Ohälsan förutspås minska, men inte pga jobbavdragen

Sjukskrivningar och förtidspensioneringar minskar något mera än vad de modesta prognoserna visade tidigare. Beror det på jobbavdragen, regeluppstramningen eller på anti-fuskpropaganda? Några stora minskningar är det fortfarande inte frågan om. De kanske inte är tillräckliga.

Försäkringskassan gör en prognos för hur sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna skall utvecklas fram till 2011. Den förefaller vara något mer positiv än den modesta prognos Konjunkturinstitutet redovisade i augustirapporten 2007. KI förutspådde en minskning med 10 000 heltidsekvivalenter 2007-2009. Försäkringskassans prognos är 14 000 personer där minskningen av deltidsfallen fortgår.

Men den stora förbättringen kommer först därefter enligt FK. Från 2009 till 2011 minskar förtidspensionerna med 37 000 personer. Det beror främst på att utflödet från beståndet i år ökar till en väsentligt högre nivå än tidigare medan inflödet långsamt minskar. Till en del är detta en matematisk effekt av det stora inflödet under tidigare år där en kraftig minskning inträffade förra året.

Även sjukskrivningarna kommer att minska. KI förutspådde en minskning med 15 000 ekvivalenter 2007-2009 vilket blir en minskning med 9 procent. FK redovisar inte persontal men utgifterna i kronor föruses minska från 29,6 mdr kr i år också med 9 procent. Eftersom beloppen per person stiger är prognosen litet dystrare än KI:s. Efter 2009 ökar utgifterna med 6 procent till 2011.

Den intressanta frågan är nu huruvida minskningarna är ett resultat av regeringens jobbavdrag eller av den mer rigorösa behandlingen av försäkringsärendena som inträtt från i år. En förklaring kan vara att sjuknärvaron ökar. Det menar arbetssocioligen Gun Johansson i Dagens Eko:

"Det kan ju också vara så att sjukfrånvaro idag kan uppfattas som stigmatiserande på grund av debatten om fusk. Man känner att man blir ifrågasatt och därför går tillbaka. Om det här är korrekt så skulle det kunna innebära att människor idag går till jobbet trots att de är sjuka, det vill säga att vi fått en högre sjuknärvaro, säger Gun Johansson."

Det är dock litet underligt att de undersökningar som tidigare gjorts av sjukfrånvarons osystematiska lokala variationer inte alls kommer upp till diskussion. Vi vet ju att sjukfrånvaron är högre i Norrland vilket kan uppfattas som att den är relaterad till ett svagt sysselsättningsläge och inte till ohälsa. Dessutom finns Mårten Palmes m fl:s undersökning i Västra Götaland som visade stora skillnader mellan olika orter med samma jobbstruktur (EkD 4/04).

Om det finns ett överutnyttjande (alltså inte fusk med kortidssjukskrivningar) som utvecklas till en kultur, som Lindbeck, Palme och Persson hävdade, borde en uppstramning främst slå mot denna. Gun Johansson kan därför till betydande del ha fel trots sin forskning på området. För förtidspensioneringarna finns en annan förklaring. Om överföringarna från långtidssjukskrivning till förtidspensionering av "statistiska kosmetikskäl" har upphört kommer beståndet så småningom att minska.

Man kunde tro att en något fördjupande information om vilken effekt regeringens politik kan få skulle kunna hittas i finansplanen i budgetpropositionen. Men där finns en löjligt ytlig redovisning där det bara slås fast att regeringens jobbavdrag1 har en effekt med 1,6 procent på sysselsättningen och steg 2 med 0,4 procent. Sammanlgt 2 procent eller ca 90 000 personer enligt finansdepartementets "bedömning". Inklusive steg 2 bedöms effekterna av övriga åtgärder (sänkta löneskatter, hushållstjänster, stramare a-kassa mm) få en lånsiktig effekt på 2,5 procent ökad sysselsättning.

Hur detta har räknats ut finns det ingen antydan till i regeringens finansplan. Varför ens ha en sådan redovisning för jobbavdragen när ingen tycks sätta någon tilltro till den? Istället släpps sociologer fram som inte ens ger den hårdare regeltillämpningen någon credit för förbättringen av sjukskrivningarna - istället skulle orsaken vara anti-fuskpropaganda. Den viktiga frågan är dessutom huruvida de prognostiserade minskningarna är tillräckliga.

---

Till sist
Statssekreterare Schenström tar "time out". Jag kan inte låta bli att hänvisa till min komplettering av kommentaren till Ekots lördagsintervju. Min mening var då att Göran Hägglund kände sig frustrerad efter att ha fått redovisa alla sina löftesbrott eller förhandlingstaktiska misslyckanden. Därför tog han inte Ulrika Schenström i försvar utan kritiserade hennes vandel. Därefter verkar han ha gjort ont värre genom att framhålla att hon kanske var i tjänst som jourhavande krishanterare och därför ev gav prov på särskild omdömeslöshet.

Var det inte ganska dumt av Fredrik Reinfeldt att köra över kd i pensionsfrågan, bensinskattefrågan, fastighetsskattefrågan och nu också äktenskapslagstiftningen? "Svinhugg går igen."

Andra bloggar om: sjukskrivningar, fördispensioner, ohölsa, utanförskap, nya jobb, arbetsmarknadspolitik, politik, samhälle, Göran Hägglund på intressant.se

Så här motiveras jämlikheten enligt Nagel

Filosofen Thomas Nagel har skrivit en bok som bygger på en motivering av den ekonomiska jämlikheten med hjälp av en analogi om diskriminering när ojämlik ekonomisk behandling förekommer. En konkretisering säger alltså att en judisk svetsare inte skall få lägre lön än en kristen. Därför skall inte heller soparen få lägre lön än svetsaren.

Ekonomisk jämlikhet i betydelsen total inkomstutjämning är ett moralfilosofiskt krav av deontologisk karaktär (dvs något som "bör" införas oavsett konsekvenser - jämför med kravet att man inte bör ljuga). Man skall inte förväxla detta med teleologiska härledningar av kravet på inkomstutjämning. Dessa är konsekventialistiska och utjämning är därför inte något bra i sig.

Det kategoriska utjämningskravet bygger däremot oftast på ett antagande av intuitiv karaktär i stil med att ett idealiskt rättvist samhällssystem bör ge var och en samma chanser i livet och att varje avsteg från detta ideal aktivt måste rättfärdigas. Men formulerat på detta sätt är jämlikhet och utjämning bara en trosfråga. Behovet av en teori för rättfärdigandet av jämlikhetsteoremet på ett mer grundläggande plan känns starkt.

Det är detta rättfärdigande jag har kallat för "teori X" i brist på explicit formulering av denna teori. Ett försök att antyda vad "teori X" går ut på har gjorts av Peter Singer (som egentligen är konsekventialist) i hans bok Praktisk etik i den reviderade versionen från 1992, som jag behandlade i några bloggartiklar med början 14 augusti 2007. Min slutsats av analysen av Singers försök var att det hade åtskilliga brister - framförallt att det inte slog fast varför vi inte skulle kunna få behandla folk olika om de har olika produktiv förmåga (upphovet till löneskillnader).

Det förefaller som om det inte finns någon explicit formulering av "teori X". Detta kan man utläsa av ett betydligt senare översiktsverk [3/3-08] skrivet av de båda (deontologiska) filosoferna Thomas Nagel (Wp) och Liam Murphy vid New York University med titeln The Myth of Ownership - Taxes and Justice (2002). De refererar grunderna för kravet på ekonomisk jämlikhet med en implicit hänvisning till Singers argumentation. Emellertid lägger de tonvikten vid argumenten om det orättvisa i särbehandling med avseende på kön, ras och religion på ett sådant sätt att en rekonstruktion av "teori X" borde vara möjlig.

Min egen rekonstruktion ser ut som följer: Staten bör se till att alla får samma välfärd eftersom ett avsteg från detta är orättvist på samma sätt som det är orättvist att särbehandla folk på grund av ras, religion och kön. Att betala någon mindre därför att han eller hon har lägre produktivitet än andra är helt enkelt en ytterligare sorts diskriminering. Vi skulle exempelvis inte acceptera att det fanns kollektivavtal som föreskrev en lägre timlön för judiska svetsare än för andra. Det skulle vara orättvist. Och lika orättvist är det enligt "teori X" att soparen har lägre lön än svetsaren.

Eftersom denna teori synes ha föga bärighet formuleras den inte explicit av sina anhängare. Peter Singer som, efter vad jag har kunnat se, har gått längst i sin argumentation har ändå utfört den på ett så osammanhängande och dunkelt sätt att de flesta läsare inte har kunnat förstå hur han menar. Men Nagel och Murphy tror sig ha förstått vilket har varit till hjälp för min rekonsruktion ovan. Och då visar sig teorins centrala analogi vara ohållbar.

Detta kan vi illustrera med ytterligare ett exempel. En skivbolagsdirektör har rimligtvis all moralisk rätt att hänvisa en sångartist med osäker musikalitet och föga originalitet till cover-låtar som ger blygsamt ekonomiskt utbyte. Och detta trots att artisten kan anföra att hans eller hennes otillförlitliga musikalitet beror på medfödda egenskaper som man inte kan göras moraliskt ansvarig för. Att artisten fräser: "Jag blir diskriminerad för mina geners skull - det är inte rättvist" torde knappast hjälpa.

"Teori X" förefaller därför vara felaktig. Det verkar inte finnas någon hållbar moralisk grund för att hävda att samhället skall konstrueras så att inkomsterna utjämnas. Kraven på ekonomisk jämlikhet saknar teoretisk grund. De förefaller istället vara grundade på löst tyckande - och kanske ofta på rent egoistiskt tyckande.

Tyckandets bakgrund

Moraliskt kan man urskilja två former av detta tyckande. Först har vi dem som är missnöjda med sitt personliga ekonomiska utbyte och därför är mottagliga för även undermåligt underbyggda moraliska läror som skulle ge dem själva förbättringar genom statliga tvångsåtgärder. De accepterar villigt att upphöja sin egoism till förment högtsträvande och nobla principer.

De som inte själva tjänar på utjämningen har en mera komplicerad moralisk struktur. En del menar inte uppriktigt att de själva skall få det sämre utan använder utjämningskravet som tillhygge mot andra som inte ens verbalt vill acceptera läran. Andra kan få framträdande positioner som ledare för dem som skulle tjäna på omfördelningen.

Ytterligare en förklaring kan vara att man sedan barnsben implementerats med egalitära värderingar och att man därför känner en psykologisk tillfredsställelse om man kan genomdriva sina värderingar och dessas tillämpning på andra. Vi har i detta fall en form av sk externa preferenser, som Ronald Dworkin kallar dem. Mera ofilosofiskt uttryckt kan det vara fråga om att låta sin avundsjuka och bitterhet gå ut över den grupp man länge avundat. Rått uttryckt är det kanske fråga om "klasshat" eller någon slags hämnd mot ett kollektiv som man lärt sig hysa agg emot. Utilitaristen Dworkin fördömer dessa preferenser och vill inte räkna in dem i sina lyckokalkyler. Han anför ett exempel med rasism som evidens för sin uppfattning.

Slutligen har vi dem som förväxlar kravet på utjämning (med hjälp av statens åtgärder) med det individuella önskemålet att folk borde vara solidariska med dem som råkat ut för en oförmåga att tjäna tillräckligt med pengar. Denna solidaritetstanke verkar ogenomtänkt eftersom de nog inte menar att man själv skulle riskera att höra till de lågproduktiva och därför behöver ett slags försäkringssystem. Snarare menar de att folk borde vara oegennyttiga och självuppoffrande därför att altruismen är en vacker tanke. Men i så fall bortfaller möjligheten att via statens tvång genomföra en utjämning. Tvångsaltruism är ju inte längre en vacker tanke.

Forts: Egalitär liberalism vid en återvändsgata? 15/11-07

Andra bloggar om: jämlikhet, utjämning, omfördelning, rättvisa, altruism, moral, filosofi, politik på intressant.se

"Ett skatteparadis för låginkomsttagare" - propaganda eller feltänk?

En kraftig skattesänkning för låginkomsttagare kan leda till mer deltidsarbete. Skattebortfallet kan kanske bli 200 miljarder kronor. Varifrån skall dessa pengar tas? Eller tänker moderaterna också föreslå höjd marginalskatt för medelklassen och uppåt? Har Fredrik Reinfeldt tänkt igenom sin nya skattepolitik? Eller är den inte allvarligt menad propaganda?

Efter moderaternas partistämma, som avslutades på söndagen, fick Fredrik Reinfeldt framträda i ett summerande inslag i TV:s Agenda. Han framhöll där att moderaterna skall åstadkomma ännu fler nya jobb och ge mer pengar till "kärnverksamheterna" inom den offentliga sektorn. Kommuner och landsting är dåliga arbetsgivare som ger otillräckliga förmåner för främst kvinnorna (det är mest kvinnor som arbetar i den offentliga sektorn) och särskilt dåliga arbetstider, menade han. Däremot skulle inte arbetsrätten ändras.

Men någon förklaring till varför det främst är kvinnor och ungdomar som överger moderaterna kom han inte med trots att Karin Hübinette frågade flera gånger. Hon framkastade den allvarliga anklagelsen att dessa grupper kanske inte litar på moderaterna. Det kunde Reinfeldt inte bemöta på något tydligt sätt. Moderaterna vill ge mer makt till dem som utför jobben - inte till kommunkontoren. Man vill förbättra både kvaliteten och ge mer resurser. Reinfeldt upprepar sina svepande förklaringar med små variationer.

Något som inte behandlades i Agenda var Reinfeldts nya skattepolitiska inriktning som han vid stämmans avslutning sammanfattade med orden: Vi skall göra Sverige till ett skatteparadis för låginkomsttagare. Enligt Ekot sade han:

"Låt oss bli ett skatteparadis för dem som tjänar minst. Därför att vi vet det betyder så mycket för social rörlighet. För möjlighet att gå från utanförskap och komma i på arbetsmarknaden, det vore väl en udda idé."

Tydligen är det så att detta är den framtidsfråga som skall lanseras i valrörelsen 2010. Som propaganda kunde det tyckas vara mumma för "det nya arbetarpartiet". Problemet är bara att det inte bara är en udda utan också en svårgenomförbar idé. Har Reinfeldt tänkt igenom vad det är frågan om eller är det en hastig tanke som dessvärre mest beror på feltänk?

Den första frågan som måste besvaras är huruvida alla låginkomsttagare skall omfattas eller bara de som arbetar. Allting tyder på att det är ett nytt och "paradisiskt" jobbavdrag Reinfeldt tänker sig. Om alla låginkomsttagare får en stor skattesänkning kommer ju en del att välja att fortsätta att lyfta bidrag. Men även om det endast blir ett stort jobbavdrag kommer en del att välja att gå ner i arbetstid. Det blir lättare att finansiera trekvartstid när skatten på denna kanske blir så låg att det inte blir någon inkomstminskning efter skatt jämfört med idag. Här finns en risk för feltänk.

Nästa problem uppstår när man skall avgöra huruvida även höginkomsttagare skall få det stora jobbavdraget. Socialdemokraterna lutar åt att sätta stopp i sin skatteskiss, vilket rent tekniskt måste göras så att inkomstdelar i de högre skikten (inte inkomstgrupperna) beläggs med högre skatt än tidigare. Den enkla följden av detta blir att marginalskatten stiger och att någonstans högre upp blir det också fråga om en höjning av individernas skattekvot. Jobbavdraget äts sålunda först upp av den högre marginalskatten och sedan blir det en total skattehöjning. Om det senare skall undvikas måste marginalskatten sedan sänkas för de riktiga höginkomsttagarna, vilket förefaller bakvänt. Har Reinfeldt tänkt på det?

Om man inte sätter stopp kommer ett jobbavdrag att ge större skattesänkningar i kronor för höginkomsttagare än för låginkomsttagare eftersom det är "värt" mera för dem med högre marginalskatt än för dem med lägre. Jobbavdraget (utan stopp) måste därför utformas som en jobbskattereduktion som är lika för alla utom möjligen för någon grupp i början av inkomstgruppsskalan (betingat av att man vill att deltidsarbetande ändå skall betala något litet i skatt).

Ett stort problem är också finansieringen. Sänkt skatt till låga inkomster måste ju ges till alla eftersom även höginkomsttagare börjar sin årliga intjäning med låga inkomster. Det blir därför mycket dyrt för statskassan - till skillnad från sänkningar för höga inkomster (eftersom de är så fåtaliga). Skatteskalorna kan inte utformas hur som helst genom att enbart laborera med genomsnittsskatten. Då kan man göra sig skyldig till Guillous misstag och i själva verket förorda en marginalskatt långt över 100 procent.

Nu vet vi ännu inte vilken storleksordning Reinfeldt tänker sig för "skatteparadiset för lågavlönade". Men talar man i termer av 'paradis' är det rimligtvis typ skattefrihet upp till 150 000 kr per år. Och då blir skattebortfallet kanske bortåt 200 miljarder kronor. Varifrån skall dessa pengar tas? Eller var det hela feltänkt?

Andra bloggar om: Reinfeldt, moderaterna, skatter, skatteparadis, skattepolitik, jobbavdrag, politik, ekonomi, propaganda på intressant.se

Stärkt medborgarrätt i grundlagen för mer frihet

Gustaf Petrén (1917-1990) grundade Medborgarättsrörelsen 1974. Efter hans bortgång förde organisationen länge en tynande tillvaro. Men på årsmötet den 29 maj valdes Dick Erixon till ny ordförande. Det kan betyda att rörelsen får ett nytt och mer betydelsefullt liv. Grundlagsfrågor kan göras viktiga för friheten i Sverige.

Det fanns för många år sedan en organisation som hette just "Friheten i Sverige" under ledning av Andres Küng. Det sammanslogs med Medborgarrättsrörelsen efter Petréns bortgång och Küng blev ordförande. Men även han gick samma väg som Petrén och hela verksamheten drogs ner på sparlåga. Ett annat problem var att "Friheten i Sverige" mera drev frågor som "Centrum för Rättvisa" under ledning av Gunnar Strömmer gör idag. Det är inte de principiella frågorna och idédebatten som där står i centrum utan istället de konkreta fallen med rättsövergrepp från det offentliga.

Nu har ett nytt nummer av tidskriften Medborgarrätt utkommit, det första under den nye ordföranden. Det innehåller en rad ambitiösa avsiktsdeklarationer och tänkvärdheter som väcker intresse för den framtida verksamheten. Ganska intressant är påpekandet att dåvarande jistitieministern Lennart Geijer i samband med beslutet om den nya grundlagen (1974 års regeringsform) deklarerade att den ditillsvarande "maktdelningsprincipen därmed försvinner ser jag som en betydande vinning och ett väsentligt inslag i reformen".

I tiskriften finns en artikel av hovrättslagman Krister Thelin om de juridiska huvudprinciperna för föreningen. Där finns en intervju med Nils Karlson från forskningsinstitutet Ratio kring problemet "makt utan motvikt" och grundlagens karaktär av 'kollektiv nyttighet'. Och där finns en resumé över Svante Nycanders debatt med Petrén om skyddet för äganderätten. En artikel handlar om Petréns skrift Försvara din frihet (1976) och där finns en intervju med Strömmer om Centrum för rättvisa och rättssäkerheten.

Allt är mycket kortfattat och det krävs naturligtvis fördjupande material för att klargöra problemställningarna. Det hela låter förvisso bra men jag vill ändå höja ett varnande finger: för att få framgång på bred front får inte frågorna bli alltför juridiska. Juridiken är något för experter. Det viktiga är att få fram huvudprinciperna och ge konkreta exempel. Använd fantasin till att konstruera hypotetiska fall och diskutera dessa principiellt.

Personligen skulle jag vilja se ett stärkande av den grundlagsparagraf som stadgar att riket skall styras i alla medborgares intresse. Här borde det explicit stadgas att olika offentliga åtgärder och reformer måste vidtas med allas bästa för ögonen. Intressepolitik som särskilt syftar till att gynna vissa grupper på andras bekostnad borde i princip vara förbjuden. De fall, om några, som skall vara tillåtna efter särskild motivering borde räknas upp i grundlagen kategorivis. Det är ingen enkel fråga utan kräver en ingående utredning och noggrann formulering av vilka principer som skall vara vägledande.

Hoten mot enskilda medborgares frihet kommer ju inte bara från självtillräckliga överhetspersoner utan också från intressegrupper eller politiska riktningar som vill utnyttja statens makt för att styra över andra utan att det ligger i en slumpmässigt vald medborgares intresse. Det är särskilt viktigt att skyddet för minoriteter stärks nu när de breda kravgrupperna verkar att ha fått ett fast grepp om båda de politiska huvudlinjerna. Frågan är bara om den nuvarande regeringen vill vara pådrivande i grundlagsfrågorna.

Länk till MRR. Länk till bloggen Medborgarrätt.

Andra bloggar om: medborgarrättsrörelsen, Gustaf Petren, grundlagen, medborgarrätt, frihet, politik, äganderätt på intressant.se

Hägglund (kd) framstår som en tjafsig svikare

Det var ingen glädjedag för kd-ledaren när han på ett långtråkigt sätt fick tjafsa om äktenskapslagstiftningen i Ekots lördagsintervju. Inte blev det bättre av hans undanglidningar i fastighetsskattefrågan. Och hur kunde bensinskattehöjningen försvaras? Är kd ett onödigt parti som en opinionsundersökning nyligen visade?

Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund, socialminister, framträdde i Ekots lördagsintervju 27/10. Det började med en ganska träig diskussion om äktenskapslagstiftningen och hur regeringen skulle hantera denna fråga. Här tappade programmet rimligtvis en rad lyssnare. Skall kd-ledamöter rösta för äktenskap mellan homosexuella om de andra partierna bestämmer sig? Något svar på denna fråga fick vi inte. Hägglund ville inte föregripa och ville kanske dra frågan i långbänk.

Vilka frågor finns det kvar som kd står för? Familjens roll försökte Hägglund med, vilket Tomas Ramberg ansåg mera vara en "betoning". Efter 15 minuter kom man in på fastighetsskatten. Hägglund var stolt över att ha medverkat till ett stabilt system så att skatten kunde överblickas. Men Ramberg relaterade exempel från Privata Affärer där familjer hävdade att de nu fått det mycket svårare. Hägglund hade dock inte läst detta reportage och avböjde att svara.

En "avgift" på 2 800 kr och höjd reavinstskatt var kd:s "ingångsvärde". Uppskovsreglerna skulle inte ändras, påpekade Ramberg. Det ligger i politikens natur att få plus och minus att gå ihop, menade Hägglund när han försökte urskulda kompromissen som följde. Kan villaägarna lita på kd, frågade Ramberg. Vi kan inte få egen majoritet, kontrade Hägglund. Men Ramberg kunde peka på att det var fråga om en gemensam utfästelse från Alliansen.

Kd utfärdade ett "garantibevis" för pensionärerna att de skulle få lägre skatt. Hägglund ville fortfarande förbättra för pensionärerna och hade inte accepterat moderaternas resonemang. Inga andra partier är med på detta. Här hade frågan om "kohandel" varit på plats. Det karaktäristiska för kd är uppenbarligen att man gör väldigt absoluta utfästelser som man sedan inte har kraft att genomföra. Det gäller i synnerhet bensinskatten som hade förhandsaviserats i utfrågningen. Men den frågan nämndes inte alls.

Slutintrycket blev att kristdemokraterna är ett tjafsigt parti som inte vill förklara någonting särskilt klart och i synnerhet inte varför så begränsade framgångar i regeringspolitiken har uppnåtts. Det var naturligtvis delvis en följd av att intervjuaren så länge uppehöll sig vid äktenskapsfrågorna, vilket visar hur intervjuaren kan styra helhetsintrycket.

Men det som var den största bristen i programmet var att partiets litenhet och umbärlighet inte diskuterades. För någon månad sedan kom det en opinionsundersökning som visade att väljarna pekade ut just kd som ett "onödigt" parti. Med tanke på alla de svek som partiet gjort sig skyldigt till förefaller det vara en välförtjänt dom. I varje fall lyckades inte Göran Hägglund att på något sätt lindra detta ställningstagande. Den naturliga följdfrågan borde ha varit att aktualisera om det inte är dags att avveckla kd och låta det går upp i några av de andra partierna.

Andra bloggar om: Göran Hägglund, kristdemokraterna, fastighetsskatt, bensinskatt, homoäktenskap, politik på intressant.se

Finns det borgerliga visioner och systemkritik?

Varför kommer inte de borgerliga visonerna fram vid moderaternas partistämma? Och var finns systemkritiken? Bourgeoisien i Sverige vill väl något på längre sikt - eller handlar all politik bara om fakta? Kanske teknokraterna tagit makten.

Några moderater kring partistämman i Gävle diskuterade nyss med några reportrar från Studio ett kring partiets omorientering. Här kom frågan om visioner och systemkritik upp genom att förre MUF-ordföranden Cristofer Fjellner efterlyste åtminstone några besked "bortom horisonten". Men något svar gavs inte - framförallt inte från den närmast ansvarige, partisekreteraren Per Schlingmann.

Det kanske beror på att den alltmer inflytelserike Anders Borg deklarerat att hans värderingar sammanfaller i stort med "en socialdemokrats". Med denna synvinkel är det inte så konstigt att han också framhållit att politik handlar om fakta och inte värderingar.

Men värderingar hänger ihop med visioner. Det är visionerna som mest påverkas av värderingarna. Vilka är de moderata eller borgerliga visionerna? Att det finns en ambition att fler skall arbeta och färre lyfta bidrag är inte någon riktig borgerlig vision. Även socialdemokraterna har ju en sådan målsättning. Men de gör en annan bedömning av vilka konkreta medel som är lämpliga att använda för att närma sig detta mål. Min bedömning är att de gjort en mer röstvinnande avvägning än regeringen, vilket avspeglas i opinionsundersökningarna.

I övrigt är alla borgerliga visioner kraftigt nedtonade. Kanske man skulle kunna säga att de är reducerade till tom söndagsretorik. Man kommer med ord som idag saknar konkret politisk innebörd. Frihet, lägre skatter, bättre företagsklimat, rättstrygghet och liknande nämns men verkar i praktiken ha ersatts av sådant som bättre välfärd, mer reurser till offentlig sektor utom till försvaret samt nej till avskaffad värnskatt och nej till småföretagarvänlig arbetsrätt. Och någon systemkritik kan inte spåras.

Om regeringsföreträdarna vore intresserade av ideologi skulle de åtminstone ha kunnat betona att de strävar efter ett samhälle där det skall löna sig att arbeta och driva företag, där belöningar utdelas efter förtjänst, där auktoritära strukturer och kollektiva lösningar skall motarbetas och där alla som kan skall göra rätt för sig. Det skulle inte kosta så mycket. Men det skulle ställa personliga krav på regeringens företrädare. Att ta in småmyglande personer i regeringen är inte så lämpligt. Och att själv resonera auktoritärt måste man arbeta bort.

Att klubba ner frågare med hänvisningar till auktoriteter istället för att förklara vilka bevekelsegrunder man har för sina handlingar är ett irriterande drag som tidigare främst fanns hos socialdemokrater. Ett paradexempel var Gunnar Sträng men även Göran Persson kunde vara nog så grötmyndig. Men nu har grunderna för regeringens jobbpolitik gömts undan bakom anonyma auktoriteter i frorm av "forskning" och "experter".

Moderatledaren själv var också ganska avsnoppande igår när han i radion fick frågan hur han såg på kritiken för att han "socialdemokratiserat" partiet. Istället för att antingen bestrida att så varit fallet eller kritisera etiketteringen av en nödvändig omorientering för fler röster högg han till med att han "hade stöd av en majoritet på stämman". Denna vassa replik gjorde reportern ställd. Men den naturliga följdfrågan hade varit: "Så du menar att det är partistämman som vill att du skall göra moderaterna mer socialdemokratiska?"

Är det teknokrater och opportunister som dominerar den borgerliga regeringen?

Andra bloggar om: ideologi, visioner, systemkritik, moderaterna, regeringen, politik, teknokrater på intressant.se

Prag(m)atism blir opportunism utan vision

Ett parti som bara inriktar sig på de praktiska frågorna inom ramen för servicedemokratin riskerar att bli opportunistiskt om man inte har någon ideologi. Att den egentliga moderata visionen håller på att överges visar sentensen att "välfärden går före värnskatten". I förlängningen finns risken att man snart övertar socialdemokraternas ideologiska retorik.

Vid öppnandet av moderaternas partistämma i Gävle deklarerade partiledaren Fredrik Reinfeldt att han ville gå vidare med förnyelsen av partiet (Ekot, DN). Nästa val skulle vinnas genom satsningar på bättre välfärd och offentlig service. Nu har moderaterna blivit ett mittenparti, anser DN i sin huvudledare idag. Alltfler uppmärksammar att moderaterna faktiskt vill göra gällande att de bytt politisk inriktning. "Välfärd går före värnskatt" som Reinfeldt uttryckte saken. Borta är talet om att ideologin finns kvar men tillämpas på ett annat sätt.

Moderaterna har i partiledningens ögon blivit ett pragmatiskt parti. Det visas inte minst av att den naturliga pådrivaren för mer visionära och principiella ställningstaganden - ungdomsförbundet MUF - igår kastade in handduken och deklarerade att ideologin skulle avvecklas och istället skulle man bli en företrädare för de ungas intressen.

Det är idén om den s k servicedemokratin som nu tycks ha anammmats. Sveriges struktur på välfärdsområdet är för evigt (?) fastlagd. Sådana tjänster skall så gott som helt tillhandahållas av den offentliga sektorn som på ett mycket indirekt sätt styrs av befolkningen genom en administrativ process som kallas "demokrati".

Servicedemokrati består i att två olika linjer tävlar med varandra vart fjärde år där de framför vaga program som föreges visa att just den egna linjen är bättre på att driva välfärdsservicen än den andra. Det är som om restaurangverksamheten skulle drivas av den offentliga sektorn och vi skulle ha val till församlingar som skulle utse restaurangledningarna. Dessa skulle sedan utifrån enhetliga politiska direktiv utforma själva matlagningen. Menyer, öppethållande, priser och lokalisering av matserveringen skulle vara politiskt fastställda utifrån den vinnande linjens program.

Tanken att den nuvarande privata sektorn, i huvudsak näringslivet, skulle börja drivas på detta sätt har slagits tillbaka. Nu senast undveks ett avskaffande av marknadsekonomin i Sverige genom att det aldrig infördes löntagarfonder av Rudolf Meidners modell på 1980-talet. Men tanken på det goda i socialiserad styrning, och i mycket också socialiserad produktion inom den del av tjänstesektorn som sysslar med s k välfärdstjänster, är inte längre främmande för "frihetens parti" - moderaterna.

Än mer dubiös blir omorienteringen eftersom den tycks motiveras med argumentet att det är det enda sättet att vinna nästa val - "förändras eller dö!" I så fall är inte ens pragmatismen allvarligt menad. Den är enbart en eftergift till opportunismen. Misstanken att den nuvarande partiledningen saknar pedagogisk kompetens att föra ut det "egentliga" moderata budskapet, och därför istället väljer att gräva ner sig i statistik och teknikaliteter, växer sig starkare. Den eloge som ledningen förtjänar är att man skickligt lyckats garnera sin opportunistiska sakpolitik med plattityder från det gamla ideologiska bagaget. Men det är inte detsamma som att ha en politisk vision.

Frågan på längre sikt är dock huruvida opportunism utan en politisk vision räcker för att kunna vinna val i längden. Det normala skulle ju vara att moderaterna både visade upp en hyggligt tilltalande välfärdspolitik och en välformulerad och attraktiv politisk vision som steg för steg kunde omsättas i praktisk politik. Men det är svårare. På kort sikt kan man kanske hålla partiet på gott humör med den pragmatiska retoriken. Opinionssiffrorna talar ett annat språk. Väljarkåren verkar inte tillräckligt intresserad av servicedemokratiska förbättringsförslag. Något slags ideologiskt ställningstagande har socialdemokraterna tydligen kunnat driva fram. Det är knappast en avvägning av för och emot de båda linjernas sakförslag på en rad områden som orsakat opinionsförlusterna.

Finns det då kvar några stora förbättringar att lansera före valet 2010? Som det ser ut idag finns åstadkommandet av 200 000 nya jobb att visa upp i valrörelsen. Tjänstemannen Anders Borg har blivit ordförande i en arbetsgrupp med detta syfte. Men det är extremt svårt att minska utanförskapet genom att minska ohälsan. Att lansera detta för den kommande mandatperioden förefaller knappast som ett trovärdigt och röstvinnande förslag. Då måste det vara något mindre osäkert att peka på vad man redan åstadkommit.

Min prognos är att moderaterna snart börjar överta den socialdemokratiska ideologin istället - åtminstone det retoriska utanverket. Att uttalandet att vården går före avskaffad värnskatt kommer att följas av något med andemeningen att utjämning går före frihet...

Andra bloggar om: moderaterna, Reinfeldt, moderatstämman, pragmatism, opportunism, politik på intressant.se

Perssons knivhugg i Jan Nygren

För att få råd med hemhjälp krävde Nygren 30 000 kr/månad, vilket skulle ge hemhjälpen en lön på 9 800 kr. Så låg lön skulle det bli utan skattereduktion för hushållstjänster. Men Göran Persson klassificerar detta som "girighet". Varför?

Igår utkom Göran Perssons bok Min väg, mina val. Den handlar om många olika frågor. Där angriper han speciellt partiledarkandidaten Jan Nygren och förre näringsministern Björn Rosengren. Båda herrarna var inbjudna till TV 8:s program Adaktusson igår kväll.

Jan Nygren anklagas av Göran Persson för att ha varit speciellt girig när det kom till vilken lön han skulle få från partiet. Vi vet att Jan Nygren år 1996 krävde 30 000 kronor extra i månaden för att kunna åta sig partiledarskapet och statsministerposten. Detta beskrivs i Perssons bok som ett krav på 45 000 kronor, vilket Jan Nygren kraftfullt dementerade.

Det riktigt allvarliga var dock att Persson "med kirurgisk precision" skurit bort motiveringen för Nygrens krav. Hans familjesituation krävde att han fick möjlighet att anställa en hemhjälp (ingen fru och vårdnaden om en yngre son). Det var alltså inte för att själv berika sig som Nygren krävde extra betalt av partiet. Men det finns tydligen inte omnämnt i Perssons bok.

Nygren borde ha upprepat sina siffror som visade att det inte var fråga om någon personlig girighet. Men han var inte tillräckligt motiverad eller insatt för att kunna göra detta. Han sade bara litet sorgset att han inte kunde förstå Perssons agerande. Nygren borde ha slagit tillbaka. På den tiden det begav sig gjorde jag en frapperande slagkraftig kalkyl som jag nedan återger i sina huvuddrag:

Extralönen på 30 000 kr/m motsvarade för partiet 39 918 kr i lönekostnad. Från de 30 000 kronorna avgick 16 998 kr i inkomstskatt (56,66%). Kvar skulle bli 13 002 kr som först skulle räcka till för hemhjälpens arbetsgivaravgifter på 3 230 kr. Lönen skulle alltså bara bli 9 772 kr per månad - en lön som grovt motsvarade socialbidragsnivån 1996. Sannolikt skulle Nygren i alla fall ha fått lägga till pengar från sin statsministerlön för att kunna betala en anständig vit lön till hushållerskan.

Detta borde Lars Adaktusson ha kunnat anföra som ett exempel på konsekvenserna av att då inte ha någon skattereduktion för hushållstjänster. Om den reform som genomfördes drygt 10 år senare hade varit i kraft redan 1996 skulle den med största sannolikhet ha medfört att vi haft Jan Nygren som statsminister sedan dess. Kanske vi inte ens hade fått ett regimskifte 2006.

Göran Persson hade fått fortsätta som finansminister. Han hade inte skrivit sin nya bok. Och han hade inte utdelat det i denna bok omotiverade knivhugget i ryggen på Jan Nygren.

Andra bloggar om: Göran Persson, Jan Nygren, socialdemokraterna, hushållstjänster, hushållsnära tjänster, politik, skatter på intressant.se

Stämmer Littorins trafikförsäkringsargument för a-kassan?

Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är lika naturlig som obligatorisk trafikförsäkring, menar Littorin trots att trafikförsäkringen i första hand skyddar andra. Är det inte obligatorisk vagnskadeförsäkring han menar?

Idag intervjuas arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) i SvD (23/10). Han ger där "svar på tal" mot dem som protesterat mot förslaget att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk:

" Har du en bil och ska köra den måste du ha en trafikförsäkring. Har du jobb och lön ska du ha en arbetslöshetsförsäkring."

Varför är då trafikförsäkringen för bilar obligatorisk? Den skyddar dem som man själv skadar i trafiken. Någon ersättning till försäkringstagaren är inte aktuell. Det är alltså ett frihetsargument som ligger bakom trafikförsäkringen. De som blir skadade av någon annans ovarsamma framfart i trafiken och får sin frihet inskränkt skall garanterat få gottgörelse för sina skador.

I någon mån finns också ett paternalistiskt argument med i bilden. Den som inte tar en försäkring och sedan vållar skador för stora belopp kan råka mycket illa ut personligen. Det blir ekonomisk ruin och konkurs. Om man inte förstår sitt eget bästa (bortsett från ett fåtal miljonärer som har råd att betala) så ser lagstiftarna till att man ändå tar en trafikförsäkring.

Däremot är det frivilligt att också ta en vagnskadeförsäkring. Om man kvaddar sin dyra bil får man ersättning och slipper bli fattig i flera år framöver. Men det vore främmande för staten att fordra obligatorisk vagnskadeförsäkring och helt absurt om staten genom beskattningsrätten gratis tillhandahöll reparationstjänster.

Vad Littorin försöker låta påskina är att arbetslöshetsförsäkringen är lika viktig som trafikförsäkringen. Han förklarar inte varför eftersom den direkta analogin är helt falsk: trafikförsäkringen skall ge skydd åt andra medan arbetslöshetsförsäkringen skyddar en själv. (Se "opinionsblogg") En mera passande analogi är frågan om obligatorisk vagnskadeförsäkring. Men då skulle argumentet bli väldigt paternalistiskt - i stil med: "Du förstår inte ditt eget bästa, om du kvaddar din dyra bil kommer du att råka illa ut ekonomiskt när du skall ersätta den med en ny."

Dessutom är arbetslöshetsförsäkringen redan till hälften obligatorisk, vilket jag skrev om igår. En person som tjänar 25 000 kronor i månaden får 27,6 procent av inkomsten täckt genom den s k grundförsäkringen (den ger 320 kr/dag). Den frivilliga försäkringen ökar täckningen till 58,4 procent. Det paternalistiska argumentet att man inte förstår hur illa man kan råka ut låter därför inte så övertygande. Men Littorin använder det mot dem som hoppat av a-kassan det senaste året:

" Många har inte mer än grundskyddet i arbetslöshetsförsäkringen, och kommer att få det väldigt besvärligt om de blir arbetslösa."

Det är naturligtvis ett hån mot höginkomsttagarna - om man tjänar 35 000 kr får man 20 procent genom grundskyddet och 22 procent genom tilläggsförsäkringen, sammanlagt 42 procents täckning. Det mesta av inkomstbortfallet måste man ändå klara själv. Men inte heller den som tjänar t ex 16 000 kr kan självklart se att a-kassan lönar sig. Utan försäkring får man 320 kronor om dagen och med försäkring ytterligare 275 kronor (80% av 16'/21,5-320). Är alla med på att utan detta får man det "väldigt besvärligt"? Kommer köerna till socialkontoren att växa? Varför inte öka på grundskyddet något istället?

Det är sådana här dåliga argument för regeringens förslag som gör att många grips av misstroende. Kan vi inte istället tro att det är ett försök att slå blå dunster i ögonen på allmänheten? Det verkliga skälet står på "en dold agenda" som vi bara kan spekulera om. Men tilliten skadas och opinionssiffrorna dalar.

Forts Synliggör den osynliga finansieringen av arbetslöshetsersättningen 9/1-08

Andra bloggar om: littorin, regeringen, a-kassan, arbetslöshetsersättning, politik, trafikförsäkring på intressant.se

Gör inte hela a-kassan obligatorisk!

I Sverige består arbetslöshetsersättningen av två delar: en obligatorisk grundförsäkring som ger bortåt 30 procents täckning för normalinkomsttagaren och en frivillig tilläggsdel som ger en höjning till närmare 60 procent. Det verkar inte finnas något argument för att göra tilläggsdelen obligatorisk.

Frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring utreds av Sören Öman och redan 31/1 2008 skall ett delbetänkande lämnas. Utredningen skall vara helt klar 30 september 2008. Regeringen anser att nuvarande system fungerar bra men även den miljon arbetande som står utanför systemet skall in i detta tillsammans med nuvarande 3,5 miljoner medlemmar.

Ett problem är att man inte vet vilka som inte är med. Det rör sig naturligtvis om företagare som inte har någon nytta av a-kassan. Men här finns också deltidsarbetande som inte kvalificerar sig genom tillräckligt mycket arbete. Dessutom finns det personer som inte anser att de riskerar att bli arbetslösa - en del av dem befinner sig så nära pensionering att det inte är värt att betala för något som inte kommer att kunna ha praktisk betydelse.

I princip skall man ha arbetat 12 månader för att kunna få arbetslöshetsersättning (IAF). I praktiken är alla som uppfyller kraven redan anslutna till Alfa-kassan. Genom de osynliga löneskatter som arbetsgivarna betalar in finansieras inte bara huvuddelen av a-kasseutbetalningarna utan också den s k grundförsäkringen. Den kan sökas hos Alfa-kassan och uppgår till 320 kronor per dag för heltidsarbete. Är man medlem i en a-kassa kan man få 80 procent av den gamla inkomsten i 200 dagar och 70 procent till 300 dagar (därefter 65 procent) upp till en ersättning på 680 kronor.

Omräknat till månadsinkomst vid taket gäller alltså följande: Den högsta inkomsten som garanteras med 80 procent är ca 18 300 kronor. Utan försäkring utfaller ca 6 900 kronor vilket ger 38 procents täckning av 18 300 kronor. För den som tjänar 25 000 kr/mån är grundförsäkringens täckningsgrad 28 procent. Genom att betala 150-300 kr/mån kan den som tjänar 25 000 alltså öka täckningen till 58 procent (gäller även efter 200 och 300 dagar). A-kasseavgiften ger alltså en förbättring av månadsinkomsten vid arbetslöshet från ca 6 900 kr till 14 600 kr - dvs 7 700 kr före skatt.

Det är alltså inte för att förebygga att en del arbetslösa skulle tvingas till socialbidrag som regeringen vill göra försäkringen obligatorisk, vilket DI förmodade idag. Socialbidraget för en ensamstående är 3 470 kronor och med en hyra på 3 500 kronor är det totala försörjningsstödet 6 970 kr/mån. Grundförsäkringen är 7 040 kr/m vid 22 arbetsdagar. Dock tillkommer att denna inkomst är beskattad.

Frågan är därför varför a-kassemedlemskapet behöver göras obligatoriskt? Riktpunkten för regeringen är att medlemsavgifterna skall täcka en tredjedel av utbetalningarna. Om man inte kan höja medlemsavgifterna är det naturligtvis lockande att tvinga in grupper att betala som inte kostar särskilt mycket i form av ökade utbetalningar. Innebär inte detta att man tillämpar en dogmatisk socialistisk värdering som går ut på tvångssolidaritet? Eller är syftet att ta ifrån fackföreningsrörelsen ett argument för att gå med i både facket och a-kassan?

Det naturliga borde vara att inkorporera grundförsäkringen i a-kassesystemet. Ett sätt är att sänka arbetsgivaravgifterna något och fordra att alla själva betalar en avgift för grundskyddet. Om man inte klarar att driva in den på vanligt sätt kan man ta ut en egenavgift i samband med inkomstbeskattningen. Alla är med i Alfa-kassan. Därutöver kan var och en få välja vilken ytterligare försäkring de önskar. Här kan konkurrens tillåtas mellan a-kassorna och de skall inte nödvändigtvis bestå av fackföreningarnas kassor enbart.

I princip borde också försäkringsnivån få bestämmas av dem som önskar försäkra sig. Idag är ju a-kassan inte särskilt mycket värd om man har en inkomst en bit under maxgränsen på ca 18 300 kronor i månaden. Ju högre ersättning desto större premie är huvudprincipen. Men den blir litet svår att tillämpa om skattebetalarna skall stå för 2/3 av utbetalningarna. Därför behövs maxtak eller mer aktuariskt beräknade avgifter för högre inkomstskikt. Dessutom vill staten reglera ersättningsgraden så att a-kassan inte blir en lönsam försörjningsinrättning. Om den administrativa prövningen kan göras effektiv kan dock ersättningsgraden göras högre och jobbadraget kan också reduceras.

Det går också att lägga in grundförsäkringen i dagens a-kassor. Den kan anses vara finansierad med en del av arbetsgivaraggifterna. Vill man få bättre försäkring tar man en tilläggsförsäkring i sin valda a-kassa. Enbart de som inte väljer hamnar i Alfa-kassan. De som inte vill ha mer än socialbidragsnivån vid arbetslöshet behöver inte ta någon ytterligare försäkring. Alla skall dock få ett tilläggserbjudande från sin a-kassa att ta ställning till.

I praktiken har vi redan obligatorisk a-kassa på socialbidragsnivån. Något argument för att folk måste tvingas att försäkra sig för ett bättre utfall synes inte föreligga. Regeringens utredning vekar ha en felaktig utgångspunkt om hela a-kassan skall göras obligatorisk.

Forts Stämmer Littorins trafikförsäkringsargument för a-kassan? 23/10

Andra bloggar om: a-kassa, arbetslöshetsersättning, regeringen, arbetsmarknadspolitik, samhälle, politik, skatt på intressant.se

Ju sämre moral desto mer tvång...

Moral i fundamental betydelse börjar komma in i samhällsdebatten. Den domineras inte längre av illistiga politiker som försöker stärka sina egna argument med hänvisningar till "moralen". Men fortfarande är diskussionen famlande som visas av en artikel i DI. Vad är moral? Vad kan göras åt felaktig moral inom vissa grupper?

De nya moralfrågorna tas upp av Dagens Industri i Di WEEKEND 19-20 oktober 2007. Man kan fråga sig vad de gamla frågorna gick ut på. Enligt artikeln är några av dem "på väg ut". Det är sådana ämnen som diskuterades för 20 år sedan: plikt, att göra rätt för sig, skattefusk, att tjäna för mycket pengar, homosexualitet, adoption. De nya moralfrågorna är följande:

¤ Föräldrars ansvar för barnens fostran och uppträdande
¤ Ansvar för miljön och naturresurser
¤ Bidragsfusk
¤ Stamcellsforskning, genteknik och fosterdiagnostik
¤ Äldres och handikappades levnadsförhållannden
¤ Ansvar på internet och via sms
¤ Djuretik

Artikelförfattaren Nadia Dyberg har intervjuat etikforskaren Peter Norberg på handelshögskolan, professor Torbjörn Tännsjö, SU och biskopen Caroline Krook. Moral och etik betyder etymologiskt samma sak: sed, sedvänja. Men normalt brukar man inom den praktiska filosofin ange att etik avser moralfilosofin, "tänkandet om moralen". Jag tycker dock att man kan skönja en annan betydelse: lista på branschspecifika moralregler som anger utfärdarens (institutionens) etik (dvs moral) - t ex läkaretik, mäklaretik, företagsetik etc.

Grundläggande för moralfrågorna är att de genom resonemang om rätt och orätt går ut på att påverka människors handlingar. Dyberg ser moralen som en solidaritet mellan medmänniskorna. Själv skulle jag mera definiera moral som i första hand något som handlar om interpersonella relationer. Dessa kan vara både positiva och negativa.

Moral handlar om hur man genom sina handlingar påverkar andra genom ett visst mönster. Därför har moralfrågorna bäring till nationalekonomins s k "externa effekter". Det finns en hel del beteenden som inte bara påverkar de direkt involverade (vanligast säljare och köpare) utan också många andra. Ett typiskt exempel är de kollektiva nyttigheterna (på samhällsplanet försvar, polis, rättsväsende och liknande).

Fundamentala moralregler formulerades redan i dekalogen ("tio Guds bud") som dock innehåller en hel del religiösa förhållningsorder som inte borde klassificeras som moralregler. Man skall inte stjäla, mörda, ljuga för att missgynna sin nästa och inte försöka lägga beslag på hans kvinna eller hus och andra ägodelar. Dessutom skall man se till att ens föräldrar får (modernt uttryckt) en hygglig pension. Det är mycket som inte regleras i dekalogen och den kan rimligtvis inte räcka för att man skall få ett fungerande samhälle.

Om vi tittar på listan över vad som är ute och inne är det några punkter som framstår som förvirrande. Att på ett hederligt sätt tjäna "för mycket" pengar, eller homosexuellas rätt att vara avvikande, stamcellsforskning, fosterdiagnostik och äldres förhållanden ser inte ut som moralfrågor i ett sekulariserat och civiliserat samhälle.

Att tjäna mycket pengar som inte beror på att man har skadat andra kan lika litet ses som en moralisk fråga som frågan hur många gudar man tillber eller om man helgar sabbaten. Det är en religiös fråga som är sakligt ointressant.

Samma gäller homosexualitet, stamcellsforskning, fosterdiagnostik och äldreförhållandena. De centrala frågeställningarna på dessa områden är inte moraliska i meningen att man måste göra en avvägning av sitt eget beteende med avseende på hur det påverkar andra.

Vi kan ta fosterdiagnostik som exempel. Skall man vidta sådan eller inte? Det har ingen interpersonell betydelse. Först när man ställs inför problemen att abortera vissa foster (med ärftliga defekter eller "felaktigt" kön) blir frågan moralisk. Liknande gäller frågan om äldreomsorgen. Vi står inte inför ett moraliskt dilemma: t ex skall vi satsa mer på de äldre om vi därmed själva måste arbeta mera och riskera att bli utbrända? Att äldre far illa sammanhänger mera med administrativ oförmåga och bristfälliga informationssystem.

"Det är coolt att ha förstört någon annans liv, då får man respekt", är ett moraliskt ställningstagande som tydligen är utbrett inom vissa ungdomskretsar som sysslar med att sparka sönder liggande personer. Hur kan en sådan ociviliserad moralkodex ha utvecklat sig? Inte ens en tjuv eller rånare sysslar med sådant - att skada andra utan att ens tjäna något materiellt själv. Det borde vara en moralfråga att diskutera. Den har omedelbar bäring på föräldrarnas ansvar för sina ungdomar. Rimligtvis borde det vara de som i första hand implementerade en bättre moral i sina barn.

Den diskussion som övriga i samhället har att slutföra är hur problemet, att inte alla föräldrar tar sitt moraliska ansvar att fostra sina barn så att de iakttar fundamentala moralregler, skall kunna lösas. Är det intensifierad upplysning från staten som behövs? Eller är det böter och ev fängelse för försumliga föräldrar som måste till? Kanske det är skolan som måste göras mer effektiv på just moralområdet? Eller skall vi nöja oss med att fördubbla polisresurserna som i New York? Det kanske räcker med utegångsförbud för peroner under 18 år efter 22:00? Ju sämre moral desto mer tvång...

Moralfrågorna har en nära sammankoppling med hur staten fungerar. Vissa moraliska principer övervakas i slutändan av statens maktapparat. Denna möjlighet till makt utövar en oemotståndlig lockelse för många politiker. I vissa länder använder man statsapparaten för att berika sig själv rent materiellt privat eller åtminstone så länge man utövar sitt ämbete. I andra länder använder man apparaten för att implementera sina egna mer eller mindre bisarra visioner av hur ett detajlreglerat idealsamhälle skall se ut. Några nöjer sig med att predika solidaritetens moral i form av tvångsuttagna skatter som skall omfördela i största allmänhet utan att seriöst bry sig om den verkliga omfördelningen när vissa tar sig rätten att förstöra för andra.

Frihet har ofta i den samhällsfilosofiska debatten kombinerats med det diffusa begreppet ansvar. Frihet är bara något för den som väl kan bära friheten. Frihet förutsätter att en rad moraliskt motiverade regler och restriktioner iakttas. Först då kan friheten bli optimal för alla. Det fordrar att alla lär sig vilka rättigheter man själv och andra har. De som inte klarar denna inlärning skall slutligen veta att man med stor sannolikhet åker fast om man låter sina egna uppfattningar styra.

Andra bloggar om: moral, frihet, tvång, ungdomsvåld, filosofi, politik, samhälle på intressant.se

Moderaterna har övergett ideologin av opportunism?

Moderaterna slingrar sig skickligt när det kommer till konkreta frågor som berör aktuell politik. Men hur politikomläggningen har motiverats framkom inte av utfrågningen av Schlingmann (m). Är det opporunism, en ideologisk omorientering betingad av omständigheterna eller en djupgående värderingsförändring som ligger bakom förnyelsen?


I Ekots lördagsintervju utfrågades 20/10 moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Han skulle utveckla hur de nya moderaterna skulle bli ännu nyare. Inledningsvis konstaterade Tomas Ramberg att partisekreteraren inte var med i någon a-kassa. Det pågår en utredning om hur a-kassorna skall göras obligatoriska. Men den aspekten togs inte upp. Istället handlade det om politikerförmånerna.

Avknoppningen av Tibbleskolan i Täby var nästa område. Regeringen har tillsatt en utredning, sade Schlingmann och han var nog inte så glad över partikamraternas tilltag i Täby. Men något fördömande av det "klipp" som köparna gjorde framfördes inte. För 9 miljoner kom man över ca 40 miljoner kr. Man måste titta på intäktsströmmarna och ha någon form av kontroll, sade han. Köparen måste ta ansvar och utveckla kvaliteten. Om en vidareförsäljning efter kort tid med en stor realisationsvinst skulle tillåtas fick vi inte veta.

220 000 småhusägare får nästa år höjd fastighetsskatt. Att ingen skulle få högre skatt kringgick Schlingmann med att höjd reavinstskatt hade utlovats redan före valet vilket kunde ge högre skatt för vissa. De som bor i de stora villorna får även nu höjd reavinstskatt vilket uppväger att folk med små hus ute i bygderna får en liten höjning av den löpande skatten. Att det är en enorm skillnad mellan 30 procents höjning och de 22 procenten höjd reavinstskatt som nu genomförs diskuterades inte.

Moderaternas största svaghet är enligt partisekreteraren att partiet inte ser de små människornas problem. Men vi jobbar nu aktivt på att ändra detta, sade han.

Diskussionen om klimatfrågan gjorde miljöpolitiken annorlunda, vilket är orsaken till att Fredrik Reinfeldt får lägre förtroende i opinionsundersökningarna än Maria Wetterstrand (mp). Om detta skulle kunna ändras med fler bensinskattehöjningar eller andra för medborgarna betungande pålagor framkom inte. Inte heller sades något om ärkebiskopens angrepp på statsministern i måndags just i klimatfrågan.

Bruksvärdesprincipen i bostadspolitiken var inte något förkastligt utan en spärr mot "oskäliga hyreshöjningar". Partisekreteraren ställde sig bakom omsvängningen i en av moderaternas tidigare paradfrågor.

Det var inte mycket som hann avhandlas och själva förnyelseaspekten kom enligt min mening egentligen inte fram särskilt mycket. Det intressanta med förnyelsen är ju att Reinfeldt tidigare förklarat att man inte övergett ideologin utan gör någon form av ny och annorlunda bedömning av hur den skall tillämpas i dagens samhälle. Där är bostadspolitiken en nyckelfråga. Enligt moderat ideologi kan man knappast ha en sorts priskontroll på bostäderna, som professor Lars Jonung beskrev saken i DN nyligen (19/10). Inte heller kan man ha en skattepolitik som innehåller straffskatt på utbildning, förkovran och framgångsrikt företagande.

Likväl är värnskatt och nej till marknadshyror två moment i den aktuella moderata politiken. Nog framstår detta som att laga efter läglighet. Den fråga Ramberg borde ha ställt skulle ha gått ut på att utröna huruvida det inte är av opportunistiska skäl som politiken ändras. Och hur går denna opportunism ihop med grundideologin - har den också ändrats av opportunistiska skäl? Vilken roll har Schlingmann själv spelat i denna omläggning av politiken? Eller finns det belägg för att moderaternas grundvärderingar har förändrats?

Andra bloggar om: moderaterna, Per Schlingmann, ideologi, politik, förnyelse på intressant.se

Reinfeldt om värnskatten låter som Gunnar Sträng (s)

Den extra femprocentiga värnskatten vill Reinfeldt ha kvar. Höginkomsttagarna jobbar redan heltid och skulle få råd att arbeta mindre om skatten sänktes tycks han mena. Och vilken effekt får i så fall jobbavdraget? Reinfeldt verkar inte ha satt sig in i forskningen kring skatter och arbetsutbud.

På moderaternas partistämma i Gävle i slutet av oktober kommer partiordförande Fredrik Reinfeldt att argumentera emot ett slopande av värnskatten. Den är de extra 5 procenten marginalskatt som utgår vid en månadsinkomst över 40 700 kronor och som behölls av socialdemokraterna trots att de lovade att tidsbegränsa den på 90-talet. Detta framkom vid ett besök i Sundsvall 11/10 som moderatledaren gjorde tillsammans med partisekreteraren (TT).

Enligt Reinfeldt är jobben viktigare än den höga marginalskatten. Frågan om ett slopande av värnskatten kommer upp på partistämman och TT skriver:

"På den kommer Reinfeldt att argumentera för att den blir kvar ett tag till. Slopad värnskatt leder inte till att människor arbetar mer, resonerade Reinfeldt.
– Den betalas av människor som arbetar heltid och om den slopas skulle de snarast välja att minska sin arbetstid, sade han."

Detta uttalande låter som den gamle socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng på 1970-talet när kritiken mot de höga marginalskatterna började bli mer explicit. Strängs tes var att sänkta marginalskatter skulle vara skadliga för Sverige eftersom man då kunde arbeta mindre för att uppnå samma inkomst efter skatt. Det skulle leda till kraftigt minskade skatteinkomster istället för åtminstone på lång sikt ökande skatteintäkter.

Länge stod denna tes oemotsagd. Den nationalekonomiska forskningen kunde inte säga hur det förhöll sig eftersom man på teoretisk väg inte kunde bestämma hur stora de två motverkande effekterna var i verkligheten. Dessa är substitutionseffekten respektive inkomsteffekten.

Substitutionseffekten är den verkan som t ex höjd skatt har på valet mellan arbete och fritid. Med högre skatt blir den obeskattade fritiden relativt sett billigare. Då vill individerna ha mer av den billiga fritiden och arbetar därför mindre. Omvänt betyder sänkt marginalskatt att det lönar sig mer att arbeta. Man skulle kunna kalla substitutionseffekten för "fritidseffekten".

Inkomsteffekten verkar i motsatt riktning. Om skatterna blir tillräckligt höga blir individerna så fattiga att de vill arbeta mera för att få ihop till vad som anses vara livets nödtorft. Omvänt betyder sänkt skatt att man kan klara det nödvändigaste utan att behöva arbeta extra eller fråga efter övertidsarbete. Inkomsteffekten skulle därför kunna kallas "fattigdomseffekten".

Det var fattigdomseffekten Gunnar Sträng hade upptäckt och han behövde dessutom aldrig argumentera mot någon som drog fram fritidseffekten eftersom den var ganska okänd. Men sedan gick forskningen framåt. På 1980-talet kom det undersökningar av folks faktiska beteende vid inkomstförändringar som indikerade att fritidseffekten var större än fattigdomseffekten. En marginalskattesänkning skulle alltså leda till ett större arbetsutbud än tidigare. Om skatten på detta arbete sedan skulle räcka för att kompensera hela det initiala skattebortfallet var däremot en annan fråga.

Utvärderingen av den stora skattereformen 1991 bekräftade att det även efter denna reform förekom en arbetsutbudsökande effekt trots att arbetsmarknadsläget var så tillbakapressat i början av 1990-talet. Det framgår av den sk KUSK-utredningen 1995. Ytterligare undersökningar av tex Jan Selen har funnit mycket kraftiga effekter.

Min hypotes är att inkomsteffekten blir mindre ju mer individen tjänar initialt. Om man inte anser sig vara "fattig" och därför arbetar mer än man skulle vilja kommer en skattesänkning inte att leda till att man nu tycker sig kunna slå sig till ro med mindre arbete. Däremot kan en marginalskattesänkning enbart för högre inkomster stimulera dem som har möjligheten att öka sina inkomster att också realisera sådana intentioner. Människan är ju så underligt konstruerad att många som har det rätt hyggligt ändå vill ha mer. Och om detta ligger inom möjligheternas ram genom tillräckligt låga skatter, kommer man att jobba mera på den vita marknaden.

Det betyder att Reinfeldt har fel. Frågan som återstår är om Sträng också hade fel.

Låt oss utgå från att han med sina uttalanden främst avsåg arbetargupperna som han hade direktkontakt med på resor och möten. Arbetarna ville för 40 år sedan komma upp sig, skaffa bil, TV och tvättmaskin - kanske så småningom ett eget hus. De var intresserade av prestationslöner, övertidsarbete och extraarbete. Allt sådant kunde omsättas i varaktiga konsumtionsvaror som "överklassen" redan höll sig med. Självklart skulle en skattesänkning då kunna leda till att man lättare kunde skaffa sig mycket av detta utan att arbeta så mycket. Sträng hade kanske rätt - åtminstone för de lägre inkomsttagarna.

Någon borde räkna ut om inte Reinfeldt har dubbelt fel. Jobbavdraget är tänkt att öka arbetsutbudet. Men det innebär endast en obetydlig marginalskattesänkning med 3 procentenheter. Nästan alla som får jobbavdraget har redan idag ett arbete. Teorin om inkomsteffekten (fattigdomseffekten) säger då att dessa grupper kommer att minska sitt arbetsutbud eftersom den motverkande kraften från substitutionseffekten i form av sänkt marginalskatt är så liten.

Den enda ytterligare effekt som verkar i positiv riktning kommer från de personer som har att välja på att gå arbetslösa/sjukskrivna istället för att ta ett arbete (som redan finns) genom jobbavdraget väljer detta arbete. Sådana personer finns, men hur många är de?

Forts: Reinfeldt ljög - 40 procent av värnskatteläkarna jobbar deltid

Andra bloggar om: Reinfeldt, marginalskatt, skattesänkning, jobbavdrag, skatter, politik, ekonomi på intressant.se

Regeringens pragmatism möts av oppositionens moraliska kritik

Partiledardebatten visade ännu en gång att regeringens invecklade tekniska politik står sig dåligt mot oppositionens känslobetonade moraliska kritik av de omfördelande effekterna mm. Oppositionens kritik blir ännu mer verkningsfull eftersom Reinfeldt m fl tycks dela socialisternas moraliska värderingsgrund.

Debatten mellan partiledarna idag med anledning av budgetpropositionen och socialdemokraternas och övrigas partimotioner gick enligt gamla banor. Men den var ändå intressant som en indikator för hur den fortsatta politiska kampen kommer att gestalta sig. Översiktligt sett kan vi se två helt olika principer konfronteras med varandra. Regeringen motiverar sin politik med pragmatiska argument. Oppositionen kritiserar denna politik med moraliska argument. Därför talar de ofta förbi varandra.

Ett tydligt exempel är avsakaffandet av förmögenhetsskatten. Regeringen vidtar denna åtgärd för att mer riskkapital skall bidra till nya och expanderande småföretag och därmed flera jobb. Fredrik Reinfeldt lät till och med undslippa sig att om man inte trott på sådana effekter skulle man inte vidtagit åtgärden. Istället för att angripa regeringens hypotes om de nya jobben kommer oppositionen med kritik som går ut på att avskaffandet är orättvist. Det gynnar "de rika" och är tydligen alltid dåligt i sig. Man tar inte ens diskussionen, som Reinfeldt ju inbjöd till, att avväga hur många nya jobb som kan offras för att inte gynna de rika.

Vi kan alltså se en regering som i varje fall formellt ställt sig på den socialistiska rörelsens värdegrund men som anser sig ha andra tekniska lösningar på de problem som måste lösas i Sverige. Men eftersom stora delar av opinionen inte ser detta accepterande av de socialistiska värderingarna som riktigt trovärdigt, finns det ett stort utrymme för oppositionen att visa upp bilden av en regeringspolitik som "egentligen" går emot dessa värderingar. Och eftersom en rad pragmatiska åtgärder både gynnar borgerliga grupper och innehåller hårdare regler och incitament som kortsiktigt missgynnar "svaga grupper" blir denna kritik bestickande trovärdig.

Eftersom regeringen inte heller underbyggt sin pragmatiska politik med resonemang som var och en kan se är sammanhängande och välgrundade kommer trovärdigheten för den förda politiken att bli lidande. Det är uppenbart inte så att den moderna trenden, att lita på auktoriteter som inte får ifrågasättas, har kunnat användas av alliansregeringen. Att slå folk i huvudet med att "vetenskapliga undersökningar visar" att försämrad a-kassa leder till fler jobb hjälper inte när folk anser att de kan tänka själva. Och då ser de enbart en ekonomisk försämring när man är arbetslös vilket uppenbart inte ökar antalet jobb som finns att söka.

Är det så enkelt att konstatera att regeringen och experterna har fel? Man kunde tro det när företrädarna för denna uppfattning inte bryr sig om att försöka förklara vad de menar. Men det är snarare så att det är bristande engagemang och arrogans som ligger bakom detta än att resultaten har gripits ur luften. Vad som avses är troligtvis att i ett läge med god efterfrågan på arbetskraft kommer en generös a-kassa att leda till att många söker det "idealiska" jobbet under längre tid än om tvingande ekonomiska skäl medförde att man snabbare tog nästan "första bästa" jobb.

Jag tror dock att svårigheterna för regeringen i opinionsundersökningarna ändå sammanhänger med det ynkliga övergivandet av den borgerliga värderingsgrunden och kapitulationen inför den socialistiska ideologin - observera att detta inte skall förväxlas med den den marxistiska värderingsgrunden. Alla politiska partier tycks nu företräda en sorts vag socialism. Och då får de som företräder originalet ett försteg. Mona Sahlin kan exempelvis hävda att hon vill "återställa rättvisan" som den mest naturliga sak i världen. Men med rättvisa menar hon utjämning och omfördelning till nackdel för traditionella borgerliga grupper.

Socialdemokraterna ville sålunda i sin nyligen framlagda budgetmotion (pdf) öka omfördelningen genom skattehöjningar för höginkomsttagarna. Så här skriver man:

"Vi socialdemokrater vill förändra skatterna så att de blir mer rättvisa och skattesystemet mer välfungerande. De övergripande utgångspunkterna för förändringen är att skatternaska:

· trygga finansieringen av den gemensamma välfärden
· främja sysselsättning och tillväxt
· vara omfördelande
· vara tydligt och enkelt utformade

En möjlig skatteförändring för att skärpa omfördelningen i skattesystemet vore att införa en statlig inkomstskatt på 2 procentenheter, på inkomster överstigande 60 000 kronor i månaden. Det ger ungefär 900 miljoner kronor i ökade intäkter. Det är lika mycket som det kostar att sänka avgifterna i a-kassan till alla kommunalarbetare. I avvaktan på en samlad översyn av skattesystemet föreslår vi i denna budgetmotion följande förslag för ett rättvisare skattesystem."

Därefter följer i allmänna ordalag några reformförslag som innebär minskat jobbavdrag, nej till avskaffad förmögenhetsskatt och kritik mot omläggningen av fastighetsskatten.

Mot detta kan regeringen inte invända att förmögenhetsskatten i sig är orättvis eftersom den drar in hela den genomsnittliga reala avkastningen vid 2 procents inflation. Det skulle enligt Reinfeldt tydligen vara acceptabelt om det inte vore så att kapitalet flydde utomlands och därmed fick jobbförstörande effekter.

Vidare kan regeringen inte invända att medborgarna borde ha rätt att behålla en större del av sin inkomst. Det är en borgerlig princip som regeringen inte biträder. Löntagarnas skattesänkning motiveras istället med att den skapar flera jobb vilket socialdemokraterna lätt kan ifrågasätta.

Omläggningen av fastighetsskatten i sin slutliga form är ännu svårare att försvara eftersom den nu även på lång sikt gynnar dem som har höga inkomster och en dyr fastighet. De tidigare fördelningspolitiska ambitionerna kan inte längre upprätthållas och det finns inget annat än att kristdemokraterna pressade regeringen att lova "avskaffa" fastighetsskatten att falla tillbaka på.

Det paradoxala är att den postmarxistiska socialsitiska värderingsgrunden kunnat segra utan att den egentligen debatterats eller utsatts för en kritisk granskning. Med vilken rätt kan Mona Sahlin och Lars Ohly sätta sig som moraliska domare över regeringens politik? De måste ha en mycket stark filosofisk grund att stå på när de så självsäkert uttolkar vad som "är rättvist". Vi har all anledning att närmare granska vilka moraliska grunder de har för att kräva omfördelning och utjämning.

Andra bloggar om: regeringen, partiledardebatten, Mona Sahlin, Lars Ohly, fördelningspolitik, omfördelning, utjämning, filosofi, politik, jämlikhet på intressant.se

Ljuger ärkebiskopen om klimatpolitiken?

Wejryd, Axelsson m fl påstår att regeringen inte har något svenskt klimatmål. Men det finns flera indikatorer på att regeringen vill minska växthusgaserna med 20 procent eller rentav 30 procent till 2020. Att ge sken av att regeringen driver en senfärdig och misslyckad klimatpolitik när den blir alltmer ambitiös är osannfärdigt. Hur kan ärkebiskopen delta i ett så smutsigt spel?

I Dagens Nyheter uppträder ärkebiskopen Anders Wejryd tillsammans med Svante Axelsson på Naturskyddsföreningen och Aleksander Gabelic FN-förbundet samt Ulf Bengtsson (ordf i "Sveriges Ingenjörer") som undertecknare av en artikel på DN-Debatt. Den har rubriken "Ansvarslös senfärdighet i klimatfrågan, Reinfeldt" (DN:s citationstecken). Den tydliga meningen med artikeln är att regeringen saknar mål för klimatpolitiken och att de försök som ändå gjorts går ut på att försena ambitiösa åtaganden som nu skulle kunna bli besvärliga för medborgarna.

Otack är världens lön! Vad hjälper det att höja förra regeringens mål från 25 till 30 procent? Att försöka tillfredsställa miljövänstern med mer framskjutna klimatpolitiska målsättningar kommer aldrig att lyckas för regeringen. Miljövänstern som Naturskyddsföreningen och Greenpeace lever på att gnälla och vara missnöjda. Skulle de någon gång bli nöjda upphör ju deras existensberättigande och de anställda mister sina jobb. Men kan vi stillatigande acceptera att de ljuger för att kunna gnälla?

Denna fråga kommer i särskilt fokus genom att ärkebiskopen den här gången deltar som den mest framträdande personen som är missnöjd med regeringens klimatpolitik. Skall vi vara formella är frågan först huruvida påståendet "Alliansregeringen saknar fortfarande ett svenskt klimatmål" är sant. Ett formellt svar får vi av texten på regeringens hemsida där det står: "Utsläppen av växthusgaser ska minskas med 20 % till år 2020 - vid en internationell överenskommelse åtar sig EU att höja målet till 30 %." Detta var en följd av EU-toppmötet 8-9 mars 2007. Att regeringen ställer sig bakom detta för Sverige framgår av statsminister Fredrik Reinfeldts och miljöminister Andreas Carlgrens DN-Debattartikel den 18 december 2006 med rubriken: "Utsläppen av växthusgaser ska minska med 30 procent". Detta mål upprepades av Carlgren i Almedalen 2007 (bloggartikel) efter att han presenterat det i SvD den 29/5.

Det är tydligt att regeringen har ett svenskt klimatmål på en minskning med inte bara 20 utan 30 procent för perioden 1990-2020. Om ärkebiskopen nu vill angripa regeringens senfärdighet måste han först visa att alla dessa instanser som visar att regeringen har ett klimatmål i själva verket inte är det utan i verkligheten dimridåer eller något annat som inte alls binder regeringens målsättningar. Anders Wejryd måste komma med en motinstans som visar att han inte är ute i ogjort väder - annars måste vi tro att han ljuger.

Vi kan naturligtvis tro att ärkebiskopen har blivit vilseförd av sina meddebattörer. Han är ju själv ingen expert på klimatpolitik. Men skulle ärkebiskopen verkligen vara så slarvig? Han har ju rimligtvis tillgång till kvalificerade medarbetare som kan kolla upp huruvida regeringen inte har något klimatmål. Annars måste han komma med en kraftfull dementi.

Yttrligare ett lögnaktigt påstående framförs i debattartikeln. Wejryd och hans medförfattare menar att Reinfeldts påstående, att en satsad krona i andra länder ger bättre resultat i utsläppsminskningar än i Sverige, "är långsiktigt osäkert". Det är förvånande eftersom alla som är insatta i debatten vet att det är så (utom bloggaren Magnus Andersson som kanske inte är tillräckligt initierad trots sin gröna framtoning). Författarna nämner att motsvarande 40 procent av Sveriges utsläpp skulle kunna elimineras genom åtgärder i utvecklingsländerna till en kostnad av futtiga 3 mdr kr.

Wejryd m fl föreslår att Sverige lägger till denna utsläppsminskning i biståndsbudgeten. Borde det inte fortsätta och förorda att ytterligare satsningar görs utomlands så att ännu större globala utsläppsminskningar kan uppnås? Att slösa bort pengarna på ofta orimligt dyra utsläppsminskningar (typ järnvägstunneln genom Hallandsåsen) borde fördömas som omoraliska och kontraproduktiva.

Någon skulle kanske ändå vilja ursäkta åtminstone Wejryd med att han kanske inte förstått det försåtliga upplägget av artikeln. Man talar om ett "svenskt klimatmål" men menar ett "mål för utsläppen från svenskt territorium" där svenska åtgärder för minskade utsläpp i andra länder enligt Kyoto-protolollet inte ingår. "Det var så vi menade även om vi uttryckte oss klumpigt" kommer man kanske att urskulda sig.

Det är i så fall ett smutsigt spel Wejryd involverats i. Då skulle den stort upplagda anklagelsen fått tonas ned. Frågan är om artikeln ens varit intressant för publicering i DN. Men för de flesta är detta en strid om påvens skägg. De uppfattar bara att ärkebiskopen m fl attackerar Reinfeldt för att han är senfärdig och ansvarslös eftersom han inte ens har formulerat ett svenskt klimatmål.

Vi får väl se vad resultatet blir av Wejryds anklagelser. Sannolikt kommer någon företrädare för regeringen bara att hänvisa till att det kommer en klimatproposition nästa höst. Det är på sådan passivitet man förlorar valet 2010.

Andra bloggar om: ärkebiskopen, Wejryd, Reinfeldt, Carlgren, regeringen, klimatpolitik, miljö, växthuseffekten, politik, samhälle på intressant.se

Fredspriset till arrogans och tveksam klimatpropaganda

Hur kan norska stortinget ge Nobels fredspris till den arroganta institutionen IPCC som vägrar att förklara varför den sedan flera hundra år pågående uppvärmningen inte längre är naturlig? Och hur kan Al Gore vara värdig denna utmärkelse när han bara gör propaganda av en forskning som enbart påstås ha bevisat växthusteorin? Dags för nedläggning?

Den norska stortingskommittén har utldelat Nobels fredspris till IPCC och Al Gore, som får dela det i lika delar (DN, Ekot, SvD). Motiveringen är att de både samlat och spridit kunskap om klimatförändringarna och visat hur de kan motverkas.

Men hur har dessa två bidragit till freden? Är det inte som om Michael Moore skulle få fredspriset för filmen "Sicko"? Att föra fram budskapet om socialiserad sjukvård är i princip lika tvivelaktigt som att föra fram budskapet att vi måste ta på oss tunga regleringar för att få ner utsläppen av växthusgaser. Det är ju detta Al Gore gör i filmen "En obekväm sanning".

Kanske har Moore mer till och med på fötterna eftersom socialiserad sjukvård ändå levererar en form av sjukvård även om den blir dyr och stelbent. Minskade utsläpp av växthusgaser riskerar däremot att inte bidra till just någon minskning alls av jordens medeltemperatur eftersom teorin som Al Gore för fram inte verkar ha bevisats tillräckligt enligt vad han själv för fram. Att IPCC skulle ha visat att jordens uppvärmning beror på utsläpp av växthusgaser har vi bara experternas ord på.

Var och en som går in på IPCC:s webbsajt kan konstatera att dessa experter inte visar upp någon förklaring till varför växthusgaserna skulle leda till en uppvärmning. De visar all möjlig annan information men just denna för oss fredssträvare centrala punkt förutsätts vara bevisad. "Vi som står bakom IPCC är experter som vet att det är så", tycks man vilja säga. Sådan auktoritär arrogans vill alltså norska nobelkommittén belöna. Läs den mest aktuella sammanfattningen från IPCC och begrunda vad den säger och inte säger (pdf).

Man kan ha olika uppfattningar om lödigheten i de forskningsresultat som ligger bakom den dominerande klimatpolitiska opinionen i världen. Men det är inte ett vetenskapligt resultat som skall belönas med Nobels fredspris. Det är presentationen av detta på ett pedagogiskt och för alla begripligt sätt som sedan genom sin eminens skall bidra till fredlig utveckling, som förtjänar priset. Och detta borde även anhängarna av den konventionella uppfattningen kunna medge att IPCC inte levt upp till.

Det första som IPCC borde förklara är varför den naturliga uppvärmningen som pågått sedan 1600-talet inte längre är naturlig utan orsakad av koldioxidutsläpp mm. Denna problemställning framgår av nedanstående diagram över uppvärmningen som hämtats från en bok skriven av anhängare till den konventionella uppfattningen:


En mer detaljerad analys av frågan finns i min bloggartikel "Temperaturökningen - till största delen naturlig? från i mars i år. För att få Nobels fredspris borde både IPCC och Al Gore rimligtvis kunna förklara varför inte praktiskt taget hela uppvärmningen är ett naturligt fenomen eftersom den började långt tidigare än de ökade koldioxidutsläppen. Men det gör de inte. Därför förtjänar de inte Nobels fredspris.

Kanske är det dags att lägga ned fredspriset som Henrik Alexandersson föreslår?

Andra bloggar om: Al Gore, ipcc, växthuseffekten, klimatförändring, fredspriset, klimatpolitik, samhälle, politik, miljö på intressant.se

Felräkning gjorde Alan the Red till rikast i världen?

Det är inte Bill Gates eller Roman Abramovitj som varit rikast i världen. Det hävdar Philip Beresford, ansvarig för Sunday Times årliga "rikemanslista". Istället är den under alla tider rikaste den invandrade fransmannen Alain med det röda håret, död 1093. Han kom att kallas Alan the Red och belönades rikligt av sin äldre släkting Vilhelm Erövraren som intog England efter 1066.

Men beräkningen av Allans förmögenhet ser ut att halta betänkligt. Dagens Nyheter redovisar idag (11/10) okritiskt hur beräkningen gjorts. Allan den röde fick mark och andra tillgångar till ett värde av 11 000 pund. Omräknat till moderna förhållanden motsvarar detta 81 miljarder pund. Det är en ökning med en faktor 7 364. För beräkningens trovärdighet hänvisas till historieprofessorn William Rubinstein och en kommande bok.

Jag tycker att Henrik Samuelsson på TT kunde ha tagit reda på något mera än detta auktoritetsargument som bevis för att listan i DN skulle vara trovärdig. Var och en i Sverige kan ju se att det är något som inte stämmer i beräkningen eftersom 81 mdr£ sägs motsvara nästan 1 100 miljarder kronor (korrekt). Det är nästan halva Sveriges BNP och betyder att ett pund på 1000-talet skulle motsvara 100 miljoner kronor idag.

Ingen gick rimligtvis omkring med 100-miljonersmynt i penningpungen på 1000-talet. Något är uppenbarligen fel i beräkningen. Allan den röde kan förvisso ha varit omåttligt rik ändå. Men 11 000 pund då kan inte räknas om till 1,1 biljoner kronor idag. Om det inte är fel på antalet nollor måste beräkningen bygga på någon ganska skruvad metod som dessvärre ger upphov till att pundet på 1000-talet var värt 100 mkr.

Andra bloggar om: ekonomi, samhälle, rikedom, Bill Gates på intressant.se

SvD: Är 158 000 arbetslösa på tok för mycket?

Snart är det arbetskraftsbristen som vi talar om, skriver SvD 10/10 som en kommentar till Ams statistik över den låga arbetslösheten. Samtidigt är man missnöjd med att det alltjämt är 158 000 personer arbetslösa trots en minskning med 39 000 på ett år. Har SvD aldrig hört talas om inflationshotet, överhettning och räntehöjningar?

Arbetslösheten är enligt Ams sätt att mäta 3,3 procent. Enligt det gamla sättet att mäta, som var gällande i valrörelsen, kommer arbetslösheten att underskrida 4 procent, vilket var Göran Perssons mål före valet. Denna nivå råkar också vara den av Konjunkturinstitutet beräknade "jämviktsarbetslösheten" - dvs den lägsta nivå som arbetslösheten kan ligga på utan att inflationen skall accellerera. Att denna nivå på 158 000 personer skulle vara "på tok för många" betyder att det skulle vara bättre med färre arbetslösa även om det betyder högre inflation.

I verkligheten kan detta leda till överhettning som med oundviklig nödvändighet övergår till depression. Redan nu minskar de lediga jobben inom industrin och byggandet. Det beror på rekryteringsproblem enligt Ams, skriver SvD. Men vad blir slutsatsen? Jo, att regeringens jobbpolitik fungerar utmärkt. Olyckskorparna har fått fel. - Tvärtom, skulle jag hellre säga. För vad händer när industriföretagen slutar anställa för att det inte finns folk att få? Man drar ner på investeringarna eftersom det inte finns någon anledning att bygga upp nya anläggningar som inte kan bemannas.

När investeringarna sjunker blir det arbetslöshet på grund av otillräcklig efterfrågan. Då ökar a-kassebetalningarna och skatteintäkterna sjunker. Med en kameral syn på statens budgetsaldo hos regeringen måste skatterna höjas, vilket minskar efterfrågan ännu mera. Ekonomin råkar in i en ond cirkel som kan sluta i depression. Så gick det i skiftet mellan 1980 och 1990-talet fastän då hade arbetslösheten hunnit bli ännu lägre än idag, precis som SvD önskar sig. En annan skillnad är att idag är utrikeshandelns andel större, vilket späder ut effekterna. Dessutom går exporten fortfarande mycket bättre än den stagnation som inträffade för 17 år sedan. Men dollarn kan rasa ytterligare så att vår export får svårigheter både på kostnadssidan och genom minskad efterfrågan via USA.

Det är därför viktigare än någonsin att öka arbetsutbudet på riktigt. Sjukskrivningarnja måste ned så att förtidspensioneringarna också kan minska. Att stimulera de arbetslösa att ta de nya jobb som dyker upp är knappast någon verkningsfull metod om det inte är så att folk i stor utsträckning vill gå arbetslösa även under brinnande högkonjunktur. Är det troligt? Dessvärre pekar prognoserna inte heller på att arbetsutbudet ökar nämnvärt pga minskad ohälsa. Alla konventionella åtgärder riskerar att komma försent. Det kanske bara är ökad arbetskraftsinvandring som är lösningen? Långtidsarbetslösheten har ju ökat något och den särskilda satsningen på arbetslösa 50+ visade att det inte blev några fler som fick jobb trots de kostsamma specialåtgärderna.

Andra bloggar om: nya jobb, SvD, arbetslöshet, överhettning, depression, politik, ekonomi, stabiliseringspolitik på intressant.se