Med löntagarfonder hade Sverige kunnat bli socialistiskt

Ny bok visar hur nära det var att Sverige hade bytt samhällssystem genom löntagarfonder av Meidnertyp genom en uppgörelse 1978.  Jag vill komplettera med att peka på en ännu större fara i form av en snabb kompromiss redan 1975-76.

På onsdagen 20/4-16 presenterade Lars Tobisson sin nya bok om löntagarfondsdebattens historia, betitlad Löntagarfonder Så nära men ändå inte (Dialogos). Den beskriver översiktligt beslutsprocessen från LO-kongressen 1971 till nedläggningen av de tandlösa fonderna 1991. Framställningen interfolieras med ett antal personporträtt, närmast karikatyrer, av några av aktörerna under frågans utveckling.

Lars Tobisson

I början hade fondförespråkarna vind i seglen, konstaterar författaren. Ändå var idéns upphovsman, Rudolf Meidner, skeptisk till huruvida det radikala förslaget verkligen skulle genomföras, menar författaren. Det kan enligt min mening ha visst fog för sig eftersom det ursprungligen lönepolitiskt motiverade förslaget kom att radikaliseras genom inflytande från Meidners medförfattare Anna Hedborg. Genom betoningen att det var makten det gällde säger elementär opinionsbildningskunskap att ett öppet socialiseringsförsök skulle bli ytterst vanskligt. Och mycket riktigt, förslaget uppbådade  så småningom ett allt starkare motstånd från det initialt letargiska näringslivet, där det till och med fanns kollaboratörer som kunde tänka sig socialism med "individuell anknytning".  Samtidigt blev partiet allt mer nervöst och började inse att löntagarfonder inte var någon valvinnare.


Min hypotes, som Tobisson dock inte direkt anslöt sig till, är att det lönepolitiska elementet i förslaget hade kunnat bilda en bas för en kompromiss mellan SAF och LO och mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet (nuv Liberalerna). Den grundläggande motiveringen för fonderna var att den solidariska lönepolitiken ansågs leda till att extra stora vinster i de effektiva företagen genom att LO inte drev igenom extra stora löneökningar i dessa företag. Dessa vinster, som LO "avstått" till kapitalägarna borde på något sätt dras in till löntagarkollektivet. Jag skulle tro att en del anställda storföretagsledare var moraliskt känsliga för detta resonemang.

En mer konspiratorisk "mygel-hypotes" som jag ibland umgåtts med går ut på att näringslivets (Industriförbundets) främste representant för löntagarfonder med individuella andelar, Grängeschefen Erland Waldenström, redan i förväg (implicit) gjort upp med Meidner om grundprinciperna i ett fondsystem. Det som återstod att kompromissa kring var graden av individuell anknytning. Tobisson nämner att både Meidner och Waldenström satt med i styrelserna för SNS och SEB. Dessutom hade Meidner några gånger 1974-75, innan första förslaget framlades i augusti 1975, antytt att en kompromiss var tänkbar där man kunde tänkas ha någon sorts individuella certifikat med en liten avkastning som en eftergift för opinionen.

Så vitt jag kommer ihåg var omsvängningen till att betona maktfrågorna ett senkommet tillskott utöver lönepolitiken och syftet att "bryta den privata maktkoncentrationen". Om LO varit mer försiktig med detta sprängstoff hade det varit lättare att gå fram med det ursprungliga fondförslaget. Det hade blivit motståndarnas sak att leda i bevis att syftet med fonderna var socialistiskt. Och då hade man fått Industriförbundet mot sig eftersom Axel Iveroth tyckte att man allvarligt skulle pröva Meidners idéer (aug-75).

Enligt mygel-hypotesen ovan skulle det inte ens ha funnits någon längre tid att driva detta motstånd. Om Vinstandelsgruppen i näringslivet, med Waldentröm som ordförande, hade kommit med sitt förslag under hösten 1975 skulle Socialdemokraterna ha kunnat ge klartecken till kompromissförhandlingar. Så blev dock inte fallet vilket Olof Palme ondgjorde sig över enligt partistyrelsens protokoll i slutet av 1975. Här gjorde jag en personlig insats genom att i ett flertal artiklar i dagspressen framhålla att Waldenströmgruppen nog inte skulle lägga fram ett "alternativ till Meidner".  Detta var långtifrån beslutat och jag fick en reprimand från Iveroth ställd till Curt Steffan Giesecke (VD på SAF), som vi dock i samråd lämnade utan avseende. Därmed stängdes det första (och enklaste) fönstret till en kompromiss mellan LO och näringslivet.

Slutligen är det intressant att notera att min tekniska kritik mot Meidners fondförslag först blankt avvisades av denne för att därefter övergå i argumentet att min kritik i lika mån träffade näringslivets förslag (som ännu inte existerade officiellt!). Den tekniska kritiken gick ut på att överföringen av aktier till fonderna skulle bygga på en värdering av aktierna till börskurs. Genom utspädningen av aktiekapitalet skulle aktiekurserna sjunka varvid ännu fler aktier skulle överföras osv. Slutresultatet skulle kunna bli en börskrasch. Meidner mildrade denna princip i sitt andra förslag genom att förorda substansvärdering av aktierna.

Det skulle naturligtvis varit oförsvarligt om näringslivets vinstandelsgrupp hade lagt fram ett sådant förslag som skulle krascha börsen. Inte heller "obligatoriska, riktade fondemissioner" borde ha kunnat föreslås från näringslivets sida. Och så blev det inte heller. Efter många våndor lade Waldenström i maj 1975 fram ett förslag till frivilligt sparande i aktier för löntagarna.

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, löntagarfonder, LO, SAF, Meidner, Waldenström, Palme, socialdemokraterna, kompromiss, fondsocialism, lönepolitik, övervinster, politik på intressant.se

Nu kan det bli bankkris?

Staten måste gå in med nytryckta pengar för att rädda bankerna, oavsett vad man kallar stödet. Det är fel som SvD skriver att det är skattebetalarna som måste stå för pengarna. Men blir det verkligen kris?

Nu kraxar olyckskorparna i SvD:s Näringsliv igen. Det är på måndagen krönikören Andreas Cervenka som den här gången skriver en nyhetsartikel (SvD 24/4-16) om vilka stödinstitutioner som finns för bankerna. En sådan redogörelse är naturligtvis mer oroande än hans tidigare metaforkryddade krönikor som i svepande ordalag pekat på att allt snart kan gå åt helvete i "la-la-landet Sverige". Bakgrunden är följande:

"När finansminister Magdalena Andersson och Vänsterpartiets Ulla Andersson häromdagen aviserade planerna på en ny bankskatt hänvisade de bland annat till att bankerna lever under skydd från staten om det blir kris, så kallad implicit garanti. Det fick Bankföreningen att gå i taket."

Bankföreningen anser att det nya krishanteringsdirektivet, som gäller sedan 1 februari, förutsätter att bankerna ska stå på egna ben vid en kris. Det är tydligen de stora långivarna (ej insättarna) till bankerna som saken gäller:

"Grundtanken är att aktieägarna och de som lånat ut pengar till banker ska ta förlusterna vid kriser. Därmed ska staten slippa gå in med pengar. Långivare får skriva ned sina skulder eller omvandla dem till aktier, så kallad bail-in."

Men Cervenka, som har en kritisk inställning till aktieägarna och de stora långivarna, är snabb med att understryka att staten och skattebetalarna visst kan komma att gå in med stöd för att rädda dessa två moraliskt tvivelaktiga grupper från förluster. Det finns nämligen en klausul i EU-lagstiftningen som medger för stater att gå in med förebyggande stöd om det finns risk för "allvarlig finansiell störning".

Ovanpå detta finns också den s k stabilitetsfonden, som innehåller drygt 40 mdr kr, samt numera också en s k resolutionsreserv finansierad av bankerna. Som jag skrivit tidigare (jun-12) är detta dimridåer. Bankerna kan inte sätta in pengar för att spara dem till en ev kris. Det är staten som får stå för pengarna i kristider genom att skapa dem ("trycka pengar"). Men Cervenka är noga med att skriva att det är "skattebetalarna" som står för stödet till bankerna. Vi får en bild av att skatterna ska höjas för att rädda de tvivelaktiga kapitalisterna. Formellt stöd får han från han från Standard & Poor's:

"Enligt S&P är det en medveten tanke från politiskt håll att det redan finns pengar avsatta som kan användas för bankräddningar. Då behöver inte politikerna gå till skattebetalarna och be om "mer" pengar vid en eventuell kris."

Som vanligt framhåller Cervenka också att föreställningen att staten ska "rädda bankerna" innebär en "implicit garant" som skulle ha uppgått till 26 mdr kr per år sedan 1998 i stöd till bankerna genom att de kunnat låna till lägre räntor.

Utgångspunkten för hela artikeln är att det kan bli en bankkris (när som helst?). Det hade varit mer intressant att få del av ett scenario som orsakar bankkrisen. Men det ledet är kanske numera så självklart att man kan hoppa över det. Men hur räddningsoperationerna skulle sättas in hade ändå varit intressant att få belyst. Hur mycket räcker 40 miljarder till?

Läs även andra bloggares åsikter om bankkris, bostadslånekris, bankräddning, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, ekonomi, politik på intressant.se