Utilitarismen hos Gotlands landshövding

Att gynna viktiga personer och säga nej till vanligt folk är ett exempel på utilitarism. Strandskyddet kan åsidosättas enligt denna morallära. Men den kan också leda till betydligt farligare effekter. Vissa kan offras för andras lycka.

Statens representant på Gotland, landshövdingen Marianne Samuelsson (MP) har i efterhand gett dispens för en viktig storföretagare, Max Hansson på finanskoncernen Payex, för byggen på strandskyddad mark (DN). Andra strandägare har fått nej och någon likhet inför lagen tycks inte finnas.

Landshövdingens motivering kan framstå som servil och kompisbetonad. Men hon säger faktiskt enligt en av Sveriges Radio publicerad hemlig bandupptagning att:

"Max Hansson är en av våra största företagsägare, eller den största företagsägaren vi har på ön. Jag tror inte att länsstyrelsen i Västra Götaland skulle bråka särskilt mycket om Volvochefen vill göra åtgärder i närheten av strand."

Det betyder uppenbarligen att en företagsägare som är till nytta för Gotlands ekonomi skall åtnjuta särskilda privilegier. Samuelsson kanske är omedveten om att hon därmed gör sig till tolk för en mycket tongivande filosofisk morallära som kallas utilitarim. Den säger att man skall handla så att konsekvenserna av ens handlingar ger upphov till största möjliga nytta för dem som berörs av handlingen. Strängt taget kan också avsevärd skada accepteras för vissa berörda bara nyttan för de andra, när den summeras, blir större än skadan för dem som drabbas.

Om man konsekvent tillämpar utilitarismens principer behöver man inte hålla löften, myndigheterna kan döma oskyldiga och staten kan konfiskera de rikas tillgångar alternativt hålla en del av befolkningen som slavar om det leder till ett större netto av lycka minus anti-lycka än annat agerande. Det leder till att utilitarismen inte framstår som en riktigt tilltalande moral när den analyseras närmare. Men ofta är det en tongivande majoritet, som ser att man själv kortsiktigt tjänar på utilitaristiska åtgärder, som argumenterar för att det är moraliskt riktigt att göra olika övergrepp och liknande.

I Rapport idag framträdde Carl B Hamilton (FP) och fordrade att landshövdingen borde skiljas från sitt ämbete. Det hedrar en folkpartist att han så tydligt tar avstånd från utilitaristiska principer. Traditionellt har annars Folkpartiet varit utilitarismens arvtagare i Sverige sedan denna princip fick kraftfullt genomslag i England på 1800-talet. Då var det John Stuart Mill som på grundval av Jeremy Benthams princip lanserade denna morallära under beteckningen "utilitarism".

Vi får väl se vad som händer framöver. Kommunminister Mats Odell har aviserat att han vill förhöra landshövdingen. Men han har tidigare visat prov på en aningslös principlöshet så det är väl inte mycket att hoppas på kraftfulla åtgärder.

Andra bloggar: Gotlandsbilden, Jinge

Läs även andra bloggares åsikter om utilitarism, socialliberalism, Folkpartiet, John Stuart Mill, Mats Odell, Marianne Samuelsson, filosofi, politik på intressant.se

Riktig altruism? I

Har verklig osjälviskhet kunnat bevisas vara en medfödd egenskap? Här diskuteras en teori framförd av Herbert Gintis som menar att återkommande katastrofer befordrar utvecklingen av altruism.

I boken Snällare än du tror, som jag skrev om den 15 juli, är åtminstone den ena författaren, Hans Norebrink, ute efter att visa att människan är medfött altruistisk. Efter en lång inledande diskussion om släktskapsaltruism och samarbetsbenägenhet försöker Norebrink visa att samarbetsviljan är så stark att den är till fördel för den egna gruppen även i extrema situationer där individerna kan drabbas av allvarliga nackdelar.

Det betyder att den gamla tesen om gruppselektion kommit tillbaka i den evolutionsbiologiska debatten. Individerna är alltså genetiskt programmerade att uppoffra sig för gruppens bästa utan att vara närmare släkt. Denna tanke var vanlig tidigare när man inte kunde göra beräkningar av hur snabbt generna "späds ut" vid mera avlägset släktskap.

Det krävs en speciell biologisk samhällsstruktur som kartlades av William Hamilton och Edward O Wilson beträffande de sociala steklarna för att en genetisk altruism skall kunna utvecklas. Man kan säga att i själva verket är i dessa insektssamhällen alla tusentals individer nära släkt med varandra. Men människans genetik har ingen likhet med myrors eller bins. Det krävs alltså en mer sofistikerad teori om hur självuppoffrande egenskaper skall kunna ärvas i många generationer.

Norebrink hänvisar till en artikel av den amerikanske ekonomiprofessorn Herbert Gintis vid University of Massachusetts med rubriken Strong Reciprocity and Human Sociality (2000). Den går ut på att grupper som kulturellt gynnar snällhet fungerar bättre som kollektiva överlevare. Det är alltså en snarlik tes som framfördes av Samuel Bowles i New Mexico och som gick ut på att krig mellan olika grupper hade gynnat ett allmänt samarbetsbeteende och ren självuppoffring för krigarnas del. Jag skrev en bloggartkel om detta i juni 2009. Någon referens till Bowles finns inte i boken.

Gintis menar enligt Norebrink att "starka reciprokatorer" som alltså skulle utöva riktig altruism är predisponerade att samarbeta med andra och bestraffa icke samarbetande samhällsmedlemmar (s 75). Detta sker även om man själv som individ förlorar på att gynna andra. Vi ser enligt min tolkning enbart ett svagt egenintresse i form av att ett befrämjande av en kollektiv nyttighet också ger en statistisk återkoppling till ens eget intresse som medlem av kollektivet. Om det går så långt att individens reproduktionsmöjligheter försvåras eller utsläcks har Gintis verkligen lyckats bevisa något som hittills betraktats som en genetisk omöjlighet.

Det som Gintis funnit är tydligen att det normala transaktiva beteendet (jag hjälper dig om du hjälper mig) som oegentligt kallas "svag altruism" inte är tillräckligt för gruppens överlevnadsförmåga i verkliga krissituationer. I den evolutionära ursprungsmiljön förekom sådana i form av "krig, svält, epidemier och miljökatastrofer". Gintis hävdar att hans rapport visar att "det finns en trovärdig evolutionär modell som förklarar uppkomsten av stark reciprocitet".

Modellen baserar sig enligt Gintis utsago på att samhällen återkommande drabbas av hot not sin fortsatta existens. Individer som då enbart ser till sin egennytta förvärrar hotet eftersom de då inte agerar enligt principen för "reciprok altruism". Därför är det till fördel för gruppen att det finns ett tillräckligt antal "starka reciprokatorer" som till och med kan förmå själviska aktörer att samarbeta för gruppens överlevnad och minska risken att den förintas.

Hans Norebrink drar slutsatsen: "Den osjälviska genen finns. Det är hoppfulla nyheter för mänskligheten. Hoppfullt för vår möjlighet att rädda världen - och bygga en bättre."

Det återstår att se. Har inte denna osjälviska snällhet alltid funnits även i jordbrukssamhället? Ändå har vi ofta sett prov på motsatsen till snällhet. Och har inte hypotesen om altruismen som människans egentliga natur prövats under 1900-talet i det samhällssystem som kallades socialism? Det misslyckades som bekant - först politiskt genom övergång till tvång och sedan ekonomiskt, eftersom inte heller tvång var någon bra väg för att få fram den inneboende altruismen.

Läs även andra bloggares åsikter om altruism, osjälviskhet, egoism, människans natur, socialism, reciprocitet, filosofi, politik på intressant.se

Cirkelbevis bakom klimathotet enligt temperaturexpert

Klimatmodellerna bygger inte på naturvetenskap utan på statistik. Något naturvetenskapligt bevis för en skadlig uppvärmning tycks inte finnas. Det enda "beviset" är ett antagande i en statistisk modell. Där antas det som skall bevisas i ett cirkelbevis enligt en expert på temperaturmätning med satellit.

Redan för två och ett halvt år sedan var jag inne på att bevisen för klimathotet och växthusteorins värmeökande konsekvenser byggde på ett cirkelbevis. Det förekom då inga redovisade bevis för en direkt uppvärmning när koldioxidhalten ökade - bara diffusa hänvisningar till att "vetenskapen" visst hade sådana bevis. Min hypotes blev då att det i själva verket är klimatmodellerna som utgör beviset för uppvärmningen. Genom rätt kalibrering av parametrarna kan man få en statistiskt god överensstämmelse med tidigare registrerade temperaturdata om man inför en faktor som går ut på att ökad koldioxidhalt orsakar uppvärmning.

Klimatforskarna har då antagit vad man skulle bevisa. Ytterst rättfärdigas detta med att det inte kan iakttas någon annan faktor som skulle orsaka uppvärmningen. Och då måste uppvärmningen orsakas av CO2-utsläppen...

Att det i brist på annat måste vara koldioxiden som är boven brukar dock inte erkännas av klimataktivisterna. Jag har bara sett denna hänvisning på en norsk AGW-sajt. Alla andra klimatalarmister hänvisar till auktoritetsargument eller till att det är oberättigat och näsvist att ens antyda att det inte skulle finnas direkta bevis för den ökande koldioxidens kraftigt uppvärmande effekter.

Men nu har en temperaturmätningsexpert kommit med en beskrivning av hur klimatmodellerna är uppbyggda. Det är Ph D Roy Spencer som tidigare arbetade för NASA och som utvecklade tekniken för satellitmätningar av jordens temperatur som i en lång bloggartikel den 13 juli 2009 redogör för detta (How Do Climate Models Work?).

Han inleder med att peka på att modellerna består av ett antal matematiska ekvationer som kvantitativt (statistiskt) beskriver hur atmosfärens temperatur, lufttryck, vindar, vattenånga, moln och nederbörd reagerar på solens uppvärmning av jordytan och luften. Här ingår också hur "växthuselement" i atmosfären (huvudsakligen vattenånga, moln, koldioxid och metan) håller den lägre delen av atmosfären varm genom att tillhandahålla en isolerande "filt" som delvis kontrollerar hur snabbt Jorden kyls genom infraröd utstrålning till yttre rymden.

Klimatmodellerna blir väldigt tunga och kräver stor datorkapacitet genom att de är uppbyggda som lokala modeller i ett ganska finmaskigt rutnät som täcker Jordens yta i tre dimensioner. "Kopplade" klimatmodeller tar också hänsyn till havsströmmarna i oceanerna.

Modellerna bygger på att det råder balans mellan instrålningen från solen och den infraröda utstrålningen från Jorden. Riktigt exakt har denna inte fastställts vid satellitmätningarna men energibalansen ligger mellan 235 och 240 Watt per kvadratmeter in och ut.

En mångfald av justerbara parametrar i en klimatmodell fininställs tills modellen approximerar de genomsnittliga säsongvariationerna i väderleksmönstret runt världen samt också absorberar och utsänder energi vid 235-240 W/m2. Modellkonstruktörerna tenderar att anta att om modellen på ett hyggligt sätt kan efterapa dessa grundläggande drag i klimatsystemet så kommer modellen att kunna förutse global uppvärmning.

Spencer påpekar också att även om modellen kan hantera 95 procent av klimatprocesserna perfekt så betyder inte detta att dess prediktionsförmåga är 95 procent. Det behöver bara finnas fel i en enda viktig process för att modellen skall bli allvarligt felaktig. Exempelvis kan modellens sätt att förändra molntäcket till följd av uppvärmning utgöra skillnaden mellan en katastrofal mänskligt orsakad uppvärmning och en mänsklig effekt förlorad i bruset av den naturliga klimatvariationen.

Det mänskliga tillskottet av koldioxid genom förbränning av fossila bränslen har uppskattats förorsaka en obalans på 1,5 W/m2. [Jämfört med 238 W/m2 är det 0,6 procent.] Spencer skriver att denna energiobalans är för liten för kunna mätas från satelliter; den måste hanteras på teoretisk väg. Den initiala obalansen reducerar alltså utstrålningen med 1,5 W/m2 och orsakar uppvärmning i klimatmodellen tills utstrålningen åter blir i balans med instrålningen. Då blir temperaturen åter konstant men på en högre nivå.

Den viktigaste osäkerhetsfaktorn vid klimatmodellering är enligt Spencer huruvida klimatsystemet reagerar genom att reducera eller förstärka den lilla uppvärmningen från CO2.

Den enklaste reaktionen är att enbart temperaturen stiger. Teoretiskt kan man beräkna att ökningen av koldioxiden med [knappt] 40 procent de senaste 150 åren bara behöver orsaka en temperaturökning med 0,5 grader C för att återställa balansen. Detta alternativ kallas "ingen återkoppling".

Men en förändring av temperaturen kan förväntas förändra andra element i klimatsystemet som moln och vattenånga. Detta kallas återkoppling. Denna kan antingen förstäka den initiala CO2-uppvärmningen eller minska den. Spencer hänvisar till att alla 21 modeller som IPCC använder förstärker den.

Denna förstärkning orsakas huvudsakligen av en ökning av vattenångan - Jordens viktigaste växthusgas - och genom en minskning av moln på låga och medelhöga höjder. Men osäkerheten är speciellt stor när det gäller bildningen och upplösningen av moln. Och dessa processer är av största betydelse för prediktioner om global uppvärmning. Modellerarna brottas fortfarande med att få modellerna att producera molntäcken och molntyper lika dem som observeras i olika regioner och olika årstider. Det går fortfarande inte att uppnå en mera precis hantering av molnbeteendet.

Spencer gör förutsägelsen att den positiva återkopplingen mellan ökad temperatur och minskad molnbildning på lägre höjder till slut kommer att visa sig inkorrekt (hänlvisning till bl a Caldwell och Bretherton 2009). Han menar att modellerarna felaktigt har tolkat uppvärmning och molnminskning som positiv återkoppling när det för det mesta varit fråga om att det varit minskningen av molnen som orsakat uppvärmningen.

Frågan om orsaksriktningen finns också på andra håll. För det mesta gäller att uppvärmning ökar vattenångan på låg nivå. Men i resten av atmosfären är det nederbördssystemen som kontrollerar halten av vattenånga genom att omvandla den till moln och därefter till nederbörd. Avdunstningsfysiken vid jordytan är ganska väl klarlagd. Men processerna som omvandlar vattenånga till nederbörd inne i molnen är komplexa och ganska oklara. Och det är balansen mellan avdunstning och nederbörd som bestämmer atmosfärens fuktighet.

Även i de komplexa "cloud resolving models" har punkten då ett moln startar nederbörd getts ett konstant värde ad hoc. Spencer anser detta vara en utomordentlig källa till osäkerhet. Modellerna fininställs för att approximera den genomsnittliga relativa fuktigheten i atmosfären men vi vet inte varför luftfuktigheten ligger på den observerade nivån. Forskarna borde förstå alla led i nederbördsprocessen men där är vi inte ännu.

Spencer är överens med modellerarna att koldioxidökningen har en viss effekt - men hur stor är denna i förhållande till de energiobalanser som klimatsystemet självt orsakar? Här pekar Spencer på att modellkonstruktörerna har infört ett avgörande antagande som leder till att klimatsystemet blir mycket känsligt för för GHG-utsläpp: klimatsystemet befann sig i energibalans redan från början.

Hos forskarna finns en genomgående, icke-vetenskaplig föreställning att naturen befinner sig i en ömtålig balans. Men denna tro är subjektiv och leder till antagandena att det mesta av klimatförändringarna är orsakade av människan. Genom att inte bry sig om naturliga klimatvariationer måste man nödvändigtvis komma fram till att det finns förstärkande återkopplingar i systemet.

Om uppvärmningen under 1900-talet till största delen orsakades av naturliga förändringar av molntäcket är det mer troligt att klimatsystemet är mer okänsligt och att det finns negativa återkopplingsmekanismer. Men några tillförlitliga observationer av global molnbildning finns inte. Klimatmodellerna baseras därför på att det inte finns några långsiktiga förändringar av moln, vattenånga osv. Men man inser inte att därmed har man också antagit att systemet har positiva återkopplingsmekanismer.

Modellerna programmeras därför med sådan återkoppling att de visar den uppvärmning som förevarit de senaste 50 åren relaterad till en stigande koldioxidhalt. Spencer skriver: "but this is simply reasoning in a circle". Han avslutar med att antyda att naturlig förändring av vattenånga och molnbildning kan vara förklaringen till variationerna i den globala temperaturen.

Det intressanta med Spencers framställning är att han inte refererar till att det skulle finnas något försök att fastställa ett naturvetenskpligt samband mellan koldioxidökning och uppvärmning. Sambandet är statistiskt och bygger enbart på ett antagande om existensen av den effekt som nästan hela klimatdebatten grundar sig på. Den etablerade naturvetenskap, som klimataktivisterna hänvisar till utan att närmare beskriva den, verkar inte finnas. En bluff?

Följden av detta är att det inte är naturvetare som har något utvärderingsföreträde när det gäller att uttala förtroende för teorin om den förstärkta växthuseffekten. Det är istället statistiker och matematiker som är de som skall kontrollera om klimatmodellerarna har gjort rätt. Nationalekonomer som är experter på ekonometri borde också höra till dem som är lämpade att granska klimatmodellerna.

Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, klimathot, klimatlarm, klimatförändring, klimatmodell, IPCC, klimat, miljö, global warming, koldioxid, temperatur, klimatpolitik, politik på intressant.se

Människans ondska och snällhet

Nyligen har två böcker utkommit om människans natur. Den ena betonar människans genetiska ondska och den andra människans inneboende snällhet. Jag har ännu inte kommit igenom dem båda men det är märkligt hur dagens forskningsläge kan tolkas så olika.

Gunnar Adler-Karlsson är författare till boken Ondskans biologiska ursprung. Den inleds med konstaterandet att mänskligt liv existerat i 6 miljoner år och att befolkningen ännu efter 99,8 procent av tiden bara uppgick till ca 6 miljoner individer. Då för 12 000 år sedan inleddes den agrikulturella perioden som nu ökat befolkningen till 6,3 miljarder.

Men Adler-Karlsson pekar på människans krigiskhet som han ser som en biologisk tragedi snarare än moraliskt genererad ondska. Under 1900-talet har människor dödat andra människor i en skrämmande mängd - de 30 värsta konflikterna har kostat 174 miljoner offer. Där kommer 2:a världskriget på första plats med 55 miljoner döda, Mao Zedongs framfart i Kina tog 40 miljoner offer 1949-76, Stalin 1924-53 medförde 20 miljoner döda, 1:a världskriget 15 och ryska inbördeskriget före Stalin 8,8.

Det är därför ett våghalsigt projekt att hävda att människan är snällare än vad man i allmänhet tror. Etnologen Åke Daun och journalisten Hans Norebrink är författare till boken Snällare än du tror. Människan - social av naturen. Den bygger på en mejlkonversation under tio års tid mellan de två författarna som har delvis olikartade synsätt på människan och politiken. Intressant är att Norebrink, med en bakgrund som kommunist och marxist-leninist, tar evolutionsforskningen till hjälp för att beskriva människans natur som samarbetsinriktad - åtminstone gentemot den egna gruppen. Det är viktigt att få kunskap om människans natur för att politiken skall bli effektiv, menar han.

Inledningsvis avhandlar författarna begreppet osjälviskhet eller altruism utan att riktigt komma fram till en entydig definition. Att det finns osjälviskhet mellan nära släktingar börjar väl bli relativt välkänt. Det är inte fråga om altruism. Inte heller är samarbete där den ene hjälper den andre om man får hjälp i gengäld någon riktig altruism. Därför borde man vara tydlig med att rensa bort termen "reciprok altruism" för detta transaktiva beteende.

Daun berättar också inledningsvis om italienaren i Älmhult som inte förstod sig på svenskar. Han hade hjälpt en svensk i arbetet och blev förundrad över att "ingenting hände". Med detta menade han att han förväntade sig en gentjänst. Daun talade då om för honom att i Sverige gör man så på en arbetsplats. Arbetsstyrkan är ett kollektiv. Men italienaren såg relationen till arbetskamraten som en individuell relation. Han solidariserade sig inte med arbetsplatsen och verksamheten i stort.

Detta kan man kanske dra mer långtgående slutsatser av. Vi får väl se. Författarna säger sig bygga vidare på Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll som sålt i stora upplagor. De vill dock gå djupare rent vetenskapligt. Jag skall försöka återkomma till båda böckerna senare.

Läs även andra bloggares åsikter om människans natur, altruism, egoism, osjälviskhet, samarbete, ondska, krig, biologi, evolutionspsykologi, politik på intressant.se

Finanskrisens upprinnelse

Krisen beror inte på något enskilt fenomen utan en samverkan mellan fem olika faktorer. Både regleringar och ekonomisk politik syftade till att öka tryggheten. Men som bieffekter ökade obalanserna och risktagandet. Den initiala krisbekämpningen blev också misslyckad.

Det finns anledning att sammanfatta hur finanskrisen i USA började mera konkret. Jag grundar den huvudsakligen på boken En perfekt storm (2009) av idéhistorikern Johan Norberg (bloggart 7/5). I mycket kort framställning berodde finanskrisens upprinnelse på en samverkan mellan följande fem faktorer:

1. En expansiv penningpolitik i början av 00-talet
2. Bostadspolitiken som ville sprida ägandet till mindre bemedlade
3. Obligationshanteringen som dolde riskerna med dåliga bostadslån
4. Ratinginstituten som satte höga betyg även på riskabla produkter
5. Utvecklingen av en skuggbanksektor med lägre krav på reglering

1. I början av 2001 var räntan 6,25 procent mot 1,75 i slutet. Sänkningarna gjordes med fördröjning först för att möta nedgången efter IT-kraschen 2000 och därefter för att möta en ytterligare nedgång efter "11 september". Men även finanspolitiken var feltajmad, vilket jag skrev om i feb -09. Bostadsbyggandet stimulerades på ett osunt sätt. Ytterst fanns ett inflytande från obalansen mot Kina.

2. President Bill Clinton utnämnde 1993 Henry Cisneros till bostadsminister. Hans uppgift var att öka låginkomsttagares ägande av sina bostäder. Detta hade legat konstant på mindre än 64 procent under 30 år. Men sedan steg det till 69 procent 2004. Bankerna förmåddes på olika sätt att ge lån till hushåll som låg under medianinkomsten eller rentav 20 procent under medianinkomsten. Bankerna skulle avstå från "oskäliga mått på kreditvärdighet" och de varnades för att bli stämda för diskriminering med upp till 500 000 dollar i böter. Organisationen ACORN arrangerade demonstrationer mot banker som inte ville sänka kraven på kreditvärdighet och lägre kontantinsats.

Genom skärpningar av lagen från 1977 Community Reinvestment Act dekreterades att banker som åtnjöt statlig insättningsgaranti också måste låna ut pengar till låginkomsttagare. Banker som fick dålig CRA-ranking kunde hindras i sin fortsatta affärsverksamhet och samgåenden stoppas. En senare Bostadsminister, Andrew Cuomo, stimulerade denna långivning av sämre sort (subprime) genom att utnyttja statens kreditförsäkringsmyndighet Federal Housing Administration. Han fördubblade gränsen för försäkringsbara lån till 235 000 dollar och minskade kraven på kontantinsats till 3 procent. Dessutom öppnades möjligheter för ännu lägre kontantinsatser.

Men det var genom uppköp av subprimelån från de två halvstatliga institutionerna Fannie Mae och Freddie Mac som den stora stimulansen för bankerna åstadkoms. Fem av styrelseledamöterna utsågs av USA:s president och genom att de underförstått garanterades av staten kunde de låna upp pengar billigare än andra finansinstitutioner. De slapp dessutom sedvanliga kapitaltäckningskrav och var befriade från delstatlig skatt. Ursprungligen var syftet att göra den breda medelklassens lån billigare men under Clintons tid blev inriktningen mer fokuserad på låginkomsttagarna. År 1994 utlovade Fannie att en biljon dollar skulle satsas på lån till 10 miljoner låginkomsttagare.

Först krävde bostadsminister Cisneros att 42 procent av Fannies och Freddies lån skulle gå till låginkomsttagare, Cuomo höjde till 50 procent 2000 och under Bush skulle andelen upp i 56 procent 2008.

3. Ett sätt att öka långivningen för F&F var att inte behålla alla de lån man köpte upp från bankerna. En del kunde säljas vidare efter en ompaketering. Lånen gjordes om till nya finansiella instrument - de "värdepapperiserades". Pengarna som kom in kunde F&F använda till uppköp av nya fler subprimelån osv. De nya obligationerna innehöll både dåliga och fullgoda kreditrisker. I ett andra steg började man slå ihop sådana obligationer till ännu en ny form av instrument som kallades CDO. Tekniken sades sprida riskerna och spred sig till hela kreditmarknaden. Men vanliga placerande institutioner hade inte möjlighet att utvärdera riskerna.

4. Det fanns dock några institut som var specialiserade på att utvärdera och betygsätta olika värdepapper. Dessa ratinginstitut (t ex Moody's och Standard&Poor's) använde sig av datormodeller för att värdera de finansiella instrumenten. Men modellerna byggde på en formel uttänkt av matematikern David Li som utgick från individuella fallisemang. Därför fick instrumenten ofta kreditbetyget Aaa. Ratinginstituten hade dessutom börjat ta betalt av de säljande företagen. Men det fanns först motstånd mot att ge CDO:s baserade på bostadslån högsta betyg. Konkurrensen mellan de statligt sanktionerade ratingföretagen medförde dock att de konservativa principerna övergavs.

5. Finansmarknaderna var ursprungligen reglerade via bankerna. Men så småningom utvecklades en mindre reglerad "skuggbanksektor". En bank på 1990-talet skulle enligt reglerna i "Basel I" (från 1988) ha ett säkerhetskapital som motsvarade 8 procent av hela utlåningen (man fick dock justera ned hela beloppet om det fanns lågriskutlåning såsom statsobligationer). Tanken var att mera riskabel utlåning skulle begränsas. Men bankerna ville gärna öka utlåningen mera och detta kunde göras indirekt genom inrättande av specialbolag (conduit) som inte utgjorde en del av bankens balansräkning. Här fanns inga krav på insyn och säkerhetskapitalet behövde inte vara större än 0,8 procent. Norberg ser detta som en följd av Basel-I-regleringen.

Nu kunde bankerna indirekt göra stora vinster på att köpa upp instrument som innehöll subprimelån och med hög avkastning - dessutom tillsynes med inte så stor risk eftersom ratinginstituten satte höga betyg på instrumenten. Olika regleringar som skulle öka tryggheten ledde till biverkningar som istället ökade riskerna. År 2004 infördes ett mera sofistikerat kapitaltäckningssystem som kallas Basel II. Följden av detta blev en skärpt reglering av finansintituten i USA som av övervakningsmyndigheten SEC:s chef John Heine sågs som "stärkt kontroll". Men här ingick också vissa lättnader i kapitaltäckningskraven som anförts som exempel på att det var en avreglering som bidrog till krisen.

Obalansen tillsammans med procykliska mekanismer orsakade krisen

De fem faktorerna byggde upp en latent obalans. Men ofta sågs förändringarna mera som trygghetsskapande. Att huspriserna fördubblades på 10 år sågs också som en trygghet eftersom säkerheten för lånen ökade. På marginalen blev det däremot en riskökning som till slut utlöste krisen i bostadssektorn. Genom att nya värderingsregler infördes för företagens tillgångar, som nu skulle värderas till marknadsvärde, tillkom en procyklisk effekt. Även kraven på kapitaltäckning verkade procykliskt eftersom de vid förluster ledde till stopp för nyutlåning och uppsägning av gamla lån. Själva riskspridningen genom värdepapperiseringen ledde också till förstärkande effekter. När man inte kunde bedöma värdet på en rad finansiella instrument sjönk dessa värden tillfälligt till nästan ingenting, vilket skulle redovisas i balansräkningen osv.

Genom bristfälliga initiala motåtgärder spreds krisen. När den blev ganska allvarlig i september 2008 fick USA:s finansminister Henry Paulson för sig att statuera exempel mot ett av de mest vårdslösa finansinstituten, Lehman Brothers, som tvingades omkull 15 september 2008. Detta var oväntat och medförde en formidabel kreditåtstramning som förvärrade krisen flera gånger om. Här ser vi också orsaken till att så många prognoser slog fel. Ett sådant felgrepp är svårt att prognostisera.

(En belysning av finanskrisen finns också i Ekonomisk debatt, temanr 4/09.) Läs även andra bloggares åsikter om banker, låginkomsttagare, subprime, finanskrisen, USA, finanskris, stabiliseringspolitik, regleringar, trygghet, risktagande, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Demokratiseringen bidrog till finanskrisen?

Aktieägarna har blivit kortsikt intresserade av höga vinster. De vill ha cash. Det måste bero på att det inte längre är finansfamiljer som förvaltar företagen över flera generationer. Demokratiseringen har överfört ägandet till Svensson som vill konsumera.

Enligt finansminister Anders Borg förekom en väsentlig beteendeförändring i förspelet till finanskrisen: "Det är helt klart att kortsiktighet har varit en del av krisen." (DI 8/7, s 12) Vad beror detta i sin tur på?

Företagen har satt upp högre vinstmål, skriver förre vice riksbankschefen Thomas Franzén i Ekonomisk Debatt nr 4/09. De ligger ofta på en avkastning på eget kapital på 20 procent och är realt dubbelt så höga som tidigare, hävdar han. Franzén hänvisar till en studie under utgivning från EFI gjord av Lars Östman. "Ägarmarknaderna har gjort att avkastningskraven höjts och företagens motståndskraft minskat."

Ett sätt att öka avkstningen på eget kapital är att minska dess andel i balansräkningen. Det leder till större instabilitet. Ett annat sätt är att införa bonussystem som skall stimulera ledningen och de anställda att öka avkastningen. Varför har då denna kortsiktighet, som ibland beskrivs som girighet, ökat sett över en längre tid? Det har man hittills inte försökt klargöra.

Min hypotes är att det är ägarmarknadernas förändring som ligger bakom. Den förändringen består i att de tidigare ägarfamiljernas ägande minskat i betydelse till förmån för ett mer institutionellt ägande i form av aktiefonder, pensionsfonder, utländska ägare och andra företag.

Det är inte längre de "14 familjerna", som kommunistledaren C H Hermansson tjatade om på 60-talet, som dominerar ägandet i svensk ekonomi. Han lyckades då få regeringen att tillsätta den s k Koncentrationsutredningen som skulle undersöka det skadliga i ett koncentrerat aktieägande. Alla politiska partier höll med om att det var skadligt att Wallenbergs m fl skulle äga och styra så mycket. Ägandet måste demokratiseras, blev slutsatsen.

Denna demokratisering behövde inte innebära en regelrätt socialisering som vänstern tidigare förordat och som till en början var ett centralt inslag hos en del av 68-vänstern (Göran Therborn). Aktier kunde delas ut till de anställda enligt olika system för vinstdelning eller investeringslön. Detta kunde också ske, ansåg LO och Socialdemokraterna, genom s k löntagarfonder.

Resultatet blev att svenska folket stimulerades till att spara i aktiefonder eller pensionsfonder och att de statliga AP-fonderna fick möjlighet att köpa aktier. Aktieägandet spreds kraftig. Det blev "demokratiserat" enligt modernt språkbruk. Och ägarstyrningen förändrades tydligen ganska radikalt.

Från den "skadliga" och koncentrerade styrningen från ett antal finansfamiljers sida som gick ut på långsiktig förvaltning över generationer, fick vi en "demokratisk" och därmed samhällsnyttig styrning som uppenbarligen endast intresserade sig för så hög avkastning så fort som möjligt. Då skulle ägarna kunna få ut pengar till högre pensioner och mera omedelbar konsumtion i form av semesterresor, sommarstugor, bilar, båtar och annat attraktivt för den demokratiske Svensson.

Vad brydde sig Svensson om sund långsiktighet? Den förvaltare som hade lägre avkastning än andra det senaste kvartalet riskerade att få sitt förvaltade kapial tillbakadraget - i varje fall skulle nytt kapital inte tillkomma. Demokratisering betydde ökad kortsiktighet och girighet eftersom ägarna i slutändan ville ha cash. Finansfamiljerna var inte lika intresserade av att konsumera en stor andel av kapitalet - ändå skälldes de för att vara giriga och odemokratiska (vad nu detta betydde).

Borde vi inte alla fundera litet på vad syftet med vårt sparande är? Vill vi ha ökad konsumtion eller vill vi med vårt ägande bidra till en långsiktig utveckling av företag vars framgångar och svårigheter vi engagerat följer under årtionden och som vi till slut vidareförmedlar till våra barn?

Läs även andra bloggares åsikter om ägandespridning, demokratisering, ägande, aktier, vinst, avkastning, finanskris, koncentration, finanskrisen, socialism, vänstern, politik, ekonomi på intressant.se

Läkarbrist ska ge höga läkarlöner

Varför har Socialdemokraterna hållit tillbaka läkarutbildningen? Vill de att lönerna ska trissas upp? De borgerliga ökar utbildningen med 24 procent. Det pressar lönerna. Några 11 000 kr per dygn kommer inte att behöva betalas ut efter 2014.

Dagens Nyheter har haft ett reportage om hur höga läkarlönerna kan bli för ett dygns jourersättning - psykakuten på S.t Göran betalar 11 000 kronor för ett lördagsdygn. Idag (7/7) kommenterar Malin Siwe detta med flera intressanta iakttagelser men utan att komma fram till pudelns kärna.

Det är förvisso ett fräckt sätt att med missbruk av sjukförsäkringen trissa upp jourersättningarna. Det har tydligen gått till så att de läkare som är schemalagda för jour över helgerna i sista stund sjukskrivit sig med påföljd att de som då fick rycka in måste få dubbelt betalt för att bli intresserade.

Att man kan göra på detta sätt från läkarnas sida är ytterst en följd av att det finns för få läkare för det bemanningsbehov som sjukvården anser sig ha. Så har det varit under många årtionden. Siwe nämner att "de svenska läkarutbildningarna under lång tid bara producerat knappt hälften av de doktorer som anställs varje år". Så vitt jag förstår tillsätts övriga platser av utländska läkare eller av svenska som utbildats utomlands. Och så finns det vakanser.

Trots detta brukar Läkarförbundet i sina remissyttranden över läkarutbildningens dimensionering ofta varna för läkararbetslöshet. Det finns dessutom alltid arbetslöshetsstatistik att peka på som visar att det redan finns en viss arbetslöshet. Detta nämner inte Siwe utan hon menar att det är motståndet från medicinstudenterna, som tror att kvaliteten försämras, som hållit nere utbildningen. Detta motsägs enligt min mening av att det förekommer ett rent lotteri bland toppbetygsstudenterna vid intagningen.

Nej, anledningen till att läkarna är intresserade av att utbildningen hålls nere är lagen om tillgång och efterfrågan. Med stort utbud av läkare sjunker priset. Det gäller att med olika medel se till att det finns läkarbrist så att läkarlönerna kan hållas höga.

Det märkliga är att det varit under den socialdemokratiska regeringsperioden som begränsningarna varit som värst på utbildningsområdet. Många som vill bli läkare (och som räknar med hög lön) vänder sig till utlandet för att få utbildning. Hösten 2008 fanns det nära 2 200 svenskar med studiemedel för att läsa medicin utomlands, uppger Siwe. Men privata lån måste komplettera eftersom en utbildning i Rumänien kostar 30 000 kr per läsår och det dubbla i Polen och Ungern. Med höga löner kan det ändå löna sig.

Nu skall den borgerliga regeringen öka utbildningskapaciteten med 24 procent från 2006 till 2014 (5 416 till 6 701). Det går långsamt. Och det kommer kanske att sätta press på lönerna.

Den intressanta frågan är varför Socialdemokraterna varit så intresserade att hålla tillbaka utbildningen och därmed hålla uppe lönerna? Vill man ha färre relativt högavlönade till priset av att lönenivån är något högre? Eller är socialdemokrater generellt mer ekonomiskt outbildade så att de inte förstår sambandet mellan utbud och efterfrågan och därför kan föras bakom ljuset av intresseorganisationerna? Man kunde tycka att deras "sociala" grundhållning skulle medföra att de såg till att det fanns läkare i tillräckligt antal. Men något annat har vägt tyngre...

[Läkarbristen togs upp av Uppdrag granskning 2/9-09 med alla ovanstående argument som gav ett nyhetsinslag i Rapport. Läkarförbundets Eva Nilsson Bågenholm försökte avvärja kritiken på DNdebatt.]

Läs även andra bloggares åsikter om utbud och efterfrågan, löner, läkare, läkarlöner, läkarutbildning, läkarbrist, Socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Malin Siwe och arbetsvärdeläran i DN

Varför kostar en del saker mindre trots att det går åt mer arbete för att producera dem? Denna gåta uppmärksammades först inte av ekonomerna vilket ledde till att Karl Marx byggde hela sin ideologiska prognos för kapitalismen på arbetsvärdeläran.

Nu har Dagens Nyheters ledarskribent Malin Siwe uppmärksammat denna obegriplighet i företagens prissättning - närmare bestämt hur SJ sätter priserna på tågresor. I dagens DN 6/7 skriver hon om hur en tågresa från Kiruna till Göteborg kostar mindre än en från Kiruna till Gävle (801 resp 902 kr).

Siwe skriver: "SJ förklarar att att det beror på efterfrågan - om fler bokar från Gävle än Göteborg så blir Gävlebiljetten dyrare, trots att det handlar om platser på samma tåg." Ulf Wallin, pressekreterare på SJ, säger att det kan vara svårt att kommunicera hur prissystemet ser ut. På det svarar Siwe: Svårt? Nej omöjligt..."

Men det är väl inget svårt att förstå att en tjänst som många vill ha blir dyrare än en som färre vill ha? Det finns inga objektiva värden för varor och tjänster som utgår från att arbetsinnehållet eller annat innehåll i nyttigheterna skulle vara rättesnöret för vilka priser som skall gälla. Priser är en subjektiv affär mellan säljare och köpare.

Att jorgubbar på torgmarknaden kan bli billigare än potatis mot slutet av dagen är inte konstigt. Jordgubbarna går inte att spara som potatisen. De jordgubbar som inte går att sälja före stängning riskerar att bli värdelösa om de inte går att bli av med vid ett senare tillfälle. Att handlarna ändå inte säljer jordgubbarna till vrakpris trots att alternativet ibland är soptunnan beror på att man till nästa gång vill hålla uppe priset så att köparna inte får för sig att de skall vänta mot dagens slut.

Att försöka överlista prissättningsstrategierna är alltså inte heller konstigt. Den som känner till SJ:s prissättning köper naturligtvis en biljett till Göteborg och hoppar av i Gävle. Men alla vet inte att detta är det individuellt mest rationella. Economic man har ett pris för att söka information som medför att SJ kan ha ett prissystem som styrs av efterfrågan varje dag.

Ett värre misstag begicks av Marx som inte förstod att investeringar var produktiva utan trodde att de enbart innehöll tidigare nedlagt arbete som successivt överfördes till slutprodukten.

Att bygga en by av trähus skulle tydligen enligt Marx alltid kräva ett antal årsarbetsverken. Antingen gick var och en ut i skogen och högg ner några träd som sedan för hand kunde sågas upp till plankor osv. Eller också investerade man i en vattendriven maskinsåg som sågade upp virket till plankor. Det krävde tydligen lika många årsverken som inbesparades genom att man inte behövde såga plank för hand. Och om investeringarna blev för stora blev det revolution...

Läs även andra bloggares åsikter om priser, prissättning, SJ, biljetter, arbetsvärdeläran, Marx, kapitalism, produktivitet, investeringar, ekonomi, politik på intressant.se

Är skatter oviktiga?

Skatterna hamnar långt ner i en enkät om vad Alliansen skall satsa på i nästa valrörelse trots att en normalinkomsttagare betalar 60 procent i skatt. Det är arbetslösheten och klimatet samt skolorna som prioriteras. Eftersom majoriteten tjänar på minoritetens bekostnad är det en förnuftig politisk kalkyl.

Allianspartierna har sammanställt "synpunkter från väljare via nätet och på möten ute i landet". Denna sammanställning ser ut som en seriös undersökning när DN skriver om den idag. Men den består av ca 1 464 svar från ett icke representativt urval respondenter. Den går inte att få fram på Alliansens hemsida.

Enligt DN kommer Jobb och arbetslöshet (26 %) på första plats bland väljarnas åsikter om vad Alliansen skall satsa på i nästa val. Därefter kommer Miljö, klimat o energi (19 %), Skolor och förskolor (16 %), Sjukvård (9 %), Integration, Småföretagande, Infrastruktur och Bostadsbristen. Skatterna ligger långt ner på prioriteringslistan med 4 procent.

Undersökningen är inte seriös, vilket borde ha understrukits av DN. Men man kan ändå misstänka att viljan att acceptera de höga skatterna är mer utbredd nu än tidigare. Det framgår av en undersökning av FSI som kom i juni. Den är dock utformad som att besparingar på olika områden ställs mot skattehöjningar istället. Sålunda anser 6 procent att det går att minska utgifterna på skolans område medan ca 65 procent hellre vill att skatterna höjs. Däremot tycker 44 procent av de borgerliga att socialbidragen kan minskas medan bara 6 procent hellre vill höja skatten. De rödgröna skiljer sig avsevärt med siffrorna 18 resp 26 procent.

Genom att marginalskatterna sänkts påtagligt jämfört med för 25 år sedan och dessutom inte längre enkelt kan fastställas, finns inte längre en kraftig avbränning av vad man får vid en extra inkomst som ett irritationsmoment för de arbetande medborgarna. Att de totala skatterna för den som tjänar 400 000 kr/år i själva verket är 61 procent är det få som vet eller har en känsla av.

När det gäller de totala skatterna är problematiken också delvis en annan. Visserligen är skattetrycket på en person med en synlig lön på 250 000 kr/år (21 000 kr7m) 59 procent. Men det är inte något som enkelt går att lindra utan att andra får en större skattebörda. Det beror på att alla upp till en god bit över genomsnittet är vinnare på systemet att finansiera välfärdstjänster mm med hjälp av skatter. Mina beräkningar tyder på att ca 60 procent av medborgarna räknat över hela livstiden är vinnare på den offentliga sektorn genom att 40 procent tvingas betala både för sig själva och en del till andra genom skatterna.

En person som tjänar 600 000 kr/år (50 000 kr/m) betalar 65,4 procent i totala skatter. Skillnaden mellan 65 och 59 procent är inte så stor. Det kan därför framstå som svårförståeligt att höginkomsttagaren subventionerar normalinkomsttagaren i någon större utsträckning. Men då glömmer man att basen för procentsatserna är helt olika. Den som synligt tjänar 600 000 betalar 516 000 kronor i synliga och osynliga skatter. Och den som synligt tjänar 250 000 betalar 193 000 kr i total skatt. Skillnaden i skatt är inte 6 procentenheter utan 167 procent!

De rödgrönas politiska affärsidé har traditionellt varit att lova reformer och välfärdstjänster genom att låta andra än de egna väljarna betala en del av förmånerna. Det är en klart förnuftig, om än egoistisk, kalkyl eftersom 60 procent är fler än 40 procent. Problemet för de borgerliga har varit att de 40 procent som är förlorare på skatterna inte räcker för politisk majoritet. Det fordras en exceptionell tur och skicklighet att få en del av vinnarna i 60-procentsgruppen att rösta på de borgerliga, som kanske tar bort en del av vinsterna genom skattesänkningar.

Denna skicklighet besitter inte Fredrik Reinfeldt och Alliansen. Skatterna är inte någon vinnarfråga efter det att marginalskatterna för 60-gruppen sänkts. Därför har Alliansen nästan enbart diskuterat skatterna som ett medel att få fram en minskad vilja att leva på bidrag. Men detta har tydligen inte blivit särskilt populärt eftersom bara 4 procent nämner skatterna som en prioriterad fråga.

Politiken inför 2010 skulle enligt Alliansens tidigare strategi riktas in på mer godis i form av välfärdstjänster. Nu kom krisen emellan och jobbfrågan är tillbaka som ett väljarintresse. Frågan är om Alliansen har något nytt att komma med? Men inte heller oppositionen har ännu funnit något sätt att utnyttja arbetslösheten i valrörelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, välfärd, skatt, arbetslöshet, nya jobb, Alliansen, Moderaterna, Socialdemokraterna, rödgröna, val 2010, omfördelning, politik, ekonomi på intressant.se

Kan ekonomer kritisera klimatlarmet?

I den svenska debatten tror man att klimathotet är en naturvetenskaplig fråga. Ekonomer får därför inte ifrågasätta växthusteorin. Men mycket av bevisningen bygger på statistiska datorkörningar som ekonometriskt inriktade ekonomer är experter på. De auktoritära alarmisterna borde släppa in kritiska forskare.

För en vecka sedan refererade DN (23/6) att ekonomerna Nils Lundgren och Marian Radetski kommer med en artikel i Ekonomisk Debatt i höst efter sommaren med kritik mot klimatlarmen och IPCC. De har granskat de naturvetenskapliga förutsättningarna och kommer fram till att de statistiska bevisen för sambandet mellan koldioxidutsläpp och temperatur inte håller. Några detaljer ges inte.

Man kan dock inte ta miste på att Lundgren och Radetzki kraftfullt ifrågasätter klimathotet. Det har blivit en "religiös sanning" att en global uppvärmning förestår med katastrofala konsekvenser. Oliktänkande hotas med en "grön fatwa" vilket får flertalet forskare att anpassa sig.

Utspelet har medfört ett antal reaktioner - en del hätska och en del mer nyanserade. Ingen reaktion handlar om sakfrågan. Ekonomerna Stefan Fölster (SN) och Klas Eklund (SEB) ifrågasatte dagen efter i DN att ekonomer skulle få uttala sig i naturvetenskapliga frågor (Eklunds blogg). Dagen därpå skrev en Nina Halling i Sydsvenska Dagbladet (25/6) på samma tema. Och dagen därpå kommenterade Expressen frågan under rubriken "Högertrams om klimatet" (26/6).

Nu vet vi inte hur mycket Lundgren och Radetski har på fötterna när de explicit säger sig ha granskat naturvetenskapen. Den kritik som uttalas i DN hänvisar egentligen enbart till det ekonomer är experter på - statistiska modeller:

"För oss är det tydligt att klimatforskarnas slutsatser avgörs av hur deras statistiska beräkningsmodeller är uppbyggda. Men fakta visar inte att mer koldioxid leder till någon farlig global uppvärmning, säger Nils Lundgren."

Detta uttalande kan tolkas som att själva hanteringen av givna fakta kan göras på ett annat sätt som medför att den förstärkta växthuseffekt som hotar inte ger någon större ("farlig") uppvärmning. Om det är på detta sätt finns det ingen grund för att kritisera ekonomerna för att de ger sig in på naturvetenskapliga frågor. Detta skulle vara sensationellt.

Min egen tolkning är istället att L&R tagit fasta på en del av den grundläggande kritiken av klimatmodellernas antaganden om återkoppling mellan koldioxid och vattenånga i klimatmodellerna. Det är för en lekman plausibelt att tro att ökad uppvärmning leder till mer vattenånga i atmosfären. Och eftersom denna är en växthusgas i sig skulle det bli ännu varmare. (Varför detta inte leder till att det ytterligare temperaturökning osv förklaras inte.) Det är denna uppfattning klimatalarmisterna tagit fasta på. Genom att anta positiv återkoppling kan modeller som "förklarar" uppvärmningen sedan mitten av 1950-talet konstrueras.

Om det inte finns någon positiv återkoppling, som jag inte sett något egentligt bevis för, kommer de statistiska modellerna inte längre att stämma. Då måste det finnas någon ytterligare effekt som verkar uppvärmande (samma effekt som verkat sedan 1600-talet?). Eftersom klimatforskarna inte funnit denna effekt måste det i brist på annat vara så att det finns en positiv återkoppling, verkar IPCC mfl resonera.

En tredje möjlighet är att effekterna som upptäckts och konstaterats vara relevanta är så små att det inte kommer att bli någon "farlig" uppvärmning. Själva växthuseffektens förstärkning har i så fall överdrivits genom bristfällig hantering av de grova siffrorna.

Denna tredje möjlighet kan ta fasta på att vi någorlunda säkert vet att koldioxidhalten ökat med 22 procent sedan slutet av 1950-talet när Keelings mätningar på Hawii började. Detta anses ge en direkt CO2-effekt på ca 0,3 graders temperaturökning. Eftersom den faktiska temperaturökningen anses vara omkring dubbelt så stor uppkommer ett förklaringskrav som i brist på annat tar fasta på återkopplingen. Grunden för detta är historisk. Läget hade kanske varit annorlunda om man istället hade tagit fasta på uppvärmningseffekten från "bruna moln" och funnit att förklaringen till den ytterligare ökningen av temperaturen kunde tillgodoses denna väg. Eventuellt hade man också kunnat komplettera förklaringsbilden med effekter från havsströmmarna.

Men ytterst innebär denna tredje väg att det förefaller vara sannolikt att den uppvärmning som pågått sedan 1600-talet och som inte har någon säker förklaring har fortsatt att verka även i slutet av 1900-talet. Det behövs då ingen teori om återkoplling för att förklara denna senare uppvärmning på annat sätt än den tidigare. Men om man förnekar att den tidigare uppvärmningen existerar i påtaglig mening kan man naturligtvis återföra problemställningen till kravet på en särskild förklaring för de senaste 50 åren (utöver den direkta CO2-effekten).

Att ifrågasätta växthushypotesen denna tredje väg är dock inte enbart en fråga om statistiska beräkningar. Det förutsätter också naturvetenskapliga kunskaper för att kunna bedöma vilken relevans alla de övriga temperaturpåverkande faktorerna i kalkylerna skall ha. Rent statistiskt finns dock ändå vidsträckta möjligheter att kalibrera kalkylernas ekvationer så att tyngden hos påverkansfaktorerna förändras utan att förklaringsutfallet förändras nämnvärt. Det kan ekonometriskt inriktade ekonomer utföra. Men vad de då har visat är bara att forskningsläget är osäkert - inte att någon specifik förklaringfaktor är felaktig.

Det stora problemet i debatten om klimathotet är fortfarande att alarmisterna inte vill ge någon övergripande förklaring till hur de kommer fram till sina slutsatser. Vill man undvika att bli ifrågasatt eftersom kalkylerna är osäkra? Eller består alarmisterna bara av personer med en fascistisk personlighetstyp som inte tål invändningar mot den "stora sanningen"?

Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, klimatalarmism, växthuseffekten, klimatlarm, global uppvärmning, IPCC, klimat, miljö, koldioxid, temperaturhöjning, politik på intressant.se