Vi i Sverige behöver inte cykla till jobbet för att minska koldioxidutsläppen. Vad vi gör har ingen betydelse för världens klimat. Våra utsläpp är bara 0,14 procent och de har minskat med 24 procent sedan 1990. Om vi korrigerar utsläppen för utrikeshandeln blir de ännu mindre.
Sverige har minskat sina utsläpp av växthusgaser kraftigt. Räknat som koldioxidekvivalenter (inkl metan, lustgas etc) är minskningen sedan 1990 24,3 procent till 2014. Utsläppen var 71,9 Mt (milj ton) 1990 och 54,4 Mt 2014, se nedanstående
diagram:
 |
| Sveriges utsläpp av växthusgaser minskade med 24 procent 1990-14 |
Trots denna minskning på 24 procent vill politikerna att minskningen ska bli 40 procent till år 2020. Det kan förefalla som om det skulle kräva mycket svåra omställningar i Sverige. Men utsläppen från Sverige som geografiskt område ska bli 30 procent och resten av minskningen ska åstadkommas genom "investeringar i andra EU-länder eller flexibla mekanismer som mekanismen för ren utveckling (CDM)" Källa: NVV
Minskningen av utsläppen i Sverige ska åstadkommas genom övergång till biobränslen för uppvärmning och elproduktion, vindkraft och solceller samt jordvärmepumpar för uppvärmning. Dessutom kommer övergången till mer bränslesnåla bilar att bidra. De högre bensin- och dieselskatternas effekt på bilåkandet är däremot begränsade på grund av låg efterfrågeelasticitet.
Om vi drar ut trenden i diagrammet för den svenska nationella minskningen från de senaste tio åren, med en reduktion på 21,8 procent, kommer minskningen till 2020 att bli 13,1 procent ytterligare. Utsläppen 2020 kommer då att bli 24,3+13,1=37,4 procent mindre än 1990. Genom statens åtgärder utomlands med hjälp av svenska skattepengar kommer Sveriges åtaganden att med råge uppfyllas. Det finns ingen anledning för svenska privatpersoner att ta på sig betungande restriktioner för tt få ner utsläppen ytterligare - som t ex att cykla till jobbet eller sluta äta kött och ris eller ge vatten istället för mjölk till barnen.
Nu när klimatmötet i Paris pågår bör vi komma ihåg att alla åtgärder som Sverige gör för att minska utsläppen i själva verket är betydelselösa i ett globalt perspektiv. Sverige släpper ut 45 Mt CO2 per år medan de globala utsläppen är 32 300 Mt eller 32 Gt. Det blir 0,14 procent av hela världens utsläpp som Sverige svarar för. Moraliskt räcker det att göra lika mycket som andra liknande länder.
Att försöka forcera fram en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 för dyra pengar är inte motiverat. De anläggningar för nya biodrivmedel som nu är igång på ett försöksstadium i Luleå och Göteborg har drabbats av stora ekonomiska problem och trassel med EU:s regelverk. Produktionen fungerar inte som den ska (tekniska problem) och den har blivit en "ekonomisk mardröm" (Gbg). Satsade skattepengar har gått förlorade.
En invändning, som går ut på att Sverige ändå skulle vara en "klimatbov", är att Sverige ökat importen av konsumtionsvaror från länder med stora utsläpp och kunnat minska produktionen i Sverige. Genom att t ex Kina får möjlighet att öka sin produktion som sker med kolkraft ser det ut som att Sverige minskat sina utsläpp. Enligt Naturvårdsverkets statistik är detta fortfarande sant eftersom svensk konsumtion de senaste tio åren släppt ut 4,8 procent mindre växthusgaser när utsläppen i andra länder räknas in.
Om vi har fri handel är det dessutom Kinas ansvar att minska sina utsläpp - inte Sveriges. Men teoretiskt skulle Sverige kunna införa importrestriktioner för t ex export från Kina och självt producera de varor som Kina skulle gå miste om i sin export. Sveriges mer koldioxideffektiva, men mer kostsamma, produktion skulle då ge ett mindre utsläpp på bekostnad av både Kinas och Sveriges välstånd. Indirekt är det detta den kinesiske klimatförhandlaren Li Gao förordar fastän han inte förstår det.
Till sist borde vi räkna med Sveriges mera koldioxideffektiva produktion för hela utrikeshandeln. Vi borde beakta att Sveriges exportprodukter görs med mindre CO2-utsläpp än andra länders. En metod för detta presenterades översiktligt på
DN debatt 2013. Den kallas Nega-metoden. Resultatet av denna är enligt författarna Kander och Jiborn att varken den konventionella produktionsmetoden, som indikerar drygt fem ton per capita, eller konsumtionsmetoden med nio ton är rättvisande. Istället är utsläppen med Nega egentligen bara fyra ton per capita.
Författarna understryker att svensk export är koldioxidsnål. "Svensk järn- och
stålexport sparar in mest växthusgaser
jämfört med om importländerna själva hade producerat dessa varor.
Därefter kommer papper och pappersmassa följt av kemisk industri. Men
alla produktgrupper i den svenska exporten drar sitt strå till stacken."
Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, koldioxidutsläpp, klimatmötet, COP21, klimat, biodrivmedel, miljö, klimatpolitik på intressant.se Etiketter: växthuseffekten
