Går det bra för Sverige?

Tots den goda tillväxten räcker den bara för att nu hålla jämna steg med USA. Sett sedan 1980 har Sverige bara ökat standarden med knappt 65 procent mot USA:s 85. Det behövs en politik för flera jobb annars kommer Riksbanken att bryta nacken av högkonjunkturen.

Regeringen hänvisar till ekonomisk statistik som säger att det går bra för Sverige. Därför är allt frid och fröjd och 'den svenska modellen' behöver inte revideras eller överges. Men uppenbarligen går arbetsmarknaden inte särskilt bra även om vissa förbättringar till slut verkar ha kommit igång. Frågan är dock om resten av ekonomin går så bra att några revideringar av politiken inte skulle vara motiverade. Som jag påpekade i en artikel den 19 juni är dock den svenska tillväxten på längre sikt (1980-2004) inte särskilt bra jämförd med USA:s. Det framgår av nedanstående diagram:


Vi ser här att fram till 2004 hade tillväxten i USA varit väsentligt snabbare per capita och men hänsyn taget till terms of trade (bytesförhållandet) än i Sverige. Av Konjunkturinstitutets prognosmaterial kan man dra fram utvecklingen under perioden 2005-08. Befolkningsökningen spelar mindre roll under en så kort period. BNP ökar ibåda länderna med mellan 13 och 14 procent (kalenderkorrigerat). KI förutser dessutom att den oförmånliga trendmässiga försämringen av terms of trade nu kommer att upphöra. Exportpriserna kommer alltså att utvecklas i samma takt som importpriserna 2007-08, vilket framgår av nedanstående diagram:


Slutsatsen av detta är att levnadsstandarden under perioden 1980-2008 ökar med ca 85 procent i USA och med knappt 65 procent i Sverige. Differensen är lika stor som 2004 men den ökar inte eftersom KI förutser fallande råvarupriser på importsidan (främst råolja). Eftersom ökningen av exporten blir mindre nästa år och 2008 borde Sverige satsa på det inhemska näringslivet för att få bättre tillväxt än i USA och för att öka sysselsättningen. Nu kommer regeringens sysselsättningsmål på 80 procent av den arbetsföra befolkningen (20-64 år) i reguljärt arbete inte att uppnås ens 2008, se nedanstående diagram:


Att som regeringen passivt vänta på att exportkonjunkturen skulle lösa sysselsättningsproblemet är egentligen omöjligt. Det kommer att öka överhettningen på arbetsmarknaden enligt KI och utlösa räntehöjningar, som i första hand dämpar ner det hemmamarknadsbaserade näringslivet. KI räknar med en jämviktsarbetslöshet (öppen) på 4,6 procent (kallas ibland NAIRU). Den kommer att uppnås 2007 och underskridas 2008 (4,2 %). Det betyder att inflationen då kommer att accelerera. Riksbanken kommer därför att bryta nacken av högkonjunkturen och sysselsättningförbättringen.

Avsaknaden av en politik för flera jobb innebär att det snart inte går bra för Sverige ens i meningen att vi slutat att sacka efter USA mer och mer.

KI visar hemliga tabellen om jobbmisslyckandet

När Göran Persson utfrågades i TV efterlystes tabellen om bidragsförsörjda. Den skall i år finansen publicera först efter valet. Men idag kan man hitta den djupt nere i KI:s rapport. Drygt en miljon bidragsförsörjda nästa år!

Regeringen beställde på sin tid från Statistiska centralbyrån en sammanställning av personer försörjda med olika bidrag omräknat till helårspersoner. Den brukade bli klar i augusti varje år. Beställningen omfattade dock inte åren efter 2004, som offentliggjordes i augusti förra året. SCB erbjöd regeringen att ta fram siffrorna för 2005 för 100 000 kronor och resultatet skulle bli klart nu i dagarna. Det tyckte finansdepartementet var för dyrt och bestämde att man själva skulle ta fram siffrorna. Då skulle de publiceras i budgetpropositionen i oktober. Det är efter valet.

I brist på bättre publicerar DI siffrorna från 2004 idag. Men idag på morgonen kom Konjunkturinstitutet med sin höstrapport där den saknade tabellen finns med inklusive prognoser fram till 2008 (s 79). Den visar för det första att den av regeringen undertryckta siffran för summan av personer med sjukpenning, förtidspension, a-kassa, ams-åtgärder och socialbidrag steg från 1 067 000 personer 2004 till 1 072 000 personer 2005. Se summaraden i tabellen nedan från KI.



För det andra ser vi att det inte blir någon förbättring i år trots att Göran Persson för ett år sedan lovade att han skulle satsa på att skapa nya jobb. Därefter har han inte tyckt att arbetslösheten är "någon viktig fråga", vilket han redan sade före sommaren i år. Hans tal i Björkvik saknade satsningar på nya jobb och detsamma gäller socialdemokraternas valmanifest. Kritiken har varit hård från vissa s-debattörer såsom Lotta Gröning och Göran Greider. Idag uttalar sig också Göran Johansson, som är socialdemokraternas starke man i Göteborg, synnerligen kritiskt om avsaknaden av en politik mot arbetslösheten i socialdemokraternas valstrategi.

För det tredje ser vi att den förbättring som kan skönjas helt ligger som en prognos för 2007 och 2008. Och den förbättringen är inte större än 9,5 procent av de bidragsförsörjda. Även nästa år (2007) kommer mer än en miljon heltidspersoner i aktiv ålder att leva på bidrag. Och 2008 är det fortfarande nästan en miljon.

Den här visade tabellen är en del av jobbmisslyckandet. Tyvärr drunknar den i allt material som idag kommer från Konjunkturinstitutet (samtidigt som Riksbanken höjer räntan 0,25 %). Om SCB hade publicerat sin tabell som det var tänkt mitt i valrörelsen hade jobbmisslyckandet fått en mer framträdande plats. Finansdepartementet gick rimligtvis socialdemokraternas ärenden när man sade nej till SCB:s erbjudande.

Den andra delen av jobbmisslyckandet är övriga grupper som är arbetslösa. Hur antalet latent arbetslösa och studerande som egentligen vill arbeta utvecklas visas inte av ovanstående tabell. Men någon borde regelbundet publicera även dessa siffror, som verkar vara för svåra för att självständigt kunna hanteras av massmedia.

Elpriset - monopolvinst bättre än elskatt?

Elpriserna har på sex år i onödan stigit minst lika mycket som hela elskatten inklusive moms. Men Persson vill ha ett högt elpris så att vi sparar på elen. Var prishöjningarna planerade som ett led i sparpolitiken? Monopolvinsterna leder till utslagning av jobb. Är det bättre än elskatt?

Elektriciteten har blivit dyr. Det beror i princip på effekter från sex olika prisdrivande faktorer uppdelade på två områden: produktionen av el samt distributionen av elen i ledningsnätet. På vartdera området påverkar framställningskostnaden, vinstpåslaget och skatterna det slutliga priset.

När det gäller distributionen finns det en reglering som håller nere vinstpåslaget och skatterna begränsas till momsen. Prisuppgången för elen sedan avregleringen 1996 är i allt väsentligt lokaliserad till produktionen - inte distributionen.

Efter avregleringen av elmarknaden då en uppdelning av debiteringen i de två delarna produktion och distribution skedde (1/9 1996) ökade elpriset (produktion) först obetydligt för att därefter sjunka märkbart. Den ökade konkurrensen utlöste uppenbarligen vissa effektivitetsvinster. Elen kostade för en vanlig villaägare 16 öre per kWh i början av år 2000. Därefter vidtog en prisuppgång utan motstycke. Med fast pris (1 år) betalar en villaägare 54 öre/kWh i augusti 2006 (plus 1,3 öre/kWh i fast avgift om förbrukningen är 20 000 kWh/år). Med rörligt prisavtal är priset 48 öre/kWh. Den fasta avgiften är dock densamma för olika stora konsumenter, vilket betyder att en lägenhetsinnehavare som förbrukar 2 000 kWh/år betalar ytterligare 13 öre per KWh (Vattenfalls tariffer).

Själva elpriset utan skatter har alltså mer än tredubblats eller ökat med omkring 250 procent på bara sex år (2000-2006). Därtill kommer skatteökningen. Skatten var 16,2 öre/kWh år 2000 och hade stigit till 26,1 öre 2006. Därtill kommer de s k elcertifikaten (2,64 öre) som är obligatoriska och här kan jämställas med skatten. Idag är skatten alltså 28,7 öre/kWh. Den har perioden 2000 - 2006 ökat med 77 procent.

Skattens andel av produktionspriset avgörs också av momsen. Om man bortser från den fasta avgiften och utgår från 48 öre/kWh för elen blir priset inklusive energiskatt (28,7 öre) 76,7 öre. På detta kommer 25 procents moms eller 19,2 öre. Priset blir då 95,9 öre/kWh. Härav är 47,9 öre olika skatter. Skatterna utgör alltså 49,9 procent av det rörliga elpriset.

Nätavgiften för distributionen tillkommer emellertid. Den är också rörlig även om det kan förekomma fasta avgiftsdelar på olika håll. Ett (lågt) räkneexempel är 12 öre/kWh i distribution plus 3 öre i moms. Då skulle en kilowattimme el kosta 110,9 öre. Skatterna skulle utgöra 50,7 öre eller 46 procent av totalpriset.

Avregleringen syftade till sänkta elpriser

Tanken med avregleringen av elmarknaden 1996 var att en marknad utan konkurrens lätt utvecklar ineffektivitet som leder till ett onödigt högt elpris. Syftet var att öka konkurrenstrycket så att kostnaderna för produktion och distribution skulle sjunka. En viss sådan effekt kunde också registreras fram till år 2000. Men därefter gick avregleringen snett och en monopolistisk oligopolmarknad utvecklades. Den prisuppgång på 250 procent före skatt som sedan har registrerats är rimligtvis inte avsedd och borde ses som något oönskat. Men statsminister Göran Persson förklarade i TV:s utfrågning 27/8 att det var önskvärt att elektriciteten skulle vara dyr (se Rapport igår 28/8).

Vi skall inte "sända den signalen att vi skall pressa elpriserna". Motiveringen som Persson gav var att vi då inte sparar så mycket el som "vi skall spara". Det höga priset skall alltså minska elanvändningen. (Litet motsägelsefullt var att Mona Sahlin (s) intervjuades omedelbart därefter och menade att priset skulle sänkas genom bättre konkurrens.) Bättre konkurrens är tydligen enligt Persson lika förkastligt som sänkta elskatter eftersom elanvändningen då ökar.

En nackdel med dagens höga elpris är att även de användare som inte betalar energiskatt (industrin) också får svårigheter. Att det svenska elpriset före skatt är högt i internationell jämförelse förnekades dock av Persson. Men i Aktuellt igår 28/8 framträdde energiexperten Roger Fredriksson och hävdade att priset i Sverige nu sannolikt var högst i Europa. Av inslaget framgick att spotmarknadspriset hittills i genomsnitt i år uppgått till 41 öre/kWh och att det under gårdagen slogs rekord i högt elpris för en enda dag med 76,5 öre. Fredriksson menade också att argumenten från elbolagen att stängd kärnkraft och dålig fyllnad av vattenmagasinen är orskaen till den senaste tidens höjning med 25 öre är fel. Dessa faktorer fördyrar produktionen med högst 3-4 öre/kWh.

Hur skall regeringen ha det? Är det bra med höga elpriser för att vi skall dra ner på konsumtionen? Var det i så fall helt enligt planen att elpriserna steg några år efter avregleringen? Och varför var i så fall denna väg, som slår ut jobb i svensk industri, bättre än att behålla avregleringen och istället höja elskatterna? Eller pratar Persson i nattmössan när han försvarar höga elpriser?

Om avregleringen hade gått rätt hade ju elpriset kanske fortfarande varit 16 öre. Inklusive moms hade elpriset då varit 40 öre lägre än idag. Det är 23 procent mera än energiskatten och momsen på denna (s:a 32,6 öre). En försiktig bedömning är alltså att elpriserna har stigit i onödan lika mycket som hela elskatten och momsen ovanpå denna (2000 - 2006). Om inte detta hade inträffat skulle Göran Persson då ryckt ut med förslag om höjda elskatter?

Fakta om fastighetsskatten

Småhusen bidrar med knappt 15 mdr i skatteintäkter. En avgift på 5 000 kr skulle ge 10 mdr kr. En halvering av ränteavdragen skulle ge 8,5 mdr kr. Höjd reavinstskatt skulle inte ge just någonting på kort sikt.

Det har blivit sämre med redovisningen av fastighetsskattens olika delar från finansdepartementets sida. I budgetpropositionen för 2006 finns i huvudsak endast några grova siffror för hela fastighetsskatten. Den förutsågs bli 25,2 mdr kr 2005 och 28,1 mdr kr 2006. Siffran för 2005 redovisas uppdelad i procent på olika typer av fastigheter. Här nedan har dessa kompletterats med en beräkning i mdr kr.

Småhus 57 % (14,4 mdr)
Hyreshus 15 % (3,8 mdr)
Lokaler 20 % (5,0 mdr)
Industrier 7 % (1,8 mdr) (Källa: Bp 2006, sept 2005)

Ökningen av fastighetsskatten 2005-06 på 2,9 mdr kr orsakas dels av en höjning av skatten på vattenkraftverk med 1,4 mdr kr och dels av de nya taxeringsvärdena för 2006 på småhus. Dessa skall dock inte orsaka en höjning av själva skatten med mer än en tredjedel för varje år 2006-08. Därtill kommer en skatteökning från nyare hus som börjar betala full eller halv fastighetsskatt efter 10 resp 5 år. En tredjedel av taxeringsvärdeshöjningen (23%) genererar 1,15 mdr kr. Eftersom hela höjningen för småhus var ca 1,5 mdr kr återstår 0,35 mdr kr i effekter från nyare hus.

Finansdepartementet uppger att småhusens andel av fastighetsskatten kommer att stiga till 61 procent 2008. Eftersom hela skatten beräknas till 31,8 mdr kr detta år skulle fastighetsskatten för småhus ha blivit 19, 4 mdr kr 2008. Frysningen av fastighetsskatten som finansministern aviserat i augusti 2006 kommer alltså att leda till en utebliven skattehöjning med 5 mdr kr i förhållande till 2005.

Fastighetsskatten har stigit med 85 procent för hushållen

Eftersom fastighetsskatten följer taxeringsvärdena, som i princip är 75 procent av marknadsvärdet, har skatten stigit trots att skatteprocenten har sänkts. Hushållens fastighetsskatt, som är nästan detsamma som skatten på småhus, har stigit från 8,4 mdr kr 1992, (enl en bakåtexrapolering från 1993) till 15,5 mdr kr 2006 (enl Konjunkturinstitutets analysunderlag från mars 2006). Samtidigt utvecklades skattesatsen från 1,2 till 1,0 procent (med en höjning till 1,5 år 1993, till 1,7 år 1996, sänkning till 1,5 år 1998, till 1,0 år 2001). Dessutom har tillkommit en begränsningsregel och undantag för miljöförbättringar vilka något reducerar skattebeloppen.

På 14 år har fastighetsskatten stigit med 7 miljarder eller 85 procent trots att skattesatsen reducerats från 1,2 till 1,0 procent - eller med 17 procent. Eventuellt blir stegringen något mindre om en frysning införs på 2005 års nivå.

Hushållens fastighetsskatt
1992-2007, mdr kr

1992 8,4
1993 10,6
1994 10,7
1995 10,8
1996 15,1
1997 14,9
1998 13,3
1999 13,3
2000 13,3
2001 12,1
2002 13,4
2003 13,6
2004 14, 7
2005 14,9
2006 15,5
2007 16,8 (Källa: Konjunkturinstitutet, Analysundelag olika årgångar)

Övriga fakta

Grunddata är sällan förekommande i olika redovisningar och är också motsägelsefulla. I början av 2000-talet fanns mellan 4,4 och 4,8 miljoner hushåll. Antalet lägenheter inkl småhus för permanentboende uppgår till ca 3,9 miljoner vartill kommer knappt 0,5 miljoner fritidshus.

Det finns knappt 1,6 miljoner småhus för pemanentboende. Taxeringsvärdet för dessa var 2003 1,2 bilj kr eller 762 000 kr i genomsnitt.

Om man antar att det finns två miljoner småhus skulle en kommunal fastighetsavgift på 2 800 kr ge 5,6 mdr kr om inga reduktioner tillåts. En avgift på 5 000 kr skulle ge 10 miljarder kr. Då skulle drygt 5 mdr kr återstå att finansiera. Det förutsätter att fastighetsavgiften för övriga kategorier blir lika hög som den tidigare fastighetsskatten. En halvering av fastighetsskatten för hyreshus (inkl bostadsrätter) skulle kosta ytterligare knappt 2 mdr kr.

Hela skatten på kapital för hushållen beräknas till 30 mdr kr 2006. Om vi antar att en tredjedel kommer från aktier, en tredjedel från bankräntor och en tredjedel från kapitalvinster på fastigheter och lös egendom, skulle en höjning av reavinstskatten på fastigheter från 20 till 25 procent ge 2,5 mdr kr. Med uppskov skulle pengarna komma in långt fram i tiden. Höjd reavinstskatt skulle därför knappast kunna bidra till någon betydande del av den återstående finansieringen på 5-10 mdr kr.

Ränteavdragens skattereducerande effekt beräknas till 17 mdr kr 2006. En halvering av ränteavdragen skulle alltså grovt sett räcka för att finansiera resterande del av fastighetsskattebortfallet.

Andra bloggar om: fastighetsskatt på intressant.se

Opinionen påverkas inte av sakfrågor

Sifo ger ingen säker ledning för Alliansen idag. Men det beror sannolikt på att förslagen om slopad fastighetsskatt har rapporterats felaktigt i media. Snart kan "ordningen" vara återställd.

Senaste Sifo-mätningen 26/8 visar att Alliansen bara leder med 0,3 procentenheter efter ett våldsamt ras för moderaterna med 4,3 procentenheter. Detta måste helt vara en följd av Fredrik Reinfeldts ödesdigra(?) funderande kring fastighetsskattens finansiering. För det första fick många osäkra väljare intrycket att de skulle få betala höjd reavinstskatt och annat som fullt ut drar in lika mycket som lättnaden. För det andra fick tydligen många intrycket att man dessutom skulle gå miste om ränteavdragen - alltså en ren försämring.

Detta är ju inte något som explicit har sagts av Reinfeldt. Men socialdemokraterna, alliansbröderna och media har alla bidragit till att förvrida Reinfeldts funderingar. Naturligtvis är det också en följd av att han inte lät många osäkra väljare i Stockholm med omnejd leva vidare i villfarelsen att fastighetsskatten skulle slopas utan att det medförde någon annan höjning för stockholmarna. En skicklig politiker måste kunna äta kakan och ändå ha det mesta kvar. Men det kunde inte Fredrik.

Det elementära hade varit att räkna på Reinfeldts förslag. Jag har inte sett några sådana beräkningar förutom socialdemokraternas helt ensidiga beräkning av vad helt slopade ränteavdrag skulle betyda för en familj i ett hus med två miljoner i lån. Varför presenterar inte moderaterna en beräkning för den oroliga stockholmsväljarkåren som visar vad man sannolikt kommer att tjäna på slopandet av fastighetsskatten? Den som har ett hus taxerat till 3 miljoner betalar idag 30 000 kr/år i fastighetsskatt. Om det blir en kommunal avgift på 5 000 kr kommer vinsten att bli 25 000 kr per år! Om reavinstskatten någon gång på ålderdomen höjs från 20 till 25 procent blir det en avbränning på säg 5 procent av 2,5 miljoner, eller 125 000 kr. Det kan knappast vara något att oja sig över.

Till deta kommer att om familjen har ett sommarställe, aktier och banktillgodohavanden som uppgår till 3 miljoner, kommer den avskaffade förmögenhetsskatten att medföra en ytterligare skattelättnad på 45 000 kronor per år. Även en presumtiv sossefamilj borde vinna åtminstone 15 000 kronor. Att då lägga sina sympatier på andra än moderaterna när Sifo frågar verkar fullständigt sanslöst om man inte betänker att dessa 4,3 procent som övergett moderaterna eller 15 procent av sympatisörerna (ännu större andel i stockholmsområdet) inte fått någon information om hur förslagen skulle slå.

Därför finns det goda möjligheter att återgå till tidigare differenser mellan blocken när stockholmsvillaägarna förstår hur exceptionellt fördelaktigt det skulle bli om Alliansen fick igenom sina förslag. Men det fordrar naturligtvis att dessa förslag inte beskrivs som sämre än socialdemokraternas i media... Det är inte sakfrågorna som påverkar, utan hur opinionen känslomässigt uppfattar partiernas intentioner.

Nu borde Alliansen attackera arbetslösheten

Någon offensiv politik presenterades inte i Alliansens valmanifest. Men det skulle räcka om man angrep den egentliga arbetslösheten som är ca 900 000 personer. Då borde moderaterna överge sin definition.

Att de borgerliga partierna idag 23/8 har kunnat ena sig om ett gemensamt manifest (pdf) några veckor före valet är naturligtvis enastående mot bakgrund hur det har varit i så många valrörelser tidigare. Men manifestet är som socialdemokraternas ett aktstycke som pytsar ut pengar och småreformer litet här och där - för att fånga in grupper som står och velar. Det är inte något visionärt och offensivt dokument. Men Alliansen har inte på samma sätt som (s) en traditionell förpliktelse att säga något om hur arbetslösheten skall bekämpas.

Statsminister Göran Persson framträdde i Malmö idag 23/8 med fortsatta spekulationer kring hur konjunkturförbättringen skulle kunna minska arbetslösheten till 4 procent under hösten och till 3,5 procent under nästa mandatperiod. Några politiska förändringar för att skapa jobb behövdes inte. Detta öppnar för möjligheten att låta valrörelsen handla om en rent empirisk fråga: hur stor är den egentliga arbetslösheten? Den är liten och minskande, säger s. Den är en miljon i något som kallas "utanförskap" säger de borgerliga. Den som är mest trovärdig kan vinna valet.

Nyligen presenterade Gunnar Örn i Dagens Industri en översikt över de olika mått och begrepp för den "totala arbetslösheten" som förekommer i debatten (18/8). Här är några sammanfattande siffror som i princip tar upp läget under våren (maj):

Ams-arbetslöshet 187 000

Öppen arbetslöshet 217 000 (enl SCB, oficiella siffran)

Ams' obalanstal 333 000 (Ams+ams-åtgärder)

Internationellt arbetslöshetsmått 333 000 (öppen+heltidsstuderande s söker jobb)

KI:s utvidgade arbetslöshet 386 000 (int arbl+övriga latent arbetslösa)

SN:s öppen och dold arbetslöshet 847 000 (utv arbl+arbetsmarknadspolitiska program+dold bl sjukskrivna o förtidspensionerade)

Bred arbetslöshet (moderaterna) 990 000 (int arbl+övr arblösa+alla sjukskrivna o förtidspensionerade+hemarbetande+värnpliktiga+övr utan arbete {intagna})


Av denna sammanställning förstår man varför den egentliga arbetslösheten aldrig har tagit sig fram i den politiska debatten som en trovärdig fråga, som kan diskuteras utan käbbel. Moderaternas definition är helt enkelt undermålig. "Bred arbetslöshet" uttrycker inte det som benämningen tycks utvisa. Det måttet borde snarast ersättas med Svenskt Näringslivs betydligt mer seriösa mått.

(Nu reser jag utomlands resten av veckan.)

Miljöpartiet vill avskaffa räntan

Inför inkomstprövad medborgarlön och avskaffa räntan. Fondsocialism vore inte heller fel, anser milöpartiet i sitt program. Det är ett tydligt vänsterparti med ett språkrör som går i otakt. Vänsterpartiet riskerar dock att åka ur riksdagen.

I SvD idag 22/8 intervjuas miljöpartiets språkrör Peter Eriksson. Här framkommer det att miljöpartiet vill avskaffa räntan. Jag kollade vad de skriver i partiprogrammet och här är ett citat:

"Vi arbetar för en skatt på valutatransaktioner. Vi vill också ha en ökad samhällelig kontroll över pensionsmedel för att trygga goda investeringar som kan ge jobb och bidra till en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling. Vårt långsiktiga mål är en ekonomi utan ränta."

Detta partiprogram antogs 2005. Något längre tillbaka i tiden var det en viss turbulens på mp:s partikongress då en ännu mer radikal formulering om avskaffandet av både ränta, vinster och aktier antogs för partiprogrammet. Då fick man intrycket att en reaktion uppstod och att beslutet revs upp. Men nu avslöjas att miljöpartiet inte bara fortfarande vill avskaffa räntan utan också införa någon form av fondsocialism, som många trodde gick i graven med löntagarfondernas avskaffande.

Miljöpartiet är ett tydligt vänsterparti enligt partiprogrammet. Det har också medborgarlön som ett inslag i partiprogrammet:

"Alla som saknar inkomst ska vara garanterade ett stöd som går att leva på, oavsett vilken inkomst man haft tidigare och oavsett orsaken till att man saknar inkomst. För dem som har låga inkomster ska stödet trappas av med en lämplig procentsats av inkomsten. "

Av de två varianter av medborgarlön som brukar diskuteras i debatten (generell och inkomstprövad) föreslåt mp den senare. Det betyder att man får ett bidrag på t ex 7 000 kr/m om man inte kan eller vill arbeta. Man behöver inte stå till arbetsmarknadens förfogande och behöver inte söka jobb. När man börjar arbeta dras en del av bidraget in samtidigt som en del av arbetsinkomsten går bort i skatt. Det kan leda till drastiska marginaleffekter.

För att inte högavlönade skall få medborgarlön måste man se till att den trappas av tillräckligt snabbt. I praktiken kan det röra sig om 50 procent. Det betyder att hälften av vad man tjänar på ett nytt jobb försvinner i minskat bidrag. Om sedan kommunalskatten är 33 procent blir den sammanlagda marginaleffekten 83 procent. Vem tror att folk med medborgarlön skulle vara särskilt intresserade att ta ett jobb när man bara får behålla 17 kronor av varje hundralapp man tjänar?

Peter Eriksson hör till de skeptiska. Han tror också att medborgarlön skulle leda till minskat arbetsutbud. Avskaffad ränta skulle enligt hans mening leda till slöseri. Frågan är bara hur mycket makt ett språkrör har om miljöpartiet verkligen får inflytande över politiken. Det säkraste är att miljöpartiet åker ur riksdagen.

Men det är vänsterpartiet som kan tänkas åka ur. I en opinionsmätning av Synove Temo som redovisas i DN idag 22/8 får vänsterpartiet bara 3,6 procent - klart under 4-procentsspärren. Om jag minns rätt har Temo en halv viktning med väljarandelen i förra valet. Andra viktar med hela andelen. Det tenderar att överskatta stödet om det skett ett ras i sympatierna. Att andra undersökningar ger v ett stöd ovanför spärren är alltså inte ett säkert tecken på att de mäter bättre. I DN spekulerar man om det kan bli så att milöpartiets väljare taktikröstar för att rädda vänsterpartiet med påföljd att mp åker ur riksdagen istället. Eller kanske båda åker ur?

En orsak till vänsterpariets låga siffror är att Göran Persson anses driva vänsterpolitik. Han vände sig t ex inte till medelklassen i Ekots partiledarutfrågning igår enligt Erik Lakkomaa på Brännpunkt i SvD. Indikatorn är den klassbetonade retorik som Persson använde. Detta finns dock inte registrerat i Temos siffror och inte heller hela effekten av presentationen av valplattformen. Men (s) och den rödgröna kartellen har gått framåt.

Alliansen måste agera för att hålla tillbaka vänsterblocket. Ikväll skall dess partiledare uppträda vid demonstrationen mot fastighetsskatten kl 17 i Stockholm med avmarsch från Kungstädgården (vänsteraktivisterna har redan framfört hot). Men någon information om demonstrationen i form av annonser i dagspressen etc har jag inte sett. Det är i så fall ett riskabelt företag. Med dålig uppslutning kommer det att heta att fastighetsskatten inte är någon viktig fråga för stockholmarna och att Alliansen satsat på fel politik. Det finns många sätt att göra självmål...

Persson kan knappast reparera plattformsmissen

Hur kan socialdemokraterna låta Persson göra en så grov miss som vid presentationen av valplattformen? Efter Perssons griniga besked idag har han små möjligheter att reparera skadan av frånvaron av en sysselsättningspolitik. Nederlagets stig har anträtts och kan bara skäras av om Alliansen gör självmål.

Socialdemokraternas presentation av valplattformen i fredags blev en flopp. Luften gick ur valrörelsen var mitt omedelbara intryck. Varken (s) eller Alliansen har egentligen något väsentligt att säga längre i valrörelsen. Alliansen tillkännagav idag en "icke-fråga" - nämligen att slopandet av fastighetsskatten skulle ta längre tid och inte innefatta någon reducering av ränteavdragen. Och partiordförande Göran Persson (s) gjorde motsvarigheten i utfrågningen i radions P1 i morse.

Det är "oriktigt och orättvist" att tro att socialdemokraterna kan vidta politiska åtgärder för att minska arbetslösheten, var Perssons smått sensationella budskap. Grinigheten har uppenbarligen skenat iväg med Persson. Inte är det socialdemokratins klassiska linje att hålla fram konjunkturernas växlingar (nu högkonjunktur) som det som kan ge flera jobb. En sådan passivitet måste ha varit ett slag i ansiktet på alla medvetna socialdemokrater. Och reaktionen har inte uteblivit. Lotta Gröning på AB och Göran Greider på Dala-Demokraten har ställt sig i spetsen för den interna kritiken (P1).

Egentligen började nederlagsvägen när Persson framträdde i Björkvik 6/8 och inte hade några besked om jobben trots att de tidigare satsningarna till betydande del hade misslyckats (t ex färre plus-jobb än avsett). Arbetslösheten verkade inte vara en viktig fråga för Persson. Han kanske trodde på arbetsminister Hans Karlsson som indignerat avvisat påståendena om att den egentliga arbetslösheten är åtminstone ca 900 000 personer eller 17 procent som intellektuellt ohederligt. Att en LO-utredare förra året sade upp sig för att han inte fick lägga fram liknande siffror tycks regeringen ha glömt eller kanske Jan Edling också betraktdes som ohederlig?

Att inte ha med ett program för "full sysselsättning" i valplattformen är rimligtvis ett ödesdigert misstag. Men när Persson idag fick en chans att något reparera misstaget gjorde han ont värre genom sin halsstarrighet med att något misstag inte ens hade kunnat begås. Partiledaren hjävdar att ingenting speciellt kan göras mot arbetslösheten. Därför är det svårt att se vad Persson nu kan göra för att reparera missen. Då måste han säga att det trots allt går att göra något i strid med hans uttalande idag. Dessutom måste socialdemokraterna komma på vad det är man kan göra. Eftersom man gjorde allt för ett år sedan för att värka fram något och resultatet av detta blev de till hälften misslyckade plus-jobben finns det knappast så mycket att säga på detta område om man inte vill tillgripa skattesänkningar.

Det sannolika är därför att socialdemokraterna med sin partiordförande Persson i spetsen snubblar framåt på nederlagets stig. Alliansen behöver inte lägga fram någon ytterligare egen politik - det räcker med att kritisera regeringslägret med det uppenbara att det inte har någon lösning på sysselsättningsproblemet. Det enda som gäller där är att ge mer eller mindre fantasifulla bidrag till de arbetslösa. Perssons försvar att Alliansen inte heller har något att komma med har inte längre någon trovärdighet (trots att det har en del fog för sig).

Alliansen har genom sin taktik att ligga lågt med sitt eget sysselsättningsprogram har invaggat Persson och partistyrelsen (s) att inte ta arbetslöshetsfrågan på allvar. Prognoserna från Hans Karlsson att 4-procentsmålet skulle nås redan före sommaren har däremot tydligen mottagits mer högaktningsfullt och bidragit till att socialdemokraterna slagit in på nederlagets stig. På LO har man däremot anat sig till det kommande nederlaget och har börjat närma sig motparten Svenskt Näringsliv, rapporterade DI 18/8 (s 7).

Är det möjligt för Persson att "göra en hel pudel" och lansera en jättestsning på att anställa folk i den offentliga sektorn? Det ligger inte för Perssons personlighet. Han kommer åtminstone att avvakta Alliansens valplattform senare i veckan. Den kan innehålla svaga punkter som (s) kan angripa för att skyla över Perssons misstag. I bästa (värsta) fall kan Alliansen göra ett praktfullt självmål i valpattformen genom att precisera sina mera impopulära förslag. Det bästa för Alliansen skulle vara att inte behöva lägga fram något manifest alls. Då skulle regeringens nederlag vara beseglat om vi får tro de tre senaste opinionsundersökningarna, som alla ger Alliansen minst 5 procentenheters försprång.

Luften gick ur valrörelsen

Valrörelsen blev plötsligt ganska ointressant när socialdemokraternas oengagerade valmanifest presenterades. Och efter moderaternas reträtt från begränsningen av ränteavdragen återstår endast småjusteringar att träta kring. Vi andra kan stänga av.

Idag presenterade socialdemokraterna sitt valmanifest. Det är ett ganska ointressant aktstycke. Det sägs ingenting om vad de olika reformerna kommer att kosta. Ingen tabell sammanfattar satsningarna och ingenting sägs om finansieringen. Det är fråga om en rad småreformer som enligt media kostar omkring 25 mdr kr. Det som här kan bli av intresse är huruvida reformerna ryms inom ramen för den ekonomiska tillväxten, vilket förnekas av KI:s Ingemar Hansson i radions P1.

Det viktigaste är dock det som inte står i valmanifestet. Hur skall sysselsättningen kunna öka de närmaste åren. Vi har ändå rimligtvis 900 000 personer som skulle kunna arbeta och 300 000 av dem går öppet arbetslösa. En del av dem borde rimligtvis kunna få jobb med en kraftfull politik. Men Göran Persson kunde inte ens på en direkt fråga på presskonferensen svara på hur arbetslösheten skulle sjunka och jobben bli fler. Och Pär Nuders försäkran att vi snart är nere i 3 procents öppen arbetslöshet efter att vi nått 4 procent i höst är helt bortglömd. Tydligen är regeringens tanke just den som Fredrik Reinfeldt brukar framställa som en nidbild av socialdemokratisk politik: allt är bra så länge som de som inte arbetar får rejäla bidrag.

När det länge emotsedda valmanifestet varken kunde konstatera att regeringens mål om 4 procents öppen arbetslöshet hade nåtts (6,3 % i juni) eller presenterade några nya vägar till "full sysselsättning" kändes det som om luften gick ur valrörelsen. På den borgerliga kanten har man haft ett verklighetsfrämmande meningsutbyte om ränteavdragen som nu är borta genom Reinfeldts reträtt. Någon kraftfull sysselsättningspolitik tycks man inte vilja diskutera konkret. Vad blir då kvar? Ytterligare några turer i hur slopandet av fastighetsskatten skall finansieras?

En god prognos är att valet kommer att avgöras av någon ganska ovidkommande händelse de närmast veckorna - en felsägning, en förlöpning eller att något lik i garderoben kan grävas fram. De politiskt intresserade kan tydligen stänga TV:n och slänga tidningarna olästa. Något sakligt viktigt kommer sannolikt inte att sägas före valet.

Varför har vi ränteavdrag?

Ränteavdragen är en kvarleva från det gamla skattesystemet som inte kunde skilja mellan olika typer av inkomster. Det naturliga hade varit att endast ha ränteavdrag mot kapitalinkomster. Men de höga marginalskatterna på 70-talet medförde ett allt större beroende av avdragen för vanliga småhusägare.

Ränteavdragen innebär idag två olika saker: 1) Nettobeskattning av kapitalinkomster och 2) En kvarleva från det gamla skattesystemet som vuxit okontrollerat.

1. Många tror att försämrade eller avskaffade ränteavdrag skulle innebära att man inte längre kan låna för att göra kapitalplaceringar. Ett exempel: Jag lånar 10 000 kr och köper obligationer som jag tror kommer att ha högre ränta än min låneränta. Investeringen visar sig gå jämt upp. Då skulle jag ändå få betala 30 procents skatt på obligationsräntan och göra en kraftig förlust. Som var och en förstår är detta orimligt. Ett avskaffande av ränteavdragen betyder att avdraget mot arbetsinkomster skall tas bort - inte det mot kapitalinkomster.

2. I det gamla skattesystemet, som inte var "dualt", slogs alla olika inkomster ihop i slutändan och beskattades med den vanliga marginalskatten. Vi hade inte två olika skatteskalor, en för kapitalinkomster och en för arbetsinkomster mm. Det betydde att man kunde få ett avdrag för en ränteutgift även om man inte hade en motsvarande explicit eller implicit kapitalinkomst. En implicit kapitalinkomst var t ex den schablonintäkt på fastigheter som då tillämpades.

Det var knappast skattesystemets konstrukrörers mening för länge sedan att ränteutgifter i största allmänhet skulle vara avdragsgilla. Men problemet var då inte uppenbart eftersom det var mycket svårt att få låna pengar förr i tiden. Man måste ha kontakter i bankerna för att få låna. Även hus borde köpas kontant men kunde man låna så fick man naturligtvis dra av den lilla räntan som gärna inte var större än schablonintäkten.

Men det fanns ingen spärr som begränsade avdragsmöjligheterna utöver "inkomsten från annan fastighet" (vanliga småhus). När så marginalskatterna steg kraftigt i syfte att utjämna svenska folkets inkomster efter skatt upptäckte alltfler att låntagning och stora ränteavdrag var ett utmärkt sätt att slippa marginalskatten på 75-87 procent på den vanliga arbetsinkomsten. Detta sattes i system och blev enda möjligheten för obemedlade barnfamiljer att skaffa sig ett radhus och så småningom kanske en villa. Därför var det med en viss vånda politikerna införde avdragsbegränsningar, först under början av 1980-talet (max 50% "den underbara natten") och sedan i samband med "den stora skattereformen" 1991 (30%).

Genom att många anpassat sig till det rådande systemet och tagit så höga lån de någonsin kunnat (mot att äta "radhusbiff" i några år) är det inte lätt för politikerna att försämra villkoren. Sett som isolerad åtgärd är försämrade ränteavdrag för några en fråga om att inte kunna bo kvar i det nyligen inköpta huset. Därför är det oförlåtligt att umgås med sådana tankar utan att visa helhetsbilden (se min bloggartikel igår).

Det gamla skattesystemet kunde också utnyttjas för att få avdrag för räntorna på konsumtionslån. Och denna anomali övertogs i det nya systemet. Den som lånar 500 000 kr mot 5 procents ränta för att köpa en båt får också dra av de 25 000 kronorna från sin arbetsinkomst. Visserligen får avdraget inte göras mot den aktuella marginalskatten som kan vara 58 procent, utan mot kapitalinkomstskattens 30 procent. Men det betyder i alla fall att båtköparen subventioneras av oss andra skattebetalare med 7 500 kronor varje år. Borde inte åtminstone dessa ränteavdrag avskaffas, Reinfeldt?

Varför skulle inte ränteavdragen för småhus också kunna reduceras när fastighetsskatten avskaffas? Idag rapporteras att Fredrik Reinfeldt backat från sin lösa tanke att ränteavdtragen skulle ses över. Det är helt fantastiskt. Politiken styrs av ett känslomässigt reaktionsmönster hos Göran Persson, Göran Hägglund och Lars Leijonborg. Ingen gör några beräkningar och när dessa sent omsider kommer (från s) visar inte fakta att det är någon fara på färde. Men Persson kan gotta sig. Snart kommer socialdemokraterna att presentera räkneexempel i stil med nedanstående:

Vi har en tvåbarnsfamilj i Täby som har belånat sitt hus till 100 procent av taxeringsvärdet 2,5 miljoner. Han tjänar 350 000 kr och hon 275 000 kr per år. De betalar en fastighetsskatt på 25 000 kr/år. Den tas bort med Alliansens förslag och ersätts av en kommunal avgift på 2 800 kronor per år. Vinsten blir alltså 22 200 kr/år eller 1 850 kr per månad. Varför skall skattebetalarna skänka bort nästan 2 000 kr i månaden till denna familj? kan socialdemokraterna fråga. De har nyss köpt huset och anser att de kan klara det med dagens regler.

Det årliga ränteavdraget för täbyfamiljen är värt 30 000 kr eller 2 500 kr/mån. Även en halvering av ränteavdragen skulle innebära att en del av vinsten kavarstår: 1 850 -1 250 = 600 kr/m. Men eftersom Persson gick i spetsen för kritikerna av begränsningar av ränteavdragen lär det väl dröja innan han anför detta argument.

Frågan är om inte debaclet kring ränteavdragen har medfört att det blir svårare att kritisera de stora vinster som de välbställda kommer att göra med kd:s förslag till avskaffande av fastighetsskatten. Det var annars ett ytterligare argument som Pär Nuder använde vid sidan om den otillräckliga finansieringen i debatten med Mats Odell. Det kan nu bemötas med att socialdemokraterna verkligen inte vill försämra ränteavdragen, vilket skulle ha kunnat användas för att rätta till den sneda fördelningen av vinsterna fån slopandet av fastighetsskatten.

Försämrade ränteavdrag ger onödiga panikreaktioner

Med socialdemokraternas eget räknexempel och en försämring av ränteavdragen med en tredjedel vinner den högbelånade barnfamiljen ändå 766 kronor i månaden. Varför då dessa panikreaktioner från fp och kd efter Reinfeldts utspel?

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt spekulerade igår kring hur en ytterligare finansiering av borttagandet av fastighetsskatten skulle kunna se ut. Han var beredd att acceptera en kommunal fastighetsavgift försedd med en begränsningsregel som garanterade att ingen skulle få högre avgift än skatten idag (det finns ca 360 000 fastigheter som är i farozonen enligt m). Reinfeldt ville inte acceptera kd:s förslag att höja reavinstskatten från 20 till 30 procent, eftersom det skulle minska rörligheten på arbetsmarknaden. Dessutom räcker inte detta utan kd har fortfarande ca 5 miljarder kvar att finansiera enligt Mats Odell.

Att då antyda att ränteavdragen skulle kunna reduceras utan att samtidigt understryka att barnfamiljer med högbelånade bostäder skulle få särskilda undantag för att lindra effekterna är en fades som Reinfeldt nu får äta upp. Eftersom opinionen är helt okunnig om dessa frågor måste man se upp när ett sådant förslag antyds. Men reaktionerna har blivit oöverlagda och panikartade även från seriösa bedömare som inte har ett val att vinna (t ex mäklar- och villaägarorganisationer). Fp och kd har kategoriskt fördömt Reinfeldts tilltag utan att presentera några räkneexempel. Socialdemokraterna har däremot räknat och försöker trots detta göra gällande att moderaternas agerande är förkastligt.

Enligt DI idag 16/8 (sid 6) har socialdemokraterna presenterat ett räkneexempel där räntan stigit till 4 procent och lånen är på 2 miljoner kronor. Då blir räntebeloppet 80 000 kr per år och ränteavdraget 30 procent härav, eller 24 000 kronor. Avskaffas detta helt (vilket Reinfeldt inte ens antydde) blir det en fördyring med 2 000 kronor per månad. Detta kan motivera panikbetonade fördömanden. Men det är symptomatiskt för den pågående onyanserade valrörelsen att detta inte ger hela bilden utan analysen har som syfte att piska upp en orosstämning hos väljarna så att de röstar på (s).

Antag istället att Reinfeldt kan tänka sig en sänkning av ränteavdragen från 30 till 20 procent. Då blir fördyringen bara 667 kronor per månad. Detta skall ställas i relation till den avskaffade fastighetsskatten och den nya avgiften. Vi kan anta att huset är belånat till 100 procent av taxeringsvärdet. Då blir fastighetsskatten 20 000 kronor per år. Den avskaffas och ersätts med en avgift på 2 800 kronor per år. Lättnaden blir 17 200 kr eller 1 433 kr/mån. Med 667 kr/m i dyrare huslån blir vinsten för den högbelånade familjen ändå 766 kronor per månad. Varför denna panik?

Med ett system med mera socialpolitiskt utformade ränteavdrag, som jag föreslog igår, skulle vinsten för en tvåbarnsfamilj bli ännu större. Det finns många möjligheter att utforma en begränsning av ränteavdragen utan att svaga grupper kommer i kläm. Det har socialdemokraterna naturligtvis ingen anledning att dra fram. Men det är litet beklämmande att varken Lars Leijonborg (fp) eller Göran Hägglund (kd) kunnat nyansera sina kommentarer. Har de inga medhjälpare som kan räkna?

Nej till tokfinansiering av fastighetsskatten

Pär Nuder ville att Alliansen skulle hitta på ett politiskt tokigt sätt att finansiera ett avskaffande av fastighetsskatten. Fredrik Reinfeldt gick i fällan med sitt utspel om försämrde ränteavdrag. Men det kan finnas utvägar med hjälp av politisk ingenjörskonst.

Pär Nuder är en skicklig politisk taktiker. Genom sitt tjatande om att Alliansen lämnar nästan 30 miljarder ofinansierade vid ett avskaffande av fastighetsskatten har han ställt till oreda i det borgerliga lägeret. Min bedömning för en vecka sedan var att Nuder syftade till att skrämma fram en "tokfinansiering" av fastighetsskatten. Den har i och med intervjun med Fredrik Reinfeldt (m) i radions P1 i morse besannats. Han nämnde där att man som en delfinansiering av slopandet av fastighetsskatten eventuellt kunde försämra ränteavdragen. Det är naturligtvis en hederlig och principiellt riktig inställning. Men när gav Reinfeldt senast prov på att han vill resonera på ett sådant plan?

Reinfeldt är en taktiker. Att då gå ut med ett sådant "inspel" måste enligt vissa bedömare vara ett led i ett spel med övriga allianspartier som dessvärre gått snett. Om det inte är så utan en saklig spekulation från Reinfeldts sida om olika finansieringsmöjligheter är det ännu värre. I värsta fall kan det vara ett ödesdigert misstag. Varje kunnig politiker borde veta att drar man fram en försämring av ränteavdragen måste man i samma andetag nämna hur grupper utan egna tillgångar och med höga bostadslån i så fall skall klara sitt boende. I det här fallet rör det sig om en så ömmande kategori som barnfamiljerna. Det hade också varit befogat att nämna något om rika pensionärer med avbetalda huslån.

Nuders fälla har kanske slagit igen. Finns det någon möjlighet att reparera misstaget? Jag skall peka på några utvägar.

Ett sätt att undkomma är att frångå uppfattningen att skattesänkningar måste vara helt finansierade. Men det är nu rimligtvis för sent. Alliansen har sedan länge bundit sig att skattesänkningarna och satsningarna skall vara rätt räknade och fullständigt finansierade. Ett annat sätt är att överge uppfattningen att finansieringen skall ske på samma område. Varför skall småhusägarna egentligen själva betala slopandet av fastighetsskatten om den i sig är orimlig? Finansieringen kan då ske genom att säga nej till regeringens ofinansierade reformförslag. Motargumentet kan då bli den retoriska kopplingen mellan t ex "uteblivna höjningar av bostadsbidrag till pensionärerna bekostar guldregn över villaägarna i Danderyd".

En tredje möjlighet är att göra det bästa möjliga av Reinfeldts ansats. Den politiska ingenjörskonsten i Reinfeldts anda borde kunna lösa problemet med de ömmande grupperna. Ett helt principlöst förslag är följande: Relatera ränteavdragen till taxeringsvärdet och hur många personer som är folkbokförda på fastigheten. En tvåbarnsfamilj får fullt ränteavdrag liksom en ensamstående med två barn. Men två vuxna får bara halvt avdrag osv. Då kommer man att kunna minska statens skattebortfall från ränteavdragen samtidigt som avdragen får en socialpolitisk motivering istället för skattepolitisk.

Vill man ta in ytterligare pengar kan också den kommunala fastighetsavgiften differentieras. Det borde gå att motivera säg 20 procents högre avgift om två vuxna är folkbokförda på fastigheten, när nu ändå detta tas med i systemet på avdragssidan. Med tre vuxna blir avgiften 30 procent högre osv. Barn undantas av socialpolitiska skäl.

Det saknas inte möjligheter att hantera finansieringen på ett skenbart rationellt sätt. Frågan är bara om dessa möjligheter är avbrända i och med att jag, som sysslat med frågan i så många år, har raljerat kring dessa tekniker. Hur mycket bättre hade inte läget varit om man som jag föreslog för länge sedan hade gått över till att beskatta inköpsvärdet istället för marknadsvärdet - den s k Kalifornien-modellen för fastighetsskatt?

SVTs bloggkrönika 21/8

Överbudet på 25 (m)iljarder kvarstår

Nu återkommer (m) i en annons idag om överbudet på 25 miljarder från i våras. Men arbetslöshetsbekämpningen får fem rader av två sidors ren text i annonsen. Valrörelsen blir alltmer Kafka-lik.

När Fredrik Reinfeldt (m) höll sitt traditionella tal i Vaxholm 12/8 tolkades hans "in blanco-försäkran" att vad socialdemokraterna och regeringen än kom med för satsningar på offentliga verksamheter (ej bidrag) skulle moderaterna satsa minst lika mycket. Detta kan förefalla vara en destruktiv överbudspolitik. Likafullt tolkade jag Reinfeldts klargörande som en betydande reträtt från det överbud på 25 miljarder som ställdes ut i våras. I slutet av mars 2006 fick nämligen moderaternas vice ordförande Gunilla Carlsson tillfälle att göra ett s k utspel i TV-programmet Agenda. Där gjorde hon klart att moderaterna alltid skulle satsa 25 miljarder kronor mera än regeringen på vård, skola, omsorg och liknande verksamheter.

Men hej vad jag bedrog mig! Idag har moderaterna en annons i SvD som vänder sig till sympatisörer med en redogörelse för den politik som (m) vill bedriva. Där står att (m) inte vill sänka skatterna med 250 miljarder - alltså till europeisk normalnivå (formellt skära ned välfärden). Istället skriver man: "Sanningen är ju att vi satsar 25 miljarder mer än regeringen på skola, vård och brottsbekämpning." Överbudet på 25 miljarder kronor motsvarande 1 procent av BNP är alltså tillbaka. En Kafka-liknande stämning breder ut sig. Det är som om public choice-skolan aldrig hade existerat. Och det har den kanske inte i moderaternas värld. Vi borde pröva hypotesen att Fredrik Reinfeldt är politiskt okunnig.

Alternativet är, som flera läsare har påpekat för mig, att det nu är så viktigt att vinna valet att politikens innehåll inte spelar någon avgörande roll. Det betyder att man som politiker skall lova guld och gröna skogar om det bara hjälper till att vinna valet. Vi skulle då få ett antal opportunister totalt utan ansvarskänsla och utan ideologisk kompass som styrande efter valet. Vill vi det?

En riktigt frustrerande tanke är att det kanske är så illa att den politiska kunskapen är låg samtidigt som beredvilligheten att förfalla till opportunistiska överbud är hög. I moderaternas annons som spänner över två helsidor med enbart text lägger man fem (5) rader på det som de flesta ändå ser som den viktigaste frågan för Sverige idag: arbetslösheten. Man påstår: "Vi har en politik som leder till fler jobb." Detta utvecklas inte mer än att det skall bli billigare att anställa och att företagande och arbete skall löna sig.

Den som är skeptisk till moderaternas förmåga att skapa fler jobb borde rimligtvis få en mera fullödig beskrivning hur detta skulle gå till än de tre rader där ovanstående tre inslag nämns. Hur skall annars de moderata valarbetare, som annonsen formellt vänder sig till, kunna förklara det centrala elementet i politiken? Eller är det så att väljarna och journalisterna nöjer sig med denna korta "förklaring"? Kan det inte istället vara så att den korta framställningen är resultatet av okunnighet - textförfattaren känner inte till hur man skall förklara hur jobbskapandet skall gå till och ersätter det därför med detta korta "mantra"?

Det är mycket som är Kafka-likt i årets valrörelse. Varför hade Göran Persson ingen redogörelse för arbetslöshetsbekämpningen i sitt tal i Björkvik? Varför har arbetsminister Hans Karlsson inte ställts till svars för sin prognos i våras att arbetslösheten före sommaren skulle sjunka under 4 procent? Och hur kan det komma sig att en Sifo-undersökning 7-10 augusti (DI) utvisar att Reinfeldt har större förtroende än Persson (47-39) och att detta stöd är särskilt stort bland de äldre och arbetslösa? De äldre skall inte få några skattesänkningar, men få vara med och betala dem. Detsamma gäller för de arbetslösa om de fortsätter att vara arbetslösa. Det irrationella invaderar väljarkåren med stormsteg.

Vår nya regering blir tydligen under alla omständigheter en Kafka-regering.

M vill ha nytt steg i marginalskatterna

Nu skall vi få både 33, 43, 53 och 58 procents marginalskatt enligt moderaternas förslag i ett brev. Värnskatten skall vara kvar och vi får en skatteskala som mer och mer liknar den förlegade klassiska progressiva med kontinuerligt stigande marginalskatter.

I samband med sitt tal i Vaxholm 12/8 sände Fredrik Reinfeldt ett brev (pdf) till sina alliansbröder med förslag om ytterligare reformer och skattesänkningar. En av dessa går ut på att ett nytt steg i skatteskalan skall införas 2009. Detta skall bestå i 10 procents statsskatt direkt ovanför brytpunkten på drygt 26 000 kr/m. Här skall statsskatten "halveras" - dvs sänkas från 20 till 10 procent, vilket skall gälla upp till ca 30 000 kr/m. Därefter skall statsskatten som vanligt vara 20 procent upp till 39 000 kr/m och sedan 25 procent.

Vi får då en principiell skatteskala på först 0 procent upp till 3 000 kr/m (en höjning av grundavdraget till 36 000 kr) [rättat]. Därefter betalar man i princip kommunalskatt på 33 procent i genomsnitt (när trixandet med en massa andra avdrag inte beaktas) upp till drygt 26 000 kr i månadslön. Här stiger marginalskatten till 43 procent i ett kort intervall till 30 000 kr/m (stor nyhet!) vilken sedan blir 53 procent ända upp till 39 000 kr/m och 58 procent därefter.

Detta är vad Reinfeldt tycker är befogat att åtgärda 2009 för att sänka marginalskatterna för de högre månadslönerna. Han skriver uttryckligen att denna justering är viktigare än att ta bort "värnskatten" ovanför 39 000 kr/m. Det finns fler deltidsarbetande akademiker längre ned i inkomstskalan, menar samhällsingenjören. Att värnskatten är ett principiellt avsteg från skattereformen 1991 har ingen betydelse. Inte heller att det är en helt omotiverad skatt som endast är till för att behandla vissa grupper orättvist (dvs "rättvist" utifrån en känslomässig vänsterutgångspunkt).

Man kan fråga sig om Fredrik Reinfeldt är socialistiskt miljöskadad. Hans resonemang liknar det socialistiska sättet att se på progressiva skatter. Ser inte moderaterna detta som en förlegad ide? Forskningen om skatterättvisa har sedan länge övergivit de utilitaristiska idéer som progressiva skatter bygger på. Men det vill inte moderaterna ta till sig eller är de omedvetna om de djupare resonemangen kring beskattningsprinciperna?

Det som tyder på en total omedvetenhet hos Reinfeldt är han intensiva vilja att vara en "vanlig människa". I TV4 intervjuades Fredrik och Filippa Reinfeldt under förmiddagen där de fick visa hur "vanliga" de är. Om man har ängnat en stor del av sin vakna tid åt att städa och putsa fönster (det senare demonstrerade Fredrik handfast i studion) har man kanske inte hunnit sätta sig in i politikens djupare aspekter. Då blir man lätt enbart en projektion av sin samhällsgrupps självupplevda problem och ingenting mera. Någon idémässig förankring med vidare vyer kan man då inte ge åt sin politik. Det skulle verkligen vara tråkigt.

Fastighetsskatten 8/8 ett debattmässigt lågvattenmärke

Pär Nuder kom inte med några besked om vad regeringen vill göra åt fastighetsskatten utöver vad Persson sa i Björkvik. Istället käftade han med Odell och låtsades som om en statsfinansiell katastrof förestår om skatten slopas.

< Göran Persson utlovade i sitt traditionella tal i Björkvik 6/8 att finansministern i den här veckan skulle komma med besked om hur en frysning av taxeringsvärdena, för att "lindra" fastighetsskatten, skulle gå till. Och idag kom Pär Nuder i en debattartikel i DN 8/8 -06 med besked om detta. Det gick ut på att fastighetsskatten inte skulle höjas 2007 och 2008 genom en frysning av taxeringsvärdena. Därefter skulle en total översyn av skattesystemet införas (2009) utan några konkreta besked.

Varför kunde inte Persson ha sagt detta redan i söndags? Nuder har inte tillfört någonting utöver det Persson sade då, även om tidsplanen kanske inte exakt preciserades. Och har finansministern preciserat vilket års taxeringsvärden som skall frysas? I en parodiskt förvirrad debatt i Studio Ett med Mats Odell (kd) i eftermiddags avkrävdes Nuder besked och hävdade att det var den fastighetsskatt som man betalar "idag" som skulle behållas oförändrad. Men den är 25 miljarder kr till skillnad från årets skatt som uppgår just till de 28 miljarder som Nuder ständigt återkom till att var den "nödvändiga" nivån. Taxeringsvärdena höjs nämligen i år genom den schablonuppskrivning som sker för 2006. Odells argument var att det var de gamla taxeringsvärdena som Alliansen ville frysa, om nu någon kunde uppfatta det när Nuder hela tiden pratade i mun på både Odell och programledaren.

Svensk skattepolitiskt debatt noterade ett lågvattenmärke med finansministerns "besked" i DN och genom hans ovärdiga uppträdande i radions P1. Det minsta man kunde begära var att hela den långa debattartikeln skulle ha handlat något litet om vilka intentioner en "översyn" av skattesystemet skulle innefatta. Nu lämnade han några diffusa besked i debatten med Odell om att fastighetsskatten antingen skulle revideras genom en utökning av begränsningsregeln eller genom att skattesatsen på 1 procent skulle sänkas (från 2009?).

Det som också bidrog till att 8/8 blev ett lågvattenmärke var Pär Nuders återkommande påståenden att Alliansen ville slopa intäkten på 28 miljarder från fastighetsskatten. Inte ens kd har påstått detta i sina mest populistiska utspel. Så okunnig är väl inte Sveriges finansminister att han inte uppfattat att kd anser sig ha finansiering av så mycket som 22 av 26 mdr kr i bortfall av intäkter? Idag verkar det som om Odell anger denna siffra till 5 miljarder. Det är inte problemet med räntehöjningar vid ofinansierade reformer som är den stora frågan utan sådant som höjd reavinstskatt, minskad uppskovsrätt och inlåsningseffekter på arbetsmarknaden. Det borde Nuder veta.

Men det är illa nog att det trots en del effektivitetsminskande skattehöjningar ändå återstår 5 miljarder att finansiera. Kd ville tidigare ordna detta med att säga nej till friår och plusjobb mm. Men det är nu överspelat. Faran är att Alliansen kommer med någon desperat finansiering ytterligare i form av höjd stämpelskatt eller höjd lagfartsavgift eller varför inte moms på villaägarens egenarbete på fastigheten? Det är ett säkert sätt att förlora valet och sannolikt är det Nuders taktik att skrämma fram tokiga finansieringar som ligger bakom hans tjatande om att 28 miljarder skulle förloras vid slopad fastighetsskatt.

Det stora principiella problemet återstår dock för Alliansen. En "kommunal avgift" bryter sönder den grundläggande strukturen i skattesystemet. I princip kan man inte längre motivera avdragsrätt för låneräntor. Dessutom är det knappast en riktig avgift man inför eftersom utgifter för brandförsvar och räddningstjänst mm nu bekostas av kommunalskatten. Den skulle i så fall sänkas, men då blir "avgiften" inte ett tillskott till statskassan som ju mister intäkten från fastighetsskatten. En ny statsskatt som motsvarar den sänkta kommunalskatten borde då bli den logiska följden.

Ytterligare problem blir det för den som äger flera fastigheter i kommunen. Blir det dubbel avgift? Kan man bli av med den om man slår ihop fastigheterna? Och hur blir det med den som äger en fastighet på 50 kvadratmeter med en sjöbod på 6 kvm i skärgården? Blir det 2 800 kr i avgift även på den?

En skicklig politiker skall inte gräva ner sig i sådana frågor i en valrörelse. Alliansens förslag vänder sig särskilt till alla presumtiva borgerliga väljare med både radhus (med begränsningsregel) och sommarstuga. Där kan fastighetsskatten för sommarstället ha stigit så mycket att man måste sälja. Hur alliansens förslag än ser ut kommer denna grupp rimligtvis att få en lindring av skatten som regeringen inte har velat gå med på. Det borde ha varit en skillnad som mediakommentatorerna borde ha tagit fasta på. Nu fick man intrycket att det nog inte var någon stor (säker) skillnad mellan förslagen.

Ett logiskt grundat bevis för rättigheter

Genom att handla implicerar vi rättigheter, enligt chicagofilosofen Alan Gewirth. Dessa innefattar frihet och välbefinnande, vilket i förlängningen betyder välfärd. Men bristen på gratis välfärd kan väl inte vara en rättighetskränkning?

Ett ambitiöst försök att härleda mänskliga rättigheter med hjälp av filosofiska argument har gjorts av chicagofilosofen Alan Gewirth (1912-2004). Han är inte nöjd med de fem andra metoder som använts för att hävda att människan har rättigheter, utan vill förankra dessa i ett fundament som är oåtkomligt för alla relativistiska resonemang och därför blir nödvändiga rent logiskt att acceptera. Lyckas han med detta blir det en självmotsägelse att hävda att människan inte har dessa rättigheter.

Redan Immanuel Kant (1724-1804) pekade på logikens betydelse för rättigheterna på ett abstrakt plan. Kant stipulerade en utgångspunkt: man skall behandla sina medmänniskor inte enbart som ett medel utan också som ett ändamål i sig. Om man själv vill bli behandlad som ett ändamål kan man inte utan självmotsägelse hävda att andra enbart utgör medel och inte ändamål. Vilka rättigheter som följde av detta utvecklade Kant emellertid inte.

Utgångspunkten för Alan Gewirth är vad han kallar 'handlandets normativa struktur'. Med detta menas att i allt handlande finns ett inslag av värdering. Man försöker uppnå något utan att detta omedelbart är lustbetingat eller instinktivt. Om man går till tandläkaren är det inte för stundens nöje utan för att man vill uppnå bättre tandstatus och undvika smärtan av tandvärk. Det är ett värde för oss alla som 'agenter'.

Agenter kan visserligen ha olika mål men på ett abstrakt plan blir ändå vissa gemensamma förutsättningar oundgängliga för ett framgångsrikt handlande. Gewirth definierar dessa villkor som 'frihet och välbefinnande'. Med frihet avser Gewirth att man kan kontrollera sitt beteende utifrån sitt eget fria och informerade val - alltså man är inte utsatt för tvång eller vilseledning. Det är inte särskilt problematiskt. Svårigheterna inträder när välbefinnandet skall preciseras.

Gewirth delar in välbefinnandet i tre nivåer:

Basalt välbefinnande - dvs att man är vid liv, inte utsatt för misshandel eller terror samt vid mental balans.

Nonsubtraktivt välbefinnande - dvs att man slipper subtraktioner från sin handlingskapacitet, i form av tex stöld, förtal, svek och farlig närmiljö.

Additivt välbefinnande - dvs att man kan utöka sin handlingskapacitet genom utbildning och tillgång till försörjning. Här lägger Gewirth också till personliga egenskaper såsom klokhet, mod och måttfullhet.

Dessa "generiska värden" är nödvändiga enligt Gewirth. Beviset för detta är att inte någon agent kan acceptera att någon annan agent berövar henne dem. Därför är det otillåtet för andra att hindra en persons innehav av 'frihet och välbefinnande'. Genom att inträda i agentrollen har en individ accepterat att alla agenter har dessa rättigheter och att ingen får göra intrång. Varje agent måste erkänna en moralisk jämlikhet mellan sig själv och sina 'recipienter' (de som berörs av handlingarna).

Vid detta stadium inför Gewirth en synnerligen komplicerande faktor som sannolikt bidragit till att inte ens hans grundlägande ansats fått någon vidare spridning. Denna faktor kallar Gewirth "The Principle of Generic Consistency" (PGC) eller principen om generisk konsitens (PGK) som säger: "Handla i enlighet med såväl dina recipienters som dina egna generiska rättigheter." Vad det är fråga om tror jag är en sorts avvägningsprincip mellan friheten och de tre nivåerna av välbefinnande på ett "konsistent" sätt - dvs på bästa möjliga sätt.

Gewirth introducerar tre avvägningskriterier: 1) förhindra eller avlägsna inkonsistens (ex vi skall förhindra eller stoppa våld på ett balanserat sätt), 2) grader av nödvändighet för handlande (välbefinnandets första del har högre rang än den andra, tredje osv och det är viktigare att rädda någons liv än att hålla ett löfte om att vara i tid till en picknick), 3) institutionella fordringar på t ex staten, som då får en stödjande och utvecklande uppgift.

För mig framstår detta som att Gewirth försöker införa utilitaristiska inslag i rättighetsteorin för att undgå den pragmatiska kritik som drabbat Robert Nozicks rättighetsteori. Det skulle enligt det tredje kriteriet bli möjligt för staten att utöver skyddet av de "förbjudande" rättigheterna också ägna sig åt de "krävande" rättigheterna. Staten har alltså också ett ansvar för att medborgarna erbjuds sjukvård (basalt o nonsubtraktivt välbef) och utbildning (additivt välbef). Den skatt som behövs för dessa ändamål leder till en konflikt mellan medborgarnas nonsubtraktiva välbefinnande och vissa medborgares additiva välbefinnande och det är tydligen så att PGK leder till att denna skatt är berättigad genom den konsistens som då uppstår. Vi får en 'rättighetsgemenskap'.

Det förefaller dock som om Gewirth inte beaktat försäkrings- och låneargumentet. Eftersom staten i allmänhet inte tar ut en skatt för att ersätta brandförsäkringar (basalt och nonsubtraktivt välbef) är det inte självklart att det finns en rättighet att kräva sjukvård utan särkostnad. Och eftersom högre utbildning kan finansieras genom (statligt garanterade) studielån är det inte självklart att det finns en rättighet till gratis utbildning.

Den kritik som hittills har riktats mot Gewirths teori har dock varit betydligt mindre handfast. En invändning har varit att man skulle kunna vilja ha frihet och välbefinnande utan att uttrycka detta i rättighetsanspråk. "Jag vill ha utan att jag bör ha." En annan har varit att Gewirth visserligen har visat att alla agenter måste kräva rättigheterna men inte att de faktiskt har dessa rättigheter.

Gewirth har utvecklat sin teori i boken Reason and Morality från 1978. Någon riktig fart på debatten om hans teori har inte uppstått. Den är kanske alltför skruvad för att kunna accepteras trots att den i huvudsak skulle kunna klassas som "politiskt korrekt". Personligen finner jag det svårt att se att Gewirth har härlett bindande argument för varför vi kan förvänta oss att våra medmänniskor skulle finna sig vara skyldiga att förse personer utan sådant välbefinnande som kallas 'välfärd' med gratis resursförstärkning. Det förekommer rimligtvis inte en gigantiskt omfattande kränkning av rättigheterna i världen varje dag. Fattigdom och brist på välfärd kan inte bskrivas i rättighetstermer.