Evolutionen har utvecklat en benägenhet hos människan att göra mot andra det vi vill att de skall göra mot oss. Att kalla det altruism, som Lasse Berg, är att gå för långt. Rationellt egenintresse med visst tillmötesgående kombinerat med hämndbegär kan lika gärna bli slutsatsen.
Författaren och radio- och TV-journalisten
Lasse Berg är hedersdoktor vid Lunds universitet och har nyss utkommit med sin 15:e bok sedan 1970. Den har titeln
Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa,
Ordfront 2005 (316 sidor). Boken handlar om apor, bushmännen i Kalahari och människans genetiska utveckling.
Lasse Berg driver i sin bok tesen att människan av naturen är en god och vänlig varelse, ganska olik djuren och egentligen helt unik vad gäller hjälpsamhet och samarbete med främlingar. Man frågar sig dock hur detta går ihop med all den fientlighet människor emellan som vi fortfarande registrerar ännu idag. Helt klart är att människan lärt sig att samarbeta - men det verkar både gälla välfärdsproduktion och krigsoperationer.
Medfödd altruism
Följande citat sammanfattar den politiskt korrekta synen på människan: "Evolutionen har givit oss en vilja att göra mot andra det vi vill att de skall göra mot oss. Man kan kalla det solidaritet." Det är inte för inte som boken kommer ut på Ordfront. Som jag tidigare hävdat verkar det vara viktigt att människan av naturen är altruistisk och Lasse Berg menar, tillsammans med vänstermannen Noam Chomsky, att moralen också är genetiskt betingad. Vi får i boken en rad indikationer på att det skulle förhålla sig så.
Arkeologiska fynd som är äldre än 20 000 år tyder på att strider mellan människor inte förekom. Det är först bland fynden från det begynnande fasta bosättandet som sådana fynd går att belägga. På samlarstadiet var människan fredlig och vänlig. Berg anför i ett långt avsnitt bushfolket 'san' i Kalahari som grund för detta. Han har studerat folkets strängt egalitära kultur i 20 år. Där råder både "sympatisk jämlikhet och stenhård Jantelag". Egoism och tvister löses med det myckna pratandet. Våldet minimeras. Berg skriver trosvisst: "De som klarat detta bäst har ökat sin chans att hinna fortplanta sig och därmed kunnat överföra sin medfödda samarbetsvilja till kommande generationer. Folkilskna enstöringar har haft svårare att sända sina anlag vidare."
Mord och krig
Mot detta refererar han en undersökning över mordfrekvensen under 50 år (22 st) i en grupp om 1 500 personer. Det blir 29,3 mord per 100 000 personår, nästan lika mycket som i Detroit och Washington och klart vanligare än i Eurpoa. Dessutom medger han i förbigående att samlarfolk i Sydamerika och Oceanien sysslar med krig. Det är för övrigt ett känt faktum som förtar mycket av anförandet av san-folket som bevis för människans ursprungliga godhet.
Mycket av det generella materialet om evolutionens tryck för att göra människan altruistisk kommer från harvardforskaren Leonard D Katz, som Chomsky tipsade om. Men tyvärr får vi inte veta hur en genetisk egenskap som missgynnar individen men gynnar arten skulle kunna fortplanta sig. Som jag skrivit
tidigare kan det tänkas att man med hjälp av 'Simpsons paradox' kan leda detta i bevis, vilket har tagits upp av Sober och Wilson. Deras bok "Unto others" finns i Bergs litteraturlista men anförs inte i resonemanget.
Är egoisternas samarbete altruism?
Lasse Berg övergår istället till spelteorin och påvisar med viss triumf att den pessimistiska slutsatsen att man aldrig skall samarbeta i "Fångarnas dilemma" har gendrivits av Robert Axelrod i hans datortävlingar. Han anför att bibelns "öga för öga" (talionsprincipen) gav framgång för dem som försökte samarbeta. Men Lasse Bergs språkbruk urartar; man kan inte som slutsats skriva: "Altruism kan vara en evolutionärt livskraftig strategi." Talionsprincipen är inte altruism!
Detta medger Berg några sidor därefter då han konstaterar att "altruism" hos vissa vampyrarter nog ändå är välförstått egenintresse: "Vampyrgodheten går egentligen bara ut på att klia varandra på ryggen." Det slutliga beviset är istället de experiment som Fehr mfl har gjort med hjälp av 'ultimatumspelet'. Det gäller att dela 100 kronor som den ene får att fördela. Om den andre inte är nöjd med sin del får ingen något alls. I vissa kulturer delade den förste med sig så rundhänt att den andre fick mer än hälften. Den Pareto-rationella fördelningen är annars att nöja sig med något istället för att få inget. Men om beloppen är små är det tydligt att den sanna skadeglädjen är att få snuva motparten på hans andel om ens egen del
både går att ha och mista.
Det skulle vara betydligt intressantare att få veta att någon får chansen att dela 100 000 kr och tackar nej till 10 000 för att han därmed kan hindra den andre att få 90 000 kr. I frågeexperiment har liknande sådana resultat
erhållits (Layard). Det ställer dessutom den moraliska frågan på sin spets: är det statens uppgift att göra det sämre för "de rika"?
Altruistiska straff eller hämnd?
Lasse Berg blir aldrig så kontroversiell. Han anför utan detaljer Fehrs
bestraffningsexperiment som ytterligare ett bevis för medfödd altruism: vi är beredda att betala för att utdela "altruistiska straff". Att detta skulle kunna beskrivas i termer av hämndbegär föresvävar författaren inte ett ögonblick. Vi kan testa om inte hämndinstitutionen lika gärna passar in på följande slutsats:
Vi är av naturen extremt beroende av att få gruppens respekt. Den som är hygglig får gott rykte. Den som på egen hand [hämnd] straffar svikaren får också gott rykte." Den som är egoist eller inte vågar ta itu med orättvisor, får dåligt rykte. Kanske är det fråga om Zahavis handikapprincip – visa att man har råd att inte vara egoist. "Därför är det djupt naturliga egenskaper att vara snäll, hjälpsam och ha ett moraliskt patos." Ett lågt bud i ultimatumspelet stimulerar hormonet oxytocin och en känsla av avsky.
Jag tycker nog att den primära moralen snarare kan härledas från en eventuell medfödd hämndbenägenhet. Den som går till anfall får flerfalt igen. Den sekundära moralen - att hålla löften och vara osjälvisk - har vi inte sett genetiska bevis för. Möjligen kan det tänkas att 'tillmötesgående beteende' är vad som karaktäriserar människan. Det visade sig
nyligen att ett experiment med chimpanser inte fann denna egenskap (att gynna andra utan att missgynna sig själv) och än mindre altruism. Om vi applicerar denna princip tillsammans med hämndbegär och egenintresse så kan vi komma fram till samma slutsats som i stycket ovan.
Sociopater
Lasse Berg antyder istället att den bristande godheten beror på den medfödda altruismens ojämna fördelning i befolkningen. Dessvärre finns det 3-4 procent psykopater i befolkningen (manliga) som tydligen skulle kunna stå för en stor del av av ondskan och egoismen. De är manipulativa, impulsiva, otåliga, oansvariga, egoistiska, lögnaktiga, utan skuldkänslor, ytligt charmiga. Som barn mobbar de, torterar djur, ljuger obesvärat och vanemässigt; de är kraftigt överrepresenterade bland grova våldsverkare.
Det är ju tänkbart att en liten grupp sociopater kan ställa till ohägn för alla. Men innan man kan acceptera en sådan slutsats borde man beräkna hur frekvent sådant beteende är och om det är förenligt med att bara en så liten grupp beter sig avvikande.
Läs om slutsatserna av detta i bloggartikeln Åt var och en efter behov 18/11
Fortsättning: Den ädle videns altruism ifrågasatt, 19/1-06
(Beskrivning av Bergs bok av Höglander 2006)
Min recension av Bergs andra bok juni 2011