Solidaritet och folkmord

Människans natur är uppenbarligen inte särskilt god eftersom folkmord förekommit genom hela historien. Dessa har inte enbart varit rasistiska utan ofta mer prosaiska. Grogrunden kan vara förvanskning av ideal som demokrati, gemenskap och solidaritet, visar ny forskning.

Kulturskribenten Hans Ingvar Roth, professor vid SU, gjorde igår 28/7 en genomgång av motiven bakom folkmord i en artikel Under strecket i SvD. Han börjar med en hänvisning till den amerikanske historieprofessorn Ben Kiernan som i sin bok Blood and Soil: A World History of Genocide and Extermination from Sparta to Darfur (2007) ger en bred bild av folkmordens historia. Där har inte bara rasism, etnisk nationalism och religiösa skiljelinjer varit drivande utan också en romantisering av jordbrukskulturer och ett motstånd mot olika moderniserings- och urbaniseringsprocesser.

Ett exempel på jordbruksmotivet är kommunisternas i Kambodja föreställning om ett mönsterjordbruk. De "röda khmerernas"politik fick till konsekvens tvångsförflyttningar och folkmord på meningsmotståndarna. Kiernan menar också att romarrikets erövrings- och utrotningspolitik mot t ex Kartago var en förebild för Hitlers egna maktsträvanden.

Den moderna forskningen har speciellt uppmärksammat händelserna i Rwanda 1994. Här hänvisar Roth först till den amerikanska forskaren och författaren Samantha Powers Pulitzerbelönade bok A Problem from Hell (2003, Wp) som tog fram FN:s stora oförmåga att stoppa folkmordet. Under tre månader 1994 dödades cirka 800 000 medlemmar av tutsifolket (boskapsskötare). Förövarna var framför allt medlemmar av hutufolket (jordbrukare) som utgjorde 85 procent av befolkningen. Folkmordet var regisserat av en politisk elit som använde sig av statliga institutioner för att genomföra blodbadet. Några djupt liggande gruppmotsättningar anses inte ha funnits.

Inte heller var det fråga om en auktoritär statsbildning av typ Hitlers Tyskland eller Pol Pots Kambodja. Vid tiden för folkmordet gick Rwanda igenom en påtaglig demokratiseringsprocess. Efter det kalla krigets slut genomgick nämligen flera stater i Afrika en övergång från enparti- till flerpartisystem, däribland Rwanda. Roth hänvisar till den amerikanske sociologiprofessorn Michael Mann (Wp) som i sin bok The Dark Side of Democracy: Explaining Ethnic Cleansing (2004) argumenterat för att:

"risken för folkmord är som mest överhängande just när en grupp utifrån majoritetsdemokratiska skäl försöker göra staten till sin egen och därigenom få ett genomslag för en etniskt färgad nationalism".

Roth nämner Scot Straus men lägger tonvikten vid professor Lee Ann Fujii (GWU) och hennes bok Killing Neighbours: Webs of Violence in Rwanda (2009). Hon menar enligt Roth att för dem som deltog i folkmordshandlingarna blev dödandet en starkt gruppsammansvetsande kraft. Fujii vill hävda att ”dödande skapar grupper och grupper skapar dödande”. Roth refererar:

"När väl dödandet hade börjat fanns det ingen återvändo utan ens gruppidentitet bestod mycket i att man just hade dödat medlemmar av tutsifolket. Det ansågs sedan osolidariskt att lämna över det smutsiga arbetet till de övriga gruppmedlemmarna (tankegångar som forskaren Christopher Browning tidigare givit uttryck för i förklarandet av tyska officerares ageranden under Förintelsen i boken ”Ordinary Men” från 1993). "

Utifrån de intervjuer som Fujii genomfört i skilda områden i Rwanda framstår motivbilden som betydligt mer ”prosaisk” än ideologisk hos dem som deltog i folkmordet, menar Roth och skriver:

"Avundsjuka och girighet kunde till exempel vara starka motiv hos några av de mest drivande aktörerna. Den politiska eliten kunde också spela på ”demokratins strängar” och hävda majoritetens rätt att få bestämma landets färdriktning."

Slutsatsen är oroväckande och inte särskilt trevlig för dem som förfäktar kollektivistiska idéer där folk delas upp i olika grupper:

"Vad ovanstående folkmordsforskning om Rwanda har visat är således den uppfordrande insikten att ett folkmord inte nödvändigtvis behöver starta i någon rasism eller främlingsfientlighet. Grogrunden kan istället vara en förvanskning av ytterst välkända och omhuldade ideal som demokrati, gemenskap och solidaritet. "

Professor Roth nämner ingenting om den forskning som finns om hur vanliga människor på kort tid kan bli utstuderat ondskefulla - den s k Lucifereffekten lanserad av Phillip Zimbardo (efter experiment med studenter som skulle agera fångar resp fångvaktare). Det är uppenbarligen ganska vanskligt att i politiken dela upp folk i "vi" och "dom andra" (se min bloggartikel från aug-07). Det där med "solidaritet" kan bli farligt. Människans natur är inte så god som många tror.

Läs även andra bloggares åsikter om filosofi, moral, människans natur, folkmord, kollektivism, vänstern, solidaritet, Rwanda, Lucifereffekten, ondska, politik på intressant.se

Varför är marxister emot liberalismen?

Marxisterna dominerar det akademiska livet och ser liberalismen som något negativt. De är naturligtvis emot marknadsekonomi och av taktiska skäl sociala reformer. Liberal demokrati är ett hot mot socialismen. Ideologiskt är rättigheter av ondo eftersom de tillåter egenintresse och egoism.

Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander har i två artiklar på DN Debatt angripit främst de svenska marxisterna för att de motarbetar liberalismen. Någon diskussion om själva liberalismen fanns inte med i artiklarna vilket påpekades av docenten i etik vid LU Ann Heberlein på DN:s kultursida den 22/7 (Idé & kritik, ej onl). Men hennes angrepp på Nycander andas inte mycket sympati för liberalismen trots att hon faktiskt skriver: "Det är synd, eftersom jag delvis delar Nycanders känsla av att liberala perspektiv är tämligen frånvarande i svensk idédebatt."

Heberlein riktar sig särskilt emot att Nycander angripit den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman för att denne intar en så dominerande ställning inom akademin. Detta ser hon som en "konspirationsteori". Men hon hade gärna sett att debatten handlat om mera än liberalismen som en ekonomisk teori - enkannerligen om "dess patos för jämlikhet, frihet och lika villkor för alla människor". Här nämner hon Benthams engagemang i arbetarnas usla villkor vid industrialiseringen, Mills kamp för kvinnors rättigheter och John Rawls' betoning av de sämst ställda.

Är det detta som är liberalism och orsaken till att marxisterna är emot liberalismen? Saken är nog litet mera komplicerad än så. Det är märkligt att Heberlein inte ens antyder att det finns principiellt väsensskilda element inom liberalismen som man borde ta ställning till om man ska kunna föra en meningsfull idédebatt. Emellertid klargör inte heller Nycander denna problematik.

Om vi vänder på perspektivet och vaskar fram motsättningarna med stor tydlighet skulle jag vilja peka på fyra anledningar till att marxister är emot liberalismen i olika former:

1) Av tradition Liberalismen på 1800-talet var helt enkelt "bourgeoisien" som system - dvs det som vi idag skulle kalla marknadsekonomi under början av industrialiseringen. Karl Marx och marxisterna var emot detta system och industrialiseringen (användningen av "maskineri"). Här skiljde de sig inte från socialister av andra kulörer.

2) Av taktiska skäl Förbättringar för de sämst ställda skulle göra dem mer nöjda och mindre benägna att göra revolution. Och revolution var marxisternas grundläggande budskap som närmast var en prognos. När "revisionismen" vann insteg i arbetarrörelsen blev situationen idémässigt komplicerad men viljan att acceptera liberala reformer i Benthams anda ökade.

3) Av politiska skäl Revolutionen eller någon annan omvälvande övergång till socialismen var den slutgiltiga lösningen på "arbetarproblemet". Nu skulle proletärernas materiella frihet en gång för alla säkerställas. Då kan man inte ha liberala rättigheter såsom mötesfrihet, yttrandefrihet, hemliga val och konventionell demokrati. Det skulle ju äventyra arbetarnas nyvunna ställning genom en eventuell politiskt styrd återgång till "kapitalismen".

4) Av ideologiska skäl Detta är en komplicerad punkt. Marxismen är noga taget ingen ideologi utan en ekonomisk prognoslära om den industrialiserade marknadsekonomins inneboende motsättningar som i slutändan leder systemet till undergång genom en revolution. Därför borde marxister inte ha något emot liberalismen, som ju faller ihop när tiden är mogen för socialismen. Det är som att vara emot feodalismen på 1400-talet när mjölet måste malas med väderkvarnar.

Men punkt 4) inrymmer i praktiken socialisternas motvilja mot ett ekonomiskt liberalt system baserat på rättigheter. För Karl Marx var det rätten till säkerhet och äganderätten som var mest förkastliga i t ex den franska revolutionens rättighetsförklaring. Kombinationen av dessa två såg han som rätten att med egoistiska syften skada andra när det istället borde krävas uppoffringar för det allmänna bästa. Logiken i hans essä från 1844 brister dock: Först ser han rättigheterna som ett välförstått egenintresse där rätten till frihet främst är rätten till ägande:

Privategendomens mänskliga rättighet är alltså rätten att efter behag (à son gré), utan hänsyn till andra människor och till samhället njuta sina rikedomar och disponera över dem, kort sagt egennyttans rätt. Denna individuella frihet liksom dess praktiska användning bildar grundlagen för det borgerliga samhället. Den låter varje människa uppleva sin medmänniska inte som förverkligandet av utan tvärtom som hindret för hennes egen frihet. Men framför allt proklamerar den den mänskliga rättigheten, 'att människan efter behag skall disponera över sin förmögenhet, sina inkomster, frukterna av sitt arbete och sin flit'."

Marx ser rätten till ägande (som inte skadar andra) som ett hinder för ett mer kollektivt liv där det är gemensamma intressen som är det primära. Genom rätten till säkerhet fjärmar sig individerna ännu mer från detta kollektiva liv. Säkerheten, säger han, skyddar medlemmarna till person, rättigheter och ägodelar. Säkerheten är det högsta sociala begreppet och "polisens begrepp, som innebär att hela samhället endast finns till för att tillförsäkra varje medborgare liv, rättigheter och egendom". Genom säkerhetsbegreppet "höjer sig det borgerliga samhället inte över egoismen. Säkerheten är tvärtom den försäkrade egoismen."

Genom en glidning i språkbruket har Marx övergått från möjligtvis acceptabel egennytta om man inte skadar andra till ren egoism, som tydligen möjliggörs genom rätten till säkerhet. Detta är rimligtvis också en ideologisk kritik av de principer som J S Mill 15 år senare formulerade i skriften Om friheten. Där fastställde han en enda grundläggande princip:

"Denna princip innebär att det enda fall där man är berättigad att individuellt eller kollektivt ingripa i andras handlingsfrihet är till självförsvar. Att det enda syfte, för vilket i ett kultursamhälle tvång kan utövas över någon av dess medborgare mot hans vilja är att förebygga oförrätt mot andra. Hans eget bästa, vare sig i fysiskt eller moraliskt avseende är inte ett tillräckligt motiv."

Den av Svante Nycander så upphaussade marxisten Sven-Eric Liedman är förvisso ingen anhängare av liberalismen. Men det är inte så enkelt att få klarhet i vad Liedman egentligen anser och därför kan man inte utan vidare fullfölja Ann Heberleins önskan om en mer närvarande idédebatt om liberalismen. År 2004 utkom denne marxist med en bok om frihet (min recension). Men den innehåller inte någon ideologisk kritik av friheten. Den är en idéhistorisk betraktelse som inte förklarar varför marxister är emot frihet. Inte heller nämner den en enda gång en av 1900-talets stora frihetsfilosofer, Robert Nozick. Det sakliga innehållet bakom Liedmans position förefaller uppenbarligen vara något bräckligt.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, marxism, Marx, marxister, ideologi, socialism, kapitalism, marknadsekonomi, idedebatt, kultur, idehistoria, filosofi, politik på intressant.se

Woodstock fröet till finanskrisen?

Den förflackning av kulturlivet med tonvikt på förändring utan ansvarstagande som skedde vid mitten av 1900-talet fick konsekvenser över hela samhället. Eliterna demokratiserades. Nu har ett antal bedömare även pekat på detta som orsaken till finanskrisen.

I SvD 18/7 skriver Johan Wennström på ledarsidan om några böcker och en dokumentärfilm som handlar om hur den nya efterkrigsgenerationen kom att påverka det amerikanska samhällslivet och kulturen:

"När den äldre medelklassgeneration som genomlevde andra världskriget fick barn skulle ingenting förnekas de små. De kom att växa upp med det nya välståndet och kände inget annat ekonomiskt tillstånd. På 1960-talet blev de barnen unga vuxna och formade den så kallade Woodstock-generationen, den som släckte ljuset för historien och formulerade en ny uppsättning värden.

Människan skulle befrias från vanan och traditionen, och världen skulle byggas på nytt. Men av all den anspråksfulla optimismen och världsförbättrarivern blev det bara ett hyllande av självförälskelse, gränslöshet och risktagande. Vad Edmund Burke en gång kallade samhällskontraktet mellan döda, nu levande och framtida generationer kördes genom dokumentförstöraren."

Woodstockfestivalen avhölls i augusti 1969. Wennström refererar till dokumentärfilmen "Generation Zero" som:

"argumenterar för att grunden till finanskrisen lades när Woodstock-generationen tog klivet in på Wall Street och, i mitten av 90-talet, började ta över investmentbanker som Lehman Brothers, Bear Sterns och Merill Lynch. När de äldre, ansvarsmedvetna generationerna som suttit i chefsstolarna lämnade över till dem som bara upplevt välstånd ändrade bankerna karaktär. Från att ha varit partnerägda, vilket betyder att ledarskiktet delar på risken, blev de börsnoterade. Aktieägare och (som det har visat sig) skattebetalare fick då stå för risken"

Det som såg ut att ha börjat i Woodstock hade dock pågått en tid över hela landet. Enligt statsvetaren Fareed Zakaria, som jag skrev om i nov-09 och som kan ses som konservativ, skedde en "demokratisering" av den gamla WASP-eliten vilket fick effekter på många områden (inte bara i finansvärlden). Ett utdrag:

"Nu gäller inte längre etnisk tillhörighet utan pengar som villkor för tillträde till eliten. Demokratiseringen har betytt att den nya eliten blivit meritokratisk.

Men denna nya elit uppfattar sig inte som en sådan. Den tror sig vara som vanligt folk, bara litet smartare. Ett exempel är Bill Gates. Men ur konservativ synvinkel har vi uppenbarligen att göra med en elit som har enorm makt utan att som den gamla eliten förstå att den också har ett ansvar. Detta avspeglas i dess skolor som lär ut hur man blir framgångsrik. Det är nu prestationer som gäller - inte en karaktärsdanande uppbyggelse."

Jag ställde mig i november litet tveksam till vilket förklaringsvärde denna modell hade. Men tydligen finns det flera författare som har sett dessa tendenser i det amerikanska samhället. Det kanske är hippie-kulturens implementering i arbetslivet vi har sett under etiketten "demokratisering". Erfarenhet och ansvar väger lätt om allt ska förändras och mottot är "skit i traditionerna". Men utvecklingen måste gå framåt. Det är numera bara en del lyckoforskare som är emot förändringarna. De sägs inte göra oss lyckligare. Dock kunde man ha önskat en bättre avvägning av balansen mellan tradition och förnyelse om resultatet blev den förödande finanskris som vi ännu inte sett slutet av.

Läs även andra bloggares åsikter om eliter, WASP, konservatism, ideologi, kultur, finanskris, samhällsansvar, hippies, Woodstock, demokratisering, USA, samhälle, politik på intressant.se

Åtstramning för expansion

I sydeuropeiska länder kan finanspolitiken fungera på ett omvänt sätt. Stora underskott och viss risk för statsbankrutt kan behöva motverkas med drastiska nedskärningar. Men detta borde inte gälla mer välskötta länder trots deras underskott.

Den ekonomiska politiken har två medel för att stabilisera utvecklingen när obalanser hotar att uppstå: penningpolitiken och finanspolitiken. Penningpolitiken bedrivs huvudsakligen med hjälp av ränteändringar som antas påverka den ekonomiska aktiviteten med en numera ganska oklar eftersläpning. Finanspolitiken bedrivs med skatteförändringar samt med förändringar av de offentliga utgifterna. Sådana åtgärder får ganska snabbt effekt men det tar längre tid att sätta dem i kraft.

Det kan ifrågasättas huruvida det i praktiken är möjligt att motverka vanliga ekonomiska svängningar med hjälp av dessa två stabiliseringspolitiska arsenaler. Men om det av någon anledning uppstår en svår ekonomisk kris är de flesta överens om att motåtgärder måste vidtas så att krisen inte blir ännu värre och i bästa fall också kan lindras.

Penningpolitiken har dock vissa begränsningar genom att räntan inte kan sättas lägre än i praktiken till noll procent. Därför kan finanspolitiska stimulansåtgärder bli nödvändiga. Men ekonomkåren har manifesterat en avsevärd vilsenhet det senaste året både när det gäller att dimensionera och varaktighetsbestämma finanspolitisk stimulans. Detta har särskilt blivit manifest i samband med Greklandskrisen våren 2010. Tidigare mer långsiktiga stimulansåtgärder har härvid ansetts vara både för vidlyftiga och långvariga.

Denna nya syn är delvis politiskt betingad. Kanske det är så att den rentav är helt amatörmässig och bygger på en känslomässigt tilltalande analogi mellan staten och ett hushåll. Man menar då att det är självklart att ett hushåll inte kan låna till sina utgifter mer än ganska tillfälligt och eftersom staten består av alla hushåll tillsammans måste samma sak gälla även här. Den tanke som finanspolitiken bygger på - som bygger på externa effekter - underkänns utan omsvep som absurd.

Ekonomerna tycks i stor omfattning tiga och samtycka. Endast begränsade försök har gjorts för att klargöra vilka samband som finns som amatörer inte tänker på. Och någon evidensbaserad forskning av praktisk betydelse om hur samhällsekonomin, hushållen och företagen reagerar på finanspolitiska åtgärder tycks inte finnas. Dagens kris är därför stabiliseringspolitikens kris (bloggart juni-10 o nov-08).

Min tes är att en ökning av statens budgetunderskott har relativt begränsade möjligheter att komma tillrätta med en svår balansrubbning och att det gäller att se upp med vilka åtgärder i form av ökade offentliga utgifter som vidtas. En allmän expansion av den offentliga sektorn är mycket svår för demokratiskt valda politiker att vända till sin motsats även om tiderna är goda.

I Sverige har t ex antalet sjukvårdsanställda tenderat att öka i lågkonjunkturer och om detta skett med hjälp av statsbidrag är det lätt att inse att dessa knappast kan dras in när konjunkturerna blir bättre. En diskussion i analogi med detta har förts förra året då oppositionen ville införa permanenta bidragsökningar för kommunerna.

En ekonomisk nedgång kan i viss mån förhindras att spridas med hjälp av de s k automatiska stabilisatorerna. De består av ökande utbetalningar av a-kassa och socialbidrag, ej nedskurna andra transfereringar, konstanta skatter trots att skatteintäkterna minskar samt oförändrad offentliga verksamhet (som egentligen kräver att staten har ett konjunkturrelaterat bidragssystem till kommuner och landsting). Om stabilisatorerna får verka ökar budgetunderskottet tills konjunkturen vänder uppåt.

De primära effekterna av en nedgång skulle också vara angelägna att motverka men det är knappast möjligt i någon större utsträckning. Om exporten rasar, eller om det har byggts för många bostäder, kontor eller köpcentra, kan ekonomin endast i begränsad omfattning ställas om till annan produktion som stimuleras av staten. Man kan dock ha tur och enkelt uttryckt "genom en devalvering ersätta kontorsbyggandet med export" (som Sverige i mitten av 90-talet).

Naturligtvis finns det alltid några begränsade åtgärder som är bättre än att folk går arbetslösa. Om staten hade en plan för att rusta upp offentliga byggnader, vägar och järnvägar skulle en del av denna verksamhet kunna hållas i beredskap för tider när annat byggande minskar. Men vid krisen 1991 visade det sig att några sådana planer inte fanns att sätta i verket. Och hade det inte varit bättre att renovera gräsmattan kring The Mall i Washington efter Obamas installation istället för att låta tusentals personer gå arbetslösa? Vad är vitsen med att skjuta upp detta arbete till högkonjunktur? (Det är då det "finns pengar" säger den konventionella visdomen.)

I den mån krisen leder till att den privata konsumtionen minskar finns det en liten möjlighet att lindra nedgången. I första hand är det tillfälliga skattesänkningar - främst av inkomstskatten och konsumtionsskatterna - som kan användas. Även tillfälliga höjningar av bidragen har använts. Dock brukar kritik riktas mot effektiviteten i dessa åtgärder. Denna kritik bygger på att konsumenterna istället sparar sina inkomstökningar. Grunden för detta är numera teorin om "ricardiansk ekvivalens" som går ut på att folk tror att skatterna snart kommer att höjas på ett sätt som rimligen måste försämra deras långsiktiga köpkraft vilket motiverar att extrainkomster borde sparas. Om det finns tillräcklig evidens för denna teori är oklart (pdf).

Åtstramning?

Problemet med mera långtgående finanspolitisk stimulans är att den kan gå till överdrift och låsa fast produktionsresurser som bättre skulle kunna behövas på annat håll när det börjar gå uppåt. Om underskottspolitiken pågår år efter år ackumuleras en potentiellt destabiliserande statsskuld. Den kan bli farlig om ett land dessutom har underskott i utrikeshandeln och därför är beroende av utländska långivare. Internationella faktorer eller bara dåligt rykte hos långivarna kan höja räntorna och då är en stor statsskuld en ytterst allvarlig destabiliseringsfaktor som dessutom är självförstärkande.

Underskottspolitik kan i en del fall leda till att en statsbankrutt inte kan uteslutas även om en sådan i de flesta fall är osannolik. Om sådana utsikter finns med i det ekonomiska livet uppstår en helt annan situation än den som diskuterats ovan. Då kan det behövas åtstramningar för att få förutsättningar för en expansion ut ur krisen. De psykologiska utsikterna måste helt enkelt förändras.

Hittills har diskussionen om åtstramning för expansion förts på ett rudimentärt plan. Igår kom dock en litet mera genomtänkt reflexion i en kolumn i DN 16/7. Den är skriven av professor Barry Eichengreen (vid Berkeley U) som räknas som en av världens ledande experter på finanskriser. Han diskuterar kraven på minskningar av budgetunderskotten för länder i olika situationer. Det som kan tala för tesen att nedskärningar leder till expansion är exemplen Danmark (börj av 80-t), Irland (sl av 80-t) och Finland (90-talet). Men exemplen är inte helt tydliga, menar han.

I alla tre fallen finns en tredje faktor med i expansionen: räntesänkning i Danmark och kraftigt fall för växelkursen för både Irland och Finland. Idag är räntorna på många håll redan nära noll och alla länder kan inte sänka växelkursen samtidigt, framhåller Eichengreen. Men det finns möjligheter för Grekland, Spanien och Portugal att övertyga de finansiella aktörerna om att en statsbankrutt inte riskeras genom att offentliga nedskärningar vidtas. Detta sänker räntorna och ger företagen billigare lån, vilket ökar investeringarna.

För andra G-20-länder såsom USA, Tyskland, Kina och Japan fungerar detta inte enligt Eichengreen. Räntorna är fortfarande låga och en statsbankrutt finns inte ens vid horisonten. En finanspolitisk åtstramning skulle inte påverka förtroendet positivt. Någon kompenserande ökning av konsumtionen när de offentliga utgifterna skars ned skulle inte uppstå. Han diskuterar dock inte huruvida investeringarna skulle kunna öka. En utbredd skepsis hos företagarna mot stora underskott skulle ju genom ren magkänsla kunna tänkas hålla tillbaka deras investeringar.

Storbritannien ser Eichengreen som ett gränsfall. Han menar att det inte finns saklig anledning att skära ned eftersom räntorna fortfarande är låga. Eventuellt är det ideologiska skäl mot den offentliga sektorn som ligger bakom George Osbornes nedskärningsbudget som presenterades för tre veckor sedan. Kan det inte vara så att han också ser underskott som ett osunt inslag i sig och som rentav kan leda till hyperinflation? Jag vill erinra om Erik Pensers löst grundade föreställning om en nära förestående galopperande inflation inom några år i mars 2009 om man "spenderar sig ur krisen". Mer sansade bedömare (Rogoff) har talat om 4-5 procents inflation i USA pga budgetunderskottet. I juni var inflationen ännu 1 procent.

Det är utbredda och motsägelsefulla föreställningar om hur den ekonomiska politiken fungerar som gör den så svår. Åtgärder som sakligt sett borde fungera på ett visst sätt kanske inte alls fungerar genom att obeaktade psykologiska faktorer förtar mycket av effekten. Därför kan nationalekonomerna inte sitta i sina elfenbenstorn och utveckla abstrakta modeller. Teoretiserandet måste till avsevärd del ersättas med fältundersökningar där ekonomerna borde ta hjälp av beteendevetare.

Andra bloggar om: stabiliseringspolitik, finanspolitik, åtstramning, svångremspolitik, kisbudget, nedskärningar, offentlig sektor, finanskris, underskott, offentliga utgifter, skatter, finanskrisen, expansion, stimulanspolitik, ekonomi, stimulanser, statsbankrutt, hyperinflation, nationalekonomi, politik på intressant.se

Utanförskapet minskar men sociala problemen ökar

Det allmänna utanförskapet minskar med 15-19 procent i år och nästa år jämfört med snittet 04-06. Detta sker trots att arbetslösheten nu ökar. Det utanförskap som egentligen handlar om sociala problem ökar dock, men borde inte blandas ihop på det sätt som SvD gör idag.

I SvD idag 15/7 tas "utanförskapets" bakgrund och orsaker upp utifrån vilken typ av regering som ansvarat för att siffrorna ökat. Försök har gjorts från Socialdemokraterna att anklaga borgerliga regeringar för utanförskapet. Och idag bedömer förre statsministern Göran Persson (S) i DI att det blir regimskifte på grund av att arbetslösheten biter sig fast. Det är en bedömning som grundar sig på en uppfattning att väljarna är helt oförstående inför finanskrisens oundvikliga konsekvenser för jobben.

Det enkla faktumet att "utanförskapet" enligt måttet 'personer med bidrag' nu förutses minska trots ökad arbetslöshet tycks ingen uppmärksamma. I genomsnitt låg denna siffra åren 2004-06 på 1 065 000 personer (helårsekvivalenter). Alliansen gick till val på att minska denna siffra och nu förutser KI att den blir 908 000 i år och 862 000 år 2011. Det är sålunda frågan om en minskning med 15-19 procent (pdf, s 89).

Oppositionen försöker utnyttja både att utanförskapet är för stort och att regeringen vidtar alltför kraftfulla åtgärder för att minska det. Kritiken mot uppstramningen av ersättningssystemen som ger bidrag till folk som kan arbeta har varit oppositionens största framgång. Det gäller både den tidigare kritiken mot åtstramningen av ersättningen i a-kassan och den mera aktuella kritiken mot åtgärderna för att folk som är sjukskrivna eller på väg att bli förtidspensionerade ska komma ut på arbetsmarknaden.

Olika undersökningar visade tidigare att sjukskrivna och förtidspensionerade hade en god del arbetsförmåga kvar. Svårigheten är då att få en del av dem att jobba - åtminstone deltid. Och dessa svårigheter blir naturligtvis i det närmaste oöverstigliga om arbetsmarknaden samtidigt krymper på grund av en internationell ekonomisk kris. Här hade regeringen verkligen otur med timingen. Men med skickligare hantering hade man sannolikt kunnat undvika de värsta opinionsmässiga motgångarna.

Det finns också en helt annan aspekt på utanförskapet som SvD uppmärksammar. Det är den definition som sociologen Miia Bask vid Helsingfors universitet använde i en rapport 2009. Den tar fasta på att personerna lider av åtminstone två av följande "välfärdsproblem":

- kronisk arbetslöshet
- ekonomiska problem
- hälsoproblem som skapar känslor av utsathet eller otrygghet
- upplevelser av våld eller hot om våld
- för trångt boende
- brist på sociala relationer och vänner utanför familjen

Detta utanförskap var enligt Bask betydande redan 1979 och därefter ökade det generellt. Särskilt invandrare och ensamstående föräldrar har det dåligt ställt och har fortsatt att få det sämre, skriver SvD. Vi ser det som jag tidigare beskrivit som problemen med socialgrupp fyra.

Svåra sociala problem tenderar att vara något som alltid förekommer. Att det sker en ökning är dock allvarligt. Men detta berör en helt annan problematik än som förekommer i den allmänna politiska debatten om utanförskapet. Socialgrupp fyra är bara en liten del av denna. Dessa båda samhällsproblem borde inte blandas ihop.

Det allmänna utanförskapet höll på att bli ett svårt samhällsekonomiskt problem under slutet av 90-talet fram till 2006. Kort sagt var det en fråga om att i statistiken dölja olika former av arbetslöshet och brister på arbetsmarknaden med slentrianåtgärder som blev dyra för skattebetalarna.

Sociala problem kan också bli dyrbara, men av helt andra orsaker. Vi ser dessa i form av ett irrationellt utanförskap som riktar sig mot de egna, hjälpande samhällsinstitutionerna som polisen, brandkåren och skolan. I förlängningen kan det bli fråga om total förslumning av hela stadsdelar som till betydande delar kommer att permanent vara utbrända. Mot sådant hjälper inte allmänna arbetslöshetsåtgärder. Det måste till någonting mera, men vad?

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, socialgrupp fyra, sociala problem, socialpolitik, socialgrupp 4, regeringen, arbetslöshet, nya jobb, sysselsättning, valet 2010, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Får vi lycka utan att prioritera BNP?

Måste inte BNP hindras från att sjunka med arbetslöshet och misär i kölvattnet för att lyckan ska kunna hållas på god nivå? Lyckoforskningens explicita rekommendationer är däremot mycket mindre konkreta.

"När politiker tänker på välfärd tänker de i allmänhet på ekonomi". Det skriver två lycko-debattörer på Brännpunkt i SvD 4/7-10 i en artikel med rubriken "Prioritera lycka framför BNP. Författare är Ludvig Lindström (ordf Charity International) och Filip Fors (lyckoforskare o doktorand i sociologi vid UmU). De är också aktiva med lyckobloggen.se.

Debattartikeln är delvis ett inlägg i den till synes ändlösa debatten om det mindre lämpliga i att ha bruttonationalprodukten (BNP) som måttet på välfärd. Men den debatten bygger på två missförstånd: 1) Den totala produktionen i ett land är möjlig att mäta statistiskt och är inte avsedd att mäta mer svårfångade livskvaliteter. 2) Den totala produktionen kan variera kraftigt med konjunkturerna och behöver mätas för att stabiliseringsåtgärder ska kunna vidtas - inte för att produktionen långsiktigt ska öka.

Punkt 2) kan alltså felaktigt uppfattas som att BNP prioriteras på livskvalitetens bekostnad. Men om vi tillät BNP att utvecklas hur som helst skulle stora depressioner av 30-talstyp kunna uppstå alltför ofta. Detta borde även tillväxtfientliga gröna fundamentalister eller kritiska lyckoforskare kunna hålla med om vore något icke önskvärt. I ett fritt samhälle där invånarna strävar efter att få högre löner och företagarna efter självförverkligande kommer produktionen att öka så länge vi kan undvika stora depressioner. Det är inte fråga om en aktiv, politisk prioritering av produktionstillväxten. För övrigt finns det ett samband mellan BNP och olika lyckomått.

Artikeln i SvD är samordnad med publiceringen av en rapport med titeln "Hur lyckliga är vi i Sverige och hur kan vi bli lyckligare?" (pdf) skriven av Fors. Politikens uppgift uppfordras att vara:

"Politiker bör ta lyckoforskningens resultat på allvar och överväga vilka politiska beslut som kan ge människor större möjligheter att leva lyckliga liv."

Rapporten nämner att 40-50 procent av lyckonivån för enskilda beror på medfödda faktorer och att sambandet med inkomsten är svagt. Det finns alltså begränsade möjligheter att på politisk väg påverka individernas lycka (se bloggartikel juni -10).

I rapporten redovisas internationella jämförelser av två lyckomått kompletterade med indikationer på lätt depression. Båda måtten avser individernas subjektiva upplevelser mätta med självskattningar. Det ena måttet avser livstillfredsställelse och är mer långsiktigt (man är nöjd med livet, NL). Det andra avser välbefinnande, dvs hur man upplever vardagen med t ex fler positiva än negativa känslor. Här visas ett utdrag ur tabell 3 (s 8):

Land Hög NL Högt VB
Danmark 57% 32%
Schweiz 43% 16%
Finland 40% 17%
Österrike 38% 20%
Sverige 37% 25%
Norge 34% 23%
Irland 33% 21%
Spanien 26% 19%
Belgien 25% 17%
Cypern 25% 8%
Slovenien 24% 14%
Storbritannien 24% 18%
Polen 22% 15%
Nederländerna 22% 14%
Tyskland 21% 19%
Frankrike 17% 17%
Estland 16% 10%
Slovakien 13% 10%
Ungern 11% 7%
Ryssland 9% 5%
Bulgarien 7% 6%
Ukraina 6% 9%
Portugal 5% 10%
Medelvärde 24% 16%
_____________________________
Källa: European Social Survey, data insamlade 2006/07, ca 2 000 pers i resp land

Sverige ligger på ca 70 procent av Danmarks nivå medan Frankrike o Holland bara ligger på 38 procent av denna. Ukraina och Portugal ligger på 17 procent av Danmarks lyckonivå (båda måtten sammanslagna). Men Bulgarien är sammanlagt i botten med knappt 15 procent.

Sverige ligger 55 procent över medelvärdet (20%), Danmark 125 procent över och Frankrike o Holland 15 procent under. Bulgarien ligger 68 procent under. Om man tittar på andelen med måttliga depressionssymtom blir bilden delvis annorlunda. Genomsnittet är 22 procent, SE 15, DK 11, F 18 och Ukraina 40 procent.

När det gäller politiska åtgärder avvisar rapporten att de borde sättas in mot depressionssyndromen. Istället gör de analogin med att alkoholism kan reduceras med generell sänkning av alkoholkonsumtionen eftersom det finns ett positivt samband. Mera lycka kan då förmodas minska depressionssymtomen. Men åtgärderna förefaller inte särskilt kraftfulla:

- Bevara ett samhälle med tillit, tolerans, individualism och låg korruption

- Bevara den relativt låga arbetslösheten (implicerar väl att BNP prioriteras?)

- Underlätta flexibel tidsanvändning (implicerar väl kortare arbetsresor genom utbyggda vägar, friare bostadsmarknad, mer köp av tjänster?)

- Lär barn i skolundervisningen att bli bättre på att tackla motgångar

- Mer idrott i skolan

- Befrämjandet av sociala relationer, t ex fritidsgårdar och stöd till föreningslivet

- Informera om lyckoforskningens resultat och mät lyckan

- Öka biståndet till fattiga länder

- Punktinsatser mot folk med depression

Debattartikeln i SvD har av Johan Hakelius i AB tolkats som att staten borde inrätta ett lyckodepartement. "Inga politiker ska få tafsa på min lycka", skriver han. Denna kritik avvisar Lindström idag på Lyckobloggen som ett missförstånd. Där diskuteras också paternalismaspekten. De rödgröna ställde sig i Almedalen välvilliga till rapporten enligt en annan artikel på bloggen.

Frågan är om inte lyckoforskningen håller på att bli ett nytt sätt att befrämja politisk interventionism. Eller ska statens uppgift enbart vara att bättre möjliggöra att var och en får sträva efter lyckan?

Bloggat: Törnquist (C). Läs även andra bloggares åsikter om lycka, BNP, lyckoforskning, livstillfredsställelse, välbefinnande, stabiliseringspolitik, lyckopolitik, filosofi, politik på intressant.se

Kan "economic man" inte vara generös?

Den egenintresserade människan kan utanför det ekonomiska livet visa generositet. Men experiment visar att löntagare i Missouri är mest benägna att framtvinga "generositet" hos motparten. Falsifierar detta postulatet economic man som Norberg tror?

Den nationalekonomiska mikroteorin bygger på tre enkla antaganden som brukar sammanfattas i begreppet economic man: att människan är en rationell, nyttomaximerande "egoist". Det där med "egoist" kan omedelbart leda till missförstånd. Därför brukar en del nationalekonomer istället anta att folk visar egenintresse i ekonomiska frågor.

Men nationalekonomins grundpostulat lämnar inte de vänsterintellektuella någon ro. De vill till snart sagt varje pris bevisa att nationalekonomin har en felaktig och torftig människosyn. Att folk är dumma är en invändning som dock inte är särskilt populär. Och att många inte är maximerare utan istället "satisfierare" är alltför sofistikerat för att övertyga ett större antal. Då är det lättare att påstå att det finns oegennyttiga människor som rentav representerar människosläktets sanna (och medfödda) natur.

Det är att göra det lätt för sig. Nationalekonomins economic man är ju en abstraktion för att man ska kunna utveckla en teori om hur människor i allmänhet beter sig i det ekonomiska livet. Denna teori säger ingenting om hur varenda människa beter sig. Och den säger ingenting om hur folk beter sig på andra områden i livet än när det gäller uppträdandet i opersonliga ekonomiska relationer.

Redan nationalekonomins fader, moralfilosofen Adam Smith, konstaterade år 1776 att det inte är bagarens och slaktarens välvilja som gör att vi enkelt kan få vår middag på bordet. Den religiösa föreställningen att samhället inte bara borde utan faktiskt också organiseras med tanke på vår nästas välfärd fick 1776 sin dödsstöt. Adam Smith pekade på det "moraliskt fula" som alla som ville kunde iaktta - nämligen att det var bagarens och slaktarens egenintresse som ledde till det goda resultatet att samhället kunde fungera ekonomiskt på ett ganska avancerat sätt.

Nu tycks denna insikt bli alltmer uttunnad. Ekonomer med empirisk beteendeinriktning gör experiment som sägs visa att människan egentligen är oegennyttig och har värderingar som gillar jämlikhet och utjämning (t ex nobelpristippade Ernst Fehr). Ofta använder man sig av de s k ultimatum- och diktatorsspelen. Nu senast är det en kanadensisk antropolog, Joseph Heinrich som låtit utföra experiment med ultimatumspelet bland drygt 2 000 personer över hela världen och forskarna konstaterar att generositeten blir större ju mer modern och marknadsbaserad kulturen var som försökspersonerna levde i.

Den liberale skribenten Johan Norberg beskriver resultaten i en krönika i DI 1/6 och i en kortverson på sin blogg 1/6 utifrån en artikel i Science. Ultimatumspelet bygger på att den ena försökspersonen får dela en summa pengar med en okänd person. Denne kan blockera hela fördelningen om han eller hon är missnöjd med den andel som föreslås av den första personen. Då blir det inga pengar till någondera personen.

Heinrichs resultat visar att de mest blockeringsbenägna fanns i en grupp lönearbetare i Missouri med påföljd att den första försökspersonen i spelet erbjöd motspelaren en större ("generösare") andel. Den grupp som var mest samarbetsvillig trots ogenerösa erbjudanden var en grupp nomader i Tanzania. Här handlade man som det anses att teorin om economic man presumerar: Det är bättre att få något litet än ingenting alls.

Hur ska man tolka detta? Det förefaller i varje fall uppenbart att generositet, altruism och föreställningar om rättvisa som att dela lika inte är någonting medfött. Istället är det ett inlärt beteende som befordras av marknader med många möten mellan förhandlande individer. Forskarna beskrev det som att ju större erfarenheterna av att köpa, byta och sälja var, desto mer "rättvisa" var försökspersonerna. Det låter litet tendentiöst.

Ett spel som innebär att man ska dela något som ingendera parten bidragit till genom egen ansträngning är inte en särskilt realistisk verklighetsbeskrivning. Det "regnar inte manna från himlen" som den liberale filosofen Robert Nozick uttryckte saken. Därför är det inte så enkelt att dra några långtgående slutsatser om relevansen hos postulatet om economic man.

Ultimatumspelet i olika kulturer avspeglar nog mera hur frekvent man uppfattar att en delning av en vinst är. En nomad delar ett ekonomiskt resultat med okända mycket sällan medan en lönearbetare vet att pressa ut så mycket som möjligt från sin arbetsgivare - annars kan man gå till någon annan eller strejka. Men jag tror inte att en lönearbetare i Missouri skulle vara benägen att sälja sin villa till ett lägre pris i onödan till en okänd för att kunna känna sig "generös". Det är ju vad ultimatumspelet indikerar och det strider helt mot antagandet om egenintresset för economic man.

Ultimatumspelet manifesterar lika gärna ett slags rationell egoism. En företagare i Missouri kan ha uppfunnit en ångdriven tröskmaskin som ökar jordbrukets produktivitet ofantligt. Men han vet att lantarbetarna som ska sköta den måste få del i vinsterna från detta framsteg - trots att de inte lagt två strån i kors för att bidra till detta framsteg. Ja, i själva verket kommer lantarbetarna att ta 99 procent av vinsten efter en tid eftersom de kan ställa som ultimatum att inte arbeta med maskinen om de inte får mycket mera betalt.

Därför kan man inte se "rättvisa" (i fördelningsfrågor) som en isolerad företeelse. I ett feodalt samhälle med livegna skulle en ångdriven skördemaskin enbart berika feodalherren/uppfinnaren. Vore inte det rättvist? Eftersom ett feodalsystem är ofritt jämfört med en perfekt marknadsekonomi kommer en "rättvis" fördelning att se annorlunda ut i den senare. Där kommer arbetskraftens marginalproduktivitet att bestämma den ekonomiska fördelningen.

Fortfarande kommer dock "economic man" att kunna dela med sig till släktingar och vänner - samt visa generositet i välgörenhetsinsamlingar och liknande. Att sådant kan förekomma visar inte att nationalekonomins teori om vad som händer i opersonliga ekonomiska mellanhavanden skulle vara fel. Inte heller behöver vi som Norberg medge att "de ekonomiska modellerna" inte motsvarar människans beteende bara därför att löntagarna/kunderna tar det mesta av uppfinnarnas/entreprenörernas ekonomiska framsteg i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om economic man, egenintresse, människans natur, altruism, generositet, ultimatumspelet, egoism, moral, marknadsekonomi, rättvisa, Johan Norberg, ekonomi, politik på intressant.se

Mona Sahlin satsar på vänstervridning?

Den inledande retoriken i talet i Almedalen var väl utarbetad och för tankarna till 68-vänstern. Men är en sådan verklighetsbeskrivning något som slår an i dagens Sverige? Var inte retoriken en smula förlegad?

Sosialdemokraternas partiledare Mona Sahlin uppträdde ikväll (8/7) i Almedalen. Det var ett retoriskt väl genomarbetat tal som flera gånger hänvisade till den kommunistiska principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Denna devis lanserades av Karl Marx och fick genomslag genom Vladimir Lenins skrifter. Men god retorik kunde inte hålla uppe talet till slutet - andra hälften av talet blev en smula sövande efter den högtsyftande inledningen. Den Obama-liknande öppningen rann ut i gamla vanliga trista sossekverulanser utan konkret innehåll.

Det anses att detta tal var det viktigaste i Sahlins karriär. Men det förutsätter att hon hade en miljonpublik. Hur många hörde hennes retoriska inledning och vann hon verkligen några röster på denna, som kommentatorn Viggo Cavling påstod i TV (Kunskapskanalen)? Är inte detta nedrackande på "högern" litet förlegat år 2010?

Sahlin ville lansera starten av "ett helt nytt samhällsbygge". Hon hänvisade till att den sociala rörligheten skulle vara hög, fler skulle kunna göra klassresor och det skulle vi alla tjäna på. Hon sade sig "hata" de över- och underordningar som klyftorna ger upphov till. Hennes samhälle skulle vara "modernt, solidariskt och smart."

Det är stora ord från en person som annars inte gjort sig bemärkt av ideologiskt upplyftande resonemang. Jag tyckte att man kunde höra ett eko från 68-talsvänstern, i synnerhet när hon Hänvisade till Marx' princip om att ta av de rika för att ge till de fattiga. Sahlin har uppenbarligen tagit del av debatten om boken Jämlikhetsanden av Wilkinson och Pickett när hon hänvisade till att forskningen visat att ett jämlikt samhälle (dvs inkomstutjämnat) är bättre än andra samhällen - inte bara för dem som tjänar minst utan även för de andra högre upp.

Sahlin preciserade sitt omfördelningsresonemang med att hon tyckte det "var häftigt" att man får tillbaka mer i välfärd än man betalar i skatt. Men hennes konkretisering av detta gick inte längre än till vad bl Mårten Palme kallat "aktuarisk rättvisa". Om man behöver kejsarnsitt vid förlossningen kommer alla som betalt sjukförsäkringen också att få det - oberoende av om den aktuella, personliga ekonomiska situationen för den enskilde inte skulle räcka för denna utgift. Småhusägaren som råkar ut för en eldsvåda får också betalt från sin brandförsäkring. Så vad menade Sahlin?

Marx, Lenin och ursprungligen Louis Blanc menade nog någonting mera än fungerande socialförsäkringar med sin princip om förmåga och behov. Det är en långtgående inkomstutjämning som de, liksom Wilkinson och Picket, är ute efter. Här visar sig Mona Sahlins otillräckliga ideologiska resonemangsförmåga - om vi inte ska tro att det var ett propagandistiskt knep att beskriva att det är häftigt att betala sktt med att man kan få kejsarsnitt om det skulle behövas.

Det är ändå uppenbart att Sahlin söker en vänsterkonfrontation med Alliansen. Moderaterna beskrevs som överhetens parti, regeringen har gynnat en procent av inkomsttagarna med en fjärdedel av skattesänkningarna uppenbarligen för att de vill ge pengar till sina rika kompisar - inte för att det skulle ge gynnsamma effekter på samhällsekonomin som gynnar alla.

Är 68-vänsterns verklighetsbeskrivning fortfarande trovärdig utanför en liten snäv krets övervintrande redan frälsta (DN)? Mona Sahlins eminenta vänsterretorik kan slå tillbaka.

En lyrisk besrivning av Roger Jönsson (S) och en kortare av Peter Andersson. Mera neutralt av Campaign Dossier. Läs även andra bloggares åsikter om Mana Sahlin, Almnedalen, välfärden, vänster, vänstervridning, regeringen, alliansen, jämlikhet, Jämlikhetsanden, val 2010, valet 2010, Marx, socialförsäkring, politik på intressant.se

Hur ska MP avveckla kärnkraften till 2022?

Ska de rödgröna vinna valet med hjälp av en bluff? Wetterstrand kan bara ersätta drygt 30 procent av kärnkraften med sitt elöverskott. Men Carlgren pratar om förnyelsebar el på ett sätt som försvagar hans position.

I kvällens Debatt i SvT1 från Almedalen med Janne Josefsson debatterade Maria Wetterstrand (språkrör, Mp) med Andreas Carlgren (miljöminister, C) om kärnkraften. Där kunde Wetterstrand nästan helt oemotsagd påstå att kärnkraften skulle kunna avvecklas på 12 år. Argumentet för detta är enligt henne att det förutses ett elöverskott som tydligen skulle kunna användas för att ersätta kärnkraften.

När man går till Miljöpartiets hemsida är det emellertid inte något elöverskott som ska göra det möjligt att avveckla kärnkraften. Där talas det enbart om att förbjuda elvärme, eleffektivisering, vindkraft och biobränslen som ersättning för kärnkraften. Men tidplanen är densamma, 10-12 år.

Enligt Energimyndigheten kommer kärnkraften att producera 72 TWh år 2010 (bloggartikel mars -10). Utbyggnaden av vindkraft och biobaserad elkraft kommer att leda till en elexport på 23 TWh 2010 [fel, 2020] enligt Energimyndigheten. Det betyder att Maria Wetterstrands "elöverskott" bara räcker till en knapp tredjedel av den el som behövs för att ersätta kärnkraften.

Varifrån ska Miljöpartiet ta de nästan 70 procent av elen från kärnkraften som inte kan ersättas genom att Sverige avvecklar elexporten? Att förbjuda elvärmen är en intressant lösning. De som blir utan uppvärmning i sina hus har all anledning att fråga sig vad en röst på de rödgröna i valet innebär.

Eller är Miljöpartiets och Maria Wetterstrands självsäkra snack om avveckling av kärnkraften en bluff? När inte ens Andreas Carlgren vill ifrågasätta att det skulle gå att ersätta kärnkraften med ett förutsett elöverskott (av begränsad omfattning) går det tydligen bra att upprepa detta lösa argument gång på gång. Varför pratar Carlgren bara om förnyelsebar elproduktion? Han förstärker ju marginellt Wetterstrands argument. Det underlättar att det kanske blir rödgrön valseger med hjälp av en bluff.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, förnyelsebar energi, el, elproduktion, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, kärnkraftsavveckling, elvärme, val 2010, valet 2010, Almedalen, politik på intressant.se

Ohly förklarade inte varför vinstintresset var fel

Med vinstintresse skulle det inte bli just någon produktion av välfärd menade vänsterledaren. Det verkar vara en förlegad retorik. Dessutom speglar det en avsevärd okunnighet om privatiseringsdebatten i Sverige.

Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly framsträdde i Almedalen på måndagskvällen 5/7 (TT/Svt, AB). Ett bärande tema var att vinstintresset inte skulle få påverka välfärdsproduktionen. Det kanske är en indikation på väljarnas kunskaper i ekononomi att han inte brydde sig om att komma med någon närmare förklaring till varför det skulle vara förkastligt att ha vinstintressen i sjukvård och omsorg.

Vinstintresset har i en fri marknadsekonomi två viktiga funkrioner: 1) Produktion som ger vinst garanterar att produktionen är väsentlig för konsumenterna genom att de är villiga att betala priser som klart överstiger kostnaderna. 2) Produktion som ger vinst i konkurrens med andra garanterar en viss effektivitet och sparsamhet med resurserna.

Lars Ohly gjorde det enkelt för sig genom att enbart hänvisa till att funktion 1) inte skulle garantera att sjukvård och äldreomsorg skulle bli lönsam och därmed skulle den inte heller produceras. Privatisering och vinstintresse skulle alltså leda till att de flesta inte skulle få någon sådan välfärd. Man kan fråga sig om karn lever kvar på 1980-talet när denna förenklade retorik hade viss framgång mot idéerna att liberalisera den offentliga sektorn.

Om vi först gör antagandet att vård och omsorg privatiserades helt, skulle då produktionen upphöra utom för att tillgodose de allra rikaste? Om skatterna inte sänktes skulle det kanske bli så. Men varför skulle politikerna besluta att ta avgifter för välfärden utan att sänka skatterna? En privatisering förutsätter rimligtvis en motsvarande skattesänkning.

Frågan blir då huruvida denna skattesänkning räcker för alla att köpa vård och omsorg samt huruvida folk skulle använda pengarna för dessa ändamål. Det finns en risk att folk inte förstår sitt eget bästa och använder pengarna till ökad privat konsumtion. Den klassiska kritiken är att när någon får blindtarmsinflammation så har man inte pengar till operationen därför att man slösat bort dem på sprit och semesterresor.

Numera hörs inte denna kritik så ofta eftersom socialisterna kommit på att det finns hundratusentals villaägare och bilägare som inte ställs på bar backe därför att huset brinner ned eller bilen blir kvaddad. Likaväl som det finns försäkringar på olika sakområden så finns det i ett privatiserat samhälle välfärdsförsäkringar. Det problem som finns i ett sådant samhälle är risken att vissa grupper inte tar nödvändiga försäkringar av oförstånd eller för att de inte anser sig ha råd.

Så långt har dock privatiseringsidéerna ännu inte kommit i Sverige. Fortfarande anser politikerna att det allmänna ska finansiera vård och omsorg med skattepengar. Den som får åtnjuta privatiserade välfärdstjänster kommer inte att själv behöva tänka på finansieringen. Vilka tjänster som tillhandahålls bestäms av politikerna. Vinstintressets funktion 1) har ingen relevans i dagens Sverige. Ohly är helt fel ute.

Det är funktion 2) som har att göra med effektivitet och sparsamhet som är vitsen med privatiseringarna i Sverige. Effekterna av dessa kan förvisso diskuteras. Det gäller ju att sparsamheten inte blir kontraproduktiv. Här kan både konkurrens och inspektionsmyndigheter hålla uppe kvaliteten. Men detta vill Ohly inte diskutera. Vinstintresset är för en socialist tydligen a priori och principiellt förkastligt. Det behöver inte närmare förklaras. Därför vänder sig Ohly enbart till redan frälsta med sitt tal i Almedalen.

Läs även andra bloggares åsikter om privatisering, vinstintresse, vänsterpartiet, Lars Ohly, Almedalen, val 2010, valet 2010, välfärd, vård, omsorg, marknadsekonomi, konkurrens, ekonomi, politik på intressant.se

3 comments

Fel från borgerliga ungdomsförbund om löneskatten

De rödgröna vill fördubbla arbetsgivaravgifterna för de unga. Men det är inte detsamma som att det blir dubbelt så dyrt att anställa ungdomar som de borgerliga ungdomsförbunden hävdar. Fördyringen blir istället 13,7 procent.

Den borgerliga regeringen har infört en nedsättning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar som halverar dessa löneskatter. Det gäller personer som är 26 år eller yngre (födda 1984-). Istället för att arbetsgivaren ska betala 31,42 procent utöver lönen är löneskatterna nedsatta till 15,49 procent. Syftet är att göra det ekonomiskt mer attraktivt att anställa ungdomar.

Denna halvering av löneskatterna vill den rödgröna oppositionen avskaffa. Det leder till en fördyring att anställa som rimligtvis gör det svårare för ungdomarna på arbetsmarknaden. Idag vänder sig ordförandena i de borgerliga ungdomsförbunden mot detta förslag i en debattartikel på Brännpunkt i SvD 4/7. Det är Magnus Andersson (C), Adam Cwejman (Fp), Charlie Weimers (Kd) och Niklas Wykman (M) som bl a skriver:

"Att fördubbla arbetsgivaravgiften för alla under 26 år undergräver ungas position på jobbmarknaden. Det kommer innebära att en student som vill jobba extra och tjäna 4500 kronor i månaden kommer att kosta 8590 kronor extra varje år. Eftersom unga saknar arbetslivserfarenhet innebär den lägre skatten mycket för anställningsbarheten. "

Men när de vill beskriva denna operation mer svepande kommer de med en helt felaktig beskrivning:

"Hur tror vänsterpartierna att det ska skapa fler jobb genom att göra det dubbelt så dyrt att anställa?"

Även i den näst sista meningen i artikeln upprepas detta påstående. Men det är definitivt inte samma sak att fördubbla arbetsgivaravgifterna som att göra det "dubbelt så dyrt att anställa". I själva verket blir fördyringen bara ca 13,7 procent. Det beror på att fördyringen med 15,93 procentenheter ska läggas på den nuvarande lönekostnaden som åtminstone är 115,93 kronor per utbetald hundralapp.

Får vi be om en korrekt redovisning av hur olika förslag verkar i den skattepolitiska debatten i valrörelsen 2010?

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsförbund, regeringen, borgerliga, rödgröna, oppositionen, ungdomar, arbetsgivaravgifter, löneskatter, skatt, skatter, skattepolitik, val 2010, valet 2010, ekonomi, politik på intressant.se

Mysteriet med samhällskunskapen

Varför är kunskaperna i samhällsfrågor i Sverige beroende av om eleverna har högutbildade föräldrar men inte i många andra länder? Pratar de lågutbildade mera om sport i hemmet än i andra länder?

Skolverket har nyligen publicerat en undersökning av elevernas kunskaper i samhällsfrågor där jämförelser görs mellan 38 länder (pressmeddelande 29/6). Man har då också analyserat hur föräldrarnas socioekonomiska position påverkar resultaten i de olika länderna. Resultaten är förvånande och svårtolkade.

Den gängse hypotesen är att ett klassamhälle, där främst välsituerade elever är de som får bättre utbildning, kommer att uppvisa ett starkt samband mellan kunskaper och föräldrarnas ekonomi och utbildning. Men det beror på att endast ett fåtal från fattiga familjer får åtnjuta bättre utbildning.

Om det istället är så att alla länder öppnat utbildningen för olika ekonomiskt starka grupper borde mönstret vara ganska utjämnat. Undersökningen omfattar 14-åringars kunskaper om frågor såsom: Vad är en grundlag? Varför ska man egentligen rösta i ett val? En stark variation mellan olika länder när det gällde kopplingen till huruvida båda föräldrarna genomgått eftergymnasial utbildning kunde konstateras:

Tjeckien 25
Liechtenstein 31
Österrike 31
Slovakien 31
England 32
Estland 32
Slovenien 32
Belgien (fl.) 34
Ryssland 35
Italien 35
Lettland 35
Malta 37
Schweiz 39
Cypern 39
Finland 39
Europagenomsnitt 40
Litauen 41
Spanien 46
Luxemburg 47
Danmark 49
Sverige 51
Norge 51
Grekland 51
Polen 54
Bulgarien 66

Siffran för respektive land är en regressionskoefficient för sambandet med föräldrarnas utbildning (pdf).
("Effekten är den skattade regressionskoefficienten i en enkel linjär regression med en dikotom variabel för om elevens föräldrar har eftergymnasial utbildning eller ej som förklarande variabel").

Vi ser att Sverige hör till de länder där det är mycket betydelsefullt för kunskaperna att eleverna har högutbildade föräldrar. Detta resultat är överraskande och har inte setts i andra undersökningar. Sverker Hård, chef på resultatutvärderingsenheten vi Skolverket säger i DN 30/6:

"Man har föreställningen att svensk skola ska kunna kompensera för social bakgrund. Denna bild måste man nu revidera. Detta är oroväckande - skolan har ett uppdrag att kunna kompensera för skillnader i bakgrundsfaktorer."

Till bilden hör att det inte finns något samband mellan den absoluta kunskapsnivån och elevernas föräldrars position. Bulgarien ligger lågt på absolut kunskapsnivå medan Finland och Danmark ligger högst kunskapsmässigt. Tjeckien och Österrike ligger i mitten.

För Sveriges del konstateras också att kunskaperna för elever med högutbildade föräldrar påverkas kraftigt om de går i klasser med stor andel elever med högutbildade föräldrar. Däremot är effekten begränsad för elever med föräldrar utan eftergymnasial utbildning. De tjänar inte så mycket på att gå i klasser med kamrater som har högutbildade föräldrar.

Någon enkel förklaring till detta mysterium med samhällskunskapen på individnivå tycks inte finnas. Det hade varit intressant att också se hur t ex matematikkunskaperna varierar med föräldrarnas utbildningsnivå.

Om det hade varit ett mera entydigt samband i alla länder med föräldrarnas utbildningsnivå hade man från socialistiskt håll kunnat hävda att det finns "osynliga klassbarriärer" som gynnar barn från högutbildades hem (i själva verket kanske istället skillnader i begåvning). Men nu är det Sverige som verkligen aktivt försöker kompensera för bakgrundsskillnader som råkar illa ut. Kan det vara en fråga om motivation eftersom det gäller samhällskunskaper? I de lågutbildades hem kanske det inte längre "pratas politik"? Det kanske är sport som är intressant där i Sverige till skillnad från en del andra länder?

I slutändan bidrar de lägre kunskaperna i samhällsfrågor till lägre betyg och därmed minskade chanser att gå vidare till högre utbildning. Detta måste beaktas när man diskuterar hur stora andelar elever från låg- respektive högutbildades hem som blir akademiker (se bloggartiklar 18/11-09 och 8/6-10 om betyg).

Läs även andra bloggares åsikter om klassamhälle, betyg, samhällskunskap, betygsskillnader, jämlikhet, intelligens, utjämning, rättvisa, utbildning, internationell jämförelse, filosofi, politik på intressant.se