lördag, oktober 30, 2010

Varför uppstod friheten i Europa?

Kyrkan kom att motbalansera furstarna i västra Europa. Genom de geografiska förhållandena uppstod en tid 500 småstater som konkurrerade. Adeln blev en motbalanserande kraft mot furstarna. Reformationen försvagade kyrkan. Furstarna försvagades av kapitalismen. Ett borgerligt samhälle uppstod.

Hur kan det komma sig att det inte var i antikens Grekland, där man införde demokrati, som friheten först uppstod? Varför dröjde det ytterligare närmare 2000 år innan statens kvävande styre kunde luckras upp så mycket att företag som var innovativa kunde uppstå? En intressant teori presenteras av Fareed Zakaria, redaktionschef för Foreign Affairs, i hans bok The Future of Freedom: Illiberal Democracy at Home and Abroad. Han tar sin utgångspunkt i en religionssociologisk och en geopolitisk hypotes om Europas tidiga utveckling.

Det hela börjar år 324 när Roms kejsare Konstnatin den store (272-337) beslöt att flytta sin huvudstad till Byzantion vid Svarta havets utlopp i Medelhavet. "Nya Rom" kom efter hans död att kallas Konstantinopolis (dagens Istanbul, Wp). Kvar i den gamla huvudstaden blev Roms biskop, sedermera påven. Detta innebar en välgörande separation mellan kyrkan och staten i den västra delen av riket. Patriarken av Byzantion blev däremot snabbt ett bihang till staten.

Genom att väst hamnade under religionens kontroll kunde den politiska makten aldrig bli lika total som i öst. I själva verket blev kontrollen omtvistad och föremål för ständiga maktkamper. Sridigheterna mellan kyrka och stat, länsherre och kung, protestant och katolik, affärsliv och stat kom att ingå i det västerländska livsmönstret och skapa ett tryck mot individuell frihet, särskilt i England och USA.

Någon frihet i modern mening fanns inte i antikens Grekland. Där betydde frihet att man hade rätt att delta i samhällsstyret - inte att man hade rättigheter och lagstyre. Statens godtycke har under större delen av historien kvävt den individuella friheten. Det antika Greklands folkförsamlingar hade sålunda obegränsad makt och beslöt exempelvis att avrätta Sokrates år 399 f Kr. Detta var demokratiskt men inte liberalt, menar Zakaria och hänvisar till upplysningsfilosofen Benjamin Constant (1767-1830, Wp). Det var romarna som utvecklade rättsstaten med en reglerad likhet inför lagen i enlighet med begreppet libertas (bloggart maj 2008).

Den romerska rätten hade dock en svaghet - den gällde inte i praktiken för den härskande klassen och det bidrog till Roms nedgång. För att rättssäkerheten ska bestå behöver man mer än härskarnas goda intentioner eftersom de kan förändras. Den katolska kyrkan blev i västerlandet en motbalanserande kraft gentemot staten, som också befriades från skatt.

Ett känt exempel på kyrkans makt och självständighet är "canossavandringen". År 1077 utmanade kejsaren i det s k Heliga romerska riket, Henrik IV, påven Gregorius VII när det gällde utvidgningen av investiturens makt (rätten att utnämna biskopar mfl). Den tysk-romerske kejsaren blev bannlyst och fick "krypa till korset" som enligt legenden bestod i tre dagars väntan utanför påvens vinterresidens i Canossa i snö och kyla. Därefter vidtog ett maktspel med hjälp av olika tysk-romerska småfurstar som gav kejsaren ett visst övertag.

Om en enda monark hade tagit hela den europeiska kontinenten i besittning hade kyrkans makt kunnat krossas. Istället bestod Europa omkring år 1500 av mer än 500 olika småstater. Förklaringen till detta är sannolikt geopolitisk. Europa är splittrat av naturliga barriärer med floddalar avgränsade av bergskedjor. Asien är däremot fullt av vidsträckta, flacka marker genom vilka stora arméer kan marschera obehindrat, vilket befordrar centraliserade imperier. Zakaria hänvisar till ekonomihistorikern Eric Jones och hans bok The European Miracle (1981).

Den europeiska feodalismen blev under medeltiden och fram till 1600-talet oberoende av de till namnet härskande monarkerna. Aristokratin av jordägare hade makt, pengar och legitimitet till skillnad från de krypande och osjälvständiga hovadelsmännen i andra delar av världen. Så småningom krävde den garantier för vissa rättigheter som inte ens monarkerna kunde kränka. Denna motsättning mellan aristokrati och monarki bidrog också till frihetens framväxt. Sålunda framtvingade de engelska baronerna redan 1215 en skriftlig rättighetsförklaring av kung Johan utan land, som kom att benämnas Magna Charta (Wp). Den reglerar baronernas förhållanden och innefattar också fröet till en individuell rättighetsförkaring som till slut utmynnar i den amerikanska fri- och rättighetsförklaringen (bloggart jun-06).

En tredje maktkamp kom att utvecklas mellan katoliker och protestanter, som försvagade det mäktiga och arroganta påveväldet. Den initierades av munken Martin Luther i 95 teser som han spikade upp på slottskyrkan i Wittemberg 31/10 1517. Luther var närmast fundamentalist och striden illustrerar tesen att två fanatismer kan ta ut varandra och ge religiös frihet. Religionskrigen som följde tog slut genom den westfaliska freden 1648 och därmed kunde furstarna själva välja sin statsreligion (cuius regio eius religio).

Påvemaktens försvagning gav enligt min mening större kraft till staten att undertrycka oberoende maktcentra. Zakari ser denna tendens mera som en följd av teknologiska framsteg, militär konkurrens, mera nationalism och en administrativ effektivisering av skatteuppbörden. Detta var inte bra för friheten. Dock fick det engelska parlamentet övertaget över monarken genom den "ärorika revolutionen" år 1688. Men upplysningens resultat i form av idén om "den upplysta despotismen" ökade i övrigt centralregeringens makt och vi fick monarker som Fredrik II i Preussen, Katarina II i Ryssland och Josef II i Österrike.

Monarkin nådde sin höjdpunkt i Frankrike under Ludvig XIV (Kung Sol). Han hade lyckats manövrera ut adelsmännen från den lokala förvaltningen och satte in egna ämbetsmän i deras ställe. Hovadeln blev maktlös och beroende. Revolutionen 1789 tillintetgjorde den jordägande aristokratin (i motsats till England 1688) och förstärkte ytterligare centraliseringen i Frankrike. Resultatet blev vad jag skulle kalla en folkdiktatur. Emellertid var det också en fransman som höll fram ett annat synsätt. Det var Montesquieu som enligt Zakaria identifierade kärnan i det engelska systemet: det garanterade faktisk frihet snarare än att förkunna den i teorin.

I boken Om lagarnas anda (1748) behandlade Montesquieu sin berömda maktdelningslära (Wp). Zakaria karaktäriserar England som närmast en aristokratisk republik. Han ger dock ingen förklaring till att de engelska godsägarna var intresserade av att öka produktiviteten och modernisera verksamheten i kapitalistisk riktning till skillnad från de franska godsägarna som såg ner på affärsverksamhet och enbart ville suga ut så mycket som möjligt för egen del. Om Thomas Moores kritik mot den engelska feodalismen i början av 1500-talet skrev jag en bloggartikel i jan-06.

De hittills behandlade konflikterna mellan kyrka-stat, länsherrar-kungar och katoliker-protestanter öppnade för individuell frihet men det var kapitalismens intåg som verkligen förändrade världen och medförde frihet. Det började med dubbel bokföring, arabiska siffror och bankväsendets framväxt. Det fortsatte med stater som effektivt skyddade den privata äganderätten - inte bara från tjuvar och bedragare utan också från furstarnas frestelser att snabbt skaffa pengar (nobelpriset 1993 till Douglass North). Det feodala systemet avtynade i England med pengarnas införande och jordbrukets modernisering. En ny grupp välbeställda familjer uppstod som inte blivit rika genom jordtilldelning från kronan utan på självständig ekonomisk verksamhet.

Dessa engelska "yeomen" var stridbara småkapitalister som gagnades av rättssäkerhet, fria marknader och framväxten av professionalism och meritokrati. Därför stödde de reformer som förstärkte dessa tendenser. Resultatet blev då också individuella rättigheter, frihandel och religionsfrihet. Genom den amerikanska revolutionen 1776 kom denna nya ordning att befästas ännu starkare. Så småningom ledde detta också till en utvidgad demokrati. Zakaria citerar Harvardforskaren Barrington Moore Jr vars slutsats är: "Utan borgerskap, ingen demokrtai".

Ett borgerligt samhälle bygger på att det finns frihet. Men det behöver inte vara utpräglat demokratiskt. Ännu 1824 röstade bara 5 procent av de vuxna i det amerikanska presidentvalet. Zakarias tes är att utan liberala borgerliga institutioner finns det ingen genväg till demokrati. Vad vi får är illiberal demokrati som oftast är av mindre trevligt slag.

[Uppdat 15/4-11: Johan Norberg i SR Obs: Varför drog avkroken Europa ifrån?]

onsdag, oktober 27, 2010

Tea Party ger dubbeldipp i USA?

Med republikanska framgångar i kongressvalet och många som sympatiserar med Tea Party-rörelsen kan det bli omöjligt för Obama och Fed att ens driva anti-deflationistisk politik. Då ökar risken för en dubbeldipp med ny lågkonjunktur i USA.

Om en vecka är det mellanårsval i USA. Det förefaller sannolikt att republikanerna kan återta majoriteten i representanthuset och reducera demokraternas majoritet i senaten. Valutgången har konsekvenser för budgetunderskottet, statsskulden, handelsunderskottet och socialförsökringssystemet. Det menar Roland Poirer Martinson i SvD i en betraktelse (23/10) över vad valet kan komma att betyda. Hans artikel är en halvt välvillig analys av den folkligt konservativa Tea Party-rörelsen som uppstod strax efter att president Barack Obama hade tillträtt i början av 2009.

Martinsons artikel väckte en hel del irritation hos SvD:s läsare. Den allvarligaste invändningen var att Tea Party-rörelsen inte är en spontan gräsrotsrörelse utan istället en sponsrad verksamhet som understöds av speciella ideologiska intressen hos rika företagsägare. Det skulle vara fråga om en variant av den välkända folkfrontstaktiken, tidigare praktiserad av moskvatrogna kommunistpartier i Europa. I amerikansk tappning går tekniken under namnet "astro-turfing" efter namnet på en tillverkare av konstgräsmattor.

Anklagelsen är allvarligare än så. Genom att bilda små rörelser, i detta fall Americans for Prosperity (AFP), som därefter initierar breda folkliga rörelser som tidigare inte existerat - dvs Tea Party-rörelsen - tar man inte över redan existerande rörelser utan konstruerar dem från grunden. Sambandet är visserligen oklart mellan bildarna av AFP och TPM. Klart är dock att AFP motsatte sig Obamas stimulanspaket på 787 mdr dollar i början av 2009. Detta gäller också i princip enligt Tea Party:s 10-punktsprogram (Wp).

Grundarna av AFP är bröderna Charles Koch (f -35, Wp) och David Koch (f -39, Wp) som äger Koch Industries (uttalas 'kåk') och hör till de fem rikaste i USA. David Koch ställde 1980 upp som det libertarianska partiets vicepresidentkandidat. Enligt den undersökande journalisten Jane Mayer i en lång artikel i augusti i The New Yorker (stödde Obama) ledde det klena valresultatet (1,06 %) till att bröderna orienterade sig bort från partipolitiken för att istället genom donationer till tankesmedjor och liknande försöka få inflytande över politiken.

Charles Koch och hans far Fred kom i kontakt med den pacifistiske anarkisten Robert LeFevre (1911-1986, Wp) som åren 1956 till 1973 drev den s k Freedom School (nya) där både Milton Friedman, Gordon Tullock och Ludwig von Mises varit lärare. LeFevres filosofi bygger på naturrättslig grund och har rimligen inspirerat den kochska familjen till att bli libertarianer. Därutöver förefaller de att ha påverkats av den österrikiska skolan vad gäller stabiliseringspolitiken.

Det intressanta med Tea Party-rörelsen är att den sannolikt har hjälpts fram av radikala liberaler trots att den nu framstår som värdekonservativ och tycks attrahera en konservativ anti-liberal som Martinson. Hur är det möjligt att i USA hitta klassiska liberaler och konservativa av riktigt inskränkt slag i samma läger? Eller är det kanske så att den konservativa etiketten klistrats på TPM av amerikanska media som med ett fåtal kufiska fall som grund vill diskreditera hela rörelsen? Det borde Martinson analyserat i sin artikel.

De flesta som stöder TPM är republikaner. Med republikansk majoritet i representanthuset blir det svårt att bedriva stimulanspolitik. Och med en betydande del Tea Party-representanter eller sympatisörer kommer troligtvis inte ens en anti-deflationistisk politik att bli möjlig. Den prognos om en dubbeldipp med 25 procents sannolikhet, som SE-bankens ekonomer kom med i augusti (bloggart), måste rimligen revideras.

Vad som väntar är en passiv ekonomisk politik som med viss automatik blir åtstramande. Det är inte ens säkert att Fed och Ben Bernanke orkar driva expansionspolitik. Vi får nog räkna med dubbeldipp i USA. Frågan är om den sprider sig till andra länder.

Etiketter: ,

måndag, oktober 25, 2010

Vad vill de rödgröna?

Skuggbudgeten innehöll inget nytt. Diskussionen trevar i riktning mot 'socialism med grönt ansikte'. Men en konkretisering av ett sådant program verkar inte heller tilltalande. De rödgröna verkar påbörja en ökenvandring.

Nu har de rödgröna lagt fram sin skuggbudget i riksdagen (Ekot). I en diskussion i Studio ett försökte tre representanter för de rödgröna ringa in vad den framtida politiken skulle innehålla. Men mycket av debatten handlade om den mindre intressanta frågan huruvida det rödgröna samarbetet skulle kunna fortsätta. Det är dessutom en fråga som är ganska omöjlig att besvara för bedömare utanför den innersta kretsen.

Miljöpartiets representant Angela Aylward hänvisade visserligen till Pehr Gahrton och hans senaste artikel på DN Debatt (19/10) där han försäkrar att det finns en grön ideologi i polemik mot Anders Lindholm på Demoskop som hävdat att 34 procent av svenskarna inte kan ange någon ideologisk hemvist. Men något som direkt skulle indikera vad denna gröna ideologi handlar om framkom inte. Som jag tidigare skrivit (20/8) om Gahrtons tes att grön ideologi skulle kunna ersätta liberalismen så innehåller hans tankefigur inget konkret på det samhällsfilosofiska området utanför miljöpolitiken i snäv mening.

Man kan i och för sig instämma i Gahrtons åsikt att Miljöpartiets framgångar betytt att socialdemokratins hegemoni har brutits. Men det är inte samma sak som att de rödgröna nu skulle kunna presentera ett samhällspolitiskt program som är mindre innehållslöst än den rödgröna skuggbudgeten (pdf, smf AB). Gahrton är ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito och där hittar jag en artikel som analyserar bristen på ideologi i alla partiers politik. Det är en gästledare (14/9) av den socialliberala filosofen Lena Halldenius som är docent i praktisk filosofi i Lund.

Halldenius menar att ideologiskt har spelplanen flyttats åt vänster i och med att den skattefinansierade välfärdsmodellen accepterats av Moderaterna. Hon skriver:
"Den borgerliga politiken byggs alltså på en i grunden socialistisk samhällssyn."
Men, menar hon, på det dagsaktuella, konkreta planet har det skett en förskjutning åt höger. Debatten präglas av plånboksfrågor. Ska det vara 900 eller 1200 kronor som maxtaxa i barnomsorgen? Liknande är huruvida betyg ska ges i sexan eller sjuan. Tydligen dyker inte tanken upp att de rödgröna skulle kunna ta sin ideologiska seger som utgångspunkt för att flytta positionerna ännu mer vänsterut. Det kanske beror på att senast de röda gjorde detta led man ett förkrossande nederlag när man förlorade kampen om den "ekonomiska demokratin" och löntagarfonderna.

Man kan fråga sig varför Halldenius inbjuds att skriva om ideologi hos en grön tankesmedja med Per Gahrton i ledningen. Hon har ju doktorerat på en avhandling om liberalismen och han har hävdat att "liberalismen hör hemma i det förflutna". Två dagar senare försöker en av styrelseledamöterna i Cogito, Martin Nilsson, ge sken av att ideologierna ändå har betydelse med ledarartikeln "Ideologin står stark i valet". Artikeln visar sig dock mest handla om att "tillväxtideologin" omfattas av de andra partierna i valrörelsen.

De ideologiska frågorna borde handla om ett antal politisk-filosofiska frågeställningar av principiell karaktär. I min artikel om Gahrtons gröna ideologi gjorde jag följande lista:
  • Näringslivets organisation: marknader eller planering
  • Den sociala sektorns utformning: höga skatter och offentlig produktion eller låga skatter och stora inslag av marknadsproduktion (t ex försäkringar)
  • Inkomstfördelningen: stor omfördelning med progressiva skatter och bidrag eller liten omfördelning av den "spontana" fördelningen
  • Säkerhetsutformningen: a) militär och polis, b) ekonomisk stabiliseringspolitik och c) miljösäkerhet
  • En kort kommentar utifrån ett rödgrönt perspektiv kunde exempelvis vara följande: För att säkerställa ett klimatpolitiskt effektivt samhälle måste näringslivet planeras och makten över företagen måste övertas av statliga (eller kanske fackliga?) representanter.

    Den sociala sektorn behöver byggas ut med hjälp av ytterligare skattehöjningar - inte för att tjänsterna oundgängligen behövs utan för att detta ger nya jobb.

    Inkomstfördelningen ska jämnas ut med hjälp av mer progressiva skatter (föreslaget) och ny förmögenhetsskatt (saknas i skuggbudgeten). Ytterst är målet nästan helt jämn inkomstfördelning - både för att det ger "jämlikhet" (svår att motivera moraliskt, nov-07) och för att utjämning ger färre sociala problem (Jämlikhetsanden, feb-10).

    De rödgröna borde vidare förorda värnplikt och färre poliser - dock verkar laglösheten i Malmö kräva fler poliser enligt Ilmar Reepalu (S). Stabiliseringspolitiken ska prioritera balans i budgeten precis som Tea Party-rörelsen förordar i USA men i strid med Socialdemokraternas 30-talspolitik. Miljöpolitiken ska rikta in sig mot bilismen trots att det ger sämre totaleffekt.

    När man betraktar en eventuell rödgrön ideologi av ovanstående slag kan vem som helst bli skeptisk. I dagens opinionsklimat förefaller detta program att bli svårsålt. Det är kanske inte så konstigt. Även socialism med grönt ansikte är en omöjlig idé. Socialismen borde istället dödförklaras och med den en rödgrön ideologi. De rödgröna får väl gå till val på att höja u-hjälpen, som Lena Halldenius förordade. Blir det inte en ökenvandring?

    Etiketter: ,

    söndag, oktober 24, 2010

    43 procent av fransmännen är inte demokrater

    Borde inte fransmännen foga sig i demokratiskt fattade beslut i parlamentet? Eller ska strejker och blockader få fortsätta tills beslutet om en höjning av pensionsåldern rivs upp? Det anser många fransmän.

    I en opinionsundersökning redovisad av Le Figaro i fredags anser 43 procent av de tillfrågade att protestaktionerna mot pensionsreformen bör fortsätta tills den dras tillbaka. Detta anser man ska ske efter det att reformen att höja pensionsåldern från 60 till 62 år fastställs senast på onsdag. Senaten godkände slutligt reformen i fredags (DN).

    I undersökningen var 56 procent för att protestaktionerna upphör. Endast 1 procent svarade "vet ej". Att en majoritet var för att demokratiskt fattade beslut i parlamentet ska respekteras ser man i franska tidningar som positivt. Några traditionellt antiparlamentariska fackföreningar har även sagt sig vilja respektera demokratin. Den svenska rapporteringen av konfliktförloppet ger också intryck av ett "kraftfullt agerande" (se DN 19/10).

    Men för en svensk betraktare i Frankrike ser regeringens agerande allt annat än kraftfullt ut. Ett land med kraftigt budgetunderskott och ett pensionssystem där 10 procent av utbetalningarna sägs behöva finansieras med låntagning måste göra något åt sin situation. I England höjer man pensionsåldern från 65 till 66 år. Hur skulle det se ut om Frankrike då inte orkade höja från 60 till 62 år? Det är ju upplagt för en finansiell förtroendekris enligt klassiskt mönster.

    Hur kan det komma sig att franska arbetsgivare tolererar politiska strejker? Om de anställda på t ex SJ uteblir från arbetet för att försöka förhindra ett politiskt beslut genom att lamslå tågtrafiken skulle de i Sverige riskera att bli avskedade. De har ju skrivit på ett avtal att arbeta tills avtalet sägs upp.

    Och hur kan president Nicolas Sarkozy låta det gå många dagar innan han beordrar polisen att upprätthålla lagen utanför petroleumraffinaderierna? En handfull marodörer kan i många dagar hindra distributionen av bensin till bensinstationerna med hjälp av våld och tvång utan att polisen ingriper. Är det så det ska gå till i ett rättssamhälle?

    Det allvarligaste är dock att en stor del av franska folket inte accepterar demokratiska beslut i en välfärdspolitisk fråga. Jag tycker att det är skrämmande att ett land, som jag hittills betraktat som civiliserat, inhyser 43 procent människor som med någon sorts tvång och våld vill revoltera mot en socialpolitisk regeländring. Och det riktigt sorgliga är att man här i Frankrike anser att indikationen att 56 procent är demokrater ändå är något som ska slås upp som en glädjande nyhet.

    Slutligen tycker jag det är anmärkningsvärt att oppositionen i parlamentet inte hörs av. Vi får reda på att man är emot pensionsålderns höjning men inte vad man vill göra istället. Och hur ställer sig oppositionen mot rättsvidriga och odemokratiska metoder? Hittills har vi fått reda på att f socialistledaren Ségolène Royal önskat skärpa den utomparlamentariska konflikten genom att uppmana lyceister och studenter att gå ut på gatorna och demonstrera tillsammans med fackföreningsfolket.

    Sarkozys popularitet har minskat från 32 till 29 procent. Han blir sannolikt inte omvald 2012. Kommer oppositionen då att sänka pensionsåldern? Och hur gör en ny socialistregering om den borgerliga oppositionen skulle ta till blockadaktioner för att förhindra beslutet?

    [Uppdatering: Diktatur eller inbördeskrig?
    I dagens nice-matin 26/10 uttalar sig en prominent fackföreningsman om den fortsatta utvecklingen. Det är Didier Turrini, generalsekreterare i CGT 06 som menar att om inte den sociala dialogen förändras så finns det ingen annan utväg än antingen diktatur eller inbördeskrig ("la dictature ou la guerre civile"). Men han fruktar båda. ( s 2.)]


    Etiketter: ,

    onsdag, oktober 20, 2010

    Valutakrig och kriser 1991-2010

    Enskilda länder har drabbats av ekonomiska kriser till följd av underskott i utrikeshandeln, utlandslån och budgetunderskott. Valutan har ansetts övervärderad med spekulation i devalvering som följd. Förtroendeminskande politik har också bidragit.

    Vi står återigen inför en tid när devalveringar och finansiella kriser kan ställa till nya skador för den reala ekonomin. För att få ett längre perspektiv på kriserna i världen har jag gjort en kort översikt med början i Japan, Storbritannien, Mexiko och vidare till dagens finanskris, med några noteringar om orsakerna och förloppet.

    I Japan bröt krisen ut 1991 efter det att centralbanken försökt dämpa överhettningen med höjd ränta från 1990. På ett par år föll aktiekurser och fastighetspriser med 60 procent från toppnoteringarna. Luften gick ur den bubbla som skapats av en vidlyftig utlåning från de japanska bankerna efter liberaliseringen av det finansiella regelsystemet. Någon riktig katastrof blev det dock inte utan en lång stagnation till 2003. Räntan sänktes till nästan noll och ett antal stimulanspaket genomfördes utan att ekonomin kom igång. Budgetöverskottet -91 var 2,9 procent av BNP och blev ett underskott på 4,3 procent -96. En förklaring kan vara att banksystemet fortsatte att vara svagt. En annan pekar på deflationen. [Pessimistisk art av J Quinn, dec-10]

    Krisen i Storbritannien 1992 var en följd av att valutan fått ett för högt värde i det dåvarande växelkurssamarbetet ERM. Detta ledde till spekulativa attacker på pundet som förstärktes av att Georges Soros i augusti högljutt förklarade att pundet var övervärderat. Premiärminister John Major fick låta pundet flyta och kursen sjönk ca 15 procent. Räntan kunde sänkas och snart återhämtade sig den brittiska ekonomin kraftigt med avsevärt sjunkande arbetslöshet.

    I Sverige blev krisen mera allvarlig. Genom att banksystemet redan hade försvagats genom en finanskris utlöst av fallande priser för kommersiella fastigheter inträffade en konkursvåg som slog ut hundratusentals jobb. Växelkursens sänkning i november 1992 kunde inte på många år kompensera för denna utslagning, men en kraftig uppgång i exporten påbörjades.

    Nästa kris seglade upp i Mexiko i slutet av 1994. Under lång tid hade tillväxten varit låg och en auktoritativ analys hävdade att peson var övervärderad. Presidentkandidaten mördades i mars 1994 och valuta började strömma ut i december. Valet stod nu mellan höjd ränta på randen av en lågkonjunktur eller en devalvering som i Storbritannien 1992. En utvidgning av bandet mot dollarn med 15 procent blev följden - hälften mot vad analysen ovan förordade. Effekten blev katastrofal. Peson föll med ytterligare 45 procent på en vecka.

    Mexikos kris gav upphov till den s k tequilaeffekten som drabbade särskilt Latinamerika. Ett intressant fall var Argentina som efter hyperinflation på 1980-talet infört en sedelfond garanterad av en reserv av dollar. Australes ersattes med pesos där varje peso i sedlar motsvarades av en dollar som måste finnas i valutareserven. Centralbanken kunde därför inte "trycka pengar" på ett liknande sätt som om guldmyntfot hade tillämpats. Men bankerna kunde fortfarande ge krediter inom ramen för kapitalkvotskraven. Därmed kunde tequilakrisens oro, som ledde till minskade utländska krediter, medföra att banksystemet genererade flerdubbelt större inhemsk kreditåtstramning. När detta ledde till oro hos allmänheten började man ta ut sina pengar från bankerna för att säkra dollarvärdet. Centralbanken kunde inte hjälpa bankerna eftersom den var förbjuden att trycka nya pesos om den inte fick flera dollar. Till slut kom Världsbanken till hjälp med ett dollarlån.

    Asienkrisen 1997

    Den 2 juli 1997 devalverade Thailand vilket blev inledningen till en kris som berörde stora delar av Asien. Snart följde Malaysia och Indonesien efter där det slutliga valutafallet blev en dollar som blev 65 respektive 440 procent dyrare. I Thailand hade man tänkt sig en dollarstegring på mindre än 20 procent men utfallet blev över 60 procent. Spridningseffekterna nådde ända till Sydkorea som hade en ganska stark ekonomi. Valutan sjönk så att dollarn blev ca 115 procent dyrare men skadeverkningarna var snabbt övergående.

    Thailands exempel kan ses som typiskt för "emerging markets" ("tillväxtmarknader"). Pengar från Japan och Europa sökte sig till placeringar i Thailand som höll en fast växelkurs. Den utländska valutan ledde till att penningmängden i baht ökade eftersom alternativet varit att låta växelkursen stiga. Den ökade penningmängden gav upphov till en kreditexpansion som till en början användes till investeringar men som också möjliggjorde stigande aktiekurser och fastighetspriser. Efter en tid övergick importen från investeringsvaror till konsumtionsvaror, som efterfrågades av de ekonomiskt framgångsrika och av löntagare som fått höjda löner. Tillväxten av exporten bromsades in när konkurrenskraften försämrades och båda tendenserna ledde till ett snabbt stigande handelsunderskott som till slut uppgick till sju, åtta procent av BNP.

    Redan före krisens utbrott 2 juli hade markpriserna och aktiekurserna fallit kraftigt från toppnoteringarna. Förlusterna ökade och inflödet av utlandslån minskade. För att hålla uppe den fasta växelkursen måste Thailands centralbank använda sina dollarreserver, som inte var obegränsade till skillnad från möjligheten att öka mängden baht i det omvända fallet. Räntan borde ha höjts men detta framstod som olämpligt när landet stod på gränsen till lågkonjunktur. Alternativet att i god tid devalvera valutan ansågs skada landets rykte och bromsades av att banker och företag också hade tagit lån i dollar, som skulle bli mycket dyrare vid en devalvering. (I Lettland tio år senare hade också enskilda bostadslåntagare tagit lån i utländsk valuta.) Regeringen avvaktade tills situationen blev ohållbar.

    När det "asiatiska miraklet" inte visade sig vara fullödigt blev de utländska investerarna förskräckta och deras misstro drabbade en rad andra asiatiska länder oavsett dessas ekonomiska styrka. Kanske det tom var så att många investerare kunde skilja på olika länder men trodde att andra inte kunde det. Därför agerade även eftertänksamma investerare som om Thailand bevisat att alla länderna var under isen.

    En kontrast till till detta utgör Australien som fick se dollarn bli 30 procent dyrare 1996-98. Men detta var enbart en spontan utveckling utan att några stödoperationer eller räntehöjningar vidtogs. Trots exponeringen mot Asien och ett långvarigt handelsunderskott på fyra procent av BNP betraktde investerarna Australien som sunt och stabilt.

    I september 1997 gjordes en organiserad attack av några hedgefonder mot Hongkong, som hade drabbats av att asiatiska valutor hade devalverats. Hongkong var plötsligt tom dyrare än Tokyo. Attacken gick ut på att blanka aktier på Hongkongbörsen och köpa US dollar för likviden. Antingen skulle detta leda till devalvering eller till räntehöjning och börsfall - en win/win-situation. Men den marknadsliberala regimen gjore en oväntad intervention på aktiemarknaden där man använde statens reserver för att driva upp börskurserna. Attacken misslyckades och staten sålde sedermera aktierna med vinst.

    I augusti 1998 bröt "rubelkrisen" ut i Ryssland, delvis som en följd av att efterfrågan på olja minskade i asienkrisens kölvatten. Stora budgetunderskott och en ränta på 200 procent bidrog också. Rubeln tänktes devalveras den 17/8 så att dollarn blev 33 procent dyrare. I september hade dollarn blivit 200 procent dyrare. Rubelkrisen anses ha påverkat Brasilien som fick se sin ekonomi bromsa upp. Ett program med höjda skatter, minskade utgifter och fortsatt 50-procentig ränta sattes in men det hjälpte inte och valutan fick flyta i januari 1999. IMF beviljade ett rekordstort räddningsbelopp 2002 och därefter ser situationen ut att ha stabiliserats.

    En ytterligare återverkan drabbade Argentina 2002. Kopplingen till dollarn genom sedelfonden hade redan försvagat konkurrenskraften genom att dollarn då (-99) var lågt värderad till euron (85 c) och sedan steg kraftigt. Brasiliens devalvering försämrade konkurrenskraften ytterligare med lågkonjunktur som följd. De utländska investerarna tappade förtroendet med kreditåtstramning och bankkris som följd. Det var då man försökte begränsa uttag från bankerna med demonstrationer där det bankades på kastruller (cacerolazo) utanför presidentpalatset som resultat. Peson föll till 30 cent och utlandsskulden återbetalades bara till 30 procent.

    Dagens kriser

    I huvudsak har det inträffat två stora bubblor i USA sedan 1995: en övervärdering av aktier (i ett historiskt perspektiv) och ett överdrivet stegrat bostadsbyggande (diagram) med stegrade priser och tvivelaktiga finansiella instrument i sitt släptåg. Den ekonomiska politiken efter IT-kraschen 2000 bidrog till instabiliteten och jag har analyserat den i februari -09. Själva finanskrisen beskrev jag i juli -09. Vilka följderna blir av dessa är ännu för tidigt att säga. Växelkursrelationerna idag är spända på ett annat sätt än genom de uppflammande prov på misstroende som vi sett ovan. Det är snarare hot om valutakrig vi ser än flykt från svaga valutor.

    Men enskilda länder kan fortfarande drabbas av kriser. Vi kanske har kontroll över Islands, baltstaternas och Ukrainas kriser. Men oväntade problem kan dyka upp som t ex Greklands eventuella fallissemang. Kan kanske Frankrike drabbas av sådana strejker och blockader att samhällsekonomin kollapsar? Eller skulle USA kunna drabbas av en spekulationsattack till följd av den paralyserade ekonomiska politik som Barack Obama just nu bedriver. Eller är det Storbritannien som ska falla tillbaka under trycket från George Osbornes nedskärningar, som offentliggjordes idag?

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

    Etiketter:

    lördag, oktober 16, 2010

    Så kan det bli ny världsdepression

    Utan organiserad utjämning av handelsunderskott och växelkurser måste det till en "real depreciering" genom deflation och åtstramning, enligt Dr Doom. Vi kommer att få se en ny världsdepression som följd av valutakriget. Men dollarn stärks.

    USA:s centralbankschef Ben Bernanke menade igår att inflationen i USA är för låg. Han antydde att Fed vid sitt möte 2-3 november kommer att fatta beslut om ytterligare kvantitativa lättnader - dvs uppköp av stats- och bostadsobligationer (QE). Japans och Storbritanniens centralbanker är inne på samma linje. Detta är ett sätt att sänka valutakursen och få upp exporten. En del kommentatorer beskriver detta i termer av ett "valutakrig".

    Konventionell ekonomisk visdom säger att det är ohållbart att i längden ha så stora obalanser i världshandeln som vi haft sedan början av 2000-talet. Länder med underskott i utrikeshandeln måste ta sig samman och och sluta att leva på utlandslån (USA, Storbritannien och PIIGS-länderna). Överskottsländer som Kina, Japan, Tyskland, Sverige och Danmark måste på något sätt minska sina exportöverskott. Sker inte detta kan valutakriget övergå till handelskrig.

    Här är euro-området en svag punkt. Den europeiska centralbanken ECB har en mycket rigid inställning till QE. En bedömare som professor Nouriel Roubini menar att ECB är beredd att offra PIIGS-länderna för att slippa vidta QE med hänvisning till inflationsfaran. Men Roubini, som tidigare gick under beteckningen Dr Doom, pekade i förrgår på att risken för PIIGS-länderna istället är deflation. Nu utmålar han allvarliga risker för att en ny världsdepression är under uppsegling.

    Jag är personligen något skeptisk till Roubinis förutsägelser. Han hade naturligtvis rätt i att peka på det fallande bostadsbyggandet som en allvarlig risk för en kraftig konjunkturnedgång. Men när han gjorde detta i september 2006 hade de snabbt uppdrivna bostadsinvesteringarna redan fallit under mer än ett års tid (diagr). Att han då sågs som en Kassandra säger nog mera om det socialpsykologiska klimatet bland politiker och ekonomer i USA än om Roubinis yrkesskicklighet.

    Det som verkligen gör mig frågande till Roubinis prognosförmåga är hans förutsägelse för snart ett år sedan att vi då inom 9-12 månader skulle få en ny världskris pga att dollarn skulle förstärkas. Han hänvisade till spekulativ och billig låntagning i dollar som växlades till andra valutor och placerades i råvaror - s k carry-trade. När dollarn slutade sjunka skulle det bli rusning för att betala tillbaka dollarlånen med kollaps för råvarupriserna som följd. Detta har vi inte hört talas om idag.

    Faran idag är enligt Roubini att överskottsländerna hindrar en utjämning av obalanserna så effektivt att det enda som återstår för underskottsländerna enbart är en real depreciering. Det är en term som han borde förklara. Vad han avser är en utjämning av underskotten den reala vägen genom kontraktion och medlet för detta är deflation.

    Om man inte lyckas att genom en nominell depreciering åstadkomma en real depreciering (minskat underskott) kommer underskottsländernas fallande efterfrågan och överskottsländernas oförmåga att öka konsumtionen att leda till för liten efterfrågan och ett världsomfattande kapacitetsöverskott. Detta kommer i sin tur att föda mer global deflation och härigenom privata och statliga fallisemang i skuldländerna. I slutändan undermineras också kreditorerna i överskottsländerna och dessa länders tillväxt och välstånd.

    Roubini vänder sig tydligen mot synen att skuldkrisen ska lösas genom att alla länder med underskott i den offentliga sektorn ska bedriva åtstramningspolitik. Det leder till deflation och att allt blir ont värre. Vad som saknas i analysen är huruvida kvantitativa lättnader och eventuella finanspolitiska stimulanser (osannolika om republikanerna vinner valet 2/11) ändå kan hjälpa upp tillväxten. Men dessvärre är Roubinis sätt att måla fan på väggen något som inte kan negligeras. Den mera nyanserade analys som Barry Eichengreen framförde i juli ser vi inte mycket av längre. Det bådar inte gott.

    Vad blir då resultatet för dollarn? Det aktar sig Roubini för att uttala sig om. Men med åtstramningspolitik borde dollarn stärkas och fordra ännu mer åtstramning för att få ned handelsunderskottet. Det är därför en amerikansk tioårig statsobligation bara ger 2,36 procents ränta (Englund). Vem tror på dollarkollaps?

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

    Etiketter:

    torsdag, oktober 14, 2010

    Socialism som egoism

    Socialismen har alltid värjt sig emot att betraktas som självisk. Men nu går f socialistledaren i Frankrike ut mot Sarkozys reform att höja pensionsåldern från 60 till 62 år motiverad med allmänintresset. Ska socialismen som egoism nu etableras?

    Vilken fundamental princip ligger till grund för socialismen? På 1800-talet besjälades socialistledarna, som oftast kom från mer bemedlade klasser, av etiskt-humanitära ideal. Grovt uttryckt var de moraliska altruister och ansåg att man borde hjälpa de fattiga arbetarna. Dessa företrädare föraktades av Karl Marx som kallade dem "utopiska socialister". Hans egen lära var "vetenskaplig" och innehöll inga explicita moraliska ställningstaganden. Socialismens införande var en deterministisk fråga, som berodde på inneboende svagheter i det kapitalistiska systemet.

    Eftersom en stor del av 1900-talet filosofiskt sett dominerades av värdenihilistiska tankegångar kom socialismens moraliska grund att hamna i bakgrunden. Fackliga krav tillsammans med "utvecklingen" konstituerade synen på socialismen. Det vara bara kyrkan som länge framhärdade med att betrakta läran som självisk. På 1960-talet skedde en viss omorientering där socialistiska krav kunde legitimeras med en inte närmare specificerad hänvisning till "social rättvisa" och inkomstutjämning.

    Med realsocialismen fall 1990 har principiella motiveringar för socialismen återigen blivit betydelselösa. Vi har sett det i Sverige och nu senast i valrörelsen där Mona Sahlin har haft svårt att formulera ens ett urvattnat socialistiskt alternativ. När de borgerliga lanserar "arbetslinjen" som framtidens politisk-sociala princip är Socialdemokraternas invändningar att den valda tekniska lösningen medför att en handfull enskilda personer "kommer i kläm".

    En som inte väjer för att resolut ta ställning emot arbetslinjen kan jag iaktta här i Frankrike. Det är f socialistledaren och presidentkandidaten Ségolène Royal (f 1953) som går emot president Nicolas Sarkozy och hans förslag att höja pensionsåldern från 60 till 62 år. Motiveringen för denna reform är att den är nödvändig för framtiden när alltfler blir äldre. Detta biter dock inte på Ségolène Royal som nu uppmanar studenterna att gå ut på gatorna och förena sig med fackföreningsfolket i demonstrationerna mot pensionsreformen.

    Trots att Sarkozy gjort eftergifter genom att medge undantag från höjningen för dem som haft tunga arbeten fortsätter protesterna. Dessa tar sig allvarliga uttryck i ständigt återkommande en- eller tvådagarsstrejker som särskilt lamslår tåg, bussar och flyg. Även om strejkerna inte är totala är de ändå ett orosmoment ända ute i lilla Menton där jag för tillfället vistas. Men Sarkozy deklarerar sturskt att reformen ligger fast.

    Ségolène Royal är inte längre socialistledare. Hon blev borröstad i november 2008 med 42 rösters marginal till för mån för Martine Aubry. Henne hör man inte talas om men det är möjligt att hon ställer upp emot Sarkozy i presidentvalet 2012. Royals agerande måste också ses mot denna bakgrund.

    Nu förestår en kraftmätning i Frankrike där socialismens moderna princip "mer åt oss" eller som LO uttryckte det "vi står i vägen" ställs mot allmänintresset. Ska pensionsåldern behållas vid 60 års ålder eller inte? Om Ségolène Royal och fackföreningarna segrar mot den impopuläre presidenten Sarkozy kan man kanske se detta som att principen om socialism som egoism har etablerats. Kan det i så fall ge svårigheter för Fredrik Reinfeldt och hans allmänintresse baserat på arbetslinjen? Eller är Mona inte någon Ségolène?

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

    Etiketter:

    onsdag, oktober 13, 2010

    Budgetens höga arbetslöshet beror på arbetsutbudet

    Regeringens lyckade politik att minska utanförskapet pga ohälsa medför att 3,5 procent fler arbetssökande kommer ut på marknaden mellan 2008 och 2012. Därför är det fel att befara att det är krisens arbetslöshet som nu håller på att "bita sig fast".

    Kritik har riktats mot att regeringens budget, som lades fram igår (pdf), innebär fortsatt hög arbetslöshet trots att tillväxten blir hög - t ex 4,8 procent 2010. Visserligen ökar sysselsättningen med 100 000 personer 2010-12, med arbetslösheten sjunker bara från 8,4 till 7,4 procent (s 113). Sysselsättningsgraden ökar från 73,8 procent av arbetskraften till 75,2 procent 2010-12. Det är fortfarande inte tillräckligt för att komma upp i 2008 års nivå på75,8 procent (beräknat från KI:s rapport i sept, 75).

    För att komma upp till samma sysselsättningsgrad som 2008 borde antalet nya jobb öka ytterligare med ca 31 000 personer 2010-12. Men det skulle inte räcka för att minska arbetslösheten med mer än 0,7 procentenheter. Betyder detta att arbetslösheten från finanskrisen hotar att "bita sig fast"?

    Finansdepartementet skriver att det totala sysselsättningsfallet i samband med konjunkturförsvagningen uppgick till nästan 140 000 personer. Mellan tredje kvartalet 2009 och andra kvartalet 2010 har sysselsättningen återhämtats med 70 000 personer. Den exportberoende industrin tappade 110 000 jobb och endast en mindre del kommer att kunna återskapas, menar FiD. Det är tjänstesektorn som måste svara för detta. Men ändå räcker detta inte till. FiD skriver:
    "Under perioden 2011–2014 fortsätter sysselsättningen att öka starkt och bidra till att arbetslösheten minskar ytterligare. Nedgången i arbetslösheten begränsas dock de närmaste åren av att även arbetskraften ökar. År 2014 bedöms arbetslösheten ha fallit till 6,0 procent."
    Bakom den oskyldiga meningen "även arbetskraften ökar" döljer sig förklaringen till att arbetslösheten fortsätter att vara hög. Det är inte en fråga om demografiska faktorer. Tvärtom skriver man att "grupper med ett relativt högt arbetskraftsdeltagande minskar eftersom 40-talistgenerationen fortsätter att lämna arbetskraften, samtidigt som de stora födelsekullarna i början av 1990-talet, som har ett förhållandevis lågt arbetskraftsdeltagande, är på väg in." Så vad är det som ökar arbetskraften de närmaste åren?

    Så vitt jag kan se är det regeringens egna åtgärder för att öka arbetsutbudet som nu håller tillbaka minskningen av arbetslösheten. Närmare bestämt är det minskningen av utanförskapet på grund av ohälsa som är boven i dramat (sjukskrivning och förtidspension). År 2008 var detta "utanförskap" 590 000 helårsekvivalenter. År 2012 förutser KI att siffran sjunkit till 419 000. Det är en minskning med 171 000 som räknat i personer som inte alltid jobbar full tid är ännu högre. Om alla dessa inte kunde få jobb skulle arbetslösheten öka med 3,5 procentenheter.

    Någon diskussion om migrationens betydelse levererar inte FiD. Men även ett överskott här i arbetsföra åldrar skulle öka arbetskraften. Trots att industrin inte kommer att öka sin sysselsättning särskilt mycket har Sveriges ekonomi en stark förmåga att skapa nya jobb. Men det räcker inte riktigt. Därför instämmer jag i vad chefen för Konjunkturinstitutet, Mats Dillén, sa i radion igår: det behövs en stimulans redan nästa år i storleksordningen 12 mdr kronor.

    Det är inte så att jobbskatteavdrag och stramare regler i socialförsäkringarna i sig "skapar" nya jobb. Det krävs ytterligare åtgärder för att fler nyanmälda lediga platser ska registreras. Anders Borg för en alltför restriktiv politik som förstör resurser - inte sparar dem.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

    Etiketter: ,

    måndag, oktober 11, 2010

    Nobelpriset pekar på dålig effekt av jobbskatteavdraget

    Om friktionen på arbetsmarknaden i Sverige kunde minskas med en tredjedel skulle antalet kvarstående lediga platser kunna minskas med ca 10 000-15 000. Ekonomiprisets modell kan inte förklara hur 70 000 nya jobb kan skapas.

    Nobelpriset i ekonomi går i år till en modell för hur sk friktionsmarknader fungerar. En viktig sådan är arbetsmarknaden. Pristagarna till Alfred Nobels minne är Peter A Diamond, Dale T Mortensen och Christopher A Pissarides. Priskommittén har formerats av Kungl Vetenskapsakademien. DMP-modellen har sin utgångspunkt i sambandet mellan lediga platser och arbetslösheten.

    I nedanstående diagram visas det principiella sambandet mellan vakanser (lediga platser) och arbetslöshet i procent. Denna kurva kallas sedan gammalt Beveridge-kurvan efter den brittiske ekonomen William Beveridge (1879-1963).

    Beveridgekurvan

    Sambandet beror på konjukturernas växlingar. När det finns många lediga jobb är arbetslösheten låg och omvänt. Det relevanta för arbetsmarknadspolitiken är huruvida det går att åstadkomma skift inåt i kurvan. DME exemplifierar med nivån på arbetslöshetsersättningen. Jag vill konkretisera detta med ett hypotetiskt resonemang.

    Antag att a-kassan gav 100 procents ersättning under mycket lång tid. När folk blir arbetslösa skulle rimligtvis det gå lång tid innan de "hittade" ett idealiskt jobb som skulle betyda en påtaglig inkomstökning. Företagen skulle å andra sidan anmäla allt fler lediga platser som inte skulle kunna besättas. Lagret av kvarstående lediga platser skulle bli stort trots att arbetslösheten var hög. Vi skulle hamna långt till höger om den vänstra översta delen i kurvan i diagrammet.

    När konjunkturen försämras skulle antalet lediga platser sjunka samtidigt som arbetslösheten blev fruktansvärt hög. Vi skulle hamna ovanför och till höger om den nedre högra delen av kurvan i diagrammet. Även andra faktorer som försämrar arbetsmarknadens funktionssätt skulle ge ett skift utåt i Beveridge-kurvan.

    För att minska stocken av lediga platser vid olika konjunkturlägen måste kurvan skifta inåt. Om a-kassan sänks skulle exempelvis viljan att söka högbetalda jobb under utdragen tid minska. Många sökande skulle nöja sig med jobb med lika hög lön som tidigare och med kraftigt sänkt a-kassa skulle en hel del acceptera jobb med lägre lön än vad man hade förut. Lagret av lediga platser skulle alltså bli mindre. Det kanske kan ses som att "skapa jobb".

    Istället för att sänka a-kassan kan skatten för arbetslösa höjas. Är regeringen försiktig gör man ingen aktiv försämring för de arbetslösa utan istället en förbättring för dem som arbetar. Det är vad som sker genom jobbskatteavdraget. DMP-modellen säger att även detta kommer att minska antalet vakanser.

    Hur många jobb kan skapas på detta sätt i Sverige? Det totala antalet kvarstående lediga platser var i augusti 31 820 enligt Arbetsförmedlingen. Det motsvarar ungefär 70 procent av antalet nyanmälda platser. Av Konjunkturinstitutets rapport i september framgår (pdf, s 74) att antalet nyanmälda platser under högkonjunkturer normalt (sedan 1992) är ca 40 000. Under högkonjunkturen före finanskrisen gick dock antalet upp till ca 70 000. Det pekar på att kvarstående lediga platser kunnat uppgå till mellan knappt 30 000 och 50 000.

    Det intressanta med DMP-modellen, som sägs vara verklighetsanknuten, är om den kan säga hur stora effekter på vakansgraden olika ekonomiska åtgärder på arbetsmarknaden skulle kunna ge. Är det tänkbart att vakansgraden skulle kunna sänkas med en tredjedel genom en kombination av sänkt a-kassa och ett rejält jobbskatteavdrag? Det skulle betyda 10 000 - 15 000 nya jobb.

    Effekten är uppenbarligen ganska blygsam. Även om vi tog den bästa högkonjunkturen som utgångspunkt och antog att vakansgraden skulle kunna halveras kan som bäst 30 000 nya jobb skapas vid en konjunkturtopp. För att komma upp i storleksordningen 70 000 nya jobb, som en del forskare tidigare kommit fram till, måste helt andra mekanismer än DMP-modellens antas verka.

    Kan jobbskatteavdraget och sänkt a-kassa med tidsbegränsningar leda till att antalet nyanmälda lediga platser vid varje konjunkturläge kommer att öka? Hur ser i så fall denna mekanism ut? Ekonomipriset ger ingen vägledning utan pekar snarare på att jobbskatteavdraget ger en sämre effekt än vad som tidigare indikerats.

    [I budgeten erkänner FiD indirekt att arbetsutbudet orsakar arbetslöshet, bloggart 13/10-10]

    Bloggat: Ekonomistas,ekonomismen. Länkar till DN 1, 2 och 3; Ekonomiekot. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se . [Borg i EkD 6/05]

    Etiketter:

    lördag, oktober 09, 2010

    Reinfeldt tjänar inte på en statsrättslig diskussion

    Ekots lördagsintervju handlade mest om statsrättsliga finesser. Därför blev den tråkig. Sakfrågorna berördes bara ytligt. Inget sades om det femte jobbskatteavdraget.

    Hur ska Fredrik Reinfeldt klara fyra år i minoritet? Det var den första påannonserade frågan i Ekots lördagsintervju 9/10 där han intervjuades av Tomas Ramberg. De första frågorna berörde ställningen i Riksdagen. Jag måste ta ansvar för mina egna väljare och regera vidare. Att det "har ett högt pris" att regera där SD kommit in är naturligtvis ett försök att hålla SD utanför före valet och inget som man nu kan relatera till, anser jag personligen. Frågeställningen är alltså inte så relevant.

    Var försöken med MP tillräckliga? Svaret var inlindat i en lång men ganska innehållslös framställning som lät som ett genomtänkt svar. Reinfeldt har blivit duktig på att svara i dessa ordalag. Ramberg pressade Reinfeldt på ståndpunkten från 2002 där han instämde med att en minoritetsregering skulle avgå. Det beror nu på hur starkt stöd regeringen har i ryggen. År 2014 ska detta bli grundlag. Är det inte en princip som mest gällde att avsätta Göran Persson? Jo, så kan det uppfattas...

    Hade inte SD fått en maktposition om den nya regeln redan gällt idag? Det finns behov att prata om detta. Jag är övertygad om att det är en bra förändring eftersom den tillkommit med en bred samsyn. [Det är väl svar på en annan fråga?]

    Varför viktigt med Per Westerberg som talman? Han är ålderspresident och har en rad kvalifikationer. Varför inte en kompromiss med S? Det har hittills lett till att vardera sidan presenterat sin princip. [Måste Reinfeldt framträda som statsrättslig expert? Det tjänar han inte på i opinionen.]

    Vilka sakförslag lever farligt? Nu är det lättare att få igenom sin budget. Andra frågor är för tidigt att säga. Ta kontakt? Säkerhetspolitik, immigrationsfrågor med arbetskraftsinvandring. Skolfrågor? Finns det en bredare samsyn om Alliansens förslag så borde det leda till att frågorna går igenom. Betyg från årskurs sex borde vara möjligt. Men det är ingen avgrund till årskurs sju. Oppositionen är i själva verket splittrad - SD vill ha betyg från åk 4.

    Sanktioner mot friskolor enligt Björklunds förslag kan beskrivas som tandlöst. Vi får se...

    Ny socialförsäkringsminister: Vi ska lyssna in den kritik som finns. Margareta Johanssons fall spelades upp med en svårtydbar redogörelse från henne själv (från TV4). Grundlagen är tydlig: statsministern får inte överpröva enskilda fall. Ett systemfel? Det var inte bra med som tidigare med passivitet. Men vi vet inte hur hela fallet som relateras ser ut. Det är sällan problemet är "digitalt". Det finns ofta en liten arbetsförmåga.

    När är situationen mogen för slutsatser? Vi har sagt i regeringsförklaringen att det ska prövas. Men för de konkreta fallen är varje vecka plågsam? Vi ska inte backa tillbaka till situationen att 140 personer förtidspensioneras varje dag. Man kanske delvis kan få ett nytt jobb. Arbetsförbudet för flyktingar har tagits bort. Här finns en samsyn med MP.

    Talmannen fick ja-röster från SD. Det kan man väl inte bygga på i framtiden? Nej, det är inte på SD som man bygger Sveriges framtid, blev det retoriskt välformulerade svaret.

    Kanske var hela upplägget hopplöst från början. Det går helt enkelt inte att göra en statsrättslig utfrågning med bäring på vem som får och inte får samarbeta med vem. De vanliga lyssnarna har inte vare sig intresse eller kompetens att sätta sig in i alla olika tekniska alternativ. Så vitt jag kan förstå handlar detta problemkomplex egentligen om ett taktiskt spel där båda blocken försöker undvika att kunna anklagas för att vara beroende av SD. I viss mån handlar det också om att de rödgröna aktivt försöker manövrera regeringen till en position där denna anklagelse kan framföras. Det första exemplet är den sena lanseringen av en egen talmanskandidat (S) som skulle få SD:s stöd.

    De frågor som hade behövt lyftas fram tydligare var sjukförsäkringsfrågan och det femte jobbskatteavdraget. Möjligheten att få igenom ett skatteförslag diskuterades inte alls. Och sjukförsäkringen gavs ingen bakgrund utan Ramberg dök genast ner i ett enskilt fall. En seriös utfrågning hade accepterat regeringens problembeskrivning som ett alternativ som borde ställas mot några andra tänkbara.

    Om man ska vara fullständig kunde dessa alternativ ha innefattat att de rödgröna vill 1) sätta stopp för regeringens medvetet ondskefulla terror mot några av de sjukskrivna, 2) att man vill sätta stopp för de besparingar som en restriktiv politik innebär (hur stora ä de t ex?) eller 3) att de rödgröna hittat en smidigare väg att få i stort sett lika många med arbetsförmåga att börja söka arbete. Alternativ 4), som var det enda Reinfeldt nämnde, har väl de rödgröna frångått? Det innebär att "backa tillbaka" till att förtidspensionera 140 personer om dagen.

    När ska Ekots lördagsintervju och andra politiska program börja handla om väsentligheter? Det är bara en handfull journalister som är intresserade av statsrättsliga finesser. De flesta lyssnare vill veta om det finns en möjlighet att gå framåt i sakfrågorna eller om motsättningarna blir så hårda att det kan bli nyval. Kommer Reinfeldt att ställa kabinettsfråga på t ex det femte jobbskatteavdraget?

    Får jag föreslå en intervju med den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som klargör vad sjukförsäkringsfrågan egentligen handlar om? Det skulle vara intressant att få hans syn på att man kan rada upp de fyra alternativen som jag skrev om ovan.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

    Etiketter:

    torsdag, oktober 07, 2010

    Ny bankskatt - vart går pengarna?

    En bankskatt går till att avbetala statslån. Det betyder att det blir en åtstramning. Men det kan också leda till en kreditexpansion. EU slår in på en populistisk skatteväg genom att skenbart angripa de illa sedda bankerna.

    På en presskonferens idag 7/10 avslöjade EU-kommissionen att man vill införa en bankskatt på fem procent av bankernas vinster och på ersättningar till de högre tjänstemännen i bankerna (Ekot, SvD). "Bankerna bidrar inte som de bör till att bygga upp Europa igen efter krisen", sa kommissionär Algirdas Šemeta på presskonferensen i dag. De är exempelvis befriade från moms.

    I slutändan kommer detta att drabba bankernas kunder, menade Ekots brysselkorrespondet Jens Möller. Syftet är att dra in mer pengar till välfärden i Europa hävdade han. Och om pengarna ska användas för att anställa fler tjänstemän i den offentliga sektorn är det naturligtvis riktigt.

    Detta är dock troligtvis ett nytt exempel på en förhastad analys. Det är knappast läge att göra extra satsningar på den offentliga sektorn i dagens läge med stora budgetunderskott och alltför betungande statsskulder i Europas länder. Mycket troligare är att en banskatt istället kommer att användas för att förstärka de statliga finanserna i skuldkrisens tidevarv. Och då blir följderna delvis annorlunda.

    Om Europas stater tar in 25 miljarder euro från bankerna och använder pengarna till att återbetala en del av staternas skulder till bankerna kommer pengarna tillbaka till banksektorn. Skillnaden nu är dock att bankernas kapitalbas har försämrats med 25 mdr €. Om bankerna befinner sig vid gränsen för vad de får låna ut kommer en försämring av kapitalbasen att tvinga dem att säga upp krediter för kanske tio gånger så stort belopp.

    En kreditkontraktion när det är viktigt med en finansiell återhämtning är naturligtvis inte bra. I ett sådant läge skulle bankerna höja utlåningsräntorna och sänka inlåningsräntorna för att återställa vinstnivån efter skatt. Kunderna skulle också i detta läge få betala skatten.

    Men om bankerna har en marginal i utlåningen i relation till kapitalbasen behöver detta inte bli följden. Någon minskning av utlåningen behöver inte vidtas. Tvärtom har bankerna upp till 25 mdr € i återbetalda statslån att låna ut till andra låntagare. Så småningom kommer dessa pengar tillbaka till bankerna igen. Då kan säg 90 procent av pengarna lånas ut igen. Sedan kommer pengarna tillbaka till bankerna igen osv. I slutändan kan kapitalbasen teoretiskt helt återställas.

    En återbetalning av statslån kan starta en kreditexpansion till den privata sektorn. Men det är inte nödvändigt att så sker. Utlåningen ska naturligtvis fortfarande ske på väl avvägda grunder. Och några åtgärder för att stärka kapitalbasen är inte alldeles nödvändiga. Men i praktiken kommer bankerna att vilja återgå till den tidigare säkerhetsmarginalen i relation till kapitalbasen. Därför finns det en tendens till att övervältra skatten på låntagare och sparare i bankerna.

    Om vi önskar en återhämtning från nuvarande nedpressade läge i Europas ekonomier är det mindre bra att dra in efterfrågan från allmänheten - även i detta fall när man går omvägen över bankerna. Varför inte höja momsen direkt istället? Svaret på den frågan är naturligtvis att detta inte skulle gå att få politiskt stöd för. Men att införa en skatt på de redan utskällda bankerna är ett smart populistiskt drag. Allmänheten uppfattar inte att det är de själva som måste dra ner på levnadsstandarden när det är bankerna som är måltavlan. Och en del av effekten kan faktiskt försvinna om följden blir en kreditexapnsion.

    Även president Barack Obama har tänkt i dessa banor med en bankskatt på 80 mdr dollar. (Obs, det är inte en sk Tobin-skatt det är frågan om.) Den 19 oktober ska EU:S skatteförslag presenteras för finansministrarna. Och i slutet på månaden tas frågan upp på EU-toppmötet. Har man då klargjort för allmänheten hur en bankskatt kommer att verka? Eller kommer man att ge sken av att bankerna har pengar som inte behövs till annat?

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

    Etiketter:

    tisdag, oktober 05, 2010

    Reinfeldt följer mina råd - sent omsider

    Fyra ministrar avskedas och sju nya tillkommer. Två av de avskedade har jag för länge sedan föreslagit för avgång. De andra är bara allmänt bleksiktiga. 24 ministrar totalt.

    Den nya regeringens ministrar presenterades på eftermiddagen 5/10. I praktiken har statsminister Fredrik Reinfeldt avskedat Cristina Husmark Pehrsson, Mats Odell, Åsa Torstensson och Tobias Kranz.

    Socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson har enligt min mening brustit på två områden. För det första har hon inte lyckats klargöra att uppstramningen av sjukpenningsystemet och möjligheterna till förtidspensionering faktiskt är ett led i regeringens arbetslinje. Det är inte fråga om att göra besparingar till snart sagt varje pris för att få pengar till skattesänkningar. För det andra har hon inte lyckats utforma regelsystemen på ett sådant sätt att inte personer med speciella förhållanden kommer i kläm. I debatten om missförhållandena har hon dessutom inte lyckats framträda med sådan empati att man kunnat få förtroende för regeringens goda vilja i förändringspolitiken.

    Jag föreslog därför 10/12 -09 att socialförsäkringsministen borde ersättas inför valet 2010. Detta hade kunnat förebygga oppositionens populistiska försök att utnyttja administrativa ofullkomligheter för att bilda opinion för ett regeringsskifte. Därför är det utmärkt att hon ersätts av Ulf Kristersson (Reinfelds gamle motståndare) och inte av hennes vapendragare Gunnar Axén i socialförsäkringsutskottet. Enda felet med ombildningen är att den kom så sent att det höll på att gå på tok i valrörelsens slutskede när oppositionen gjorde ett populistiskt anfall i sjuklförsäkringsfrågan. Detta misslyckades genom att det kom alltför sent. Men orsaken till detta är höljd i dunkel.

    Även finansmarknadsminister Mats Odell (KD) får gå. Han är emellertid en i mångt och mycket en förträfflig person. Tyvärr gjorde han misstaget 2009 att förorda att AP-fonderna skulle användas för att styra företagen genom sitt ägarinflytande. Syftet var att stoppa bonussystemen som Odell påstod ha orsakat flera hundra miljarder kronor i förlust för AP-fonderna. Att införa något som liknar det gamla förslaget om löntagarfonder kan inte vara en uppgift för en borgerlig minister även om man avskyr bonussystem. Jag menade därför i en bloggartikel 22/4 -09 att han skulle tvingas avgå. Det är tacknämligt att så sker sent omsider. Han ersätts av Peter Norman, som också är kritisk till bonussystem (vilket parti?). Men med erfarenhet från AP-fonderna (VD i 7:e) borde han förstå att inte göra liknande misstag som Odell.

    Övriga nya namn på ministerlistan är: Anna-Karin Hatt, Catharina Elmsäter-Svärd, Erik Ullenhag, Hillevi Engström och Stefan Attefall.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

    Etiketter:

    lördag, oktober 02, 2010

    Kent Härstedt blir talman

    Efter det att Kent Härstedt (S) ställts upp mot Per Westerberg (M) i talmansvalet på måndag kommer utfallet att avgöras av hur SD reagerar på denna spelteoretiska konstellation. Mona Sahlin har med stor sannolikhet gjort en analys som utmynnar i att SD kommer att rösta på Westerberg om det finns ett val. Då kommer hon att kunna hävda att Alliansen gjort sig beroende av SD.

    Det är till fördel för Sahlin att kunna anklaga Alliansen för samarbete med SD. Det kommer att göra Fredrik Reinfeldt mindre benägen att framledes lägga fram förslag som passivt kan få stöd av SD. Hans benägenhet att samarbeta med de rödgröna skulle då öka. Och han framstår som svag. Så tolkar jag Sahlins analys.

    Men SD kan också räkna ut detta, åtminstone med hjälp av Ian Wachtmeister (fd ND). Därför är det inte självklart att SD röstar på Westerberg. Jag utesluter då att SD skulle kunna få något stöd i valet av andre vice talman som skulle vara belöningen om de säljer sina röster till det ena blocket.

    För SD står valet mellan att i största allmänhet "ta ansvar" och rösta på Westerberg. Valutamarknaden kommer då att förbli lugn. Eller så kan SD rösta på Härstedt och ge Reinfeldt en distinkt men ganska ofarlig "knäpp på näsan". Då markerar SD att de inte är ofarliga i köpslåendet. Dessutom öppnar det för det populistiska argumentet att Socialdemokraterna gjort sig beroende av SD.

    Fördelen för SD på längre sikt är att kunna hävda att S en gång blivit beroende av SD och då är det inte ett så långt steg om även Alliansen får stöd av SD i framtiden. Denna gång skulle dock någon eftergift erfordras.

    Om SD vill spela en aktiv roll blir slutsatsen att de kommer att förhindra Sahlins strategi att göra Reinfeldt mer benägen att göra upp med de rödgröna, samt att de skapar ett prejudikat att "även S kan samarbeta med SD". Det leder till att de röstar på Härstedt. Det förefaller mindre sannolikt att de skulle vilja vara passiva och enbart "ta ansvar".

    Om ett antal ekonomiska experter skulle bedöma att ett nederlag för regeringen i talmansvalet skulle leda till oroligheter på valutamarknaden - kronan försvagas - skulle SD kanske vara mera villiga att "ta ansvar". Problemet är att de ekonomiska experterna inte längre trovärdigt kan bedöma effekterna på valutamarknaden. En samstämmig expertkår menade redan i samband med valet att kronan skulle försvagas om det blev en minoritetsregering med SD som tungan på vågen. Den bedömningen var helt fel.

    Experternas rop att "vargen kommer" har alltså försvagat den falang inom SD som pläderar för en passiv politik där man främst "tar ansvar". Men i sagan kom vargen till slut...

    Att ställa upp Härstedt som kandidat i talmansvalet kan visa sig vara ännu ett av Mona Sahlins minnesvärda misstag.

    En helt annan bedömning finns dock: Om Reinfeldt lider nederlag i talmansvalet skulle han tänkas förstå att i fortsättningen måste han verkligen göra upp med de rödgröna i förväg. Det skulle göra att SD blev helt utan inflytande. Därför måste man veta mer om hur SD tror att Reinfeldt ser på hur viktigt talmansvalet är för det fortsatta minoritetsregerandet. Om SD tror att ett nederlag för Reinfeldt kastar honom i armarna på de rödgröna, kommer de att rösta på Westerberg. Om SD bedömer att Reinfeldt ändå är litet stursk och kommer att skylla nederlaget på Sahlin, kommer SD att rösta på Härstedt.

    Se även Kjellberg. Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

    Etiketter:

    fredag, oktober 01, 2010

    Irlands skattetryck måste mer än fördubblas?

    Irlands finansminister Brian Lenihan gick igår ut med uppgiften om ett "skräckinjagande budgetunderskott" på 32 procent av BNP (DN). Detta var en följd av räddningen av bankväsendet som uppgår till 45-50 mdr euro.

    Idag skriver DN:s korrespondent i Storbritannien Dan Lucas om denna stödoperation:
    "De irländska skattebetalarna kommer att få betala mellan 45 och 50 miljarder euro, mellan 410 och 460 miljarder kronor, för att rädda landets bankväsende."
    Liknande rapportering har förekommit överlag. Men är detta en rimlig beskrivning av vad som förestår i ett land med knappt 4,5 miljoner invånare - hälften av Sveriges storlek?

    Skattetrycket i Irland är 28 procent av BNP (-08). Skulle de irländska skattebetalarna snart behöva betala 60 procent av BNP i skatt för att täcka budgetunderskottet? Eller skulle regeringen kunna eliminera alla offentliga utgifter för att få ner budgetunderskottet till noll?

    Beskrivningen av konsekvenserna av räddningen av bankerna är uppenbarligen missvisande. Det är orimligt att skattebetalarna skulle uppoffra omkring hälften av sin privata levnadsstandard för att rädda bankerna. (Alternativt offra all offentlig verksamhet och litet av den privata.)

    På något sätt måste räddningen av bankerna resultera i någonting annat än i den populistiska beskrivningen att "skattebetalarna får betala". Eller är det helt enkelt amatörer som drar slutsatsen utan att tänka på att det är orimligt? De professionella ekonomerna saknas i debatten och lämnar fältet fritt för ren mytbildning. Varför? Och varför finns det inga media som försöker ta reda på hur det egentligen hänger ihop? Har Tea-Party-rörelsen redan fått globalt genomslag?
    >
    Se även Ekonomisten. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

    Etiketter: