Finanspakten betyder mera åtstramning

Den nya finanspakten innebär att alla alltför skuldsatta länder måste minska statsskulden med 5 procentenheter av BNP varje år framöver. Det innebär rimligtvis snara och drastiska åtstramningar.

Kommentarerna till den nya finanspakten för EU-länderna utom Storbritannien och Tjeckien handlar mest om Sveriges förhållande till pakten. Såvitt jag kan se har detta inte någon konkret betydelse. Det är finanspaktens effekter på skuldkrisen i EU som är relevant - kommer den att hjälpa eller stjälpa?

Det börjar gå upp för en del kommentatorer att finanspakten inte kommer att hjälpa mot den pågående skuldkrisen. Idag skriver DN under rubriken "Långt kvar till ljusning" att pakten inte innebär att EU-ledarna löst problemen med skuldkrisen. Men i övrigt är tonen ändå positiv:

"Det är svårt att förstå dem som hävdar att finanspakten tvingar Europa till destruktiva åtstramningar som enbart skapar nya problem.

Risken för att efterfrågan skärs ned alltför mycket, att tillväxten därmed hämmas och arbetslösheten ökar ännu mer, är förstås reell. Men en fortsatt och förvärrad skuldexplosion är ingen väg framåt."

Det har förvisso funnits en del hemlighetsmakeri kring finanspaktens innehåll. Men borde inte DN ändå ha uppmärksammat vad som står under artikel 4 i de olika utkasten? Där framgår det att länder med en relation för statsskulden som är över 60 procent av BNP skall reducera den med en tjugondel per år (som "benchmark"). Detta är ett mycket hårt krav både på de länder som idag befinner sig i en akut skuldkris och även på andra.

Om vi tillämpar kravet på Italien innebär det att skulden på 121 procent ska reduceras med 6 procentenheter av BNP varje år i åtminstone tio år framöver (ceteris paribus). Hur skulle det vara möjligt att så gott som omedelbart gå från ett budgetunderskott på drygt 2 procent av BNP till ett överskott på 6 procent år efter år?

Vi kan ta Belgien som ett annat exempel. Där strejkade man mot åtstramningarna häromdagen. Budgetunderskottet har sedan 2009 legat på 4-5 procent av BNP. Statsskulden blir 2012 enligt höstprognosen (pdf) 99 procent av BNP. Det betyder att Belgien måste skaffa sig ett budgetunderskott på 5 procent av BNP i åtminstone åtta år framöver.

Frankrike har haft ett budgetunderskott på 5-7 procent av BNP sedan 2009. Statsskulden blir 89 procent av BNP i år. Nu ska Frankrike skaffa sig ett budgetöverskott på 4,5 procent av BNP i åtminstone sex år.

Även Tyskland har ett budgetunderskott på 1 procent av BNP, som sjunkit från 4,3 procent 2010. Statsskulden blir 81 procent av BNP. Nu måste Angela Merkel strama åt så att det blir ett budgetöverskott på 4,1 procent i åtminstone fem år.

Finanspakten förefaller kräva åtstramningar av stora mått. Skulle man inte kunna karaktärisera dem som destruktiva? Arbetslösheten kommer att explodera. Är finanspaktens detaljer helt galet utformade?

Läs även andra bloggares åsikter om finanspakt, europakten, EU, euron, statsskuld, budgetunderskott, Merkel, arbetslöshet, ekonomi, Europa, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Ingen effekt av jobbskatteavdrag?

En rapport från IFAU, som bygger på ett större forskningsarbete, kommer fram till att man inte kan se några effekter av de två första jobbskatteavdragen. Men så snabba effekter har väl inga seriösa forskare förväntat?

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har gjort en utvärdering av de två första jobbskatteavdragen 2007 och 2008.Rapporten har skrivits av Uppsalaforskarna Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Sehlin. I pressmeddelandet säger Mörk följande:

"Vår bedömning är att det inte går att dra några säkra slutsatser kring effekterna. Fördjupade analyser tyder också på att det finns underliggande trender i sysselsättningen som samvarierar med jobbskatteavdraget och som är mycket svåra att fånga upp"

Rapporten är på 19 sidor (pdf) men baserar sig på ett större forskningsarbete av författarna i ett WP 2012:1. Deras metod baserar sig på statistiska förändringar under perioden 2004-08. Denna ansats förefaller vansklig men får godkänt av en representant för Finanspolitiska rådet, Helena Svaleryd, docent i nationalekonomi, trots att rådet tidigare menat att det skulle vara fråga om kanske 70 000 nya jobb (Ekot 28/1).

Detta är enligt min mening inte riktigt seriöst. Själva poängen med ett jobbskatteavdrag är att det först ska öka arbetsutbudet så att lönerna pressas ned. Detta ska i ett andra steg göra arbetsgivarna mera benägna att anställa fler av den nu billigare arbetskraften. Med tanke på regler för minimilöner och fleråriga löneavtal måste det vara fråga om en process på flera år. Därför kan man inte ens idag se några effekter.

Finansminister Anders Borg kommenterar IFAU:s rapport med att jobbskatteavdragen medfört att Sverige har en av Europas bästa arbetsmarknader just nu (Ekot 28/1). Detta är naturligtvis lika litet seriöst som IFAU:s resultat. En mera förtroendeingivande rapport är den som Thomas Andrén vid Konjunkturinstitutet publicerade i april 2011 (pdf). Jag har behandlat denna rapport i två artiklar (11/4-11 och 12/4-11). Några resultat i antal nya jobb presenteras inte i denna rapport men mina beräkningar visar att det rör sig om ca 23 000 nya jobb förutsatt att arbetsgivarna anställer det nya utbudet av relativt okvalificerade kvinnor.

Det är otillfredsställande att forskningen inom IFAU förefaller att vara så lättviktig. I rapporten finns inte ens en diskussion om Andréns resultat eller någon hänvisning i referenslistan. Och finansministerns kommentarer bygger uppenbarligen på förutfattade politiska uppfattningar av litet vetenskapligt värde. Det dröjer ännu flera år innan vi eventuellt kan vänta några effekter av jobbskatteavdragen. Det som hittills registrerats är effekter av uppstramningen av reglerna för olika bidrag.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, nya jobb, arbetslöshet, IFAU, Anders Borg, nationalekonomi, politik på intressant.se

Vänstern har inte kunnat hindra att privatisering och valfrihet har femdubblats sedan 1991

Antalet anställda inom privat vård, skola och omsorg har ökat drygt fem gånger under tjugoårsperioden sedan 1991. Detta har kunnat ske trots motstånd från vänsterpersoner, som blev riktigt fientligt under Håkan Juholts tid som S-ledare.

Vid ett arrangemang av organisationen Svenskt Näringsliv nyligen kunde jag i förbigående ta med mig en liten skrift med titeln Din Välfärd (pdf). Den visade sig innehålla intressanta fakta om hur privat verksamhet inom vård, skola och omsorg vuxit starkt de senaste två decennierna. Dessa fakta har varvats med reportage om de företagare som driver olika slag av välfärdsverksamhet. Trots att kritiken mot privat verksamhet varit intensiv den senaste tiden har skriften gått spårlöst förbi.

Den övergripande bilden visas inledningsvis i termer av privat anställda. År 1991 arbetade 40 000 personer inom privat vård, skola och omsorg. Därefter skedde en viss ökning till år 2000 men sedan accelererade ökningen kraftigt. År 2009 var antalet anställda 215 000, en ökning med drygt 5 gånger enligt SCB. Av alla anställda, drygt 1,1 miljoner, finns dock fortfarande 81 procent i offentlig verksamhet i egen regi.

Vänstern var tidigt emot liberaliseringen av den offentliga sektorn. Trots att tanken enbart var att införa valfrihet och alternativa driftsformer med bibehållen skattefinansiering försökte man stoppa dessa idéer genom att helt lögnaktigt påstå att alla skulle tvingas betala ur den egna plånboken. Detta var ett genomgående tema i reaktionerna på mina artiklar om privatiseringen 1980 (bart feb-10).

De försök att bedriva privat barnomsorg med offentlig finansiering, som företaget "Pysslingen" i Sollentuna försökte med, stoppades med en lag 1984. Denna lag, Lex Pysslingen, gällde sedan fram till 1991. Därefter har den privata verksamheten ökat och 1995 fanns 12 procent av barnen i fristående förskolor. Högerfalangen inom socialdemokratin fick ett visst inflytande eftersom andelen steg till knappt 17 procent 2005. Nu är andelen 19 procent. Det betyder att 87 000 barn av 457 000 går i fristående förskola 2010.

År 1991 var alla skolor kommunala med undantag för några exklusiva och dyra privatskolor. Läsåret 2010/11 gick 15 procent av eleverna i grundskola och gymnasium i friskolor. Det var 197 000 elever av totalt 1 272 000 elever. En granskning som gjordes vårterminen 2010 (av matematikkunskaperna) visar att det fins både bra och dåliga skolor i båda grupperna - men friskolorna var både litet mera bättre och mindre sämre än de kommunala.

Inom vården är det främst primärvårdens vårdcentraler som privatiserats. År 2000 var andelen privata vårdcentraler knappt 15 procent. Den hade ökat till nästan 36 procent år 2010 ( av 1 205 st). Sedan 2010 är alla landsting skyldiga att erbjuda vårdval inom primärvården. Sjukhusvården är alltjämt nästan helt driven i offentlig regi. Men ändå har den offentliga sektorns andel av den totala hälso- och sjukvården (inkl tandläkare) sjunkit till 82 procent räknat i pengar.

Äldreomsorgen i form av personer i "särskilt boende" var helt kommunal 1990. År 2010 fanns en femtedel av de boende av totalt 93 000 i privat regi och många hade själva haft möjlighet att välja var de ville bo. Också inom hemtjänsten finns idag valfrihet inom många kommuner. Där detta var möjligt hade närmare 40 procent valt enskild utförare. Även de äldre som inte gjort ett aktivt val tycker att det är viktigt att ha rätt att få välja.

Av och till inträffar s k vårdskandaler. När ett privat företag är inblandat utnyttjar vänstern detta för att försöka avskaffa hela systemet med valfrihet. Detta borde klargöras mycket tydligare i debatten. Lösningen är att införa en bättre kvalitetskontroll av verksamheterna, vilket SN:s VD Urban Bäckström framhåller i ett efterord till skriften. Det är knappast en reaktionär socialisering som är lösningen. Vänstern har hittills misslyckats i sina försök att hindra en utveckling bort från tvång och byråkrati. Utvecklingen har gått förvånansvärt snabbt trots att vänstern i delar av landet kunnat sätta käppar i hjulen.

Nu när socialdemokratin bytt partiledare från den doktrinäre Håkan Juholt till den pragmatiske Stefan Löfvén, som har kontakter i näringslivet, kan vi kanske förvänta att den fientliga tonen i det röd-gröna blocket försvinner till förmån för konstruktiva lösningar. Det är medborgarnas frihet det gäller.

(Innan vänstern började kämpa mot privatiseringar av offentlig verksamhet kämpade man för en indirekt socialisering av vanliga företag med hjälp av löntagarfonder - bloggartikel juni 2011. Så kan tidsandan förändras genom opinionsbildning.)

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsbildning, vänstern, socialism, offentlig sektor, privatisering, valfrihet, Löfven, socialdemokraterna, socialisering, frihet, Svenskt Näringsliv, ideologi, samhälle, politik på intressant.se

Obama begår "Guillous misstag" om skatterna

Buffetregeln om 30 procents skatt för miljonärer leder till att marginalskatten kan bli långt över 100 procent. Tidigare har Jan Guillou gjort samma misstag när han förslog höjd skatt på miljonärer 1994.

I sitt tal "State of the Union" ansåg USA:s president Barack Obama att de rika måste betala högre skatt. Detta krav utgjorde samtidigt ett indirekt angrepp på den republikanske utmanaren inför höstens presidentval, Mitt Romney. Denne har bara kapitalinkomster som beskattas med 15 procent medan löntagare kan komma upp i drygt 30 procents medelskatt.

Ett sådant skatteförslag har lanserats av miljardären Warren Buffet som tycker att miljonärer borde betala mer i skatt än sina sekreterare, vilket presidenten tog upp i sitt tal. DN refererar 25/1:

"Obama talade om "Buffett-regeln", enligt vilken miljonärer inte ska betala en lägre skattesats än vanliga anställda. Begreppet kommer från multimiljardären och Obama-anhängaren Warren Buffett som påpekat att det är orimligt att han själv betalar en mindre procent i skatt än sekreteraren. Sekreteraren själv, Debbie Bosanek, satt på åhörarläktaren på Kapitolium för att lyssna på talet i sällskap med Michelle Obama."

I dagens DN preciserar korrespondenten Michael Winiarski Buffetregeln (ej onl). Regeln "berör främst de 450 000 amerikaner som tjänar över en miljon dollar per år, som enligt Obama ska betala minst 30 procent". Dessvärre räcker det inte att önska högre skatter för de rika. Man måste också ha en viss uppfattning om de matematiska och logiska lagar som råder och som begränsar möjligheterna att förverkliga t ex Buffetregeln.

Redan i oktober 1994 skrev den svenske bestsellerförfattaren Jan Guillou en kolumn i Aftonbladet på samma tema. Han ville att "vi miljonärer" skulle betala 10 procent av inkomsten i högre skatt. Jag skrev då ett svar till AB där jag påpekade att Guillou implicit föreslog en marginalskatt på över 100 procent, men AB refuserade inlägget. Det finns publicerat i SF 8/94. Jag skrev om detta "Guillous misstag" i en bloggartikel i maj 2005.

Buffetregeln är ännu värre. Hur skulle den fungera för en person som tjänar 900 000 dollar och står inför möjligheten att tjäna ytterligare 100 000 dollar i kapialinkomster? Vi ser då att i utgångsläget är skatten 15 procent (på 900') eller 135 000 $. När inkomsten stiger med 100 000 $ ska skatten stiga till 30 procent eller 300 000 $. Så av 100 000 $ ska alltså 165 000 $ ytterligare gå i skatt. Det blir en marginalskatt på 165 procent! Den som ska bli miljonär ska alltså förlora 65 000$ för själva nöjet.

Obama måste alltså modifiera Buffetregeln på något sätt så att fler får högre skatt. Annars kommer många att tvingas avstå från ytterligare kapitalinkomster för att inte få en inkomstsänkning efter skatt. Sådana dumheter kan bli ett slagträ i presidentvalskampanjen. Man kan tala om konfiskation. Det är oroväckande att personer med kvalificerade rådgivare som Obama och Buffet slänger sig med så dåligt underbyggda förslag. Eller är det så att de inte bedömer att republikanerna Mitt Romney eller Newt Gingrich kommer att kunna genomskåda tokerierna? Är sådana personer då värda att väljas till president?

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Buffet, Buffetregeln, skatt, milonärer, USA, marginalskatt, konfiskation, Guillou, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Nordeas avkastning sjönk 8 % till 10,6 %

Banken Nordea fick känna på en minskning av lönsamheten 2011. Räntabiliteten på eget kapital efter skatt sjönk från 11,5 procent till 10,6 procent. Det är långt kvar till de 15 procent som diskuterats i den politiska debatten.

Det har hetsats mot bankernas ohemula vinster det senaste året. Både socialdemokrater och regeringsföreträdare har varit kritiska mot bankernas vinstkrav. Det brukar anges som ett avkastningskrav på 15 procent efter skatt. Men det är inte ofta som detta har uppnåtts (bloggartikel 14/11-11).

Idag presenterade Nordea sitt bokslut (pdf) som sägs visa en "rekordvinst" - dock något skakig enligt SvD. När politiker och opinionsbildare läser näringslivsnyheternas glättiga artiklar förstår man att de som är okunniga och för inkompetenta för att tränga bakom rubrikerna lätt kan få för sig att det går bra för Nordea och då naturligtvis på bolåntagarnas bekostnad. Vissa ekonomijournalister försöker visa att skillnaden mellan boräntorna och den s k interbankräntan Stibor har ökat. Men det går aldrig för bankerna att finansiera inlåning till till denna ränta. Kostnaderna kan mycket väl öka även om denna skillnad ökar. Detta är teknikaliteter.

Det gick inte så bra för Nordea 2011. Riktigt dåligt gick det för aktieägarna som förlorade 24 procent av sitt kapital. Bankens inkomster ökade bara med 2 procent (mindre än inflationen) trots att ränteinkomsterna ökade med 6 procent. Rörelsekostnaderna ökade däremot med 8 procent. Utlåningen ökade med 7 procent. Förra årets vinst mm räckte för att öka det egna kapitalet med 6 procent - från 24,5 mdr € till 26,1 mdr €.

Vinsten före skatt minskade med 92 miljoner € (ca 810 miljoner kronor) till 3 547 milj € eller med 3 procent. Efter skatt blev vinsten drygt 2,6 mdr € mot nästan 2,7 mdr € år 2010.

Detta betyder att Nordeas avkastning på eget kapital sjönk från 11,5 procent 2010 till 10,6 procent 2011. Procentsatsen för avkastningen sjönk sålunda med 8 procent. Det var 8 procent åt fel håll om målet är 15 procents räntabilitet. Det hade krävt 30 procents förbättring av lönsamheten.

Läs även andra bloggares åsikter om bankvinster, banker, Nordea, avkastning, vinst, lönsamhet, ekonomi, media, politik på intressant.se

Iscensatt "räddning" av Grekland?

Gång på gång hålls Europas invånare på sträckbänken av turerna kring hur euroländerna ska kunna rädda Grekland så att inte euron kollapsar. Är det nu verkligen fråga om ännu ett seriöst räddningsförsök eller handlar det om ett spel avsett för att påverka någon opinion någonstans? Målet kanske är Europas förenta stater?

Nu i veckan börjar slutförhandlingarna om nedskrivningen av Greklands skulder till privata långivare. Det tycks handla om både hur stor nedskrivningen ska vara och hur hög räntan ska vara på de kvarvarande skulderna. Dessutom måste Grekland åta sig att genomföra de åtstramningar som man tidigare utlovat och där inte mycket hänt hittills.

Vissa uppgifter har gjort gällande att om inte en uppgörelse blev klar under måndagen skulle tidtabellen spricka för att Grekland skulle få pengar till att betala förfallande obligationslån på 14,4 mdr euro den 20 mars. Totalt sett är det ett paket nödlån på 130 mdr euro som EU och IMF ska ställa upp med. Men EU:s kommissionär Olli Rehn kommer med oklara besked enligt Herman Melzer (Ekot 18:38).

I rapporteringen finns ett antal oklarheter som gör att man börjar tvivla på allvaret i Greklands skuldkris. Vissa rapporterar att det är 200 mdr euro i privata lån till Grekland som ska skrivas ned med 50 procent eller rentav 68 procent - andra talar om 100 mdr. Målet är att Greklands statsskuld ska sänkas från ca 160 procent av BNP till 120 procent. I höstas skulle detta mål uppnås först 2020 enligt Angela Merkel.

Greklands BNP blev 218 mdr euro 2011 enligt kommissionens höstprognos (pdf). Statsskulden uppgick till 163 procent av BNP eller 355 mdr euro. Om vi antar att nedskrivningen blir 70 procent av 100 mdr € minskar skulden med 32 procentenheter av BNP. Den blir då 131 procent. Men prognosen förutser att skulden 2012 ska öka (med 35 pe) till 198 procent av BNP (trots att budgetunderskottet bara blir 7 %). Så även om vi antar att 70 procent av hela denna skuldökning skulle skrivas ned blir 11 procentenheter av BNP kvar. Men det troliga är att det är fråga om nya lån som måste belasta Grekland efter skuldavskrivningen. I så fall ökar statsskulden något i procent av BNP 2012 (32-35=-3 pe).

Greklands situation är därför ganska oklar. Det tycks inte bli fråga om någon avsevärd lättnad 2012 även om skulderna skrivs ned med 70 procent istället för med 50. Emellertid blir det en lättnad genom att de kvarvarande lånen får en ränta på 4 procent på 30 år. Så vitt jag förstår är det dock enbart de 30 mdr € som är kvar av de privata lånen som får denna ränta. Det är naturligtvis bättre än att betala 34 procents ränta på 10 år som var läget ute på marknaden i förra veckan. Rimligtvis var det dock en effekt av att obligationerna fallit i värde inför nedskrivningen och inte vad det skulle kosta att låna på nytt.

Räntebördan var 6,9 procent av BNP 2011 eller 15 mdr €. Det blir en snittränta på 4,2 procent Antag att snitträntan på de nedskrivna 100 miljarderna var 5 procent och att den blir 4 procent på de kvarvarande 30. Grekland slipper då betala 5 procent på 70 mdr € och 1 procent på 30. Räntebördan minskar alltså med 3,8 mdr € vilket motsvarar 1,7 procent av BNP. I motsatt riktning går dock räntan på de lån till budgetunderskottet 2012 på 7 procent av BNP eller ca 15 mdr €. Om räntan blir knappt 5 procent ökar räntebördan med 0,3 procent av BNP. I slutet av 2012 blir Greklands räntebörda alltså 1,4 procentenheter av BNP lägre än 2011 eller ca 5,5 procent.

Mina överslagskalkyler har inte beaktat den underliga skuldökningsprognosen för 2012 som höstprognosen innehåller. Men tendensen är ändå tydlig. Inte ens en skuldnedskrivning med 70 procent leder till någon avsevärd förbättring av de löpande statsfinanserna. Ett land kan inte leva med en räntebörda på 5-6 procent av BNP om man inte kan skaffa sig ett budgetöverskott i samma storleksordning och en tillväxt på 4 procent (=räntan). I år blir det femte året med sjunkande BNP för Grekland. Sedan 2007 har Greklands BNP till och med i år sjunkit med nästan 15 procent. Om ovanstående orealistiska villkor skulle uppfyllas till 2013 skulle det ändå bara innebära att skuldnivån kunde hållas på 138 procent av BNP. Några 120 procent till år 2020 ligger inte inom räckhåll.

Räddningsförsöken är uppenbarligen ett spel för gallerierna. Frågan är vilket syfte denna pjäs egentligen har. Det kommer att ständigt återkomma krav på räddningsoperationer. Är det meningen att de ska skrämma andra länder att gå med på ständigt allt skarpare finanspolitiska unionsbestämmelser? Ser vi en strategi för en sammansvetsning av eurozonen till en federal stat genom att pina Grekland år efter år? Och när detta mål uppnås blir Grekland en provins som styrs och försörjs genom subventioner från Bryssel?

[Uppdatering 12:56: Om det är fråga om 200 mdr € som ska skrivas ned med 70 procent blir lättnaden något större. Räntebördan reduceras med 3,4 procent av BNP och ökar med 0,3 pe för nya lån. Netto blir lättnaden alltså 3,1 pe istället för 1,4 pe. Räntebördan skulle alltså kunna bli ca 4 procent istället för 7. Dock tillkommer behovet av lån för att rekapitalisera de grekiska bankerna. Att hålla ställningarna blir fortfarande svårt: budgetöverskottet måste bli 4 procent och tillväxten 4 procent för att inte statsskuldens andel av BNP ska öka. Det är inte realistiskt.]

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, euron, EU, Europas förenta stater, skuldkris, nedskrivning, konkurs, Merkel, räddningspaket, ekonomi, politik på intressant.se

Värderelativismens återkomst

Med mångkulturalismen återkommer den moralfilosofiska värderelativismen. Den borde hållas tillbaka. Men vänstern driver på.

I radions Filosofiska rummet idag 22/1-12 diskuterades olika kulturers normer och multikulturalismen. Deltagare var Dilsa Demirbag-Sten, Göran Rosenberg och Lasse Dencik under ledning av Peter Sandberg. Det kom stt bli en smått förvirrad diskussion om värderelativismen trots stt programmet prenterades med följande uppläggning: "

Under senare tid har flera Europeiska ledare uttryckt sin skepsis mot ett samhälle byggt på multikulturalism. Sarkozy, Merkel och Cameron menar att multikulturalismen är misslyckad. Så hur ska vi förhålla oss till varandra i ett samhälle där flera kulturer lever sida vid sida? Var går gränsen för tolerans och var går gränsen för krav på anpassning?"

Göran Rosenberg framträdde som en ganska konsekvent värderelativist och menade att alla system av normer eller rättigheter var resultatet av mänskliga kulturer. Det finns inget sätt att avgöra vilket system som är "rätt". Mot detta opponerade Dilsa Demirbag-Sten som hävdade att det måste gå att med fakta och vetenskap komma fram till vad som var bättre än annat.

Rosenberg var ganska envis i sitt hävdande att olika system måste accepteras, vilket Demirbag-Sten konkretiserade med att så har diktaturer alltid resonerat. Mänskliga rättigheter är ett västerländskt påfund har t ex Irans president Ahmedinejad hävdat vilket ligger i linje med vad Rosenberg anser, menade hon. Han blev tydligt purken över jämförelsen men hade inget motargument.

Det som var illavarslande i programmet var att Demirbag-Sten inte kunde hävda sig mot Rosenberg och i någon mån mot Dencik. Och då har hon ändå skrivit en bok med titeln Till frihetens försvar. En kritik av den normativa mångkulturalismen tillsammans med den främste värdeobjektivisten i Sverige, professorn i praktisk filosofi Per Bauhn vid Linnéuniversitetet (intervju juni-11). Den kom ut hösten 2010 och har recenserats i flera tidningar (ex Expressen). Kanske boken inte tar upp värderelativismen tillräckligt för att bilds motvikt till sådana som Rosenberg.

Ett radioprogram som Filosofiska rummet borde försöka hålla debatten på en konkret nivå när det gäller frågor med praktiska implikationer. Hur skulle t ex en värderelativist ställa sig till frågan om det är lika berättigat att hindra flickor från att gå i skolan som att ge dem rätt till elementär utbildning? Ska en kultur som har de materiella förutsättningarna för att ge flickor skolundervisning tillåtas förneka dem denna möjlighet? Och ska vi i kulturrelativismens namn inte kunna fördöma dem som som bränner ner skolorna och dödar flickorna? Borde vi inte på alla sätt understödja att trupper sänds till sådana länder där de kan bekämpa dem som vill bränna ner skolorna?

Får man tro Rosenberg och Dencik verkar det som om de centrala rättigheterna i FN:s förklaring är en kulturprodukt som har mindre moralisk evidens än kraven på undervisningsförbud för flickor eller kraven på omskärelse av omyndiga småpojkar. Dessa herrars religiösa preferenser tycks leda till vänsterns förbluffande starka stöd för religiös och kulturell konservatism, för att tala med recensenten Lars Åberg.

Min slutsats är att vi måste hålla tillbaka värderelativismen - se bloggartikel 31/8-09.

Andra bloggar om: värderelativism, mångkulturalism, objektivism, moral, filosofi, religion, konservatism, politik på intressant.se

Lögnen hann ikapp Juholt

Vid en presskonferens i Oskarshamn kungjorde 15:03 S-ledaren Håkan Juholt att han avgick med omedelbar verkan. Det osäkra förtroende som Carin Jämtin uttalade igår var uppenbarligen enbart avsett för media för att vinna tid och länka in avgången på andra frågor än Juholts ljugande om turerna kring budgetmotionen i höstas.

Det har i kommentarerna kring Juholts avgång nämnts en rad fadäser och klavertramp som bidragande till hans avgång. Ingen av de kommentatorer jag hunnit lyssna på i P1, TV4 och TV1 har nämnt att Juholt (enl DI) anklagats för att ha ljugit om huruvida det fanns en första version av budgetmotionen som hade med en stor satsning på a-kassan och som han personligen gav order om att skulle reduceras (bart 15/1-12).

Hur skulle Juholt ha kunnat sitta kvar någon längre tid när det kommit fram bevis för att det fanns en första version av budgetmotionen som visat att han ljugit? Men det är kanske förståeligt att en så genant orsak till hans avgång skulle ha varit pinsam för det socialdemokratiska partiet. Det gällde för VU att lägga locket på och låtsas som att man godtagit Juholts förklaringar till turerna kring motionen. Någon form av läcka till TT gjordes under torsdagskvällen.

Den som följt turerna måste dra slutsatsen att det förekommit någon form av underligheter. Men kommentatorerna i media spelar med. De vill uppenbarligen inte vrida om kniven i partiledarens dödliga sår. Är det medias uppgift? Får vi ett klargörande från DI som åtminstone har sin egen version att strida för?

Håkan Juholt var redan från början en partiledare som hade oddsen emot sig. Man visste att han var svajig och han blev en kompromisskandidat. Han hade inte förkovrat sig för några högre poster. Juholt var en ganska vanlig arbetargrabb utan högre utbildning eller adminsistrativ kompetens. Han var inte ens en person med naturliga ledaregenskaper. Han var som folk är mest. Tanken att låta socialdemokraterna företrädas av en man ur ledet kan tyckas ligga i linje med partiets jämlikhetsideologi. Men den har visat sig förödande för partiet.

DN Andra bloggar om: jämlikhet, Håkan Juholt, Juholt, socialdemokraterna, socialdemokrati, avgång, politik på intressant.se

Juholt sitter kvar och driver vänsterretorik

På en presskonferens kl 16:43, som var ytterst kortvarig, meddelade partisekreteraren Carin Jämtin att partiledaren Håkan Juholt sitter kvar. Det var efter två dagars diskussioner i det verkställande utskottet (VU) som beskedet kom. VU började sitt sedan länge utsatta möte kl 14 igår torsdag.

VU kommer att fortsätta diskussionen, meddelade Jämtin. Något tydligt besked om att VU har fullt förtroende för Juholt hördes inte även om Ekots kommentator tolkade beskedet så. Jämtin tillade att allt som har framkommit i media, som handlat om VU-mötet, inte är korrekt. Man kan fråga sig om detta gäller det enda explicita beskedet som TT kom med i går kväll. Det gällde att VU accepterat Juholts beskrivning hur han och Tommy Waidelich hanterade budgetmotionen i höstas.

Om TT:s beskrivning är korrekt måste rimligtvis det bevismaterial som hade delats ut till VU ha varit svagare än vad som tidigare sagts. Det förefaller orealistiskt att VU skulle ha ställt sig bakom ett frikännande om det fanns handfasta bevis för att han hade ljugit (bart 19/12-11). Om det finns skenbart starka bevis måste VU ha övertygats om att dessa inte är vederhäftiga - kanske slutsatsen måste bli att de är förfalskade. I så fall föreligger en mycket avancerad konspiration mot partiledaren. Då måste väl VU fordra att alla konspiratörerna åtgärdas på ett kraftfullt sätt?

Rimligtvis kommer de som känner sig orättvist utpekade för att ha sjabblat med budgetmotionen att så småningom återkomma med sina anklagelser. Om Juholt har ljugit kommer inte VU:s försök att lägga locket på att hjälpa. Ledningen har vunnit litet tid. Det gäller också hur politiken ska utformas och då kan inte uteslutas att Juholt kommer att avsättas. Fler och fler partidistrikt än nuvarande tre kan komma att kräva hans avgång.

Juholt har dock en starkare ställning bland partimedlemmarna än bland traditionella socialdemokratiska väljare. Om vi bortser från Juholts alla "klavertramp" och betraktar opinionssiffrornas nedgång måste väljarnas uppfattning om politiken också vara negativ. När man lyssnar på Juholt framstår han som en vänsteragitator. Hans retorik är ganska vänsterinriktad även om det politiska sakinnehållet är mera oklart. Det är en av orsakerna till att många partiaktiva gillar honom.

Men det är väljarna som avgör hur Socialdemokraternas politik ska uppfattas. Och de är inte vänsterinriktade. Det var tydligt att valnederlaget 2010 berodde på att tidigare s-väljare som karaktäriserade sig som "höger" övergav partiet. Det framgick tydligt av den valanalys som partiet genomförde (bart 4/12-10, 4/12-10, 6/12-10). Rimligtvis har ytterligare väljare stötts bort av den förhållandevis kraftulla vänsterretorik som Juholt ägnat sig åt när han inte trampat i klaveret.

Det är naturligtvis oerhört påkostande för ett parti att efter mindre än ett år återigen byta partiledare. Och någon naturlig efterträdare finns inte. Vi kan därför se fram emot ytterligare vänsteragitation och kanske några höftskott fram till valet 2014. Det kommer enligt bilden i valanalysen inte att ge några opinionsframgångar. Men siffrorna blir kanske bättre när turbulensen lägger sig - om den verkligen gör det.

[TT: Nu väntar en ordnad avång om en tid, TV4 ]

DN DN Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, socialdemokraterna, vänsterretorik, partiledarbyte, VU, politik på intressant.se

Juholt är en dyr agitator

Partiledardebatten klarades av Juholt genom att han har en agitatorisk förmåga. Han lade fram ett sannolikt dyrbart utgiftsprogram som kräver skattehöjningar. Något program för nya jobb hade han inte.

Förväntningarna var stora när riksdagens partiledardebatt hölls under förmiddagen 18/1-12. Nu skulle den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt framträda på central plats efter en månads frånvaro i debatten (utom i försvarsfrågan). Under tiden har opinionssiffrorna fortsatt att minska och allvarliga anklagelser om att Juholt har ljugit om den interna hanteringen av höstens budgetmotion har riktats mot honom.

Håkan Juholts anförande var utformat som en översiktlig presentation av Socialdemokraternas politik. Detta gjorde han med emfas som den agitator han är. Om man är mottaglig för agitatoriska åthävor saknades knappast något väsentligt i Juholts framträdande. Möjligen fanns det inga tydliga slagord i anförandet. Den som mera ser till innehållet kan bli mera skeptisk. Detta gäller främst finansieringen av den önskelista som Juholt presenterade. Det verkar bli skattehöjningar.

Juholt började med arbetslösheten där han pekade på att varslen ökade. Det blir mera otrygghet. Resurser tas från sjuka och arbetslösa för att finansiera jobbskatteavdragen. Själva arbetslösheten göms i "fas 3". Pensionärerna beskattas orättvist. Vi kan inte acceptera att arbetslösheten biter sig fast på 8 procent. Istället ville Juholt "frigöra den gröna kraften" - en av de få slagordsformuleringar som han kom med. Det handlade om miljöinvesteringar som t ex en miljöeffektiv uppvärmning i storstäderna. Juholt fortsatte med stimulans av investeringar, ombyggnader i miljonprogrammet och ökat bostadsbyggande eftersom det saknas bostäder. Han försäkrade att jobbpolitiken var finansierad.

Vid 25 års ålder ska alla ha en fullständig gymnasieutbildning enligt Juholts program. Högskoleutbildningen skulle byggas ut. Och 700 mkr ska tas från ineffektiva jobbcoacher och läggas på arbetsförmedling. Det verkade som om alla områden skulle stärkas. Målet var full sysselsättning. "Vi bestrider att näringslivet är ett särintresse som regeringen hävdat" sade Juholt. Regeringens politik består i huvudsak av att skuta jobbskatteavdrag nr 5 på framtiden. Men Socialdemokraterna vill att "de som står ute i regnet ska få komma ut i solen".

Statsminister Fredrik Reinfeldt replikerade naturligtvis mot Juholts önskelista. Det handlar om "allt till alla". Socialdemokraternas budgetförslag är underfinansierat. I själva verket är utrymmet för utgiftsökningar litet. Juholts program riskerar att leda till en sådan skuldkris som drabbat andra länder idag. Han angrep också socialdemokraternas förslag att höja arbetsgivaravgifterna för unga: om det blir dyrare att anställa ökar väl inte jobben?

Den fortsatta debatten handlade om många mindre områden. Juholt tog upp frågan om utförsäljningar av sociala verksamheter, som han använt i sin replik tidigare mot Reinfeldt. Han menade att verksamheter skänks bort. Det finns en lista på nätet: stockholmsrean.se . Här kunde han inte redogöra för skillnaden mellan att skattebetalarna skulle förlora pengar och att enskilda skulle "tjäna miljoner". Men om detta blev det ingen närmare diskussion.

Juholt drev utvecklandet av skolpolitiken i flera repliker. Han var upprörd över att 5 mdr kr satsas på sänkt restaurangmoms som ger några jobb till lågutbildade istället för att satsa pengarna på utbildning. Det ger inga jobb men gör ungdomarna anställningsbara.

När Gustav Fridolin (MP) i sin replik tog upp Mellanöstern, Kairo och utvidgningen av FRA-lagen slutade nog många att lyssna. Fridolin är ingen bra debattör och ingen agitator. Han malde på i sitt huvudanförande på ett föga intresseväckande sätt.

Jan Björklund (FP) och Annie Johansson [Lööf] (C) försökte i sina repliker få fram Juholts ombytlighet i frågorna om finanspakten respektive restaurangmomsen. Detta kunde han klara utan svårigheter.

Juholt är en driven agitator, vilket han återigen visade i riksdagsdebatten. Men egentligen är han inte vältalig i meningen att han kan engagera åhörarna med intressanta resonemang, kvicka vändningar och emotionellt väckande slagord. Det räcker inte i längden att vara moraliskt indignerad i röstbehandlingen, vilket är Juholts agitatoriska styrka. Och i längden är det politikens innehåll och realism som är avgörande för om man kan bli ett stort parti.

Svårigheterna för Socialdemokraterna är inte att partiledaren inte skulle klara sig i debatterna. Juholts stora svagheter är att han inte är någon riktig ledare med överblick. Den strategiska analysförmågan brister och taktiskt tycks han inte fundera ett ögonblick när han kommer med utspel som inte är nedskrivna i förväg och det tycks också gälla interna administrativa frågor.

Att önska mer på alla områden räcker inte för en seriös politik. Inte heller räcker enbart kritik av regeringen. Vart tog Juholts två stora tidigare utspel vägen? Dessa handlade om barnfattigdom respektive höjda pensionsnivåer. Och hur ska S skapa nya jobb? Borde inte presentationen handlat om denna typ av frågor?

På kort sikt gäller frågan huruvida Juholt ska kunna överleva anklagelserna för att han ljugit om sin hantering av a-kassan i budgetmotionen i höstas. Vi får se om det kommer något avgörande från VU:s sammanträde på fredag.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, socialdemokraterna, nya jobb, skatter, välfärd, agitation, vältalighet, partiledardebatt, politik på intressant.se

Tyska väljarna vill inte rädda euron?

Den dåliga löneutvecklingen i Tyskland medför att väljarna där kan tro att euron är skadlig. Det bäddar för att man kan tro att det skulle vara bra att låta skuldkrisen blomma ut med eurons undergång. Istället för räddningsåtgärder kanske väljarna mera gillar åthutningar mot andra länder.

Många gånger har frågan uppkommit varför Angela Merkel agerar så veligt och obeslutsamt när det gäller att bekämpa Europas skuldkris. Jag kan se fem tänkbara orsaker. 1) Merkel anser inte att det behövs åtgärder. 2) Merkel anser att det kan bli inflation. 3) Merkel tror att det blir dyrt för Tyskland. 4) Merkel tror att hjälp stimulerar fortsatt ansvarslöshet. 5) Det finns formella hinder.

1) Man kan om man är ortodox anhängare till den österrikiska nationalekonomiska skolan anse att det i princip inte ska göras något för att motverka skuldkrisen: Den marknadsekonomiska processen bör ha sin gång utan interventioner - annars blir det bara värre. Man kan också anse att det som behövs istället är inrättandet av regelverk som förebygger nya skuldkriser - t ex bindande bestämmelser för att det strukturella budgetunderskottet inte får bli större än 0,5 procent av BNP.

2) Det har spekulerats kring att Merkel och tyska väljare är rädda för att stödköp av krisländernas obligationer med hjälp av ECB skulle leda till hyperinflation som i Tyskland i början av 1920-talet.

3) De tyska väljarna och därmed Merkel kan ha uppfattningen att åtgärder för att rädda krisländerna blir dyrbara för de tyska skattebetalarna, som redan är hårt trängda.

4) Räddningsinsatser för de ansvarslösa sydeuropeiska länderna plus Irland riskerar att leda till att de slutar sanera sina misskötta och uppblåsta ekonomier så att krisen fortsätter.

5) Formellt finns ett hinder för direkta obligationsköp av ECB i paragraf 125 i Lissabonfördraget. Men det kan ändras eller kringgås. ECB har redan gjort QE i begränsad omfattning. Den indirekta metoden att låna ut obegränsat till bankerna mot en procents ränta är ett kringgående som dock inte tycks ha blivit helt effektivt.

I söndags hade SvD en stor artikel av Therese Larsson med rubriken "Tysklands dilemma" som belyser opinionen i Tyskland kring punkten 3) ovan. Den 23 dec -11 hade Larsson en artikel i SvD med liknande innehåll. Där framgick att tyskarna tror att euron är dålig för Tyskland. I maj 2008 ville 34 procent återinföra D-marken. I oktober 2011 ville 54 procent ha D-marken tillbaka. En initierad bedömare från tankesmedjan ECFR citeras:

"Förr fanns det en grundinställning om att euron var bra för Tyskland. Den har nästan försvunnit. Nu rapporteras det enbart om hur vi får stå för kostnaderna för Sydeuropas lånefest, säger Ulrike Guérot och lägger till att alla studier visar att Tyskland med sin stora exportindustri är det land som profiterat mest på eurons införande."

I artikeln i söndags låter Larsson en företagare med 1 200 anställda komma till tals som representant för många "irriterade" tyskar:

"Så länge somliga tror att de kan lura brallorna av de dumma rika i norr kommer vi inte att lösa problemen. Låt Grekland gå i konkurs och låt en konkursförvaltare ta över. Då kan Grekland vara kvar i eurozonen, säger Ulrich Reifenhäuser."

På handelskammaren DIHK hänvisar chefekonomen Alexander Schumann till de kärva tiderna efter återföreningen av Tyskland utan reallöneökningar:

"Det är bara nedskärningar som kan få Europa ur krisen. Vi är verkligen övertygade om det, vilket säkert beror på vår historia. Det är tufft, men vi har redan gjort den resan."

Schumann hävdar "i ett allt högre tonläge" att det kostar på för en tysk industriarbetare, som får ut 1 800 €, att visa solidaritet. Han medger dock att "euron varit bra för Tyskland". Detta är enligt Guérot dock inte något som genomsnittstysken fått ta del av. Och en statistikkontroll (pdf, s 218) visar att reallönerna i Tyskland sedan 2001 fram till 2012(p) inte ökat alls (kanske minus 0,5 procent totalt). Larsson konstaterar härvid:

"Den uppretade stämning som framförallt tabloiden Bild gör sitt bästa för att piska upp, med insinuationer om lata korrupta sydeuropéer och rubriker som 'Grekland, sälj era öar', återfinns även på andra nivåer i samhället - om än i nedtonad form."

Av artikeln i söndags framgår också att ett återinförande av D-marken skulle medföra en appreciering med minst 20 procent av valutan. Chefekonomen Stephane Deo vid UBS är ännu mer pessimistisk och bedömer att valutan skulle stiga med minst 40 procent. Det skulle enligt UBS betyda att Tysklands BNP skulle minska med 20-25 procent genom reducerad export.

Uppenbarligen håller en farlig diskrepans mellan de tyska väljarnas uppfattning och de ekonomiska realiteterna på att utvecklas. Alldeles oavsett om det är korrekt att Tysklands skattebetalare skulle drabbas av räddningsförsöken så är det alternativ, som opinionen tycks föredra, oerhört dyrbart.

Enligt min mening är det dessutom inte sant att framgångsrika räddningsoperationer skulle belasta de tyska skattebetalarna. Det är först när något land går i konkurs eller skriver ner sina skulder som en definitiv förlust inträffar. Vad som fordras av de tyska spararna (inte skattebetalarna) är att de avstår från att profitera på PIIGS-ländernas elände genom att kräva mycket höga räntor (bart 23/7-11). Om tyskarna nöjer sig med mer normala räntor är det ingen förlust och då ökar också sannolikheten att PIIGS klarar sig utan nedskrivningar. Det som återstår är att säkra att rimliga åtgärder i dessa länder görs för att minska budgetunderskotten och öka konkurrenskraften enligt punkt 4) ovan.

Hur vore det om man också riktade uppmärksamheten mot Tysklands ansvar för utvecklingen av obalanserna i Europa som så försåtligt kallas "skuldkrisen"? Sedan 2001 har BNP ökat med 12,0 procent (till 2012p). Men hushållens konsumtion har bara ökat med 4,8 procent på 13 år. Under åren 1997-01 visade bytesbalansen ett underskott på i genomsnitt 1 procent av BNP varje år. Till 2008-09, när andra länder drabbades av finanskrisen, ökade Tyskland bytesbalansens saldo till 6 procent. En sådan übernitisk politik bäddar för problem i omvärlden som nu börjar slå tillbaka mot Tyskland.

Kan det vara så att Merkel är beredd att föra en politik som medför att euron går åt skogen bara hon själv kan vinna opinionen och sitta kvar? Åtgärderna för att införa en finanspakt istället för att bekämpa krisen kan då få sin förklaring. Strama regler för de andra euroländerna, som gärna kan få sänkta kreditbetyg, är sådant som de tyska väljarna vill ha.

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, Tyskland, euron, Angela Merkel, bytesbalans, konsumtion, löneökning, räddningspaket, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Kan Juholt klamra sig kvar?

För att behålla Juholt måste den socialdemokratiska partiledningen ställa upp på att partiledaren råkat ut för en komplott som tom använt sig av urkundsförfalskning. VU måste göra utrensningar av dem som hittills framstått som sanningssägare. Ett sådant parti går mot nederlag.

I fredags hann Håkan Juholts underliga turer kring presentationen av budgetmotionen i slutet av september ifatt det socialdemokratiska partiet. Länge var det ganska tyst om avslöjandena i DI:s Weekend i mitten av december, som jag skrev om 19/12-11. Det verkade som om media tog julledigt efter att Juholt dementerat allt som DI hade att komma med. En uppföljning gjordes dock av en annan journalist på DI 9/1-12. Därefter har frågan börjat röra sig.

Det nya är att det finns dokument som har delgetts VU (verkställande utskottet inom S) som visar de två versionerna före och efter Juholts ingripande, som han nu förnekar. Det var detta som jag inte kunde förstå i min förra artikel. Att ljuga om något som kan motbevisas med en sparad kopia av den första versionen av budgetmotionen är att driva ett alltför högt spel som kan visa sig bli ödesdigert, menade jag då.

Nu kräver topparna inom VU att dessa graverande omständigheter utreds (Di.se, Nikl Svenssons blogg). Eftersom VU enligt uppgift ska ha möte på fredag i veckan som kommer måste man ha bilden klar. Det är också ett sätt att vinna tid. På onsdag är det partiledardebatt i riksdagen. Juholt håller sig undan och svarar inte på medias frågor.

Partiet vill naturligtvis ogärna byta partiledare så snart igen och i praktiken mindre än två år före valet 2014. Problemet är bara att Juholts olika felsteg nu har berövat honom förtroende och inflytande i de inre delarna av partiet. Det blir ingen upplyftande fortsättning fram till valet med en sådan partiledare. Och för att så ska kunna ske måste partiets centrala ledning hålla god min i elakt spel. Det blir inte heller roligt för dem som blir överkörda.

Om partiet ska behålla Juholt måste man komma fram till att det föreligger en omfattande konspiration mot partiledaren. Ett antal personer inom partikansliet måste ha pratat ihop sig om en version av turerna i september som är graverande för Juholt. Och de måste ha förfalskat en version av budgetförslaget där satsningen på a-kassan fanns med från början för att kunna hävda att Juholt fordrade att den skulle tas bort. Allt detta måste VU hävda har förekommit för att Juholt ska vara oskyldig. Dessutom borde väl VU fordra att så illojala funktionärer ska rensas ut och eventuellt polisanmälas för urkundsförfalskning?

Klarar VU att göra detta? Där sitter den veka Wanja Lundby Wedin, som inte kunde hantera pensionsavtalet för AMF:s VD för några år sedan. Ska hon några månader före sin avgång delta i en komplott mot sanningssägarna i partiet och få dem att nesligen utpekas som förrädare? Vem är det som ska driva denna strategi? Det är knappast Juholt själv eller Tommy Waidelich, som rimligtvis har lågt förtroende. Waidelich har nu senast försökt lägga ut några patetiska dimridåer där han tar på sig ansvaret för något, oklart vad.

Det troligaste är att VU saknar så hårdföra ledamöter som skulle krävas för att hålla fast vid konspirationsförklaringen. Därför måste de komma överens med Juholt att han tar en "time out" och funderar på sin situation. Kanske kan han komma tillbaka senare när uppståndelsen lagt sig. Eller också får man utlysa en ny extra partikongress som ska välja ny partiledare i höst.

Att utkora en ny partiledare blir inte lustigt. Någon given person finns inte. Medlemmarna vill ha Margot Wallström, som hittills inte stått till förfogande. En tredjedel så populära är Thomas Bodström, Veronica Palm och Mikael Damberg. Varken Wallström eller Bodström sitter i riksdagen. Men valsegern 2014 verkar kanske under alla omständigheter redan förlorad. Det kan vi i så fall tacka DI:s Tomas Nordenskiöld för.

Andra bloggar om: Håkan Juholt, Juholt, Margot Wallström, Tommy Waidelich, Socialdemokraterna, konspiration, komplott, a-kassa, budgetmotion, partiledare, politik på intressant.se

Jonas Sjöstedt (v) verkar mer insatt och alert än Juholt och Reinfeldt

Vänsterledarens åsikter var vad som kunde väntas när socialismen är död. Men han framförde synpunkter på välfärdsföretagen på ett alert och kunnigt sätt. Det kan betyda svårigheter för alliansen.

Kommer den nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt att kunna bidra till att de rödgröna får större stöd? Det är en fråga som är väsentlig för den fortsatta politiska utvecklingen i Sverige. Sjöstedt var gäst hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju 14/1-12.

Den första frågan rörde huruvida välfärdsverksamheten skulle kunna gå med vinst. Sjöstedt vände sig naturligtvis mot riskkapitalbolagen. Men han såg också det som naturligt att de som missköter sig blir av med kontraktet. Han tog Umeå som exempel där Carema förlorar äldreomsorgen när kontraktet går ut. Istället tar kommunen över. Frågan blev dock mer komplicerad om ett privat företag äger verksamheten.

Sjöstedt var inne på att den privata verksamheten skulle avvecklas under ett antal år framöver. LOV skulle tydligen avskaffas. Det var en form av "tvångsprivatisering". Kommunernas skattepengar skulle användas till att köpa tillbaka de privata verksamheterna. Det skulle ge bättre arbetsvillkor och bättre service. Men på något sätt skulle valfriheten bli kvar. Det är 177 000 anställda som arbetar privat. Men tydligen skulle enbart vinstuttagen stoppas. Frågan var huruvida anställda som tyckte det var bättre att arbeta privat skulle få fortsätta. Men den frågan fick inte någon klar belysning.

Sjöstedt talade om att bilda personalkooperativ. Några EU-regler som skulle förhindra uttag av vinster trodde han inte att fanns. Förändringen skulle kunna genomföras på en mandatperiod. Men han sade att det inte ännu var ett krav inför valrörelsen 2014. I 16 kommuner har emellertid V varit med om att införa LOV. Även i Fagersta där V styr ensamt har infört valfrihet (LOV). Varför? Sjöstedt medgav att man utformar politiken lokalt. Vi kommer med rekommendationer.

Omskärelse? Tillåts. Narkotika? Bruk legaliseras men innehav förbjuds. Organdonation? Personligen, att man sagt att man vill donera. Vi ska ha en livskraftig vargstam som vetenskapen ska bedöma. Slöja? Olyckligt att förbjuda så att de inte kan delta i viss utbildning. Ingen lagstiftning. Regeringen bör begära formellt undantag från euron. Arvsskatten bör återinföras. Arvsrätten är pragmatisk och inte socialistisk. Det är rimligt att våra heltidsarbetande som arbetar hårt får behålla en god del av lönen (10 000 kr mer än arbetare, 27 500 kr/m efter skatt).

Arbetstidsförkortning ska ske i flera steg, först 37,5 timmar. Målet är 30 timmar. Man kan ta ut ökad produktivitet successivt och behålla lönen. Om detta skulle kunna ge fler jobb kunde Sjöstedt inte riktigt förklara. Vinstens andel har ökat och kortare arbetstid skulle kunna ta tillbaka en del. Målet är ökad livskvalitet, man ska kunna orka arbeta till pensionen. I offentliga sektorn måste väl skatterna höjas för att anställa fler? Vi ska återkomma till detta i våra budgetförslag. Måste vi sänka den materiella standarden - t ex för dem som tjänar 20 000? Svaret var att vi inte skulle satsa på ökad standard, men också på något sätt skydda dem som tjänar minst, som skulle fått det sämre under senare år. Om det skulle bli skattehöjningar, när också offentlig verksamhet skulle öka kvaliteten, fick vi inte veta.

Bemanningsföretag ska förbjudas? Exemplet från Norberg kunde han inte diskutera. Fast anställning är det som tryggar jobb, sa Sjöstedt sist i programmet.

Mitt intryck är att Sjöstedt är en ganska pragmatisk politiker. Han lät som en socialdemokrat och hade synpunkter på konkreta frågor på ett sätt som indikerade att han och partiet funderat på tekniska lösningar. De frågor han fick var emellertid också pragmatiska och inte principiella och ideologiska. Hur mycket socialism och marxism som Sjöstedt kan tänkas ha i bagaget fick vi inte någon vink om.

Bortsett från några inledande ord om klimatpolitiken fick vi inte veta hur han tänker sig att bli mer miljöinriktat än Miljöpartiet. Inte heller fick vi någon inblick i Sjöstedts skattepolitiska tänkande. Och ingenting framkom om Vänsterpartiets feminism. Ramberg använde väldigt mycket tid till frågan om vinst och privata välfärdsföretag. Där vet vi att socialister är emot men inte riktigt hur de ska lagstifta mot vinster mm i detalj.

Denna intervju är inte tillräcklig för att man ska kunna dra någon slutsats huruvida de rödgröna kan vinna större stöd med Jonas Sjöstedt än med Lars Ohly. Naturligtvis kan man tänka sig att det finns några marginalväljare som dragit sig för att rösta rödgrönt så länge som den opålitlige, eventuelle kommunisten, Ohly fanns med i spelet. Trots att Sjöstedt inte fick någon fråga är det svårt att uppfatta honom som en som haft sympatier för kommunismen. Han verkar vara som vilken kunnig politiker som helst, och han blev aldrig svarslös eller tvekande. Inte heller svarade han med allmänna abstraktioner som en del munviga men inte så kunniga politiker brukar göra.

Om det är framtoning och förmåga att säga saker som låter som väl underbyggda kommer Sjöstedt både att bli en fara för Socialdemokraterna och en tillgång för de rödgröna. Både i jämförelse med Håkan Juholt och med Fredrik Reinfeldt låter Sjöstedt som en mer insatt och mer alert politiker. Men det hade varit intressant att få veta vad han hade för ideologiska uppfattningar före kommunismens fall 1990.

Andra bloggar om: Jonas Sjöstedt, vänsterpartiet, socialism, pragmatism, rödgröna, välfärdsföretag, arbetstidsförkortning, val 2014, politik på intressant.se

Nu eskalerar skuldkrisen

Räntan för Grekland är även efter en 50-procentig avskrivning 17,5 procent, Italiens är 7,3 procent, Spaniens 5,7 proc, Irlands 8,3 proc och Portugals tioårsränta 13 proc. Det är ohållbart och kommer att leda till bankrutter om inget görs snart.

Den här veckan fastställs förutsättningarna för den fortsatta skuldkrisen när Spanien ska sälja obligationer på torsdag och Italien på fredag. Och "saneringstrojkan" ska åka till Grekland och granska de mardrömslika finanserna. PIIGS-länderna har fortfarande ohållbara räntor (tab nedan).

Ingenting verkar göras för att motverka det annalkande sammanbrottet. Diskussionen handlar nu om "finanspakten" som ska vara klar i slutet av mars. Och den reglerar hur länderna, efter att ha övervunnit skuldkrisen, ska undvika att hamna i en ny skuldkris genom egen frivolitet med utgifter och skatter. Om det skulle inträffa en ny makroekonomisk chock, som utifrån orsakar budgetunderskott, hjälper inte finanspaktens bestämmelser och en ny skuldkris kan bli resultatet.

Det kan dock inte uteslutas att en del irrationella, psykologiska reaktioner kan inträffa, som tillfälligt kan hålla nere räntorna. Frågan är om detta enbart förlänger väntan på att resoluta åtgärder ska vidtas, vilket i praktiken innebär att de veliga politikerna kan skjuta upp ECB:s ingripande i form av obligationsköp. Planen verkar vara att hanka sig fram till halvårsskiftet då ett tidigarelagt införande av den permanenta stabilitetsfonden ESM ska genomföras. Därefter kan vi vänta oss ett antal misslyckade turer från ESM innan det återigen blir aktuellt att fordra massiva obligationsköp från ECB:s sida. Då är vi kanske inne på 2013.

I DN redovisas idag 11/1-12 hur billigt det blivit för Sverige att låna eftersom våra obligationer uppfattas som mycket säkra placeringar. En tabell som inte finns på hemsidan redovisar räntorna 10/1 på tioåriga statsobligationer (beg) vilket illustrerar hur allvarlig situationen är för PIIGS-länderna:

Australien 3,92 %
Österrike 3,46
Belgien 4,57
Kanada 1,96
Danmark 1,72
Finland 2,30
Frankrike 3,31
Tyskland 1,85
Grekland 35,02 ! !
Irland 8,29
Italien 7,26
Japan 0,98
Nederländ 2,24
Nya Zeeland 3,86
Portugal 13,02
Spanien 5,65
Sverige 1,69
Schweiz 0,68
Storbrit 2,04
USA 1,98

Den höga räntan på 35 procent för Grekland bedömer jag som en följd av att nedskrivningen av dessa inte har genomförts. Obligationerna är alltså bara värda hälften så mycket i slutändan och räntan är då i själva verket 17,5 procent. En så hög ränta tyder på att ytterligare nedskrivningar förväntas. För några dagar sedan visade det sig att budgetunderskottet för 2011 inte blev 8,9 procent av BNP utan istället 9,6 procent. Vad annat var att vänta när man gjort så stora åtstramningar att skatterna minskar och nödhjälpsutgifterna ökar.

Nu ska trojkan ställa ytterligare krav på Lucas Papademos för att Grekland ska få låna ytterligare 89 mdr euro under första kvartalet. Dessa pengar ska täcka både kvartalets budgetunderskott och lån som löper ut samt även gå till grekiska banker som får svårigheter när deras grekiska obligationer halverar sitt värde.

Oron för euron ökar, rapporterar SR:s Daniel Alling från Berlin idag där Mario Monti träffat Angela Merkel. Där framgår att chefen David Riley (DN) för kreditvärdighetsföretaget Fitch i dag i tyska Frankfurt varnade för ett eurosammanbrott med katastrofala följder om inte Europeiska centralbanken (ECB) gör mer för att rädda Italien genom till exempel stora uppköp av italienska statsobligationer. Merkel vill nu prioritera Grekland (men hur?). Sannolikheten är betydande att Fitch kommer att nedgradera kreditbetyget för Spanien och Italien.

Varför finns det inte journalister som kan fråga Merkel varför hon tar så stora risker med Europas ekonomi? Är hon på allvar rädd för att QE från ECB ska leda till galopperande inflation eller till att grekerna lägger sig ner under olivträden?

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkrisen, euron, EU, Europa, EMU, Grekland, Italien, ränta, statsbankrutt, Merkel, obligationsränta, nationalekonomi, trycka pengar, inflation, ekonomi, politik på intressant.se

Sänkt (s)katt för tjänster är rätt väg

Varuproduktion är idag skattefavoriserad jämfört med tjänsteproduktion. Därför är det ett steg i rätt riktning att införa skattereduktioner. Det kan också ge fler jobb åt svåranställda som inte passar för den avancerade industrin.

Socialdemokraten Luciano Astudillo föreslog sänkt skatt för tjänster på DN-debatt 8/1-12. Artikeln hade rubriken "Inför ett nytt 'timavdrag' vid köp av alla hushållstjänster" och den förordar att RUT- och ROT-avdragen utvidgas till det som tidigare kallades "hushållsnära tjänster". Detta aktualiserar den principiella frågan om beskattningen av tjänster.

Om man som många socialdemokrater och vänsterpartister är känslomässigt emot marknadsekonomi kommer man med alla tänkbara argument mot Astudillos förslag - exempel Vänsterekonomerna där högre skatter istället förordas. Det var också vad Jonas Sjöstedt argumenterade för i Studio Ett i debatten med Annie Lööf (lyssna). Ofta argumenterar vänsterpolitiker också för att ökad sysselsättning inte ska åstadkommas med hjälp av stimulanser till okvalificerad arbetskraft utan de nya jobben ska kräva avancerad utbildning och befrämja den högteknologiska exportindustrin - exempel Martin Moberg.

Vi har två problem som borde lösas: tjänstebeskattningen och de svåranställdas höga arbetslöshet.

Vid den stora skattereformen 1991 lades moms på tjänsteproduktionen med det naivt välmenande syftet att införa likformig beskattning. Detta anser jag vara principiellt fel och jag tror att det mest var en manöver för att kunna finansiera skatteomläggningen totalt. Det är ju så att om man anställer någon ska man betala lön, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter (löneskatter) för den anställde. Någon moms på arbetskraftskostnaden ska inte betalas. Men om den anställde formellt är anställd i ett tjänsteföretag ska plötsligt 25 procent högre pris på arbetskraften betalas. Det är fel.

Den felaktiga momsbeskattningen av tjänster innebär att det inte kategoriskt går att hävda att en skattereduktion utgör en "subvention". Man kan istället säga att en straffbeskattning av vissa former av arbete tas bort.

Är det då inte en subventionering att medge större skattereduktion än vad som motsvaras av momsen? Det skulle innebära att man med öppna ögon inför en annan snedvridning som kanske måste motiveras med sysselsättningsargument eller att svartarbetet kan minskas. Så är dock inte alltid fallet. Det är faktiskt så att på marginalen är offentlig tjänsteproduktion favoriserad.

Man kan se den offentliga sektorns tjänsteproduktion som ett sätt att få ner "skattekilen" på tjänster som ska utföras av tidigare arbetslösa. Det offentliga behöver enbart lägga en skatt på medborgarna som motsvarar den nyanställdes nettolön och den lilla förmånsdelen av arbetsgivaravgifterna för att kunna finansiera ytterligare tjänsteproduktion. Det finns därför en skattesubvention av skattefinansiering av ytterligare tjänsteproduktion. Denna snedvridning skulle alltså kunna reduceras med ytterligare skatteavdrag.

Ett annat sätt att se på hur konsumtionen av varor och tjänster beskattas är att jämföra med ett läge utan transaktionsskatter. Ett vanligt nationalekonomiskt tankeexperiment är att hypotetiskt anta att skatterna består av en oföränderlig klumpsumma. Vi ser idag då att på varuvärdet läggs moms. Men på tjänstevärdet läggs inte bara moms utan också inkomstskatt och skattedelen av arbetsgivaravgifterna samt momsen på båda dessa delar. Tjänster är uppenbarligen skattediskriminerade jämfört med varor.

Den stora fördelen med "subventionering" av tjänster är dock effekterna på den långsiktiga avvägningen mellan varu- och tjänstekonsumtion. Det kan inte vara meningen att skatterna ska favorisera ständigt ökad varukonsumtion som onekligen kräver ytterligare uttag av råvaror och annan miljöpåverkan. Det kan inte heller vara meningen att favorisera ökad varuimport som kräver ökad export som enbart kan åstadkommas med hjälp av högkvalificerad arbetskraft där de svåranställda lämnas åt sitt öde. Ökad tjänsteproduktion passar istället mera för de svåranställda än modern, avancerad industriproduktion.

Luciano Astudillo (s) har alltså kommit med ett förslag för tjänstesektorn som ligger i linje med medborgarnas icke snedvridna preferenser. Andra vänsterpolitiker vill istället ha fortsatt snedvridning och högre skatter.

Bloggat: DHE. Läs även andra bloggares åsikter om Luciano Astudillo, skatteavdrag, skattereduktion, hushållstjänster, tjänsteproduktion, varuproduktion, svåranställda, nya jobb, subventioner, skatt, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Sex timmars arbetsdag kostar 5,4 månadslöner

En arbetstidsförkortning med 25 procent kostar 3 månadslöner i bortfall av levnadsstandard. Till detta kommer en nödvändig skattehöjning som tar 2,4 månadslöner. Om en tredjedel av 5,4 ska införas nästa mandatperiod, som vänsterledaren Sjöstedt vill, kostar det ändå 1,8 månadslöner.

I Dagens Nyheter idag 9/1-12 handlar huvudledaren om Vänsterpartiets krav på sex timmars arbetsdag. Den nyvalde vänsterledaren Jonas Sjöstedt får ingen nåd. Arbetstidsfrågan rymmer en hård kärna av fakta som ingen kommer runt, menar DN. Varifrån ska pengarna komma? frågar DN och fortsätter:

"Ett parti som säger att arbetsgivarna kan betala eller att staten ska skjuta till de pengar som behövs är inte seriöst. Och så fort man erkänner att en arbetstidsförkortning från 40 till 30 timmar i veckan kräver en lönesänkning med 25 procent eller en produktivitetsökning med 33 procent upphör det trevliga erbjudandet om mer ledighet att vara lockande."

Det handlar om mycket pengar, skriver DN, dock utan att göra några preciseringar. I själva verket är kostnaderna för en förkortning av arbetstiden med en fjärdedel enorma. Det beror på att man också måste ta hänsyn till effekterna inom den idag stora offentliga sektorn. Och det glömmer många.

En arbetstidsförkortning till sex timmar leder realistiskt att döma till en lönesänkning med 25 procent. Det är helt enkelt omöjligt att öka produktiviteten med 33 procent utöver vad som ändå skulle bli fallet. Jämfört med vad som annars hade blivit fallet måste man av denna anledning avstå från tre månadslöner efter skatt. Men det räcker inte med detta.

Den offentliga sektorns produktion av tjänster kan inte tillåtas minska med 25 procent. Det går inte att operera 25 procent färre sjuka eller kasta ut 25 procent av patienterna från sjukhusen. Det går inte att inställa undervisningen för 25 procent av eleverna. Det går inte att dra in 25 procent av bussturerna eller 25 procent av fängelseplatserna eller 25 procent av polistimmarna etc.

I princip måste man istället anställa 33 procent fler personer i den offentliga sektorn. Några av dem kanske kan hämtas från gruppen lågutbildade, utlandsfödda kvinnor, som idag har svårt att få jobb. Men de allra flesta måste överföras från den privata sektorn där de redan har jobb. Detta görs genom att höja skatterna.

I runda tal är en tredjedel av de sysselsatta redan anställda i den offentliga sektorn. Om man måste anställa 33 procent fler kommer 11 procent av de sysselsatta att behöva överföras från den privata sektorn (1/3 ska öka 1/3 = 1/9). Låt oss i runda tal anta att det då behövs en skattehöjning med 1/10 av BNP för att ta tillräckligt många personer från den privata sektorn samt anställa en del arbetslösa.

Hur mycket kommer inkomsten efter skatt då att minska för vanliga medborgare? Som en tumregel kan man använda underlaget för kommunalskatten i relation till BNP, som har relationen 1:2. Det betyder att 10 procents höjt skattetryck av BNP motsvarar ca 20 procent i höjd kommunalskatt. Vi måste då höja kommunalskatten från 32 till 52 procent. Det motsvarar ca 2,4 månadslöner i höjd skatt.

En arbetstidsförkortning från åtta till sex timmar leder alltså först till att man måste avstå från 3 månadslöner och därefter ytterligare 2,4 månadslöner på grund av ofrånkomliga skattehöjningar. Det blir sammanlagt 5,4 månadslöner av 12.

Utöver detta har kommunförbundet SKL kommit med en kalkyl som kräver ytterligare skattehöjningar, dels pga att befolkningen blir äldre och dels pga att kvaliteten i offentlig produktion borde förbättras. Det kan röra sig om 1,5 månadslöner (bloggartikel april-10).

Det förefaller ganska feltajmat att nu föra fram kravet på arbetstidsförkortning när det redan är så att allt färre ska försörja alltfler om några år. Både MP och V verkar att vara helt fel ute.

Inte ens Jonas Sjöstedts krav att en tredjedel av övergången till 30-timmarsvecka skulle kunna genomföras under nästa mandatperiod verkar särskilt verklighetsanknutet. En tredjedel av 5,4 månadslöner är fortfarande 1,8 månadslöner i förlust. Är det realistiskt att ta en sådan förlust?

Läs även andra bloggares åsikter om sextimmarsdag, 30-timmarsvecka, arbetstidsförkortning, kortare arbetstid, Jonas Sjöstedt, vänsterpartiet, kommunalskatt, skatt, skattehöjning, lönesänkning, standardsänkning, skatter, miljöpartiet, ekonomi, politik på intressant.se

Normlösheten och Greklands kris

Greklands kris beror på för hög privat konsumtionsökning som fordrade utlandslån i kombination med underskott i statens verksamhet som också fordrade utlandslån. Orsaken till detta kan i sin tur ha berott på de svaga normer som råder i Grekland.

Varför gick det så illa för grekerna när allt gick så bra i början av 00-talet? Det var frågan som inte fick något svar i Alexandra Pascalidous TV-program tidigare i veckan. Här kommer en fortsättning av min artikel 4/1-11 om Pascalidous dokumentärfilm "Vad är det för fel på grekerna?". I den konstaterade jag att en väsentlig orsak var den konsumtionseufori som bröt ut efter EMU-inträdet. Men vad berodde den på? Var det så att alla fattiga länder i Sydeuropa såg sig som eftersatta och därför i behov av höjd konsumtion?

En snabb jämförelse (pdf) med Portugal, det fattigaste landet i Västeuropa, visar att den privata konsumtionen under 90-talet utvecklade sig något snabbare där än i Grekland. Därefter fick grekerna fnatt när man införde euron. I Portugal sjönk konsumtionsökningen kraftigt till 1,4 procent per år 2002-2006. Men i Grekland steg den till 4,1 procent, vilket är 193 procent snabbare än i Portugal (och 173 % snabbare än i eurozonen). Och 2007-08 fortsatte Grekland 103 procent snabbare ä n Portugal.

Både Portugal och Grekland höll sig med större löneökningar än snittet i eurozonen. Men perioden 2002-06 låg Greklands ökningar 78 procent högre än Portugals. Ändå nöjde sig grekerna inte med höga löneökningar. De minskade också hushållssparandet. Åren 1997-01 Sparade grekerna 9,1 procent av den disponibla inkomsten och portugiserna 10,6 procent. Men åren 2002-06 sparade grekerna bara 1,9 procent mot portugisernas 9,8!

Underskottet i utrikeshandeln låg i Portugal på 8,8 procent 1997-01 och på 8,9 procent de fem åren därefter. Greklands underskott låg på 6,7 respektive 11,9 procent - en ökning med 78 procent. Budgetunderskottet ökade både i Grekland och Portugal efter inträdet i EMU. Men underskottet var ca hälften så stort i Portugal fram till krisen 2009.

Jämförelsen visar ganska tydligt att det inte bara är skillnad i kompetens hos politikerna i respektive land som pekar på att det kan bli svår kris. Livshållningen hos befolkningarna är olika och de reagerar ganska olika när eurons välsignelser öppnar sig. I en artikel i tidskriften Axess 8/2011 spekulerar Nima Sanandaji (vd Captus) och Tino Sanandaji (doktorand i ekonomi i Chicago) om "dygdernas" inverkan på krisen. Rubriken är "Normlösheten förklarar krisen". De uppmärksammar särskilt Grekland.

Författarna anför en undersökning av inställningen till fusk med offentliga bidrag. Nära två tredjedelar av svenskarna anser att fusk med bidrag aldrig kan motiveras. Bara en fjärdedel av grekerna delar denna syn. De skriver vidare:

"Nivån av korruptionen är skyhög i Grekland. Patienter måste fortfarande ge "gåvor" till läkare, trots att sjukvård enligt lagen ska vara offentligt finansierad."

De anför att den svarta marknaden uppskattas vara 7 procent av den svenska ekonomin. Och organisationen OECD uppskattar att den svarta marknaden är 24 procent av den grekiska.

Ett indirekt mått på grekernas svaga normer är enligt författarna att Sydeuropa i mätningar av tillit och tilltro till främlingar hamnar på en tredjedel så hög nivå som Norden (Tyskland ligger dubbelt så högt i tillitsindex som Sydeuropa.) Man tror alltså i Sydeuropa att andra har svaga normer och är opålitliga, vilket skulle bero på att man själv är medveten om hur svaga ens egna normer är.

Här skulle uppenbarligen en förklaring kunna formuleras till grekernas kortsiktigt egoistiska beteende när tillfällena öppnades vid eurons införande. Det gällde att passa på att skaffa sig fördelar på andras bekostnad i enlighet med de normer som den grekiska kulturen hade utvecklat. Den alternativa förklaringen att man varit eftersatt under lång tid, och därför särskilt konsumtionsbenägen, förefaller att ha mindre relevans eftersom detta lika gärna skulle kunna gälla Portugal.

Grekernas normlöshet är naturligtvis mindre tilltalande som förklaring för svenskar med starka samarbetsnormer. Det kanske är orsaken till Alexandra Pascalidous ovillighet att närmare studera normernas betydelse som förklaring till grekernas svårigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkris, konsumtion, utlandslån, sparandeminskning, budgetunderskott, skattefusk, bidragsfusk, normer, normlöshet, Pascalidou, ekonomi, media, euro, EMU, politik på intressant.se

Vad är det för fel på grekerna?

Varför sparade grekiska hushåll allt mindre, krävde omåttliga löneökningar, lånade utomlands och tvingade politikerna att låna istället för att höja skatterna eller minska utgifterna? Var det för att kunna konsumera i en 199 procent snabbare takt än eurozonens länder?

Journalisten Alexandra Pascalidou har gjort en dokumentärfilm för TV med titeln "Vad är det för fel på grekerna?". Den sändes första gången på tisdagskvällen. Vi fick se en rad personer ondgöra sig över hur dåligt det gått för Grekland de senaste åren. Vi fick se de soppkök, som jag varnat för i tidigare bloggartiklar. Vi fick höra frågan i rubriken ställas en rad gånger. Men vi fick egentligen inget svar.

Ingenting sades om de eventuellt frikostiga pensionsvillkoren. Det antyddes mycket i förbigående att folk på elverket inte behövde arbeta. Att greken skulle ligga på en bänk under sitt olivträd och lata sig förnekades bestämt. Likaså förnekades att grekerna skulle arbeta mindre än andra folk. Så varför har grekerna det så eländigt att skolbarnen inte får tillräckligt med mat och att medelklassen måste stå i soppkökens köer och få el och vatten avstängda?

Svaren på det ekonomiska planet finns i varje fall i den statistiska sammanställning som EU-kommissionen presenterade i november 2011 (pdf). Grekland står för 1,8 procent av EU:s BNP (227 mdr € -10). Men genom grekernas beteende inom EU och eurozonen hotar de nu hela Europas ekonomiska stabilitet pga att de olika ländernas ekonomier är så sammanflätade. Jag ska redovisa några av de statistikområden som presenteras av EU-kommissionen i den ordning som de dyker upp.

Grekland hade en privat konsumtionsökning 1992-2001 som var 26 procent större än länderna i den nuvarande eurozonen (tab 7). Efter eurons införande ökade grekernas konsumtionstakt till att bli 170 procent snabbare än i euroznen (4,1 % mot 1,5 %) 2002-06. Även 2007-08 var ökningen 270 procent snabbare (3,85 % mot 1,05 %). I genomsnitt blev det 199 procent mer 02-08.

Också den offentliga konsumtionen ökade mera i Grekland, men bara 40 procent snabbare 2002-06. Åren 2007-09 ökade den nästan 50 procent snabbare.

När finanskrisen träffade Europa 2008-09 steg arbetslösheten i Grekland från 7,7 till 9,5 procent. I eurozonen steg den från 7,6 till 9,6 procent. Och i Sverige från 6,2 till 8,3 procent.

De grekiska löneökningarna har varit mycket större än i eurozonen (tab 24). Perioden 1992-2001 var den årliga takten för löneökningarna 170 procent större. Åren 2002-06 var takten 140 procent högre. Och ännu åren 207-09 var ökningen 99 procent större.

Det ser alltså ut som om Grekland varit en framgångsrik tigerekonomi särskilt sedan inträdet i eurozonen. OS 2004 skulle kunna tolkas som en bekräftelse. Men vi anar att det är för bra för att vara sant. Grekland har aldrig varit ett starkt framstegsland. De skenbart goda siffrorna bygger i själva verket på kortsiktigt missbruk och ansvarslöshet.

Ett exempel på ansvarslösheten är nedgången av hushållssparandet. Åren 1997-01 låg hushållens sparkvot på 9,1 procent (jämför med ca 14 % i eurozonen). I Grekland sjönk sparkvoten till 1,9 procent i genomsnitt under åren 2002-06 (jämför med 14,2 % i eurozonen). Och åren 2007-09 när det blev kris låg sparkvoten på 3,8 procent. I eurozonen var sparkvoten samtidigt 14,8 procent (jfr Sverige med 13,7 %).

Också benägenheten att öka takten i låntagningen från utlandet illustrerar denna ansvarslöshet. Före inträdet i eurozonen ökade Grekland underskottet i bytesbalansen (skillnaden mellan export och import av varor och tjänster). Åren 1992-96 var underskottet 0,5 procent av BNP (jfr +0,3 % i eurozonen). Har man underskott måste man få pengar från utlandet. Åren 1997-01 ökade underskottet till 6,7 procent i genomsnitt varje år (jfr +0,4 % ). Det fantastiska var att Grekland därefter ökade underskottet ännu mera. Åren 2002-06 blev underskottet 11,9 procent varje år i snitt! Eurozonen ökade i stället sitt överskott till 0,6 procent. Därefter fortsatte Grekland med ännu större underskott: 16,4 procent 2007-09 (jfr -0,1 % i zonen).

I den offentliga debatten har man emellertid nästan enbart uppmärksammat den grekiska regeringens lånepolitik för att finansiera offentliga utgifter. Genom budgetunderskotten har den grekiska statsskulden ökat till 163 procent av BNP 2011, vilket ger upphov till en på längre sikt ohållbar räntebörda. I eurozonen är statsskulden 88 procent och i Sverige 36 procent av BNP 2011. Grekland har drabbats av bristande förtroende när det gäller att kunna sköta en så stor statsskuld. Populärt kallas detta "skuldkris", vilken främst består i att räntorna på nya lån vid omsättning eller nyutgivning av statsobligationer blir skyhöga.

En förutsättning för eurozonen var att deltagarna inte fick låna till offentliga utgifter i större utsträckning än 3 procent av BNP. Sålunda minskade både eurozonen och Grekland sina budgetunderskott till slutet av 90-talet. Men medan zonens underskott 97-01 stannade vid 1,7 procent blev Greklands underskott 4,2 procent. Det borde ha hindrat ett medlemskap i euron. Att så inte skedde kan ha berott på att nationalräkenskaperna då var missvisande.

Efter inträdet i EMU ökade emellertid Grekland budgetunderskotten ytterligare. Åren 2002-06 motsvarade de 5,9 procent av BNP (jfr -2,5 % för eurozonen). Innan krisen blev akut 2009 låg underskotten på 8,2 procent (jfr 1,4 % i zonen 07-08). Även detta visar en flagrant ansvarslöshet hos politikerna och/eller hos det politiska systemet inklusive de grekiska väljarna.

Om man vill besvara frågan vad det är för fel på grekerna måste man klargöra varför grekerna minskade sitt sparande, höjde sina löner måttlöst, lånade utomlands och inte ville betala skatt som motsvarade de ökade offentliga utgifterna. Är greker mer intresserade än andra av en snabb konsumtionsökning? Det fick vi inte någon antydan till i Pascalidous TV-program.

Forts: Grekland och normerna 7/1-12
Grekland jämfört med Irland, bart okt-11. Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, konsumtion, löneökning, utlandslån, sparandeminskning, budgetunderskott, skatt, skattesmitare, skuldkris, Pascalidou, ekonomi, media, politik på intressant.se