Varör behövs kredit?

En berättelse om mjölnaren som behöver kredit för att bygga sin kvarn för att bönderna skall få mala mjöl på kredit så att bagerierna kan köpa mjölet på kredit och baka bröd som kan säljas på kredit osv. En liten störning kan få detta "korthus" att falla och ersättas med ineffektiv feodalism.

En massa förstå-sig-påare har politiskt grundade uppfattningar om hur finanskrisen borde hanteras. Det blir lätt moraliskt motiverade rekommendationer utifrån fragmentarisk rapportering i media. Men den grundläggande frågan måste vara vilken uppfattning man har om kreditmarknaden. Är den en onödig påbyggnad ovanpå den reala ekonomin, som bara medger att giriga finanshajar får härja fritt och ibland ställa till skada för hela världssamhället? Eller är den en nödvändig ingrediens i ett avacerat samarbetssystem som leder till arbetsspecialisering och högt välstånd? Låt oss betrakta ett förenklat exempel från ett äldre samhälle:

Vi tänker oss ett samhälle som genom en revolution gjort sig av med ett feodalt godsherresystem. Detta har medfört en tillbakagång genom att företag som kvarnar och bagerier förstörts. Bönderna kan inte mala sin säd till mjöl på något effektivt sätt och därför råder det brist på bröd. Ingen godslherre kan längre beordra dagsverken för att det skall fällas timmer och göras bräder för att bygga kvarnar eller att det skall slås tegel till bakugnar etc. Detta får överlåtas till fria företagare.

Problemet är att en företagare inte själv kan bygga t ex en kvarn. Han kan inte kommendera folk att börja fälla timmer och såga bräder. Om han själv skulle göra allting skulle det ta många år att bygga en kvarn. Men om han hade pengar skulle han kunna anställa folk för att göra detta. Tyvärr kan han i likhet med alla andra bara spara en obetydlig del av sin daglön. Lyckligtvis har detta samhälle utvecklat ett system med banker. Det kräver inte några stora investeringar som inskränker medborgarnas konsumtion. Genom att några satsar sitt sparande kan man ta hand om andras sparande så länge som man åtnjuter deras förtroende.

Nu finns det pengar koncentrerade så att företagaren kan bygga sin kvarn. Han får låna det mesta av pengarna om bankledningen tror på hans affärsidé. Företagaren får kredit (av lat credere = tro). När verksamheten kommit igång kan han betala tillbaka lånet successivt genom att avgifterna för bönderna att mala sin säd till mjöl inte bara täcker driftskostnderna utan också kapitalkostnaderna.

Vissa problem uppstår dock. Bönderna har inte heller några pengar förrän de sålt sitt mjöl till bagerierna. Mjölnaren måste därför ge kredit till bönderna. Då upptäcker man att bönderna inte kan få betalt av bagerierna förrän de sålt det bröd de har bakat till allmänheten. Och många bland dem kan inte betala sitt bröd förrän de fått lön från sina arbetsgivare. Men systemet kan fungera genom att i varje led säljaren beviljar kredit till köparen.

Nu kan "vän av ordning" hävda att detta icke-feodala system är osunt och instabilt som ett korthus. Se bara på alla dessa lån som behövs för att det hela skall fungera. De uppgår ju till många gånger större belopp än det totala sparandet i samhället. Med alla dessa fantasipengar i omlopp måste det hela sluta i krasch och hyperinflation.

Och mycket riktigt: En dag utbryter en sjukdomsepidemi som sätter ner arbetsförmågan hos allmänheten. Alla kan inte längre betala sina brödskulder. Bagerierna kan då inte betala sina skulder för inköp av mjöl från bönderna. Och då kan inte bönderna betala sina skulder till mjölnaren som då måste inställa sina amorteringar till banken. Eftersom banken redan drabbats av minskad inlåning från allmänheten måste man enligt "sundhetsbestämmelserna" driva in en del av sin utlåning. Och då säger man upp lånet till vår mjölnare eftersom han tycks bedriva en "osund" verksamhet som gör att han släpar efter med amorteringarna. Mjölnaren går i konkurs. Liknande gäller för bagaren.

När epidemin gått över vill folk köpa bröd. Men det finns nästan inget eftersom det inte kan malas mjöl särskilt effektivt eftersom kvarnarna lagts ner och bagerierna gått omkull. Folket svälter och förbannar de giriga bankerna som orsakat misären. Snart ropar man på feodalsystemets återinförande. Det behövs en godsherre som kan kommendera fram byggandet av kvarnar och bagerier. Bara feodalsystemet kan ge trygghet, menar de. Men för att det inte skall märkas hur reaktionära feodalivrarna är kallar de sitt system för socialism och planerad ekonomi. Feodalherren får benämningen "ordförande i centralkommittén".

Se också min tidigare artikel "Feodalismens nedgång skapade socialismen" 30/1 2006

Andra bloggar om: finanskrisen, socialism, kapitalism, kredit, bankkrasch, girighet, feodalism, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Borde konkurser drivas fram?

Nu ser vi en parallell till Lehmann Brothers i form av Carnegie. Men här är det den mer extrema vänstern som kräver konkurs - inte centralbanken eller de politiska partierna. Vill man från vänsterhåll driva fram konkurser så att betalningssystemet i Sverige kollapsar? Är det kanhända till fördel för den revolutionära kampen?

I Sverige har vi liksom i USA infört systemet med att orealiserade vinster skall få räknas in i ett företags resultat. En stor aktieportfölj kan alltså leda till att det ser ut som om företaget går väldigt bra om börskurserna allmänt stiger. På samma sätt ser det ut att gå dåligt om aktiekurserna sjunker. Ser inte detta ut som en innovation som ökar instabiliteten i det finansiella systemet?

Problemet med Carnegie är att en enda kund vid namn Maths O Sundqvist har lånat stora belopp från företaget. Som säkerhet uppges finnas aktier i onoterade företag. Trots att Finansinspektionen har bytt ut ledningen i Carnegie har man tydligen ändå åsidosatt reglerna om riskexponering genom att en enda kund fått bli en belastning.

Men även utan en sådan riskkoncentration skulle ett företag som Carnegie kunnat få svårigheter i ett osäkert läge som dagens. I det konkreta fallet är fakta än så länge oklara. Men det hjandlar om att belåningen hos Sundqvist varit hög och säkerheternas aktuella värden svårbedömda. Därför har Sundqvist drabbats av försiktiga banker som sagt upp lån. Detta har i sin tur medfört att tillgångar har måst realiseras i ett läge när köparna är avvaktande.

Jag skulle tro att en marknadsvärdering av Sundqvist skulle visa att skulderna är mycket större än tillgångarna (om dessa värderas till vad de skulle inbringa vid en omedelbar försäljning). Och om Carnegie skall värderas på samma sätt är fordringarna på Sundqvist inte mycket värda. Då kan Carnegies egna kapital vara förbrukat. Mot detta talar Riksbankens bedömning att det finns egna tillgångar hos Carnegie som fortfarande är tillräckliga. Problemet skulle begränsa sig till att Carnegie har bristande likviditet som inte kan åtgärdas genom upplåning på (den försiktiga) finansmarknaden. Därför måste Riksbanken stå för utlåningen till Carnegie för tillfället.

När det finansiella systemet utsätts för påfrestningar är det alltid de som är högst belånade med inte omedelbart realiserbara tillgångar som råkar illa ut. Om dessa tillgångar består i värdepapper som stigit i pris utan anknytning till fundamenta kan man mera entydigt säga att verksamheten är osund. Detta var fallet 1929 när börsaktiernas värde var uppblåst i form av en bubbla. Liknande gällde för kontors- och affärsfastigheter i Sverige i slutet av 1980-talet. Och i viss mån hade också småhuspriserna i USA blåsts upp i början av 2000-talet.

Men börskurserna i USA och Sverige var inte skadligt uppblåsta 2007 när de började sjunka. Finanskrisens orsaker fanns inte här. Men genom att finanskrisen inte omedelbart motverkades spred sig den psykologiska pessimismen till aktiemarknaden som sjönk mycket mera än som var motiverat av en vanlig konjunkturavmattning. Om aktierna sjunker med 60 procent i värde finns det alltid företag och andra aktörer som utan att vara extremt belånade kommer i svårigheter. Så vitt jag kan se är det inte högbelåning som orsakat börsrasen utan mera ren pessimism. Men om rasen fortsätter finns det alltfler som måste sälja av rent juridiska skäl.

Ett finansinstitut som lånat ut pengar till en aktieplacerare motsvarande halva det gamla värdet kommer att finna att säkerheten inte längre täcker lånet om aktierna sjunkit 60 procent. Om detta lån utan att ens ha sagts upp måste bokföras till noll värde kommer institutets egna kapital att urholkas. Detta institut har sedan emitterat värdepapper som innehas av andra företag som också måste göra nedskrivningar av sitt egna kapital osv.

Varför skulle det vara bra att driva företag som varit litet mer riskexponerade än andra i konkurs? För att en högröstad, okunnig och moraliserande opinion kräver det? Så skedde med Lehmann Bothers och se hur det gick sedan... Men de som kräver att Carnegie skall drivas till konkurs verkar ha andra motiv. Det är inte opinionen eller politiska partiföreträdare som kräver konkurs trots att det i en del mediala sammanhang verkar vara som något som borde diskuteras. Nu är det vänstern till vänster om Vänsterpartiet som kräver konkurs. Vad är orsaken till att man vill bidra till att betalningssystemet kollapsar? Tror man att revolutionen rycker närmare?

Andra bloggar om: konkurs, finanskrisen, Carnegie, kapitalism, socialism, revolution, bankkris, aktier, Börsen, politik, ekonomi på intressant.se

Amerikaner mer giriga än britter?

Huspriserna har stigit mera i England än i USA. Utrymmet för att kortsiktigt kunna ge frikostiga lån till svaga grupper har inte varit störst i USA. Det är därför knappast girighet utan lagstiftad "tvångsaltruism" i USA som gett upphov till finanskrisen.

Ursprunget till finanskrisen har ofta hänförts till den amerikanska bolånemarknaden. Man har från vänsterhåll skyllt på avregleringar och på vidlyftig långivning. Genom den låga räntan har en osund prisökning på småhusmarknaden uppkommit. Denna har urartat till en "bubbla" som när den brister leder till förluster inom den finansiella sektorn. Eftersom denna nu blivit extra känslig för förluster får vi en global finanskris.

Från 1999 till 2006 steg huspriserna i USA med ca 70 procent (enl KI). Men i Storbritannien steg huspriserna under samma period med ca 170 procent (DI 25/10, s 25). Därefter har priserna sjunkit med omkring 20 resp 10 procent. Detta visar enligt min mening att det inte är enbart en hastig prisökning på småhus som är orsaken till finanskrisen. Den borde ju då först ha uppstått i England och inte i USA.

Vi får då gå närmare in på den osunda långivningen (subprime-lånen) som orsaksfaktor. Man kan låna ut till folk som inte kan betala amorteringar och räntor om den ekonomiska situationen skulle bli sämre, så länge som huspriserna stiger. De som blir arbetslösa eller sjuka kan då sälja sina hus med vinst och banken kan få tillbaka sina lån. Men när alltfler får svårigheter och huspriserna stagnerar börjar det bli förluster för bankerna. Inte heller detta anses vara tillräckligt för att det skall kunna uppkomma en plötslig finanskris. Man pekar här på "värdepapperiseringen" av bolånen som en försvårande och uppsnabbande faktor.

Det är möjligt att ompaketeringen av bolånen i nya värdepapper som kan säljas i flera led har medfört att krisens förlopp blivit mer våldsamt. Genom att vissa värdepapper har inslag av särskilt dåliga låntagare kommer alla värdepapper av denna typ att förlora mycket av sitt kortsiktiga värde eftersom det är oklart vilka papper som faktiskt har inslag av dåliga krediter. Att fastställa det verkliga värdet kräver tidsödande analyser. Men enligt nuvarande värderingsnormer skall värdet anges till aktuellt marknadsvärde, vilket är nästan noll. En liten kreditförlustrisk kan alltså få stora konsekvenser för hur en investmentbanks egna kapital skall värderas. Tanken att ompaketeringen skulle leda till riskspridning har visat sig leda till förlustmultiplicering.

Denna ompaketering är dock inte det ursprungliga upphovet till problemen. Det är istället den frikostiga långivningen till låginkomsttagare, minoritetsgrupper eller anställda med svag arbetsmarknadsanknytning.

Girighet?

Varför har bankerna gett lån till personer som med alltför stor sannolikhet inte klarar ens räntebetalningarna? Det är här anklagelsen om girighet kommer in. Trots att det moraliskt sett borde vara vällovligt att se till att även svaga grupper får tillgång till ett eget hem är istället slutsatsen att detta riskabla beteende skett av girighet. Bankerna får ju en liten ytterligare vinst på kort sikt om man kan låna ut ytterligare något marginellt kapitalbelopp.

Hur kan det då komma sig att man i Storbritannien inte har kommit på samma idé att låna ut pengar till mindre kreditvärdiga personer? Det borde ju ha funnits ännu bättre förutsättningar till kortsiktigt girigt beteende när prisstegringstakten varit avsevärt större. Eller är engelsmän mindre giriga än amerikaner?

Svaret är naturligtvis att det är den amerikanska socialpolitiken som gått ut på att bankerna med hjälp av lagstiftning skall förmås att låna ut pengar till mindre solventa medborgare som är orsaken. Detta är fråga om lagstiftad altruism och inte om girighet. Men med den fördomsfulla syn många opinionsbildare håller sig med när det gäller finanssektorn har alla aktörer skåpats ut med att de är "giriga". Det går säkerligen alltid hitta några ensatka exempel på oegentligheter och dessa har då generaliserats i linje med vänsterpersonernas förutfattade syn på alla "kapitalister". Man har lyckats få "tvångsaltruism" att bli till "girighet" i allmänhetens ögon.

Istället borde man närmare analysera det klandervärda beteende som många svaga bolånetagare ägnar sig åt. När det visar sig att man inte klarar räntorna på lånen kommer man ofta undan med att bli skuldfri om man lämnar huset till banken. Detta är inte möjligt i Sverige. Men istället för att lugnt flytta ut passar man på att slå sönder huset innan man lämnar nycklarna till banken. Detta uppger mäklaren Joseph DeLorezo i Lawrenceville till Klas Granström i DiWeekend nr 33/2008.

Bankernas förluster blir därför mycket större eftersom husen blir nästan värdelösa och dessutom genom sitt förfallna skick också sänker värdet på grannhusen. Till skillnad från i England kan husägarna inte ens hyra ut husen.

Andra bloggar om: finanskrisen, bolånekris, subprime-lån, girighet, altruism, bankkris, lågkonjunktur, nationalekonomi, kapitalism, socialism, politik, ekonomi på intressant.se

Volvo krisar när Kina inte köper bilar

Istället för att köpa bilar har kineserna skickat pengarna till USA. Där har de orsakat en finanskris som minskat efterfrågan på bilar ytterligare. Vad kan Keynes' eftertädare göra åt detta? Har socialdemokraternas krav på regeringen att komma med räddningsåtgärder någon teoretisk förankring?

Nu börjar den finansiella krisen få realekonomiska verkningar. Bilindustrin i världen har länge ansetts ha överkapacitet. Situationen blir extra svår när efterfrågan på bilar av psykologiska skäl nu minskar. Först drabbas bilköparna av att inte kunna få kredit för bilköpet. Nästa smäll är att de inte vill köpa ny bil för att de tror att de kan bli arbetslösa genom någon indirekt effekt av "krisen". Det drabbar naturligtvis Volvo likaväl som andra biltillverkare över hela världen.

Men det grundläggande problemet är, som jag tidigare behandlat, det stora handelsöverskott som Kina mfl länder byggt upp under många år gentemot främst USA. Realt sett har Kina köpt för litet bilar och istället byggt upp en gigantisk valutareserv. Den uppgick till 1 905 miljarder dollar i juni 2008 enligt en sammanställning i SvD idag 24/10 som bygger på statistik från SEB och IMF. Den realekonomiska obalansen är dock mera generell än finanskrisen. Av världens alla överskott svarade Kina för 21,4 procent, Tyskland för 14,5, Japan för 12,1 procent och Saudiarabien för 5,5 procent. Sverige svarade för 2,0 procent och Norge för 3,4 procent.

Underskotten fanns främst hos USA med 49,2 procent av de totala. Storbritannien svarade för 8,0 procent, Österrike för 3,8 procent och Italien för 3,5 procent. Överskottsländerna har alltså i stor utsträckning koncentrerat sin uteblivna import till USA i form av kapitalexport. Med bilarna som exempel kan man alltså säga att överskottsländerna erbjudit medborgarna i USA att köpa de bilar som de själva inte vill importera. Det är då ganska klart att amerikanerna inte kan köpa hur mycket bilar som helst och därför har det bidragit till överkapaciteten inom bilindustrin.

När finsnakrisen genom den oövertänkta bestraffningen av Lehman Brothers den 15/9 övergick till att också bli en realekonomisk världskris, uppkommer frågan huruvida det finns några åtgärder som skulle kunna motverka den. Fler skulle sålunda behöva köpa bilar. Av överskottsstatistiken att döma är det då kineser, tyskar och japaner som borde köpa dem. Hur skulle det gå till? Den keynesianska stabiliseringspolitiska teorin står av allt att döma maktlös.Vad är det för räddningsåtgärder socialdemokraterna efterlyser från regeringen för att rädda sysselsättningen vid Volvo? Kan de visa hur kineserna skall förmås köpa fler bilar?

Andra bloggar om: Volvo, Keynes, Kina, finanskrisen, stabiliseringspolitik, konjunkturen, regeringen, socialdemokraterna, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Riksbanken ändrar räntebanan nedåt

Idag sänkte Riksbanken reporäntan med 0,5 procentenheter. Samtidigt förutser man att räntan skall sänkas ytterligare med 0,5 procentenheter inom ett halvår. Till slut har Riksbanken övergivit sin envetna högräntepolitik och rädsla för inflationen. Diagram.

Här nedan ser vi räntebanans revidering nedåt:

Nu gör Riksbanken också en mera sansad bedömning av inflationen än tidigare. Det framgår av diagrammet nedan:

Några ytterligare diagram från den Penningpolitiska rapporten 2008:3 (pdf) visas nedan.

Valrörelsen i Sverige skall föras i ett läge där arbetslösheten har ökat på samma sätt som vid 2006 års val.

Nedgången i USA blir mer kortvarig än i euroområdet.

Börsutvecklingen har varit mera svängig i Sverige än i USA.

Andra bloggar om: räntan, inflation, Riksbanken, konjunkturen, börsen, nationalekonomi, ekonomi, politik på intressant.se

Alliansen vinner med metapolitik?

Med metapolitik avser jag politik om sakpolitiska frågor. Det blir lätt fråga om plattityder, truismer och trivialiteter. Behövs det inte mer substans? På lunchen med partisekreterarna utlovades (kanske) mer fakta på Alliansens hemsida.

Under lunchen idag träffade jag Alliansens fyra partisekreterare Per Schlingmann (m), Erik Ullenhag (fp), Anders Flanking (c) och Lennart Sjögren (kd). De redogjorde för hur den borgerliga Alliansen skulle utvecklas inför valet 2010. Men det var inte mycket substans i planerna.

Sjögren (kd) talade om hur en ny hemsida med interaktiva möjligheter skulle tas fram. "Träffpunkt Allians" skulle den heta. På min fråga om det var fråga om en ny hemsida eller en omgörning av den nuvarande gav han svävande svar. Jag har tidigare efterlyst mer kraftfulla hemsidor både för Alliansen och statsministerns parti. Den nuvarande hemsidan för Alliansen - alliansforsverige.se - betecknas av DI som "sömnig" i dagens ledare. Det kan man lugnt hålla med om. Men det är desto mer förvånande när kritik har funnits och mer än halva mandatperioden runnit bort med dåliga opinionssiffror.

Vi får hoppas att man genomför något av det jag idag efterlyste i form av bakgrundsfakta och underlag. Det är ointressant att få färdiga programskrivningar och propagandistiska analyser serverade på en internetsajt. Vad som behövs är statistik och tabeller så att var och en själv kan konstatera hur stark evidens det finns för regeringens politik. Sysselsättningen, arbetslösheten och andra komponenter i "utanförskapet" definierat på olika sätt borde redovisas. Skattesänkningarna uppdelade på olika komponenter både makro och per olika inkomsttagare likaså. Dessutom finns det fördelningspolitiska analyser gjorda av finansdepartementet som kunde klargöra hur politiken utfallit på socialisternas favoritområde.

Vid mötet fanns en produkt kallad "Allianstidningen" att tillgå. Innehållet i denna manifesterar hur det inte borde se ut. Produkten kan betraktas här. Den består av ett hopkok på skåpmat, plattityder och metapolitik. Just denna politik om sakpolitiken- metapolitik - är ett irriterande inslag som också var dominerande vid lunchmötet. Ett konkret exempel är följande uttalande av Schlingmann (m):

"Ytterst tror jag det dock att det viktigaste är att ha siktet inställt på framtiden och fokusera på frågor som är relevanta för Sverige och väljarna."

Och Sjögren (kd) gör följande uttalande:

"För att attrahera folk gäller det att vara ett parti som ger svar på de frågor som folket ställer sig."

Är detta något som imponerar på de egna partimedlemmarna som Allianstidningen främst vänder sig till? Och hur kan dessa använda sådana upplysningar för att i sin tur argumentera för att andra skall rösta på Alliansen? Har det hänt något i väljarkåren som gör att metapolitik har blivit valvinnande? Eller är partisekreterarna fel ute?

Andra bloggar om: Alliansen, regeringen, val 2010, partisekreterare, moderaterna, politik på intressant.se

Två sorters egoism

Ordets makt över tanken är särskilt intressant när finanskrisen skall förklaras. Girighet är en form av egoism som är klart negativ. Men vanlig egoism som bara innebär att man vill få det bättre utan att skada andra är inte lika negativ. Ändå är kritiken från vänster mot egenintresset hård. Det borde ersättas med osjälviskhet.

Om man inte är osjälvisk är man egoistisk i den enkla moraliska diskursen. Betyder detta alltså att alla som inte är altruister är giriga och ondskefulla? Fokuseringen på girigheten som orsak till finanskrisen för onekligen upp egoismens två olika betydelser på agendan. Vi har å ena sidan stark egoism som innebär att man försöker gynna sig själv på andras bekostnad - dvs genom att skada andra. Men det är uppenbart att det också finns en svag egoism som enbart innebär att man försöker gynna sig själv utan att skada andra. Detta skulle jag vilja kalla (neutralt) egenintresse.

Alla drivs av egenintresse. Annars skulle man inte kunna överleva. Människan måste tillåtas att äta, sova, skaffa kläder och tak över huvudet utan att fördömas moraliskt. Men det är fullt möjligt att när som helst angripa någon som gör detta för att "bara tänka på sig själv och inte på de svaga" och alltså för att vara egoistisk. Debattklimatet har länge förgiftats genom att många utnyttjat möjligheten att angripa alla som inte varit altruister för att vara egoister. Denna inflation i egoismbegreppet är kanske en orsak till att man inte tillräckligt har uppmärksammat den skadliga girigheten. Egoism som egoism...

Saken blir ännu mer komplicerad när handelsutbyte fördöms för att vara egoistiskt. Företagarna är egoister som girigt försöker sälja dyrt och hålla lönerna nere - det budskapet var dominerande från 1960-talet fram till sovjetsocialismens kollaps 1989. Men moraliskt är väl strävan att gynna sig själv genom att gynna andra en vacker tanke? En del evolutionspsykologer kallar detta beteende för "reciprok altruism" och söker efter bevis för att detta samarbete ligger nedlagt i människans genetiska natur. Vad frågan egentligen handlar om är den intressekonflikt som uppstår när samarbetet leder till ett överskott som inte klart kan härledas till de olika parternas respektive insatser. Den som vill ha mera av vinsten har ett incitament att beskylla den andre för "egoism". Vi måste se upp med egoister som försöker uppträda som altruister.

Vad är då girighet? Det är enligt ordboken en alltför stark inriktning på att komma över pengar och ägodelar utan att ha något egentligt behov. Vi har tydligen både att göra med ett egenintresse och med ett irrationellt element som medför att intresset gått till överdrift. Nationalencyklopedins ordbok hänvisar till orden gniden, lysten, närig, sniken, snål. Här ser vi inte några inslag av stark egoism utan bara en olustig ogenerös attityd. Men ordet har ofta förknippats med oegentligheter. Den girige är beredd att överträda vissa mer eller mindre informella regler för att tillfredsställa sin last. Ett känt exempel är skandiadirektörerna som var beredda att med hjälp av manipulationer driva igenom bonusanordningar som innebar att en stor del av företagets vinst utraderades. Frågan återstår om en konventionell förskingrare skall kallas girig? Och hur är det med löntagaren som kan missköta sitt arbete genom att samtidigt syssla med en egen rörelse på arbetstid?

När företagens naturliga vinstbegär likställs med girighet i hollywoodfilmer finns alla chanser till förvirring. Ett känt exempel är filmfiguren Gordon Gekko som får säga "greed is good". Och enligt Roland Poirer Martinsson i SvD 20/10 väljer de mest hårdföra nyliberalerna att istället för att försvara kapitalismen att försvara - girigheten. Han kanske syftar på en del av anhängarna till Ayn Rand som håller sig med det egendomliga språkbruket att kalla det som här ovan benämnts "egenintresse" för "egoism". Dessa personer kallar han "tokhöger" till stor förtjusning för vissa vänsterbloggare.

Den moraliska kritiken av kapitalismen för att den skulle vara girig, egoistisk och ond är egentligen en återkomst för den utopiska socialismen. Det är ingenting för riktiga marxister som trots språkbruk som utsugning och profit inte menar något som utgör en moralisk förkastelsedom. Att döma av försäljningsframgångarna för boken Kapitalet av Karl Marx tror många att man där kan hitta en analys av kapitalismens krislagar. Men den som vet något om Marx vet också att han många gånger trodde att kriserna blivit så svåra att revolutionen stod för dörren. Det finns ingen objektiv analys i hans bok. Men det ligger ändå något i att det inte är människans lumpna moral som är orsaken till svängningarna i marknadsekonomin. Att då vilja införa ett annat system, som måste bygga på altruism, är däremot inkonsekvent.

Andra bloggar om: finanskrisen, egoism, egenintresse, altruism, socialism, Marx, filosofi, politik på intressant.se

Finanskrisen enligt Agenda

Paul Krugman ansåg inte att krisen beror på avregleringar. Banksocialiseringen såg Thomas Östros inte som en vänstervridning av politiken. Men hur ompaketeringen av riskabla lån bidrog till att krisen fick ett så snabbt förlopp lyckades man inte beskriva. Journalisternas okunnighet är kanske orsaken till att man griper tag i svepande förklaringar om girighet etc.

TV:s veckomagasin Agenda hade ett extra långt specialprogram om finanskrisen på söndagskvällen 19/10. Det var en hel rad olika gäster som fick diskutera ett antal aspekter av finanskrisen men alltid ganska kort. När någonting nytt höll på att komma fram avbröts deltagarna regelmässigt av programledarna Karin Hübinette och Erik Fichtelius. Men några reflexioner förtjänar dock programmet ändå.

Huvudfrågan var vad som orsakat finanskrisen vilket i mycket visade sig bli en diskussion om hur "girigheten" skulle kunna avskaffas. Men även finanskrisens globala konsekvenser behandlades något - i synnerhet om det fanns möjligheter att New Tork och London nu skulle falla tillbaka som betydelsefulla finanscentra. Däremot var det ingen som fick framföra åsikten att vad vi nu ser är kapitalismens slut, nyliberalismens död eller Marx' återkomst.

En intervju med nobelminnespristagaren Paul Krugman kastade inte så mycket nytt ljus över orsakerna till finanskrisen. Han hävdade ändå inte att krisen var en följd av avregleringar på finansmarknaderna. Orsakerna låg mera i att regleringsimplementeringen inte kunnat hänga med i finansmarknadernas snabba utveckling. Kraven på bankernas likviditet och andel eget kapital kunde regleras bra men inte på det område som Krugman kallade "shadow banking".

Det var en annan bild än den som docent William K Black från Missouri nyligen redovisade inför en senatskommitté och som också mer översiktligt företräddes av Lars Ohly (v) i programmet. Här var det avregleringar som gällde som förklaring. Ingen i hela programmet pekade på att den yttersta orsaken borde vara att Kina investerat sitt gigantiska handelsöverskott (orsakat av en undervärderad valuta) på den amerikanska finansmarknaden.

Ompaketeringen av dåliga bolån sägs ha varit bidragande till krisens framväxt eller åtminstone till att den fick ett så snabbt genomslag när den väl började uppstå. Detta skulle Annika Winsth på Nordea förklara genom att lägga lånen i form av legobitar från många husägare i en ask. Men det framkom inte tydligt att man blandade dåliga risker med goda på ett sätt som inte gick att överblicka för dem som flera led senare drabbades av ett antal förlustfall i låneasken. När andra med sådana askar såg att det kunde finnas latenta förluster i dessa blev naturligtvis värdet för dessa askar väsentligt lägre. Eftersom detta genom reglerarnas nya "vishet" genast skulle avspeglas i respektive kreditinstituts balansräkning (utan att ev förlust hade realiserats) försvann formellt en hel del av det egna kapitalet varpå kreditföretaget ansågs vara på obestånd. Kreditinstitutets obligationer och andra utgivna räntepapper blev då mindre värda med följdeffekter av liknande slag för de företag som köpt dessa över hela världen.

Vanliga banker kan också ha drabbats av värdefall på sina räntepapper utöver att de också lidit förluster på sin direkta utlåning. Eftersom inga banker eller andra företag vill tala om vilka förluster de lidit eller riskerar att drabbas av blir också låntagning och utlåning mellan bankerna lidande. Ingen litar helt på någon annan vilket leder till att interbankräntan stiger. Dessutom vill bankerna inte låna ut mera pengar till vanliga företag. Det är därför Anders Borg senare idag kommer att lägga fram ett stödpaket som skall underlätta för bankerna att våga låna ut sina pengar. Men det förklarade han inte närmare i Agenda.

Cecilia Hermansson fick förklara att krisen beror på flera olika faktorer som samverkar men något konkret framkom inte. Magnus Böcker (Nasdaq) fick säga att aktiemarknaden var en avspegling av krisen och inte upphovet till den.Stefan Ingves ansattes av Fichtelius om huruvida det kunde bli rättvist om kreditinstituten får stöd och det samtidigt möjliggör att ledande tjänstemän som misskött sig kan lyfta stora bonusar. Men Ingves verkade inte förstå problematiken. För journalisterna är detta pudelns kärna: Det är illa nog att "höjdarna" tidigare lyft bonusar - men om räddningsoperationerna nu ger ytterligare förmåner är det otillständigt. Det kanske är bättre att hela kreditsystemet får kollapsa? Finansministern antydde dock att de företag som söker hjälp kommer att få ersättningarna till ledande tjänstemän reglerade.

Mats Odell framhöll att Sverige har 250 mdr kr i statligt överskott som kan satsas på räddningsoperationer så vi är väl rustade. Thomas Östros försökte göra gällande att regeringen felbedömt styrkan i krisen och lågkonjunkturen i statsbudgeten eftersom de nu akuta svårigheterna uppstått efteråt. Men på fråga ansåg han inte att det sker en "vänstervridning" av politiken när banker i USA och England "socialiseras". Det är annars ett kärt ämne för journalisterna. Man ser tydligen akuta räddningsoperationer som början till socialistisk planhushållning utan marknader och privata företag.

Den danske EU-parlamentarikern Paul Nyrup Rasmussen fick tala om grådigheten (girigheten). Men han ville mest ha en europeisk finansispektion som ersättning för de avregleringar som han påstod gjorts för 10-15 år sedan. Entreprenören Claes Dinkelspiel fick också säga att girigheten är ett gift som står i motsats till industriell verksamhet. Namnet ger associationer till att han var expert men det han hade att komma med skulle vem som helst ha kunnat säga. LO:s Wanja Lundby-Wedin tog tillfället i akt att fördöma de höga VD-ersättningarna och bonusarna. Att dessa ofta förekommer i industriföretagen sade hon inte. Men krisen skulle utnyttjas för att göra upp med denna girighet som förstör tilltron till företagens ledningar.

Ingen gick in på att bonusar är ett styrmedel och inte bara ett (begränsat) sätt att berika sig. Har det förekommit att belöningssystemen har uppmuntrat sådant beteende som bidragit till finanskrisen? LO:s argumentering har stängt taget ingenting med finanskrisen att göra. Dinkelspiel efterlyste starka ägare utan att tala om att de automatiskt skulle få tillgodogöra sig vinsterna från företagen på ett ännu mer "orättvist" sätt än inhyrda företagsledare med bonus. Med starka ägare skulle LO dessutom få chansen att komma med kritik mot "maktkoncentrationen". Wanja föregrep detta genom att tala om kollektivt ägande som exemplifierades med kommunala bostadsföretag.

Programmet avslutades med att det skulle bli svårare att driva klimatpolitik och hjälp till u-länderna. Här kom en professor Johan Rockström vid SU med frågan om vi nu har råd att avsätta $700 mdr till räddningspaket så borde vi väl kunna avsätta $100 mdr till u-hjälp. Det är en mycket intressant fråga. Skickar vi varor för 100 mdr dollar till andra länder blir vi själva fattigare genom att inte kunna konsumera dessa. Men sätter vi in 700 mdr dollar i det finansiella systemet så kommer väl inte bankerna att konsumera varor för 700 mdr i form av bilar, kontor, flygplan och champagne mm åt de anställda? Vi tycks inte förlora pengarna som sätts in som räddning, vilket en professor borde kunna ana. Det hade varit något för Agenda att reda ut.

Det kanske är så att vänsterförklaringar och även konservativ kritik av marknadssystemet ytterst bottnar i ekonomisk okunnighet. I brist på rationella förklaringar tillgriper man sådana svepande förklaringar som "girighet" eller "de oreglerade marknadskrafternas fria spel". Snart kommer väl någon och påstår att det är pengarna som är roten till allt ont.

Andra bloggar om: finanskrisen, media, pengar, bolån, bankkris, kreditsystem, nationalekonomi, socialism, kapitalism, nyliberalism, Marx, ekonomi, politik på intressant.se

Juholt (s) gör reträtt i klimatpolitiken

I Ekots lördagsintervju 18/10 intervjuades biträdande partisekreteraren (s) Håkan Juholt. Han instämde i kritiken mot Mona Sahlins agerande som försvagat hennes ställning. Koldioxidutsläppen skall minska med 30 procent till 2020 (!).

Inledningsvis avhandlades frågan huruvida Mona Sahlin hade gjort bort sig när hon ville utesluta vänsterpartiet från ett eventuellt framtida regeringssamarbete. Det uppfattades som att hon stängde dörren på onsdagen och öppnade den på fredagen. Hon vill nu göra en "halv pudel" enligt Juholt: dörren är inte stängd. V har stängt ute sig själva när de inte accepterar regelverket för utgiftstak och överskottsmål. Men Sahlins ställning hade försvagats. Juholt kommer att efterträda Marita Ulvskog som partisekreterare.

V måste ställa upp på det grunlägande regelverket innan vi kan diskutera sakfrågor med dem, ansåg Juholt. Detta upprepade han kanske fyra, fem gånger. Tomas Ramberg var enveten. Vilken är skillnaden mot LO? Juholt ansåg att LO stod bakom s. Det är inte ett riksdagsparti. Varför är ni inte ilskna på LO när de har ungefär samma kritik mot regelverket som v? LO vill föra en diskussion, sade Juholt. V kräver detta redan idag. Vi måste vara överens om spelreglerna i förväg.

Det är inte så att socialdemokraterna rör sig mot mitten, ansåg Juholt. Utgångspunkten är en rättvisepolitik.

Nu spräcker s utgiftstaken i budgetmotionen... Den anklagelsen gick Juholt runt utan att ge något besked hur han såg principiellt på detta. Juholt ville inte återinföra friåret men kanske tillåta arbetskraftsinvandring. Flyktingar skulle få välja var de skulle bosätta sig. Kärnkraften tillhörde "inte morgondagen". Kärnkraften skulle inte stängas nästa mandatperiod. Koldioxidutsläppen skulle inte sänkas med 80 procent till 2020 (enl mp) utan med 30 procent. Av 15 frågor skiljer sig s i 13 från mp konstaterade Ramberg. Vi har gått från särbos till sambos men vi tänker inte gifta oss, blev svaret.

Den största skillnaden var enligt Juholt att s är ett löntagarparti. Exempel var turordningsfrågor och liknande. Här får mp "bita i gräset". Men även s får göra eftergifter, som han inte preciserade. Någon folkomröstning eller valfråga om Emu 2010 eller 2013 (enl Reinfeldt) var inte aktuellt. Leif Pagrotsky har föreslagit en statlig bank för att stärka konkurrensen i finanssektorn... Svaret blev att stoppa utförsäljningarna. Sälj inte Nordea. Skulle man hinna får vi ta upp diskussionen.

Den tidigare försvarspolitikern Håkan Juholt framstår som en lugn och habil partiföreträdare som har betydande översiktliga kunskaper om den politiska debatten. Han undviker svåra svarssituationer utan att det låter som undanflykter och hamnar inte i invecklade bortförklaringar. Att erkänna att partichefen gjort bort sig och försvagat sin ställning blir naturligtvis en konsekvens av detta. Vi får väl se hur väl detta tas emot.

Det mest sensationella beskedet kom Juholt med i klimatfrågan. I Klimatkommittén kom de rödgröna fram till att växthusgaserna skulle reduceras med 40 procent till 2020. De borgerliga ville ha ca 30 procent i Sverige och därtill 8 procent utomlands. Nu tycks mp förorda 80 procent, vilket s givetvis inte kan gå med på. Men om s förordar 30 procent har ändå en betydande reträtt inletts. Här skulle alltså finnas enighet mellan de borgerliga och socialdemokraterna.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Juholt, Mona Sahlin, Sahlin, klimatpolitik, växthuseffekten, regeringen, politik på intressant.se

Mona Sahlin försvarade 2 kronors bensinskattehöjning

Partiledarduellen i Studio ett visade att socialdemokraterna anser sig tvingade att stötta miljöpartiets miljöpartiets klimatpolitik. Här gick Reinfeldt till angrepp. Och Sahlin kunde inte klargöra om en regering mp-s skulle bedriva demonstrationspolitik.

Debatten mellan Frerik Reinfeldt och Mona Sahlin i Studio ett började med hur regeringen skulle göra invandringsfrågan till en valvinnande fråga 2010 (lyssna). Några raka besked fick vi inte av Reinfeldt. Och Sahlin idkade självkritik. Om man har jobb och bostad i Sverige får man invandra till Sverige enligt Reinfeldt. Bättre validering av utbildning ville Sahlin ha. Och hon nämnde att Södertälje tagit emot 15 flyktingar per 1000 invånare mot 1 i Täby. Diskussionen förlorade sig i teknikaliteter och detaljer. Hur många tappade inte intresset och stängde av?

Efter 11 minuter förklarade Reinfeldt vaför arbetskraftsinvandring var viktig även när många går arbetslösa i Sverige. Det gällde några forskare från Indien. Det kunde inte förändra balansen på arbetsmarknaden.

Miljöpolitiken var nästa ämne. Mp har föreslagit en bensinskattehöjning med 2 kr per liter. Vi måste vara ärliga och förklara att denna verksamhet måste minska och därför bli dyrare, menade Sahlin. Här menade Reinfeldt att mp går för snabbt framåt. Mp tar över socialdemokraternas miljöpolitik. Mot detta "garanterade" Sahlin att det skulle bli jobb och tillväxt på samma gång med mp och s i regeringen. Förslag kommer. Vad löser det för globala miljöproblem om Sverige går fortare fram än andra länder, frågade Reinfeldt. Sverige skall inte gå långsammare fram än andra länder, svarade Sahlin.

A-kassan som problem skulle sedan diskuteras. Det finns grupper som är underförsäkrade, sade Reinfeldt. Märkligt, sade Sahlin - skulle ett utanförskap vara lättare att bära om det är flera som är utanför. Det är inte bara äldre som gått ur. Nu är timingen verkligen dålig med regeringens reformer. Reinfeldt ansåg att a-kassorna är slutna och inte lämnar ut uppgifter om vem som gått ur. Hans uppfattning grundade sig på en bedömning. Vi måste också ta fram vägar till fler jobb.

Många som står utanför a-kassan behöver den som en möjlighet att ställa om vid jobbyten, inte ett stöd för facket enligt Sahlin. Med Sahlins budgetförslag får de som gått ur a-kassan hälsningen att de får höjd skatt, sade Reinfeldt. Det måste finnas en bortre gräns för a-kasseersättningen, medgav Sahlin på fråga från debattledaren. Rätt och plikt - både för stat och individ sade Sahlin. Man kanske bara får halva sin lön om man är metallare.

Nu varslas tusentals människor, varför skall de rösta på Reinfeldt? Svaret var oklart och handlade om Europa. Vi skall få igång blodomloppet i ekonomin. Restriktioner på bonusar och fallskärmar kommer. Sahlin kom med mer konkreta åtgärder som sänkta skatter för småföretagare. Men sedan försvann debatten i vargfrågan.

Regeringsfrågan vid ett hypotetiskt läge där sverigedemokraterna som vågmästare skulle sedan diskuteras. Den ville inte Reinfeldt diskutera. Ämnet gör sd intressanta enligt Reinfeldt. Vad händer om Sahlin får uppdraget att bilda regering? Hon var beredd att söka stöd på andra sidan blockgränsen. Reinfeldt försvarade blockpolitiken för att annars blir det ständigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Vi borde diskutera verkliga frågor, sade Reinfeldt.

Har finanskrisen stärkt uppfattningen att Sverige borde gå med i Emu? Det hade varit bra enligt båda. Det är inte alktuellt i mandatperioden enligt Reinfeldt.

Båda hävdade på ett försynt sätt att de hade bättre ledaregenskaper. Var brister det? Sahlin gav inget klart svar. Reinfeldt pekade på att man ärver mycket från tidigare (??). Vi skapar fler jobb sammanfattade Reinfeldt. Sahlin talade om rättvisa.

Var denna debatt en uppsamling av frågor som inte tidigare hade behandlats? Den var därför inte särskilt intressant och hölls på en lågmäld nivå. Regeringsfrågan är hypotetisk och lämpar sig bättre för spekulationer från politiska kommentatorer. Det som hade kunnat bli till något var Reinfeldts angrepp på miljöpartiets inflytande på en kommande regering mp-s med kravet på en skattehöjning med 2 kronor på bensinen. Sahlin dementerade inte detta och invecklade sig i ett ogenomtänkt resonemang om huruvida Sverige skulle gå före eller göra mindre än andra länder.

Men Reinfeldt fullföljde inte angreppet med någonting i stil med att en regering mp-s skulle driva en tom demonstrationspolitik med bensinskattehöjningar som enbart skadar Sverige men inte bidrar till att det globala klimatet påverkas. Det hade kanske varit möjligt att få henne att säga att 2 kronors höjning skulle kunna ge intryck på andra länder. Något bevis för detta finns inte.

Andra bloggar om: regeringen, moderaterna, alliansen, socialdemokraterna, miljöpartiet, bensinskatt, partiledardebatt, Reinfeldt, Sahlin, val 2010, regeringsfrågan, politik på intressant.se

USA:s socialpolitik orsakade finanskrisen

Enligt en rapport beställd av HQ Bank var det socialpolitisk lagstiftning på bolånemarknaden som tvingade fram långivning till svaga grupper. Dessa sub prime-lån garanterades av de subventionerade Fannie Mae och Freddie Mac och detta ledde till en överhettad expansion. När alltför många låntagare inte klarade betalningarna var krisen ett faktum.

Rapporten Finanskrien - ett gigantiskt politikmisslyckande har skrivits av Johnny Munkhammar och Nima Sanandaji (pdf) och den presenterades vid ett seminarium på HQ Bank på torsdagen. Författarna koncentrerar sig på hur sociallagstiftningen på bostadsmarknaden för egnahem trängde ut vanlig (sund) kreditgivning.

År 1977 inleddes den socialpolitiska lagstiftningen med Community Reinvestment Act som reglerade hur bankerna i låginkomstområden skulle sköta långivningen. Clinon-administrationen skärpte denna lagstiftning 1995. Syftet med Fannie Mae och Freddie Mac var också att stimulera bankerna att öka långivningen till mindre kreditvärdiga låntagare.

En varning för vart denna subventionering och snedvridning skulle leda till stora risker manifesterades i New York Times i september 1999. I en publikation 2001 varnade Peter J Wallison, medarbetare vid tankesmedjan American Enterprise Institute och expert på finanssektorn för konsekvenserna på liknande sätt. I april 2005 varnade centralbankschefen Alan Greenspan för att stabiliteten på kreditmarknaden kunde rubbas och han ifrågasatte värdet av de sociala fördelarna på bolånemarknaden. Den nyliberale kongressmannen Ron Paul som senare aspirerade på att bli republikanernas presidentkandidat höll i oktober 2005 ett tal i Kongressen där han varnade för att skattebetalarna skulle behöva lösa ut de förluster som han befarade för Fannie Mae och Freddie Mac.

Författarna vill på ett lågmält sätt tillbakavisa tesen att avregleringar och liberala förhållanden i USA skulle ha bidragit till finanskrisen:

"Krisen har således uppstått i ett USA med reglerade finansiella marknader och på senare år minskande ekonomisk frihet. Då ter det sig plötsligt mindre rimligt att anta att det är omfattande avregleringar som har orsakat krisen."

Den intressanta frågan är dock huruvida den motbild som de och andra nu förmedlar har kraft nog att gendriva den propagandistiska bild av ohämmad girighet som genast förmedlades av liberalismens kritiker - från McCain och Anders Borg till Göran Greider.

Andra bloggar om: finanskrisen, sub prime-lån, bolån, avreglering, nyliberalism, socialism, girighet, världskris, kapitalism, USA, ekonomi, politik på intressant.se

Partipolitiken och finanskrisen

Sahlin försöker undanskymma att det finns en obligatorisk arbetslöshetsersättning i partiledardebatten. Ohly raljerar över förmögenhetsskatten. A M Paulsson pekar ut Kina som orsak till finanskrisen. LO vill smyga in en långsiktig ökning av offentliga sektorn genom samarbete med (v).

Jag har nyss återvänt från Paris där euroländerna utarbetade förvånansvärt snabbt och kraftfullt ett program för att motverka finanskrisen. En anmärkningsvärd skillnad mot tjafsandet i USA tidigare. Här hemma pågår partiledardebatter som efter vad jag kan se kör på i de gamla hjulspåren. Det betyder att socialdemokraterna bibehåller sitt retoriska övertag och alliansens företrädare lyckas inte föra fram några nya sakargument.

I dagens allmänpolitiska debatt fick t ex Mona Sahlin (s) oemotsagd ännu en gång framföra kritiken mot regeringens reformering av a-kassan. Argumentet går ut på att 500 000 alltför fattiga lämnat a-kassorna och nu står de utan skydd i den kommande krisen. För det första utgör en stor del av dem som lämnat av personer som inte har rätt till ersättning eller befinner sig några år före pensionsåldern. Varför relaterar inte de borgerliga politikerna de analyser som gjorts och som visar ar att Mona Sahlin till största delen har fel?

För det andra har de som lämnat a-kassorna och som varit berättigade till ersättning fortfarande halva skyddet kvar. A-kassan består nämligen av två delar: en obligatorisk som ger ca 30 procent i ersättning och en frivillig som ger en uppgradering till ca 60 procent (grova medeltal). En hel del av dem som får 60-70 procent i ersättning kan fortfarande tycka att det inte är värt att betala ett par hundra kronor i månaden för att höja ersättningsnivån. T ex kan de ha sparade pengar eller en sammanboende som kan bidra eller också arbetar de i en bransch som inte är så konjunkturkänslig. Då räcker det att ha den obligatoriska grundförsäkringen.

Likaså fick Lars Ohly (v) raljera över regeringens avskaffande av förmögenhetsskatten. Hade de 37 miljoner som Fredrik Lundberg tjänat bidragit till ett enda nytt jobb, frågade han. Borde inte de borgerliga ha fått fram att vitsen är att en del av den uteblivna förmögenhetsskatten, men framför allt en del av det kapital som nu inte flyr utomlands kan bli riskkapital för mindre eller nystartade företag och därmed ge nya jobb. Tyvärr har Mona Sahlin lyckats sabotera denna effekt genom att avisera ett återinförande av skatten. Borde inte Ohly kritisera Sahlin för detta om han verkligen värnar om nya jobb?

I den allmänpolitiska debatten framförde ekonomen Anne-Marie Paulsson (m), docent i Lund, en förklaring till finanskrisens orsaker som förtjänar att omnämnas. Hon menade att det inte är tillräckligt med girighet, regleringsmissar i det genomreglerade USA, låg ränta eller sinnrika nykonstruktioner av finansiella instrument för att förklara finansbubblan. För att få en sådan obalans behövs också "massor av pengar". Och här pekade hon på att Kina med en undervärderad valuta har genererat stora överskott som sedan lånats ut till USA och sålunda gett bränsle till överhettningen. Det finns alltså andra som kommit fram till samma slutsats som jag (6/10).

Slutligen debatterades utgiftstaken för de statliga utgifterna av bl a Maud Olofsson (c). Som bekant har Sahlin önskat utesluta Ohly från ett ev framtida regeringssamarbete med hänvisning till vänsterpartiets opålitlighet i statsfinansiella frågor. För detta har hon fått en hel del kritik inifrån partiet. Idag tar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin henne i örat genom att deklarera att hon kan tänka sig att diskutera budgetreglerna med vänsterpartiet efter en valvinst. LO:s och vänsterpartiets syn har stora likheter, menar W L-W i ett uttalande i SvD 15/10.

Att luckra upp utgiftstaken har bara ett enda syfte. När det kommer en ekonomisk kris som kan motivera en finanspolitisk stimulans uppkommer frågan: skall stimulansen göras genom en intäktsminskning eller en utgiftsökning? Med ett utgiftstak som fastställts tre år tidigare finns inte möjligheten att utnyttja krisen för att förse de egna väljargrupperna med saftiga reformer och annat godis. Det går bara att sänka skatterna och de är enkla att höja när krisen gått över. Men populära välfärdsreformer för alla de svaga i samhället (en stor majoritet av väljarna) kan man inte avskaffa så lätt. De blir därför bestående. En attack mot utgiftstaken är alltså ett dolt sätt att på sikt öka den offentliga sektorn.

Till sist noterar jag två färska statistiska uppgiter: börserna över hela världen faller med 4-7 procent idag; det svenska skattetrycket enligt OECD är nu (2007) näst högst i världen med 48,2 procent i relation till BNP. Högst skattetryck har Danmark med 48,9 procent.

Andra bloggar om: regeringen, alliansen, socialdemokraterna, vänsterpartiet, Ohly, LO, utgiftstak, skatter, finanspolitik, nationalekonomi, offentlig sektor, ekonomi, samhälle, politik på intressant.se

Är stabilisering oförenlig med nyliberalismen?

Om ett liberalt samhälle inte kan undvara staten för att stabilisera ekonomin betyder detta inte att liberalismen som ideologi har havererat. Personlig frihet och låga skatter är fortfarande huvudbudskapet. Och staten kan bidra till en stabilisering utan att lämna fältet fritt för regleringsivriga politiker.

Finanskrisen innebär slutet för "nyliberalismen" har det hetat från vänster och i viss mån från konservativt håll. Den amerikanska bolånekrisen som nu blivit en finanskris som spritt sig över stora delar av världen ses som den oreglerade kapitalismens yttersta (och oundvikliga) konsekvens. Men är det så? Och i så fall - finns det något alternativ?

En summarisk analys visar att det tidigare alternativet till kapitalism och marknadsekonomi i form av socialistisk planekonomi inte verkar vara någon utväg som vänstern längre förespråkar. Då kan vi analysera olika former av fri och reglerad marknadsekonomi. Den kan göras i flera olika dimensioner så det hela kan bli ganska komplicerat.

En första möjlighet är att ta fasta på aktörernas moraliska kvaliteter. Både Anders Borg (m), John McCain (rep) och en rad vänsterdebattörer framhåller aktörernas "girighet". Om vi inte kan implementera någon sorts moralisk omskolning eller liknande av aktörerna kan vi byta ut dem. Vi ersätter alltså de privata ägarna med statsrepresentanter (eller fackföreningsfunktionärer om vi går 25 år tillbaka till löntagarfonderna). Det innebär att vi avskaffar privatkapitalismen och inför marknadssocialism. Någon skulle kanske säga "statskapitalism". Problemet är bara att detta alternativ alltför mycket liknar statssocialismen, som de flesta redan har avvisat. Dessutom blir det dyrt att köpa ut de gamla ägarna.

Nästa steg är att behålla kapitalismen men reglera den på något annat sätt än hittills. Alla marknadsekonomiska system i modern tid är nämligen reglerade. Bara en så enkel sak som valutan i ett land innebär en reglering som dessutom kan göras på en rad olika sätt. När det sedan gäller handel mellan olika länder tillkommer ytterligare omfattande regleringar. Dessa har sedan återverkningar på ländernas kreditmarknader som också behöver regleras. Och för att det inte skall bli inflation behövs också regleringar. I det tillsynes oreglerade kapitalistiska systemet av äldre modell fanns ofta en guldmyntfot som innebar både regleringar inom länderna och mellan länderna.

Stabilisering en kollektiv nyttighet

Det hela är en fråga om vilka regleringar vi skall ha och alltså ytterst vilket syfte vi vill uppnå med regleringarna. Just i dessa tider bör vi uppmärksamma syftet att åstadkomma någon sorts stabilitet - både på kort sikt och på lång sikt. Stabilitet är en kollektiv nyttighet som i alla mer avancerade statsbildningar administreras av staten. Det är på samma sätt med försvaret. Det är en kollektiv nyttighet som lämpligen regleras och sköts av staten. Men som vi vet kan det tyvärr vara farligt för medborgarna att sätta militära maktmedel i händerna på de styrande. Likadant är det med de de ekonomiska maktmedlen. Det finns en risk för missbruk som hårt kan drabba åtminstone en del av medborgarna.

Som jag tidigare skrivit i en artikel om obalansen gentemot Kina finns det tre modeller för dessa grundläggande regelsystem och de kan inte blandas ihop när möjligheterna till en stabilisering diskuteras. Den äldsta ekonomiska regimen för marknadsekonomin byggde på metallmyntfot och fria kapitalrörelser. Därefter infördes i Bretton Woods ett system efter andra världskriget som byggde på att enbart dollarn var konvertibel mot guld. Några fria kapitalrörelser kunde inte tillåtas och stabiliteten i växelkurserna skulle upprätthållas med hjälp av penningpolitiken istället för med de automatiska mekanismer som t ex guldströmmarna erbjöd. På 1970-talet infördes nuvarande system där växelkurserna inte längre är fasta. Kapitalrörelserna är fria och stabiliteten skall upprätthållas genom penningpolitiken.

Problemet är bara att penningpolitiken främst är ett medel för att stabilisera prisutvecklingen. Något utrymme för finanspolitiken brukar man inte räkna med. Men om en mycket kraftig obalans ändå utvecklas är dock finanspolitiken fortfarande ett medel för att på ett sent stadium motverka en redan utvecklad kris. Krisen hösten 2008 är ett exempel på en sådan allvarlig balansrubbning.

Man kunde tycka att den klassiska liberalismens regelverk för stabilisering i form av t ex guldmyntfot utgör en mera rigorös reglering än dagens fria system med flytande växelkurser. Både nyliberaler och vänsterföreträdare verkar tro att flytande växelkurser är ett i princip självreglerande system på liknande sätt som vid guldmyntfot. Men medan nyliberalerna ser obalanserna som ett resultat av statliga regleringar ser vänstern avregleringar som orsaken. Nyliberalerna pekar på att politiskt reglerad långivning till mindre solventa låntagare kan driva fram en bubbla som ses som orsaken till finanskrisen. Vänstern pekar mera vagt på att någon form av avreglering skulle ha medgett att en bubbla på den amerikanska bostadsmarknaden kunnat utvecklas.

Några preciseringar av vad som skulle erfordras för att hålla de giriga på mattan har jag inte hört från vänstern eller de konservativa. Det verkar mest som de giriga helt enkelt skall lägga sig till med en mer altruistisk moral i fortsättningen genom de moralistiska fördömanden som nu levereras. Kanske någon från vänstern vill återgå till valutaregleringen och systemet med kreditrestriktioner som fanns under Bretton Woods-perioden och i länder som övergav detta system först på 1980-talet. Om det är detta som avses med regleringar betyder vänsterns krav en återgång till en helt annan ekonomisk-politisk regim. Det går inte att utan vidare blanda regleringar från helt olika modeller om ekonomin skall fungera någorlunda bra i fortsättningen.

Staten kan stabilisera med guldmyntfot

Ett klassiskt liberalt system kan bygga på ganska stora friheter från politiska ad-hoc-regleringar eftersom det förutsätter t ex guldmyntfot. Men även detta system har sina nackdelar. Den ekonomiska utvecklingen är inte helt stabil utan det förekommer regelbundna konjunktursvängningar även med guldmyntfot. De kritiska frågorna är dock huruvida det skulle kunna uppstå finansiella bubblor av större dignitet och om guldmyntfoten kan stå emot vid stora obalanser och överleva som system. Vi har 30-talskrisen som ett exempel på detta. Men den krisen kanske kan ses på något annat sätt.

Dagens system med flytande växelkurser och stora kapitalrörelser verkar vara sårbart för små misstag i regleringshanteringen och begränsad otakt i räntepolitiken. Skall vi ha detta system måste hindren mot uppkomsten av finansiella bubblor stärkas - t ex att bostadspriserna i USA på 10 år kan stiga med 100 procent. Eller också måste vi acceptera att förödande kriser kan uppstå kanske vart 50:e år. Det kan också vara så att dagens kris till stor del är en engångsföreteelse orsakad av Kinas obenägenhet att anpassa sin valuta till den högre nivå som konkurrenskraften medger. Men det kan uppstå andra engångseffekter i framtiden så det är fortfarande motiverat att stärka den förebyggande förmågan inom dagens system.

När väl en kris uppstår återstår frågan om den skall motverkas eller om den skall få sprida sig ohämmat och medföra enorma produktionsförluster. För en liberal kan det vara intressant att göra en analogi med ett system med en renodlad guldmyntfot där obalanser automatiskt skulle mötas med pris- och lönesänkningar vilket i teorin skulle motverka obalanserna på ett tidigare stadium. Utan ett sådant system måste istället ekonomisk-politiska motåtgärder vidtas för att efterlikna det klassiskt liberala systemet.

Ekonomiska maktmedel gör liberaler skeptiska

Här finns dock en pragmatisk invändning. Att ge politikerna mandat att använda vidsträckta ekononomiska maktmedel kan leda till missbruk. Det kan leda till att slöseri uppmuntras, att vissa väljargrupper gynnas med bidrag och/eller sociala inrättningar och att andra träffas av progressiva skatter eller att företagarna missgynnas med populistiska restriktioner samt att vissa misskötta företag gynnas. Vi bör dock vara medvetna om att det finns en analogi med det militära försvaret som till slut verkar att ha kunnat regleras i civiliserade länder.

Principiellt är det därför fel att hävda att ett liberalt ekonomiskt system inte kan stabilisera ekonomin på makroplanet. Om kollektiva nyttigheter skall kunna produceras i ett liberalt samhälle borde även ekonomisk stabilisering räknas dit.

Till slut måste man också komma ihåg att ekonomisk stabilisering bara är en begränsad idé i ett liberalt samhälle. Det finns en mängd politiska tvångsåtgärder som inte har att göra med stabiliseringspolitiken som liberalismens idé motsätter sig. Om staten vart femtionde år måste rycka ut för att garantera stabiliteten betyder detta inte att liberalismens övriga idéer om individuell frihet, avgifter istället för skatter och personligt ansvar skulle ha havererat.

Andra bloggar om: Finanskrisen, stabilisering, kapitalism, marknadsekonomi, ekonomisk politik, stabiliseringspolitik, reglering, kreditreglering, sub-prime-lån, liberalism, socialism, nyliberalism, guldmyntfot, ekonomi, ideologi, politik på intressant.se

Räntan sänks 0,5 procent men mer behövs

Vid en samordnad aktion över hela världen sänkte centralbankerna räntan med en halv procentenhet. I Sverige gick den ned från 4,75 till 4,25 procent. I USA är den nu 1,5 procent. Börsfallet på 5 procent stoppades och återtogs.

Detta är svaret på kraven att något ytterligare måste göras i en samfälld aktion. Riksbanken har därmed naturligtvis inte erkänt sitt misstag att höja räntan i juli och september. Den intressanta frågan är huruvida dagens sänkning egentligen bara är en tidigareläggning av tillrättaläggningen av de tidigare misstagen från Riksbankens sida. Eller kan vi vänta att Riksbanken gör isolerade sänkningar under resten av året? Räntan i Sverige borde inte vara högre än 3,75 procent idag.

Eftersom inga gemensamma och mera genomgripande åtgärder vidtagits mot finanskrisen kan vi vänta fler samfällda räntesänkningar framöver. Problemet är bara att räntesänkningar kan ses som en ersättning för trovärdiga garantier gentemot bankerna så att de inte fortsätter att driva in lån eller stoppa förnyelsen av lån till de mindre företagen. Dessa tendenser finns redan och var orsaken till att ca 50 000 företag i onödan gick i konkurs i början av 1990-talet.

Andra bloggar om: räntan, penningpolitik, finanskris, bankgaranti, kreditkris, Riksbanken, stabilisering, ekonomi, politik på intressant.se

Ny förmögenhetsskatt driver ut kapitalet redan idag

Socialdemokraterna föreslår i sin budgetmotion att förmögenhetsskatt skall införas pånytt. De går också emot regeringens modesta höjning av brytpunkten men föreslår ingen skärpning av värnskatten. Opinionssiffrorna visar att många har anledning att låta sitt kapital försvinna utomlands.

Den förmögenhetsskatt som socialdemokraterna nu idag föreslår i sin budgetmotion är inte särskilt modern som Mona Sahlin utlovade för ett år sedan. Alla gamla regler och undantag skall återinföras. Den enda skillnaden är att golvet för ensamstående höjs till 2 miljoner och för sammanboende till 4 miljoner. Detta kommer att driva ut kapital från Sverige i samma takt som tidigare. De som ägnar sig åt kapitalflykt har ingen anledning att upphöra med detta och allraminst att ta hem pengar som redan förts ut. Jag har länge påpekat denna effekt av hoten om förmögenhetsskatt men de borgerliga politikerna har inte velat angripa socialdemokraterna på denna punkt.

Idag antyder dock Anna-Stina Nordström Nilsson, VD för organisationen Företagarna, i en kort artikel på DN-debatt att förslaget om förmögenhetsskatt har en effekt på kapitalflykten. Men skrivningen är inlindad och går ut på att investerarna skall kunna lita på att denna skatt inte skall komma tillbaka. Hon nämner också att bara två av EU:s 27 länder numera har förmögenhetsskatt. Denna skatt är alltså både föråldrad och skadlig för tillgången på riskkapital för de små företagen. Men dessa argument behöver socialdemokraterna aldrig bemöta i debatten. Varken borgerliga politiker eller intervjuande journalister brukar av någon anledning rikta denna kritik mot förmögenhetsskatten.

Andra bloggar om: förmögenhetsskatt, regeringen, alliansen, socialdemokraterna, kapitalflykt, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Krisen beror ytterst på obalansen mot Kina

Varför försöker man skylla finanskrisen på bristande regleringar? Det finns ju en mycket närmare förklaring i form av att underskottet mot Kina inte kan fortsätta i allt snabbare takt hur länge som helst. Kinas ovilja att kraftigt revalvera sin valuta är den väsentliga orsaken till krisen.

Den finansiella krisen beror enligt seriösa bedömare på flera samverkande faktorer eftersom de enskilda orsaker som har pekats ut har uppträtt tidigare utan att någon kris uppstått. Men det finns en ny och mycket betydande störning i världsekonomin som år efter år ackumulerar en allt större obalans: USA:s handelsunderskott gentemot Kina. USA:s totala bytesbalansunderkott mot alla länder visas i nedanstående diagram:


Vi ser här att USA:s underskott började öka påtagligt efter 1997. En del av ökningen berodde på ökad import av olja. Den minskning som noterats de senaste åren beror på minskad importökning i relation till en konstant exportökning. Gentemot Kina har emellertid underskottet tredubblats sedan slutet av 2003:

Den utplanande utvecklingen beror på ett större underskott gentemot Japan som dock är begränsat jämfört med överskotten mot EU och USA. En ännu starkare ökning av handelsbalansöverskottet ser vi för EU. Detta kan ha sin betydelse men eftersom både Kina och oljeländerna tycks ha en förkärlek för att placera sina överskott i USA är det här obalanserna uppkommer. Teorin för att analysera globala obalanser finns i studierna av olika växelkurs- och stabiliseringsregimer.

För de ekonomiska relationerna mellan länder i en marknadsekonomi har man att välja mellan tre mål:
(1) Stabil växelkurs
(2) Fri kapitalrörlighet
(3) Penningpolitisk självständighet

Analyser som gjorts av bl a ekonomipristagaren 1999 Robert Mundell gör gällande att endast två av dessa mål kan uppnås samtidigt. Ett enkelt exempel är kombinationen 1+2, t ex guldmyntfot eller gemensam valuta. Ett annat exempel är 1+3 som vi hade under Bretton Woods-systemet. Det gick under 1971 genom trycket från de ökande kapitalrörelserna. Nu har vi ett system som kombinerar 2+3. Många har hittills ansett att detta är ett bra system. Men det är uppenbarligen mer sårbart än andra kombinationer för störningar - i synnerhet om stora obalanser genom t ex en destabiliserande penningpolitik har kunnat byggas upp.

Som nämnts har vi en obalans som legat latent i världsekonomin i form av handelsunderskotten i USA och överskotten i Kina och oljeländerna. Denna obalans beror delvis på att Kina försöker nå alla tre målen samtidigt och i 2+3-regimen inte vill anpassa sin växelkurs uppåt mot dollarn. Är motivationen girighet? De kinesiska överskotten är placerade i amerikanska värdepapper som genast skulle bli mindre värda vid en kinesisk revalvering. Dessutom skulle kineserna få svårare att exportera men samtidigt få mer betalt för exporten. Men det skulle också fordra en räntehöjning.

Kapital skulle då börja strömma i motsatt riktning med en räntehöjning i USA som följd. Kinesiska varor skulle bli dyrare. Dollarn skulle stiga, exporten bli dyrare och utländskt kapital mer sällsynt. Levnadsstandarden kanske rentav skulle sjunka - ett motbjudande perspektiv före ett presidentval. Både kineser och amerikaner ser ut att ha haft motiv för att köra på med obalanspolitiken litet till. Men det förefaller vara mer legitimt att inte opåkallat punktera en (konstlad) högkonjunktur genom en amerikansk räntehöjning än att undvika en bokföringsmässig förlust på de av Kina ägda amerikanska värdena genom en revalvering.

Det praktiska resultatet blev att USA fick för mycket pengar. Det utländska kapitalet måste placeras någonstans. Ett ställe var bostadsmarknaden. Nya grupper måste köpa hus. Lånen måste alltså göras mer förmånliga. En bubbla blåstes upp. Amerikanska låginkomsttagare blev brickor i ett spel där internationella krafter drabbade samman utan att någon tydligt såg vad som hände. En logisk lösning skulle kunna vara att kineserna får se sina amerikanska tillgångar smälta samman genom konkurser och nedskrivningar av värdena. Tyvärr skulle många andra då dras med i fallet.

Historiskt är det intressant att kineserna har betett sig som merkantilister. Under tre århundraden hamnade 3/4 av den Nya Världens billiga silverproduktion i Kina som en valutareserv (1500-1800) och Kina försåg världen med det mesta i varuproduktionen. Att detta nu när det upprepas ser ut att leda till en kraschlandning kunde förutses redan i november 2006. Den alltför välvilliga långivningen till låginkomsttagare skrev jag om i januari 2007, då som en utlösningsfaktor till en världskris. Det finns därför inte fog för att den nu uppkomna krisen uppstod utan att någon kunde utfärda varningssignaler.

Andra bloggar om: finanskrisen, lågkonjunkturen, Kina, USA, bolån, krispaketet, räddningspaketet, kapitalism, bankkris, regleringar, marknadsekonomi, laissez faire, ekonomi, politik, nationalekonomi på intressant.se

25 år sedan 4 oktober mot löntagarfonderna

Socialdemokraternas förslag till löntagarfonder 1983 ledde till en vändpunkt i Sveriges långsamma utveckling mot socialism. Nu blev marknadsekonomi det nya. Var det folket mot fonderna? Eller berodde detta på några ivriga rubriksättares manipulationer eller på organisationspolitiska nödvändigheter?

För 25 år sedan hölls en jättedemonstration i Stockholm mot den nytillträdda socialdemokratiska regeringens förslag till löntagarfonder. Det skedde samma dag som riksdagen öppnade - den 4 oktober 1983 - och den samlade uppemot 100 000 personer. Det ganska tandlösa förslaget klubbades dock igenom av riksdagen den 21 december. Efter regimskiftet 1990 avskaffades emellertid löntagarfonderna för gott. En närmare redogörelse för hur LO och Olof Palme agerade på 1970-talet när löntagarfonerna växte fram finns i ett par artiklar som jag skrev i januari 2007.

För att högtidlighålla minnet av demonstrationen och de 25 åren utan "fondsocialim" höll Timbro ett seminarium igår som ville uppmärksamma hoten mot den fria företagsamheten idag. Deltagare var finansmarknadsminister Mats Odell, bryggeri-VD:n Jens Spendrup, ideologen Anne-Marie Lindgren från arbetarrörelsens tankesmedja samt riksgäldsdirektör Bo Lundgren (tidigare bankminister och sedan moderatledare). En inledning gjores av Patrik Engellau (ordf i tankesmedjan Den Nya Välfärden) och Dick Kling (ordf i Timbro). En hel del av diskussionen handlade om löntafarfondsfrågan snarare än om de aktuella hoten.

Jag passade på att skänka ett exemplar av min skrift från 1977 betitlad "Fritt näringsliv eller fondsocialism", som utgavs av SAF i 130 000 exemplar, till Timbros bibliotek. Förmodligen hade denna då mycket uppmärksammade skrift en viss betydelse för företagarnas egen uppfattning om löntagarfondernas innebörd. Många av storföretagens ledare hade ju dittills hellre velat göra upp om en kompromiss med LO som såg ut att bli någon form av successiv socialisering med individuell anknytning.

Detta borde det forskas mera om. Det är ju inte alls så att hela frågan mest bestod i att socialdemokraterna och LO lade fram ett förslag 1983 som retade 100 000 företagare men som ändå genomfördes. Långt radikalare förslag hade tidigare diskuterats som om ett uppgivet näringsliv bara hade att tacka och svälja med några små kosmetiska eftergifter. Något hände under resans gång som svetsade samman ett demonstrationståg på 100 000 arga personer.

Något av fondfrågans underliga utveckling framgår av tidningen 'entreprenörs' bok "Tjugofem år utan fondsocialism" författad av journalisten Ronald Fagerfjäll, som utgavs med anledning av bemärkelsedagen. Men författaren undviker att trampa på minerad mark och boken handlar faktiskt om en hel del annat i näringslivets utveckling än hotet från löntagarfonderna. En lika fyllig redogörelse för hur frågan om införande av löntagarfonder har utvecklats finns i senaste numret (40) av tidskriften Fokus som rubricerar sin artikel "Direktörståget". Även SvD uppmärksammar bemärkelsedagen idag med en artikel av Claes Arvidsson på ledarsidan. Tidigare (28/9) skrev PJ Anders Linder om frågan med bäring på näringslivets initialt svaga uppträdande.

En mindre hedervärd förklaring till att näringslivets företrädare till slut samlade sig till försvar av kapitalismen ges av historieprofessorn Lars Ekdahl på Mälardalens högskola:

"Svensk ekonomi var inne i en kris och SAF höll på att falla samman. Fonderna kom som en gåva.

– När protesterna mot fonderna kom i gång, var förslaget i praktiken redan nerlagt. Fonderna blev ett sätt att ena Saf, säger Lars Ekdahl." (Fokus nr 40, s 41)

I själva verket skulle man långt in i borgerligheten ha sett ägandet som ett hot mot demokratin och som måste motverkas med demokratisk socialism även om en del företrädare hellre använde ordet löntagarinflytande. Men varför blev förslaget så urvattnat dessförinnan? Om stora delar av borgerligheten var med på noterna skulle det väl inte finnas något skäl till att överge Rudof Meidners ursprungliga riktlinjer?

Jag frågade Anne-Marie Lindgren på seminariet om vad hon hade för uppfattning om att ägandefrågan fördes in i debatten strax innan Meidner lade fram sin första rapport. Förutom att det berodde på tidsandan hänvisade hon till LO-tidningens rubriksättning när fondförslagen presenterades. Även ett mer urvattnat förslag presenterades som "Med fonderna tar vi över successivt".

Enligt denna i mitt tycke tvivelaktiga hypotes, skulle alltså några få personer på LO mer eller mindre ha manipulerat fram en radikal opinion som inte fanns vare sig hos medlemmarna eller de högre funktionärerna. Hur mycket produktionsbortfall och utflyttning av företag har i så fall dessa personer på sitt samvete? Det borde också vara en uppgift för forskningen att belysa.

Tidigare artiklar om löntagarfonderna

Andra bloggar om: löntagarfonder, SAF, LO, SAP, socialdemokraterna, ekonomisk demokrati, socialisering, maktövertagande, politik, Olof Palme på intressant.se

Kan girighet botas med konfiskation av Volvo?

Om det giriga företaget Ford inte tar sitt ansvar och håller uppe sysselsättningen i Volvo måste svenska staten konfiskera Volvo. Det menade volvoanställda i TV inbjudna av Janne Josefsson. Tydligen skall Volvo producera bilar som ingen köper och som skall stå och rosta på Hisingen.

I TV-programmet Debatt 2/10 hade ett antal arga Volvo-anställda inkallats för att ställa arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin till svars för att Volvo personvagnar hade varslat tusentals anställda om uppsägning. Littorin nämnde att han tillsatt två samorningsmän för att effektivisera de resurser som finns för att ta hand om dem som blir arbetslösa. Men det räckte inte för de anställda. De hänvisade till att Ford nu visar girighet som inte återbördar de vinster som Volvo levererat till sin ägare. Ford måste visa ansvar gentemot de anställda, var meningen. Och om Ford inte tog detta ansvar skulle regeringen konfiskera Volvo.

I debatten framkom inte huruvida ett statligt övertagande av Volvo skulle minska arbetslösheten. Det grundläggande problemet sammanfattades inte heller. Ett antal bilköpare i USA har skjutit upp sina bilköp - kanske på grund av osäkerheten om konjunkturutvecklingen eller på grund av att de inte skulle få något lån till köpet från de pressade bankerna. Ford går dåligt och måste därför relativt snabbt dra ner på produktionen inom koncernen och då blir folk arbetslösa.

Den fråga som borde ha klargjorts är hur ett "ansvar" från Fords sida skulle ha sett ut. Är det att dra ner på tillverkningen i andra länder än Sverige? Med vilken rätt skulle Sverige få en förmånligare behandling? Eller skulle Fords ansvar ligga i att låna pengar för att kunna producera volvobilar på lager? Hisingen skulle kanske proppas full med rostande volvobilar som ingen ville köpa? Eller skulle statsdirektörena i det exproprierade (eller stulna?) Volvo vara så mycket bättre på att sälja bilar i krisens USA att produktionen kunde säljas med vinst?

Man trodde sig förpassad till 1980-talet när det ännu fanns en förtvivlad förhoppning att ett helt annat ekonomiskt system kallat socialistisk planhushållning ännu framstod som en realistisk fantasi när man såg Janne Josefssons program Debatt. Varför konfronterade inte Janne volvoarbetarna med konsekvenserna av Sovjetunionens fall och marxismens kollaps? Man skulle ju kunna tro att han själv håller sig med sådana förhoppningar om ett systemskifte när han inte tog den debatten. Eller är det så självklart att talet om girighet och konfiskation hör till en så extremistisk tradition att den inte ens behöver avfärdas med ens ett par ord?

Jag vill erinra om att Svenska Dagbladets debattredaktör på fullaste allvar tog in en artikel på Brännpunkt den 1 oktober med rubriken "Girighet får inte styra samhället". Den var skriven av tre vänsterkristna vid namn Peter Weiderud, Anna Ardin och Ulf Bjereld från Broderskapsrörelsen. Innehållet var ett "vänstermanifest" i 10 punkter som i bildtexten hängdes upp på finansminister Anders Borgs uttalande att det är "rå girighet" som ligger bakom finanskrisen. Manifestet ville bekämpa egoism och osund individualism. Av denna artikel att döma är vi inte tillbaka ens i gammal marxism utan i utopisk socialism från 1830-talet. Är det i dessa svepande termer som den politiska debatten nu skall föras?

Andra bloggar om: girighet, egoism, Volvo, Littorin, konfiskation, finanskrisen, arbetslöshet, socialism, marxism, ekonomi, politik på intressant.se