Pikettys ägandeteori fel: ökade inkomster gav stillastående ägande

Trots att de rikaste ökat sina inkomstandelar med 50 resp 155 procent sedan 1980 har de rikastes förmögenheter inte ökat nämnvärt i USA. Kapitalackumulationen verkar svikta hos de verkliga kapitalisterna. Hur kan då en bok presenteras med rakt motsatt budskap?

Tolkningarna av boken Capital in the 21st Century, som skrivits av den beryktade nationalekonomen Thomas Piketty, lägger tonvikten vid en ägandeteori om alltmer ökande koncentration av kapital hos de rikaste. Denna koncentration utgör ett hot mot jämlikheten, demokratin och en effektivt fungerande ekonomi. Därför borde en kännbar förmögenhetsskatt införas tillsammans med andra skatteskärpningar på egendom.

Teorin kan förefalla plausibel. Någon form av icke uppmärksammade monopoltendenser skulle kunna ha ökat räntabiliteten på riskvilligt kapital - i synnerhet i relation till lånekapitalets avkastning. Ökade hävstångseffekter kan då ha gett ägarna till riskkapital högre inkomster. Dessa inkomster har sedan investerats i nytt riskkapital osv, vilket medfört att de rikaste 10 eller 1 procenten ökat sin andel av det totala kapitalägandet.

På liknande sätt som man kan testa Karl Marx' teori om kapitalismens inneboende tendens att i absolut mening utarma löntagarna kan man testa den ovanstående tolkningen av Pikettys teori. För några dagar sedan kom det fram att Pikettys data över förmögenhetskoncentrationen inte stämmer med andra undersökningar - i synnerhet inte i England och i viss mån USA. (Tack Per för tips.) Det skulle i och för sig kunna bidra till att misstänkliggöra hela Pikettys ansats eftersom hans data kan ha överskattat tendensen till koncentrerat ägande.

Men man behöver inte ens göra justeringar av Pickettys data för att kunna konstatera att teorin är felaktig. Det visar redan hans ursprungsdata relativt tydligt. Den stora entusiasmen för Pikettys teori bland vänsterliberala ekonomer och politiker verkar istället komma från en trivial sammanblandning av de rikas inkomstutveckling med förmögenhetsutvecklingen. Dock kan man fråga sig hur nobelpristagare kan göra sådana misstag.

Financial Times publicerade 24/5 en redogörelse för hur Pikettys data borde revideras baserad på research av Chris Giles [pdf]. En god sammanfattning finns i en samtidig artikel i The Economist. (Likartad kritik av Tyler Cowen, MargRev och av Robert Murphy, Mises Inst Can) Här ska jag visa kurvor för USA vad gäller kapitalägandet samt därefter hur de verkliga höginkomsttagarnas inkomstandelar har utvecklats.

Den allt större inkomstandelen för dem som tjänar mest har ökat de 10% rikastes kapitalägande från knappt 70% år 1980 till drygt 70% idag (FT)

Den övre kurvan visar hur stor andel de 10 procent som äger mest äger av de totala förmögenheterna och den undre andelen för den procent som äger allra mest. Den större gruppen har inte ökat sin ägarandel jämfört med 1930-talet. Efter en nedgång av andelen under 1940- och 50-talen har en återhämtning skett. Liknande gäller för den mindre gruppen (top 1%) och där finns reviderade siffror som visar en fortsatt minskning efter 1960.

Hur stora inkomster dessa två ägargrupper har är okänt. Men en indikation kan fås genom statistiken över de största inkomsttagarnas utveckling av sina inkomstandelar. Här visas först inkomstandelen för de 10 procenten högsta inkomsttagarna och därunder motsvarande för den procent som tjänar allra mest (källa: WTID).

De 10 procenten största inkomsttagarna har ökat sin andel av de totala inkomsterna markant med början vid 1980. Till idag har inkomstandelen ökat med omkring 16 procentenheter av den totala inkomstsumman - från 34 till 50 procent (nästan 50%).

Den 1 procent högsta delen av inkomsttagarna har ökat sin andel relativt sett ännu mera - från 9 till 23 procent (14 procentenheter eller 155%). Båda dessa diagram visar att inkomstskillnaderna i USA har ökat, eller som man säger "ojämlikheten har ökat".

Men ökad ojämlikhet i inkomster är inte detsamma som större förmögenhetsskillnader. Det visar det första diagrammet. Det visar också att det knappast kan ha varit ökade inkomster från kapital som förklarar ökningen i inkomstandelarna i diagram 2 och 3. De ökade arbetsinkomsterna sedan 1979/80 har dessutom inte använts för att berika sina upphovsmän/kvinnor. Just ingenting har gått till att öka förmögenhetsandelarna. Tvärtom kan kapitalisterna ha börjat "stjäla av sitt kapital" som Marx uttryckte saken. Kapitalackumulationen sviktar helt enkelt i den moderna kapitalismens högborg.

Som jag har uppfattat Pikettys teori pekar hans egna data relativt entydigt på att teorin är felaktig. Jag kan inte se hur alla deltagarna i hyllningskören ska kunna komma runt det i praktiken obefintliga sambandet mellan de rikas inkomstökning och förmögenhetsutveckling. Men Piketty har kanske menat något helt annat...?

Tidigare artikel om Pikettys förmögenhetsskatt 24/5
[Svar till FT från TP, pdf]

SvD Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, kapitalackumulation, kapitalet, kapitalinkomster, arbetsinkomster, de rikaste, höginkomsttagarna, jämlikhet, klyftor, utjämning, Krugman, fördelningspolitik, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Pikettys förmögenhetsskatt kanske inte räcker

Att halvera den rikaste procentens inkomster med en skatt på förmögenheter fordrar att inkomsterna är kapitalinkomster. Men i Sverige där de rika äger ännu mera kapital är de rikastes andel av alla inkomster mindre än hälften så stor som i USA.

Den franske nationalekonomen Thomas Piketty (f 1971) har genom sin bok Capital in the Twenty-First Century lyckats uppnå att en fördelningspolitisk debatt utbrutit som berör den rikaste delen av medborgarna i de industrialiserade västländerna. Det slutliga syftet med denna debatt är att dessa länder ska införa en förmögenhetsskatt och  kanske även skärpt arvsskatt samt höjda skatter på egendom.

Detta program är problematiskt på flera sätt. En del av de rikaste erhåller förvisso en del oförtjänta inkomster. Men generellt verkande åtgärder mot en grov kategori riskerar att försämra incitamenten också för den produktiva verksamheten med förluster av tillväxt och försämringar för alla som följd. Att vissa förmögenheter för länge sedan skapades på ett mindre acceptabelt sätt ger inte till följd att dessa nu kan brytas ner utan att produktionsstörande effekter uppstår.

Piketty fokuserar sin analys på kapitalägandet som han hävdar blir alltmer koncentrerat. Det är ett för oss svenskar ett välkänt kommunistiskt angreppssätt. Redan 1959 utkom C-H Hermansson (som senare blev partiledare för vpk) med en bok om ägarkoncentration och "storfinansens" 15 familjer. Den socialdemokratiska regeringen under Tage Erlander tog starkt intryck och tillsatte 1961 den s k Koncentrationsutredningen. Den arbetade ända fram till 1975 men kom aldrig med något slutbetänkande. Detta enorma utredningsarbete kunde tydligen inte komma med något relevant resultat vilket borde visa att Pikettys ansats också lider av liknande brister.

Det anses vara ett välkänt faktum att kapitalägandet i Sverige är mer koncentrerat än i USA. Men trots detta får den rikaste procenten inkomsttagare en större andel av BNP än i Sverige, vilket framgår av nedanstående två diagram:

Räknat inklusive reavinster erhåller idag den rikaste procenten i USA omkring 22 procent av de totala inkomsterna. Under 70-talet var andelen av inkomsttotalen nere kring 9 procent. Reavinsterna svarar inte för någon större andel.

I Sverige får den rikaste procenten ca 9 procent av de totala inkomsterna (före skatt) mot 22 i USA. Den svenska andelen var nere under 5 procent i början av 1980-talet. Eftersom de rikaste svenskarna äger mer kapital än de amerikanska är det uppenbart att merparten av de amerikanska rika inte får sina inkomster från kapitaltillgångar.

Detta betyder att ett införande av en realistiskt hög förmögenhetsskatt i USA (några procent) inte skulle komma åt de höga inkomsterna. Och skulle man med andra skatter vilja halvera den rikaste procentens andel (till 50-talsnivå) är det i praktiken enbart höjd inkomstskatt som står till förfogande. Den rikaste procenten tjänar idag ca 1,3 miljoner dollar före skatt. Säg att den har kvar 900 000 dollar efter dagens skatt. Då ska Piketty ta in 450 000 dollar till från en höginkomsttagare med 1,3 miljoner i årsinkomst. Det är en skattehöjning med 35 procent av inkomsten.

Skenbart kan det förefalla som om det vore praktiskt möjligt att höja skatteuttaget med 35 procentenheter för de rikaste. Men det gäller att Piketty inte begår "Guillous misstag" vilket medför att marginalskatten måste bli långt över 100 procent för de rikaste 1 procenten. För att komma upp i 35 procentenheter högre skatt för den som tjänar 1,3 miljoner måste man i praktiken börja med att höja skatterna långt nere i inkomstskikten. Annars går marginalskatten lätt över 100-procentsstrecket. Så för att slå sönder hälften av den rikaste procentens inkomster fordras jättelika skattehöjningar, som dessutom träffar en betydande del av inkomsttagarna.


I den skattepolitiska teoribildningen benämns detta "den socialpolitiska beskattningsprincipen". Syftet är inte att finansiera offentliga utgifter eller att påverka konjunkturutvecklingen utan att försämra situationen för vissa grupper för att uppnå andra mål som ekonomisk jämlikhet eller bryta kapitalägarnas maktutövning. Tendensen efter de socialistiska idéernas nedgång är att betrakta den socialpolitiska beskattningsprincipen med allt större skepsis. Men kanske Thomas Piketty ska lyckas öka dess legitimitet? Det anser jag fordrar ett samhällsfilosofiskt resonemang snarare än statistiska undersökningar och generella kapitalteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, utjämning, kapitalinkomster, förmögenhetsskatt, den socialpolitiska beskattningsprincipen, konfiskation, utjämning, jämlikhet, socialism, koncentrationsutredningen, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Pikettys data: fler miljonärer behövs i Sverige

När jämlikheten var som bäst var inkomstutvecklingen som sämst. När ojämlikheten ökat en tid ökade inkomsterna snabbare än tidigare under 1900-talet. Det framgår av Pikettys databas.

I söndagskvällens nyhetssändningar i TV visade man hur ojämlikheten i inkomster har ökat i Sverige sedan omkring 1980. Detta illustrerades med ett diagram över hur stor del av de samlade inkomsterna som gått till de rikaste 1 procenten av inkomsttagarna. Osökt kommer man att tänka på det budskap som den franske nationalekonomen Thomas Piketty framfört i sin bok om kapitalet i det 21a århundradet. När boken översattes till engelska i mars fick hans tes att det går att göra någon sorts ny variant av Karl Marx' analys av kapitalismens långsiktiga tendenser stort genomslag.

Pickettys analys uppges gå ut på att kapitalackumulationen i någon diffus mening inom Europa och USA nu går snabbare än tillväxten av BNP (r>g) vilket medför att de rikaste kapitalägarna tar hand om en allt större del av de löpande inkomsterna. På liknande sätt som Marx förutsåg kapitalismens långsiktiga undergång genom ökade investeringar i kapitalistfamiljernas regi skulle man nu kunna se fördelningspolitiska problem i tangentens förlängning som förstör kapitalismen. Pikettys slutsats är därför att en global förmögenhetsskatt borde införas.

Med tanke på SVT:s försök att antyda en oroande fördelningspolitisk utveckling konsulterade jag vad Pickettys databas har att säga om Sverige. I nedanstående diagram visas för hela perioden sedan 1912 hur stor andel av inkomsterna som den procent som tjänar mest får av alla inkomster. Den andelen har sjunkit från 20-25 procent före första världskriget till ca 8 procent strac efter andra världskriget. Där började TV:s kurva. Sedan sjönk andelen ("ökade jämlikheten") till under 5 procent ca 1980. Men därefter har andelen stigit till över 10 procent vid IT-bubblans höjdpunkt för att sedan falla tillbaka en del.

TV:s siffror ligger på en något lägre nivå än i Pickettys databas, men tendensen är densamma. Det stora problemet med redovisningen i Rapport och Aktuellt är dock att slutsatsen var så entydigt negativ: ojämlikheten har ökat - underförstått att höjda skatter för de rika borde vara motiverade. Det är en alltför enkel slutsats om man ställer enprocentskurvan i jämförelse med realinkomstutvecklingen. Av diagrammet nedan framgår att inkomsterna per beskattningsenhet ökat från ca 40 000 kr/år till 250 000 kr.

Fler miljonärer ger nu snabbare inkomstökningar i genomsnitt

Vi kan av detta diagram inte dra slutsatsen att inkomsterna i genomsnitt skulle ha ökat långsammare när "ojämlikheten ökat". Tvärtom visar kurvorna att när jämlikheten var som störst åren omkring 1980 var också inkomstutvecklingen som sämst. När ojämlikheten började öka i mitten av 1980-talet började inkomsterna efter en något trevande start att öka i en klart snabbare takt än tidigare under 1900-talet.

Denna enkla jämförelse är naturligtvis litet väl grov. Men med tanke på hur lättvindigt man har börjat dra slutsatser utan att ens ha särskilt mycket fakta som stör vill jag föreslå följande preliminära slutsats: det behövs fler miljoninkomsttagare i Sverige.

Karin Pettersson AB försöker ge motsatt bild 22/4  och 28/4

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, kapitalism, inkomstutveckling, rikaste 1 procenten, förmögenhetsskatt, omfördelning, jämlikhet, utjämning, fördelningspolitik, ekonomi, media, politik på intressant.se