Vad är rättvis lön för en VD i konflikten med ägarna?

En teolog i Uppsala fördömer de höga chefslönerna och bonusarna. Egentligen bör alla få samma andel av det som är gott. Men om den mediokre företagaren anställer en VD som gör att vinsten ökar, varför skall denne inte vara förtjänt av bonus? Varför ta kapitalets parti?

Debatten om storföretagens VD-löner tog ny fart när den hårt kritiserade VDn för Posten Lars G Nordström avsade sig sin lön den 22 november. Han fick lika mycket som sin företrädare. Men han ville inte framstå som girig. Eftersom han hade pension från tidigare jobb kunde han avstå från sin lön utan att det gick någon nöd på honom. Var det bra? Det tyckte åtminstone Fredrik Reinfeldt vilket borde stämma till eftertanke. Någon eftertanke tycks emellertid inte professor Carl-Henrik Grenholm, professor i etik vid Uppsala universitet, ha ägnat sig åt.

Grenholm har skrivit en debattartikel på Brännpunkt i SvD 29/11 som går ut på att VD:ar och högavlönade inte skall ha högre lön än andra om det inte är till fördel för de sämst ställda. Det är alltså den rättviseprincip som Harvardfilosofen John Rawls lanserat som Grenholm hänvisar till (bloggartikel). Dock skriver han inte ett smack om varifrån principen är hämtad. Han tycks inte heller vara medven om att Rawls' princip ifrågasatts av t ex professor Robert Nozick, också på Harvard. Teologie doktorer kanske inte har så mycket insikt i den filosofiska diskursen att detta är bekant?

Utgångspunkten för Grenholm är dock betydligt mera förutsättningslös. Han skriver:

"den centrala etiska frågan handlar inte om enskilda chefers moraliska egenskaper. Den gäller vad som är en rättvis lön. Hur stora löneklyftor kan vi acceptera – utan att det strider mot rättvisan?"

Efter denna fråga ger han omedelbart svaret om rättvisan på ett sätt som ger sken av att han refererar en närmast fullständigt etablerad sanning:

"I humanistisk tradition har de flesta varit överens om att en rättvis fördelning är en lika fördelning. Alla människor har lika värde, och därför bör de få samma andel av det som är gott."

Därefter nyanserar han sig något och nämner det som är Rawls' princip och att det finns andra skäl till att ha olika lön:

"Vad är då en rättvis lön? Det innebär inte att alla människor ska ha lika höga inkomster. Vi har olika kvalifikationer och utför olika arbetsinsatser som är mer eller mindre krävande.

Det är rimligt att lönesättningen tar hänsyn till dessa skillnader i utbildning, ansvar och prestation."

Från detta konstaterar han att man vanligtvis måste ge cheferna så höga löner att man kan rekrytera dem som är mest kvalificerade. Det vill han ifrågasätta. Men han gör det inte utifrån de olika rättviseprinciper han inledningsvis har anfört utan genom att referera till den "människosyn som varit vanlig i ekonomisk teori" (antagligen "economic man"). Om denna fäller han omdömet:

"Denna bild av människan kan inte godtas."

Jaha, och vem kan inte godta denna beskrivning av människans egenskaper på det ekonomiska området? Gud, den teologiska vetenskapen eller den socio-ekonomiska nationalekonomin som utforskat människan genom experiment?

Har professor Grenholm aldrig tänkt på att lönen för anställda verkställande direktörer också sätts med hänsyn till rättviseskäl? Närmare bestämt handlar denna rättvisa om fördelningen mellan kapital och arbete - inte om fördelningen mellan olika representanter för arbetet.

Till att börja med kan vi göra en rättvisejämförelse mellan vad en företagsledare som också äger största delen av företaget kan tjäna. Är han duktig kan vinsten bli hög i företaget och han tjänar väldigt mycket pengar. Är han mindre duktig blir inkomsten ganska medioker.

Om den mediokre företagsledaren och ägaren inser sin otillräcklighet och istället anställer en VD som får upp vinsten i företaget, vem är då förtjänt av alla de pengar som då finns att fördela? Är det så självklart att den mediokre f d företagsledaren skall ha alla pengarna förutom en blygsam företagsledarlön till den anställde VDn? Eller är det rimligt och rättvist att den som åstadkommit den ökade vinsten också får en god del av denna som en bonus eller liknande?

Varför vill professor Carl-Henric Grenholm i Uppsala ställa sig på kapitalets sida i denna fördelningskonflikt? Är det bara löntagare som skall beskyllas för girighet - inte aktieägare? Antingen är Grenholm enögd eller okunnig. Det hindrar honom inte från att få breda ut sig på SvD:s debattsida med tabeller och allt för nio företagsledares lön och bonus.

[Nu reser jag utomlands ett par veckor.]

Andra bloggar om: rättvisa, bonus, girighet, löner, VD-löner, chefslöner, aktieägare, kapitalet, Rawls, etik, filosofi, omfördelning, politik, ekonomi på intressant.se

Sahlin går emot en stor stimulans av ekonomin?

Det verkar som om Mona Sahlin inte fått mandat att ställa sig bakom de förslag till ytterligare stimulansåtgärder som kommit från KI, SN, SEB, LO , TCO och professor Calmfors. Hon var mycket lågmäld i Ekots utfrågning. Helst skulle hon vilja att regeringen bad om blocköverskridande överläggningar.

Vad vill socialdemokraterna göra för att möta krisen och mota arbetslösheten? Det var den påannonserade frågan för Ekots lördagsintervju 29/11 där partiordföranden Mona Sahlin utfrågades av Tomas Ramberg. Den första frågan handlade om bilindustrin. Sahlin menade att om vi tror att bilindustrin har en framtid måste man pröva ett direkt stöd - i form av lån, arbetsmarknadsinsatser och en dialog vid ett statligt övertagande. Staten kan gå in som ägare tillfälligt - krisen skall inte slå ut Volvo och Saab utan det skall bara ske om deras produkter är dåliga.

Svensk industri är en viktig motor och skall inte slås ut av en tillfällig svårighet. Men det får inte bli som med varvsindustrin som inte hade någon framtid. Sahlins bedömning av bilindustrin byggde på de forskningsinsatser som görs. Hur länge staten skulle involveras kunde hon däremot inte bedöma. Att staten under inga förhållanden skall gå in och agera känns oansvarigt, menade hon.

Men oppositionen diskuterar att lägga på skatter på bilismen (t ex koldioxidskatt). Det är inte något som står emot varandra, svarade hon. Vi skall hata bensinen men inte bilen, sade Sahlin. Sverige kan inte ställa andra miljökrav än andra länder i Europa. Det är inte konstruktivt av Borg att opponera mot oppositionen, menade Sahlin med anledning av Borgs tal på konventet idag. Det är hans passivitet som är hotet.

Hur många jobb skulle då socialdemokraternas 17 mdr kr i stimulans ge? Det kunde Sahlin inte svara på. Finns det ingen beräkning av effekterna? Byggande och ROT-avdrag samt arbetsmarknadsutbildning ger trygghet och utbildning menade hon. Höjda barnbidrag, studiebidrag och a-kassa är andra förslag. Men Borg säger ju att sådana åtgärder kostar 3-4 mkr per nytt jobb. Något klart svar på denna kritik gav hon inte. Vi vill ge 200 000 kr i stöd per hyreslägenhet som byggs, totalt en miljard extra.

EU har velat lätta på budgetdisciplinen - inte mer än 3 procents underskott kan överskridas. Sverige har byggt upp ett överskott som skall användas när tiderna är dåliga, svarade Sahlin och ville göra extra åtgärder nu och inte vänta som regeringen. Jag lyssnar på diskussionen att frångå reglerna, sade hon men kringgick frågan ännu en gång om budgetunderskott. Riksdagen kan när som helst ändra utgiftstaken och är fri att stimulera ekonomin mera om det skulle behövas. Reglerna skall inte ändras utan användas. Det "torra krutet" skall utnyttjas.

Skall då utgiftstaket lyftas? S har ett högre tak än regeringen och då kan ekonomin stimuleras mera. Här blev nog diskussionen närmast obegriplig. Om krisen djupnar måste väl taket höjas? Vi har därför redan från början ett högre tak, sade Sahlin.

Utfrågningen gick över på behovet av ett blocköverskridande samarbete. Det har Sahlin krävt redan tidigare. Skolpolitiken, energipolitiken och försvarspolitiken är exempel och Sahlin skulle aktivt söka samarbete som statsminister. Med sd i riksdagen som vågmästare måste man ta ställning. S måste utforma ett tydligt alternativ tillsammans med ev vänsterpartiet (avgörs före jul). Även med v i regeringen skulle hon söka samarbete med andra partier. Vi kommer att föra diskussioner över blockgränserna och inte göra som Fredrik Reinfeldt som avvisat vår utsträckta hand (som varit utsträckt i två år).

Fildelningslagen skulle slutligen ändras med en integritetsombudsman och ingen retroaktiv verkan. Hon efterlyste en gräns för när ingripanden kunde göras. Man skall inte jaga tonåringar. Hon var tveksam till skivbolagens rätt att jaga enskilda.

Problemet för Sahlin är att hon inte själv kan någon ekonomi. Hon hade uppenbarligen drillats i hur hon skulle svara på frågor om extra stimulansåtgärder. Men hon kunde inte diskutera detta närmare och om det skulle leda till underskott. Nu behövde hon inte utveckla sig särskilt mycket eftersom utfrågningen kom in på en trasslig diskussion om utgiftstaken som varken hon eller Ramberg riktigt behärskade.

Mona Sahlin var behärskad och lågmäld. Hon ville inte provocera fram frågor som hon inte hade särskilt mycket kunskap om. Några "sataniska" utfall gjorde hon inte. Med tanke på viljan att sträcka ut handen kunde hon ha kommit med någon samarbetsinvit i stimulansfrågan. Exempelvis skulle hon ha kunnat antyda att om Borg kommer med ett extra paket som hotar att leda till underskott så är det i sin ordning och inte något som Thomas Östros kommer att hudflänga Borg för. Men det gjorde hon inte.

Kan denna vaghet vara en anledning till att Borg är så motvillig? Han anar måhända att ett stimulanspaket kommer att utnyttjas av socialdemokraterna som varande oansvarigt. Det fick vi inte veta något om. Nu blev intrycket att de extra stumulansåtgärder som krävts i debatten, och som är långt större än vad s själv föreslagit, inte är något som socialdemokraterna skulle acceptera.

Andra bloggar om: finanskrisen, socialdemokraterna, regeringen, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, stimulanspaket, budgetunderskott, Mona Sahlin, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Flyget står för 2,5 procent av utsläppen

Transporterna i hela världen står för 23 procent. Flyget står för 11 procent av 23 - alltså 2,5. Det svenska flyget står för ca 0,012 procent. Det finns ingen statistik som registrerar om svenskarna flyger mindre. Det är meningslöst för oss att flyga mindre.

Måst vi sluta flyga för att rädda klimatet? Stormarna mot koldioxidutsläppen i massmedia har medfört att speciellt ungdomar blivit uppgivna. De ser framför sig ett liv utan flygmöjligheter. Just när dagens unga får ekonomiska möjligheter att resa skall flyget förbjudas. Det är orättvist, tycker de (SvD).

Men det finns ingen anledning att förbjuda flyget. Inte heller att ransonera det. Om några årtionden har biobränslen eller syntetiska bränslen framställda med solkraft ersatt flygfotogenen. Tills dess är det just flyget som borde få tilldelning av fossila bränslen eftersom det är oerhört dyrt att ersätta flygresor med andra resesätt. Minskningen av fossilanvändningen bör ske där det är billigt. Och det är inom kraftproduktion, uppvärmning och på sikt inom vägtrafiken.

I SvD idag 28/11 presenterar redaktionen statistik över hela världens koldioxidutsläpp. Från denna kan man räkna fram flygets andel av alla utsläpp. Det är litet konstigt att redaktionen inte själv anger flygets andel när hela artikeln handlar om flygtrafiken. Den går ut på att flyget kraftigt har utökat sina utsläpp. Därför skall flygrutterna rätas ut så att man inte bränner flygbränsle i onödan. Det är ett förslag från moderatern som kan minska förbrukningen för flyget i Europa med 10 procent.

Men moderaternas förslag gillas inte av miljöpartiet. Rakare flygleder riskerar att öka flygvolymen, menar Karin Svensson Smith (mp). Och effekten av uträtningen blir liten i Sverige vilket hon ogillar:

"Det är det klassiska för den här regeringen, att man vill göra saker någon annanstans."

Det hade kanske varit bättre att förbjuda flyg norr om Stockholm istället, som mp tidigare har föreslagit?

Här är SvD:s statistik som inte inkluderar avskogning:

Koldioxidutsläpp hela världen 2005:

Energi 46 % (rättat, skrivfel tidigare av DNg 36)

Transporter 23 %

Tillverkningsindustrin 19 % (rättad, SvD anger 29)

Övrigt 12 %

Summa 100 %

SvD anger 29 procent för industrin vilket ger summan 110 procent. En jämförelse med Stern-rapportens siffror för år 2000 ger vid handen att det är industrin som sannolikt har pådyvlats 10 procentenheter för mycket. Jag har därför satt denna sektors andel till 19 procent.

Det viktiga är dock inte denna fadäs utan att transporterna är rätt uträknade. Nästa steg är nämligen att denna delas upp på delsektorer. Här är SvD:s statistik:

Transportsektorns koldioxidutsläpp 2005:

Vägtrafik 73 %

Flyg 11 %

Sjöfart 11 %

Tåg 2 %

Övrigt 3 %

Summa 100 %

Flygets andel av totalen blir alltså 11 procent av 23 procent. Det är 2,5 procent. En så liten andel betyder att även kraftiga förändringar av flyget ger obetydlig effekt på hela världens utsläpp av koldioxid. Effekten blir ännu mindre på de totala utsläppen av växthusgaser när jordbruk och avskogning också räknas in.

SvD redovisar hur flygets koldioxidutsläpp ökat från 1990 till2005. Det har skett från 547,4 Mt till 729,8 Mt. Det blir 33 procent på 15 år. Det är en snabbare ökning än för andra transporter. Men även om flygets utsläpp stått stilla hade de ändå motsvarat 1,9 procent av de totala utsläppen. Det hade bara sparat in 0,6 procent av världens utsläpp.

Man kan grovt anta att Sverige svarar för 0,5 procent av världens flygresor. Det betyder att svenska flygresenärer bara orsakar 0,012 procent av världens koldioxidutsläpp. Vad vi gör i Sverige saknar all betydelse för växthuseffekten, klimatet och uppvärmningen av jorden. Den som vill ha förändring av utsläppen borde istället satsa på att de stora länderna gör sig av med kol som källa för elproduktionen. Det kan vi inte åstadkomma genom att vi själva flyger mindre. Ingen kommer att notera detta. Det finns inte ens statistik som visar hur Sveriges utrikesflyg utvecklas.

Se istället till att Barack Obama sätter igång med att bygga ut kärnkraften och solcellskraftverken i södra USA. Om Sverige skall föregå med gott exempel borde vi ta på oss en utbyggnad av kärnkraften. Redan ett beslut om detta kan påverka andra länder att också göra det.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimatpolitiken, klimat, miljö, global uppvärmning, utsläpp, flyget, koldioxidutsläpp, flygresor, media, politik, samhälle på intressant.se

För och emot stabiliseringspolitik

Penningpolitik är inte lika kontroversiell som finanspolitik. Men stora obalanser kan utvecklas genom att den är svår att placera rätt i tiden. Någon enighet finns inte om finanspolitikens effekter - den kan hävdas bli kontraproduktiv. Kanske skall vi i framtiden inte ha någon stabiliseringspolitik?

Stabiliseringspolitik kan bedrivas med hjälp av finanspolitik och med hjälp av penningpolitik. Dessutom har det antytts att också jobbpolitik skulle vara ett instrument för stabiliseringspolitiken (se bloggartikel 3/11). Finanspolitiken kan bedrivas genom skattesänkningar och -höjningar samt med offentliga utgiftsförändringar. Även en kombination är möjlig: sänkt skatt för höginkomsttagare och indragning av barnbidrag så att budgeteffekten blev noll är en tänkbar åtstramningåtgärd. Barnfamiljernas konsumtion skulle alltså minska och höginkomsttagarna skulle spara en stor del av skattesänkningen med avkylning av ekonomin som följd.

Exemplet illustrerar att även en budgetneutral finanspolitik inte kan bedömas på ett politiskt neutralt plan. En åtstramning av detta slag skulle väcka våldsamma protester medan det omvända - som en stimulansåtgärd - snarast skulle applåderas och rentav föreslås bli permanent. Finanspolitikens åtgärdsarsenal är därför full med kontroversiella vapen och har under flera årtionden undvikits av konsensussträvande politiker och ekonomer.

Argumenten mot finanspolitiken som sådan har också varit av principiell natur. Det kan hävdas att en ofinansierad stimulansåtgärd alltid leder till inflation och minskad kapitalbildning. Någon skillnad skulle alltså inte föreligga mellan en populistisk regering som inte vågar höja skatterna för att finansiera en röstdragande reform och en regering som vid stor överkapacitet i ekonomin vill släppa ut efterfrågan på de lediga resurserna och minska arbetslösheten.

Ett annat argument av liknande karaktär är oron för att allmänheten skulle uppfatta ett omslag från offentligt sparandeöverskott till underskott som så allvarligt att man själv började spara mycket mera för att ha pengar vid arbetslöshet, sjukdom och pension. Hypotesen är att allmänheten skulle utveckla en tro att de offentliga systemen skulle kollapsa av underskottet och därför skulle finanspolitiken kunna bli kontraproduktiv. Detta synsätt kallas "ricardiansk ekvivalens" och ingår i teorin om rationella förväntningar, som Robert Lucas fick ekonomipriset för 1995. Anders Borg har antytt sådana farhågor inför ytterligare finanspolitiska stimulanser för 2009.

Dessa dubier inför finanspolitiken har medfört att de ansvariga tacksamt tagit emot rekommendationen att med flytande växelkurs är det i första hand penningpolitiken som bör användas i stabiliseringspolitiken. Denna använder sig av ändringar i centralbankens styrränta, köp och försäljningar av räntebärande låneinstrument (s k öppna marknadsoperationer) samt av kreditregleringar.

Med fast växelkurs måste penningpolitiken användas för att hålla valutan inom ett smalt område i relation till utländska valutor. Räntan blir då en produkt av utländska räntor plus en valutarisk. Den inhemska ekonomin kan inte stabiliseras med hjälp av penningpolitiken.

Med flytande växelkurs anses finanspolitiken bli ineffektiv. En finanspolitisk stimulans leder t ex till att importen ökar.Det försvagar betalningsbalansen och valutan sjunker. Då blir importen dyrare. Om centralbanken har ett inflationsmål måste räntan höjas. Och höjd ränta gör låntagarna fattigare. Husköparna lånar mindre och villaägarna kanske betalar tillbaka en del lån. Efterfrågan minskar. Den finanspolitiska stimulansen har motverkats och rentav upphävts.

En reglering av kreditgivningen är kravet på eget kapital (primärkapital) för bankerna i relation till utlåningen. Det är nu 4 procent och har i regeringens garantiprogram höjts till 6 procent som krav för deltagande. Kapitalrelationen är dock redan nu 7,7 procent och har stigit något enligt RB (pdf s 72). Tidigare har funnits en reglering med hjälp av kassakvoter för bankerna. En speciell form av reglering är statliga SBAB:s borttagande av topplånen i bolånegivningen. Det liknar den amerikanska "Community Reinvestment Act" under Clintons presidentperiod, som senare orsakade bolånekrisen. Nu idag återkommer Mona Sahlin (s) med ett ytterligare krav att SBAB skall bevilja amorteringsfrihet för dem som varslats om uppsägning (SvD Brännpunkt).

Ett principiellt argument mot ränteförändringar som stabiliseringspolitiskt medel är att låg ränta tenderar att blåsa upp finansiella bubblor. Det blir lätt att låna och på det område där pengarna placeras uppstår självgenererande prisstegringar. Det kan röra sig om kontorsfastigheter, aktier, tomtmark i Florida eller småhus. Om prisutvecklingen dessutom påverkar den reala ekonomin så att byggandet av kontor eller bostäder ökar starkt kan en avveckling av bubblan bli svår och smärtsam. För låg ränta under lång tid har sannolikt legat bakom uppkomsten av de två stora kriserna i USA: den på 30-talet och den idag.

Ett pragmatiskt argument mot all ambitiös stabiliseringspolitik är att den alltid tenderar att hamna fel i tiden. Den får i praktiken rentav en destabiliserande effekt. Man vill att den skall vara kontra-cyklisk men den blir procyklisk. Vad beror detta på? Vi har flera allvarliga eftersläpningsproblem: först tar det tid att statistiskt registrera nya tendenser, därefter vidtar en tolkningsprocess för att fastställa att statistiken pekar på ett allvarligt problem, sedan har vi en ofta utdragen beslutsprocess som kan involvera politiska partier, riksdagsdebatter och debatt i pressen samt slutligen en tidseftersläpning innan åtgärderna ger effekt. Att penningpolitiska beslut ofta kan fattas snabbare av en liten centralbanksgrupp än finanspolitiska av ett helt parlament, motverkas av att det tar ett till två år innan penningpolitiken ger effekt. I dagens läge har räntepolitiken både i USA och i Sverige hamnat i otakt.

Ett exempel på hurs beslutsvåndan kan breda ut sig är ledaren i Dagens Industri idag (27/11). Där går man emot den samlade ekonomkår som menar att det behövs mer finanspolitisk stumulans än den som aviserades i regeringens budget som inte ens kunde ta hänsyn till misstaget att låta Lehman Brothers gå i konkurs 16/9. DI menar att finanspolitik är ett trubbigt instrument och hävdar:

"Det gäller att hitta träffsäkra tillfälliga åtgärder som sätts in vid den tidpunkt då effekten blir störst. Det är inget att hasta fram i desperata mångmiljardpaket. Fel åtgärd vid fel tidpunkt kan göra större skada än nytta."

Är det ett partipolitiskt försvar för regeringens passivitet? Denna blev direkt pinsam i Studio Ett igår då man uppgav att fyra statsråd hade tackat nej till att ge regeringens syn på stabiliseringspolitiken (lyssna). Och när Maud Olofsson (c) debatterade med Thomas Östros (s) i Gomorron Sverige i TV1 framkom enbart denna passiva attityd för den kritiske tittaren. Allt som EU-kommissionen föreslog igår skulle genomföras genom den redan utformade budgeten för 2009 menade Olofsson. Att prognoserna blivit mycket dystrare och att budgetåtgärderna redan hade beaktats av prognosmakarna låtsades hon inte om. Rent partitaktiskt kan denna lomhörda attityd bli bli en belastning för regeringen och en grund för Östros att ständigt kunna återkomma till inkompetensen i Anders Borgs ekonomiska politik.

Som jag tidigare hävdat är alla dessa disparata synsätt på vad man skall göra för att nedgången inte skall sprida sig eller rentav för att bekämpa den initiala krisen ett tecken på stabiliseringspolitikens kris. Det finns varken ett teoretiskt fundament för hur stabiliseringspolitik borde bedrivas eller någon auktoritativ syn hos ekonomer och beslutsfattare. Därför kommer dagens politik att karaktäriseras av talesättet "för lite och försent".

För framtiden borde vi kanske fråga oss om stabiliseringspolitik överhuvudtaget skall bedrivas. Ett förslag från Milton Friedman var att inskränka sig till i huvudsak att öka penningmängden i takt med produktionsökningen utan att snegla på konjunkturutvecklingen. Ännu radikalare är att övergå till ett system med metallmyntfot som enbart håller sig med automatiska korrigeringsmekanismer utom räckhåll för politikernas snedvridande välvilja.

Andra bloggar om: stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, finanskrisen, räntan, skatter, banker, nationalekonomi, guldmyntfot, politik, ekonomi på intressant.se

Falkengren SEB hade rätt - Agenda hade fel

Det är upplåningsräntan som har stigit och medfört att utlåningsräntorna för bolån och företag har stigit. Bolåneräntans ökning mot interbankräntan är fel som jämförelse. Det är investerarna som höjt räntan mot bankerna. Annika Falkengren har rätt och Agenda fel. Garantiprogrammet kan vara ett sätt att få ner upplåningsräntan.

SEB:s VD Annika Falkengren är ingen pedagog. I Agenda i söndags hävdade hon att det snarast hade blivit dyrare att låna upp för att låna ut. Det stred uppenbart mot den bild som Agendas redaktion och Karin Hübinette hade förmedlat inledningsvis i ett diagram där boräntan tydligt fjärmat sig från vad som ansågs vara upplåningsräntan (Stibor). Diagrammet hade dessutom tidigare förekommit i pressen. Falkengren hade kunnat förbereda sig. Men hon satte inte kritikerna på plats med att hävda att hela deras beskrivning var fel! Det gjorde inte heller Jakob Wallenberg i intervjun med K-G Bergström i tisdags.

Nu kommer Riksbanken med en annan bild. Bankernas upplåningsränta har minsann ökat kraftigt. Det framgår av den igår publicerade stabilitetsrapporten (pressm, pdf). Förklaringen där är dock inte heller särskilt pedagogisk. Vi får ta den i två steg. Först visar man i rapporten hur bankernas upplåningsränta skiljer sig från marknadsräntan för bankerna. Normalt är räntan på säkerställda bankobligationer och den s k swapräntan nästan noll eller rentav någon tiondel lägre för bankerna. Nedan visas Riksbankens diagram för tvååriga obligationer (blå kurva) och femåriga (röd kurva) i förhållande till swapräntan på två resp fem år:

Av diagrammet framgår att bankerna på ett års sikt bakåt har fått betala ungefär en procentenhet mera för sina lån på marknaden. Detta är avgörande eftersom 40 procent av bankernas finansiering av utlåningen sker genom att emittera värdepapper, vilkas räntor påverkas av swapräntorna. Vidare kommer knappt hälften av utlåningen från bankinsättningar från allmänheten. Finasnsiering till interbankräntan (t ex Stibor) har netto en mycket liten betydelse. Det kan finnas skäl till att bortse att denna stigit med 2 procentenheter under samma period.

Nu kunde man vänta att utlåningsräntan också skulle ha stigit med en procentenhet extra eftersom upplåningsräntan gjort det. Riksbanken behagar dock inte visa något diagram med en jämförbar utlåningsränta. Men i rapporten finns ett diagram över differensen mellan en tremånaders swapränta och ett tremånaders bostadslån.. Detta visas nedan:

Vi ser här en uppgång med ca 60 punkter fram till september och enligt texten i rapporten en ökning med 70 punkter från december -07 till september -08. Det är alltså klart mindre än stegringen av upplåningsräntan med ca 100 punkter. Detta indikerar att bankerna fått acceptera en mindre marginal för utlåningen i september i år än i december förra året. Hur mycket mindre kan dock inte avgöras eftersom löptiderna för räntebindningen är olika i de två diagrammen. Att det blivit dyrare för bankerna att låna ut pengar till bolån, som Falkengren hävdade i Agenda, tycks alltså stämma med råge. Det är inte så att bankernas marginal har ökat - den har snarare minskat.

Däremot finns det en annan marginal som har ökat. Det är skillnaden mellan inlåningsräntan och utlåningsräntan. Men någon diskussion i Agenda om detta förekom inte. Innan vi börjar moralisera över bankernas "girighet" på detta område vill jag påminna att bankerna kan tjäna pengar på två sätt: genom räntemarginalen och genom provision på kapitalförvaltning. Det senare handlar främst om hanteringen av aktier och fonder. Här har affärerna gått dåligt i börsnedgångens kölvatten. Se diagrammet nedan:


Ännu så länge har bankernas lönsamhet hållits uppe. Nedgången senaste kvartal är obetydlig. Kreditförlusterna är också obetydliga och motsvarar 0,1 procent av utlåningen till allmänheten. Storbankernas resultat är 79 mdr kronor vilket indikerar vilka förluster de kan ta vid oförändrad utlåning.

Problemet för bankerna i konflikten med regeringen är att upplåningsräntan har stigit med ca en procentenhet vilket bankerna måste övervältra på låntagarna så gott det går. Om denna högre ränta beror på att investerarna (t ex pensionsfonder) misstror bankerna måste lösningen vara att utlåningen till bankerna garanteras av en försäkringsfond som i sin tur dessutom garanteras av staten. Därför måste bankerna betala en avgift för sin upplåning. Kruxet är dock att denna avgift i regeringens garantiprogram är så hög att nästan hela räntedifferensen på ca 100 punkter äts upp. Men om man som Agenda tror att den kan utökas med ca 40 punkter i ökad marginal för bankerna så framstår dessas tvekan förvisso som mindre begriplig.

Andra bloggar om: finanskrisen, banker, boräntan, garantiprogrammet, regeringen, SEB, Falkengren, media, penningpolitik, ränta, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Nu måste Borg ta till finanspolitisk stimulans

Både SEB och Konjunkturinstitutet efterlyser 50 miljarder kronor i finanspolitisk stimulans. Det är lika mycket som SN vilket finansministern utdömde som oansvarigt. Hur skall Anders Borg kunna ändra inriktning? Han kan inte bedriva stabiliseringspolitik genom halsstarrighet.

Regeringen och finansminister Anders Borg har hittills styvsint avvisat förslagen att stimulera ekonomin med hjälp av finanspolitiken. Men idag haglar förslagen till skattesänkningar och ofinansierade statliga utgiftsökningar. Ordföranden i regeringens eget finanspolitiska råd professor Lars Calmfors föreslår i en debattartikel i DN att både moms och inkomstskatt borde sänkas tillfälligt. Den behövliga stimulanseffekten antyder han borde vara ca 25 mdr kr utöver de 32 regeringen föreslagit i statsbudgeten för 2009.

Även professor Lars Jonung skriver i en krönika i DN idag om den amerikanska krisen idag och hur den liknar den svenska krisen under slutet av 80-talet. Penningpolitiken var expansiv. Då skedde, kan det tilläggas, en osund utlåning till kontorsbyggen som blåstes upp till en bubbla. Den brast i september 1990 när finansbolaget Nyckeln gick omkull. Det blev bankkris och senare en real kris. Jonung drar parallellen med Barack Obama som får ta över en ekonomi snabbbt på väg utför liksom Carl Bildt 1991. Då kunde den svenska krisen bekämpas med ökad export. Det går varken för USA eller Sverige idag.

Idag kom också SEB med en dyster konjunkturprognos (Ekot, pressm, pdf) där BNP förutses minska med 1,4 procent nästa år, exporten med 1 procent från en ökning senare år med ca 6 procent samt en sänkning av reporäntan till 1,5 procent eller mindre nästa sommar (från nuv 3,75). Eftersom exporten svarar mot ca 50 procent av BNP blir det svåra omställningar som behövs för att arbetslösheten inte skall öka. Det är naturligtvis omöjligt och arbetslösheten stiger från 6,2 till 7,9 procent trots att chefsekonomen Robert Bergqvist räknar med en finanspolitisk stimulans på hela 50 miljarder kronor utöver BP och ett offentligt underskott på 1,3 procent av BNP. Det är samma storleksordning på stimulansen som Svenskt Näringsliv krävde 16/11.

Samtidigt varslar Skanska om uppsägningar på grund av minskat byggande (Ekot). Att detta blir följden liksom att konsumtionen förblir oförändrad därför att exporten minskar är en indikation på hur dåligt stabiliseringspolitiken kan motverka nya, sekundära effekter av den initiala krisen. Och utan den finanspolitiska stimulans som SEB räknar med måste prognosen bli katastrofal. Så hur kan finansminister Borg låtsas som om ingenting extra nödvändigtvis måste göras inför 2009?

Anders Borg kanske kan luta sig mot den något mer positiva prognosen från OECD idag (Ekot) eller mot socialdemokraternas förslag att stimulera med bara 2,1 mdr kr i år och 10 mdr 2009? Miljöpartiet har å andra sidan föreslagit 10 mdr för både 2009 och 2010 och Konjunkturistitutet angav minst 50 mdr för dessa år redan för en tid sedan. Igår gick man ut med ett särskilt pressmeddelande där man enbart framhöll att en stimulans med 50 miljarder kronor var motiverad i dagens läge. En ny bedömning kommer den 19 december.

Andra bloggar om: finanskrisen, konjunkturen, finanspolitik, Anders Borg, regeringen, socialdemokraterna, stabiliseringspolitik, stimulanspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Varför sjunker inte boräntorna?

Är det investerarna som inte vill låna ut pengar till bankerna som håller bolåneräntan uppe? Eller är det bankerna som inte vill låna upp mera pengar för att de ser en räntesänkning framöver? Garantiprogrammet är kanske för dyrt. Borde reporäntan sänkas redan nu?

I TV2:s program Agenda höll Karin Hübinette förhör med SEB:s VD Annika Falkengren om varför boräntorna inte sjunker mera. En villaägare från Vallentuna fick beklaga sig över att bankens marginal på hans bolån hade stigit till 1,18 procent idag mot 0,8 procent i början av 2008. Denna var då räknad som differensen mellan interbankräntan och bolåneräntan. Det som inte poängterades var att interbankräntan avser lån på tre månader och inte de dag för dag-lån som kan fås till reporäntan. Dessutom kan bankerna få lån på sex månader från Riksbanken till reporäntan plus 0,25 procent.

Vilken kontakt med omvärlden har Annika Falkengren? Hon började med att underkänna den beskrivning av ränteutvecklingen för de tre räntorna de senaste åren som visades i ett diagram och som har förekommit tidigare i pressen (reporäntan, interbankräntan och bolåneräntan). Istället hävdade hon att marginalen på en viss typ av bolån hade minskat från 0,56 procent för ett år sedan till 0,47 procent idag. Mot det hade Karin Hübinette inget att komma med.

Falkengren påpekade också att bankerna inte lånar upp kort till reporäntan för att finansiera bolån på 20-30 år. Är inte detta en dimridå? De "rörliga" bolån som förekommer är ju lån med tre månaders bindningstid och då borde det vara fullt möjligt för bankerna att få lån till interbankräntan för dessa lån. Att så inte tycks vara möjligt måste väl bero på något annat än att en bolånekund vill fortsätta att låna i flera årtionden?

Här hade Falkengren en förklaring: Investerarna är inte särskilt intresserade av att köpa bankpapper idag. De skulle alltså kräva ännu högre ränta och kanhända är därför marginalen mycket mindre och faktiskt sjunkande, som hon sade inledningsvis. Det fick vi inte veta. Hübinette följde inte upp.

Men hur kan det komma sig att när Riksbanken höll auktion i veckan på tremånaderslån där 40 miljarder utbjöds bara 1 miljard blev resultatet? Det tyder på en låg aptit på att få låna upp för att låna ut. Någon brist på likviditet skulle inte finnas - tvärtom mot vad Falkengren hävdade.

En möjlig förklaring skulle kunna vara att bankerna inte får låna eftersom de inte har säkerheter att ställa. Bolånekunder är inget att komma med. Guldkantade papper som säkerhet är en begränsad tillgång. Om Riksbanken kräver säkerheter av detta slag faller ansvaret naturligtvis tillbaka på denna. Räntesänkningspolitiken blir i så fall förfelad om det inte är någon taktik för att förmå bankerna att gå med i garantiprogrammet.

En förklaring som lägger ännu mera ansvar på bankerna är att de mycket väl skulle få låna allt vad de behöver från Riksbanken på upp till sex månader mot reporäntan plus 0,25 procent. Men eftersom bankerna tror att Riksbanken kommer att sänka räntan i december avvaktar de tills dess för att få lägre upplåningsränta och bättre marginaler - dvs marginalerna kan sjunka kraftigt om bolåneräntan måste sänkas medan upplåningsräntan ligger på dagens nivå. Är det på detta sätt borde Riksbanken göra en kraftig sänkning av reporäntan inom några dagar.

Annika Falkengren ser ut att vara en hederlig person. Hon försäkrade att det som kallas bonussystem inte var orsaken till att banken avvaktar. I själva verket var det fråga om någon sorts villkorad ersättning och inte någor kopplat till bankens lönsamhet. Ordet girighet nämndes inte. Hennes förklaringar i övrigt var att kostnaden för garantiprogrammet var för hög och att programmet begränsade bankens expansionsmöjligheter.

Om kostnaden är för hög borde Falkengren ha utvecklat detta argument. Hübinette brydde sig inte om att följa upp. Hon ältade ersättningsproblematiken ytterligare några varv. Istället borde hon ha frågat hur det kan komma sig att Falkengren hävdar att investerarna inte vill placera i något osäkra bankpapper när bankerna skulle kunna reducera denna osäkerhet genom att gå med i garantiprogrammet. Här finns en besvärande oklarhet i Falkengrens förklaringar.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, bolåneräntan, räntan, bankutlåning, girighet, banker, krediter, penningpolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Krisen en sund reaktion?

Ordföranden i Svenskt Näringsliv Signild Arnegård Hansen har uttalat att finanskrisen var en sund reaktion. Detta fick VDn Urban Bäckström äta upp i Ekots lördagsintervju idag 22/11. Även ett uttalande av chefekonomen Stefan Fölster om att de som spekulerat också skall stå för fiolerna och bära förlusterna kunde Tomas Ramberg tolka som att krisen skulle få slå igenom utan att motåtgärder skulle vidtas.

Med ett sådant perspektiv (baserat på analogin "som fan läser Bibeln") blir det naturligtvis motsägelsefullt när SNs VD tillsammans med chefekonomen kräver omfattande motåtgärder från staten. Men Bäckström kontrade med att finanspolitikens finavstämning var en sak - stora kriser var en annan. Därför skall man vid extraordinära svårigheter kunna tllämpa det som kallas keynesianska åtgärder. Det är dock inte fråga om det som senare speciellt kallats keynesianism: att gasa och bromsa under en vanlig konjunkturcykel.

Men Ramberg var envis och hänvisade till vad den (socialdemokratiska) krönikören i Dagens Industri Ursula Berge skrivit om att hålla sig med två ideologier: en för vackert väder där staten skall hålla sig borta och en för kriser där det är ok med hjälp från staten. Man kan fråga sig varför Berge skulle vara något sanningsvittne. Hennes analys förefaller var ganska ytlig och syftet rent partipolitiskt: vi skall inte ha fria marknader utan staten skall reglera allting.

Urban Bäckström försökte undkomma en annan väg genom att hänvisa till att planekonomi som alternativ till marknadsekonomi inte var något som skulle vara effektivt. Det är ett känt debattknep som brukar kallas "bifurkation" (hålla fram antingen svart eller vitt). Ramberg frågade genast vem som föreslagit planhushållning som alternatv. Bäckström kunde inte hänvisa till exempelvis Erik Wijk igår på Aftonbladets kultursida som i en stort uppslagen artikel ville "bygga upp ett system där varje enskild brukares önskemål finkalibreras med alla produktionsenheters och transportslags kapacitet". Han trodde minsann att modern teknik "skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen".

När Ramberg pressade Bäckström medgav han att det behövs regleringar, men inte mer regleringar utan "rätt regleringar". Han upprepade att det inte finns någon ideologisk splittring i ledningen för SN vilket Ramberg fortsatte att låta påskina. Aktieägarna skulle först förlora sina pengar och därefter skulle skattebetalarna/staten gå in för att säkra själva systemet. Om sedan företagsägarna tjänar mest på detta i längden hade Bäckström inget emot detta. Och det med all rätt. Det betyder rimligtvis att även allmänheten tjänar mest på att inte för stora skador inträffar - även om detta skulle betyda uteblivna tragedier för en del av de mer riskbenägna finansaktörerna. Varför skulle det vara viktigare att få skada vissa spekulativt lagda personer än att få mindre arbetslöshet och mer begränsade sänkningar av det allmänna välståndet?

Enligt Bäckström var det ett stort misstag att låta Lehman Brothers gå i konkurs i mitten av september. Jag skulle vilja framkasta hypotesen att detta straffande av risktagarna i Lehman inte bara genom att låta dem förlora sitt kapital utan också genom att demonstrativt tillintetgöra det företag som de verkat i, innebar outsägliga skador på hela världsekonomin. De som lånat ut pengar till Lehman gjorde också förluster och sannolikt även de som fått lån därifrån. Men den psykologiska effekten var det allvarliga och ungefär densamma som när bankrusningarna inträffade i början av 1930-talet och tusentals små banker gick i kvav.

Osäkerheten blev massiv. Någon säker hjälp fanns inte att räkna med från "the lender of last resort" (centralbanken). Den policy för att inte ingripa när det var vackert väder gällde också när det blåste upp till storm. Det var inte så att spekulanterna skulle träffas av en sund reaktion som gav dem förluster och återställde ordningen. Nej, straffet för spekulation skulle göras hårdast möjligt och om så behövdes genom att straffarna själva och deras anhöriga också skulle få lida svårt.

Samma mentalitet manifesterades bland de amerikanska väljarna när det första paketet med motåtgärder skulle röstas igenom i kongressen två veckor efter konkursen. Dessa hämndlystna själar kunde inte se skillnad på en initial störning genom misskötsel och de långt större störningar och skador som redan hade inträffat och skulle följa för den huvudsakligen välskötta verksamheten i näringslivet. Hela bunten av vacklande företagare var i deras ögon giriga lycksökare som ville klösa åt sig ännu mer av skattebetalarnas pengar.

Stabiliseringspolitiken förvrids av moraliserande och okunnighet. Henry Paulson och Ben Bernanke gav efter för moralismen genom Lehman-konkursen. Därför misslyckades motåtgärderna två veckor senare och den psykologiska effekten uteblev. Men de båda herrarna bidrog själva till att en moraliserande opinion piskades upp genom att inte förklara hur sambanden såg ut. Dessutom använde de inledningsvis ett missvisande språkbruk i form av termen "bail out". Man kan inte begära att allmänheten skall ha nationalekonomiska kunskaper. Ad hoc-betonad stabiliseringspolitik kan inte bedrivas med ledning av opinionen bland okunniga och uppretade väljare.

Därför skulle jag vilja nyansera den rubricerade frågan om sundheten och hävda att den kris som initialt inträder vid sådana exceptionella förhållanden som inträffar ett par gånger per århundrade faktiskt är en sund reaktion som det inte går så mycket att göra åt om den tillåtits uppstå. Men det är inte sunt att låta en initial kris att sprida sig så att normalt fungerande verksamhet också kommer på obestånd. Detta borde gå att åstadkomma utan att vare sig behöva införa planhushållning eller frihetsinskränkande maktbefogenheter för staten.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, planekonomi, kapitalism, socialism, Svenst Näringsliv, stabiliseringspolitik, finanspolitik, Keynes, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Penningpolitiken fungerar inte enligt läroboken

Även med ett statligt garantipaket för bankerna kan resultatet bli blygsamma räntesänkningar. Kreditmarknaden tycks inte fungera enligt teorin och redan begränsade garantier äter upp en stor del av sänkningsutrymmet genom för höga avgifter.

Mötet mellan finansministern och "de fyras gäng" (storbankscheferna) under förmiddagen resulterade inte i något konkret (Ekot). En väsentlig information var dock att det inte var bonussystemen som var kruxet. Ett obligatorium skulle inte ens kunna komma åt dem, sade statsministern. Vissa av svårigheterna finns tydligen i teknikaliteterna kring hur uppköp av andra företag skall regleras när det kan ske genom utnyttjandet av statsgarantierna. Men SEB-chefen Annika Falkengren nämnde något som indikerar en helt annan svårighet.

Det gäller att en garantiuppgörelse skapar de rätta förväntningarna, menade Falkengren. Hon antydde att en garanti inte skulle medföra så stora räntesänkningar som folk förväntar. Det betyder att penningpolitiken inte fungerar som läroböckerna beskriver teorin. En räntesänkning av centralbanken skall ju påverka den korta räntan tämligen automatiskt. Argumentet är att bankerna alltid kan låna upp pengar i centralbanken för att sedan låna ut dem till hushåll och företag.

Men så fungerar inte kreditmarknaden i Sverige. Av någon anledning vill bankerna inte alltid låna pengar av Riksbanken. De lånar hellre pengar av varandra. Därför uppkommer en intern kreditmarknad i banksektorn som styrs av den s k interbankräntan (i Stockholm kallas tremånadersräntan Stibor). I teorin talar man istället om dagslåneräntan som genom reglerade golv och tak inte kan avvika från styrräntan särskilt mycket. Man talar om en korridor där denna ränta kan röra sig. Men Riksbanken kan även påverka räntan inom detta intervall genom köp och försäljning av s k bankdepositer.

Så varför har Riksbanken låtit Stibor stiga till omkring 0,8 procentenheter över reporäntan när denna differens tidvis varit så liten som ca 0,25 procentenheter (senast i februari -08)? Kan styrningen av dagslåneräntan inte slå igenom på tremånadersräntan?

Nästa fråga är varför bolåneräntan inte sjunkit mera när ändå både reporäntan och interbankräntan sjunkit. Den är fortfarande enligt DI igår 1,2 procentenheter högre än Stibor - dvs dubbelt så mycket som i september och 0,7 procentenheter högre än de ca 0,5 procent som marginalen pendlade kring förra året.

Förklaringen idag är att Stibor ligger på en onödigt hög nivå därför att bankerna misstror varandra. De tror alltså att det på tre månader kan uppstå ett fallissemang i den bank de lånar ut till och därför vill de ha högre ränta. Detta skall rättas till med det statliga garantipaket som diskuterats den senaste veckan. För att detta skall fungera måste man ha en hypotes om varför bankerna inte lånar direkt i Riksbanken istället för av varandra där misstroendet skulle vara starkt. Har det något med att det utbildats en praxis att betrakta banker som lånar i Riksbanken som suspekta och snart färdiga för fallissemang? Här har den penningpolitiska teorin inte utvecklat en beskrivning av hur kreditmarknaden fungerar. Så hur vet vi att en statlig garanti skulle hjälpa?

Eftersom grundavgiften för garantin är 0,5 procent och det härutöver tillkommer ett bankspecifikt risktillägg på ytterligare ett par tre tiondelar borde resultatet under alla omständigheter bli att upplåningskostnaden mätt som Stibor inte kommer att minska med mer än kanske några tiondelar. Garantipaketet riskerar att bli verkningslöst eftersom det är för dyrt.

Endast om garantierna också minskar bankernas utlåningsmarginaler kommer det att ge effekt. Men varför skulle internmarknadsgarantier minska bankernas behov av att öka sitt egna kapital genom högre vinster? Garantierna måste minska risken för förluster i utlåningen för att utlåningen skall hållas uppe och helst öka.

Idag tycks bankerna istället säga upp eller inte förnya krediter där riskerna för förluster är litet större. Genom minskad utlåningsvolym framstår också det egna kapitalet som relativt större. Är dessa faktorer anledningen till att Falkengren vill stämma ner förväntningarna på räntesänkningar som resultat av garantipaketet?

Andra bloggar om: finanskrisen, banker, bankstöd, statliga garantier, kreditmarknaden, penningpolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Karl Marx ansåg att investeringar var felet med kapitalismen

Nu tror man att Marx har något att säga vår tid. Men han skulle bevisa att kapitalismen måste gå under enligt ett mönster från Hegel. Därför drev han tesen att investeringar ledde till lönesänkningar och förlängning av arbetsdagen. Då måste det till slut bli revolution.

Finanskrisen har paradoxalt nog inte lett till att man frågar samhällsvetenskapen om vad som har gått fel och vad som behöver reformeras. Istället gräver man fram Karl Marx (1818-1883) och hans bok Das Kapital från 1867 och gör gällande att detta verk har något att säga om dagens finanskris. Idag (19/11) hade man ett par långa reportage på detta tema i radioprogrammet Nordegren i P1 där det nämndes att den tyske finansministern har sagt att Marx hade rätt på flera punkter.


Ovanstående ryska affisch utgör vinjetten till detta välvilliga radioprogram där den marxistiske idéhistorikern professor em Sven-Eric Liedman fick framträda oemotsagd tillsammans med uppläsningar ur det kommunistiska manifestet. Det finns flera grova tankefel i Kapitalet som rimligtvis gör att man där inte kan inhämta någon kunskap om hur det ekonomiska systemet fungerar - varken på 1800-talet eller idag. Här skall jag ta upp Marx' syn på kapitalackumulationen i form av investeringar.

Felet med kapitalismen var enligt Marx inte att kapitalägarna strävade efter vinst. Felet var istället att de måste få vinst för att få pengar till investeringar. Och investeringar var på sikt döden för löntagarna: "Arbetsmedlet slår ihjäl arbetaren" (s 376). Udden var riktad mot maskiner och storindustri och i inledningen till kapitlet om dessa placerar Marx ett citat av John Stuart Mill: " Det kan ifrågasättas om alla hittills gjorda mekaniska uppfinningar har lättat den dagliga mödan för någon mänsklig varelse." (s 322) Det är inte heller avsikten, enligt Marx. Syftet är istället att få fram mer pengar:

"Maskineriet skall, liksom varje annan ökning av arbetets produktivkraft, göra varorna billigare och förkorta den del av arbetsdagen som är nödvändig för arbetarnas underhåll, samt förlänga den del av arbetsdagen som han utan vederlag ger kapitalisten. Maskineriet är ett medel för att producera mervärde."

Och vad skulle mervärdet användas till? Jo, till mer investeringar Dit gick 80 procent av "mervärdet". Därför kommer en allt större del av arbetsdagen att användas för investeringar. Då är det förståeligt att kapitalägarna hellre ökade arbetsdagens längd än sänkte lönerna så att arbetarna svalt ihjäl.

Men på längre sikt är detta inte någon utväg. Maskinerna är "det mest verksamma medlet att förlänga arbetsdagen utöver alla rimliga gränser". Och någon gång blir utarmningen ohållbar och då blir det revolution. Denna utarmning är alltså investeringarnas fel: "I samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas, måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg." (s 570) En klassisk formulering som dock förbigår konkretiseringen att det är investeringarna som avses är följande:

"Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna... Alltså spara, spara dvs återförvandla största möjliga del av mervärdet eller merproduktionen till kapital! Ackumulera för ackumulationens skull, producera för produktionens skull..." (s 524)

Är detta en beskrivning som har någon likhet med dagens situation? Investeringar är tvärtom en av förutsättningarna för ökat välstånd. Ja, socialisterna på 1900-talet trodde t o m att de var den enda förutsättningen och försökte därför öka investeringarna med tvång. Denna planekonomi medförde verkligen omänskliga lidanden för miljoner människor. Varken ekonomerna på 1800-talet eller moderna ekonomer har kunnat se något fruktbart i Marx' teori om kapitalackumulationen. Och i praktiken kunde inte heller 1900-talets socialistiska ekonomer se något rimligt i att vara fientlig till investeringar.

Andra bloggar om: Marx, Kapitalet, kapitalism, socialism, finanskrisen, investeringar, maskiner, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Vems är krisen?

Är det industrisamhällets kris vi ser idag? Eller är det marknadssystemets kris? Vi trodde att vårt välstånd skulle fortsätta att öka oavbrutet. Men våra förväntningar gäckades. Det blev kris. Vilka var förhoppningarna som vingklipptes? Vilken institution levde inte upp till våra dagdrömmar?

I radion framträdde förre utbildningsministern Bengt Göranson (s) med ett inlägg i OBS på måndagen som handlade om "marknadsekonomins kris". Hans ordval gav en tankeställare. Klarar vi inte krisen måste vi alltså införa planekonomi, eller...? Tidigare har man talat om kapitalismens kris, den alltför oreglerade ekonomins kris, den libertarianska ideologins kris och globaliseringens kris.

Det gäller att se upp med vilket ord dagens myriader självutnämda "pundits" vill karaktärisera vems kris vi nu ser. Det är om inte annat en viktig perspektivmarkör.

Den som talar om kapitalismens kris vill nog mest lufta sitt missnöje och frustration. Det är ju inte systemet med kapitalackumulation i form av maskiner och anläggningar som man då vänder sig emot. Däremot var Kapitalets författare Karl Marx synnerligen kritiskt inställd till investeringar i maskiner. I själva verket var han i sin ungdom kritisk mot industrialismen och såg socialismen som ett makligt herrgårdsliv där man kunde jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen,sköta kreatur på kvällen och vara intellektuell efter kvällsvarden.

Men det är inte industialismens kris vi ser idag även om en del som är emot ekonomisk tillväxt och välstånd gärna skulle önska sig en sådan kris.

Är det då marknadsekonomins kris vi nu ser? Ett system byggt på marknader brukar ställas i motsats till ett system utan marknader. Ett sådant språkbruk om krisen markerar ett perspektiv där marknaderna sätts ur spel till förmån för ett socialistiskt system. Men det är nog inte så många som vill övergå till någon form av auktoritär "kommandoekonomi" som dessutom inte visat sig kunna åstadkomma någon större välståndsökning för sin befolkning. Även ytterst kritiska personer ser nog sin kritik mer riktad mot de "fria" marknaderna och inte mot marknader i sig.

Kanske kritik mot bristen på regleringar låter som alltför futtig? Då låter det bättre att man är emot frihetens ideologi, libertariansimen eller nyliberalismen. Men att man litet vagt vill ha mera tvång inom stabiliseringspolitiken med krisen som argument betyder ju inte att frihetens idé skulle vara felaktig. Eller är finanskrisen ett bevis för att skatterna varit för låga och att krisen borde bekämpas med skattehöjningar?

Kritiken mot den oreglerade finansiella ekonomin har inte lyckats särskilt väl när det kommer till preciseringar. Krisens ursprung ligger i den amerikanska småhusmarknaden. Och den har lidit under regleringar som kan hävdas vara en väsentlig orsak till att en bubbla kunde blåsas upp. Kritiken har därför satts in mot olika förhållanden som medförde att krisen, när den väl uppstod, kunde sprida sig så snabbt. Här gör många gällande att detta också var orsaken till krisen. Detta är en svår ontologisk fråga som ingen utrett. Man har istället skyllt krisen på ratingföretagen, värdepapperiseringen av dåliga krediter, Fannie och Freddie, aktörernas ruttna moral och den jämfört med Sverige mindre förmånliga a-kasseersättningen. Vems kris är det?

Slutligen skulle man kunna säga att det vi nu ser är krisen för föreställningen att finansiella kollapser skulle gå att bekämpa om de samtidigt har en realekonomisk orsak. Början till vad som kunde ha blivit en kollaps såg vi på börsen i USA 1987. Den kunde bekämpas. Men finanskraschen september 2008 kunde inte bekämpas. När den utbröt som en oväntad skärpning av bolånekrisen fick den fortgå med endast valhänta motåtgärder som dessutom drevs igenom med stor tvekan och oenighet. Bristen på förtroendegivande åtgärder leder nu till att allt större krispaket måste beslutas som ändå inte verkar att leda till återhämtning. Möjligen har de en viss bromsande effekt.

Vi har sett samma process på 1930-talet. Därefter har Stockholmsskolan och J M Keynes' teorier sett dagens ljus. - Kriser skall aldrig mer uppkomma, sade man då (ja, Keynes sa det redan 1927 när det var nio år kvar till hans General Theory 1936). Men inte kunde Sverige bekämpa sin hemmalagade fastighets- och bankkris vid skiftet mellan 1980- och 90-talen - åtminstone inte i meningen att enorma förluster i produktion och arbetslöshet skulle kunnat undvikas. Trots teorier om både finanspolitik och penningpolitik (samt något om jobbpolitik) så kan inte heller dagens kris bekämpas särskilt framgångsrikt vare sig i USA eller Sverige.

Det är stabiliseringspolitikens kris vi ser idag.

Det är förhoppningen att regeringarna har sådana kraftfulla verktyg, att om ekonomin börjar sladda skall det gå att sätta in motåtgärder så att vi slipper krascha i diket, som nu har gäckats. Denna föreställning är fel - alla vackra teorier till trots.

Andra bloggar om: finanskris, 30-talskrisen, stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, kapitalism, marknadsekonomi, frihet, socialism, Keynes, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Finanspolitik borde komplettera penningpolitiken

Nu vill näringslivet att regeringen genomför en rejäl finanspolitisk stimulans. Kreditsvårigheterna fortsätter. Penningpolitiken är ineffektiv. Det är bråttom. Men regeringen vill vänta och se.

Just efter det att Barack Obama vunnit presidentvalet talades det om att han planerade ett stimulanspaket på 200-300 mdr dollar. Det motsvarar omkring 2 procent av BNP. Därefter nämndes siffran 100 miljarder och nu är det ganska tyst. I Sverige har socialdemokraterna föreslagit en stimulans på 10 mdr kr eller 0,3 procent av BNP. Detta har avvisats av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Nu har Svenskt Näringsliv i en debattartikel igår 16/11 på DNdebatt kommit med ett förslag som omfattar 50-60 mdr kr eller nästan 2 procent av BNP.

Man gör prognosen att arbetslösheten kommer att öka med 100 000 personer och vill därför enligt ingressen:

"Nu behövs en aktiv statlig finanspolitik där regeringen släpper loss reformer och offentliga jobb för cirka 50 miljarder det närmaste året. Dessutom måste bankernas kreditgivning lossna omedelbart och bankernas regler för att säga upp lån ändras. Statsmakterna måste reagera nu för att inte krisen ska förvärras, skriver Svenskt Näringslivs verkställande direktör Urban Bäckström och chefsekonom Stefan Fölster."

Men inte heller detta förslag finner någon nåd hos allians-regeringen. Trots att OECD i torsdags kom med en synnerligen dyster prognos (Ekot, DN), där USA:s BNP sjunker med 0,9 procent nästa år, tyckte Maud Olofsson (c) i Rapport att man måste vänta tills regeringens aviserade åtgärder fått verka innan man kan ta ställning till om det behövs ytterligare åtgärder. Jag tror inte att hon en brytt sig om att läsa hela artikeln. Den innehåller t ex en synnerligen allvarlig kritik mot penningpolitikens effektivitet:

"På en rad områden kommer lönsamma investeringar inte i gång därför att krediter inte finns eller blivit onödigt dyra i finanskrisens kölvatten. Om inte bankernas kreditgivning lossnar snart och finansmarknaderna börjar fungera igen kan det bli nödvändigt att införa en allmän statlig garanti av bankerna av samma typ som vid bankkrisen vid 1990-talets inledning. Vi tror att vi närmar oss en sådan punkt.

Lika viktigt är det att befintliga krediter inte sägs upp i onödan. Nuvarande regelverk ger bankerna rätt att i vissa situationer säga upp lån även om företaget betalar räntor och amorteringar i tid. Det kan skapa en onödig, nedåtgående spiral. Regelverket bör ses över."

Organisationen har undersökt medlemsföretagens förhållanden och funnit fortsatta kreditsvårigheter hos hälften av dessa. Detta visar att krisen håller på att förvärras och att något måste göras alldeles oavsett om finanspolitiska åtgärder behövs eller inte inom ramen för denna politiks normala funktion. Penningpolitiken räcker tydligen inte och det tar upp till två år innan den får effekt i vanliga fall.

Vi kan inte vänta och se om regeringens åtgärder i budgeten får effekt. Då kan allting vara för sent. Då är det bättre att inhibera en del av åtgärderna om det ser ut att bli en tillräcklig uppgång med hjälp av projekt som hinner sättas igång. Vid förra krisen på 1990-talet tyckte en del att man kunde tidigarelägga reparationer av skolor och offentliga byggnader. Det förslaget avvisades med att det var försent - det fanns inga färdiga planer utan det skulle ta flera år innan sådana insatser kunde sättas igång. Så blev den krisen också oväntat djup och långvarig.

Bäckström och Fölster hoppas dock att denna principiella invändning mot finanspolitiska åtgärder kan undvikas denna gång:

"De flesta ekonomer dömer ut finanspolitiska stimulanser som instrument för att utjämna normala konjunktursvängningar. De får ofta genomslag för sent och eldar på under nästföljande högkonjunktur. Inför risken för en mycket allvarlig och långvarig lågkonjunktur är läget dock ett annat.

I en artikel i "Ekonomisk debatt" från 2003 argumenterade Anders Borg för just den här typen av aktiv finanspolitik. Där poängterade han särskilt att en aktiv finanspolitik kan vara framåtsyftande och ta hänsyn till vad prognoserna säger, vilket är bättre än att passivt invänta notan som kommer när kostnaden för arbetslösa ökar."

Dessvärre finns det inte mycket i vad Borg sagt under den pågående krisen som visar att han skulle hålla fast vid sitt tidigare synsätt. Det kanske är så att all stabiliseringspolitik omöjliggörs av det som på ekonomspråk kallas "decision lag" - dvs beslutseftersläpning. Då är det kanske Milton Friedmans stadiga penningmängdstillväxt som är det enda som kan göras i stabiliserande riktning. I den här krisen är det dock för sent.

[Uppdatering 13:30. Anders Borg lägger fram reviderad prognos för BNP: ökning med 0,1 eller ev minskning med 1,2 procent 2009. Han avvisar dock SN:s krav på stimulanser med hänvisning till oro hos allmänheten och vill avvakta med ytterligare åtgärder, DI.se, Ekot]

Andra bloggar om: finanspolitik, penningpolitik, stabiliseringspolitik, finanskrisen, konjunkturen, nationalekonomi, depression, politik, ekonomi

Ska etanolbilarna också skrotas 2025?

Det blir ras i försäljningen av etanolbilar. Nu föreslår centern att bilparken skall vara helt bensinfri 2025. Etanolbilar går delvis på bensin. De måste också skrotas. Den röd-gröna oppositionen instämmer. Bensinanknutna bilar måste falla i pris. Redan idag blir det effekter eftersom bilar håller 20 år.

Har centern fått fnatt? Även om man desperat söker efter profilfrågor behöver man inte hitta på vilka tokigheter som helst. Men på DN-debatt igår 15/11 föreslår Maud Olofsson, Andreas Carlgren, Åsa Torstensson och Eskil Erlandsson att bensinbilar skall förbjudas 2025. Först när detta rapporterades i media trodde jag att det rörde sig om förbud mot nybilsförsäljning eftersom jag vant mig att media nästan alltid slarvar med preciseringar om det kan ge en mera dramatisk effekt.

Men de menar faktiskt att alla bensinbilar skall förbjudas 2025. Ägarna måste skrota dem om de inte vill ha kavar dem som museiföremål som inte får köras. Försäljningsförbudet mot bensindrivna bilar skall redan införas 2015. Det blir dock mest ett slag i luften eftersom nästan ingen vill köpa en bensinbil som bara får köras i 10 år. Även den som bara tänkt behålla bilen ett par år måste tänka sig för. Man kan knappast sälja en tre år gammal bensinbil med sju års återstående körtid för någon högre summa.

Eftersom andrahandsvärdet för en bil bestäms av att den ofta håller i ca 20 år kommer bensindrivna bilar redan idag att börja falla i värde på begagnatmarknaden. Och detta får i sin tur effekter på nybilsförsäljningen idag. Just när Volvo och Saab har drabbats av den värsta krisen i sin historia skall centern hoppa fram med ett förslag som försvårar försäljningen på hemmamarknaden. Hur tänker de i detta parti?

Det finns ju inget alternativ till bensinanknutna bilar idag. Regeringen har initierat ett samarbete med "svenska företag" med sikte på att plugin-hybridbilar skall finnas på marknaden 2012-2013. Med tanke på de förseningar som alltid uppstår kan det bli så att bara något år innan försäljningsförbudet inträder skall en ny, praktiskt ej utprovad, teknik bli i stort sett allenarådande för nybilsförsäljningen. Hybridbilar kan säkert konstrueras men hur uppladdningen skall ske och vilken infrastruktur som behövs för detta är en annan fråga.

Dessutom är plugin-hybrider inte bensinfria. Det går därför inte att förbjuda bensinbilar och göra fordonsparken fossilfri till år 2025. Om man kan tanka bensin till sin hybridbil kommer det att gå att tanka bensin till etanolbilar som ju går på 25 procents bensin under vintern. Dessutom går etanolbilar att köra helt på bensin. Om inte etanolbilarna skrotas med tvång kommer förbudet att köra med bensinbilar att bli en nullitet.

Tillåts etanolbilar kommer de flesta att välja den i förhållande till hybridbilen billigare etanolbilen. Många kommer att fortsätta att köra dem på bensin eftersom det är billigare och lättare att tanka på fler tankställen. Dessutom kommer bensinbilarna att kunna köras på bensin även i fortsättningen eftersom bensin måste finnas att tillgå. Vem kan se skillnad på en bensinbil och en etanolbil?

Man kunde tro att det bara var centern som fått fnatt genom att komma med ogenomtänkta förslag. Men Dagens Nyheter skriver idag: "Samtliga tre oppositionspartier ställer sig bakom centerpartiets mål att förbjuda fossildrivna bilar från år 2025. " Socialdemokraterna tror verkligen på ett förbud enligt DN:

"Jag känner stor sympati för att förbjuda bensindrivna bilar 2025. Jag tror att det är möjligt, men regeringen har avvecklat verktygen. Man har avskaffat miljöbilsbonusen och avskaffat undantaget för miljöbilar från trängselavgifter och parkeringsavgifter. Då blir det svårt att nå målet, säger Anders Ygeman, riksdagsledamot och socialdemokraternas talesman i energipolitiska frågor."

Däremot får förslaget kritik från miljöexperten Per Kågeson (på nätet idag, DN.se) som hänvisar till att ett förbud måste införas i hela EU. Ministrarna (c) är dåligt pålästa, menar han. Det måste väl gälla för oppositionens representanter också? Han finner det också märkligt med ett förbud mot försäljning bara 10 år före totalförbudet. Bilarna måste därför skrotas efter halva sin livslängd.

Klimatpolitikens kvalitet har i ett slag sjunkit till kafferastnivå.

Andra bloggar om: klimatpolitik, bensinbilar, etanolbilar, bilförbud, centern, Maud Olofsson, Andreas Carlgren, växthuseffekten, miljö, klimat, politik, samhälle på intressant.se

Odell måste ge upp villkoren för bankstödet?

För att få med bankerna i räddningsplanen som skall sänka boräntorna måste bankerna kanske få behålla sina bonussystem. Det kunde möjligen anas i Ekots lördagsintervju som i övrigt var ganska innehållslös.

Finansmarknadsminister Mats Odell var gäst i Ekots lördagsintervju idag (15/11). Han intervjuades av Tomas Ramberg. Pensioner till VDar den första frågan. Det var ett förtroendeproblem menade MO. Det kommer knappast att fortsätta. Frågan tas upp vid mötet med bankerna nästa vecka. Rambergs syfte var att "sätta dit" MO som ansvarig för de frikostiga pensionsavtalen i Nordea.

Carnegie har förstatligas och överträffat SSU:s rosa drömmar från 1960-talet. Frågan var varför ledningen sitter kvar. MO hänvisade till Riksgäldskontoret. "Hur mycket vinner man på att byta besättning på ett plan som håller på att landa?" frågade han retoriskt. Hur länge ville MO inte uttala sig om - dock inte så länge som Lars Ohly (v) skulle vilja.

Finansinspektionen har fått större ekonomiska resurser och legala möjligheter att beivra penningtvätt och terroristfinansiering. Det är inte aktuellt att sätta in branschföreträdare i styrelsen.

Nästa vecka träffar Odell , Anders Borg och Bo Lundgren bankerna. Är det rädslan att bli av med bonusarna som gör att bara Swedbank vill gå med. De skulle då sitta löst om fem personer skulle öka bankens inlåningskostnader för att få behålla bonusen. Men det var inte fråga om ett femårigt lönestopp. Man kan göra stödet obligatoriskt som under förra bankkrisen. ECB har ännu inte lämnat en prislista för de mindre bankerna. Kunde man ana att Odell och Borg måste göra eftergifter för att få med resten av bankerna? Odell ville inte föregripa något och pressades inte heller av Ramberg.

Den viktiga frågan om hur bankstödet fungerar och kan implementeras lämnades ganska snart till förmån för äktenskapsfrågan. Det blev en semantisk diskussion om vad "civiläktenskap" skulle betyda. Civil samlevnadsbalk var nog mer korrekt enligt Mats Odell (kd). Det handlade om tanken på att gifta sig i två steg.

Hade det inte varit mer befogat att diskutera mer övergripande om finanskrisen istället. Vad hade MO för uppfattning om finanskrisens orsaker i USA och Sverige? Har USA hanterat krisen på ett fruktbart sätt? Finns det en parallell mellan Lehman Brothers och Carnegie? Kommer den begynnande krisen i Sverige att kunna bekämpas med stabiliseringspolitiska åtgärder? Är det finansmarknadsministern eller finansministern som kommer att stå i centrum för denna politik? Eller är det så att 100 000 jobb måste förloras därför att den enda politik som kan sättas in är en ineffektiv jobbpolitik?

Det finns massor av andra frågor än dem som Ramberg ställde som kunde ha berörts med en så centralt placerad person som Mats Odell. Det hade åtminstone varit befogat att ta upp banksocialiseringen som en ideologisk fråga. Odell kunde ju ha sagt att han inte ens trodde att socialdemokraterna skulle utnyttja statliga banker för några socialistiska experiment. Men kanske Ohly? Tyvärr blev det inte så.

Andra bloggar om: finanskrisen, bankkrisen, lågkonjunktur, bankstöd, bonus, finansmarknaden, Odell, nationalekonomi, socialism, ekonomi, politik på intressant.se

Hur mycket mer socialism ger finanskrisen?

Ser vi nu det ekonomiska systemets tsunami? Alla blir marknadsskeptiker och kastar nationalekonomin överbord? De förstatligade bankerna blir socialistiska instrument som driver en tillväxthämmande politik eftersom vi inte blir lyckliga av välstånd?

Professor em Lars Ingelstam skriver idag (14/11) en artikel under strecket i SvD med rubriken "Marknaden har tagit över våra liv". Den är till stora delar ett angrepp på den nationalekonomiska vetenskapen som Ingelstam tycks anse nu vara diskrediterad av finanskrisen. Nationalekonomin är i mycket läran om marknadsekonomin. Och då sker tydligen en interaktion som leder till att marknaden i sin tur får allmänheten att "tänka som en ekonom" - dvs att rikta våra tankar mot pengar och äganderätt snarare än mot mänskliga realationer.

Utgångspunkten för matematikern Ingelstam är en bok skriven av nationalekonomen Stephen Marglin, professor vid Harvard, med titeln The Dismal Science: How Thinking Like an Economist Undermines Community. Vi har alltså att göra med en renegat vilket gör diskussionen mer intressant än om det varit någon litteraturhistoriker som kommit med kritiken. Hans huvudtes enligt Ingelstam är att "ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar..." Två exempel ges:

"Ett handlar om familjen vars hus brunnit ner. Förr i världen var det naturligt att vända sig till grannarna i byn som hjälpte till att bygga upp huset: det fanns en naturlig förväntan att den som kom i svårigheter kunde lita på sina närboende medmänniskor. I dag litar vi på försäkringsbolag, och har ingen anledning att vårda sammanhållningen i närmiljön för att gemensamt parera olyckor och förluster."

Det andra handlar om den kristna gruppen Amish-folket i USA (ca 200 000 personer) som lever på gammaldags sätt:

"En Amish-pojke fick en svår blodsjukdom, som skulle kunna botas med en mycket dyr medicin. Om gruppen gav upp sina principer och bad regeringen om stöd kunde pojken överleva. Men principen vägde tyngre: Amish behöll sin identitet som oberoende av regeringen, och pojken dog."

Det är alltså kommunitära principer som Marglin attraheras av. Det skriver inte Ingelstam något om men han tar upp en bok skriven av sociologen Amitai Etzioni, The Moral Dimension (1988) som han anser vara ett vägande arbete. Dock nämner han inte att Etzioni brukar räknas som kommunitarian. Jag minns att jag ansåg The Moral Dimension vara moraliserande och trångsynt för 20 år sedan. Varför måste vi återskapa det förtryckande grannskapssamhället från småstäder och byar för att få sådan social kontroll att folk inte blir mördade i åsynen av massor av likgiltiga betraktare? Men frågeställningen är relevant - det är bara svaret i form av nymoralism som är obehagligt.

Som gammal ideolog och socialdemokrat är Ingelstam rimligtvis intresserad av kritik mot marknadssystemet (hemsida). Ränderna går aldrig ur, kan man tänka sig. Men är verkligen finanskrisen en så grundläggande fråga att hela frihetssystemet är i gungning? Det är förvisso lätt att säga att uttalanden som "Tidigare självsäkra systemförsvarare har börjat tala om att 'girighet' har brett ut sig och att det finansiella systemet är i behov av mer omfattande regelverk, både självpåtagna och ­politiskt beslutade" skulle vara ett stort steg i "marknadsskeptisk" riktning. Men är det tillräckligt för att ett pragmatiskt problem som finansiell stabilitet skall resultera i en ideologisk omorientering i kommunitär riktning?

Är inte detta att upprepa det gamla misstaget att tro att Karl Marx skulle ha levererat en teori för hur det socialistiska samhället skulle utformas? Ingelstam nämner i välvilliga ordalag att trots att Marx är " utdefinierad" så kommer han "troligen få en renässans som ekonomisk filosof". Jaha, och vad är det? Skulle Marx ha något att säga om hur samhället - och då menar jag både 1800-talets och dagens - borde vara organiserat om vi skulle bli mer skeptiska mot marknaden? Marx utvecklade ju inte ens en rudimentär teori om planhushållning. Det enda han kunde säga var att det behövdes en temporär diktatur när bourgeoisien hade störtats.

Den stackars Marx hade ett drygt arbete med "den ekonomiska skiten" som han uttryckte saken i ett brev till Friedrich Engels. Vad denne fordrade av Marx var att han skulle leverera beviset för att kapitalismen skulle gå under genom sina inneboende egenskaper. Och eftersom Engels satt på pengarna hade den på arbetsmarknaden inte särskilt gångbare Marx bara att lyda. Det tog närmare ett par årtionden. Berättigar det till titeln "ekonomisk filosof"? Och vad är en sådan förutfattad mening om undergång värd i dagens samhälle?

En annan harvardekonom som hyllas av Ingelstam är John Kenneth Galbraith som för en svensk publik mest är känd för sin bok om börskaschen 1929. Där drev han tesen att det visst inte var så att den amerikanska stora depressionen orsakats av reala förhållanden i ekonomin utan istället av de överdrivet höga börskurserna. Sanningen är ju den att forskningen forfarande tvistar om huruvida börskurserna verkligen var skadligt uppspekulerade. I varje fall uppstod depressionen på "Main Street" och inte på Wall Streeet.

Mer aktuell anser Ingelstam den brittiske arbetsmarknadsekonomen Richard Layards bok Happiness (2005) vara. Layard inleder med att konstatera att ekonomer – åtminstone i grova drag – likställer ökad lycka med ökad köpkraft, vilket Layard säger sig aldrig ha accepterat. Han redovisar sedan tålmodigt, enligt Ingelstam, och utan onödiga slängar ny och gammal empirisk forskning som rycker undan basen för antagandet att ekonomisk tillväxt bidrar till lycka. Att denna slutsats är omstridd förtiger Ingelstam.

Stephen Marglin är visserligen ekonom men har i sin samhällskritik lånat in kritik från humanistiska vetenskaper. Ingelstam exemplifierar med en konventionell anti-ekonomistisk kritik:

"Det är till exempel stötande att tänka på samverkan mellan människor som något som i huvudsak går att mäta och beskriva i siffror. I den mån som nationalekonomi urartat till någon slags penningfysik har den lagt ett stort gap mellan sig och samhällsvetenskapen i övrigt."

Är inte denna svepande kritik detsamma som att säga att nationalekonomi är moraliskt stötande redan såsom ämnesområde? En mera saklig kritik är Etzionis granskning av den nationalekonomiska mikroteorins grundpostulat i form av konstruktionen economic man. Här blir man litet frågande över vad Ingelstam egentligen menar. Å ena sidan vill han säga att denna kortsiktiga egennytta inte är bra - å andra sidan att den inte finns i människans natur:

"'Radikal individualism' är inte bra för samhället, och att den skulle ligga i människans natur saknar stöd i forskningen."

Den senare tesen understryker han ytterligare med en utsaga om konkurrensens möjligheter att få människor och företag att bete sig effektivt:

"På dessa och ytterligare ett antal viktiga punkter visar Etzioni (och hans flitiga forskningsassistenter) att standardantagandena är obestyrkta eller rent felaktiga."

Ingelstam tycks vilja göra gällande att det är reklam och annan påverkan som gör att människan "tänker som en ekonom" i strid med sin egentliga natur. Resultatet skulle bli ett undergrävande av möjligheterna att upprätthålla marknadsekonomin. Etzioni skulle kunna sägas ha lanserat en "undermineringstes" enligt Ingelstam.

Dessvärre tyder färska forskningsreultat på att economic man är ett fullt rimligt grundantagande för beteendet på det ekonomiska området. Detta har visats av Ernst Fehr i experiment med barn mellan 3 och 8 år. Missunnsamhet och oginhet mot okända var ett klart dominerande beteende (tre bloggartiklar).

Så vad återstår av Ingelstams illa dolda förhoppning att "pendeln svängt" och att vi nu ser "den ekonomiska politikens tsunami eller 11 september"? Finns det någonting som tyder på att de förstatligade bankerna i olika länder skulle bli instrument för en socialistisk ekonomi? Eller att de åtminstone skulle användas för långivning för en "hållbar utveckling", som förre vicepresidenten i ATTAC Susan George (wp) föreslagit? Kanske de skall användas för att hämma tillväxten så som Layard tycks vilja?

Vänstern är åtminstone retoriskt skicklig på att tolka ekonomiska händelser till sin fördel. Och här har man benägen hjälp av pressen. Det var så den oförargerlige Karl Marx blev berömd som en farlig revolutionär. Om han inte hade skrivit en blodtörstig kommentar till händelserna i Pariskommunen 1870 skulle han idag varit en ganska okänd samhällstoretiker.

Andra bloggar om: finanskrisen, socialism, Marx, nationalekonomi, economic man, socialisering, moral, kommunitarism, marknaden, kapitalism, lycka, ekonomi, politik, samhälle på intressant.se