Ska vi minska utsläppen och avveckla kärnkraften samtidigt?

I en debatt mellan Maria Wetterstrand och Göran Hägglund ville MP både avveckla kärnkraften och minska utsläppen av växthusgaser. KD ville bygga ny kärnkraft som kan ersätta den gamla. Hägglund trodde inte att alternativa energikällor och energieffektivisering skulle kunna byggas ut tillräckligt på 15 år.

Debatten gick i Studio ett idag 30/1, men något textreferat finns inte på webbsajten. Anledningen var Göran Hägglunds debattartikel om ersättning med nya kärnkraftsreaktorer iDN idag. Den stora bristen i en sådan debatt är att man inte får förutsättningarna klarlagda. Ville verkligen Maria Wetterstrand och MP både avveckla kärnkraftens nästan 70 TWh elkraft till 2020 samtidigt som de enligt kongressbeslut skall minska växthusgaserna med 80 procent? Eller kanske de bara vill minska med 40 procent inom Sverige enligt det rödgröna alternativet i Energikommissionen?

Allting har hittills indikerat att det blir mycket svårt. Regeringen har stannat vid 30 procent inom Sverige. Båda alternativen har förutsatt att kärnkraften finns kvar. Rimligtvis har Hägglund rätt i att utbyggnaden av alternativen i form av vindkraft och bioenergi inte i verkligheten kan gå så fort som optimistiska branchföreträdare antyder. Ett dystert exempel på hur fel man kan ha är företrädarna för Linje 3:s beräkningar av teknikutvecklingen efter 1980.

Nu hänvisar både Hägglund och Wetterstrand litet diffust till en utredning från i höstas som pekade på att energieffektiviseringar kan ge en energibesparing på 50 TWh (nästan hälften i bostads- och fastighetssektorn). Men Hägglund var ändå inte riktigt med på noterna. Det gäller enligt min mening att vara försiktig. Först måste man veta hur stor den realistiska potentialen är. Därefter måste man veta hur mycket elanvändningen kan minska - det räcker inte med all energianvändning. Wetterstrand hade inget konkret att komma med.

Ingen hänvisade till rapporten från IVA (pdf) som kom tidigare i veckan. Där ges förslag till hur Sverige till 2043 skall få ner nettoutsläppen till noll - brutto finns en sänka i skogen. Till 2030 anser IVA att det är möjligt att minska de fossila växthusgasutsläppen med 62 procent. Det förutsätter en övergång till minst en miljon elbilar. Realismen kan diskuteras.

En rapport från universitetet i East Anglia (pdf) som just publicerats innehåller en genomgång av potentialen för geoingenjörsmässiga åtgärder. Den visar att varken gödsling av haven (för planktontillväxt), skjuta upp reflekterande partiklar eller att måla städernas hustak vita har någon stor potential. Däremot har partiell biobränsleförbränning med efterförljande nedplöjning av träkol i marken betydande fördelar. Störst potential har avskiljning och lagring av koldioxid vid förbränning.

Andra bloggar om: växthuseffekten, kärnkraft, miljö, klimathotet, elförsörjning, el, klimatpolitik, global uppvärmning, Miljöpartiet, politik på intressant.se

Vilsenheten är stor även bland USA:s ekonomer

Politikerna i USA är oense om behovet av stimulans. Ekonomerna vill stimulera men är oense om hur. Obamas paket riskerar att förtas av delstaternas underskott. De automatiska stabilisatorerna existerar inte. Prognoserna revideras ner. Kan man förutse att Kinas handelsöverskott försvinner? Obama måste kanske bedriva svångremspolitik istället?

Kommer ni ihåg debaclet i Kongressen kring det finansiella räddningspaketet vid månadsskiftet september/oktober 2008? Då röstade först en majoritet ner Busch-regeringens paket om 700 mdr dollar. Majoriteten formades av både republikaner och demokrater - dock var andelen republikaner större. Nu lägger Barack Obama fram ett nytt paket om 825 mdr ovanpå det gamla. Omröstningen i representanthuset väntas ha utfallit så att demokraterna stöder sin president mot republikanernas nej-röster. Avvikarna lär vara få.

Man kunde tycka att det i en sådan ödesstund som ekonomin nu befinner sig i skulle finnas en större enighet om vad som borde göras. Men politikernas vilsenhet tycks vara en avspegling av ekonomernas. Dessas splittrade syn beskrivs av professor Lars Jonung i DN idag 29/1 i en kolumnartikel. Den amerikanska ekonomorganisationen American Economic Society har haft ett tredagarsmöte i San Francisco där 10 000 ekonomer diskuterat bl a den ekonomiska krisen.

En samsyn finns om krisens orsaker, anser Jonung. Dessa är en alltför expansiv penning- och finanspolitik kombinerad med otillräcklig finansiell reglering och en kultur av överdrivet risktagande och kortsiktighet inom finanssektorn. Mindre kriser bemöttes med expansiv politik. Detta ledde till en bubbla. Alan Greenspan misslyckades. Nu måste krisen mötas med en snabb finanspolitisk expansion trots att man tidigare varit skeptisk till finanspolitikens potential. Men därefter finns ingen samstämmighet:

"Professorerna var helt oeniga om vad slags stimulanser som var lämpliga. Ska investeringar eller konsumtion stimuleras, den privata eller offentliga sektorn? Ska Pentagon få fler kanoner eller barnen klimatvänligare skolor? Hur mycket och när?"

Men oenigheten fanns också kring det lämpliga med finanspolitiska stimulanser i en kris som ansågs vara finansiell. Det är banksystemets långivning som måste repareras. Därefter blir det möjligt att stoppa nedgången. Detta kostar enligt Jonung många gånger mer än de hittills diskuterade åtgärdspaketen. Därför är en möjlighet att bilda en "bad bank" som tar över de dåliga lånen som i Sverige på 90-talet. Enligt DI idag kommer chefen för FIDC (insättningsgarantimyndigheten) Sheila Bair att få ansvaret för en sådan. Bankaktierna steg efter detta besked.

Jonung är själv något skeptisk till möjligheten att begära pengar av skattebetalarna för att rädda "samma banker som precis fört USA in i dagens finansiella sammanbrott". Men han visar ingen skepsis till att Obama förmår begära 825 mdr dollar för en renodlad finanspolitisk stimulans. Dessutom visar de amerikanska delstaternas ekononomier sådana problem att talet om "automatiska stabilisatorer" verkar vara rent nonsens. Precis som de svenska kommunerna får delstaterna inte ha några underskott. DI skriver idag att staternas egna prognoser för det budgetår som börjar 1 juli landar på ett underskott på drygt 80 mdr dollar.

Men tankesmedjan CBPP (Center on Budget and Policy Priorities) anser att siffran istället blir så hög som 145 mdr dollar. Någon egentlig förbättring räknar man inte med de följande två åren utan det sammanlagda underskottet blir 416 mdr för tre år. Om delstaterna hanterar detta med nedskärningar kommer det att förta halva effekten av Obamas stimulanspaket. Enligt CBPP kommer 90 procent av delstaterna att gå back. Frånvaron av automatiska stabilisatorer, som många ekonomer ytterst förlitat sig på, kommer nu att göra krisen värre om Obama inte kan förse delstaterna med krediter eller andra medel för att hålla verksamheten uppe. Detta blir sannolikt omöjligt eftersom åtgärderna kommer så sent att omfattningen blir så gigantisk att den allmänna opinionen säger nej. Motargumentet är att Obamas paket blir så lyckosamt att delstaternas underskottsprognoser kommer på skam.

Eftersom alla stimulansåtgärder hittills kommit för sent kanske man också kan räkna med att Obamas plan blir senfärdig. Då inträder en motverkande effekt av annat slag: misstroendet mot ett jätteunderskott som inte verkar att ha någon påtaglig effekt. Det gör ännu fler aktörer missmodiga: de ökar sparandet om de är konsumenter och de stoppar investeringarna om de är företagare. Krisen förvärras. Här i Sverige kom Konjunkturinstitutet idag med en nedrevidering av sin konjunkturprognos från 19 december: BNP skall inte minska med 0,9 procent 2009 utan med ca 1,5 procent. Likaså rapporterade IMF igår att världens BNP inte skall öka med 2,2 procent utan bara med 0,5 procent och minska med 2 procent för världens "avancerade länder", däribland USA med -1,6 och EU med -1,8 (euroländerna -2,0) procent.

Detta borde vara prognoser som beaktar Obamas stimulanpaket och kanske också Kinas som sägs uppgå till 15 procent av BNP på två år. Men sådant skriver journalisterna inte något om. Så vad skall allmänheten tro? Prognoser kanske är värdelösa eftersom de enbart kan ta in beaktandet av fundamentala ekonomiska processer som kan beräknas med god sannolikhet.

Men vem skulle ha kunnat göra en psykologisk prognos om att Hank Paulson skulle låta Lehman Brothers gå i konkurs och att finanssektorns interna förtroende därefter skulle kollapsa? Kanske vi skall göra motsvarande prognos för Kina? Regeringen gör något felsteg som leder till uppror och oroligheter. Trupper sätts in som skjuter ett antal demonstranter och landet lamslås. Exporten sjunker, handelsöverskottet smälter ihop och USA får gå ut på den internationella lånemarknaden med "mössan i hand". Obama beslutar sig för att "svälta sig ur krisen" och världshandeln krymper ännu mera.

Andra bloggar om: finanskrisen, stabiliseringspolitik, finanspolitik, ekonomiska krisen, stimulanspolitik, underskott, Kina, konjunkturer, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Progressiviteten skärps av både S och borgerliga

Med proportionell skatt skulle skatten för den som tjänar 45 000 kr/m vara 125 procent större än för den med 20 000 kr. Men 1999 togs det ut 165 procent mera skatt. På tio år steg meruttaget till 225 procent - mest under socialdemokraternas sju år. Men Alliansen fortsatte.

I tidskriften Fokus 4/09 beskrivs inkomstskatternas utveckling för tre inkomstnivåer de senaste tio åren. Man har jämfört hur socialdemokraterna sänkte skatterna 1999-2006 med hur de borgerliga sänkte 2006-2009. Grunddata har tagits fram av Institutet för privatekonomi vid Swedbank. Den föreskrivna skattejusteringen med hänsyn till inflationen plus 2 procent har inte räknats som skattesänkning. Faktisk kommunalskatt inkl kyrkoavgift för varje år har använts.

Huvudresultatet är att en tredjedel av skatten för förvärvsarbetande försvunnit för låg- och medelinkomsttagarna medan höginkomsttagarna fått mycket mindre skattesänkning.

Sålunda har inkomstskatten för en person som tjänar 20 000 kr/mån sjunkit med 31,6 procent (2 209 kr), för den med 26 000 kr/m med 27,5 procent (2 522 kr) och för den med 45 000 kr/m med 16,1 procent (2 984 kr). Skatten i procent av inkomsten har sjunkit för låginkomsttagarna från 35 procent enligt 99-års regler till 24 procent med dagens regler. För höginkomsttagaren är sänkningen från 41 procent till 35 procent.

Vi ser alltså att skatteförändringarna sammanlagt har medfört att skatteprogressiviteten har ökat. Jag utgår från den högsta och lägsta inkomstnivån. Med proportionell skatt skulle den som tjänar 45 000 betala 125 procent högre skatt än den som tjänar 20 000. År 1999 betalade man inte 125 procent mera utan 165 procent mera - en indikator för progressiviteten.

Först kan vi se att progressiviteten stigit från 165 procent år 1999 till 225 procent år 2009 (egentligen ett meruttag på 40 pe som steg till 140 pe).

Under perioden 1999-2006 ökade uttaget (för 20' till 45') från 176 procents höjning om 1999 års regler gällt till 208 procents med reglerna 2006.

Progressiviteten ökade även med den borgerliga regeringen men i lägre takt. Perioden 2006-2009 ökade skatteuttagets höjning från 207 procent till nämnda 225 procent.

Av de 60 procentenheters ökning av meruttagets höjning för den som tjänar 45 000 jämfört med 20 000 som skedde på tio år svarade socialdemokraterna för omkring 60 procent. (Jämförelsen försvåras något genom att delresultaten inte är riktigt konsistenta i Swedbanks siffror.) Men det som socialdemokraterna åstadkom på sju år uppnådde de borgerliga till två tredjedelar på bara tre år. Det är därför inte så lätt att avgöra vilken typ av regering som är mest ivrig i att öka progressiviteten i skattesystemet.

Ökad progressivitet innebär större omfördelning mellan arbetande rika och fattiga. Även för den som anser att politikerna har rätt att förverkliga sina egalitära värderingar med tvång har anledning att vara skeptisk. Det är inte i första hand skillnaderna i inkomst mellan olika arbetande personer som borde vara viktiga att utjämna. Istället är det social utslagning som är den viktigaste orsaken till problematiska inkomstskillnader. Ökad skatteprogressivitet riskerar istället att leda till snedvridningar av viljan att använda de välståndsbildande krafter som den arbetande befolkningen besitter.

Dessutom kommer alltid en andel av låginkomsttagarna (och även en del av övriga) att ha svårt att klara sig på sin lön. Även om skatterna fortsatte att sänkas för denna grupp skulle det finnas en grupp inom denna som ändå ansåg att de behövde ytterligare sänkningar. Det finns därför ingen grund för att göra skattesänkningar för att "lönen inte räcker till". Alla som kan borde göra rätt för sig. Vissa inkomsttagare skall inte behöva försörja andra som har arbete. Den fördelningspolitiska debatten borde skärpas.

Andra bloggar om: utjämning, jämlikhet, rättvisa, progressivitet, skatter, skattepolitik, fattiga, rika, regeringen, politik på intressant.se

Roosevelts New Deal förlängde depressionen

Obama sägs vilja upprepa Roosevelts "finanspolitiska expansion" på 30-talet. Men den innebar att underskottet ökades med bara 0,5 procentenheter 1933. Senare höjde Roosevelt skatterna så att budgeten nästan kom i balans. Tyvärr sjönk BNP och arbetslösheten steg.

Det sägs att USA:s president Franklin D Roosevelt (1882-1945) med sitt program New Deal övervann The Great Depression efter börskrachen 1929. Så presenterades hans ekonomiska program i radions "Godmorgon världen" 25/1 när jämförelser gjordes med Barack Obamas program. Nationalekonomen Klas Eklund var dock skeptiskt till hur framgångsrikt New Deal kunde beskrivas - USA kom inte ur depressionen förrän krigsindustrin började gå på högvarv. Professor Erik Åsard betonade mera de politiska aspekterna men nämnde att programmet syftade till kollektiva mål som att folk skulle få arbete med keynesianska metoder.

Vi kan direkt se att vad New Deal än handlade om så var det inte en politik som minskade arbetslösheten i någon imponerande takt. Detta framgår av nedanstående diagram:

Källa: Darby, Michael: An Explanation of Unemployment 1934-1941, JPE 84 (1976)

Men justerad arbetslöshet menas att man reducerat den officiellt rapporterade med olika tillfällighetsjobb av mer eller mindre nödkaraktär. Med tanke på att USA:s BNP först 1937 översteg (realt) nivån 1929 är det anmärkningsvärt att arbetslösheten 1937 nästan är 1,5 gånger större än 1929. Vi finner alltså att BNP steg i samma takt som den sjönk men att arbetslösheten släpade långt efter. Däremot hade den justerade arbetslösheten börjat sjunka före Roosevelts tillträde i början av 1933.

Hur var det då med Roosevelts beramade underskott i den federala budgeten? Vi kan i tabellen nedan se att han ökade budgetunderskottet helt obetydligt 1933 - från 4,0 procent 1932 till 4,5 procent:

Budgetunderskott i USA i procent av BNP

1930 +0,6
1931 - 0,6
1932 -4,0
1933 -4,5
1934 -6,9
1935 -4,0
1936 -6,5
1937 -2,5
1938 -0,1
1939 -3,2
1940 -3,0
Källa: Vita huset (pdf, s 23)

Vid periodens slut var den federala skulden uppe i ca 40 procent av BNP där nivån också ligger idag. Någonting som liknar Obamas 14 procent i underskott ser vi inte i Roosevelts politik. Tvärtom ville han nog ha balans i budgeten men detta misslyckades han med. Närmast kom han 1938 vilket dock knappast kan ses som en framgång. Som ett resultat av Social Security Act 1935 steg skatterna i slutet av 1936 och år1937 minskade underskottet med 4 pe och med 2,4 pe 1938. Dessvärre sjönk BNP och arbetslösheten ökade nästan med 4 pe 1938. Därefter ökade underskotten något igen och blev 14 procent först 1942 när USA kom med i kriget.

Utifrån den interventionspolitik med direkt företagsfientliga inslag och med den löneökningspolitik som Roosevelt bedrev kan man bedöma att han förlängde depressionen. Men en del bedömare anser att frånvaron av finanspolitiska stimulanser också förlängde depressionen. De penningpolitiska lättnader som vidtogs medförde att finanspolitiken, trots att J M Keynes publicerat sin bok 1936, kom i skymundan. Frågan är om Roosevelt fick någon beskrivning av vad Keynes rekommenderade? Presidentens skattehöjningar gick i varje fall stick i stäv mot tanken på finanspolitisk expansion.

Nu efteråt kan man (bortsett från den skadliga interventionspolitiken) bedöma att enbart penningpolitisk stimulans på 1930-talet inte räckte. Bankutlåningen minskade 1929-1939 med 49 procent (löp priser). I procent av depositionerna gick minskningen från 92 procent till 47 procent dessa år. Roosevelt fick inte igång utlåningen. Det verkar vara detta Obama tar fasta på när han i ett läge med nollränta ändå tänker sig ett gigantiskt stimulanspaket som intressant nog motsvarar vad som hände vid krigsutbrottet 1941-42.

Andra bloggar om: finanskrisen, 30-talsdepressionen, Great Depression, kris, underskott, budgetunderskott, finanspolitik, penningpolitik, stabiliseringspolitik, Franklin Roosevelt, USA, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Bruna moln förvrider växthuseffekten?

Gigantiska moln av sot och stoft över Asien bidrar till uppvärmningen med hälften så mycket som koldioxidutsläppen. Eftersom man tidigare bedömt att dessa partiklar endast haft en liten effekt på temperaturen borde växthusteorin revideras.

Media kan idag rapportera om en svensk-indisk forskning som går ut på att utröna varifrån det gigantiska "bruna moln" som vintertid lägger sig över länder från nordöstra Afrika till sydvästra Japan egentligen kommer. Det visar sig att ursprunget till två tredjedelar härrör från småskalig förbränning av biomassa (t ex ved, halm och torkad kodynga). Resten kommer från bilar och kolkraftverk mm. En ny kol-14-metod har använts. Forskningen har letts av miljökemisten Örjan Gustafsson, professor vid SU och resultaten redovisas i dagens utgåva av Science.

Det intressanta med rapporteringen är också att man slår fast att det bruna molnet står för en genomsnittlig uppvärmning av jorden som motsvarar hälften av koldioxidutsläppen.

"Så mycket som en fjärdedel av den globala uppvärmningen som har uppmätts under 1900-talet kan bero på dessa så kallade bruna moln, eller lika mycket som hälften av det koldioxidutsläppen orsakat." (SvD)

Vad den sista fjärdedelen beror på anges inte. Men det rör sig sannolikt om koldioxid från avskogning och icke antropogen uppvärmning.

Nettoeffekten på temperaturen av förbränning av biomassa har hittills ansetts som svårbedömd och möjligen svagt positiv. Det innebär att växthusteorins förklaring av uppvärmningen med utsläpp av växthusgaser överdrivit dessas betydelse om de bruna molnen istället har en påtaglig betydelse. En betydande del av uppvärmningen skulle enligt dessa rön enligt min mening kunna elimineras på kort tid om partikelutsläppen kunde hejdas. Partiklarna försvinner på någon månad i så fall. En utbyggnad av vattenkraft, solkraft, biogas, etanolkök, partikelfilter i dieselbilar och på kolkraftverk i Indien, Kina och andra länder i regionen skulle snart sätta stopp för en stor del av partikelutsläppen från biomassaeldningen och från bilar och kraftverk. Redan en övergång till småskalig naturgas istället för ved skulle ge effekt. Dessutom skulle hälsan förbättras i regionen.

Om bruna-molnteorin för uppvärmningen är riktig kan rimligtvis billigare och mera snabbverkande åtgärder mot den globala uppvärmningen sättas in istället för de dyra och långsammare åtgärder som växthusteorin leder till. Dessutom försvinner smogen och luftvägssjukdomar, hjärtinfarkter och andra rökrelaterade sjukdomar i betydande omfattning. Och växthusgasernas genomslag på temperaturökningen i klimatmodellerna måste revideras ner.

Anmärkningsvärt i detta sammanhang är hur media rapporterar om de nya forskningsrönen. I DN idag 23/1 beskrivs de bruna molnen som ett fenomen begränsat till Indien och ingenting nämns om uppvärmningens betydelse för den globala temperaturen. Men där står åtminstone att bruna moln kan ha nästan lika stor uppvärmande effekt som koldioxid. I SvD är resultaten mer ingående beskrivna med en karta över Asien och molnets utbredning (även online). Även Aktuellt igår hade en mer intressant rapportering än DN liksom Vetenskapsradion idag.

Andra bloggar om: växthuseffekten, global uppvärmning, klimathotet, miljö, klimatpolitik, bruna moln, IPCC, koldioxid, politik på intressant.se

Obamas finanspolitiska jätteunderskott blir 14,5 procent

Debatten om finanspolitisk stimulans har hittills handlat om ett offentligt underskott på ett par tre procent av BNP. Men Obamas paket på 825 mdr dollar kommer tillsammans med det tidigare räddningspaketet och förra årets underskott att leda till ett underskott i storleksordeningen 14 procent! Detta är en stabiliseringspolitisk sensation.

När USA:s 44:e president Barack Obama hållit sitt installationstal i förrgår föll börserna där med 4-6 procent. Det anses ha berott på att Obama enbart tog upp alla tunga svårigheter som väntade och inte nämnde något om vad han tänkte gör åt dem. Även i Sverige har det varit förvånansvärt tyst om vad Obamas stora stimulanspaket skall innehålla. Men det är allmänt bekant att det handlar om 825 miljarder dollar. Buden har dock växlat. I början på november 2008 bedömde man att paketet omfattade 200 mdr dollar.

Nordea kom med en konjunkturbedömning igår (pressm,pdf). Där räknade man med att Obama skulle komma med en stimulans på 150-200 mdr. Endast med en mening pekade man på att prognosen kanske skulle kunna bli mer optimistisk eftersom stimulansen förhoppningsvis kunde bli större. Men trots att Obamas paket bara motsvar drygt en procent av BNP förutser Nordea att det federala budgetunderskottet skall öka till 9,8 procent av BNP 2009 (från 3,2 procent 2008). Denna prognos verkar bestå av en ökning med 800 mdr från räddningspaketet okt08 och 150 mdr i det nya paketet.

Om Obamas paket inte innehåller några inkomstförstärkningar och inte ökar BNP kraftigt kommer underskottet 2009 istället att öka med 4,7 procentenheter ytterligare. Mina beräkningar visar då att underskottet kommer att bli 14,5 procent av BNP. Det är mera än vad Sverige hade år 1993 (ca 13,6 procent).

Obamas underskott skulle då bestå av det tidigare underskottet på 455 mdr dollar, 800 mdr från räddningspaketet okt08 och 825 mdr från det egna finanspolitiska paketet - summa 2 080 mdr dollar. BNP beräknas av Nordea till 14,3 biljoner dollar. Det ger ett underskott på 14,5 procent. Vissa skattehöjningar för "de rika" kan knappast reducera detta mer än marginellt.

I SvD 19/1 finns en översikt över beståndsdelarna i Obamas paket på 825 mdr dollar som jag räknat om i procent:

33 procent går till skattesänkningar - $500 per skattebetalare plus företag; 275 mdr.

14 procent till delstatsbidrag, bl a för sjukvård; 119 mdr.

14 procent till skolor och studiebidrag; 117 mdr.

13 procent till arbetslöshetsunderstöd, matkuponger och sjukvård; 106 mdr.

11 procent till infrastrukturprojekt: vägar, broar, energibesparing i federala fastigheter; 90 mdr.

6,5 procent till satsningar på eldistributionen mm; 54 mdr.

1,9 procent till bidrag för FoU och bredband i glesbygd; 16 mdr.

5,8 procent till övrigt; 48 mdr.

Detta förslag, som bygger på Obamas idéer, har antagits av demokraterna i representanthuset och beräknas gå igenom i mitten av februari. Det skulle bli en stabiliseringspolitisk sensation om mina beräkningar av underskottet stämmer. Skulle verkligen de amerikanska politikerna, som hittills delvis varit skeptiska till lånefinansiering av offentliga utgifter, kunna ställa sig bakom denna ökning till ett jätteunderskott? Är Obamas auktoritet som ekonom så grundmurad? Eller är det den nye finansministern Timothy Geithner som garanterar att denna finanspolitiska stimulans är adekvat? Det blir intressant att se om alla de argument mot finanspolitisk stimulans, som vi hört i Sverige, kommer att lysa med sin frånvaro i Obamas USA. Och i så fall får vi ett intressant test på hur effektiv en något senkommen finanspolitisk jättestimulans kan bli.

[Är Geithner en gambler? youtube]
Andra bloggar om: finanskrisen, stabiliseringspolitik, underskott, finanspolitik, stimulanspolitik, lågkonjunktur, USA, Obama, statsbankrutt, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Littorin tog lätt på sparandeökningen

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin berättade om sin syn på krisen vid ett lunchmöte hos Hill&Knowlton idag. Han menade också att ordet "skitår" var en rättfram beskrivning av vad som väntar så att inte några överdrivna förväntningar uppstår. Det är naturligtvis en försvarbar hållning, som i det massmediala stämningssamhälle som idag har utvecklats, är nödvändig rent partipolitiskt. Men bidrar inte detta till att stämma ner framtidshoppet och därmed förvärra krisen?

Littorin markerade mot denna tolkning av "skitår" som pessimismökande. Det är givetvis förväntat om man har använt detta språkbruk. Han beskrev stämningsläget i ljusa färger: man ser om sitt hus och sparar litet mer - inget alarmerande. Men alldeles oavsett språkbruket har flera kvalificerade konjunkturbedömande institutioner gjort prognoser om en unikt kraftig sparandeökning av konjunkturskäl. Tidigare har jag redovisat Konjunkturinstitutets diagram där man kan se att "rädslosparandet" förutses öka med 4 procentenheter i år. Min bedömning är att denna ökning slår ut omkring 70 000 jobb i Sverige och minst lika många utomlands.

Jag frågade Littorin om han var medveten om dessa sparandeökningsprognoser. Men som den skicklige politiker han är lyckades han komma runt denna fråga. Han framhöll dock att regeringen vidtar en rad stimulerande åtgärder i den mest expansiva budgeten i EU för 2009. På moderatorn Susanna Popovas fråga om vad det konkret handlade om nämnde Littorin de tidigarelagda infrastruktursatsningarna.

Om detta är bara att säga att budgeten var känd när KI gjorde sin prognos. Om prognosen stämmer behövs alltså ytterligare stimulansåtgärder för att den inte skall slå in. Detta betraktas emellertid i dagens stabiliseringspolitiska debatt ofta som mindre viktigt. En ryggmärgskänsla hos många är att sparande i sig är bra - oavsett i vilket läge en sparandeökning uppkommer. Men det som i ett mera evigt moraliskt perspektiv är rätt och riktigt behöver inte vara rationellt när det gäller att bedriva effektiv jobbpolitik i en allvarlig krissituation

Andra bloggar om: finanskrisen, stabiliseringspolitik, sparande, konjunkturer, nationalekonomi, regeringen, Littorin, politik, ekonomi på intressant.se.

Socialdemokrat angriper Miljöpartiet

Det finns en latent opposition inom socialdemokratin mot partiets energipolitik. Ett nätverk har bildats och en debattbok har utgetts där f chefredaktören för Nya Norrland (S) går till skarpt angrepp mot Socialdemokraternas vilja att låta sig styras av Miljöpartiet i viktiga energifrågor. Kan Sahlin säga vad som gäller?

Jag var på ett seminarium om energipolitiken idag. Det hade anordnats av Nätverket för framtidens energi, som stöttas av ett antal fackförbund inom LO samt av Jernkontoret. Man presenterade Per Åhlströms bok "Tänk kallt - kylig politik mot varmt klimat". Medverkade gjorde också SSU:s förbundssekreterare Mattias Vepsä och Metalls Per Öman. Åhlström har tidigare varit chefredaktör för Metallarbetaren och Nya Norrland (S). Han representerar den länge ganska tysta opinionen mot den socialdemokratiska energipolitiken.

I sin bok går Åhlström redan inledningsvis till angrepp mot socialdemokratins samarbete med Miljöpartiet. Men boken innehåller också en intressant energipolitisk översikt och en genomgång av olika energislag och energibärare. I översikten skriver Åhlström om socialdemokraternas taktiska överväganden och samarbetet med Centern efter valet 1994 som han underkänner med argumentet att socialdemokraternas miljöpolitik blev alltmera präglad av Centerns ståndpunkter. Den mest allvarliga kritiken riktar han emellertid mot det senare samarbetet med Miljöpartiet:

"Göran Persson lanserade 'Det gröna folkhemmet' och omgav sig i miljö- och energifrågor med medarberare som hade sin bakgrund i miljörörelsen eller i tjänstemannaleden. Och inte minst fick de socialdemokrater som arbetat för linje 3 i kärnkraftsomröstningen ett allt starkare inflyutande."

Åhlstöm beklagar att fackets argument vägde lätt hos partiledningen till förmån för de maktpolitiska fördelar som låg i samarbetet med partier som skaffat sig en vinnande massmedial profil. Detta formulerar han inledningsvis med dagens situation i åtanke sålunda:

"Hur socialdemokratin, med sina stolta traditioner, kan göra populistiska miljöutspel tillsammans med miljöpartiet är kanske inte lika gåtfullt. Socialdemokratins ledning tycks vara övertygad om att miljöpartiet har nyckeln till Rosenbad."

Miljöpartiet kan vara ett sänke i framtiden och tar orimligt mycket betalt för att samarbeta. Dessutom kan man inte lita på detta parti, menar han. Det är obegripligt hur en trygg energipolitik skall kunna utformas tillsammans med Miljöpartiet som är helt låst vid tekniska lösningar som är helt orealistiska. Åhlström hävdar att partiledningen som håller till i Stockholm är påverkad av den lokala väljaropinionen, som inte ser någon motsättning mellan Miljöpartiets och socialdemokratins politik. Medelklassens känsla att "vi har det för bra" är mycket utbredd men delas inte av de industriarbetare i landsorten som utgör partiets ryggrad.

Redan det faktum att Per Åhlström skrivit denna bok och etablerandet av det nätverk som vill förändra Socialdemokraternas energi- och klimatpolitik indikerar att det finns en intressant spricka i arbetarrörelsen. Den uppstod redan under Göran Perssons tid. Är då den svaga Mona Sahlin rätt person att hantera denna motsättning? Verkar det inte mera som att Miljöpartiet redan tagit över partiets energipolitik? De som resonerar som Åhlström kommer knappast att kunna acceptera att "politiken bygger på en lögn". Nu börjar konflikten inför öppen ridå.

Andra bloggar om: växthuseffekten, energipolitik, klimatpolitik, klimathotet, socialdemokraterna, facket, arbetarrörelsen, kärnkraft, politik på intressant.se

Klimatvänstern i radion får en smocka i DN

Om respekten för äganderätten i Kina inte garanterar att de som måste flytta när vattenkraften skall byggas ut får full ersättning så får klimatkapitalet i EU avstå från utbyggnad. Detta vänsterresonemang angrips kraftfullt av Pernilla Ström i DN.

Jag har den senate veckan irriterats över att radions program Vetenskapsradion kört en serie där man säger sig granska "klimatkapitalet". Redan det marxistiska ordvalet bådar illa för vad innehållet kan tänkas gå ut på. Och mycket riktigt, det är en fråga om att brännmärka satsningarna på att minska koldioxidutsläppen utomlands som är syftet med programserien.

Närmare bestämt vill man diskreditera Kyotoavtalets möjligheter för industrialiserade länder att vidta åtgärder för att minska koldioxidutsläppen där effekten blir som störst i förhållande till insatsen. Detta var ett viktigt stadgande redan i den första trevande klimatöverenskommelsen i Rio 1992 med 150 länder som signatärer. Den nationalistiska klimatvänstern vill att åtgärderna skall göras i Sverige. De satsningar på vattenkraft i Kina, som Kyotoavtalet uppmuntrar, är tydligen fel i miljöfundamentalisternas ögon.

Argumentet är att anläggandet av vattenkraft fordrar dammbyggen som får som följd att de bönder, som håller till på sluttningarna som blir vattenfyllda, måste flytta. Nu har de kinesiska myndigheterna betalat kompensation. Frågan är emellertid om den varit marknadsmässig. Äganderätten kanske inte är så skyddad i kommunistdiktaturen Kina som i mer civiliserade länder. Efter vad jag förstår har sverige i sin grundlag ett stadgande som påbjuder att kompensation skall utges vid expropriation. Men står där något om att denna kompensation måste vara marknadsmässig?

Nåväl, i Kina har det gjorts undersökningar om huruvida bönderna varit nöjda med sin ersättning. Och 100 procent svarar att så varit fallet. Detta ifrågasätter nu klimatvänstern genom att påpeka att kinesiska myndighetspersoner varit närvarande vid utfrågningen av bönderna. Det är därför inte osannolikt att de missnöjda hållit tyst med sitt missnöje för att inte råka i svårigheter. Detta är argumentet för att Sverige och andra EU-länder kanske borde sluta att satsa på vattenkraft i Kina. Det är tydligen bättre att kineserna får bygga ut den billigare kolkraften istället.

Det är på denna punkt i argumentationen som kolumnisten i Dagens Nyheter Pernilla Ström angriper Vetenskapsradion i DN 17/1. Angreppet är rubricerat "Alternativet är kol". Hon skriver att de ca 750 vattenkraftverk som nu byggs med hjälp av EU-pengar i Vetenskapsradion beskrivs som ett vettlöst övergrepp av ett klimatimperialistiskt EU. Där har Sverige också skuld när ett vattenkraftverk i Hunanprovinsen fordrar att 3 861 människor får flytta. Hon antyder att kritiken istället borde riktas mot Kinas bristande respekt för den privata äganderätten istället för mot effektiviteten i klimatpolitiken.

Därefter anför hon ett utilitaristiskt resonemang som sannolikt biter på en del av den svenska opinionen: Uppåt 6 000 kinesiska gruvarbetare dör i kolgruvorna genom olyckor varje år. Ca 100 000 arbetare dör av stenkolslunga och andra sviter av stenkolsbrytning. Miljontals människor drabbas av luftvägsrelaterade sjukdomar som föld av kolkraftverkens utsläpp. Det borde stämma till eftertanke.

Däremot har Pernilla Ström inte kunnat göra någon beräkning av hur mycket mindre utsläppen av koldioxid blir med utbyggd vattenkraft i Kina. Och inte heller hur mycket dyrare det skulle bli att vidta lika betydelsefulla åtgärder inom EU. Kanske borde Sverige föregå med gott exempel och bygga ut ett par älvar med vattekraft? Det skulle lindra situationen för de kinesiska bönderna som riskerar att inte få full marknadsmässig ersättning när deras vattenkraft byggs ut i onödan. Klimatvänstern borde inte få komma undan. Den vill hellre förändra livsstilen i Sverige än åstadkomma en global minskning av växthusgaserna.

Andra bloggar om: klimatvänstern, växthuseffekten, klimatpolitik, global uppvärmning, koldioxid, kolkraft, vattenkraft, miljö, media, Kina, politik på intressant.se

Skatterna 2009 i procent samt jobbskatteavdraget

Inkomstskatten tar i år 25 procent av medelsvenssons inkomst. Utan jobbskatteavdraget blir skatten drygt 30 procent. Progressiviteten ökar genom avdraget. Förut ledde en viss tiodubblad lön till 20 gånger högre skatt. Nu blir det en 33-dubbling.

Nu går det att räkna ut intressanta följder av jobbskatteavdraget när det tredje steget genomfördes vid årsskiftet. Grunden för mina beräkningar är skatteskalan för förvärvsarbetande vid genomsnittlig kommunalskatt på 31,52 procent. Beräkningarna har först gjorts i kronor med hjälp av webbsajten jobbskatteavdrag.se. Gränsen för statsskatt (den nedre brytpunkten) är 30 630 kronor i månadslön. Gränsen för värnskatt är 43 850 kr/mån. Därefter har jag räknat om inkomstskatten till en procentsats för några utvalda månadslöner.

Inkomstskatterna 2009 i procent vid olika månadslöner samt det totala jobbskatteavdraget i kr visas nedan (kyrkoavgift ej medtagen).

Mån lön Sk % Jobbskatteavdrag
7 000 . . 12,7 . 619
10 000 . 16,2 . .667
13 000 . 19,3 . .788
15 000 . 20,6 . 892
20 000 .22,8 .1 150
23 000 .23,7 .1 305
25 000 .24,2 .1 409
28 000 .24,9 .1 512
30 000 25,4 . 1 515
35 000 28,1 . 1 515
40 000 31,1 . 1 515
50 000 35,7 . 1 515
60 000 39,1 . 1 515
70 000 41,8 . 1 515
80 000 43,5 . 1 515

Vi ser här exempelvis att skatten för den som tjänar 7 000 kr/m är 12,7 procent. Det är vad en genomsnittsinkomsttagare tjänar på kvartstid. Men det är också vad en arbetslös person utan a-kassa får per månad (grundersättning 320 kr/d). Då utgår inte jobbskatteavdraget på 619 kronor vilket utgör 8,8 procent av inkomsten. Skatten blir då 21,5 procent eller lika mycket som en som tjänar nästan 17 000 kr/m med arbete.

Vi ser också att en genomsnittsinkomsttagare, som enligt KI:s prognoser för den privata sektorn kommer att ha nästan 29 000 kronor i månadslön, betalar 25,1 procent i skatt. Utan jobbskatteavdrag blir skatten 30,3 procent. Kolumnen för jobbskatteavdraget visar att det ökar fån 619 kr vid 7 000 kr i månadslön till som mest 1 515 kr. Denna maxpunkt inträffar vid drygt 28 000 kr/mån. Jobbskatteavdraget upphör alltså att öka vid en nivå något under medelinkomsten i Sverige. En arbetare får 90 procent av maxavdraget (1350 av 1515 kr).

Inkomstskatten stiger däremot med stigande inkomst - från 25 procent vid medelinkomsten till 46,3 procent vid 100 000 kr/m. Det beror både på att jobbskatteavdraget i procent blir allt mindre (från 5,4 procent vid medelink till 1,5 procent vid 100') och på att statsskatt med 20 procent extra och värnskatt med ytterligare 5 procent extra sätter in vid ca 30 600 resp 43 800 kr/m.

Statsskatten sätts alltså in vid en inkomst som ligger drygt 5 procent över medelinkomsten. Värnskatten sätts in vid en inkomst som ligger 50 procent över.

Inkomstskatten stiger från 7 till 70 tusen i månadslön från 12,7 till 41,8 procent. Det är en dryg tredubbling (3,3 ggr). I kronor är det dock fråga om en 33-dubbling (32,6 ggr). skatten går från 898 kr/m till 29 288 kr/m.

Alliansregeringen har skapat ett mer progressivt skattesystem - dvs att skatteprocenten stiger snabbare än inkomsten. En tiodubbling av inkomsten ger inte en tiodubbling av skatten utan en 33-dubbling. Utan jobbskatteavdraget hade skatten från 7 till 77 tusen stigit 20 gånger - från 1521 till 30 803 kr/m.

Andra bloggar om: skatt, skatter, skattepolitik, inkomstskatt, progressiv skatt, utjämning, rättvisa, jobbskatteavdrag, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Månadslönen är nu nästan 29 000 kr i privat sektor

Gränsen för statsskatt låg 3 procent högre än den privata sektorns genomsnittliga månadslön 2007. Arbetarna tjänar 82 procent av snittet eller ca 23 700 kr i år. Se översiktstabell nedan.

Konjunkturistitutet har i sin lönebildningsrapport (nov -08) redovisat några olika löneuppgifter för olika kategorier i den privata sektorn åren 2006 och 2007. Den genomsnittliga månadslönen uppgick till 26 700 kr år 2007. Med den prognos för timlöneökningarna 2007 och 2008 som redovisas i decemberrapporten på ca 8 procent kan man beräkna att månadslönen borde bli nästan 29 000 kronor 2009. Arbetarlönen bordå då bli ca 23 700 kr permånad.

Från tabellen kan vi beräkna att arbetarlönen motsvarar 82 procent av genomsnittet i den privata sektorn. Kvinnolönerna motsvarar 91 procent av genomsnittet eller 86 procent av männens månadslöner. En orsak till detta är att kvinnor och män arbetar i olika yrken med genomsnittligt olika lönenivåer.

Lönerna för utomeuropeiska invandrare motsvarar 86 procent av genomsnittet. Dessas lönenivå motsvarar dock 95 procent av de europeiska invandrarnas löner (exkl Norden). Invandrare från övriga Norden har lika höga löner som genomsnittet.

Personer i åldersgruppen 25-44 år har nästan (0,7 procent högre) lika hög lön som genomsnittet. Gruppen 18-24 år har 26 procent lägre lön än snittet. Och gruppen 45-64 har 7 procent högre lön än snittet.

Den undre brytpunkten i skatteskalan sattes in vid en månadslön på 27 400 kronor. Det betyder att den genomsnittliga lönenivån bara låg knappt 3 procent högre än nivån för statlig skatt. Och brytpunkten låg 12 procent under genomsnittslönen för privatanställda tjänstemän.

Den övre brytpunkten låg på 40 700 kr/mån. Den låg drygt 30 procent högre än tjänstemannalönen och 86 procent högre än arbetarlönen.

Skatterna har därefter justerats så att brytpunkterna har höjts med nästan 12 procent medan den prognostiserade löneökningen är drygt 8 procent. Det betyder att en del av den eftersläpning i uppräkningen som förelegat under mer än ett årtionde nu återtagits.

Andra bloggar om: löner, skatter, ekonomi, arbetsmarknad, statistik, politik på intressant.se

Krisens renande effekt fördyrar kaffet

Många som är kritiska till vad man ser som kapitalistisk spekulationsekonomi raljerar med förekomsten av krediter: Det har skett en osund kreditgivning och nu är det rätt åt spekulanterna att de tvingas i konkurs. Skattebetalarnas pengar skall definitivt inte satsas på att rädda finansmyglarna. Det är bra med knappare krediter. Resultatet blir dock att kaffet blir dyrare.

I sin iver att komma åt "de giriga" finanskapitalisterna är många beredda att förstöra mycket. Ett flagrant exempel var när George Bush gav direktiv åt Henry Paulson att inte utlova några federala pengar för att rädda Lehman Brothers från konkurs i september 2008. Ett annat exempel var när senator John McCain (om nu någon kommer ihåg presidentkandidaten) strax efteråt anklagade "Wall Street" för girighet men någon vecka senare fordrade att Kongressen skulle satsa 700 mdr $ på en bailout av "de giriga". Det misslyckades givetvis. Emotionella demagoger lever högt på att den okunniga allmänheten inte kan skilja mellan spekulation och vanlig kreditgivning.

När någon del av ekonomin hamnar i obalans finns det alltid härutöver ett antal ytterligare företag som är på fallrepet. Det antalet är mindre när balans råder. Men det betyder inte att det skulle behövas en kraftig utslagning av företag som egentligen inte har något existensberättigande. Krisen utanför initialdelen utgör inte något "reningsbad" som slår ut osunda företag som levt konstlat på en bubbla. När osäkerheten fortgår inträffar en kreditkontraktion som träffar alla företag -sunda som osunda. Då faller de osunda först. Men därefter förstörs successivt på olika sätt en god del av den sunda delen av ekonomin. Detta kan naturligtvis avfärdas med att även dessa företag är en produkt av den osunda spekulationsfasen. Det tror jag dock är ett tecken på att man inte vill förstå varför det behövs en fungerande kreditmarknad.

Ett intressant exempel på konsekvenserna av en sämre fungerande kreditmarknad rapporterades i DI 12/1 (sid 32). Kaffeproduktionen i Brasilien sjunker och kaffet blir dyrare. Det beror dock inte på att krisen medfört att efterfrågan sjunkit och slagit ut de svagaste företagen. Orsaken är att själva kaffeproduktionen sjunker - enligt prognoserna med uppåt 20 procent. Detta beror på att produktiviteten sjunker.

Kaffebuskarna avkastar mindre nu än tidigare. Och det beror inte på att lönerna måste sänkas så att arbetet med kaffeodlingen sköts sämre. Orsaken är istället att kaffebönderna inte kan få tillräckligt med kredit för att köpa in behövliga volymer dyra gödnings- och bekämpningsmedel. Det försämrar skörden. Och mindre skörd betyder högre priser. Kanske odlarna i slutändan tjänar på detta. Konsumenterna gör det inte. Så varför glädjas över att krediterna blir mer knappa?

Andra bloggar om: finanskrisen, kaffe, krediter, spekulation, kapitalism, socialism, österrikiska skolan, nationalekonomi, reningsbad, politik, ekonomi på intressant.se

Marx och Medusas flotte

Finanskrisen sägs göra Marx aktuell igen. Men grunden för hans analys av kapitalismen har hämtats från Hegels dunkla filosofi och är därför felaktig. Revolutioner beror inte på de ekonomiska förhållandena. Det visas av revolutionen 1830 som ytterst orsakades av tavlan "Medusas flotte".

Det sägs att vänstern har börjat studera Karl Marx igen. Kapitalet är slutsålt på kontinenten. Men vad har Marx (1818-1883) att bidra med till förståelsen av dagens finanskris? Hans studier av kapitalismens utveckling var ju präglade av den tankefigur som utvecklades av Friedrich Hegel (tysk teolog och filosof 1770-1831). Denna gick ut på att "världsanden" utvecklades enligt ett "dialektiskt" schema där en "tes" övergick i sin motsats, "antites", som sedan bildade en "syntes" vilken blev utgångspunkten för en ny dialektisk process. Hegel anses oftast representera en konservativ ideologi. George Santayana (1863-1952) går så långt att han vill klassificera Hegel som företrädare för tesen "makt är rätt". Men de s k unghegelianaerna, dit Marx, Moses Hess, Bruno Bauer och Friedrich Engels kunde räknas, utvecklade en mer vänsterbetonad och ateistisk variant av Hegels läror.

Ganska snart efter att Moses Hess hade omvänt Marx och Engels till kommunister (1843) formulerade de det schema - den ekonomiska historiefilosofin eller den materialistiska historieuppfattningen - som sedan skulle bilda grund för hela deras lära om kapitalismen. Detta skedde 1845 enligt deras brevväxling och det av Engels skrivna förordet till den engelska utgåvan av Kommunistiska manifestet (1848). Själva kallade de detta schema helt enkelt för "vår teori". Men någon konsistent formulering av deras "teori" satte de aldrig på pränt. Den enda längre utläggningen finns i förordet på ett par sidor till boken Till kritiken av den politiska ekonomin utgiven 1859.

Marx satt i Bryssel vid Grand Place efter att ha låtit sig utvisas ur Frankrike och funderade på att skriva en bok som visade varför det ekonomiska systemet obönhörligen närmade sig sin undergång. Men istället för att skriva utarbetade han den historiematerialistiska teorin som kan beskrivas som att produktivkrafterna i alla samhällen kommer i konflikt med produktionsförhållandena vilket resulterar i en våldsam omvälvning så att även den "ideologiska överbyggnaden" dras med i fallet. Handkvarnen ger upphov till ett samhälle med feodala småfurstar, ångkvarnen till ett samhälle med en industrikapitalist, beskrev Marx teorin 1847.

Men historiens mera våldsamma vändningar med t ex revolutioner drivs inte av de materiella ekonomiska förhållandena. Det borde Marx ha tänkt på eftersom han hade ett tämligen färskt åskådningsexempel bara dussinet år tidigare: Julirevolutionen 1830 i Frankrike. Det var verkligen inte en revolution som drevs av dåligt passande produktionsförhållanden.

Enligt guiderna på Louvren i Paris var orsaken i huvudsak mycket enkel. Det var tavlan Medusas flotte målad 1819 som utsådde fröet till revolutionen. Den illustrerar en graverande historia för den dåvarande regimen. Historien är följande. Efter Napoleons fall 1814 återupprättades monarkin. År 1816 skickades i juni en liten flotteskader ut mot Afrikas västkust. Befälhavare var en vicomte Duroys de Chaumereys som trots att han inte hade någon erfarenhet som sjökapten fick uppdraget i kraft av sin nobla börd. Han hade inte varit till sjöss på 25 år. Utanför Senegals kust gick det ledande fartyget Medusa på en sandbank med sina 400 passagerare och besättning. Livbåtarna rymde bara ca 250 personer. Den grevlige kaptenen beordrade då att en flotte skulle byggas där mindre nobla personer fick ta plats för bogsering mot Afrikas kust. Detta visade sig snart vara illa genomtänkt och bogsertrossen kapades sex km från land.

När Medusas flotte drivit omkring 13 dygn (se tavlan från Louvren ovan) fick de hårt plågade överlevande, som nu var bara 15 kvar, se systerfartyget Argus vid horisonten. Det är detta ögonblick som illustreras ovan. Seglen på Argus ses som en liten prick nedanför armbågen uppe till höger i bilden. När de överlevande med engelsk hjälp kommit till Frankrike hemlighölls historien. Den läckte dock ut till en anti-bourbonsk tidning i september och ledde till en skandal som administrationen försökte tysta ned.

Tavlan Medusas flotte målades av den unge franske konstnären Théodore Géricault i typisk romantisk stil. Han bedrev omfattande förstudier och målandet påbörjades 1818. Tavlan ställdes ut vid Parissalongen 1819 som sponsrades av Ludvig XVIII. Titeln var dock "scen från ett skeppsbrott" varför myndigheterna inte förstod dess politiska sprängkraft. Det gjorde dock allmänheten vilket bidrog till missnöjet med regimen.

Den nye kungen Karl X utnämnde 1829 en ministär under den helt inkompetente prins Jules de Polignac. När denne sedan i juli 1830 helt oväntat och arrogant dekreterade vissa inskränkningar i yttrandefrieheten (La Charte) samt i representationsordningen utbröt en kort revolution i Paris, som efter vissa gatustrider resulterade i att kungen avsattes och en konstitutionell monarki infördes med den mera liberale Ludvig Filip I som regent. Dessa strider inspirerade till nedanstående tavla som också hänger i Louvren inte långt från Medusas flotte.

Den något yngre konstnären Eugène Delacroix hade varit med när Medusas flotte arbetades fram. Hans målning "Friheten leder folket på barrikaden" illustrerar revolutionen samma år. Men efteråt har man menat att tavlan har en mera vittsyftande betydelse och man har velat förknippa den med den franska revolutionen 1789. Detta kan ha föranletts av att den nya regimen inte blev så mycket bättre än den gamla och under lång tid fram till revolutionen 1848 undanhöll regimen den våldsromantiska målningen från allmänheten. (Mannen i cylinderhatt anses vara ett självporträtt av Delacroix.)

Förspelet till revolutionen i februari 1848 innefattade däremot en hel del kommunistisk propaganda - av den typ som Marx föraktfullt kallade "utopisk". Men Marx höll fast vid att samhällssystemet skulle gå under av ekonomiska orsaker. Efter en rad turer, som slutade med att han hamnade i London och gjorde hushållerskan med barn, fann han det lämpligt att sätta sig på British Museum och börja ta itu med "den ekonomiska skiten" för att bevisa sin teori.

Varför skulle dagens vänstersympatisörer kunna sätta någon tilltro till verket Kapitalet från 1867 när själva huvudtesen formulerats på grundval av Hegels dunkla filosofi 22 år tidigare? Hur kan man tro att Marx ens kan bidra till förståelsen av 1800-talets nationalekonomi när han hade så förutfattade utgångspunkter?

Se även mina artiklar: Har Marx någon aktualitet idag? (4/1 2006) och Investeringar var felet med kapitalismen (19/11 2008)

Andra bloggar om: Marx, Kapitalet, kapitalism, socialism, finanskrisen, konsthistoria, revolution, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Kinas uteblivna sjukvård bidrog till finanskrisen?

Kina sparar för mycket. Det medför kapitalexport till USA och har bidragit till finanskrisen. Det för stora sparandet orsakas av att Kina inte har marknadsekonomi för sjukvårdsförsäkringar. Kineserna måste istället spara alltför mycket och skicka pengarna till USA.

Nyckeln till förståelsen av dagens finanskris finns i Kina. Det är ett land som har ett handelsöverskott på 8-9 procent av BNP. Det betyder att nästan en tiondel av produktionen sparas och skickas utomlands. En liten del (3 pe) kommer tillbaka som utländska investeringar i Kina. Sammanlagt utgör investeringarna 40 procent av BNP i Kina. De stora investeringarna utgör naturligtvis en förutsättning för den höga tillväxten. För att finansiera dem måste kineserna spara. Men måste kineserna spara nästan en tiondel av produktionen? De utländska investeringarna kommer snarast att bli större om handelsöverskottet skulle minska genom större import.

Jag har tidigare skrivit om hur Kinas överskott bidragit till finanskrisen genom utvecklandet av en ödesdiger obalans gentemot USA. Och i december 2006 skrev jag om riskerna med detta överskott för en stabil ekonomisk utveckling. Kinas obenägenhet att skriva upp sin valuta leder till att konsumtionen blir för liten och exporten för stor genom att den blir konstlat konkurrenskraftig. Det är ju uppenbart att kineserna inte konsumerar tillräckligt många bilar och andra viktiga konsumtionsvaror. Däremot består andra länders konsumtion av billiga kinesiska prylar i alltför stor omfattning. Den produktionskapaciteten skulle ha använts till viktigare varor för den kinesiska hemmamarknaden om växelkursen inte hållits nere den politiska vägen.

Historiskt har kineserna varit förtjusta i att ackumulera sina exportöverskott i myntat silver - en sorts valutareserv. Att köpa produkter från väst har inte varit riktigt populärt. Nu rapporterar Dagens Nyheter (7/1) att konsumtionsvaror tillverkade i Kina inte heller är tillräckligt attraktiva trots att ökad produktion av sådana skulle kunna kompensera för den uteblivna export som finanskrisen orsakar. Artikeln rubricerad "Svårt ändra köpvanor hos världens mest sparsamma" finns inte online. Men Torbjörn Petersson (i Peking) skriver att det finns utredningar som visar att kineserna sparar mer än 25 procent av sina löner i snitt och är världens mest "sparsamma" folk (han menar nog sparbenägna). Konsumtionen står bara för 35 procent av BNP.

Det intressanta är de orsaker som antyds till denna överdrivna sparbenägenhet. En orsak är tradition: man sparar alla inkomstökningar och lagar och lappar allt som går sönder eller slits (t ex cyklar). Den enda betydelsefulla konsumtionsvaran är mobiltelefonen när det gäller landsbygdsbefolkningen. "I övrigt köper de nästan inget." Härefter anges ytterligare en orsak till den låga konsumtionen. "Det mesta av lönerna över hela Kina sparas ifall någon i familjen skulle bli sjuk, för sjukvård är dyrt." Men cykelbutiksföreståndare Li Xuefang säger:

"Om staten garanterade bättre sjukvård skulle vi kineser ändra tänkesätt och inte behöva spara så mycket och kanske våga köpa fler cyklar istället, funderar Li. Men den förändringen tar lång tid."

Här slutar artikeln men frågan hänger i luften: varför lyckas Kina inte med det som andra länder åtminstone hjälpligt klarat? Varför utvecklas inte ett försäkringssystem som finansierar sjukvård? I andra länder började sådana system utvecklas i början av förra århundradet. I socialstaterna tog statsmakten snart över dessa system samtidigt som staten själv började driva sjukvård åtminstone i sluten version (sjukhus). Det var sannolikt en följd av att de politiska partierna i demokratierna tävlade med varandra i att snabba upp och förbättra sjukvården på skattebetalarnas bekostnad.

Min hypotes är att Kina inte har någon fri marknadsekonomi som skulle kunna tillgodose konsumenternas önskemål. Inte heller har Kina ett demokratiskt system som på politisk väg skulle kunna hjälpa kineserna med deras önskemål. Kina har ett auktoritärt system med en partiledning som prioriterar viss produktion men inte annan. På vilka grunder man gör detta är höljt i dunkel. Någon riktigt "upplyst despoti" finns inte i Kina. Därför blir sjukvården underdimensionerad och dyr.

Slutsatsen verkar bli att den kinesiska "kommunismens" satsning på marknader för vauproduktion men inte på frihet i övrigt medfört att sparbenägenheten blivit så stor att en betydande kapitalexport till USA blivit möjlig. Där har pengarna bidragit till att blåsa upp ett överdrivet bostadsbyggande och en finansiell bubbla samtidigt som både incitamenten och möjligheterna för USA att öka exporten har hållits tillbaka. Ofrihet I Kina kan alltså leda till att pengar som både hålls i beredskap för sjukvård och delvis också skulle gått till sjukvård exporteras till USA och där leder till global finanskris.

[Uppdatering: Se sur vänsterkommentar med utdrag på YouTube]

Andra bloggar om: finanskrisen, sparande, Kina, sjukvård, konsumtion, nationalekonomi, politik, ekonomi, frihet, marknadshushållning på intressant.se

Obamas stimulanspaket motsvarar ca 400 mdr i Sverige

Finns det risk för "överstimulans" när Obama tillträder? Det diskuterades bl a i radions P1 idag. Men det trodde ingen trots att han planerar ett paket på 7 procent av BNP. Jag bedömer att det motsvarar 400 mdr i Sverige, som dock inte drabbats lika hårt som USA.

Nu planerar den tillträdande presidenten i USA Barack Obama ett stimulanspaket som enligt vissa uppgifter kan uppgå till 1 000 miljarder dollar. Det motsvarar cirka 7 procent av BNP. Man diskuterade detta och andra aspekter av finanskrisen i Ekonomiekots special 16:03 i P1 idag. En del av paketet skulle finansieras av skattehöjningar för "de rika". Men det mesta skulle Obama behöva låna upp. Det skulle naturligtvis öka det federala budgetunderskottet synnerligen kraftigt. Kan det bli "överstimulans" var en fråga.

Nobelpristagaren Paul Krugman utfrågades. Han trodde inte att det förelåg en risk för överstimulans (i dec). Inte heller Klas Eklund från SEB trodde på någon överstimulans. Det är bättre att blåsa på ordentligt, vilket Lars Calmfors och de flesta ekonomer anser, sade Eklund. Den låga räntan medför kanske ändå ökade risker framkom i en kommentar av Ingrid Bonde (AMF-pension).

Kan Kina och andra tillväxtländer dra världen ur krisen? Det trodde inte Eklund. Världens tillväxt kommer att bli Kinas medan resten står stilla. Kina går från 12 till 7 procent. Tillväxtländerna smittas av exportnedgången till andra länder. SSAB-chefen Olof Faxander var mindre pessimistisk, så även Bonde. Det finns en risk för social oro och därför sätter man in världens största stimulanspaket i Kina, sade Eklund.

Därefter följde den påannonserade intervjun med Robert Weil från Proventus. Löneutvecklingen har inte följt BNP-utvecklingen. Konsumtionsökningen har inte finansierats med lönerna. Han syftade på USA. Löneökningarna har koncentrerats till den finansiella sektorn med mycket stora löneskillnader som följd. Hur mycket av finanskrisen är kvar? Det går inte att svara på. Det tar 10 år att anpassa sig. Det viktiga är att banksystemet inte får låsa sig.

Men resten av världen ser inte ut som USA och Storbrtannien, sade Eklund. Anpassningen här går fortare. Bonde, som jobbat inom Finansinspetionen, sade att det finansiella systemet var "en infrastruktur med vidhängande kasino". SSAB har inte haft något överutbud i sin stålbransch - den var kanske mera typisk för konsumentnära varor, sade Faxander.

Från Brasilien rapporterades att krisen inte syntes utom på börsen. Många har börjat spara och skapar därför en kris, nämnde en intervjuperson. Osäkerheten är stor, många företag ger längre julledigheter. Brasilien har stora tillväxtmöjligheter inom industrin, enligt Faxander. Eklund menade att ekonomin är mera robust nu än tidigare med enorma kriser.

Kommer pensionerna att sjunka påtagligt? Det trodde inte Bonde. Det blir vissa variationer. Börsen kan gå upp under 2009. Förhoppningsvis har vi passerat konjunkturbotten om ett år, trodde Eklund.

Programledaren Brita-Lena Ekström fick dessvärre inte fram synen på de verkligt kritiska punkterna. En av dessa är orsaken till den långsamma löneutvecklingen i USA. Det kan hävdas att denna beror på invandringen av lågkvalificerad arbetskraft från Mexico och övriga Latinamerika. Skulle gränskontrollen ha behövt skärpas drastiskt redan för några decennier sedan? Eller skulle företagen ha erbjudit högre löner än vad som krävts för att besätta vakanserna? Kanske lösningen hade legat i att bedriva en lagom mer restriktiv penningpolitik så att utlåningen inte hade blivit "för stor"?

En annan punkt är att en stimulans på 7 procent av BNP i USA förefaller vara väldigt stor i förhållande till de prognoser för BNP-minskningen som är aktuella där. Det är som om Sverige skulle gasa på med ett paket på en god bit över 200 miljarder kronor. Och effekten i USA blir mycket större eftersom importen är mycket mindre i relation till BNP än i Sverige. Därför kanske effekten motsvarar ett paket på ca 400 mdr kr i Sverige. Betyder detta att Obama kommit underfund med att stabiliseringspolitiska åtgärder är föga effektiva och därför måste dimensioneras flera gånger större än den befarade BNP-minskningen? Vad har Obama för grund för detta? Detta synsätt strider helt mot Lars Calmfors syn häromdagen där han trodde att 15 mdr kr skulle räcka för Sverige.

Andra bloggar om: finanskrisen, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, stimulanspaket, Obama, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Calmfors försiktigt kritisk till regeringens stabiliseringspolitik

I Ekots lördagsintervju igår utfrågades professor Lars Calmfors, ordf i det finanspolitiska rådet, av Tomas Ramberg. Jag skall inte ett dygn senare referera programmet utan istället diskutera implikationerna av vad Calmfors inställning till den förda politiken egentligen innebär. På punkt efter punkt framkom en inlindad och försiktig kritik mot regeringen.

Vad vi hörde var en nationalekonom som inte fått gehör för sina tidigare rekommendationer som gått ut på att efterfrågan måste stimuleras med kraftfulla och snabba åtgärder. Nu måste en person, som bedömer att hans position som ordförande i det av regeringen tillsatta rådet vacklar, retirera och bli ytterligt försiktig. Det är min bedömning av det försiktiga tassandet i filttofflor som Calmfors ägnade sig åt.

Ett exempel är diskussionen om huruvida Sverige riskerar att ta i för mycket med finanspolitiska åtgärder i det "superpaket" som ingick i den budget som framlades innan finanskrisen exploderade efter mitten av september. Där gjorde Calmfors en utvikning till USA och England och menade att där var denna diskussion mer relevant. Han nämnde dock inget om att Barack Obama planerar en ytterligare stimulans på 5-6 procent av BNP när han tillträder den 20:e januari 2009.

Ett annat exempel är att Calmfors beskrivit en tillfällig momssänkning som en potentiellt mycket effektiv metod att öka efterfrågan medan statsminister Fredrik Reinfeldt menat att effekterna av en sådan är "knappt mätbara". Här hade man förväntat sig ett ställningstagande och en hänvisning till beräkningar, utvärderingar och forskningsresultat. Men icke. Calmfors hänvisade först till en enighet inom "ekonomskrået". Därefter tog han tillbaka en hel del av sina tidigare rekommendationer genom att förklara att de utgjorde "alternativ" och alltså inte skulle göras på en gång. Kvar blev ökade bidrag till kommuner och landsting samt tillfälliga utbetalningar av bidrag till låginkomsttagare av typ barnbidrag och pensionstillskott.

Finansminister Anders Borg har hävdat att varje jobb räddat på dessa sätt (med finanspolitisk stimulans) blir väldigt dyrt, sade Ramberg och nämnde siffran ett par tre miljoner kronor per jobb. Detta ansåg Calmfors var för högt räknat och han slog fast att det var ett "tveksamt sätt att resonera". Men han lyckades med konststycket att låta så osäker och kraftlös att själva framställningen av denna i sak förgörande kritik framstod som ytterst hovsam och osäker. Dessutom gjorde han en utvikning till budgetmålet på en procents överskott över en konjunkturcykel som inte skulle komma i fara om man stramade åt finanspolitiken då tiderna blev bättre.

Calmfors ville understryka att utbudspolitiken nu kräver ökade finanspolitiska stimulanser. Underförstått var att utbudspolitiken kortsiktigt förvärrar konjunkturutvecklingen. Detta försökte Ramberg få fram ännu tydligare utan att riktigt lyckas. Nyliberal politik är riktig på lång sikt men vid dagens exceptionella situation är keynesiansk efterfrågestimulans med hjälp av främst räntepolitiken motiverad, antydde Calmfors.

Någon uppdelning av krisens orsaker på finansiella och psykologiska faktorer å ena sidan och exportbortfall med spridningseffekter på hemmamarknaden gjordes inte. I slutet framkom dock att ingen ekonomisk politik i världen skulle kunna förhindra arbetslösheten från att gå upp. Det var främst en fråga om att förhindra en viss onödig ökning på 0,5-1 procent eller 30-50 000 jobb, som var nöjlig med en lämpligt utformad politik. Var det de ytterligare 15 mdr kr i finanspolitisk stimulans som Calmfors avsåg? Det fick vi inte veta. Inte heller fick vi veta något om hur han såg på realismen i regeringens ytterligt extrema beräkningar av hur mycket det skulle kosta att rädda 120 000 jobb.

Vad som var lämpligt utformad politik i slutändan slapp Calmfors redogöra för. Man kan fråga sig om han har gjort beräkningar som visar varför det kanske inte ens är fråga om att kunna rädda en procentenhets ökning av arbetslösheten som är realistisk. Är det en följd av att det finns ekonomisk-tekniska begränsningar på politiken? Eller är det fråga om politiska begränsningar med dagens regering? Eller är det den latenta kritiken från oppositionen som utgör den politiska begränsningen?

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, stabiliseringspolitik, finanspolitik, stimulanspolitik, regeringen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se