frihet i social mening. Några privlegier (lagstiftade förmåner) skall inte få förekomma.

Men det är privilegier ofrihetens anhängare innerst inne vill ha. De 24 procent av östtyskarna som vill se muren uppförd på nytt önskar sig naturligtvis garanterade jobb med modesta krav, som andra skall åläggas att tillhandahålla. Och kanske önskar de att de andra, som nu kommit upp sig i det fria Tyskland, skall få det sämre.

Minska nyliberalernas valfrihet. Inför olika subventionssystem och bidrag, som gör valen reella. Det skrev Thomas Anderberg.

"Vi vill att staten ska skada andra för att gynna oss på deras bekostnad", tänkte socialisten.

Bensinpriset - 7:13 kr är skatt

Bensinskatten är nu rekordhög räknat i fast penningvärde och dubbelt så hög som på 1980-talet. De fyra olika skatterna har en prishöjande effekt på 191 procent.

Efter prishöjningen igår är bensinpriset nu rekordhögt - normalt 10:86 kr för en liter 95 oktan. Själva bränslet kostar dock fortfarande en bit mindre än 3 kr/l. Bensinstationenerna, tankbilstransporterna och importörerna tar 1 kr/l för sina kostnader. Resten, eller 7:13 kr/l, är olika skatter.

Skatterna på en liter bensin, som egentligen kostar 3:73, är av fyra slag: energiskatt, koldioxidskatt och två former av moms vilka framgår av nedanstående tablå:

Energiskatt: 2:84 kr
Koldioxidskatt: 2:12 kr
Moms på bränslet: 0:93 kr
Moms på skatten: 1:24 kr
Summa skatt: 7:13 kr

Räknat som pålägg är skatterna alltså 7:13/3:73 = 191 %.

Räknat som andel är skatterna 7:13/10:86 = 66 %.

Skatten 7:13 är rekordhög räknat i fast penningvärde. Den tidigare högsta noteringen från år 2000 har nu överskridits. Nu är skatten också nästan 20 procent högre än vid mitten av 1990-talet och dubbelt så hög som under början av 1980-talet - allt räknat i fast penningvärde.

Det finns anledning att ifrågasätta om det är befogat att ha en så hög bensinskatt. Varför skall koldioxidskatten vara 2:12 kr/l när andra kan köpa utsläppsrättigheter för koldioxid för mindre än en tiondel av detta belopp? Se min hemsida nordling.just.nu för ytterligare argument.