LO ska ta strid för stimulanspolitik i Sverige

LO:s ordförande vill ha ett stimulanspaket på 70 miljarder kr. Han är beredd att ta strid för detta med Socialdemokraterna. Överskottsmålet bör överges sade han i Ekots intervju.

Gäst i Ekots lördagsintervju 30/11-13 var LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som utfrågades av Monica Saarinen. Programmet påannonserades med att SD är näst största parti bland LO-medlemmarna. Vad tänker man göra åt det?

Karl-Petter Thorwaldsson, LO

Diskussionen började med LO:s självständighet. KPT pekade på en viss konflikträdsla internt. Han ville inte heller medge att LO ställer villkor för bidrag till Socialdemokraterna. En konflikt finns inom den ekonomiska politiken då LO redan 1 maj ställde krav på ett stimulanspaket på 70 mdr kr. Det är klassisk socialdemokratisk politik menade KPT. Det är bättre att investera i infrastruktur än satsa så mycket på de arbetslösa.

Vi har sparat i ekonomin och nu är rätt tillfälle att använda pengarna. Överskottsmålet får komma i andra hand. Jag är beredd att ta strid med S och överge överskottsmålet. Det är inte så kostsamt på sikt. Vi är i balans 2016-17. S skulle nog kunna tänka sig detta. Det gäller att vinna en ganska liten, välmående medelklass. USA är en förebild som minskar arbetslösheten snabbare än Sverige. Det finns även ekonomer på högerkanter som anser att stimulanspolitik är rätt.

Mycket tyder på att det blir en minoritetsregering efter nästa val också. Det leder till att det även i fortsättningen inte kommer att läggas fram så många förslag. LO ger nu mandat till Stefan Löfven att regera över blockgränsen. Jag är orolig för att de främlingsfientliga krafterna i Europa är på frammarsch, menade KPT. Jimmie Åkesson kommer dock att hugga i sten med sin aviserade kampanj mot Löfven.

Enligt LO:s egna undersökning skulle 17 procent rösta på SD och 25 procent kunde tänka sig detta. Detta talar väl emot tesen att SD skulle "hugga i sten" menade Saarinen. Här flöt diskussionen ut. Saarinen nämnde att 30 procent av byggnadsarbetarna skulle rösta på SD. Men KPT kunde inte klargöra vad LO gjort för fel. Men S har ökat bland LO_medlemmarna. Medlemmarna vill ha en förändring och nu går de från borgerliga till SD.

Vill LO minska arbetskraftsinvandringen? Det handlar om 6 000 personer om året som är kvalficerade.(Sedan finns det 6 000 bärplockare.) Men den tredje gruppen i form av 6 000 okvalificerade utnyttjas av avbetsgivarna som får nästan till 100 procent felaktiga villkor. De som jobbar här måste jobba med svenska villkor. Nu har vi gästarbetare som ska skickas ut efter 4 månader om de mister jobbet. De ska inte ha permanent uppehållstillstånd. Det är inte fackliga medlemmar och därför kan inte LO driva deras krav. LO vill riva upp lex Laval. Det är alltså tillåtet att betala lägre lön för utländsk arbetskraft. Både ILO och Europarådet säger att det strider mot de mänskliga rättigheterna. Experterna säger att EU-domen väger tyngre, menade Saarinen. Nej, svenska regeringen gjorde fel enligt KPT.

Något riktigt klargörande av problematiken på det juridiska området kring Laval-domen fick lyssnarna inte. Det sammanhänger delvis med Torwaldssons förmåga att prata snabbt och inte alltid särskilt pedagogiskt. Men det är en egenskap som gör att han klarar sig helskinnad från utfrågningar av typ Ekots lötdagsintervju. Det gäller särskilt när utfrågningen handlar om en rad detaljfrågor som ofta saknar principiell betydelse.

Den enda fråga som hade kunnat bli sensationell var stimulanskravet på 70 miljarder. Men  där fick vi inte veta mera än vi redan visste. Menar LO allvar? Borde man inte samla ekonomer och politiker för att diskutera förutsättningar och konsekvenser av ett sådant förslag? Man behöver ju inte ta med Magdalena Andersson (S)  som måste vara restriktiv inför valrörelsen. Nu liknar LO:s förslag mest ett försök att skaffa sig alibi som ska användas för att trycka på en ev S-regering efter valet.

Det hade också varit intressant att veta om LO vid en regering över blockgränsen skulle vara beredd att stötta Löfven mot vänsterfalangen inom S. Det var ju bara fyra år sedan som vänsterfalangen tillsammans med krafter inom LO nesligen stoppade Mona Sahlin från att inte ta med Vänsterpartiet i sin gruppering inför valet 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om LO, Karl-Petter Thorwaldsson, stimulanspolitik, stimulanspaket, Socialdemokraterna, överskottsmål, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Vänstern vinner slaget om valfrihetens avskaffande med journalisternas hjälp?

Kan vi verkligen få en objektiv bild av frågorna kring vinster i välfärden när 80 procent av de samhällspolitiska journalisterna sympatiserar med vänstern?

Jag var på Bertil Ohlin-institutets seminarium om valfrihet i välfärden igår 27/11-13 på van der Nootska Palatset. Där framträdde Hans Bergström, docent i statsvetenskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter.

Hans Bergström

I sin exposé lade Bergström tonvikten på utvecklingen och debatten om valfrihetsreformerna på skolområdet. I ett internationellt perspektiv (44 länder) ligger den socioekonomiska segregationen näst lägst inom Sverige:

Fallissemanget för John Bauer-koncernen var enligt Bergström en kombination av dåligt management och en demografiskt betingad nedgång av antalet gymnasieelever (samt i viss mån att Björklunds yrkesinriktade gymnasium inte blev tillräckligt populärt):

Opinionen i Sverige vill dock ha kvar det fria skolvalet. I hela landet är det 76 procent och i storstäderna 83 procent som vill ha kvar rätten att välja:

En svårighet i den politiska debatten är att vänstern är emot vinster och valfrihet. Det har ingenting med faktiska förhållanden att göra enligt Bergström - utan det är en förutfattad ideologisk mening som man nu använder för en politisk offensiv. Härvid får man hjälp av media som gärna sprider en negativ information. Det kan bero på att 80 procent av de samhällspolitiska journalisterna sympatiserar med de rödgröna:

Personligen uppfattar jag att valfrihetens försvarare befinner sig på defensiven. De har inte kunnat slå tillbaka de attacker som använt sig av konkreta missförhållanden eller ens få spridning av motinformation som t ex att vägning av kissblöjor inte är något som enbart används av vinstdrivande företag. Sannolikt håller vänstern på att vinna slaget om att vinster och valfrihet ska avskaffas. Det ligger något i att man inte kan lita på att rätt bild ska förmedlas av samhällsjournalister som till 80 procent sympatiserar med vänstern. Var det inte så 68-vänstern på sin tid kom att dominera opinionsbildningen under ett par decennier?

Var finns de kunniga opinionsbildarna på den borgerliga sidan eller i näringslivet?

[Länk]

Läs även andra bloggares åsikter om vinster i välfärden, vinst, välfärd, Hans Bergström, valfrihet, skolan, vänstern, socialism, ideologi, politik på intressant.se

Kraven på socialism börjar med kritik av vinsten

Ett socialiseringsförslag som ska lyckas måste inrikta sig på något som socialisterna kan framhålla som skadligt - företagens vinster. Därefter skapar man ett system som långsamt tar hand om en del av vinsterna och samtidigt också i förbigående får allt större inflytande.

Jag var på presentationen av boken Sista försöket att socialisera Sverige? utgiven av Svensk Tidskrift igår (red Maria Eriksson). Det är en antologi som till stor del handlar om försöket att socialisera  med hjälp av löntagarfonder. Till den har jag lämnat ett bidrag (ej tidigare publicerat) som handlar om kampen mot de första förslagen från Rudolf Meidner och Anna Hedborg. Jag berör också Folkpartiets och Erland Waldenströms aktiviteter för att åstadkomma en kompromiss med LO och Socialdemokraterna, samt mina strävanden att förstöra denna lätt förrädiska aktivitet.

Presentationen av boken följdes av en paneldebatt som bl a berörde riskerna för att det ännu en gång skulle uppstå en opinionsrörelse för att införa socialism i Sverige.

Från vänster ser vi Anna Kinberg Batra, ordf i finansutskottet, Jens Spendrup, ordf i Svenskt Näringsliv, Stig-Björn Ljunggren, fil dr i statsvetenskap samt moderatorn Anders Ydstedt, ordf i SvT. Panelen var allmänt sett överens om att riskerna inte kunde negligeras. Det kan bli så att man försöker använda fonder med ursprungligen andra syften till att skaffa sig inflytande över näringslivet. Ljunggren noterade f ö att den stora fondstriden med början för 35 år sedan medförde att det aldrig blev en borgerlig revolt mot skattesystemet. Uppslutningen kring 4 oktober 1983 tog över.

Min egen erfarenhet av opinionsbildning mot vänsteridéer leder mig till en något annan slutsats. Det var ju inte så att socialisering motiverad med ökat löntagarinflytande fördes fram från ingenstans. Hela fondkonceptet var istället under många år motiverat med missnöje med företagens vinster. Dessa vinster lyckades LO dessutom få opinionen att uppfatta som ett resultat av LO:s eftergivenhet i "solidaritet med de lågavlönade". Egentligen skulle LO kunnat förhandla fram löneökningar som hade eliminerat det mesta av vinsterna, förklarade man. Istället gick vinsterna ner i aktieägarnas fickor och bidrog till att förstärka den rådande, skadliga maktkoncentrationen inom näringslivet.

Redan på 1960-talet hade kommunistledaren C-H Hermansson kartlagt storfinansens 15 familjer. Monopolkapitalism kom att bli ett nästan rumsrent begrepp. Regeringen tillsatte den s k Koncentrationsutredningen. Olof Palme slog 1975 fast "att ingen längre bestrider de arbetandes rätt till del i förmögenhetstillväxten". Löntagarfonderna syftade länge till att omfördela förmögenhetsbildningen och bryta "den privata maktkoncentrationen". Det skulle ske genom ett angrepp mot företagens vinster vilka inte bara sades berika ett fåtal kapitalägare utan också styrde företagen i fel riktning. Första delen i detta budskap gjorde intryck på politikerna i alla partier och på en del storföretagsledare.

Det var denna samsyn som blev grogrunden för löntagarfonder som syftade till att korrigera förmögenhetsbildningen. Den juridisk-tekniska lösningen var att företagen enligt lag skulle utge "riktade fondemissioner" av aktier till fonder med styrelser befolkade av fackföreningsfolk, statstjänstemän och näringslivsrepresentanter. När Meidner kom med sitt förslag valde han av någon anledning också att betona att det var makten det gällde. Detta kunde tyckas skulle försvåra en uppgörelse med näringslivet och Folkpartiet. Men underligt nog blev det ingen riktig debatt om detta förrän LO kom med sitt definitiva förslag som fastställdes på kongressen i juni 1976.

Inte heller blev det någon egentlig debatt om den rättsligt tvivelaktiga effekt som "obligatoriska riktade fondemissioner" av aktier skulle innebära. I praktiken skulle de ganska omedelbart orsaka en kraftig kursnedgång på aktiebörsen. Detta var sannolikt en helt förbisedd konsekvens både för Meidner, Folkpartiet och näringslivets s k vinstandelsgrupp ("Waldenströmgruppen"). I varje fall avstod Waldenström att lägga fram ett kompromissförslag med ett alternativt fondsystem i maj 1976. Det som då presenterades var s k investeringslön - en del av löneökningarna skulle sättas av för individuella aktieköp. Detta ofarliga förslag var snart bortglömt.

Min bedömning är att Meidner och Hedborg begick ett strategiskt misstag genom att erkänna och senare betona att det var makten över de större företagen det gällde. Det gav en möjlighet för näringslivets mera militanta krafter att mobilisera både ekonomiska resurser för motkampanjer och en småföretagaropinion som kunde känna sig personligen hotad. Men ännu i oktober 1977 höll Olof Palme fram det socialistiska målet:

"Kapialismen är oförmögen att lösa de stora framtidsuppgifterna. Därför är det nödvändigt att ersätta kapitalismen med ekonomisk demokrati. Löntagarfonderna är ett steg på vägen mot en begränsning av kapitalismen. --- Det är i hög grad den demokratiska socialismens mål att avskaffa kapitalismen." Olof Palme i AB 1977-10-02

 Att döma av detta trodde Palme att han skulle införa löntagarfonderna utan stöd från andra i Riksdagen. Det är svårt att tro att FP skulle varit med på att "avskaffa kapitalismen". Men någon sorts kompromissförslag som ett första steg kanske han ändå skulle kunna hoppas på i den statliga fondutredningen, som arbetade på med FP:s goda minne. Detta torde ha omintetgjorts när SAF i november 1977 påbörjade sin första landsomfattande kampanj mot fondsocialismen (bloggart sep-12). Kampanjarbetet fortsatte med kulmen 4 oktober 1983.

Frågan om huruvida ett nytt socialiseringsförsök kan komma att göras någon gång i framtiden kan alltså besvaras om man kan bedöma sannolikheten för att det går att hetsa fram en vinstfientlig opinion som vill komma åt vinster och maktkoncentration med hjälp av något som senare visar sig leda till socialism. Den misslyckade attacken med löntagarfonder kommer då att finnas som åskådningsexempel. Motståndarna till socialism kommer förhoppningsvis inte lika lätt att låta sig luras som 1975.

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, löntagarfonder, vinster, maktkoncentration, Olof Palme, Meidner, fondemissioner, Svensk Tidskrift, politik på intressant.se

Miljöpartiets utsläppsmål kräver kommunalskatt på 40 kr?

En utsläppsminskning för EU med 60 procent kräver enligt Björn Lomborgs beräkningsmodell kostnader på 4,8 biljoner kronor. Det är 4,5 procent av EU:s BNP.

I lördags skrev miljöpartiets ena ledare, Åsa Romson, en artikel på DN-debatt 23/11 som handlade om EU:s klimatmål. Det är som bekant att CO2-utsläppen ska minskas med 20 procent till år 2020 (jämfört med 1990). Hon menar nu att  det inte räcker för EU med ett så modest mål, som hon utan några belägg påstår redan är uppnått. För att nå 2-gradersmålet och för att visa att vi gör vår del av jobbet behöver EU sätta ett "offensivt mål" till 2030. Det ska innebära en minskning av utsläppen med 60 procent. "Då kan andra länder inspireras och följa efter."

Åsa Romson, MP

Någon kostnadsuppskattning eller beräkning av vad programmet i sig har för effekt på temperaturutvecklingen nämner Romson inte. Däremot har Björn Lomborg anfört beräkningar som han redovisar i en artikel på ledarsidani SvD 24/11. Han är chef för Copenhagen Consensus Center och adjungerad professor vid Copenhagen Business School. Lomborg är skeptisk till effekterna av traditionella utsläppsbegränsningar och menar att de är dyra och ger litet resultat:

"Bara européerna och några få andra fortsätter hänge sig åt betydande utgifter för obetydliga resultat. EU har förbundit sig att skära ner CO2-utsläppen till 20 procent lägre än 1990 års nivå till år 2020. Forskning visar att detta kommer att kosta 1600 miljarder kronor per år. Vid århundradets slut, till en sammanlagd kostnad av mer än 130000 miljarder kronor, kommer den förväntade temperaturökningen att ha reducerats med obetydliga 0,05 grader Celsius."

Björn Lomborg

Om vi tar Lomborgs uppgifter på allvar borde Romsons krav på en tre gånger så stor utsläppsminskning att kosta tre gånger så mycket - kanske ännu mera eftersom åtgärderna tenderar att bli allt dyrare när mycket ska göras på en gång.. Det betyder en sammanlagd kostnad för EU på åtminstone 4 800 miljarder kronor per år. Och effekten skulle bli att temperaturen vid nästa sekelskifte skulle vara 0,15 grader lägre än annars.

Kostnaden på 4,8 biljoner kronor utgör 4,5 procent av EU:s BNP på 107 biljoner kr. Om vi översätter detta till svenska förhållanden så vet vi att underlaget för kommunalskatt motsvarar ungefär halva BNP. En skattehöjning som ska ge 4,5 procent av BNP kräver då en kommunalskattehöjning på 9 kronor (procentenheter). Romson kräver i praktiken en skattehöjning som motsvarar mer än 40 kronors kommunalskatt.

Lomborgs beräkningar är naturligtvis grova om man tillämpar dem på Romsons utsläppsmål. Men varför ger inte Romson själv någon uppgift om vad det skulle kosta? Nu verkar det vara nästan gratis. Om Lomborg har rätt i vilken liten effekt dessa mycket kostsamma utsläppsminskningar har på den globala uppvärmningen måste varje sunt tänkande bedömare dessutom ifrågasätta om uppoffringarna verkligen är värda priset. Det borde väl finnas något effektivare sätt att påverka utsläppen? Eller det kanske är bättre att vidta åtgärder direkt mot uppvärmningen när den eventuellt kommer igång igen?

 Andra bloggar om: Romson, miljöpartiet, Lomborg, växthuseffekten, global uppvärmning, klimatkris, klimatpolitik, utsläppsmål, skatter, ekonomi, EU, politik på intressant.se

Högre utbildningen borde väl styras av Sveriges behov?

Skattefinansierad högre utbildning ska styras av studenternas intressen och val - inte av Sveriges behov. Det verkade vara åsikten hos ett halvdussin utbildningsaktivister vid ett seminarium på måndagen. Motiveringen för att skattefinansiera högre utbildning är dock den motsatta.

Utbildningspolitik på den postgymnasiala nivån är en abstrakt historia. Jag var på Ratios seminarium med rubriken "Saknar den högre utbildningen relevans?". Där presenterades en rapport med samma titel skriven av Agneta Bladh, tidigare statssekreterare (S), högskolerektor och generaldirektör för Högskoleverket. Det är möjligt att rapporten har något konkret innehåll. Men jag tror att en normal läsare har svårt att utan en mycket stor ansträngning vaska fram detta. Här ett smakprov på texten där problemet beskrivs:

"Systemets olika komponenter harmonierar inte med varandra när det gäller universitet och högskolor. Systemet premierar effektivitet i ett snävt perspektiv och bevakar denna snäva effektivitet på ett skarpt sätt genom resurstilldelningssystemet, medan kvaliteten bevakas relativt endimensionellt. De ansvariga för att för att hålla samman de tre begreppen relevans, kvalitet och effektivitet är lärosätena, som försöker synkronisera arbetsmarknadens behov och studenternas efterfrågan."

Något konkret exempel på vad denna abstrakta  problembeskrivning kan innebära ges inte. Men trots fortsättningen i form av ytterligare allmänna resonemang kan de utbildningspolitiska aktivisterna diskutera dessa i flera timmar. Det är ett fenomen som jag iakttagit även på andra områden. På seminariet diskuterades rapporten först av politikerna i form av Ibrahim Baylan (S), riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesman samt Peter Honeth (FP), statssekreterare i utbildningsdepartementet. Några skarpa meningsskiljaktigheter framkom inte.

Nästa inslag var en paneldebatt där man skulle utröna vad "utbildning och näringsliv" ville - sannolikt för att öka utbildningens relevans.

Fyra högre utbildningsaktivister

Panelen bestod av Lena Gustafsson, rektor Umeå universitet; Johan Blom, vik GD på Yrkeshögskolan; Tobias Krantz, Svenskt Näringsliv (f d statsråd); Anne-Marie Fransson, VD IT & Telekomföretagen samt längst till höger moderatorn Ann-Kari Edenius, kommunikationschef på Ratio. 

Lena Gustafsson underströk att styrningen inte fick öka. Tobias Krantz verkade hålla med trots att han i en bisats påpekade att 40 procent av studenterna inte fått ett i relation till utbildningen adekvat jobb ett år efter examen. Panelen blev ganska enig om att någon ökad styrning inte var önskvärd.

På min fråga där jag invände mot tanken på att ökad styrning var förkastlig blev panelen dock osäker. Jag framhöll att det anses att Sverige behöver 40 000 ingenjörer de närmaste åren och att vi är beroende av att våra exportföretag kan utveckla sig på högteknologiska områden. Då kan det väl inte vara rätt att istället utbilda sociologer och konstvetare istället. Och behövs inte någon styrning för att få några studenter att utbilda sig till kemilärare?

Genast fick jag mothugg i form av frågan hur jag tänkte mig att denna styrning skulle se ut. Jag föreslog satsningar på incitament för studenterna att läsa "rätt" ämnen. Rent allmänt kan man tycka att fyra utbildningsexperter skulle kunna utveckla saken. Krantz hade en idé om att poängsystemen vid utvärdering av betygen i den tidigare processen skulle kunna användas. Men viljan att ifrågasätta studenternas egna val tycktes ändå saknas hos hela panelen. "Att det inte utbildas kemilärare beror på att ungdomarna inte väljer den utbildningen."

Är det verkligen så att ideologin om "statsindividualismen" (Berggren/Trägårdh) nu fått ett sådant genomslag att studenterna ska få styra hur den skattefinansierade utbildningens resursfördelning ska utfalla? Ideologin bakom skattefinansierad högre utbildning går ju istället ut på att en avgiftsfinansiering kombinerad med låntagning inte skulle leda till att studenterna skaffade sig en adekvat utbildning i relation till sin förmåga och nytta för samhällsekonomin. Relevant högre utbildning har därför även karaktären av kollektiv nyttighet som alla skattebetalare tjänar på. Men det förutsätter naturligtvis att utbildning inte används som någon sorts hobbyverksamhet eller allmänt statushöjande aktivitet. Den ska vara till nytta för skattebetalarna - annars får studenterna finansiera sin utbildning själva.

Det är något oroande att Utbildningssveirge inte tycks känna till de grundläggande principerna för skattefinansierad högre utbildning, som inte bygger på anarkistisk valfrihet. Politiken har alla chanser att haverera riktigt ordentligt.
 
[Organisationsforskaren Mats Alvesson skriver i SvD 21/11-13 en artikel "Kvalitetskris hotar högskolan" 
där han nämner serieteckning, schackpedagogik måltidsvetenskap och fotbollens historia på högskolenivå. "Högskolans utförsbacke" representerar "en utbildning i förfall".]

Läs även andra bloggares åsikter om högre utbildning, utbildningspolitik, Baylan, Ratio, statsindividualism, skatter, politik på intressant.se

Reinfeldt tänker sitta kvar efter valförlust 2014

Dagens utspel från Reinfeldt tolkas av Löfven som att Alliansen sitter kvar så länge de rödgröna inte får absolut majoritet. - Utan samarbete över blockgränsen blir Alliansen alltmer beroende av SD:s aktiva stöd. Så småningom kan det bli regeringskris.

Vad innebär moderatledaren Fredrik Reinfeldts besked i SvD idag 13/11-13 för regeringsfrågan? Det kan indirekt också ses som ett svar till Stefan Löfven och hans utspel om samarbete över blockgränsen i fredags (bloggartikel). Reinfeldt menar att det block på den andra sidan som han vill släppa fram består av S+MP+V - inte bara av S+MP. Löfven svarar att Reinfeldt "taktiserar" (SvD nätet idag).

Ska han fälla en S+MP-regering?

Situationen som det gäller är att de rödgröna inte får absolut majoritet i valet 2014. Det försummar reportern i Svenska Dagbladet, Jenny Stiernstedt, att framhålla. Att vänsterledaren Jonas Sjöstedt deklarerat att han inte tänker rösta för en regering där Vänsterpartiet inte får några ministerposter saknar däremot betydelse. Med den nya grundlagen (negativ parlamentarism) blir situationen ändå komplicerad.

Talmannen låter rimligtvis ledaren för det största partiet först försöka bilda regering. Löfven föreslår då S+MP om han inte kan få stöd över blockgränsen. Alliansen, som i SvD:s upplägg då är mindre än S+MP röstar emot. SD antas också rösta emot. V lägger ner sina röster. Löfven får en majoritet emot sig och faller. Detta blir även fallet om Alliansen är större än S+MP, men inte heller då får SD lägga ner sina röster.

Med Reinfeldts besked idag fordras alltså att en rödgrön minoritetsregering måste ha ministrar från Vänsterpartiet för att Reinfeldt och Alliansen ska lägga ner rösterna. En S+MP-regering blir fälld inom två veckor efter valet med den nya grundlagen.

En S+MP-regering skulle bli extremt svag och skulle under alla omständigheter få söka stöd hos Alliansen. Inte ens om SD skulle ge stöd skulle det räcka eftersom vi kan anta att V skulle rösta emot sådana regeringsförslag tillsammans med Alliansen.  Men inte heller en S+MP+V-regering, som inledningsvis skulle släppas fram av Reinfeldt, skulle bli särskilt stark. Så fort SD skulle ansluta sig till Alliansens nej-röster mot vissa förslag skulle de falla och så småningom kan vi vänta oss regeringskris. Det är därför Löfven söker organiserat stöd över blockgränsen. Det krävs nog många ministerposter för de borgerliga för att det ska lyckas. Och att V skulle ingå i en sådan regering kan uteslutas.

En blocköverskridande S(+MP)-regering måste därför vara klar senast två veckor efter valet. Det förefaller osannolikt att man skulle hinna lägga om kursen så totalt på den borgerliga sidan om man fortsätter att arrogant avvisa alla sådana tankespår. Men att offentligt diskutera situationer där man till hälften förlorat valet är naturligtvis också omöjligt. Det är alltså nyanserna i avvisandet som indikerar hur de borgerliga partierna tänker. Och då är Annie Lööf (C) speciellt intressant. Hon avvisade Löfven i speciellt förolämpande och nedsättande ordalag med en sexistisk anstrykning. Där finns knappast några samarbetsförutsättningar.

Löfven tror nu att Reinfeldt försöker hitta ett sätt att sitta kvar även om man "förlorar" valet. Det skulle förmodligen gå till så att Alliansen både avvisar blocköverskridande samarbete och gör klart att man röstar emot en S-MP-regering. Löfven skulle då få anmäla till talmannen att han inte kan bilda regering varvid budet går över till Reinfeldt. Han föreslår då en alliansregering utan egen majoritet. Det kan beskrivas som "ungefär som idag". Vid statsministeromröstningen röstar de rödgröna emot och SD lägger ner sina röster. Ingen absolut majoritet föreligger mot statsministerförslaget och Reinfeldt sitter kvar.

En sådan Reinfeldt-regering blir dock svagare än dagens. Ett förslag som de rödgröna är emot måste då få stöd från SD - det räcker inte längre med att SD lägger ner sina röster. I oppositionens retorik kommer det att heta att Alliansen regerar med stöd från SD, som ju skulle isoleras. Alliansen kommer att göra gällande att det inte är något nytt, det gällde 2010-14 också. Den springande punkten för regeringens fortlevnad är om SD börjar ställa villkor för sitt fortsatta stöd när samarbetsmöjligheterna med S och MP försämrats. Dessa två partier kan driva regeringen i armarna på SD och ge upphov till regeringskris. Risken för nyval ökar.

 [DN:s chef för ledarsidan, Johannes Åman, gör idag 14/11 en analys av Löfvens samarbetsintentioner och konstaterar det närmast självklara att Löfven bildar en regering på grundval av de tre rödgröna om de får egen majoritet. Om V ska ingå förbigår han. Men artikeln slutar när det intressanta fallet utan egen majoritet kunde analyseras.]

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, regeringen, val 2014, Löfven, socialdemokraterna, regeringsbildning, nya grundlagen, samarbete, negativ parlamentarism, politik på intressant.se

Löfven ger förtäckt invit om ministerposter till M

Varför förstår kommentatorerna inte vad Löfvens utspel går ut på?

En debattartikel om regeringsfrågan i DN 8/11-13 av Stefan Löfven och Carin Jämtin har rört till i kretsen av politiska kommentatorer. Rubriken på artikeln var "Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen". De röriga och spretiga kommentarerna beror förmodligen på att kommentatorerna och även politikerna inte skiljer på de två utfall som kan bli följden av en socialdemokratisk valvinst.

Det första utfallet är att de rödgröna får egen majoritet i Riksdagen. Då kan Löfvens utspel tolkas som att han vill göra sig oberoende av Vänsterpartiet genom samarbete med borgerliga partier. I så fall blir Löfvens utspel svårbegripligt. Man behöver inte regera över blockgränsen för att klara sabotageförsök från V - det räcker att söka stöd i förväg över gränsen i de få fall V verkligen skulle sätta sig till motvärn

Det andra utfallet är att Löven endast kan uppnå relativ majoritet i Riksdagen. De rödgröna blir större än Alliansen men kan få en majoritet emot sig om SD röstar med Alliansen. Det utfallet skiljer sig från dagens konstellation där Alliansen är större än de rödgröna och det är då naturligt att Fredrik Reinfeldt är statsminister. Om Löfvens falang blir större går budet till honom att bilda regering. Det är då Löfven behöver stöd för att inte bli beroende av SD, vilket han kategoriskt avvisar. Han skriver:

"2. Vid en kommande valseger siktar vi på att bilda en socialdemokratiskt ledd regering som tar tag i Sveriges framtidsutmaningar med ökad global konkurrens, en växande demografisk utmaning och en betydande klimatutmaning som kräver snabb omställning."

Detta är ju en självklarhet och ingenting att ta fasta på om man inte beaktar Löfvens tredje punkt:

3. Vi är beredda att ta ansvar för Sverige – även i ett svårt parlamentariskt läge. Därför
är vi beredda att samarbeta över blockgränsen.

Här finns den ganska väl dolda inviten att få ett organiserat samarbete med M mfl partier i det borgerliga blocket. Helst skulle Löven vilja ha ett samarbetsavtal där de borgerliga partierna förbinder sig att stödja en S-ledd regering. Löfven försöker bädda för detta genom att göra markeringar mot V. Och dessa har Jonas Sjöstedt klart uppfattat men han försöker föra sina väljare bakom ljuset genom att påstå att utspelet "stärker" V:s position (DN).

Reinfeldt vägrar svara på frågan om han kan tänka sig att regera med S. Jag får intrycket att han försöker klara sig genom att säga att Löfvens utspel saknar verklighetsförankring och då menar just ett samarbetsavtal. En annan sak är om han får ett erbjudande om ministerposter. Men det är nog
inget som kommer att avhandlas offentligt.

[I ledaren i DN 9/11 beskrivs Löfvens problem, dock ganska inlindat.]

Forts Reinfeldt sitter kvar?
Läs även andra bloggares åsikter om regeringen,
moderaterna,
val 2014,
Löfven,
regeringsbildning,
politik på intressant.se

Är alla skattesänkningar lika viktiga?

 Är jobbskatteavdragen lika viktiga som sänkta marginalskatter? Borde inte orättvisa och effektivitetshämmande skatter sänkas först? För detta krävs dock satsningar på långsiktig opinionsbildning. Den har försummats under många år.

Om det ska formeras en ny skatteopposition kan det vara motiverat att fundera på vilka skattesänkningar det är motiverat att sikta in sig på. En helt abstrakt sänkning av skattetrycket i procent av BNP lär inte engagera så många. Men det är litet av det intrycket man får av socialdemokraternas "avslöjande" av det politiska program som de säger ska gälla nästa mandatperiod. Det är Stefan Löfven och Magdalena Andersson som kommer med en lista på Brännpunkt i SvD 4/11 2013. Dock verkar det fortfarande osäkert om huruvida M verkligen kommer att satsa på dessa reformer i praktiken. Beskeden är motstridiga.

Stefan Löfven och Magdalena Andersson

Sålunda svarar Anders Borg och Anna Kinberg Batra i SvD 5/11 2013 med en artikel rubricerad "Inget utrymme för stora skattesänkningar" som tillbakavisar att M skulle satsa på ansvarslösa och ofinansierade skattesänkningar. Någon konkretisering av de mindre skattesänkningar som trots allt skulle kunna komma ifråga gör man inte.Därför finns det anledning att fortsätta att bygga upp opinionen mot skatterna för nästa mandatperiod.

Tittar man på Löfvens och Anderssons lista blir man bedrövad. Är det detta M vill satsa på om finansieringen tillåter? Listan summerar till sänkningar på 35-40 miljarder kronor och består av fem poster:

1. Ett sjätte jobbskatteavdrag
2. Sänkt bolagsskatt
3. Höjd brytpunkt (över 37 400 kr/m)
4. Sänkta ägarskatter - kanske en halvering, men även en mer modest sänkning kostar 10-15 mdr kr. (Vad som avses framgår inte.)
5. Avskaffad värnskatt. Men den ingår inte för nästa mandatperiod och finns inte med i summan.  

Sänkt skatt för pensionärer tycks inte stå på programmet trots att det finns opinionsundersökningar som visar att över hälften av Moderaternas manliga pensionärer i väljarkåren  gått över till Socialdemokraterna sedan årsskiftet  och bidragit till M:s svårigheter.

Den enda punkt som är litet upplyftande är en (ytterligare?) höjning av brytpunkten. Men då måste den presenteras som en marginalskattesänkning med 20 procentenheter för ett antal tiotusen personer. En ganska modest sak trots allt, som bara skulle kosta 3 mdr kr enligt S.

Ännu ett jobbskatteavdrag verkar inte vara något som engagerar. Redan efter det att det femte jobbskatteavdraget presenterades tidigt i höstas kunde man avläsa helt stillastående opinionssiffror för M. Det ses kanske numera som en synnerligen dyrbar arbetsmarknadspolitisk åtgärd med osäker effekt. När de första avdragsreformerna presenterades kunde man uppfatta dem som en tillrättning av alltför små skillnader i lön efter skatt för dem som fick bidrag jämfört med dem som arbetade. Men det redovisades inga siffror som bevisade detta. I takt med att bidragen stramats åt och alltfler jobbskatteavdrag genomförts försvinner också styrkan i detta argument.

Kvar finns två effekter av jobbskatteavdragen: alla får en skattesänkning (som arbetar) och upp till maxpunkten på ca 28 000 kr/m sjunker också marginalskatten. Det senare brukar dock aldrig framhållas i debatten. Många av dem som upplever sig som orättvist beskattade av en extra hög marginalskatt får inte någon dynamisk lättnad utan enbart några hundralappar mer i månaden oavsett om man arbetar extra eller inte. Om S vinner valet kommer dock de som tjärar över 60 000 kr/m att få en marginalskattehöjning när alla jobbskatteavdragen ska trappas av.

Borde inte regeringen istället ha hållit inne med några av jobbskatteavdragen och andra skattesänkningar så att man hade kunnat avskaffa statsskatten istället? Det hade inte ens fordrats hälften av sänkningarna på 130 mdr kr för att finansiera ett avskaffande. Dessvärre har det tåget gått. Någon opinion för en sådan reform har inte funnits. Jag hävdar att det beror på brist på opinionsbildning under många år. Och att genomföra ens små sänkningar av statsskatten stöter på stora svårigheter inom hela oppositionen. Den nu förestående reformen försvaras med formalistiska resonemang om budgetreglerna i Riksdagen och inte med principiella effektivitets- och rättviseargument.

Regeringspartiernas företrädare tycks ha glömt alla bärande argument för sänkta skatter som verkligen skulle öka den ekonomiska effektiviteten, tillväxten och rättvisan för dem som betalar orimligt höga skatter. Bidragande har naturligtvis varit den bristande opinionsbildningen. Det går att rätta till men kommer att ta lång tid. Och även om det kommer att ta många år innan det blir något resultat är ett opinionstryck nedåt på skatterna ett hinder för att de annars kommer att höjas.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, marginalskatt, effektivitet, rättvisa, moderaterna, brytpunkten, regeringen, socialdemokraterna, skatter, ekononomi, politik på intressant.se