Tre ekonomiska prognoser jämförda

Konjunkturinstitutet är mer optimistiskt om tillväxten 2012 än både finansdepartementet och banken SEB. Arbetslösheten kommer inte att öka som FiD tror.

Här ska göras en kort jämförelse av de ekonomiska prognoser som kommit från finansdepartementet i fredags, från SEB igår och från Konjunkturinstitutet idag 31/8. Siffrorna för ökningen av BNP och procent arbetslösa för 2011 och 2012 redovisas nedan.

Avs . . . BNP . . . Arbetslösh

2011
FiD . . . . 4,1 . . . . 7,5
SEB . . . .4,3 . . . . 7,4
KI . . . . . 4,3 . . . . 7,5

2012
FiD . . . . 1,6 . . . . 7,8
SEB . . . .1,8 . . . . 7,1
KI . . . . . 2,3 . . . . 7,5

Konjunkturinstitutet är alltså mer optimistiskt än både FiD och SEB när det gäller BNP-ökningen 2012. Siffran 2,3 procent ligger avsevärt över FiD som tror på 1,6 procents ökning (båda är kalenderkorrigerade). Arbetslösheten bedöms av KI vara oförändrad medan SEB förutser en sänkning och FiD en liten stegring.

BNP ej kalenderkorrigerat ökar 2012 enligt KI med 1,9 procent och enligt FiD med 1,3 procent. Skillnaden är 0,6 procentenheter mot 0,7 kalenderkorrigerat. KI är alltså avsevärt mer optmistiskt än FiD räknat på båda sätten.

Någon ny recession för Sverige förutses inte enligt någon av de tre bedömarna.

[Uppdatering: En fjärde prognos kom 31/8 från Nordea som är mer pessimistisk än de tre andra. Man förutser att BNP ökar med 1,2 % 2012 (0,8 % ej kk) och arbetslösheten blir 7,8 %.]

Läs även andra bloggares åsikter om konjunktur, prognos, ekonomisk prognos, ekonomiska utsikter, recession, kris, finanskris, skuldkris, ekonomi, politik på intressant.se

Hyggliga utsikter de närmaste åren

Dagens prognos från banken SEB är inte lika pessimistisk som finansdepartementets i förra veckan. Arbetslösheten ska sjunka från 7,4 procent till 7,1 - inte öka till 7,8. Även USA förutses klara sig hyggligt trots fortsatta problem med att få igång krediterna.

Här ska visas några av diagrammen från SEB:s mycket innehållsrika konjunkturprognos som kom idag (pdf). Risken för recession i OECD-området bedöms till 30 procent. Chansen till fortsatt och kraftigare uppgång är 15 procent. Och chansen till åtminstone fortsatt hygglig uppgång är 55 procent, se nedanstående diagram:


Risken för högre inflation bedömer SEB:s ekonomer som låg både i USA och Europa:

Ländernas budgetunderskott och skuldsättning är en komplicerande faktor som försvårar en återhämtning:

USA:s valuta är fortfarande svag och SEB menar att det kan bero på att utländska placerare blivit mindre intresserade att placera i amerikanska statspapper som ingår i finansieringen av ett hopplöst budgetunderskott. Men så länge mer än hela bytesbalansunderskottet spontant finansieras av utländska placerare borde någon växelkurseffekt inte inträffa. Kan vi vänta en förstärkning? Det betyder att kurvan i diagrammet sjunker:

Sparkvoten i USA stiger och hushållens skuldbelastning minskar. Det leder till att konsumtionen mattas (2,0 % i år blir 1,4 % 2012) och bidrar till att arbetslösheten ökar (från 9,1 till 9,4 %):

USA

En indikation på vad som gått snett i USA är den s k penningmängdsmultiplikatorn som handlar om hur ökad penningmängd i banksystemet förvandlas till större utlåning. En del kritiker menar att det är multiplikatorn som driver volatiliteten för andra variabler alltför ofta i överdrivet expansiv riktning. Men systemet bygger för närvarande på att denna mekanism ska verka. Nu när inte så är fallet får vi en mycket haltande expansion med hög arbetslöshet och extra svaga statsfinanser:

USA:s svaga statsfinanser beror på ett strukturellt underskott från tidigare år samt på finanskrisens framförallt ökade utgifter. President George W Bushs krigsmotiverade utgifter följdes alltför sent av en intäktsökning. Före krisen var underskottet fortfarande ca 1,5 procent av BNP. Krisen ledde sedan till kraftigt ökade utgifter och en viss minskning av intäkterna med ett underskott 2010 på 10,6 procent som följd:


SEB försöker belysa de långsiktiga prognoserna för de federala utgifterna i USA. Man efterlyser en analys av de rättighetsstyrda (automatiska) utgifterna. Men någon närmare analys av kurvorna i nedanstående diagram gör man inte:

Slutsatsen blir: "Den osäkra ekonomisk-politiska spelplanen dämpar konsumtions-, investerings- och anställningsplaner och är ett viktigt skäl till vår dämpade konjunktursyn."

Prognosen för Sverige är dock inte lika pessimistisk som den Anders Borg redovisade i fredags. Arbetslösheten förutses minska från 7,4 procent i år till 7,1 (Borg: 7,5 % ökar till 7,8 %). BNP förutses öka med 4,3 procent i år och 1,8 procent 2012. Borgs prognos var 4,2 resp 1,6 procent. Och för USA ökar BNP enligt SEB 1,5 resp 1,8 procent. Det är inga lysande siffror men ändå hyggligt, i synnerhet när man jämför med det känslomässiga intrycket i media som snuddar vid recession och stigande arbetslöshet.

Tre prognoser jämförda 31/8
Läs även andra bloggares åsikter om konjunktur, prognos, USA, Sverige, pessimism, BNP, arbetslöshet, skuldkris, budgetunderskott, skuldsättning, statsskuld, finanskris, skuldkris, ekonomi, politik på intressant.se

Friheten begränsas av hot om upplopp?

Stora utgifter för polisen kräver högre skatter som minskar friheten för de laglydiga. Borde det inte gå att minska riskerna för upplopp på ett billigare sätt genom att minska utanförskapet? Men då är knappast jobbskatteavdrag rätt väg.

Enligt teorin om friheten som en funktion av människans grundläggande rättigheter som garanterar liv, säkerhet och egendom ska staten hålla med ett polisväsende som upprätthåller rättigheterna. För detta får staten ta ut en skatt som ska bekosta skyddsinstitutionerna. Den skatten har i liberal teori oftast ansetts bli liten.

Men dagens oro för upplopp i Storbritannien illustrerar ett problem som ifrågasätter bedömningen om att minimalstatens skattenivå blir låg. SvD har idag 29/8 ett fyrsidigt reportage om de brittiska kravallerna som bröt ut 6 augusti i Tottenham i norra London. Oroligheterna spred sig sedan till andra delar av London, till Birmingham, Manchester, Bristol och West Bromwich. Domstolarna och fängelserna fylldes till bristningsgränsen. Många bedömare tror att det kommer att bli nya kravaller.

Om en del av befolkningen inte vill respektera de rättigheter som ett ordnat och civiliserat samhälle bygger på måste naturligtvis polisens resurser dimensioneras för att förhindra mer omfattande våldsamheter. Det höjer förvisso behovet av större skatteintäkter. Frågan är om högre skatter är den enda lösningen på problemet. Det kanske finns billigare eller åtminstone trevligare sätt att lösa problemet?

Det viktiga är att få en korrekt bild av orsakerna till upploppen. För socialister är det enkelt att hävda att orsakerna ligger i stora inkomstskillnader och ojämlikhet. Lösningen är att höja skatterna för de rika och sänka dem för låginkomsttagarna. I SvD uttalar sig historieprofessorn Tom Hitchcock, som studerat historien av engelska upplopp. Han säger:

"Lågkonjunturen bidrar, men duger inte som förklaring. I stället handlar det om stora skillnader i samhället och om stora grupper som helt saknar röst i det politiska samtalet. I de här områdena möts invånarna dagligen av polis som granskar allt de gör. Upploppen var en reaktion mot auktoriteterna, som representeras av polisen. "

Här antyds alltså att upploppen är helt onödiga och en följd av att det finns en alltför ingående polisbevakning. Det verkar mindre rimligt eftersom Hitchcock ger följande förklaring till den primära orsaken till upploppen:

"Vi har skapat stora exkluderade grupper som inte känner att de har något att förlora. Rotlöshet och brist på gemenskap har följt i globaliseringens fotspår. Att bara skylla på regeringen är också en förenkling, politikerna återspeglar samhället mer än de driver utvecklingen."

Det är alltså utanförskapet som är orsaken. Sannolikt är politiken i Storbritannien inte lika intensivt inriktad på att minska utanförskapet som i Sverige. Men inte heller här har vi förskonats från upplopp i vissa delar av städerna där utanförskapet är större. Det finns andra likheter. Arbetslösheten i GB är 7,9 procent och ungdomsarbetslösheten 20,2 procent. På vissa håll är arbetslösheten sannolikt ännu större i England och det borde vara där som risken för upplopp är som störst.

I Storbritannien gör man inte ens de mest elementära saker som skulle kunna minska riskerna för upplopp. I SvD berättas hur anslagen till ungdomsgårdar skurits ner 75 procent och studiestödet för elever från fattiga hushåll på 250 kronor i veckan har slopats. Det utmynnar i den generella frågan: finns det en "trade off" mellan sociala insatser och polisbudgeten?

Om det är så att det går att sätta in åtgärder inom de områden som präglas mest av utanförskap och socialgrupp fyra så att det behövs mindre polisinsatser och försäkringsersättningar för skadad egendom kan det kanske rentav bli en samhällsekonomisk vinst. Borde då inte åtgärderna i så fall vara garanterat effektiva och inte så diffusa som de dyra svenska jobbskatteavdragen? Eller skulle Anders Borg på allvar kunna råda George Osborne att införa jobbskatteavdrag eller motsvarande även i England?

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, tvång, skatter, polis, upplopp, England, rättigheter, filosofi, politik på intressant.se

Borg pessimistik trots att arbetslösheten inte ökar

Det är snarare en pessimismstorm än en skuldstorm som svept in över Sverige de senaste veckorna. Trots att arbetslösheten inte ökar beaktansvärt i Borgs prognos har hans nedrevideringar tagits emot som en chock av pessimism.

Finansminister Anders Borg skrev ner prognoserna för svensk ekonomi vid regeringens möte på Harpsund 26/8 2011 (pressmeddelande). Det var här han lanserade det nya uttrycket "skuldstorm" (wtv). Tillväxten skrevs ner till 1,3 procent 2012 mot 3,8 procent i vårpropositionen. Arbetslösheten blir 7,8 procent mot förutsedda 6,6 och för 2013 blir den 7,7 mot 5,8 (DN, SvD). Försörjningsbalansen framgår i nedanstående tabell och mot denna bakgrund kan man diskutera vad Borg har för möjligheter.


Borg nämner att börsen sjunkit nästan 25 procent och han jämför dagens situation där vi står inför en real nedgång med 2008. Nu blir nedgången väsentligt mindre, menar Borg. Vi kan av tabellen se att det är en dålig exportökning som är den främsta källan till den mediokra utvecklingen.

Exporten skulle ha ökat med 9,2 procent i år och hinner ännu öka med 8,2 procent. Men 2012 sjunker ökningen till endast 4,3 procent. Detta verkar vara orsaken till att också investeringarna ökar långsammare - en nedgång från 8,0 till 5,5 procent. Lagren ökar mer än väntat i år och minskar kraftigt nästa år. Denna omsvängning sänker BNP-ökningen med 1,5 procentenheter och svarar alltså för 60 procent av den sänkta tillväxten.

Lagerökningen i år beror sannolikt på att hushållen snabbt blivit pessimistiska och då ökat sparandet. Deras konsumtion ger redan i år en ökning på endast 1,8 procent - mindre än hälften mot vad FiD trodde för några månader sedan (3,9). Prognosen för 2012 blir ännu mer avvikande: ökningen blir bara 1,6 procent mot förväntade 4,0 procent.

Hushållens rädsla beror tydligen på att många tror sig bli arbetslösa. Sakligt sett är denna rädsla obefogad eftersom arbetslösheten förutses stiga från 7,5 procent i år till 7,8 procent 2012. Jämfört med första kvartalet 2011 är det en minskning från 8,1 procent. Och genomsnittet arbetslösa ökar med ca 15 000 personer.


Sett på två års sikt innebär prognosen att mindre än 10 000 personer fler blir arbetslösa mätt som medeltal för åren. Det ligger inom felmarginalen. Prognosen innebär också att sysselsättningen ska fortsätta att öka, om än marginellt. Så varför denna oro för framtiden som dämpar konsumtionen och vars främsta effekt tycks vara att döma betydande grupper till fortsatt arbetslöshet? Vi ser detta i diagrammet ovan som skillnaden mellan den gröna kurvan och den svarta längst till höger.

Det är sannolikt nästan enbart psykologiska reaktioner på den 'pessimismstorm' som svept in över de svenska hushållen de senaste veckorna som kan förklara denna oro (bloggart 14/8). Media har rapporterat om skuldkriser och politiskt käbbel som nästan ledde till konkurs för världens största ekonomi. Vi har fått intrycket att politikerna tappat greppet om utvecklingen och att en ännu värre kris än 2008 är under uppsegling. Det finns en rad målmedvetna bedömare som predikar detta budskap ganska envetet.

Nu ser vi sällan några sansade bedömare som ger en mera nyanserad bild och nästan aldrig några ekonomer eller politiker som trovärdigt kan hävda att det går att bemästra problemen. Detta föder pessimism som sedan riskerar att bli självuppfyllande. Den sista (?) besvikelsen var det innehållslösa talet av Fed-chefen Ben Bernanke i Jackson Hole den 26 augusti. Kanske nästa Fed-möte, som utsträckts till två dagar, kan komma med något positivt.

På onsdag kommer Konjunkturinstitutet med en ny stor rapport. Enligt förhandsuppgifter är den inte lika pessimistisk som Finansdepartementets. Och där kan vi förhoppningsvis få en ingående sammanfattning av hur USA:s utveckling egentligen gestaltar sig. Nu har denna bild satts av domedagsprofeterna som man samtidigt kan misstänka är ute efter att motarbeta Barack Obama snarare än att ge en objektiv bild.

Tre prognoser jämförda 31/8
Andra bloggar om: skuldstorm, skuldkris, ekonomisk kris, recession, konjunkturer, pessimism, arbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

En eftergift till egoism och frihet

Socialbidragen borde inte ge hundra procents marginaleffekt vid några timmars arbete. Det tycker även Socialdemokraterna numera. Man vill ge frihet åt bidragstagarna och vädjar till deras egenintresse.

I en ledare i DN idag 25/8 diskuteras en reformering av socialbidragen så att begränsade extra arbetsinsatser inte drabbas av en hundraprocentig marginaleffekt. Jag skrev om om problemet i en bloggartikel 23/2-11. Nu är både Socialdemokraterna, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna på ungefär samma linje.

Det finns visserligen en del praktiska problem med att sänka marginaleffekterna, skriver DN i en artikel (ej onl) där Maria Crofts analyserar frågan. Försök i Kanada och USA har get tveksamma resultat. Hur gör man om barnbidragen höjs? Deltidsarbetande, som nu inte är berättigade, skulle kunna bli berättigade till bidrag. Men detta är praktiska problem.

Politikernas syn på vad som driver människor är desto mer intressant. Man tror inte på socialbidragstagarnas solidaritet och lutherska arbetsmoral. Istället är syftet att locka bidragstagarna att åtminstone jobba någon dag i veckan eller några timmar om dagen genom att de ska få behålla t ex 20 procent av arbetslönen.

Det är alltså bidragstagarnas egenintresse och egoism som ska få dem att arbeta. De ska få friheten att välja mellan arbete/pengar eller ett fortsatt sysslolöshet med lägre standard. I sin begränsning är detta en frihetsreform i det lilla. Och det är en eftergift till egoismen i människans natur, som man kanske inte väntade från Socialdemokraterna.

"Älska frihet mer än guld" skaldade redan biskop Thomas i sin frihetsvisa. En som inte förstår att frihet är något mer än att passivt få bidrag är socialdemokraten Staffan Lindström som driver bloggen Jämlikhetsanden. Han har sökt efter poem om frihet och skatter och bara hittat sådana som handlar om frihet. Att skatter begränsar friheten är tydligen främmande för en socialdemokrat - trots att de tas ut med tvång och i slutändan med hot om våld från den beväpnade polismakten. Och det tror han sig ha visat genom att det inte finns poem om skatter.

Jag har för länge sedan samlat en del citat om frihet som listas här. Lindström citerar Franklin D Roosevelt och hans fyra "friheter". President Roosevelt var som bekant inte någon anhängare av klassisk frihet (frånvaro av tvång) utan spred dimridåer genom att inbegripa "positiv frihet" i frihetsbegreppet. En annan president, Abraham Lincoln har en mer relevant syn på friheten:

Man kan inte skapa frihet för de fattiga
genom att skapa ofrihet för de rika
Abraham Lincoln

Mina artiklar om frihet. Läs även andra bloggares åsikter om socialbidrag, marginaleffekt, egoism, skatt, frihet, filosofi, politik på intressant.se

Vart tog Irlands lånepengar vägen?

Har Irlands utlandslån gått tillbaka till utlandet? Eller har Irland inte fått pengar från utlandet? I varje fall finns det inget samband mellan budgetunderskottet och importen från utlandet. Lever inte irländarna flott delvis på de tyska skattebetalarnas bekostnad?

Irland räddade sitt banksystem till en kostnad av ca 50 mdr euro år 2010. Tillsammans med ett ordinarie budgetunderskott på 12 procent av BNP uppgav finansministern förra hösten att underskottet skulle bli 32 procent av BNP. Det skulle då ha varit fråga om ca 80 miljarder euro. Men när jag kollar siffrorna mot makrostatistik från EU:s statistikkontor (pdf) är det något fel i rapporteringen. Räddningen av bankerna kostade ca 32 mdr euro och tillsammans med det ordinarie budgetunderskottet (s 189) blev det totala underskottet 32,4 procent av en BNP på 153,9 mdr € (s 38). Det motsvarar 49,9 mdr €.

Det intressanta är emellertid finansieringen av detta underskott på 50 miljarder euro eller drygt 32 procent av BNP. Vem har betalat dessa pengar och vem betalar det fortsatta budgetunderskottet på 10,5 resp 8,8 procent av BNP i år och nästa år enligt EU:s prognos (maj-11)? Man har fått intrycket att det främst är de tyska skattebetalarna som genom utköp av tidigare utlandslån och dyrbara stödpaket betalar den irländska statens underskott och därmed irländarnas omoraliskt slösaktiga leverne.

Detta kräver att Irland har fått pengar från utlandet. Stämmer det? Vi kan titta på underskottet i bytesbalansen (s 189, p 3.6) och jämföra med budgetunderskottet (p 8.3) de senaste åren i procent av BNP:

År . . . . Bytesbal.....Budgetsaldo
2006 . . -3,7 . . . . . . +2,9
2007 . . -5,5 . . . . . . +0,1
2008 . . -5,6 . . . . . . -7,3
2009 . . -3,1 . . . . . .-14,3
2010 . . -0,7 . . . . . .-34,2
2011 . . +1,2 . . . . . .-10,5
2012 . . +1,8 . . . . . . -8,8

Här finns inget samband. De senaste åren har (och förutses) budgetunderskottet varit väldigt mycket större än underskottet i utrikeshandeln (importöverskottet). Se 2010. Då var handelsunderskottet 0,7 procent av BNP medan budgetsaldot var 32,4 procent. Var det utlandet som betalade det mesta av detta? Om Irland tog lån utomlands och fick stöd från EU måste praktiskt taget alla dessa pengar ha lånats ut till utlandet igen. Annars hade handelsunderskottet varit mycket större.

Man kan fråga sig varför utlandet ska blandas in i stödet till Irland när landet som nation tycks klara sig alldeles utmärkt utan att behöva finansiera sin förbrukning av reala resurser med utlandslån. Är det verkligen en korrekt bild av skuldkrisen som förmedlas i media?

Läs även andra bloggares åsikter om Irland, skuldkris, budgetunderskott, handelsunderskott, stödpaket, utlandslån, EU, bankstöd, ekonomi, media, politik på intressant.se

Spara, satsa eller öka underskottet?

Politikerna uttalar sig i ekonomisk-politiska frågor som om det var fråga om värderingar. Vi ska ta ansvar - visst men hur? Nationalekonomerna borde angripa det luddiga tänkandet.

Nu ska väljarna genom opinionsundersökningarna få avgöra vilken stabiliseringspolitik som Sverige ska bedriva. Det intrycket får man efter Fredrik Reinfeldts och Håkan Juholts tal i helgen (SvD 22/8). Det finns en rad alternativ för stabiliseringspolitiken som de nationalekonomiskt välorienterade stora väljargrupperna ska ta ställning till när konjunkturutsikterna blir sämre.

1. Regeringen vill möta lågkonjunkturen med åtstramningar. Stora skattesänkningar på 17 miljarder ställs in (5:e jobbskatteavdraget och sänkt skatt för pensionärer) om Moderaterna och Reinfeldt får råda. När konjunkturen gick bra 2007 och inför 2008 spädde regeringen på med jobbskatteavdrag 1 och 2. När det gick sämre 2009 genomförde man avdrag nr 3.

2. Socialdemokraterna och Juholt vill satsa på den offentliga sektorn för att möta svårigheterna (skolan, bostäderna och infrastrukturen). Enligt Juholt ska alltihop finansieras på något nu icke specificerat sätt. Det betyder att stabiliseringspolitiken är lika åtstramande som regeringens - men S gör en omfördelning och skär ner någonstans för att öka där det ska "satsas". Eventuellt ska skatterna höjas, men det har Juholt tidigare förnekat.

3. För någon vecka sedan framträdde Tommy Waidelich (S) i en TV-debatt med Anna Kinberg Batra (M) där han också ville "satsa" som Juholt. Skillnaden var dock att han tänkte sig att det var utrymmet från de inställda skattesänkningarna som skulle användas som finansiering. Det betyder att stabiliseringspolitiken skulle blivit lika expansiv som regeringen tidigare hade tänkt sig (innan börsfallet gav den kalla fötter).

4. Ett 5:e jobbskatteavdrag och/eller andra finanspolitiska stimulanser för 30 miljarder kronor är vad som behövs enligt Konjunkturinstitutet. Med sänkt tillväxtprognos för 2012 kan det bli fråga om ett budgetunderskott (inte bara ett minskat överskott). Utan sådana åtgärder blir tillväxten ännu sämre så hur ska KI göra sin prognos?

Hur ska väljarna ställa sig till dessa alternativ? Ännu förordar de ekonomiska experterna alternativ 4. Men KI:s Mats Dillén verkade litet osäker häromdagen. Ingen förklarar hur den teori ser ut som förordar stimulanspolitik när konjunkturen försämras. Uppfattningen att det ska vara åtstramningar när tiderna blir bistrare breder istället ut sig. Ett hushåll måste i en sådan situation dra in på utgifterna och då måste också staten, som består av alla hushåll, göra detta, menar politiker med bakgrund i finansbranschen (Newsm). Tea Partyrörelsens propaganda för en i varje ögonblick balanserad budget har fått genomslag över hela världen. Att "ta ansvar" håller på att bli det värderingsmässiga ordet för denna teori.

Ytterst är de fyra alternativen en avspegling av den nationalekonomiska undervisningens förfall. Vilken dilettant som helst kan numera ha synpunkter på hur stabiliseringspolitiken ska bedrivas utan att bli beskylld för att vara en charlatan. En sak är att den mera avancerade nationalekonomin blivit osäker i sina abstrakta studier av makroteorin. Men det får inte leda till att helt elementära samband ifrågasätts och förblir obemötta.

Den stabiliseringspolitiska skolbildningen har degenererat på ett sätt som för tankarna till att läkarvetenskapen skulle ge upp inför kvacksalvarna bara därför att man ännu inte kommit på det klara med hur man bekämpar cancer. Också nationalekonomerna borde angripa kvacksalvarna, även om de är mäktiga och högt uppsatta.

Läs även andra bloggares åsikter om partiledartal, Reinfeldt, Juholt, budgetbalans, ansvar, budgetkris, lågkonjunktur, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, moderaterna, socialdemokraterna, Teapartyrörelsen, ekonomi, politik på intressant.se

Göran Greider: kapitalismens kris beror på tillväxten

Är det tillväxtens fel att det blev finanskris? Eller är det med en marxistisk analys "den fallande profitkvoten" under flera decennier som är orsaken? Greider vill i varje fall inte ha tillväxt.

I DN 21/8 (ej onl) skriver marxisten Göran Greider, "medarbetare på DN Kultur", om börsen och den ekonomiska krisen. Perspektivet är långsiktigt. "Vi lever i en finansiell fas av kapitalismens historia..." Orsakerna till finanskrisen beskrivs så här:

"För en renodlad marxist är hela perioden från åttiotalet till idag en enda lång och utdragen krisperiod för den västliga kapitalismen, ytterst känneteknad av att realekonomin inte längre ger samma avkastning som förr och att det trolösa kapitalet då gör som de alltid har gjort: börjar trolla med sitt kapital istället."

Greider anser att den "marxistiska synen är riktig" och hänvisar till sin bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Men det fattas en avgörande dimension i analysen, anser han. "Det är den självförintande uppslutningen kring tillväxtnormen som orsakade kraschen och mynnade ut i en situation med ingen tillväxt alls!" Han hänvisar till böcker av Tim Jackson och Peter Victor. Men någon annan förklaring till att tillväxten är krisframkallande än att den är "det sekulära samhällets trosbekännelse" och att den offrar ekosystem och klimat "för ytterligare en BNP-procent" ges inte.

Behärskar Greider verkligen ens den elementära marxistiska teorin? Borde han inte ha beskrivit finanskrisens orsaker som att den sämre lönsamheten (fallande profitkvoten) tvingade kapitalisterna att öka utsugningen av löntagarna genom lönesänkningar och förlängningar av arbetstiden? Detta skulle i sin tur ha lett till att efterfrågan på företagens produktion blev otillräcklig med en kris som följd. Tillväxten i kapitaltillgångarna gick för snabbt med en kris som resultat. Kapitalet är boven enligt Karl Marx.

Denna förklaring går dock inte så bra ihop med att det skulle vara den långsiktiga BNP-ökningen (som missvisande kallas "ökad" tillväxt) som är förkastlig. Dessutom är förklaringen felaktig. Det har inte skett någon nedgång i den totala faktorproduktiviteten i industriländerna, som måste kompenseras med motåtgärder från kapitalisterna. Lönsamheten ökade tvärtom genom att räntorna hölls nere vilket med en marxistisk analys borde ha gett en stigande profitkvot (det variabla kapitalet v blev mindre utan lönesänkningar).

För att bevisa att ekonomisk tillväxt är något ont kan man inte använda den marxistiska teorin. Enligt Friedrich Engels är själva förekomsten av marknader ett hinder för den rationella produktion som sker i de allt större företagen, vilket tvingar fram ett förstatligande:

"Denna lösning kan blott ligga däri, att de modärna produktivkrafternas samhälleliga natur faktiskt erkännes, att alltså sättet för produktion, tillägnelse och utbyte bringas i samklang med produktionsmedlens samhälleliga karaktär. Och detta kan endast ske därigenom, att samhället öppet och utan omvägar tar i besittning produktivkrafterna, som växt ifrån varje annan ledning."

För att ta tillvara den moderna teknikens tillväxtpotential blir slutsatsen enligt Engels att socialism måste införas. Det är kapitalismen med sina kriser som sänker tillväxten i onödan, sade de marxistiska teoretikerna. I verkligheten innebar socialistisk planhushållning sämre tillväxt men ändå mer resursförbrukning. Borde inte det ha varit på plats att nämna i en artikel i DN som angriper tillväxten?

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalism, tillväxt, socialism, miljö, finanskris, Marx, Engels, förstatligande, Göran Greider, marxism, ideologi, ekonomi, politik på intressant.se

Kreditrestriktionerna knäcker USA:s uppgång?

Varför blir det ingen fart på återhämtningen i USA? De allra senaste uppgifterna tyder på en kraftig inbromsning. Många vill gärna se en ny kris i USA eftersom de dömer ut den konventionella stimulanspolitik som president Barack Obama och centralbankschefen Ben Bernanke försöker med. Vi kan se den långsamma uppgången i nedanstående diagram (CNN):


Den röda linjen visar de reviderade BNP-siffrorna fram till 2:a kvartalet 2011. Recessionen blev 131 miljarder USD värre än vad man först trodde. Nedgången blev 5,1 procent istället för de 4,1 procent som de preliminära siffrorna utvisade. Fyra år efter toppen ligger BNP ännu något lägre än toppen.

En väsentlig orsak till långsamheten är de kreditrestriktioner som finanskrisen utlöste. Bankerna blev ovilliga att ge normala krediter vilket inte bara ledde till att ökningen upphörde utan till att kreditgivningen minskade från och med 2:a kvartalet 2008 fram till 3:e kvartalet 2010 då den var oförändrad. Ett litet undantag var fjärde kvartalet 2008 då det blev en ökning med 1,8 procent - sannolikt den enda påtagliga följden av bankräddningspaketet TARP, som tjafsades igenom i sept/okt 2008. Detta framgår av nedanstående diagram över alla kommersiella bankers kreditgivning från Fed (säsongjusterad):


Den normala kreditgivningen ser ut att ligga kring 6 procents ökning per år. När den förbyttes till en minskning med 7-8 procent andra halvåret 2009 kan man förstå att det gick dåligt med återhämtningen trots effekterna från det stora finanspolitiska stimulanspaketet ARRP som togs våren 2009. Det kritiserades f ö av SEB:s ekonomer för att vara alldeles för litet. Kreditgivningen till industrin utvecklades dessutom ännu sämre än än totalen.

För ett år sedan bedömde jag, utifrån ett diagram över de mindre företagens klagomål över kreditgivningen, att återhämtningen skulle misslyckas (bloggart nov-10). Denna farhåga ser nu ut att besannas - åtminstone i meningen att det inte blir någon riktigt ordentlig återhämtning på länge. Utvecklingen tycks gå i två steg: först leder kreditrestriktionerna till en nedgång trots att det finns efterfrågan, sedan leder nedgången till att företagen inte söker kredit därför att det inte finns efterfrågan. Frågan är dock huruvida denna utveckling blir värre än att uppgången knäcks; kanske en riktig dubbeldipp?

Kreditgivningen till företagen har under första halvåret 2011 för första gången på två år börjat öka. Strax därpå inträffar det onödiga debaclet kring lånetaket och det sänkta kreditbetyget. Reaktionen på börserna i USA blev panikartad. Arbetslösheten sjunker inte. De ekonomiska indikatorerna visar inte någon expansionskraft. Kärninflationen ligger under 2 procent. Dollarn håller sitt värde. Sparandet stiger. Pessimismen breder ut sig. Föreställningen att stimulanspolitiken är verkningslös håller på att etableras. Tea Partyrörelsen kräver svångremspolitik istället. Ekonomerna är vilsna.

En dubbeldipp kräver att BNP sjunker två kvartal i rad. Det finns inga seriösa prognoser ännu som skulle peka på något sådant. Subjektiva bedömningar av enskilda pundits går ut på att sannolikheten ökat och nu är en på tre. Kan man lita på att de inte är influerade av att man personligen vill se Obamas politik misslyckas? Men kanske alla pessimister till slut lyckas knäcka uppgången så mycket att det blir en nedgång genom ren psykologisk krigföring. I den meningen kan man i så fall säga att den inkompetenta banksaneringen med kvardröjande kreditrestriktioner knäckte uppgången i grunden.

Andra bloggar om: USA, krediter, kreditrestriktioner, banksanering, finanskris, dubbeldipp, teapartyrörelsen, konjunkturutveckling, BNP, stimulanspolitik, svångremspolitik, Obama, ekonomi, politik på intressant.se

Psykologisk frossa leder till ekonomisk kris?

Politikernas oförmåga att hantera den ekonomiska oron i världen kan leda till psykologiska reaktioner som sänker börskurserna. I Sverige dämpar detta konsumtionen och ger arbetslöshet. Men i andra länder kanske konsumenterna är mer oberörda?

Stockholmsbörsen hade i går gått ner 23 procent sedan årsskiftet och bara igår sjönk den med 6,2 procent. Idag har den först gått ner ytterligare 4 procent men sedan återhämtat sig något (-2,9). Det kan finnas tre orsaker till denna litet oväntade tendens: en fundamental, en psykologisk och en "meta-psykologisk".

Den fundamentala orsaksförklaringen tar fasta på förändringar i den reala ekonomin. Högkonjunkturen i världen skulle alltså ha tagit slut. Företagen börjar gå sämre och måste avskeda anställda. Lagren ökar och behovet av att producera blir mindre. Förlustriskerna ökar för företagen och då borde aktiekurserna anpassas nedåt. - Denna förklaring verkade vara mindre relevant för dagens oro i världen före sommaren. Nu sägs att risken för recession är en på tre (Afv) vilket dock mest verkar bygga på subjektiva bedömningar.

Är då orsakerna psykologiska? Det är ganska klart att åtminstone börsens medellånga svängningar styrs av psykologi. Det har de s k tekniska börsanalytikerna tagit fasta på och de försöker hitta mönster i kursrörelserna som de menar är gemensamma för denna typ av marknader oavsett vilken produkt som handlas. Kanske ser vi nu en ovanligt stark psykologisk effekt som medför att rädslan för nedgångar föder nya nedgångar. Någon yttre faktor som bidrar till den starka reaktionen borde då också finnas.

Den tredje förklaringen, som jag skulle vilja kalla "meta-psykologisk", tar fasta på att andra kan reagera psykologiskt och irrationellt. Själv anser sig bedömaren vara styrd av fundamenta. Men i fundamenta ingår också en bedömning av hur andra reagerar. En professionell kapitalplacerare låter sig normalt inte ledas av sina personliga känslor när det gäller att köpa och sälja väredepapper. Men om man tror att det finns tillräckligt många som leds av sina känslor av t ex skräck kommer kurserna att sjunka och då är det rationellt att sälja. Kurserna kommer då att sjunka mera och en kumulativ process sätter igång.

Vad är det då som kan medföra att även sansade bedömare kan tro på starka psykologiska reaktioner hos andra? Så vitt jag kan se är det politiker och massmedia som styr den psykologiska uppfattningen av läget. Det fordrar att det finns någon oroande tendens som kan åtgärdas på ett felaktigt sätt, vilket sedan kan förstoras upp till att framstå som att "katastrofen närmar sig". Det finns flera sådana exempel som utlöst oro.

På 1930-talet blev det missväxt i USA i Mellanvästern och ett avsevärt antal bönder gick i konkurs. De hade lånat i små lokala banker som inte klarade så många fallissemang. Bankerna gick också i konkurs och småspararna förlorade sina pengar. När sedan rykten spreds att stora banker också hade svårigheter skedde ett antal "bankrusningar" som i slutändan medförde att tiotusen banker fick slå igen.

Nyligen har vi upplevt hur Lehman Brothers gick i konkurs helt oväntat i september 2008. Det ledde till att en djup konjunkturavmattning övergick i en destruktiv finanskris. Nu finns två aktuella orosmoment: striden om lånetaket i USA och krisen i Grekland. Dessa problem har inte hanterats på bästa sätt av politikerna och medfört spridningseffekter, dels i form av sänkt kreditbetyg för USA och dels i form av finansiella svårigheter och kriser i andra euroländer. Skulle det rentav vara möjligt att göra en kontrafaktisk beskrivning av hanteringen av Greklandskrisen som inte ledde till den utbredda eurokrisen?

Kan då börsoron i världen leda till en ny ekonomisk kris? Denna gamla tes lanserades av Harvardekonomen John Kenneth Galbraith redan på 1950-talet. Han hänvisade till de (kanske) högt uppdrivna börskurserna i slutet av 20-talet som började sjunka före depressionen. Idag vet vi dock att depressionen inte uppstod på Wall Street utan på "Main Street". Det måste till något mera för att en finansiell omvärdering av företagen i världen ska leda till arbetslöshet och produktionsminskning. Redan Galbraith menade att minskningen av aktievinsterna skulle ha lett till minskad konsumtion och därmed minskad produktion. Det var dock omöjligt eftersom börsen på 30-talet var för liten för att direkt generera sådana effekter.

Idag är situationen annorlunda - åtminstone i Sverige. Här har många sitt sparande i aktiefonder och om de tappar i värde blir man försiktigare med att konsumera. Man tror här också att andra länder fungerar på samma sätt vilket i slutändan skulle drabba Sveriges exportindustri. Det återstår att se. Vi skulle behöva en studie av orsakssambandet mellan aktiekursernas utveckling och den privata konsumtionen i olika länder. Att det finns ett statistiskt samband räcker inte. Det kan ju bero på att sjunkande kurser och dålig konsumtion uppträder samtidigt på grund av den fundamentala utvecklingen.

Det kan vara så att den psykologiska frossan som sänker aktiekurserna inte får något riktigt genomslag på fundamenta, som skulle leda till en ekonomisk kris.

Läs även andra bloggares åsikter om börsen, aktier, aktiekurser, börskrasch, kris, börskris, skuldkris, USA, Grekland, psykologi, ekonomi, politik på intressant.se

Obama mals ner av automatiska utgifter och sänkta skatter

Det är inte krisens ökning av budgetunderskottet i USA som är den viktiga frågan. Istället är det en teoretisk kalkylering på tio års sikt av vad den demografiska utvecklingen ger för automatiska effekter på underskottet som legat till grund för bråket om lånetaket och kreditbetyget. Obama har inte kunnat förklara sammanhangen.

Det är budgetunderskottets utveckling enligt prognoserna från Kongressens budgetbyrå (CBO) för de närmaste 10 åren som varit i centrum för diskussionerna om lånetaket och kreditbetyget för USA. Denna ganska teoretiska fråga har sedan haussats upp genom det stora krisrelaterade budgetunderskott som för närvarande noteras. Men detta har ganska litet att göra med det politiska bråket som tar fasta på att underskottet enligt presidentens långtidsbudget skulle bli ca 4,7 procent år 2021 (pdf, s 8).

Enligt CBO:s beräkningar innebär president Barack Obamas långtidsbudget för 2012 att skatterna sänks med ca 1,5 procent av BNP till 2021 jämfört med den "baseline" som utgår från att dagens regler gäller. De diskretionära utgifterna (ej automatiska) sänks med 0,9 procent av BNP (s 7). I ett diagram från CBO förefaller dock denna sänkning vara något större, se nedan:

Icke automatiska federala utgifter

Här ingår utgifter för utbildning, arbete, social service, vägväsendet, socialbidrag, ersättning till veteraner, sjukvård för yngre, rättsväsendet, utrikesförvaltningen, forskning, central förvaltning, rymdprogrammet, energi och miljö mm samt försvaret. De automatiska ("mandatory") utgifterna ska också öka något, eller med ca 0,7 procent av BNP med den nya budgeten (bl a omklassificeringar).

Den långsiktiga utgiftsutvecklingen framgår tydligare om man jämför med 2007, vilket CBO gjort i nedanstående diagram:

Här framgår det att det är Social Security (pensioner) och sjukvård (Medicare, Medicaid, barnsjukvård mm) som är boven i dramat. Denna post ökar från 8,7 till 12,2 procent av BNP, eller med 4,5 procentenheter till 2021. Detta beror på att befolkningen blir äldre menar CBO. Hela ökningen av utgifterna 07-21 blir 4,2 procentenheter, vilket innebär en ökning från 19,7 procent av BNP upp till 23,9 procent år 2021. Underskottet 2007 var 1,5 procent av BNP och skatterna stiger med 1 procent av BNP (skulle blivit nästan 2 utan sänkningar). Resultatet blir alltså ett budgetunderskott på 4,7 procent av BNP.

Detta är inte så väldigt komplicerat att förstå. Men det är alldeles för komplicerat att kommunicera politiskt till en orolig väljarkår, som samtidigt får höra att budgetunderskottet och statsskulden kommer att förstöra ekonomin och ruinera hela landet. Och en del ligger det i att statsskulden inte borde få öka under mer normala år utan våldsamma kriser.

Det är den demografiska utvecklingen som orsakar hela ökningen av budgetunderskottet från 2007 till 2021 (och mer därtill). Rimligtvis borde belastningen från en åldrande befolkning mötas med stigande skatter - och då inte bara för de rika. Det är en naturlig följd av utfästelserna till de äldre. Effekten är långsiktigt övergående och skulle teoretiskt kunna mötas med lån från länder som befinner sig den omvända demografiska utvecklingen.

Men USA har tydligen bestämt sig för att finansiera de alltfler äldre med nedskärningar av skolundervisningen, vägbyggen, rättsväsendet, sjukvården för yngre, förvaltningen och forskningen med mera liknande. Den stackars Obama har försökt förklara hur litet av budgeten som återstår i form av diskretionära utgifter. Men sådant betraktas tydligen som tekniskt svammel, som ska dölja vad som verkligen pågår, och därför inte är trovärdigt. Enligt CBO:s siffror för 2021 kan man räkna ut att de icke automatiska utgifterna är 24 procent av budgeten (s 4). Därför kommer Obamas politik att malas sönder av automatiska utgiftsökningar och en del egna skattesänkningar.

Jag har själv följt debatten om den demografiska påfrestningen på den offentliga sektorn i Sverige. Det är en ganska svajig kalkylering som ligger till grund och det finns olika metoder och hypoteser om hur de automatiska effekterna kommer att gestalta sig. Hur kan de amerikanska politikerna sätta hela sitt lands kreditvärdighet på spel och eventuellt också hela världsekonomins återhämtning på spel med hänvisning till sådana lösliga grunder?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, budgetkrisen, skuldkrisen, lånetaket, statsskuld, budgetunderskott, utgifter, skatter, USAs ekonomi, republikaner, teapartyrörelsen, demografi, ekonomi, politik på intressant.se

Bush fick ner underskottet till 1,5 procent före krisen

President Bush lämnade inte efter sig något stort underskott. Det motsvarade 1,5 procent av BNP eller lika mycket som hans tidsbegränsade skattesänkningar. Dagens underskott på 10 procent beror mest på något annat som man inte redogör för i debatten.

Alla skyller på att USA:s förre president George W Bush körde sönder de federala finanserna med skattesänkningar och ökade utgifter för krig i Afghanistan och Irak. Ett aktuellt exempel är DN:s Peter Wolodarski idag som skriver:

"Finanskrisen är självfallet en viktig orsak till att skulderna växer, men man kommer inte ifrån att Bush efterlämnade en ekonomi med permanenta underskott. Hans skattelättnader för de allra rikaste blev mycket dyra när de ackumulerades, förutom att de förstärkte en anmärkningsvärt skev inkomstfördelning."

Nyligen har ekonomen Tino Sanandaji vid Universitetet i Chicago redogjort för hur det förhåller sig med Bushs skattelättnader. De består av två delar. Den som berör "de rika" (över 250 000 USD per år) ger lättnader som motsvarar 0,4 procent av BNP. Den andra delen för dem som tjänar under gränsen, och som Barack Obama aldrig ville upphäva, motsvarar 1,3 procent av BNP. Sammanlagt försämrade alltså Bush de federala finanserna med 1,7 procent av BNP.

Sett i ett långsiktigt perspektiv lyckades Bush ganska bra med underskottsbekämpningen. Han gjorde visserligen ett stabiliseringspolitiskt misstag när han efter maktövertagandet 2001 snabbt lät budgetunderskottet stiga till närmare fyra procent av BNP. Därefter gjorde han det omvända misstaget igen när han började med åtstramningspolitik just när ekonomin ändå gick mot en konjunkturnedgång, som genom olyckliga omständigheter övergick till en våldsam finanskris (se nedanstående diagram).


Dagens debatt struntar i stort sett i stabiliseringspolitiska subtiliteter. Det som nu gäller är att underskott alltid är förkastliga - även om det skulle råda en veritabel depression. Det amerikanska underskottet är nu ca 10 procent av BNP och beräknas av CBO till 6 procent per år det närmaste decenniet (före sparpaketet och den nya krisen). Ända tills jag tittade närmare på mitt gamla diagram ovan hade jag också uppfattningen att Bush lämnade efter sig ett ansenligt strukturellt budgetunderskott. Men detta underskott på ca 1,5 procent av BNP motsvarade enbart de (tidsbegränsade?) skattesänkningar som han genomförde.

Sannolikt trodde Bush att hans skattesänkningar skulle öka investeringarna, exporten jobbtillväxten och slutligen skatteintäkterna. Olyckligtvis var det bostadsinvesteringarna som ökade istället vilket dessutom inte skedde med hjälp av eget sparande utan genom framtubbade krediter, i synnerhet till insolventa låginkomsttagare och problempersoner.

Kameralt sett, vilket är dagens inneperspektiv, kan man inte klandra Bush på det sätt som nu ofta sker. Den skattesänkning för de rika som motsvarar 0,4 procent av BNP, som striden gällt, har ingen praktisk betydelse för att få bort budgetunderskottet. Dessutom brukar man räkna med att underskottet kan vara uppemot 3 procent av BNP långsiktigt eftersom en normal tillväxt då innebär att skuldens andel inte ökar.

Det egendomliga med dagens underskott i USA är att det inte tycks vara orsakat av Obamas krisåtgärder, som rimligtvis borde ha varit av tillfällig natur, utan av permanenta utgiftshöjningar. För att bekämpa underskottet ska det göras besparingar i redan pågående program istället för att man sätter stopp för de framtida utgiftsökningarna - eller hittar annan finansiering.

En idag politiskt omöjlig finansiering är att införa en federal moms på nivån 5 procent. Den har av Tax Policy Center beräknats ge ca 300 mdr USD. Det motsvarar ca 2 procent av BNP och skulle kunna vara ett alternativ till ett upphävande av Bushs båda skattesänkningar. Hur många nedgraderingar av kreditbetyget behövs innan republikanerna är mogna för en sådan reform?

Läs även andra bloggares åsikter om Bush, Obama, USA, skatter, budgetkris, budgetunderskott, skatt, moms, kreditbetyg, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Alla vill se en ny kris i USA

Om dagens federala underskott inte innebär att amerikanerna långsiktigt lever över sina tillgångar med 10 procent av BNP motsvarar besparingspaketet 2/8 ungefär det underskott som fanns under president Bush. Någon nedgradering av kreditbetyget är då inte så motiverad.

Efter höjningen av USA:s lånetak den 2 augusti uttalade olika bedömare att krisen inte var över utan att det skulle bli ont värre. Kan ett resultat av dessa dystra prognoser ha bidragit till att Standard & Poor's igår sänkte USA:s kreditbetyg från AAA till AA+. Nu är det många som bedömer framtiden som om de tidigare förutsägelserna skulle bli sjävuppfyllande. Dysterhet föder pessimism och hela världsekonomin anses kunna påverkas.

På senare tid har några av de tidigare pessimistiska bedömarna, som förutsett den tidigare krisen, på nytt uttalat sig negativt om framtiden. Redan 1 augusti refererade SvD tre ekonomer, som alla kallats "Dr Doom", hur de nu kommer med förutsägelser om fortsatt elände. Orsakerna varierar dock. Professor Nouriel Roubini (NY univ, f 1959 i Istanbul, tid ekonom IMF, Wp) förutser att världsekonomin är på väg mot en "perfekt storm" som kommer att bryta ut år 2013. Det beror på att Kinas antiinflationspolitik kommer att hämma Europas export samtidigt som Europas psykologiska oro kommer att försvaga ekonomin. (Riskerna bedöms av Harry Flam i DN 6/8).

Investeringsrådgivaren Marc Faber (f 1946 i Zürich, Wp) menar att det finansiella systemet kommer att kollapsa inom fem, tio år. Orsaken är att skuldproblematiken inte kommer att angripas, USA kommer att sjösätta det ena kvantitativa lättnadspaketet efter det andra. Betalningarna kommer inte att ställas in utan de sker med dollar som blir allt mindre värda. Hans råd är att köpa guld och silver och hellre aktier än statsobligationer. Ingen tillväxt i Europa under många år framöver pga åtstramningar och räddningsaktioner.

Guldhandlaren Peter Schiff (f 1963, Wp, företrädare för den heterodoxa Österrikiska skolan, blart-06) tror också att det blir fler kvantitativa lättnadspaket från Fed. Det kan ge lättnader för stunden men gör situationen på sikt etter värre - som att "bekämpa en brand med bensin". Hans råd är att köpa guld eftersom "Mr Bernankes inkompetens kommer att förstöra värdet på dollarn och släppa loss en skenande inflation". Den globala efterfrågan på dollar kommer att minska och höja räntorna i USA. Regeringen kommer då inte ha en chans att betala räntorna och än mindre minska skulden.

Dessa förutsägelser har emellertid svagheten att vara desamma som uttalades redan tidigare och liknar riktiga domedagsprofetior som ständigt upprepar världens undergång. Det gäller särskilt Peter Schiff som redan i februari 2009 förutsåg att dollarn skulle kollapsa före utgången av 2010 genom hyperinflation. Då var det Barack Obamas stimulanspaket på 787 mdr USD som var orsaken (bloggart feb-09).

Andra bedömare förutser en ekonomisk nedgång i USA på mer konventionella grunder. Den tidigare finansministern Lawrence Summers (D, f 1954, Wp) skriver att "risken för att ekonomin går tillbaka in i recession är minst en på tre om inget görs för att öka efterfrågan och stimulera tillväxt" (DN). Även nobelpristagaren 2010 Dale Mortensen uttalade sig i samma riktning för några dagar sedan liksom flera svenska ekonomer.

Varför får vi inte se en mer underbyggd analys av hur USA:s och världens framtidsutsikter kan gestalta sig? Borde inte Standard & Poor's ekonomer hänvisa till något material med analyser och beräkningar när man sänker kreditbetyget? Eller går man bara efter känslor och tidsanda? Den begränsade information jag haft om USA:s federala finanser har visserligen också lett mig till att bedöma situationen de närmaste åren som kritisk. Men det kanske ändå går att vara mer optimistisk än alla dagens "tjutande ulvar"?

En som uttalar mer tillförsikt är professor Erik Åsard i SvD 3/8. Han är statsvetare och nordamerikaexpert och skriver:

"Faktum är att en måttlig skattehöjning för höginkomsttagarna och en normal ekonomisk tillväxt under några år skulle vara tillräckligt för att eliminera det federala budgetunderskottet. Så skedde under Bill Clinton i slutet av 90-talet innan krigen och skattesänkningarna under George W Bush raserade statsfinanserna."

Detta är knappast någon väl underbyggd analys av USA:s situation. Skattehöjningar kan knappast ge något betydelsefullt finansieringstillskott när budgetunderskottet motsvarar 10 procent av BNP. Men hur var det med Bushs raserande av statsfinanserna? Det framgår av nedanstående diagram:

Vi ser här att George W Bush innan krisen började bli märkbar hade fått ned budgetunderskottet till ca 1,5 procent av BNP. När krisen blev alltmer allvarlig ökade underskottet, men det var främst under Obamas presidentskap med verkligt stora stimulanser som underskottet ökade till dagens 10 procent eller drygt 1,5 bnr USD. Det borde betyda att en normalisering av konjunkturen med större automatiska skatteintäkter, mindre arbetslöshetsstöd och indragna stimulansåtgärder skulle återföra underskottet till nivån på ett par procent av BNP.

Det talas dock inte något om minskningar av underskottet genom upphörande med stimulansåtgärder. All rapportering går ut på att det måste till jättelika nedskärningar i de sociala programmen för de mest behövande, vilket Obama i det längsta försöker undvika. De ca 2,5 bnr USD på tio år som nu överenskommits anses av S&P egentligen behöva bli 4 bnr. Men stämmer det i en enkel kalkyl?

Om vi antar att en återhämtning och återställning kan få ned underskottet till den nivå som Bush uppnådde återstår ca 0,25 bnr USD räknat på dagens BNP. Det, och mer därtill, borde rimligtvis gå att uppnå i form av successivt ökande nedskärningar under tio år. I slutändan borde årsnivån kunna bli avsevärt större än 0,25 bnr USD. Det åtstramningspaket som ska börja verka 2013 är alltså i så fall ganska väl anpassat. Någon egentlig fara för USA:s långsiktiga utveckling finns då inte. Vår tro att amerikanerna lever långsiktigt över sina offentliga tillgångar i en takt som motsvarar 10 procent av BNP stämmer sannolikt inte.

Så varför har S&P sänkt kreditbetyget? Det talas om en skiljaktig uppfattning om budgetunderskottets storlek på 2 bnr USD - dvs 0,2 bnr per år (Ekot 6/8). Det räcker inte. Eller är det nedskärningarna som kommer för tidigt för att lyckas? Det är en möjlighet men jag tror inte S&P har denna fara i åtanke. Snarare vill man stämma in i uppfattningen att en ny kris är under uppsegling i USA. Och genom nedgraderingen kan psykologiska reaktioner utlösas som besannar denna känsla genom börsfall och nerdragna investeringar.

Ett sakligt skäl finns emellertid för en nedgradering som dock inte har att göra med underskottets storlek. USA:s politiska system kan inte hantera stabiliseringspolitiken utan att sätta sin egen betalningsförmåga på spel i utlandets ögon. Striden om en nödvändig höjning av lånetaket har alldeles i onödan satt skräck i omvärlden. Därför är kreditvärdigheten inte någonting självklart. Men det verkar inte som om Standard & Poor's haft detta som huvudskäl.

Läs även andra bloggares åsikter om budgetkris, budgetunderskott, lånetak, kreditbetyg, Standard & Poor's, nedgradering, krispaket, Obama, börsfall, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Obama kan bli omvald genom uppskjutna besparingar

Obama förlorade slaget om skatterna men kan genom uppgörelsen med republikanerna ändå ha stärkt sina chanser till omval 2012. Svårigheterna i ekonomin börjar på allvar 2013.

Lånetaket i USA ska höjas med 2,1 biljoner USD (obekräftat). Republikanerna gick med på detta mot ett besparingspaket på 2,4-2,8 biljoner USD (uppgifterna varierar, kanske 4 bnr enl DN). Inga besparingar görs före 2013. Knappt 1 bn USD sparas då omgående och därefter ska en kommitté på sex senatorer hitta besparingar på ca 1,5 bnr USD. Inga skattehöjningar krävs (DN).

Om detta stämmer har Barack Obama ökat sina chanser att bli omvald. Hans krav på skattehöjningar, som han fick släppa, är visserligen ett nederlag (han förlorade chickenracet). Men väljarna är inte lika trakterade av skattehöjningar som de svenska (bloggart 16/7). Både de uteblivna skattehöjningarna och den långsiktiga budgetsaneringen borde tilltala republikanska marginalväljare.

Samtidigt kommer de konkreta nedskärningarna inte att kännas förrän 2013 - efter presidentvalet i november 2012. De besvikna demokratiska väljarna kan tänkas hålla modet uppe fram till valet. Obama kan dessutom antyda att om han får majoritet i båda kamrarna i Kongressen så kommer besparingarna att modifieras. Det fordrar en skicklig balansgång mellan förväntningarna hos de båda partiernas marginalväljargrupper och sofflocksbenägna.

Svårigheterna inträder 2013. Den administration som då tillträder måste tämligen omgående förnya höjningen av lånetaket. Med ett budgetunderskott på 1,5 bnr USD behövs drygt 0,6 bnr i år och 1,5 bnr 2012. Även om vissa besparingar kan göras 2012 kommer det nya taket att brytas igenom i början av 2013.

På tio år ska besparingarna uppgå till ca 2,5 bnr USD. Rimligtvis har man då inte räknat med att tillåta några automatiska utgiftsökningar (t ex löneökningar). Utgifterna ska alltså skäras ned långsiktigt med nästan 7 procent (budgeten är ca 3,7 bnr USD). Därtill kommer stopp för automatiska ökningar.

USA är illa ute. Tillväxten har redan börjat hacka. När besparingarna sätter in utgör detta en ytterligare tillväxtminskande faktor. Nobelpristagaren 2010, Dale Mortensen, uttalade sig i DN 30/7 kritiskt om hela inriktningen på besparingar och menade att ytterligare stimulanser behövdes. Mina överslagsberäkningar visar att det med en tillväxt på 4 procent kommer att ta mer än tio år att få balans i dagens primärsaldo. USA måste alltså gå in i en formidabel högkonjunktur som dessutom är synnerligen uthållig för att kunna få balans i budgeten (bloggart 20/4-11).

Är det inte mer sannolikt att USA drabbas av en dubbeldipp? Det befarade jag i en artikel 27/10-10 med anledning av Teapartyrörelsens framgångar.

Bloggat: Det progressiva USA. Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, lånetak, budgetkris, skuldsättning, skatter, nedskärningar, besparingar, USAs ekonomi, Obamas budget, USA, presidentval 2012, ekonomi, politik på intressant.se