Klimatet leder väl inte till lågkonjunktur?

Alarmrapporten om hur klimatförändringarna leder till en depression av 30-talsdimensioner är felaktigt presenterad. Desinformationen sprids av professor David King på Sverigebesök med benägen hjälp av Dagens Nyheters vetenskapsjournalist. En dementi behövs.

Den s k sternrapporten handlar om de ekonomiska följderna för hela världen av klimatförändringarna . Den är utarbetad av Sir Nicholas Stern, tidigare chefekonom i Världsbanken och nu rådgivare åt Gordon Brown och Tony Blair.

I Sverige presenterades rapporten som en varning för ekonomisk depression. I DN:s pappersupplaga står i ingresssen: "Väderförändringarna kan leda till depression i världsekonomin." Denna formulering är borttagen i Lars-Ingmar Karlssons DN- artikel på nätet idag 31/10. Men formuleringen "Världsekonomin kan krympa med uppåt tjugo procent om man fortsätter som nu" finns kvar. Även i etermedia varnades för en depression om klimatet tilläts bli varmare.

Men någon varning för lågkonjunktur eller depression finns inte i pressmeddelandet från det brittiska finansdepartementet. Det är också ganska konstigt om en större resursanspänning i framtiden skulle leda till en ekonomisk depression - överhettning vore väl mera trolig.

Kanske denna felaktiga beskrivning av de ekonomiska konsekvenserna härrör från en professor i fysikalisk kemi vid Cambridge vid namn Sir David King som har bearbetat Tony Blair i växthuseffektfrågan. Han är på besök i Sverige och ger en kort intervu till DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs. Där säger han: "Stern visar att vi kommer att gå in i en världsdepression jämförbar med den på 1930-talet om vi inte gör något."

Pinsamt Karin Bojs, du borde ha ställt följdfrågan hur byggandet av skyddsvallar, förstärkningar av dammar och folkomflyttningar etc skulle kunna ödelägga världsekonomin som depressionen på 30-talet. Den karaktäriserades av ett efterfrågebortfall som ledde till överkapacitet och arbetslöshet. Klimatförändringarna gör inte folk arbetslösa utan skapar fler jobb och anstränger produktionskapaciteten till det yttersta.

Nu skall denne King träffa miljöminister Andreas Carlgren och näringsminister Maud Olofsson. Vi får hoppas att någon kan upplysa dem om att Sir David kanske är en ekonomisk dilettant och att man också bör ta hans övriga mera energipolitiska idéer med en nypa salt. Kanske Dagens Nyheter kan komma med ett beriktigande?

Andra bloggar om: politik, ekonomi, klimatpolitik, växthuseffekten, vetenskap, media på intressant.se

Finns det en samhällsmoral?

Nu börjar man ifrågasätta om det finns någon gemensam samhällsmoral när fusket breder ut sig. Samhällsmoralen kan gå under och då ligger ett mycket otrevligt liv framför oss med allas krig mot alla. I SR illustrerades detta med exemplet "hjortjakten" konstruerat av Rousseau.

I "Filosofiska rummet" i SR i P1 idag 29/10 tog programledaren Marie-Louise Kristola upp frågan om det finns någon gemensam moral i det svenska samhället under rubriken: Folket, politikerna och moralen. Hon hade verkligen bemödat sig om att hitta ett klassiskt exempel på en moralisk situation som illustrerar dagens situation med ett utbrett fuskande (svartarbete, TV-licensen och vård av sjukt barn). Det var J J Rousseaus berättelse om hjortjakten.

Flera personer behövs för att jaga hjort. Några måste stå på pass, andra driva fram hjorten. Men de som står på pass kan också jaga hare enskilt. Då blir det ingen hjort och de som fortsätter att stå på pass blir utan mat - s k suckers.

Rousseau var det spelteoretiska dilemmat "Fångarnas dilemma" på spåren. När detta formulerades på 1920-talet förstod man inte hur generellt detta problem i själva verket var. Jag skulle vilja kalla det "Samarbetsdilemmat" istället. En matris för denna spelteoretiska konstellation finns i min artikel om Thomas Hobbes, som också var dilemmat på spåren och som även var inspirationskälla till Rousseau.

Tyvärr kunde de inbjudna filosoferna professor Folke Tersman och Karim Jebari samt ledarskribenten Barbro Hedvall (DN) inte utveckla den aktuella samhällstendensen i praktiska spelteroretiska termer. Har Kristola tagit fel och är inte samarbetsdilemmat relevant? Det tror jag inte, men det krävs en del funderande för att fortsätta analysen längs denna linje.

Faran är om samhällsmoralen uppluckras så att alltfler "hoppar av" från samarbetsdilemmat. När de kavarvarande märker att de ensamma drabbas av alla kostnader utan att få någon fördel (får stå på pass när de andra jagar hare) kommer fler och fler att hoppa av och moralen kan inte längre upprätthålla den för alla fördelaktiga ordningen. Det kan gå snabbt på vissa områden där sanktioner är svåra att driva fram.

Ett exempel är den kökultur som fanns vid busshållplatserna m fl ställen i Stockholm för 10-15 år sedan. Numera är det den som är fräckast som först får kliva ombord. Det kan vara någon som just kommit dit när dörrarna öppnas. Den som väntat i en kvart kanske inte alls kommer med eller får stå hopklämd längst fram på den överfulla bussen. Orsaken är kanske att tillräckligt många hotats med stryk eller liknande när de sagt till dem som tränger sig före för att de skall tystna för all framtid.

Naturligtvis går det långsammare när det finns statliga sanktioner mot fuskarna. Det skulle vara intressant om någon kunde säga hur svartarbetet har utvecklats på längre sikt. Ser vi här en tendens till alltmer utbrett fusk? Barbro Hedvall tyckte i och för sig att ett mer auktoritetsifrågasättande beteende kunde vara positivt. Är det det vi ser i form av svartarbete? Eller beror detta på något annat?

Mitt förslag är att svartarbetet orsakas av ett allt större behov av arbetsspecialisering i ett samhälle präglat av kravet att båda vuxna i barnfamiljerna måste arbeta. De som tar steget att anlita svart arbetskraft ser knappast detta i första hand som att de undandrar skatteintäkter från staten. Alternativet är ju att jobba mindre, göra jobbet själv och därmed bidra med ännu mindre skatt till staten. I andra hand kan de också anse att de redan gjort rätt för sig gentemot "samhället" (staten) genom att arbeta så mycket att de kunnat befordras och få högre lön (och skatt) än annars.

Om jag har rätt beror skattefusket med svartarbete inte på någon moralisk uppluckring. Det är inte en fråga om en parallell till kökulturens undergång. Vad vi ser är en anpassning till ett orimligt och i viss mån orättfärdigt skattesystem - inte en genuin ohederlighet. Men det finns en fara i exemplets makt.

När de flesta kommenterar svartarbetet i termer av moralpanik kommer de som tror att de riskerar att bli "suckers" att dra öronen åt sig. "Här gäller det att roffa åt sig så mycket man kan på alla områden när alla andra gör det" kan de tänka. Genom att inrätta ett orimligt skattesystem och inte vara beredd att ta konsekvensen av detta i form av ett drastiskt kontrollsystem har de styrande kanske satt igång en process som leder till samhällsmoralens sammanbrott.

Det kan bli fråga om direkt skattefusk, momsfusk, konkursbrott, gäldenärsbrott, bedrägeri, stöld, bidragsfusk och liknande. När sedan det lönepolitiska spelet mellan arbetsmarknadens parter av kvällspressen utnyttjas för indignationsjournalistik såsom att företagsledarnas ersättningar också är en sorts fusk kan man förstå om många gör allt för att fuska och stjäla så fort de kommer åt. Blir det "allas krig mot alla"?

Nej, samhället kommer inte att gå under. Det finns en grundläggande samhällsmoral som innebär att man inte direkt vill skada andra (utom några procent psykopater och deras hantlangare). Det är fusket mot de allmänna institutionerna som är problemet. Men detta kan mötas med omorganisationer och ökade kontrollåtgärder. Skatter kan bytas ut mot avgifter. Säkerheter kan krävas i kommersiella relationer. Fler stickprovskontroller kan vidtas i bidrags- och försäkringssystemen. Stölder på arbetsplatser kan motverkas med modern elektronik. Handel på nätet och med kontokort kan avvecklas om bedragarna inte kan hållas efter.

Den samhällsmoral som är grunden för ett civiliserat umgänge mellan människorna är inte i gungning. Det är den mera avancerade moral, som tidigare haft en naturlig miljö i det litet äldre och enklare samhället, som nu inte längre är anpassad till mängden stora, anonyma institutioner som inte på samma sätt förkroppsligar de offer som bristande moral annars har att tampas med. Jag tror dock inte att dessa brister kan mötas med ytterligare förfasanden och moraliseranden.


Andra bloggar om: politik, skatter, moral, filosofi, fusk, svartarbete, svartjobb, skattefusk på intressant.se

---

Privat sjukvårdsförsäkring ur moralisk synvinkel

Är en privat sjukvårdsförsäkring för nyckelpersoner i ett företag en omoralisk gräddfil? Eller skall alla ha frihet att förbättra sin situation? Kanske det är en utilitaristisk plikt att försäkra sina nyckelmedarbetare? Göran Hägglund duckade i den moraliska debatten.

Antalet privata sjukvårdsförsäkringar ökar kraftigt uppger Ekot idag 27/10. En debatt mellan den tidigare vårdministern Ylva Johansson och socialminister Göran Hägglund (P1-morgon) på temat "avlastning eller gräddfil?" utmynnade mest i att Hägglund trodde att han skulle kunna öka sjukvårdskapaciteten så att den moraliska problematiken med privata vårdförsäkringar inte skulle behöva aktualiseras. Det var en missräkning för alla lyssnare som trodde att kristdemokraten Hägglund inte skulle dra sig för att diskutera privata försäkringar ur moralisk synvinkel.

För att få ett mera neutralt perspektiv på frågan kan man göra en analogi med forna tiders sätt att i bondesamhället möta problemen med missväxt och svält. Den mest privata lösningen var att de mest produktiva bönderna kunde lagra spannmål för att ta till under svåra tider. Det var naturligtvis ett dyrt system och därför kunde ett antal bönder gå ihop och lagra spannmål gemensamt för att få ned kostnaderna.

Denna idé med spannmålslagring ansågs också som en uppgift för staten. Man kan rentav hänföra utbrottet av franska revolutionen som delvis orsakat av bristande spannmålslagring. Revolutionen föregicks ju av ett par svåra missväxtår. Den tidens "socialister" hade sålunda obligatorisk spannmålslagring på programmet.

Om vi antar att det finns en statlig spannmålslagring i bondesamhället som ger en minimalt tilltagen svältförsäkring vid svår missväxt uppstår det moraliska problemet om någon bonde ändå vill lagra ytterligare spannmål. Det förefaller inte vara möjligt att moraliskt brännmärka en sådan försiktighetsårgärd, trots att alla bönder inte skulle kunna göra detta.

Om nu några bönder vid sidan av den statliga spannmålslagringen gemensamt gick samman för ytterligare lagring, skulle detta vara moraliskt förkastligt? När det blir missväxt skulle alltså de bönder som deltog i detta projekt inte behöva vänta på tilldelning av spannmål från staten och de skulle kunna äta sig mätta till skillnad från dem som fick hålla tillgodo med den inte så rikligt tilltagna statliga tilldelningen. Är detta samarbete en "gräddfil" till lyckan att få äta sig mätt och därmed moraliskt förkastligt?

Jag har svårt att se att man moraliskt skulle kunna försvara att staten skickade ut soldater på landsbygden för att bränna privata sädesmagasin. Men är inte stopplagar mot privat sjukvård bara ett steg ifrån sådan repression?

Ovanstående analys bygger på en moralfilosofi som värdesätter rätten till frihet. Någon kanske menar att det istället är en utilitaristisk moralfilosofi som borde utgöra grunden för en etisk analys. Utilitarismen utgör ändå till stora delar grunden för skattepolitiken och den offentliga sektorns utformning. Enligt min mening är utilitarismen som moralisk idé ofullkomlig och på vissa områden orimlig. Men i det här fallet kan en analys med denna utgångspunkt ändå vara intressant.

Staten tillhandahåller sjukvård med långa väntetider. En nyckelperson i ett företag blir sjuk och går sjukskriven i många veckor i väntan på behandling. För att undvika detta tecknar företaget en privat sjukvårdsförsäkring som medför att nyckelpersonen får vård inom några dagar i en vårdapparat vid sidan om den statliga. Företaget kan öka produktionen jämfört med det första fallet. Kunderna får det bättre och de anställda får högre löner.

Att ta en privat försäkring är uppenbarligen en utilitaristisk plikt. Den sjuke får vård tidigare, kunder och anställda får det bättre och en plats i den statliga kön blir ledig vilket gör att alla i den kön får behandling litet snabbare. Att som Ylva Johansson och andra socialdemokrater vilja hindra privata försäkringar genom att påstå att de skapar en gräddfil till vården är direkt omoraliskt enligt utilitarismen. Det gäller ju att handla så att största möjliga nytta skapas för största möjliga antal.

Andra bloggar om: politik, sjukvård, försäkringar, filosofi, moral, socialdemokraterna, sjukvårdsförsäkring, privatisering på intressant.se

Är skattefusket en protest mot tvångsaltruismen?

Stefan Swärd från Evangeliska Frikyrkan kan inte förstå hur det utbredda svartarbetet går ihop moraliskt med att samma personer kräver skattefinansierad välfärd. Han låtsas inte om att det finns en grupp som som tvingas betala mera än den förbrukar och en annan grupp som "inte gör rätt för sig".

Debatten om skattefusk och skattemoral går vidare på Brännpunkt i SvD. Idag 26/10 får nyliberalerna svar både från statsvetaren Stefan Swärd, ordf i en frikyrka, och från den socialliberale Ulf Öfverberg på fp:s vänsterkant, anställd som talskrivare på TCO. Swärd skriver om dem som verkar sätta sig över skattelagarna av ideologiska skäl. Öfverberg skriver om tesen att ingen har rätt till hela sin inkomst om den är resultatet av medfödda egenskaper.

Stefan Swärds argumentering går ut på att demokratiskt fattade beslut är sakrosankta trots att det finns ett utbrett folkligt motstånd mot dem. Detta motstånd underkänner Swärd med att "samma folk vill samtidigt ha en omfattande skattefinansierad välfärdsstat, hur går det ihop?"

Ja, Stefan Swärd låtsas att han aldrig hört talas om att man gärna vill ha förmåner på andras bekostnad och när det fina demokratiska systemet erbjuder en sådan möjlighet tackar man och tar emot. Teoretiskt kan vi tänka oss att skatterna i huvudsak ligger på en minoritet av medborgarna och att de finansierar välfärd i huvudsak för majoriteten, som inte betalar. Så är faktiskt det demokratiska systemet i princip konstruerat.

Skattefuskandet kan i så fall förklaras med att de som inte får så mycket av välfärden men tvingas betala mer än andra vidtar olika skatteundandragande åtgärder med gott samvete eftersom de anser att majoriteten egentligen inte gör rätt för sig. Eftersom opinionsundersökningar visat att en stor majoritet anser sig vara förlorare på skatte- och välfärdssystemet kommer detta skattefusk att kunna breda ut sig långt utanför den tredjedel av medborgarna som faktiskt är nettoförlorare.

Med Stefan Swärds egna ord fastän med omvända förtecken skulle man kunna dra följande slutsats: Skattefusket är en protest mot en moral där folk bara tänker på sig själva och inte bryr sig om folkets gemensamma bästa. Med en sådan förklaring skulle Stefan Swärd få folks beteende att gå ihop mycket bättre än att anta att de är schizofrena då en och samma person samtidigt både vill ha välfärd och smita från dess finansiering. Folk fuskar helt enkelt med den moraliska baktanken att öka skatten för andra som inte gör rätt för sig. Det är en protest mot tvångsaltruismen.

Det är naturligtvis ur pragmatisk synpunkt inte bra med fusk eftersom en mängd negativa effekter på den ekonomiska effektiviteten och samhällsklimatet uppstår. Då finns tre alternativ för myndigheterna:

1. Öka terrorn mot dem som kan tänkas smita från skatten.
2. Sänka skatterna och gå över till avgifter.
3. Övertyga folk om att de inte har rätt till sin inkomst.
   

1. Jag kan tänka mig att Swärd och många andra gärna såg att mer repressiva åtgärder vidtogs mot svartarbetarna. Brott mot staten var värre än mord i det gamla Sovjet.

2. Att sänka skatterna och övergå till avgifter är ett alternativ som nu har begravts för lång tid genom det sätt den nya regeringen kom till makten.

3. Det har förvisso gjorts en del tafatta försök att filosofiskt bevisa att folk inte har rätt till sin inkomst, åtminstone inte hela inkomsten. Det är detta Ulf Öfverberg drar upp i en annan artikel (pdf) på Brännpunkt idag. Den bygger en skrift av Öfverberg 2004 som i sin tur grundar sig på filosofen Thomas Nagel. Denne har i en bok nyligen argumenterat mot anarkismen. Huvudtesen är att den som arbetar ihop en inkomst inte kan få behålla hela denna eftersom en del måste avsättas till en rättsordning som garanterar möjligheten att arbeta ihop inkomsten.

Från detta drar Öfverberg utan grund slutsatsen att man inte har rätt till den inkomst man inte är "moraliskt förtjänt av". Hans bevis i SvD är att "det är en ganska rimlig utgångspunkt". Det betyder att den som fötts med egenskaper som tenderar att ge höga inkomster, såsom sinne för affärer, entreprenöranda, intelligens, musikalitet, skönhet, skådespelartalang, idrottstalang och liknande, inte kan anses moraliskt förtjäna hela sin inkomst. Skatt på dessa egenskaper är därför inte omoralisk som Johan Norberg hävdade.

Denna beskattningsprincip har filosofen Ronald Dworkin försökt lansera. Men någon praktisk tillämpning har han inte kommit på. Den svenska progressiva beskattningen är inte, som Öfverberg antyder, grundad på någon sådan princip. Den grundar sig istället på utilitarismen och dess "minsta offerprincip". Men Öfverberg har i alla fall sett den problematik som Swärd inte låtsas om.

Att staten skulle ha rätt att särskilt beskatta den som har vissa talanger betyder att den personliga friheten inte har något värde. Och hör inte den som fötts med egenskpen att vara envis och villig att anstränga sig till dem som inte gjort sig förtjänta av sin inkomst? Att förklara att vissa inte har rätt till alla sina inkomster kommer knappast att minska skattefusket.

Andra bloggar om: politik, filosofi, skatter, fusk, svartarbete, svartjobb, skattefusk, altruism på intressant.se

---

Dagens citat:
Krönikören Linda Skugge skrev i Expressen om den skattefinansierade författaren Astrid Trotzig följande:

"Astrid sitter hela dagarna i sin 'skrivarlyyyya' och skriver för våra skattepengar. Det suger."

Det borde hon inte ha gjort, menar styrelseledamoten i Expressen Eva Bonnier, förlagschef, i ett uttalande i Resumé. Allt enligt DN:s kulturdel 26/10.

"Fusk är skatt på andra"

Skattefusk leder till att andra får högre skatt, vilket anses som moraliskt förkastligt. Den som redan jobbar ihop till sin offentliga förbrukning men ändå tvingas betala mer i skatt kan genom fusk få andra att mera "göra rätt för sig". En sådan borgerlig moral måste fördömas från egalitär synpunkt.

I kölvattnet på de skattefuskande ministrarnas anlitande av svart städhjälp och barnpassning har en del mer genomtänkta debattinlägg gjorts kring skattefuskets principiella och moraliska karaktär. Precis som med TV-licensen kan man göra en skillnad mellan frågan om man bör lyda vilken lag som helst (bara för att den etiketterats 'lag') och lagens principiella och moraliska innebörd.

Stefan Swärd, statsvetare i Evangeliska Frikyrkan, gick sålunda till angrepp mot "borgerlig skattemoral" i allmänhet (Brännp 19/10), vilken fick representeras av Johan Norbergs hävdande att skatterna är "orimliga". Argumentet är att det är ok att betala svart därför att så många gör det. Men jag ser inte det specifikt borgerliga i detta. Att betala svart är lika utbrett inom arbetarklassen och att jobba svart är rimligtvis mer utbrett. När Swärd dessutom hävdade att fusk var lika med stöld blev kopplingen till borgerlig moral ännu mer krystad.

Johan Norberg svarade 22/10 på Swärds artikel med argumentet att behållen skatt inte är stöld. Men hans argument var enbart uppbyggt på att den som stjäl egentligen är staten som tar mer än 60 procent av våra inkomster. Då blir rimligtvis all paternalism som kräver finansiering lika med stöld. Norberg borde ha preciserat hur han moraliskt förhåller sig till skatter som går tillbaka till dem som betalar dem och skatter som inte gör det.

Moraliskt är skillnaden stor mellan den som smiter från skatten som t ex går till den egna sjukvården, och den som jobbar svart en lördag efter en full veckas vitt arbete. Någon stöld är det visserligen inte i någotdera fallet, men att gratis skaffa sig sjukvård på andras bekostnad borde likställas med försäkringsbedrägeri.

Den som redan jobbat full tid och härigenom betalat skatt som täcker hans eller hennes egen förbrukning (i vid mening) av offentliga tjänster kan välja att jobba extra utan att betala skatt. "Att smita från skatt är stöld. Moraliskt är det samma sak som att åka till kommunhuset och sno en summa pengar ur kommunens kassa" skriver Stefan Swärd. Då är rimligtvis valet att tacka nej till extrajobbet på lördagen också stöld ur kommunens kassa. Kan Stefan Swärd verkligen mena detta? Eller sällar han sig med dessa moralistiska rundpallar bara till de emotionellt upprördas förtrytsamma skara?

Ett liknande exempel på onyanserad moralisk analys är det inlägg som skattedirektören vid Skatteverket Johan Malmer publicerade på Brännpunkt i SvD 20/10. Han slår fast att "den som köper svart, arbetar svart eller skattefuskar på annat sätt vältrar över skattebördan på andra". Här finns inget utrymme för en nyanserad syn på lördagsarbetarens extraarbete. Att inte betala skatt på detta är att höja skatten för andra. Att låta bli att arbeta extra när man skulle kunna är då också rimligtvis liktydigt med att höja skatten för andra. Vi är alla slavar åt staten...

Man kan ana att moralisternas motvilja att resonera nyanserat är orsakat av en rädsla för att civiliserad debatt skulle öppna för en förödande moralisk kritik av det absolutistiska högskattesamhället. Om vi skulle finna något moraliskt förmildrande i att den som redan har arbetat ihop sin skatt och därför inte kan fördömas lika hårt som en tjuv är fältet upprivet. Det skulle i nästa steg leda till att den tredjedel av medborgarna som tjänar mest och därmed i genomsnitt betalar 75 procent högre skatt än vad som behövs för att täcka deras förbrukning inte heller skulle kunna fördömas som moraliskt föraktliga personer om de försökte få ner sin skatt.

Då skulle rubriken på Johan Malmers inlägg "Fusk är skatt på andra" i värsa fall kunna användas som moraliskt argument för att den tredjedel, som betalar skatt utan att få tillbaka lika mycket service, borde fuska för att förmå de två tredjedelar som inte gör rätt för sig att betala något mera i skatt. Men även utan mera fusk skulle en nyanserad analys leda till att diskursen om skattepolitikens omfördelande effekter skulle aktualiseras.

En sådan uppmärksamhet skulle kanske leda till att värnsaktten och statsskatten skulle ifrågasättas. Borgerlig moral är att alla skall göra rätt för sig. En fokusering på denna vore ett strategisktt nederlag för egalitärer som Swärd och Malmer.

Andra bloggar om: politik, skatter, moral, filosofi, fusk, svartarbete, svartjobb, skattefusk på intressant.se

---

Dagens citat:
Finansminister Anders Borg anses ha sagt: "Politik handlar inte om värden utan om fakta." Han kommenterar detta i Dagens Nyheter 25/10:

"Det [är] vad jag tycker. I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat, men däremot i uppfattningar om hur saker hänger ihop och vad som bör göras."

(Min emfas)

Socialkonservativ kulturminister?

Lena Adelsohn Liljeroth verkar vara socialkonservativ. Hon vet hur TV skall drivas med höjda skatter. Hon vet att stockholmarna behöver ett operahus för 4 miljarder. Att hon är kulturkonservativ ger henne ingen rätt att bli kulturens förmyndare.

Vad vill den nya kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth som utnämndes idag av Fredrik Reinfeldt? Att hon kommer att försöka driva moderaternas traditionella kulturpolitik står helt klart. Hon är ju en av dem som utformat delar av denna. På mig gör de fragment information jag i hastigheten kunnat hitta ett socialkonservativt intryck. Människan är engagerad i klassiska socialkonservativa projekt såsom Fryshuset och kvinnojourerna.

Lena Adelsohn Liljeroth är gift med förre moderatledaren Ulf Adelsohn, som inte har karaktäriserats av att vara mer liberal än konservativ enligt vad jag personligen sett av honom. Det är därför inte förvånande att Lena har motionerat i Riksdagen om skattefinansierad TV och att hon är för ett nytt operahus i Stockholm (förmodligen finansierat med 4 mdr kr av skattebetalarnas pengar).

Efter en utfrågning av Reinfeldt i valrörelsen gjorde hon också ett desavouerande uttalande om biblioteksavgifter. Reinfeldt kunde tänka sig att införa avgifter för boklån men det ansåg Lena dagen efter att det inte skulle bli fråga om. Fantasilöst, om inte annat.

Nu bekostar bilioteken inköp av nyutkommen skönlitteratur i många exemplar. Varför skulle det vara ett samhällsintresse? Tvärtom försvårar det för förlag och boklådor att sälja sina produkter till förfång för det bredare kulturutbudet. Nej, ta ut en avgift för nyare böcker som man lika gärna kan köpa i bokhandeln. Det är tillgängligheten till det äldre beståndet som utgör den kollektiva nyttigheten som bör skattefinansieras - inte de senaste deckarna.

På fråga vid presskonferensen i morse om hon skulle skattefinansiera TV-licensen svarade hon undvikande och Reinfeldt bröt in med att "här fattar vi kollektiva beslut, det är flera partier inblandade". Visst, men Lena ville nog helst höja skatten ändå.

Man kan fråga sig varför "public service" skall vara skattefinansierad. Ett svar är att den mycket smala del som består av nyheter och debattprogram om samhällsfrågor är en kollektiv nyttighet som alla skall vara med om att finansiera. Mot detta talar den direktstyrning av granskningen av politikerna som skulle bli följden. Skulle Janne Josefsson fått göra fler granskande program nästa år om Göran Persson hade vunnit valet? Med en socialdemokratisk regering skulle vi få "sosse-TV" och med Alliansen vid makten "borgar-TV".

Vilken vitsen med direktstyrning är har ingen förklarat. Men inte ens detta är säkert syftet med en skattehöjning. Det verkar som om den nya kulturministern tror att politikerna kan göra bättre TV i sig än branschfolket. På frågan om public service kommer att bantas ned om alliansen vinner valet svarade hon i Sydsvenskan 13/9:

–Bantas och bantas ... public service ska bli bättre och mer effektivt, svarade Adelsohn Liljeroth, som också avvisade Leif Pagrotskys förmodan att moderaterna ville avskaffa nyheterna och Bolibompa som struntprat.

"Vi socialkonservativer vet bättre vad människorna egentligen vill ha" ligger nära till hands som en sammanfattning av den nya regeringens kulturpolitik. Jag menar att vi skall göra en distinktion mellan socalkonservatism och kulturkonservatism. Det tycks inte Dagens Nyheters kulturchef Maria Schottenius förstå när hon kallar Adelsohn Liljeroth kulturkonservativ. Det är hon säkert också eftersom hennes favoritmusik är Mozart och inte Carola. Även den förra kulturministern kan ha varit kulturkonservativ men Cecilia Stegö Chilò skulle aldrig komma på tanken att låta sin personliga kultursmak få färga av sig på kulturpolitiken.

Får vi be om några klargöranden från den nya kulturministern? Är hon liberal eller rentav "gammalkonservativ"?

Andra bloggar om: politik, kultur, tv-licens, public service, socialkonservatism, kulturkonservatism på intressant.se

Borde bensinskatten sänkas?

Eftersom kristdemokraterna lovade att verka för sänkt bensinskatt visar den planerade höjningen vid årsskiftet en dubbel bristande respekt för bilisterna. Dessutom finansierar bilisterna redan vägarna fem gånger om men trots detta skall dessutom en skatt på trafikförsäkringen införas under nästa år.

Bensinskatten (inkl moms) skall höjas med 9 öre per liter 1 januari 2007. Det betyder att med dagens bensinpris på 10:61 blir skatterna 68 procent av priset eller kr 7:20. Fortfarande ligger alltså bensinskatterna på rekordhög nivå sett i historiskt perspektiv. På 1980-talet var skatterna på bensinen bara hälften så höga räknat i fast penningvärde.

Så här fördelas skatterna på bensinen år 2007:

Bensinpris 10:61

Energiskatt: 2:93 kr
Koldioxidskatt: 2:15 kr
Moms på bränslet: 0:85 kr
Moms på skatten: 1:27 kr
Summa skatt: 7:20 kr

Detta är framförallt ett löftesbrott från kristdemokraterna. Men även moderaterna har tidigare menat att bensinskatten skulle sänkas. När kristdemokraternas ungdomsförbund igår ställde sig bakom Motormännens kritik svarar partiledaren Göran Hägglund att man inte hann inhibera indexuppräkningen av energiskatterna. I princip är ett avskaffande av inflationsanpassningen inte särskilt bra. Att räkna upp energiskatterna med inflationen är nödvändigt eftersom de är bestämda i kronor och ören.

Det regeringen nu borde göra är åtminstone att sänka energiskatten med 9 öre så att det inte blir någon nominell höjning vid årsskiftet när en sänkning hade utlovats. Det är ett minimikrav för en regering som vill undvika att kallas "den nya skattehöjarregeringen". Bland bilister är risken stor eftersom regeringen vill införa en skatt på trafikförsäkringen på ca 1 200 kronor om året från 1 juli 2007.

I botten ligger att bilisterna redan idag betalar väghållningen fem gånger om. Regeringens argument är nu att den sjukpenning och sjukersättning, som nu betalas av bilisterna med deras lönerelaterade försäkringsavgifter, skall överföras till trafikförsäkringen. Det kanske är en åtgärd som kan minska olycksfrekvensen. Men med regeringens upplägg minskar inte skatten till sjukpenningen trots denna avlastning. Det är fråga om en ytterligare skattebelastning.

Om man så lätt kan byta perspektiv på vad bilisterna skall betala skulle man väl kunna ställa följande fråga: Varför skall bilisterna egentligen betala vägarna? Borde inte energiskatten på bensinen sänkas till noll?

Alla har ju nytta av vägarna. Det är en kollektiv vara på samma sätt som farleder och fyrar, vilka skattefinansieras idag. Vi kan lika gärna ta bort hela energiskatten på bensinen och även fordonsskatten och lägga finansieringen på höjd moms. Vägarna bidrar ju till den svenska produktionen i allmänhet och är inte en snäv förmån för enbart bilisterna.

Andra bloggar om: politik, skatt, bensinskatt, bilism, kristdemokraterna, regeringen på intressant.se

Gav Agenda svar om jobben nu då?

Försämringen av a-kassan mm kommer att betyda att långtidsarbetslösheten minskar, framgick av Hübinettes nya intervju med arbetsmarknadsministern. Men det är inte samma sak som att volymen arbetslösa minskar. Hur antalet nya jobb skall öka fick vi inte någon förklaring på. Facit är 42 000 nya jobb på tre år, vilket ingen tycks känna till.

Efter den något mjäkiga intervjun med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin för två veckeor sedan var det åter dags för en intervju med minisistern. Karin Hübinette var kanske inställd på att ta revansch för den tidigare propagandaintervjun och försökte nu med ett annat uppläg. Agenda började under söndagskvällen 22/10 med ett reportage om vissa aspekter på globaliseringen.

De svenska jobben flyttar utomlands. Det är inte bara rena tillverkningsjobb utan också företagstjänster. Exemplet som visades upp i Agenda var den svenska produktionen av bacon. Svinköttet fraktas i stora stycken till Polen där lönekostnaderna är en tredjedel av de svenska. Här skivas och förpackas köttet till de baconpaket vi köper i de svenska affärerna. Det sker på två dagar med påföljd att ett antal svenskar har blivit arbetslösa.

En representant för LO respektive Sif diskuterade detta problem mera generellt. LO-representanten var påtagligt positiv inför denna globala arbetsspecialisering. Den går inte att stoppa eftersom Sverige i så fall måste konkurrera med riktigt låga löner. Därefter övergick man till arbetslöshetsförsäkringen och nedskärningarna som befarades öka antalet socialbidragstagare.

Sven Otto Littorin fick beskriva hur det hela var tänkt ännu en gång: det skulle bli mer lönsamt att arbeta och att anställa samt bättre matchning. Reportaget från arbetsförmedlingen om matchningen kom dessvärre aldrig in på att det råder en grotesk obalans mellan antalet personer med arbetsförmåga och antalet kvarstående lediga platser vid månadens slut. Det är ju teoretiskt enbart dessa jobb som skulle kunna besättas med bättre matchning.

Nu gjorde Hübinette förvisso några tafatta försök att få arbetsmarknadsminister Littorin att förklara hur fler nya jobb skulle komma fram. Men hon tycks oförmögen att föra diskussionen framåt. Hon fick bara till svar att erfarenheter från andra länder visar att en försämring av ersättningarna ger till resultat att de arbetslösa får jobb. Det visste vi redan. Men regeringens utlovade politik går faktiskt inte ut på att enbart minska långtidsarbetslösheten över 300 dagar fastän den var skrämmande hög (77 400 personer).

Det kan ju inte vara tillräckligt om man lyckas öka omsättningshastigheten bland de mest långvarigt arbetslösa utan att minska volymen av alla arbetslösa. Men förmodligen överstiger detta mera komplicerade problem Agenda-redaktionens pedagogiska förmåga. Eller man kanske inte ens kan se skillnaden?

Jobbavdrag och sänkt a-kassa efter 200 dagar medför naturligtvis att fler kan tänka sig att ta vilket jobb som helst även med betydligt lägre lön än tidigare. Då minskar långtidsarbetslösheten. Men istället försvinner ett antal lediga platser som skulle ha kunnat besättas med andra arbetslösa som inte varit arbetslösa 200 eller 300 dagar. Vilka jobb skall de nu söka när de gått till mer desperata sökande?

Arbetsmarknadsministern borde ha fått frågan hur regeringens politik rent konkret bidrar till att företagen börjar efterfråga fler anställda. Det är ju inte så att regeringen kan förbättra exportkonjunkturen med sina åtgärder. Inte heller tycks det vara så att den inhemska konjunkturen i någon större utsträckning skall påverkas. Finansdepartementets egna beräkningar tyder på att den sammanlgda effekten bara blir 42 000 nya jobb på tre år.

Men kanske både Littorin och Hübinette tror att det på något mystiskt sätt ändå skall skapas flera 100 000 nya jobb? Då borde de verkligen ha kunnat förklara hur detta mera i detalj kommer att gå till. I varje fall undrar de kritiska tittarna vad det är fråga om.


Andra bloggar om: politik, samhälle, jobb, sysselsättning, nya jobb, regeringen på intressant.se

Har eldirektören förtjänat sin miljonbonus?

Mikael Lilius fick 10 miljoner i bonus, skriver SvD. Det berodde på den inskränkta konkurrensen på "elmarknaden" - inte på att produktionen ökade vid låga priser. Här sklijer sig inställningen till exportföretagen som arbetar under stenhård konkurrens och de monopolistiska elföretagen. Varför är det fint att vara monopolist?

Vi hör ofta hur näringslivets direktörer angrips av LO och olika journalister i massmedia för att de fått stora ersättningar i form av bonus när företaget går bra. Även om direktörerna varit med om att förbättra företagens resultat har kritiken varit hård. "Hur kan någon vara värd så mycket pengar i ersättning" har det hetat. I huvudsak har det varit fråga om Sveriges stora exportföretag som hamnat i skottgluggen. Det betyder alltså att det främst är utländska konsumenter som fått betala de kritiserade bonusbeloppen.

Men när elbolagens direktörer utan att göra något särskilt ökar sina företags vinster med enorma belopp och därför får miljontals kronor i bonus hörs det inte några protester. Finns det inga konsumentorganisationer för elkunderna som kan demonstrera. Finns det inga journalister som kan intervjua t ex Mikael Lilius på Fortum om varför han skall ha 10 miljoner i bonus och lön 2005 (se artikel i SvD 20/10)?


Det borde vara mycket mer befogat att ifrågasätta bonus till en monopoldirektör som under den ifrågavarande perioden inte lyckades bättre än att elproduktionen både från vattenkraften och kärnkraften minskade. Är massmedia så okunniga i nationalekonomi att de inte förstår att ju sämre ett monopolföretag producerar desto större blir vinsten och direktörernas bonus?

Varför undersöker ingen om det rent av är så att Forsmarks eviga trubbel med att starta kärnkraften efter stoppet i själva verket är ett trick för att hålla uppe elpriserna? Vem är det som påstår att "förlusten blir 10-11 miljoner varje dag verket står stilla"? Kan inte det uppvägas av desto större vinster i övrig produktion? Var finns de granskande journalisterna?

Det verkar som om de kritiska journalisterna i Sverige tycks anse att det är finare att vara en ineffektiv monopolist än en effektiv, konkurrensutsatt entreprenör på exportmarknaden. Vems ärenden går massmedia?

Andra bloggar om: politik, ekonomi, elpriser, bonus på intressant.se

TV-licensen ur moralfilosofisk synvinkel

Vi måste skilja mellan moralism och moralfilosofi. TV-licensen är trubbig och drabbar dem som enbart vill titta på DVD eller reklamkanaler. Det är en moraliskt tvivelaktig finansieringsmetod. Om man inte betalar TV-licensen men inte tittar på SVT har man moraliskt inte gjort fel. Men tittar man ändå blir man en plankande gratisåkare och skall bedömas därefter.

"De som fuskar med TV-licensen är parasiter." Det är en åsikt på nätet. Insändarskribenterna i morgontidningarna och i ring P1 har liknande uppfattningar. Den emotionella upprördheten är prioriterad bland redaktörerna för dessa forum. Det ger intressant journalistik. Däremot är det knappast så att de moralister som får framträda har något att säga om den moraliska halten i ministrarnas och andras licensskolkande.

Naturligtvis kan man alltid hävda att det är moraliskt rätt att ständigt lyda lagen oavsett dess innehåll. Så resonerade Sokrates när han avböjde att fly inför sin egen avrättning trots att han nog ansåg att dödsdomen mot honom var orättfärdig. Men modernismen har inneburit ett ifrågasättande av denna absolutism. Redan John Locke menade att det var rätt att göra uppror mot en härskare som kränkte människornas rättigheter.

Den som lyder orättfärdiga styrande och lagar kan till och med dömas för brott mot mänskligheten. Att något påbud har en status av lag innebär alltså inte automatiskt att påbudet i moralisk mening är riktigt. Det moraliskt rätta kan inte definieras som vad majoriteten vill ha. En moralfilosofisk analys av TV-licensen kan alltså inte utgå från att den är beslutad av Riksdagen och därmed moraliskt oantastlig. Makt är inte rätt. Men det kan vara förnuftigt att rätta sig efter maktens dekret. Det är utgångspunkten för den 'auktoritära personligheten' som tycks vara dominerande bland insändarskribenterna.

En moralfilosofisk analys av licensskolket måste gå mera på djupet och beakta olika varianter av beteendet. Normalt är en TV-sändning en kollektiv vara som varken karaktäriseras av rivalitet eller exkluderbarhet. Med detta menas att fler tittare inte leder till att andra konsumenter får sämre möjligheter. Den har en annan karaktär än t ex bilkörning i rusningstid. Här föreligger rivalitet - ju fler som kör desto sämre blir det för andra.

I båda fallen är det svårt med exkluderbarheten. Den som köper en glass kommer däremot genom den privata äganderätten att kunna exkludera andra från att äta upp glassen. Självförsvar eller polis kommer att hålla andra borta från möjligheten att äta upp just denna glass. Den är en individuell vara.

För att förvandla mottagandet av TV-sändningar och körning i rusningstrafik till individuella varor måste de tekniskt kunna förses med en metod för exkludering. Den som inte betalar skall inte heller få konsumera varan eller tjänsten. Bilkörning kan underkastas biltullar. TV-mottagning kan förses med koder och betalningsregistrering program för program. Denna teknik är dock ännu bristfällig.

En enklare teknik är att TV-mottagarna för vissa TV-sändningar enbart tillhandahålls mot avgift av dem som gör utsändningarna. Mottagardelen ansluts sedan till en monitor som också kan användas för att betrakta video- och DVD-filmer samt egna videoinspelningar. Dessutom kan man ansluta en mottagardel som tar emot sändningar från producenter som inte kräver ytterligare betalning.

Men denna teknik har inte använts i Sverige. Istället har man infört ett tillståndstvång för att inneha apparater som kanske enbart skulle användas för att betrakta DVD-filmer och egna kamerainspelningar. I Sverige finns också möjligheten att betrakta TV4 samt en rad andra kanaler som tidigare krävde parabolantenner, men numera kan en del gratis betraktas med andra metoder.

Kopplingen mellan vad man betalar för och vad man erhåller i form av tjänster är ganska trubbig när man använder metoden med TV-licens. Den som enbart tittar på betalkanaler och reklamfinansierade kanaler tvingas betala dubbelt. Det är en orättfärdig avgiftsprincip. Moraliskt finns det alltså vissa skäl för att låta bli att betala TV-licensen. För att ändå få folk att betala sätter staten in en viss repression mot dem som kan misstänkas ha apparat men inte betala. Även om det inte är moraliskt rätt mot medborgarna skall det bli förnuftigt för den privata ekonomin att lyda makten.

För att understryka hur apart det är att inte betala TV-licensen redovisar staten en ganska liten andel licensskolkare. Det finns 4,4 miljoner kosthushåll men det anses att bara 3,4 miljoner har TV. Av dessa anses 10 procent vägra betala licens. Vi har alltså en miljon som "inte har TV" och 340 000 licensvägrare - dvs 30 procent av hushållen betalar inte TV-avgift.

Hur skall vi då se moraliskt på dem som till äventyrs inte betalar licensen men ändå tittar på SVT? Här finns två möjligheter: parasiter och gratisåkare. En parasit bidrar inte till produktionen men tar i anspråk något som en bidragare annars skulle ha fått. Genom att rivalitet inte föreligger är licensvägraren inte en parasit. En gratisåkare bidrar inte till produktionen men inkräktar inte på andras konsumtionsmöjligheter. Licensvägraren som tittar på SVT är alltså en sorts 'free rider' eller fripassagerare.

Det är dock inte lika enkelt att se vem som är vem. Den som inte betalar biljett är klart en fripassagerare. Men den som "plankar" från TV-licensen kanske inte alls utnyttjar SVT och borde därför hänföras till den miljon som "inte har" TV.

Om en person som skall utnämnas till kulturminister med ansvar för SVT inte har betalat TV-licensen av moraliska skäl och är helt sanningsenlig (dvs inte har tittat på SVT) kan då rimligtvis inte bli en bra kulturminister. Man måste ha en viss erfarenhet av sitt ansvarsområde. Alternativet för Cecilia Stegö Chilò hade då varit att erkänna att hon varit en gratisåkare. Men i ett moralistiskt samhälle skulle det ha kunnat bli liktydigt med att vara en tjuv och parasit. Avgången var oundviklig. Det går inte att resonera om moralfilosofi när pöbeln kräver moralism.

En särskild fråga är hur vi skall kunna producera en kollektiv nyttighet som en oberoende åsiktsbildning i ett demokratiskt samhälle. Den är inte direkt kopplad till de moraliska aspekterna på licensbetalningen. Jag har dock lagt fram ett förslag till hur "public service" kan finansieras utan TV-avgifter.

Andra bloggar om: politik, filosofi, moral, tv-licens, tv-avgift, cecilia stegö chilò, fusk på intressant.se

Prenumerera på mina inlägg med e-post

Nu finns möjligheten att få information om när det kommer en ny artikel på min blogg. Exakt hur det är utformat vet jag ännu inte. Skriv in din e-postadress i fältet högst upp till höger (under den gröna rutan). Då kommer (med viss fördröjning - test visar 21 timmar) ett e-postmeddelande om ett nytt inlägg (vilket också bifogas).

Hur det blir när jag är tvungen att rätta tryckfel eller komplettera med länkar vet jag ännu inte. Jag hoppas dock att det inte betyder att "FeedBlitz" skickar ett nytt mejl varje gång.

Desinformation om filosofen Nozick i SvD

Robert Nozick (1938-2002) är filosofen som angrep högskattestatens moraliska grunder. Men att hans 'utopi' skulle ha syftat på den moderna välfärdsstaten är helt fel. Nozicks utopi var frihetlig och han skulle mycket väl ha kunnat tänka sig ett välfärdssamhälle om det bara var frivilligt, vilket en filosofiprofessor i Linköping inte tycks ha begripit.

I ett inlägg på Brännpunkt i SvD 13/10 om de fuskande personer som en kort tid verkade som moderata statsråd går etikprofessor Göran Collste i Linköping tillbaka till Harvard-filosofen Robert Nozick . Han beskriver emellertid inte dennes filosofi på ett korrekt sätt. Utgångspunkten är boken Anarki, Stat och Utopi. Nozick kommer där fram till att det behövs en stat för att undvika allas krig mot alla och att den kan betraktas som legitim från ett rättighetsperspektiv.

Men utopin, som Nozick linjerar upp i den tredje delen i boken, är ett frihetligt samhälle där olika ideologier kan förverkligas sida vid sida. Utopin representerar inte ett högskattefinansierat välfärdssamhälle som skulle utgöra en kränkning av individernas rättigheter, vilket Collste påstår. Tvärtom menar Nozick att utopin kan innebära att "människor oberoende av inkomst och prestation garanteras en grundläggande välfärd såsom sjukvård, utbildning och kultur" (Collstes formulering) om bara tillräckligt många vill organisera ett sådant samhälle på frivillig grund.

Det är alltså ren desinformation att Nozick skulle ha varit emot välfärdssamhället. Det var bara en tvångsmässigt genomförd socialstat som Nozick fördömde som orättfärdig. Jag kan tänka mig att möjligheten att införa ett frivilligt välfärdssamhälle nu 32 år senare ökat väsentligt genom försäkringsmarknadens utveckling. Det som man tidigare trodde "måste" finansieras med skatter kan nu rimligtvis finansieras med försäkringsavgifter och långivning. Idag är Nozicks utopi mycket mera realistisk i praktiken än den var 1974.

Grunden för denna utopi är att vi inte behöver ha skatter mer än för det som utgör vad nationalekonomerna definierar som kollektiva nyttigheter (t ex försvaret). Resten av dagens offentliga utgifter kan finansieras på frivillig väg - eventuellt med hjälp av sk välfärdskonton. Men motståndet är starkt från dem som skulle förlora på att inte längre få skriva ut resurser med tvång från sina medmänniskor. Är sådan egoism något som professorn i tillämpad etik vill förorda?

Som ett sista argument mot ett lågskattesamhälle drar Göran Collste fram Nozicks påstådda omvändelse i slutet av 1980-talet. Detta är ett rent auktoritetsargument som dock ändå har överdrivits i debatten. I en intervju vid sitt Sverigebesök 1993 sade Nozick: "Ingen skulle betrakta Margaret Thatcher som en försvarare av välfärdsstaten, även om hon kanske inte vill avveckla den totalt. Jag förstår inte alls varför JAG då skulle kunna utnyttjas på det viset."

Vad Nozick ändå tycks medge är att en något större del av statens utgifter för gemensamma ändamål, än den "skyddsorganisation" han ursprungligen talade om, skulle kunna skattefinansieras. Det kan fortfarande betyda att 2/3 av skatterna i Sverige skulle kunna avvecklas (med en generös definition av kollektiva nyttigheter kan de uppgå till 17 procent av BNP). Om det är ett samhälle med ännu lägre skatter än så, som "ligger i förlängningen av de skatte- och avgiftssmitande moderata ministrarnas handande" vilket Collste påstår, verkar inte särskilt troligt. Detta påhopp förefaller gripet ur luften.

Fotnot: En artikel av mig med detta innehåll har inte kunnat beredas plats på Brännpunkt.

Andra bloggar om: politik, filosofi, välfärdsstaten, nozick, moral, fusk på intressant.se

Därför fuskar ministerämnena med skatten

Om skatten är 30 procent blir skattepåslaget i praktiken 136 procent vid köp av tjänster. Lockelsen att slippa detta påslag är uppenbarligen större än chansen att bli minister. Ödets ironi kan nu slå tillbaka mot dem som inte velat ändra på oskicket.

I kritiken mot de nya ministrarna kan man ofta se om avsändaren är rabiat eller nyanserad. Den rabiate formulerar sig som om ministrarna i egenskap av medlem av regeringen hållit på med sakttefusk och blivit påkommen. "Hur kan den som skall vara en förebild samtidigt fuska med skatten?" är kontentan.

Enligt en nyligen gjord opinionsundersökning har 2 miljoner av svenskarna anlitat svart arbetskraft eller själv jobbat svart. En annan uppgift från Skatteverket är att 20 procent av hushållen köpt svartarbete det senast året (pdf 6MB). I en regering på 22 ledamöter som är representativ för svenska folket borde det alltså finnas 4 - 5 nyligen svartarbetsinblandade...

Varför fuskar då folk med skatten när de behöver hjälp med service i hemmet? Det beror dels på de så kallade skattekilarna och dels på administrativt krångel. Det senare drabbar både uppdragsgivaren och uppdragstagaren. Vid mera informella relationer tycks de flesta anse att man inte skall behöva blanda in skattemyndigheterna. Den vita marknaden för service till hushållen är därför ganska begränsad.

Om man anlitar ett företag som skall utföra en tjänst får det följande skattekonsekvenser. Jag antar att den som skall utföra arbetet vill ha 100 kronor i timmen i handen. Inkomstskatten sätter jag i detta räkneexempel till 30 procent. Då måste den som anlitar företaget betala 236 kronor i timmen för att alla skatter skall täckas in. Dessutom kan tillkomma resekostnader och admnistrativa omkostnader som gör att företaget debiterar ännu mera.

Varför blir skillnaden - skattekilen - så stor mellan vad beställaren måste betala och vad den anställde får ut? Om vi räknar steg för steg får vi följande kedja:

Med 30 procent i skatt måste man tjäna 143 konor före skatt för att få kvar 100 kronor.

På dessa 143 kronor tillkommer drygt 32 procent i arbetsgivaravgifter. Företaget måste debitera 189 kronor i timmen.

Men dessutom tillkommer 25 procents moms på de 189 kronorna. Då måste företaget debitera 236 kronor i timmen.

Varför betala 236 kronor om det räcker med 100? Och båda parter är dessutom nöjda.

Trots att den som gör jobbet "bara" skall betala 30 procent i skatt blir hela skatteeffekten 57,6 procent. Det mesta av ersättningen går alltså till skatt. Skatterna slår in en kil mellan privatekonomin för den anställde och kunden som antingen leder till svartarbete eller att kunden själv jobbar med något som han/hon inte är särskilt bra på och som tar tid och kraft från det jobb där kunden är specialist.

Varje år köper ca 900 000 hushåll svarta tjänster. Sannolikheten att bli statsråd är tydligen inte tillräckligt stor för att avhålla dem. Att det inte är ännu fler kan bero på att det inte är varje år som varje huhåll har behov av service. Detta fuskande har uppenbarligen ett starkt stöd hos svenska folket. Därför är det ett betydande samhällsproblem som varje icke-dogmatisk regering borde göra något åt.

Många trodde att den nya borgerliga regeringen skulle ta itu med skattekilarna. Men intresset är svalt. -Skattepolitiken är teknisk och inte ideologisk, har finansminister Anders Borg framhållit. Kanske ödets ironi slår tillbaka mot den som uppgett sin inre övertygelse för doften av maktens köttgrytor.

Andra bloggar om: politik, samhälle, skatter, skattefusk, brott, svartarbete, svartjobb, anders borg på intressant.se

-Kraftigare åtgärder behövs för jobben

Som väntat är det ingen mirakelmedicin för nya jobb regeringen presenterar i budgeten om nu någon trodde att det skulle bli något sådant. Min beräkning igår var att 42 000 av de 137 000 nya jobben de närmaste tre åren (tom 2009) beror på den nya politiken. Det är uppenbart att det behövs mer kraftfulla åtgärder för att säkra en väsentligt bättre situation inför 2010 års valrörelse.

Detta betyder att regeringen måste lösa två problem: 1. Vilka ytterligare åtgärder finns att vidta? och 2. Var kan det tänkas att de nya jobben uppstår?

1. Så vitt jag kan se har finansdepartementet räknat med alla Alliansens förslag för att underlätta skapandet av nya jobb - även de som skall genomföras 1 juli 2008 och som kräver ytterligare utredning. Det enda som inte finns med är det andra steget i jobbavdragsreformen. Men det är ganska begränsat och kan knappast ensamt ge någon större effekt om det skall finansieras fullt ut.

Jag vill därför ställa frågan: Vilka ytterligare åtgärder finns det som regeringen skulle kunna genomföra?

2. Denna första fråga hänger naturligtvis samman med vilken uppfattning man har om var de nya jobben kommer att uppstå. I nedanstående tabell visas Konjunkturinstitutets prognos i augusti 2006 baserad på antalet arbetade timmar. För att få en uppfattning om vad detta betyder i antal personer är det bra att veta att 161 miljoner timmar motsvarar 100 000 nya jobb (beräknat på en sysselsättning om 4 258 000 personer -05).



Vi kan räkna ut att tjästebranscherna svarar för ca 1,8 miljoner personer. Statsminister Fredrik Reinfeldt har antytt att det behövs åtminstone 300 000 nya jobb. Om vi tänker oss detta för tjänstesektorn skulle det bli en sysselsättningsökning med 17 procent. Är det realistiskt?

Problemet är kanske ännu svårare. Om det inte är handeln och företagstjänsterna som skall öka återstår den privata tjänstesektorn som svarar för 18 procent av sysselsättningen totalt eller ca 785 000 personer. Kan den öka med 300 000? Det betyder i så fall en ökning med 38 procent. Det är definitivt inte realistiskt ens på 10 års sikt.

Hur vore det om regeringens företrädare kom med en vision om hur man tänker sig den framtida sysselsättningsutvecklingen i Sverige? Finns det fler åtgärder att ta till?

Andra bloggar om: politik, samhälle, nya jobb, sysselsättning, regeringen på intressant.se

Nya politiken ger 42 000 nya jobb på tre år

Finansminister Anders Borg redovisar den nya regeringens politik i budgetpropositionen. Där visas en ökning av antalet nya jobb med 137 000 på tre år. Men redan före regeringsskiftet var KI:s prognos en ökning med 95 000 nya jobb. Det betyder att själva politikomläggningen ger 42 000 nya jobb på tre år.

Den nya regeringens politik för bättre sysselsättning redovisas av finansdepartementet utan någon referensram. Därför kan man i hastigheten få intrycket att sysselsättningen till följd av regimskiftet ökar från 4 335' personer ('=tusental) år 2006 till 4 472' år 2009 (s 23, pdf). Det skulle betyda att 137' nya jobb tillkommer på tre år efter regimskiftet. Men hela denna sysselsättningsökning beror inte på regeringens politik.

Vi måste alltså jämföra med vad som skulle skett utan den nya regeringens sysselsättningspolitik. Ett sätt att göra detta är att jämföra med en nyligen gjord sysselsättningsprognos där regeringens politik inte är beaktad. En sådan finns faktiskt i form av Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport (pdf) som publicerades 20 september (tre dagar efter valet). Problemet med prognoserna i denna rapport är att de inte överensstämmer med finansdepartementets nivåer. En uppjustering har gjorts av FiD redan för förra året med 5' personer och med 13' jobb för 2006. Jag har ställt båda prognoserna mot varandra i nedanstående tabell:

Sysselsättning, tusental pers, FiD resp KI

2005 - 4 263 - 4 258

2006 - 4 335 - 4 322

2007 - 4 401 - 4 382

2008 - 4 444 - 4 417

2009 - 4 472 - 4 417

Vi ser här att enligt FiD skulle sysselsättningen öka 2006-09 med 137' personer (vänstra kolumnen). Men enligt Konjunkturinstitutet skulle ökningen ändå ha blivit 95' - dvs från 4 322' till 4 417' personer (högra kol). Slutsatsen blir alltså att regeringens politik, när den ställs mot den tidigare prognosens ökning, leder till att sysselsättningsökningen blir ca 42 000 personer större.

Det är alltså inte särskilt mycket som kan åstadkommas på tre år. Det behövs betydligt mer kraftfulla åtgärder för att åstadkomma en betydande sysselsättningsökning. De varningar som jag gång på gång har dragit upp när Alliansens mirakelpolitik för nya jobb har presenterats, ser nu ut att besannas. De som fortsätter att "stå utanför" får väl trösta sig med att vi nu ändå har en regering som bryr sig om dem istället för en som bara hänvisar till konjunkturförbättringen. Den reguljära sysselsättningsgraden kommer att bli 79,8 procent 2008 och 80,2 år 2009. Den gamla regeringens mål var 80 procent.

Andra bloggar om: politik, samhälle, jobb, sysselsättning, nya jobb, regeringen på intressant.se

Gav Agenda svar om TV-licensen?

Skall Cecilia Stegö Chiló införa TV-skatt? Skall konkurrens från låglöneländer kunna slå ut ansällda så att ännu fler än miljonen egentligen arbetslösa måste få nya jobb med regeringens mirakelpolitik? Det var två frågor som det inte gavs svar på i söndagskvällens TV-program Agenda. Förra veckan fick vi inte svar på hur de nya jobben skaulle åstadkommas.

TV-programmet Agenda med Karin Hübinette tog upp två inrikespolitiska frågor 15/10. Den ena var regeringens avsikter med utnämningen av Cecilia Stegö Chiló till kulturminister. Den andra var regeringens ambitioner med kollektivavtalen. Men i båda fallen blev de riktigt viktiga frågorna obesvarade.

1. Den fd timbromedarbetaren Carl Rudbeck fick komma till tals och förklara vad Timbro är för ett företag och att dess syfte var att minska politikernas makt för att ge de enskilda individerna mera direkt inflytande på sin egen situation. Det är naturligtvis en förgriplig ambition i dagens nykonservativa samhälle, men agendaredaktionen bör ha en eloge för att ha släppt fram upplysningen i SVT att det finns krafter som verkar i denna riktning.

Rudbeck fick också slå fast att många av licensskolkarna har politiska skäl bakom sin vägran att betala TV-licensen. Att kulturministern själv har haft denna ambition vittnade den inkallade fd timbrouppdragstagaren Anders Carlberg om. Det finns alltså moraliska skäl bakom underlåtenheten att inte betala tv-avgift. Att släppa fram en sådan tanke i Agenda tycker jag också bör ha en eloge. Det slår hål på den konservativa kulturvänsterns upplägg att demonisera alla licensvägrare som snikna och moraliskt förtappade varelser som inte drar sig för några låga handlingar i syfte att att sno åt sig ytterligare några korvören.

Men vad var då Fredrik Reinfeldts syfte med att utnämna en nyliberal till kulturminister? Enligt Rudbeck var det att göra en eftergift till de gamla moderaterna. Stegö skulle kunna ses som en försöksballong som släpptes lös på kulturområdet där hon skulle få dra in på producenternas frikostiga anslag och mer tillgodose kulturkonsumenterna. Misslyckades detta skulle det inte göra så mycket eftersom detta inte påverkar hur folk röstar, ansåg Rudbeck. Jag har hört liknande bedömningar från annat håll.

Tyvärr fick vi inte höra något om hur en sådan uppläggning från statsministerns sida skulle var förenlig med att moderaterna gick till val på att ersätta TV-licensen med en TV-skatt. Det var visserligen inte uppe i den allmänna debatten men stod klart och tydligt på moderaternas hemsida. Detta säger i så fall något om statsministerns machiavelliska egenskaper. Trots en socialkonservativ deklaration om TV-skatt skulle han ändå låta sin kulturminister angripa den av nyliberalerna hatade public service-funktionen inom SVT.

Frågan är om Stegö själv skulle ha kunnat ställa sig bakom en skattehöjning för att bekosta TV-sändningar. Det lär vi aldrig få veta eftersom hon antingen avgår eller blir så vingklippt att ingenting av de ursprungliga intentionerna kommer att genomföras. Statssekreteraren Johan Tiedemann blir den som anger tonen - kanske som minister. Då har status quo vunnit.

Kollektivavtalen

2. Skall kollektivavtalen få gälla fortsättningsvis i Sverige? Det har den nye arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin försäkrat. Men LO:s Erland Olauson var inte säker. Det hade kommit andra besked från andra ministrar. Inte heller var Jan-Peter Duker, vvd på SN, riktigt övertygad. Han hade en tanke att om utländska byggföretag skulle tillåtas komma in och konkurrera med svenska byggjobbare skulle produktiviteten tvingas upp.

Det är förvisso ett angeläget problem att produktiviteten inom byggsektorn och i många hantversksbetonade servicesektorer inte tycks vara den bästa. Men ligger problemet verkligen hos de anställda i samtliga fall? Skulle lågavlönad arbetskraft tvinga svenskarna att arbeta snabbare? Här skulle Agenda ha behövt någon som inte företrädde avtalsparterna ha behövts för en kommentar.

Den riktigt kontroversiella frågan är dock huruvida en utländsk konkurrens skulle ha samma effekter som Duker principiellt linjerade upp som en analogi med varuproduktionen. De lågproduktiva företagen har ju tvingats att flytta utomlands (eller lägga ner, vilket Duker inte sade). Erland Olausson såg inte blottan. Om nedläggning blir resultatet även på tjänstesidan kommer rimligtvis inte någon ytterligare reträttplats att återstå för de svenska anställda. De som blir arbetslösa och inte är kvalificerade nog för att få jobb i den tekniskt avancerade exportindustrin kommer att få konkurrera med den miljon som redan skall ha nya jobb i servicesektorn.

Om så skulle bli fallet kommer vi visserligen att få billigare byggtjänster och liknande. Men samtidigt får vi försörja fler arbetslösa och förtidspensionerade med skattemedel. Vad har vi då vunnit? Det gav Agenda inte svar på. Sist och slutligen återfaller även denna fråga på möjligheten att snabbt skapa hundratusentals nya jobb. Det var denna fråga vi inte fick svar på i Agenda för en vecka sedan.

Andra bloggar om: politik, samhälle, kollektivavtal, tv-licens, tv-avgift, cecilia stegö chilò, regeringen, reinfeldt, nyliberalism på intressant.se

Moderaterna vill införa TV-skatt

Direktiven till kulturministern om TV-licensen har hela tiden funnits på moderaternas hemsida. Man vill ersätta TV-licensen med en skatt. Det kan den nyliberala Stegö Chilò rimligtvis inte förena med sin integritet.

Är den nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò en fara för "public service"? Många tror ju att hon skall dra in på tilldelningen av mededel till SVT och SR genom att "avskaffa tv-licensen". Men att moderaterna gått ut med budskapet att avskaffa tv-avgiften är ingen frihetsreform av den typ som jag föreslog igår. Min tanke var att ingen skulle behöva betala för något de inte ville se. Samtidigt skulle samhällsinformationen kunna tillgodoses genom koncessionspolitiken som kan dra in mycket pengar.

Moderaternas avskaffande av tv-licensen är egentligen missvisande. De vill ersätta den med någonting ännu värre än en tv-licens - nämligen en skatt! Så här skriver moderaterna på sin websajt som svar på faq-frågan om ett avskaffande:

"Ja vi vill avskaffa TV-licensen. Vi anser att den så kallade public service-verksamheten (d v s SVT och Sveriges Radio) skall finansieras med skattemedel. En invändning som anförts mot denna lösning är att det skulle minska programföretagens oberoende om de medel som anvisades kom från statsbudgeten i stället för från rundradiokontot. Denna distinktion är verklighetsfrämmande. Redan i dag skall riksdagen fatta beslut om inte bara TV-avgiftens storlek utan även om de belopp som de olika programföretagen skall få. Att i stället genom ett riksdagsbeslut anslå medel över statsbudgeten innebär enligt vårt synsätt samma grad av politikerinblandning. Man kan jämföra med att många statliga kulturinstitutioner får sitt anslag genom riksdagens budgetbeslut utan att de därigenom anses ha blivit politiskt styrda. " (min kurs)

Om det är detta Cecilia Stegö har fått i uppdrag att genomföra är det lika bra att hon avgår. Hon kan rimligtvis inte vara så moraliskt förtappad att hon skulle sälja sig för att utföra ett sådant förstörelseverk.

Den fråga vi inte fick svar på i valrörelsen, huruvida Kent Olsson (m) i kulturutskottet var representativ för moderaterna när han ville höja skatten för ett år sedan, har vi fått svar på i form av ett undanskymt svar djupt nere på moderaternas hemsida. Läs min kommentear då med invändningar mot en skattefinansiering.

Det är patetiskt att en politisk markering mot en tvångsfinansiering, som motsidan lyckats att få att framstå som snikenhet, egentligen blir till en markering mot det egna partiets ännu mer tvångsbaserade finansiering. Om det är statsminister Fredrik Reinfeldts intentioner att höja skatten till förmån för SVT har Cecilia Stegö all anledning att avgå. Skall vi få ett klargörande besked från statsministern?

Andra bloggar om: politik, samhälle, media, tv-licens, tv-avgift, cecilia stegö chilò, regeringen, moderaterna, fusk på intressant.se

Skattetrycket - lista 24 länder

Sveriges skattetryck är högst i världen enligt OECD. Skattekvoten låg på 51,1 procent 2005. Det har dessutom stigit sedan 2004 då det var 50,4 procent. Sedan den preliminära siffran 2004 på 50,7 är dock ökningen mindre. Definitionen av skattetrycket är formell och säger egentligen inte något om hur mycket som är skatt av varje intjänad krona. Alla skatter summeras och summan ställs i relation till den totala produktionen, BNP.

En mera relevant definition är att ställa alla skatter för en löntagare i relation till arbetskostnaden. Då slipper man "tunna ut" skattetrycket med en för stor bas som i BNP består av kapitalförslitningen ("avskrivningarna"). Det är alltså fråga om "B-et" i BNP. Ett något bättre mått skulle vara att mäta skatternas relation till NNP (nettonationalprodukten). Men alla länder redovisar inte tillförlitligt detta mått.

I tabellen nedan är det anmärkningsvärt att Sverige har 91 procent högre skatter än USA och 47 procent högre än Tyskland. Det visar att länder som inte karaktäriseras som relativt fattiga och därmed inte välfärdsorienterade ändå kan ha ett ganska lågt skattetryck. Det är därför svårt att förstå varför opinionen i Sverige är så skräckslagen inför skattesänkningar att till och med moderaterna drog tillbaka sin vision att skattetrycket på lång sikt borde kunna sänkas till europeisk medelnivå på ca 40 procent.

Skattetryck i procent av landets BNP

1. Sverige 51,1 %
2. Danmark 49,7
3. Belgien 45,4
4. Norge 45,0
5. Finland 44,5
6. Frankrike 44,3
7. Island 42,4
8. Österrike 41,9
9. Italien 41,0
10. Tjeckien 38,5
11. Luxemburg 37,6
12. Storbritannien 37,2
13. Ungern 37,1
14. Nya Zeeland 36,6
15. Spanien 35,8
16.Tyskland 34,7
17. Kanada 33,5
18. Turkiet 32,3
19. Irland 30,5
20. Schweiz 30,0
21. Slovakien 29,4
22. USA 26,8
23. Korea 25,6
24. Mexico 19,8 %

Källa: OECD

Andra bloggar om: politik, skatter, skattetryck, internationella skatter på intressant.se

Inflationen bara 0,2 procent exkl elström

Priserna stiger inte alls som Riksbanken väntat. Inflationstakten sjunker och den rest som återstår efter Riksbankens egna räntehöjningar beror mest på elbolagens monopolpriser. Motiven för fortsatta räntehöjningar försvagas.

Nu går inflationsutvecklingen käpprätt åt skogen sett ur räntehökarnas pespektiv. Riksbanken förutses höja räntan om två veckor med 0,25 procent till 2,75 procent. Men SCB:s prismätning som offentliggjordes idag visar att det blir svårt att motivera en räntehöjning med hänvisning till inflationstrycket.

Det som vi normalt förstår med inflationstakten är förändringen av prisnivån mätt med konsumentprisindex (KPI) under 12 månader. För september rapporterar SCB en ökning av prisnivån med 1,5 procent. Det är visserligen en starkare inflation än för ett år sedan då takten var 0,6 procent. Men det betyder ändå inte att inflationstrycket är ökande. Det borde också dogmatikerna i Riksbanken inse.

För det första mäter inte Riksbanken inflationstrycket med KPI utan med ett för den verkliga inflationen mera rättvisande UND1X. Detta index exkluderar effekterna av skatter och subventioner samt effekterna av Riksbankens egen räntepolitik. Och i september hade detta index bara ökat med 1 procent på 12 månader. Dessutom var ökningen mindre än i augusti då den på 12 månader var 1,2 procent. Målet för Riksbanken är att UND1X skall öka 2 procent (plus/minus 1 procent).

Tittar vi närmare på orsakerna till att KPI ökade med 1,5 procent ser vi att räntehöjningar svarade för o,5 procentenheter och elpriserna stegring 0,8 procent. Kvar blir 0,2 procents inflation. Detta blir även resultatet om vi drar av 0,8 proceneheter för elströmmen från UND1X som ökade med 1,0 procent. Kvar blir 0,2 procent!

Skall de monopolistiska elbolagens smarta prispolitik, som lett till elpriser långt över de faktiska produktionskostnaderna i genomsnitt, också få leda till höjda räntor. Det är att lägga sten på börda för eluppvärmda hus med belåning. Småhusägarna har viss anledning att göra uppror...

Andra bloggar om: politik, ekonomi, räntan, riksbanken, elbolagen på intressant.se

Avskaffa TV-licensen

Tvångsfinansieringen av radio och TV har överlevt sig själv genom vissas vägran att betala. TV-avgiften borde kunna avskaffas genom att public service finansieras med koncessionspolitiken och resten med reklamintäkter.

När till och med kulturministern åtminstone har en freudiansk motvilja mot att betala TV-avgiften visar det att SVT och SR borde vara illa ute. Jag kan ha en viss förståelse för alla dem som rasar över att kulturvänsteretablissemangen nu gör sig breda till förmån för tvångsbetalningen av rätten att få bese alla etermedia (och i praktiken också att få bese video- och DVD-filmer). En god del av dessa avvikande kritiker hör nog till den andel av de 340 000 personer som av ideologiska skäl vägrar att betala TV-avgift. Men det är barnsligt att obstruera (som t ex Tobias Billström). Vi måste på ett konstruktivt sätt försöka avskaffa TV-avgiften.

Jag vill föreslå följande: När koncessionerna för sändning säljs till olika operatörer kan staten ställa krav på sk "public sevice". Det leder naturligtvis till att marknadspriset på koncessionen sjunker. Men det belastar inte skattebetalarna. Vi får enbart in en bit mindre intäkter på uthyrningen av "eterutrymme".

Staten kan på detta sätt få en TV-kanal att sända Rapport kl 19:30, en annan att sända Aktuellt kl 20:00 och en tredje nyheter kl 22:00. Detta kan kompletteras med Agenda, Konflikt, Granskning, Argument, Kulturnytt, Ekot, UR etc etc. Det går säkert att komma överens med operatörerna. Hur resten skall finansieras är operatörernas ensak - möjligen med vissa villkor för frekvensen av reklamavbrott mm. Det blir sannolikt fråga om reklamfinansiering men även betal-TV är numera en alltmer realistisk väg.

Varför skall vi då överhuvudtaget ha "public service" eller samhällsprogram? Jo, därför att en icke-kommersiell programproduktion är viktig för åsiktsbildningen i ett demokratiskt samhälle. Och det är en kollektiv nyttighet som inte tekniskt kan ställas i beroende av ett renodlat avgiftssystem. Debatten i Studio ett onsdagen 11 oktober mellan Bertil Torekull (tidigare chefred SvD) och den nyblivne riksdagmannen Fredrick Federley (c) blev onödigt förvirrad eftersom ingen av debattörerna insåg den speciella karaktären hos program med samhällsinformation. Torekull slog tjurigt vakt om nuvarande ordning. Federleys analogi med dagstidningar kan ännu inte tillämpas eftersom betal-TV inte är möjlig över hela fältet.

Man kan dessutom fundera på hur ett perfekt betal-TV-system skulle gestalta sig. Antag att kanaler med samhällsinformation kostade mera än kanaler utan. Låginkomsttagare skulle då tendera att välja bort kanaler med nyheter. De prenumererar sannolikt inte heller på dagstidningar eller läser annat än kiosklitteratur. På vilket underlag skall de då ta ställning vid valen till parlamentet? Demagogisk agitation i köpt reklamtid? Direktreklam? Högtalarbilar på gatorna? Flygblad?

En elit som hade råd att betala skulle samtidigt få helt annan information genom sina public service-kanaler. Det låter inte bra. Allt detta kan undvikas genom att en smal pucblic service finansieras med hjälp av koncessionutformningen och resten av den breda underhållningen med reklamintäkter kompletterade med direktavgifter. Att finansiera TV med skatter, som vissa inom moderaterna föreslår, är att gå tillbaka till ett äldre tvångssamhälle.

Andra bloggar om: politik, samhälle, skatt, media, public service, tv-licens, tv-avgift, fusk på intressant.se

-Fiasko för partiledardebatten

Det blev ingen intressant partiledardebatt i Riksdagen i förmiddags. När statsministern hållit sitt första anförande ställde oppositionsledaren Persson i Stjärnhov (s) endast en teknisk fråga om trängselskatten i Stockholm. Svaret på den var oklart från Fredrik Reinfeldt. Han hade antytt att avgifter skulle införas för att finansiera kringfartsleder runt Stockholm. Nu skall en statlig förhandlingsman tillsättas.

Är det detta partiledardebatten mellan statsministern och oppositionsledaren skall handla om? Och varför lades denna debatt två timmar in i debatten? Det blev fiasko för sakfrågorna i partiledardebatten.

I replikskiftena på max 2 minuter kom det visserligen fram några argument i sakfrågorna. Men tiden var då så knapp att det inte kunde bli någon fördjupning. Mycket av debatten präglades dessutom av de fuskande handels- och kulturministrarna. Man fick intrycket att detta hänt alldeles nyligen när de redan tillsatts som ministrar. Klantigt är det i alla fall. Dessutom har kulturministern Cecilia Stegö Chilò inte betalat TV-avgift i 15 år. Frågan är om detta är enbart en följd av egenintresse?

Det finns kommentatorer på nätet som menar att det är en ideologisk handling att låta bli att finansiera "vänstersidans propaganda och jakt på nyliberalismen". En sådan kommentar fick jag på förra bloggposten. Jag skulle dock vilja säga att det är litet barnsligt och liknar den tidigare "nyvänsterns" revolutionsromantik. Stegö Chiló har nu kommit överens med Radiotjänst att retroaktivt betala TV-avgift för alla år sedan 1990 utom de år hon varit i Tyskland. Så kan det gå...

Lars Ohly (v) hade förvisso en poäng med frågan varför ingen fuskminister hade inrättats som Alliansen hade föreslagit för en tid sedan. Reinfeldt svarade sakligt att det var socialförsäkringsministerna uppgift och i viss mån näringsministerns att hålla efter fusket i bidragssystemen.

Den stora bristen med partiledardebatten i ett läge när sakfrågorna hotar att komma i skymundan genom drevet mot tidigare fuskande personer som nu blivit ministrar är att den inte tillförde någonting nytt i politiken. Och hur skulle den kunna det när budgeten hålls hemlig tills den läggs fram på måndag? Det blev precis som jag förutsåg i kommentaren till regeringsdeklarationen. Den var alltför allmänt hållen för att duga som grund för en partiledardebatt. Mycket riktigt hörde jag inte en enda hänvisning till regeringsdeklarationen i riksdagsdebatten.

Just nu blev detta upplägg förödande för regeringens kortsiktiga taktik. All politisk debatt kommer nu i åtminstone fem dagar att handla om de fuskande politikerna i brist på annat. En intressant fråga är om trycket under denna tid kommer att öka så mycket att Maria Borelius och Stegö Chiló måste avgå? Det är svårt att förutse men statsministern borde kunna bedöma detta på följande sätt:

Om ingen ny fråga tar över kommer drevet att kulminera med avgång senast söndag (man kan inte ha kulmen när budgeten läggs fram). Då är det lika bra att ta detta först som sist. Men en statsminister har vissa möjligheter att styra den politiska agendan. Det kanske finns frågor som direkt eller indirekt kan föras ut i debatten av sådan dignitet att det tar över att någon inte betalat TV-licensen? Partiledardebatten var inte denna fråga.

Andra bloggar om: politik, samhälle, riksdagen, drevet, fusk, borelius, stegö chilò, regeringen, partiledardebatt på intressant.se

Skall liberalen Stegö Chilò driva kommunitär kulturpolitik?

Reinfeldts utnämning av ny kulturminister är en gåta. Hon måste rimligtvis bedriva en nykonservativ kulturpolitik och en kommunitär idrottspolitik. Nu skall ungdomarnas stillasittande motarbetas av handbollstanten Cecilia. Men varför välja en nyliberal att driva överhetspolitik?

Den nya kultur- och idrottsministern Cecilia Stegö Chilò skall naturligtvis driva Alliansens och regeringen Reinfeldts kulturpolitik mm. Eftersom hon om någon kan betecknas som en av de tidiga nyliberalerna måste hennes kvalifikationer i Fredrik Reinfeldts perspektiv sökas i hennes mera personliga egenskaper. Det kan ju ändå inte vara meningen att låta Cecilia implementera Timbros syn på kulturen i regeringspolitiken, som en del okunniga bedömare på kulturområdet fått för sig (t ex Gunnar Bergdahl och Mikael Olsson).

Cecilia Stegö Chilò kommer sannolikt att få vissa svårigheter att förena sina nyliberala värderingar med en politik som av allt att döma kommer att vara nykonservativ i enlighet med Fredrik Reinfeldts något vaga ideologiska utgångspunkt. Om vi börjar med kulturpolitiken är det uppenbart att konventionell svensk kulturpolitik bygger på att experter (självutnämnda och koopterade) pekar ut de politiskt korrekta kulturområdena. Det är definitivt inte något som folk kan välja fritt - vare sig som producenter eller konsumenter. Om Cecilia har mandat att föra en ifrågasättande, radikal kulturpolitik borde hon börja med en analys av kulturkonsumtionens olika funktioner.

Vi ser här först att den mer ytliga motiveringen för statlig kulturpolitik är kommunitär: svensk kultur ingår i en kontext som vuxit fram under lång tid, vi kan inte agera i ett lufttomt rum, det finns centrala värderingsmönster som kulturpolitiken skall slå vakt om, kulturen har valt oss - vi kan inte välja kultur etc. Ja, några kanske tom vill motivera kulturen med transcendenta (utomvärdsliga) argument: vi har en historisk mission att fylla, vi har en plikt mot Gud och fosterlandet att förvalta vårt kulturarv och överlämna det till våra efterkommande osv.

Om vi skalar bort detta mischmasch återstår frågeställningen: varför förtjänar vissa kulturformer subventioner från skattebetalarna, men inte andra? Kort sagt: varför Rämbå´ men inte Rä´mbå? (ursäkta fonetiseringen, men annars framgår inte poängen med ordleken, lanserad av Timbro). Alltså: varför statliga pengar till balett men inte till ishockey, till opera men inte till rockkonserter? Ett icke godtagbart svar på denna fråga är att de styrande brukar ha sådana preferenser att de hellre föredrar finkultur framför actionfilmer, ishockey och rockkonserter. För att de inte skall behöva betala mycket höga priser för sin underhållning utnyttjar de sin maktställning för att ge pengar indirekt till sig själva och sina kompisar.

Det enda godtagbara svar jag kan komma på är att finkultur till skillnad från vulgärkultur producerar en kollektiv nyttighet som höjer välfärden för alla. Därför finns det ett legitimt skäl att subventionera vissa personers underhållningskonsumtion. Man kan göra en analogi med vaccineringar (som aldrig är helt säkra). Det finns anledning att subventionera människors skräckgrundade motvilja att bli smittad av farliga sjukdomar. Om fler är vaccinerade blir säkerheten större för både ovaccinerade och vaccinerade.

Frågan är dock om denna analogi är hållbar. Vad är det för en kollektiv nyttighet "kulturen" producerar? Blir de som konsumerar den subventionerade produktionen så förfinade och kreativa att de välgörande effekterna sprider sig till alla som inte konsumerar kulturen direkt? Se där en fråga som den nya kulturministerna borde låta utreda!

Frågan har en direkt parallell på området "public service". Här är det tydligare att samhällsprogram med politisk bäring har betydelse för den demokratiska åsiktsbildningen. Den får ses som en kollektiv nyttighet som är motiverad att skattesubventioneras om den inte kan tillgodoses på annat sätt. Men hur motiverar man då att skattemedel/licensmedel skall användas för produktionen av vulgärkulturella program när sådan subventionering av annan vulgärkultur inte förekommer? En logiskt konsekvent kulturpolitik måste tydligen betyda slutet för Robinson och liknande tv-program samt en smalare public service.

Idrotten ännu mer kommunitär

Cecilia Stegö Chilò kommer att få vissa svårigheter som idrottsminister. I sitt jultal 2005 anförde Fredrik Reinfeldt att idrotten har flera fördelar för samhällsutvecklingen (min kommentar>). En kommunitär vill inte att staten skall stå neutral när det gäller att utveckla goda medborgare. Reinfeldt sade:

”vi vet att barn eller unga som idrottar många gånger mår bättre både fysiskt och psykiskt än sina jämnåriga. De har därtill ofta en starkare tilltro till både samhället och sig själva samt visar en större öppenhet gentemot sina medmänniskor.”

Därför ville han satsa mera pengar i form av en "Knattemiljard" som Riksidrottsförbundet skulle få under en fyraårsperiod istället för "Handslaget" som slutbetalas i år. Satsningarna har tydligen olika egennamn inom den finansiella idrottsvärlden. Skillnaden skulle också bli att den statliga detaljstyrningen skulle bli mindre. Det kanske är något som den nyliberale Stegö kan nöja sig med?

Mot detta talar Reinfeldts önskan att idrotten skall skapa en motvikt mot ungdomars stillasittande och fylla ungdomars fritid med verkligt innehåll. Skall Cecilia kanske införa obligatorisk idrottutövning för alla ungdomar? Tänk så upplyftande det var när hon själv spelade handboll i, eh..., Linköping.

Innan handbollstanten Cecilia sätter igång med knattarna och annat klientel borde hon göra en analys av statens roll i idrottspolitiken och hur olika engagemang kan legitimeras. Och då är knappast "kraft genom glädje" legitimt. När det gäller idrotten ser jag en motivering som ändå är intellektuellt hederlig: den statsstödda idrotten är till för att stödja kriminalpolitiken med preventiva åtgärder. Men om detta stämmer i praktiken fordrar nog en djupare utredening. Vilken är 'trade-offen' mellan fler poliser och mera idrott?

Har Reinfeldt satt bocken till örtagårdsmästare eller vill han göra nyliberalen till nykonservativ? Utnämningen av Cecilia Stegö Chilò till kulturminister framstår som kulturpolitikens enigma. Kommer vi någonsin att få svaret på gåtan?

Direktlänk: http://danne-nordling.blogspot.com/2006/10/skall-liberalen-steg-chil-driva.html
Andra bloggar om: politik, kultur, samhälle, media, kulturpolitik, idrott, kulturministern, cecilia stegö chilò, reinfeldt, nyliberalism, kommunitarism på intressant.se