Kan den österrikiska skolan skapa fler jobb?

Inom konjunkturteorin finns ett alternativt paradigm i form av den österrikiska skolan. Genom att kreditgivningen hålls tillbaka så att högkonjunktur inte uppstår kommer inte heller en nedgång med ökad arbetslöshet att inträffa. Uppstår en sådan är stimulanser dock förkastliga. Röpke hade dock en delvis annan syn.
Dagens nationalekonomiska synsätt på den ekonomiska politiken tycks inte ha några kraftfulla recept för hur en politik för fler jobb skall bedrivas. Vad vi idag ser i Sverige är en spontan konjunkturuppgång möjligen påskjuten av tidigare räntesänkningar och en liten underfinansiering av budgeten. Ett alternativ till den dagsaktuella konjunktursynen är den så kallade 'österrikiska skolan'. Den kallas så därför att den har företrätts av österrikare - grundläggaren anses vara Carl Menger (1840-1921). Andra företrädare har varit Friedrich von Wieser (1851-1921) och Eugen von Böhm-Bauwerk (1851-1914) samt Ludwig von Mises (1881-1973) och Friedrich August Hayek (1899-1992). Moderna företrädare är Murray Rothbard, Israel Kirzener, Ludwig Lachmann mfl. Ibland ser man också tysk-schweizaren Wilhelm Röpke (1899-1966) som närstående.

Hur kan det komma sig att marknadssystemet, som är så väl skickat att samordna konsumtion och produktion, i vissa situationer misslyckas med detta på bred front? Detta är den grundläggande konjunkturteoretiska frågan som den österrikiska skolan försöker besvara med hjälp av en monetär analys (ej att förväxla med den s k monetarismen). Det är genom att staten på ett olyckligt sätt manipulerar med det monetära systemet som denna skola menar att konjunkturcykler uppstår. Detta går i korthet till på följande sätt:

Det börjar med att staten ökar penningmängden med hjälp av finans- eller penningpolitiken. Detta ger alltid en ökning av priserna men den blir inte likformig som en del andra skolor skulle föreslå. Vi får en förändring av relativpriserna så att investeringsvarorna ökar mer i pris än konsumtionsvarorna. Låneräntan sjunker.

Den normala reaktionen när räntan sjunker är enligt österrikarna att alla tror att sparandet har ökat. Konsumenterna skulle alltså nu vara beredda att avstå från konsumtion idag mot att kunna konsumera mer i morgon. Därför kommer företagen att öka sina långsiktiga investeringar, vilket resulterar i ökad produktion och sysselsättning inom verkstads- och byggnadsindustrin. Priser och löner ökar och vi får en avvikelse uppåt från trenden - en högkonjunktur.

Men någon sparandeökning har inte uppstått i verkligheten. Det är ett misstag enligt den österrikiska skolan att tolka sänkningen av den observerbara låneräntan såsom en sänkning av den naturliga räntan, som inte kan observeras och som bestäms av sparandet. Konsumenterna kommer därför inte att efterfråga de produkter som de investerande företagen förutsatt. De anläggningar som de byggt upp visar sig bli värdelösa. De anställda måste avskedas. Låneräntan stiger tillbaka till den naturliga nivån. En avvikelse nedåt från trenden har inletts - en lågkonjunktur.

oOo

Låter det plausibelt? Vi får i varje fall förklaringen till varför man förordar att staten måste undvika allt som uppmuntrar konsumtion i en lågkonjunktur. Det skulle förlänga plågan och enbart förvärra slutresultatet genom att ännu fler felinvesteringar gjordes med ännu större behov av en korrigerande depression.

Den österrikiska konjunkturteorin förefaller att omhuldas av många av dagens ekonomer och polititiker (från Göran Persson till Fredrik Reinfeldt). Att stimulera ekonomin i en lågkonjunktur med massarbetslöshet är förkastligt, tycks de alla vara överens om. Staten får helt enkelt inte bedriva aktiv stabiliseringspolitik eftersom det inte är ändamålsenligt. Här finns alltså ett pragmatiskt grundat, teoretiskt argument mot att ge staten en, som man kunde tycka naturlig, roll för försvaret av ekonomins stabilitet. Strategiskt kan det för liberaler vara tacknämligt att på teoretisk grund kunna avvisa en roll för staten, som dess styresmän i praktiken i alla fall bara skulle missbruka för att inskränka friheten. Det råkar vara så att den österrikiska skolans företrädare också förespråkar liberalism och skepsis mot alla statliga ingripanden.

Man kan därför fråga sig huruvida österrikarnas liberalism när det gäller individens frihet och frånvaron av onödiga regleringar av företagen färgat av sig på deras konjunkturteori. De har måhända sökt efter en teori som skulle visa att det i sig är principiellt olämpligt med statliga ingripanden för att bedriva stabiliseringspolitik - inte bara att det faktiskt är en risk att ge staten befogenheter som sannolikt kommer att missbrukas. Hur skall man annars kunna förklara att en rad kvalificerade ekonomer inte kunnat åstadkomma någon mera övertygande konjunkturteori?

Wilhelm Röpke, ekonomen bakom det tyska undret, hade dock en mera nyanserad uppfattning. När expansionen sätter igång stiger inte priserna i den inledande fasen. Det beror på att lediga resurser i form av arbetskraft och produktionsmöjligheter tas i anspråk. Efter en tid börjar flaskhalsar att uppstå och snart inleds en inflatorisk fas som i sin tur leder till ett omslag och sedan till depression. Orsaken ligger i att kreditexpansionen tillåter investeringarna att växa utöver sparandevolymen.

Röpke såg alltså kreditutvidgningen inte enbart som något ont. Tvärtom har den en hälsosam inverkan genom att den utjämnar bortfallet av köpkraft som uppstått genom genom överskottet av sparande över investeringarna under depressionen. Men denna lyckliga tid tar slut när "full sysselsättning" uppnås. Därför är det viktigt att motverka både överinvestering och underinvestering genom "ändamålsenlig penning-, kredit- och budgetpolitik". Han varnade särskilt för en "sekundär depression" i nedgångsfasen som speciellt farlig - det var då investeringarna blir mindre än sparandet.

Österrikarna ger bara en enda möjlighet att undvika arbetslöshet: krediterna måste hållas så strama att konjunktursvängningarna uppåt elimineras. Då följer automatiskt att de inte heller svänger nedåt. Blir det ändå en nedgång finns ingenting att göra. Den måste få ha sin gång och humanitära insatser för de arbetslösa fördjupar enbart krisen.

Röpke däremot såg möjligheter att i uppgången stabilisera ekonomin vid vad som vagt kallas "full sysselsättning". En nedgång är i och för sig sund om den är resultatet av en spekulativ överinvestering. Men den får inte gå för långt så att en sekundär depression uppstår. Den måste motverkas både genom rörlighet och borttagandet av hinder för företagen samt med den politik som vi idag förknippar med modern makropolitik.

Översikt

När det gäller makroekonomiska paradigm finns det i detta sammanhang tre problemområden att analysera: 1) den teoretiska beskrivningen, 2) inställningen till de stabiliseringspolitiska möjligheterna samt 3) taktiska överväganden.

Ö-teorin ser under p1 monetära snarare än reala processer som ledande för konjunkturen, vilket kanske är en onödig omväg för att förklara den reala utvecklingen. Den ser under p2 förebyggandet som relevant, vilket modern teori också förordar. Men den ser inte mindre ekonomiska felsteg som möjliga att motverka utan förordar en kumulativ kontraktionsprocess som "sund". Någon snabb återgång till högkonjunktur och nya jobb via 'Says lag' är inte möjlig.

Andra kritiska invändningar mot stabiliseringspolitikens möjligheter är att det varken statistiskt eller opinionsmässigt går att förutse eller motverka svängningar eftersom det i sista hand är en okunnig väljaropinion som tar kontrollen över stabiliseringspolitiken och den förstår inte att det tar tid för åtgärderna att verka.

För ö-teorin har detta senare möjligen en särskild evidens under p3. Om framgångsrika motåtgärder temporärt skulle uppnås finns en risk att de tas som förevändning för en värderingsmässig oönskad utökning av den statliga makten. Då skulle det taktiskt vara bättre att man blev överens om att stabiliseringspolitik sakligt sett var felaktig. Under p3 kan man samtidigt konstatera att motsidan skickligt utnyttjat just en framgångsrik stabilisering för en mycket mera långtgående intervensionspolitik under parollen: "större offentlig sektor är nödvändig för full sysselsättning".

[En modern tolkning av skolan i en konjunkturnedgång 13/9 2011; fel med stimulanser okt-12]
Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, konjunkturer, stabiliseringspolitik, österrikiska skolan, ekonomi, politik, nationalekonomi på intressant.se

Borde staten tacka de stora skattebetalarna?

Staten tackar inte de stora betalarna av skatter konstaterar DI. Beror det kanske på att omfördelning med tvång är en sjuk punkt i den svenska modellen? Det är dumt om staten skulle uppmärksamma någonting som varit undertryckt sedan länge i den svenska debatten. Omfördelningen är obetydlig för en genomsnittsperson har både liberaler och socialister fått för sig.

Är det inte konstigt att staten inte har ett enda ord till tack när de riktigt stora betalarna av skatter kommit in med massor av pengar? Denna undran framförs i dagens 27/12 nummer av Dagens Industri av ledarskribenten Ronald Fagerfjäll (pdf). Han gör jämförelsen med trossamfund som visar sin uppskattning av givarna vid upptagning av kollekten.

"Aldrig har då jag fått brev som börjar med att Skatteverket tackat mig för en fin period som nettobetalare", skriver Fagerfjäll på ledarsidan och föreslår en ny orden som erkänsla till dem som nitiskt betalat sin skatt och dess högsta grad skall tilldelas dem som betalat "ett svindlande antal basbelopp till kronan".

Denna Fagerfjälls undran sätter fingret på en sjuk punkt i den svenska modellens skatteideologi: varför betalar en del så mycket skatt? Inte är det för att få tacksamhet. Inte är det för att de förbrukar så mycket mer av den offentliga sektorns service än alla andra. Inte är det rimligtvis för att den svenska staten är så fattig att höginkomsttagarnas skattepengar skulle behövas för de allmänna utgifterna. Inte heller är det för att det är "rättvist" att betala mycket skatt - om något är rättvist är det istället att "göra rätt för sig".

Formellt sett betalar många mot sin vilja mycket mera skatt än vad de efter moget övervägande av vad finansieringen av offentliga utgifter, som de själva kan ha nytta av, skulle föredra att betala. Orsaken till detta är att andra medborgare genom staten tvingar dem till detta. Det kan leda till bitterhet. Då kunde man tycka att det skulle vara bra för staten och alla dem som tjänar på de stora skatteinbetalarna att visa litet tacksamhet. Men varför är detta då en så främmande tanke?

Jag tror att staten avstår från att visa tacksamhet därför att det skulle innebära ett erkännande av att vissa betalar i flera olika meningar "för mycket skatt". De betalar i moralfilosofisk mening "orättvist" mycket i skatt. Och de betalar även i auktuarisk och försäkringsmässig mening "för mycket skatt". Om staten tackar dem för denna "ynnest" riskerar överheten att väcka den björn som sover.

Då är det mycket bättre att sprida ut myter om att omfördelningen är nästan obetydlig. "En normalinkomsttagare betalar bara 18 procent av livsinkomsten till andra än sig själv" - det var åter vad som sades från Finansdepartetementets tjänstemän före jul (när en ESS-rapport om generationsomfördelning presenterades, prm). Och det har till och med borgerliga debattörer gått på. I höstas kom en debattbok om skattesänkningar från det borgerliga avantgardet där denna myt sorgfälligt spreds ytterligare ännu en gång.

Kampen för frihet definierar tydligen många borgerliga liberaler som en kamp mot paternalism. Varför skall vi avstå från nästan 2/3 av våra inkomster för att andra skall bestämma i detalj hur vi skall få tillbaka våra pengar i form av offentlig service? Det vill vi själva bestämma genom att välja de producenter och de förmånskombinationer som vi vill ha. Frihet är bara 'frihet att välja'.

Att staten tar från en tredjedel av medborgarna och ger till de andra två tredjedelarna har överheten kunnat dölja framgångsrikt under de senast decennierna. Annat var det 1971 när den stora skattereformen efter vänsterfamgångarna på 60-talet genomfördes av socialdemokraterna. Då sades det rent ut från Gunnar Sträng att en tredjedel skulle få försämringar så att två tredjedelar skulle kunna få förbättringar minoritetens bekostnad.

När vänsterideologin trängdes tillbaka av nyliberalismen och praktiskt taget avdog när sovjetimperiet gick i graven har detta inte gett några kraftigare avtryck i Sverige. De tidigare landvinningarna konserverades genom att ingen på någondera sidan längre ville diskutera dem. Är diskussion om fördelningspolitik tabubelagd i den svenska debatten?

Den som tjänar 250 000 kr/år betalar 76 100 kronor i inkomstskatt. Men den som tjänar 500 000 kr betalar 198 000 kr i inkomstskatt. Men höginkomsttagaren förbrukar knappast 160 procent mera offentlig service.

Mer exakta siffror här: 34 procent av livets skatter går till andra 4/1 2007

Andra bloggar om: omfördelning, skatter, rättvisa, fördelningspolitik, politik, utjämning på intressant.se

Dynamiska effekter sätter fart på Sverige

Genom en försvagning av budgetsaldot med 11 resp 17 miljarder sätter Anders Borg fart på jobbtillväxten de kommande två åren. Hans försäkran att finansiera allt till sista kronan har misslyckats. Nu väntar vi på Nuders kritik av "dynamiska effekter" och hot om fallande krona och galopperande inflation.

Detta är en djupgående analys av finanspolitikens roll i den ekonomiska politiken. Den innehåller sex tabeller och diagram för den intresserade.

I Konjunkturinstitutets decemberrapport kan man läsa att finanspolitiken försvagas med 11 miljarder kronor nästa år och med ytterligare 6 miljarder 2008. (Finanspolitik är regeringens förändringar av offentliga inkomster och utgifter för att påverka konjunkturen.) Vi ser av nedanstående tabell hur regeringen sänker skatterna och försöker finansiera detta med utgiftsminskningar. Men de senare är för små för att helt täcka skattebortfallet:


En ytlig analys à la Per Nuder (s) säger nu att en statsfinansiell katstrof är under uppsegling. Finansminister Anders Borg finansierar en del av skattesänkningarna med hjälp av sedelpressarna. Och detta trots att han i valrörelsen försäkrade att han skulle finansiera skattesänkningar och utgiftsökningar till "sista kronan" med andra utgiftsminskningar eller andra skattehöjningar. Han har misslyckats. Det måste enligt Nuder betyda att inflationen hotar att skena, räntehöjningarna kommer att förpassa Sveriges ekonomi in i djupaste depression samtidigt som kronan rasar mot dollarn och euron. Våra barn kommer att få arbeta sig halvt fördärvade för att betala av på statsskulden.

Av KI:s rapport kan man dock utläsa att finanspolitiken trots underfinansieringen är ganska välbalanserad. Det uppträder nämligen dynamiska effekter som kompenserar för skattebortfallet och medför att den offentliga sektorns överskott faktiskt ökar 2008 (kallas 'finansiellt sparande'). Det framgår grovt av nedanstående diagram:


En tydligare bild ges av nedanstående tabell där det framgår att både inkomster och utgifter stiger trots allt. Stegringen är dock långsammare än takten för BNP. Det är så avvägt att skillnaden - det finansiella sparandet - är konstant 2007 och ökar 2008. Följden blir att sparandet i procent av BNP visserligen sjunker obetydligt 2007 men ökar till 3,1 procent 2008 (att jämföra med 3,0 år 2006).


KI skriver:

"Underfinansieringen av budgeten motverkas därför
av att skatte- och avgiftsunderlagen utvecklas starkare och utgifterna svagare än vad som skulle ha varit fallet utan reformerna." (KI, dec-06)

De reformer KI syftar på är jobbavdraget, a-kassan och andra utbudsstimulerande reformer enligt en särskild utvärdering (se artikel 20/12). Men KI analyserar inte separat hur underfinansieringen påverkar konjunkturuppgången. Utan denna uppgång skulle utbudsreformerna kanske blivit i det närmaste verkningslösa. För att kunna göra en grov analys av finanspolitikens effekter måste först det finansiella sparandet korrigeras för konjunktur- och engångseffekter. Vi ser då att finanspolitiken redan i år är expansiv:

Konjunkturjusterat sparande år 04: 2,6%, 05: 3,6%, 06: 3,3%, 07: 3,1%, 08: 3,0% (tab 36)

Sänkningen från 3,6 procents överskott i den offentliga sektorn år 2005 till 3,0 procent 2008 visar att finanspolitiken är expansiv 06-08, men eftersom dynamiska effekter minskar fallet är det inte ett mått på politikens initiala effekter. Vi får bilda oss en uppfattning om finanspolitikens effekter mot bakgrund av andra effekter som påverkar konjunkturen. Vad vi ser nu är en konjunkturuppgång som kulminerar 2006 med en BNP-ökning på hela 4,6 procent (kalenderkorrigerad). Vad beror den på? Det framgår grovt av nedanstående tabell:


Vi ser här att den kraftiga uppgången av BNP-ökningen från 2,9 procent förra året till 4,3 procent i år (06) beror på exporten, offentliga utgifter och i viss mån privat konsumtion, som dock är en indirekt effekt av ökad sysselsättning.

Den nya regeringens politik syns enbart i ökningen av den privata konsumtionsökningstakten från 2,9 procent i år till 3,9 procent 2007. Exportökningen minskar, offentlig konsumtion har oförändrad takt och investeringstakten sjunker.

Det är alltså hushållens konsumtionsökning som är avgörande för att också 2007 skall bli ett bra år ( i viss mån gäller det även 2008 då investeringstakten minskar ytterligare). Vad beror den goda ökningen av privat konsumtion på. Främst en sänkning av skatterna vilket framgår av nedanstående diagram:


Vi ser här att den reala disponibla inkomsten (vad man kan köpa för efter prisökningar) stiger med ökad takt 2007 - från plus 3,1 procent 2006 till 4,9 procent år 2007. Det leder dock inte till en lika stor konsumtionsökning. Sparkvoten stiger tillfälligt från 7,2 procent av inkomsten till 8,1 procent för att 2008 falla tillbaka till 7,2.

Ökningen av hushållens disponibla inkomster beror i huvudsak på sänkta skatter, ökad sysselsättning (fler arbetade timmar) samt höjda löner. Den initiala finanspolitiska stimulansen 2007 var, som vi såg ovan, 11 mdr kr och 17 mdr kr året därpå, vilket motsvarar 0,6 procent av BNP. Om vi dessutom räknar in sekundära dynamiska effekter genom att fler får jobb och att lönerna kan höjas extra kan man bedöma att mer än en tredjedel av totalproduktionens ökning med 3,2 procent 2008 har orsakats av finanspolitiken.

Olyckskorparna hade fel?

Finanspolitiken får dock inte den katastrofala effekt som Pär Nuder, Göran Persson och i viss mån Anders Borg samt en del ekonomer ansåg under valrörelsen, om man får tro KI. De strukturella förändringar i arbetsmarknadesn funktionssätt, som den nya plitiken innebär, kommer tillsammans med en inledande konjunkturuppgång att leda till att det offentliga överskottet håller sig kring 3 procent av BNP - alltså 50 procent mera än det allmänna målet 2 procent över en konjunkturcykel.

Finanspolitikutdömarna borde nu kunna se hur ränteförväntningarna skulle stiga till skrämmande höjder. Istället har räntehöjningsförväntningarna minskat, vilket framgår av nedanstående diagram:


Förväntningarna om räntehöjningar har mellan början av augusti 2006 och början av december sjunkit med ca 0,4 procentenheter. Marknaden har själv underkänt snacket om finanspolitikens äventyrlighet. Det gäller även den svenska valutakursen. Kronan kommer att hålla ställningarna mot dollarn och 2008 hamna på 6:84 kr vid slutet av 2008. Även kursen mot euron kommer att vara praktiskt taget oförändrad. De dynamiska effekterna av finansplitiken sätter nu fart på Sverige om inte någon sätter käppar i hjulet.

Det som kan kullkasta hela denna ljusa prognos är naturligtvis en kraschlandning i USA eller ännu mer oväntade makroekonomiska chocker (strejker?). Personligen tror jag dock att Riksbankens räntehöjningsiver är det allvarligaste hotet. Höjda räntor utan saklig motivering kommer att kunna leda till en psykologisk reaktion av sjuklig försiktighet. Den kan i sin tur leda till en psykologisk börsnedgång och fortsatta emotionella reaktioner i nedåtgående riktining.

GOD JUL!

Andra bloggar om: nationalekonomi, ekonomi, stabiliseringspolitik, konjunkturpolitik, finanspolitik, dynamiska effekter, politik, Pär Nuder, politik, konjunkturer på intressant.se

Bra att Reinfeldt kritiserar moraliseradet mot bilisterna

Bilisterna i Sverige bör inte ha dåligt samvete. Det är viktigare att de stora utsläppsländerna minskar sina utsläpp. Men hur går det ihop med en tredubbling av minskningarna av utsläppen av växthusgaser till 2020? Varför kommer en borgerlig statsminister med ett sådant överbud?

I Ekot idag 21/12 kl 16:45 uttalade sig statsminister Fredrik Reinfeldt om vad Sverige kunde göra för att minska utsläppen av växthus gaser. Det är de stora utsläppsländerna - t ex Kina och USA - som i första hand måste minska sina utsläpp:

"Sverige kan vara hur duktigt som helst på att få ner utsläppen, men om det inte minskar i de stora utsläppsländerna som till exempel Kina och USA, påverkas inte klimatet positivt i alla fall."

Fredrik Reinfeldt tycker inte den enskilde svensken som kör bensindriven bil, skall ha dåligt samvete:

"Nej, jag tycker faktiskt inte det, av det enkla skälet att närma sig miljöfrågorna med att försöka ge människor dåligt samvete för hur de lever, tror jag är fel väg. Jag tror, med vad vi vet nu, att våra krav och anspråk på att människor måste förändra sina sätt att leva, kan dämpas, just för att vi har en så positiv teknisk utveckling, som ger miljöriktiga svar."

På Ekots hemsida drar man slutsaten att kraven på svenskarna att ändra levnadssättet för att skydda miljön kan dämpas, enligt statsministern. Den officiella svenska politiken för miljön riktas in på ökade krav för andra länder med stora utsläpp. Mot detta kan man invända att Reinfelds och miljöministern Andreas Carlgrens utfästelse att nästan till varje pris få ner Sveriges utsläpp med 30 procent från 1990 till 2020, vilket de kungjorde på DNdebatt 18/12, i så fall är litet märkligt.

Det är föranlett av den förra regeringens utfästelse om en minskning med 25 procent. Ser vi här ytterligare ett fullfjädrat överbud? Eftersom minskningen fram till 2005 anses vara drygt 7 procent skulle 23 procent återstå under en lika lång period. Och det när ytterligare åtgärder dessutom blivit svårare och dyrare. Betrakta nedanstående tabell över utsläppen av GHG år 2004 redovisad i DN 18/12:

Utsläpp av växthusgaser i Sverige 2004
Procent
Personbilar 18,8 %
Övr vägtransporter 9,2
Energiprod i industrin 23,2
Fjärrvärme o kraftvärme 13,9
Jordbruk 12,5
Industriella processer 8,1
Uppvärmning bost o lokaler 5,4
Avfall 3,0
Övrigt 5,9
Summa 100,0 %

Var skall 23 procentenheter tas från denna tabell? Visst, det går att göra mycket om vi tar på oss enorma kostnader. Men vad hjälper det mot den globala uppvärmningen? Om vi istället använder pengarna på att få ner utsläppen utomlands skulle effekterna bli mycket större.

Det vanliga argumentet för att Sverige skall "klä sig i säck och aska" är att detta skulle demonstrera att ett avancerat industriland kan avsätta stora resurser utan att få svårigheter. Men denna politik att "föregå med gott exempel" har nu använts av Sverige i många år utan att vi kan påvisa något resultat i andra länder. Är inte en mer plausibel förklaring att det rör sig om självrättfärdighet och fariseism? Våra politiker och experter vill på internationella latte-konferenser om klimatet kunna slå sig för bröstet med alla vidtagna symbolåtgärder.

"Det är viktigare att utsläppen minskar i Kina och Brasilien," sa Fredrik Reinfeldt.

Kommentar om utsläppen av GHG i hela världen 15/12
Borde bensinpriset fördubblas på fem år? 2/1-07

Andra bloggar om: miljö, växthusgaser, koldioxid, global uppvärmning, klimat, klimatpolitik, regeringen, bilism, politik på intressant.se

Med 140 000 nya jobb minskar utanförskapet med 125 000 (-12%)

Nu minskar utanförskapet de två närmaste åren med 125 000 heltidspersoner. Men det behövs fler nya jobb genom att en del går till studerande. Regeringens utbudsåtgärder kan uppskattas till en minskning med 23 000 heltidspersoner. Dock bidrar också den förkättrade finanspolitiken till en betydande del av minskningen.

I Konjunkturinstitutets decemberrapport finns en prognos över antalet försörjda med sociala ersättningar fram till 2008 (pdf, sid 99). Det är den tabellen som Göran Persson lät undertrycka i valrörelsen genom att finansdepartementet inte gav anslag till SCB för att ta fram den som brukligt. Men numera räknar också KI fram denna tabell och gör dessutom prognoser. Det kan vara vanskligt för varje regering som hävdar att dess politik minskar utanförskapet.

I KI:s augustirapport fanns den undertryckta tabellen som jag kommenterade den 30/8. Den var inte rolig för socialdemokraterna eftersom den då visade att det fortfarande skulle finnas 1 020 000 personer i utanförskap - en minskning med bara 51 000 heltidspersoner. Men motsvarande tabell idag nedan visar att konjukturförbättringen och regeringens åtgärder leder till att bara 931 000 personer beräknas finnas i detta utanförskap år 2007 - en minskning nu med 72 000 personer jämfört med den bättre siffran för 2006:


Vi ser här att på två år blir det en förbättring med 125 000 personer (2006-08). Det motsvarar en minskning av utanförskapet med 12 procent. För den som inte hinner titta på alla siffror redovisar KI en översikt i form av nedanstående diagram:


Det finns möjlighet att dra två intressanta slutsatser från denna prognos och den sysselsättningsprognos jag redovisade tidigare idag. För det första kan vi fråga oss hur många nya jobb som behöver skapas för att minska utanförskapet med 125 000 heltidspersoner. Svaret är att sysselsättningen kan beräknas öka från 4 343' personer 2006 till 4 483' personer år 2008 (beräknat från KI:s procentökningssiffror). Det betyder 140 000 nya jobb. Att inte alla dessa minskar utanförskapet beror till stor del på att antalet studerande minskar kraftigt 2007 och de räknas inte in i utanförskapet ovan trots att en orsak till förlängningen av studietiderna anses bero på bristen på jobb.

För det andra kan vi fråga oss hur mycket av minskningen av utanförskapet som beror på regeringens nya jobbpolitik. Ett sätt att beräkna detta är att utgå från antalet nya jobb totalt 2006-08 och relatera dessa till hur många som beror på regeringens politik enligt KI:s utvärdering i förra bloggposten. På två år skulle drygt 26 000 nya jobb skapas genom den nya politiken. Det är knappt 20 procent av hela jobbtillväxten. Med samma procentsats tillämpad på minskningen av utanförskapet (125 000 pers) blir det drygt 23 000 personer.

Regeringen har tur. Dess aviserade åtgärder minskar utanförskapet med 2,2 procent medan konjunkturuppgången svarar för nästan 10 procents minskning. Men vi måste komma ihåg att en del av konjunkturuppgången också har orakats av regeringens politik - men inte utbudspolitken utan efterfrågepolitiken. Den i valrörelsen så förkättrade finanspolitiken är expansiv men leder genom dynamiska effekter till att det inte blir något underskott (försämrat saldo) tillsammans med den övriga konjunkturuppgången. Jag skall försöka återkomma till detta.

Andra bloggar om: jobb, utanförskap, nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, politik, arbetsmarknad på intressant.se

Regeringens jobbpolitik utvärderad av KI

Det blir ca 53 000 nya jobb genom den nya regeringens sysselsättningspolitik 2006-2010. För perioden fram till 2009 blir det 44 000 nya jobb, nästan precis som jag skrev 16 okt. Inklusive konjunktureffekter blir det ca 170 000 nya jobb till 2010. TCO:s prognos från igår desavouerades.

Tillsammans med Konjunkturläget (pdf) december 2006 publicerade Konjunkturinstitutet (KI) en utvärdering av regeringens jobbpolitik (pdf). Den bygger på att man tar hänsyn till effekterna på arbetsutbudet och jämviktsarbetslösheten (eufemistisk benämning på den "naturliga arbetslösheten" eller NAIRU).

Om t ex olika skatteavdrag gör att fler söker arbete och samtidigt arbetsmarknaden börjar fungera bättre genom större lönekostnadsdifferentiering (nystartsjobb, ungdomsjobb, hushållsjobb, sänkt a-kassa) kan man lägga ihop båda dessa effekter till potentiell ökning av sysselsättningen. Det är vanskligt att precisera effekten, menar KI. Samtidigt måste man också göra en bedömning av den faktiska efterfrågan på arbetskraft och hur stor del av den som kommer från regeringens nya politik (dvs i det här fallet expansiv budgetpolitik).

Av nedanstående diagram framgår hur stor den totala sysselsättningsökningen blir fram till år 2010 (ca 170' nya jobb) samt hur utvecklingen hade blivit med den gamla regeringens (då kända) politik. De svarta staplarna visar den nya regeringens politik:


Vi ser här att den nya politiken förutses ge en bättre sysselsättning med mellan 0,2 och 0,4 varje år till och med år 2010. Sammanlagt ser det ut att bli 1,2 procents bättre sysselsättningsökning än med den gamla politiken. Om vi utgår från sysselsättningen 2007 på 4 434' personer (framskrivn fr 4 258' -05 m 2,0 resp 2,1%) får vi en förbättring med 53 000 personer pga den nya jobbpolitiken.

Hur står sig detta utfall i förhållande till andra prognoser? Några liknande utvärderingar av skillnaden mellan den gamla och nya politiken finns egentligen inte. Men jag gjorde en enkel jämförelse den 16 oktober av budgetpropositionens prognos fram till 2009 med KI:s prognos i Lönebildningsrapporten. Om vi tittar på KI:s nu framlagda utvärdering för 2006 jämfört med 2009 blir resultatet av diagrammet ovan 44 000 nya jobb. Och det är nästan exakt det antal (42') som jag fick fram den 16 oktober!

Möjligen kan det tänkas att KI har en något mera positiv bedömning trots allt. Så vitt jag kunde se av BP-06 hade man där i princip tagit hänsyn också till sänkningen av arbetsgivaravgifterna för tjänstesektorn (det som Anders Borg tror sänker notan för restaurangbesöket med 20 procent). Den reformen har KI inte räknat in i sin kalkyl.

Däremot visar KI:s sysselsättningsprognos att ökningen nästa år blir 91 000 personer, dvs lika många som enligt Ams' prognos och SEB:s. Det är anmärkningsvärt eftersom TCO och Lena Hagman igår kom med en prognos som bara förutsåg 65 000 nya jobb 2007 (pdf, sid 25). Detta berodde på flaskhalsar på arbetsmarknaden - alltså en bedömning att arbetsutbudet inte ökar på det sätt KI och regeringen förutspår.

[Tillägg: Jag har rättat den prelimimära beräkningen fram till 2009 från 42' till 44' nya jobb.] Forts: kommentar om utanförskapet

Andra bloggar om: nya jobb, sysselsättning, jobb, arbetsmarknadspolitik, jobbpolitik, regeringen, politik, arbetslöshet på intressant.se

Höga elpriser beror på elexporten

Elpriserna sätts efter den sist producerade kWh:ns kostnad. Det gäller för elproducenterna att hålla tillbaka det billiga elutbudet så att strömmen måste produceras med hjälp av kol och olja med priser på 25-50 öre/kWh istället för vattenkraft med 5 öre/kWh. Då är exporten en skänk från ovan för giriga producenter.

Nu har Svenska Dagbladet fåt upp ögonen för elexportens betydelse för de höga elpriserna i Sverige. Jag skrev om detta den 2 november med anledning av ett uttalande av Maud Olofsson om vad som borde göras åt de höga elpriserna efter det s k "elupproret". Idag 18/12 har SvD ett helt uppslag om hur exporten trissar upp elpriset:


Det är den oberoende energianalytikern Roger Fredriksson som företräder de kritiska ståndpunkterna. Han säger att ingen av dem som handlar på den nordiska elbörsen tjänar på att elpriset går ner. Detta "bemöts" av Set Persson, chef för Vattenfalls produktionsplanering, med medgivandet att man förvisso tjänar på ett högt elpris men att "det är tillgång och efterfrågan som avgör priset". Och hur skiljer sig detta "försvar" från det som en OPEC-företrädare skulle komma med: "det är tillgång och efterfrågan som styr oljepriset"?

Roger Fredriksson är också kritisk till att det går att skicka el till Tyskland och den tyska elbörsen EEX, där det normalt är högre priser. Han säger:

–Exporten innebär att priserna går upp på Nordpool eftersom utbudet av el blir mindre. Då kan de stora kraftbolagen tjäna mer pengar på två håll: Dels genom högre priser i Tyskland, dels genom högre priser på Nordpool.
(Roger Fredriksson i SvD 18/12-06)

Norden importerar ca 3 procent av elbehovet på 400 terawattimmar. Men under andra delar av året (dygnet) exporterar Norden el till Tyskland. Det är ännu inte några stora mängder eftersom ledningsdimensionerna är begränsade. Men med Maud Olofssons tankar om en integrerad europeisk elmarknad kommer enligt min mening de höga tyska priserena att helt transformeras till den svenska marknaden. Dessa sätts genom framställningen av kol och brunkol som redan är dyr och som genom begränsningar av rätten till CO2-utsläpp kommer att bli ännu dyrare. Tyskarna måste då köpa allt dyrare utsläppsrätter för att kunna köra sina brunkolsverk. Alternativet är att lagra koldioxiden i berggrunden, vilket enligt Vattenfall blir möjligt inom överskådlig tid. Men det blir också dyrt.

Allvarligt för det höga elpriset är Roger Fredrikssons påpekande att Vattenfall mfl disponerar sina vattenkraftstillgångar på ett sådant sätt att priset skall hållas uppe:

–De kan sitta på vattnet länge och därmed minskas tillgången och priserna går upp, säger Roger Fredriksson.

Set Persson på Vattenfall erkänner att målet är att producera vattenkraft när priset är som dyrast, men han menar att det är nödvändigt för att det skall finnas vattenkraft kvar när den verkligen behövs. SvD har en grafisk presentation av olika kraftkällors kostnader för elproduktion på den nordiska markanden:

Vattenkraft ca 5 öre/kWh upp till 200 tWh ett normalår (mindre än hälften ett torrår)
Kärnkraft 10 öre/kWh upp till knappt 150 tWh
Kraftvärme 20 öre/kWh upp till ca 20 tWh
Kol 25 öre/kWh upp till ca 50 tWh
Olja 50 öre/kWh upp till 10 tWh
Gasturbiner 90 öre/kWh upp till stor kapacitet

Det gäller för kraftproducenterna att i princip begränsa utbudet av vattenkraft och i viss mån kärnkraften så mycket att de sista terawattimmarna av efterfrågan på 400 tWh så stor del av året måste tillgodoses med hjälp av gasturbiner. Då kan man få in 90 öre per kilowattimme för den sålda kraften vars genomsnittliga produktionskostnad ligger kring 10 öre. Om det inte går att begränsa utbudet på vanligt sätt är det uppenbart att det lönar sig att åstadkomma en begränsning genom export utanför Norden. Även driftsstopp är välkomna i en sådan situation. Detta lyckas inte alltid så bra - i fredags var dagspriset på Nordpool 32 öre/kWh.

Men finns det någon möjlighet att manipulera med vattenkraftsproduktionen för att hålla priset uppe? Efter vad jag förstår kan man inte spola bort särskilt mycket vatten utan att producera elkraft. Därför kommer en återhållsamhet för att hålla priset uppe att leda till att vattenmagasinen blir överfulla. Förr eller senare blir det logiskt sett elkraft som resultat och då går priset ner. Möjligen skulle man kunna utnyttja vissa trögheter och ofullkomligheter för att hålla priserna något högre. Men det är exporten som ger den stora gratischansen att trissa upp priserna.

Alternativ?

Den fråga man borde ställa sig är varför vi inte har tre stora företag som erbjuder el för omkring 15 öre/kWh ett normalår (det ser ut att vara genomsnittspriset ett normalår i SvD:s diagram). Om det sedan blir brist på el vissa kalla dagar startar varje företag sin dyrare reservkraft under en kort tid. Det är för att täcka denna risk företagen inte tar ut 7 öre/kWh, som ungefär är snittkostnaden för huvuddelen av kraftproduktionen, utan istället tar ut 15 öre.

Det är ju så det går till på många andra håll i näringslivet på oligopoliserade marknader. Ett industriföretag har flera olika produktionsanläggningar som tillverkar t ex bilar eller komponenter. Vissa har högre produktionskostnader än andra. Är efterfrågan liten blir det permitteringar i de dyra anläggningarna. Är efterfrågan god måste man köra produktionen på övertid. Men det betyder inte att man höjer priset för bilarna hur som helst. Det är tvärtom farligt för en oligopolist.

Nu är elmarknaden inte riktigt analog med bilmarknaden. Därför har den länge varit reglerad av staten och dessutom försedd med offentligt ägda aktörer. Men de som trodde att elmarknaden onödigtvis var reglerad trodde sig kanske se en form av biltillverkning som var statligt reglerad?

Andra bloggar om: el, elpriser, avreglering, oligopol, Vattenfall, Nordpool, ekonomi, politik på intressant.se

Bilarna står bara för 10 procent av växthusgaserna

Av den totala ökningen av växthusgaser i världen svarar avskogningen för 18 procent, uppvärmning och el för 19 procent, bilismen för 10 procent och flyget, som skall förbjudas, för 1,6 procent.

I Stern-rapporten fanns en mycket översiktlig uppdelning av varifrån växthusgaserna kommer. Den kommer från World Resources Institute och analysverktyget CAIT. Siffrorna är från år 2000.


Det är dock intressantare att se en mera detaljerad indelning. Den har bloggaren "Lunken" redovisat här. Jag har i nedanstående tabell gjort en bearbetning av dessa siffror för att kunna peka på några intressanta storleksrelationer.

Man kan dela upp utsläppen av växthusgaser (GHG) på tre olika sätt: 1) Utsläppssektorer (t ex för elektricitet, industriprocesser, markanvändning och jordbruk - dvs Sterns diagram), 2) aktiviteter (t ex flyg, uppvärmning, cementtillverkning, avskogning, boskapsskötsel och risproduktion) samt 3) vilka typer av gaser som släpps ut räknat i koldioxidekvivalenter (CO2 77 %, metan 14 %, lustgas 8 % och HFC mm 1 %).

Det intressanta är olika aktiviteters andelar av utsläppen. I tabellen nedan visas en mer översiktlig bild än det ganska invecklade CAIT-diagrammet (procent av totala utsläpp av GHG):

Bilar och vägtransporter 9,9 %
Flygtransporter 1,6
Tåg och båtar mm 2,3
El o uppvärmning av bost 9,9
El o uppvärmn övr lokaler 5,4
Övrig förbränning 3,5
Kemisk industriproduktion 4,8
Cementtillverkning 3,8
Övrig industri mm 14,5
Jordbruksproduktion 1,4
Olje- och kolutvinning 7,7
Avskogning netto 18,2
Boskapsskötsel, metan 5,1
Jordbruksmarkanv, lustgas 6,0
Risodling, metan 1,5
Övrigt (ex avfallsdeponering) 4,5
Summa 100,1 procent

Nu först kan vi se var den nya tekniken borde utvecklas för att få ner utsläppen av växthusgaser för att minska miljöeffekterna enligt teorin om global uppvärmning. Det är inte bilarna som är den stora utsläppsboven. Vägtransporter står bara för en tiondel av utsläppen i hela världen. Just bilar (9,9 %) och flygplan (1,6 %) har ett framdrivningsmaskineri som är extremt dyrt att göra om till ett som inte förbrukar fossila bränslen. Det borde därför vara bättre att börja med andra typer av utsläpp. Det ger både större valuta för pengarna och om man har ett begränsat belopp att avsätta skulle dyra minskningsmetoder medföra större utsläpp än annars. Att som George Monibot vilja förbjuda flyget verkar obefogat.

Vi ser att elproduktion och värmeproduktion med hjälp av främst kol är något som borde prioriteras bland emissionsminskningarna. Men det enklaste (och billigaste) är rimligtvis att minska avskogningen. Den svarar för nästan en dubbelt så stor effekt på växthusgaserna som bilismen. Kolförbränning kan inom drygt 10 år bli fri från koldioxid genom lagring. Tillsvidare borde kolanvändningen dock minska och ersättas med naturgas. Den innehåller mindre kol per energiinnehåll. Att bränna upp naturgasen vid oljeutvinningen eller låta den strömma ut oförbränd är både ett ekonomiskt slöseri och en GHG-ökande verksamhet. Av de 7,7 procenten är 3,9 procentenheter gasutsläpp.

Jordbrukstraktorer, vägmaskiner, grävmaskiner borde kunna göras bränslesnålare och en del av dessa borde lättare än personbilar kunna drivas med biobränslen eller vätgas. I övrigt borde N2O-utsläppen från jordbruket kunna minskas med annan gödningsteknik. Hur mycket växthusgaser produceras av övergödningen?

Slutligen finns möjligheten att stationär biomassaförbränning förses med koldioxidavskiljning för slutförvaring så att en del av den tidigare fossilförbränningen "reverseras".

Att satsa på etanolbilar i Sverige som bara till 75 procent går på etanol, som till betydande del dessutom är framställd från olja och med hjälp av oljedrivna processer, måste vara helt fel väg att gå. Men i Sverige är det bara i Dagens Nyheters motordel som det någon gång förekommer en kritisk uppfattning till att peka ut bilismen som den stora boven (se krönika av motorskribenten Lasse Swärd 18/11).

Andra bloggar om: miljö, växthusgaser, koldioxid, global uppvärmning, klimat, klimatpolitik, Stern-rapporten, bilism, politik på intressant.se

Varför kampanj mot toppchefernas löner?

Ser vi nu en legitimering av oansvariga lönekrav med hjälp av lönesättningen för ett fåtal toppchefer? SN:s egna medlemmar har gått på LO:s propaganda från i våras. Konjunkturinstitutets lönebildningsberäkningar fnyser man åt. Reinfeldts regering får ett helsicke.

I mars i år pågick en kampanj mot näringslivets toppchefer för att de fått så stora ökningar av löner och andra förmåner. I spetsen stod då LO:s avtalssekreterare Erland Olauson och han gick
till angrepp mot både Michael Teschow och Marcus Walleberg med våldsam indignation i en artikel i Dagens Industri. Jag kommenterade då motiven bakom angreppet som föranletts av ett inslag i TV:s Agenda utifrån nedanstående lista:

1) Olauson vill hjälpa till att få en lugn löneutveckling
2) Han vill tvärtom vädra ett argument för extra stora löneökningar
3) Han vill hjälpa aktieägarna
4) Han vill demonstrera en moralisk överlägsenhet
5) Han vill efterhandsrationalisera sin egen avundsjuka

Nu har frågan aktualiserats på nytt genom att två företagare, Mats Rydsund och Björn Samenius, blivit publicerade på Svenska Dagbladets debattsida 'Brännpunkt' 10/12 där de angripit Michael Treschow i enlighet med motiv 1) och argumentet "snöd vinning". Idag svarar Treschow med argumenten att

a) "Men bolagsstämmans och ägarnas beslut om ersättning till styrelsen har faktiskt ingenting med kollektivavtalen att göra."

Hans andra argument är marknadsekonomiskt:

b) "Är det något som är ett problem i sammanhanget så är det att de stora svenskbaserade företagen har en för låg nivå på styrelsearvodena, vilket leder till svårigheter att rekrytera de internationella toppkrafter som styrelsearbetet i en globaliserad ekonomi kräver."

Dessutom noterar Treschow att vissa personer i medier och fack visar "samma stridsdrift som en del utmärktes av på 1970-talet". Kanske ser vi samma tendenser som då när den socialdemokratiska regeringen först var försvagad under jämviktsriksdagen 1973-76 och därefter byttes ut mot en borgerliog regering 1976-1982? Helt klart är att SN:s egna medlemmar har gått på den propaganda Agenda och Olauson spridde i våras. De deltar helt aningslöst i en kampanj som de inte förstår.

En ny tendens som visat sig under de senaste åren är uppdykandet av s k riskkapitalister. Dessa har ett kapital i botten som med hjälp av låntagning kan användas för att ta över börsföretag. Samtidigt rekryterar man VDar som får mycket förmånliga villkor. Man ser gärna att en ny VD går in som delägare för att förmå honom att se sina personliga mål som gemensamma med storägarnas. Detta beskrevs utförligt i SvD igår 12/12 - "Riskkapitalet mumma för vd. Börsen riskerar att dräneras på bra direktörer." Detta stärker argument b) men har inte förekommit utanför ekonomisidorna som motargument inför avtalsrörelsen.

Kommer vi nu att få se en oansvarig avtalsrörelse som med hjälp av ohemula ersättningar kan ges moralisk legitimering? Med hjälp av media kan de fackliga organisationerna säga att de höga lönekraven är en naturlig följd av att näringslivets representanter bäddat så illa inför lönerörelsen. Det är inte fackets fel att Treschow är en snöd egoist, kan de säga.

"Räkneövningar" fnyste LO om KI

Idag kom SN med en optimistisk prognos för svensk ekonomi. Men samtidigt varnar man för att LO:s lönekrav inte kostar 3,9 procent utan i själva verket 6,7 procent när alla olika krav räknas in. Erland Olauson förnekade detta i Ekot men medger ändå att kostnaderna för kraven är 4,6-4,7 procent. Han avvisar också Stefan Fölsters hänvisning till Konjunkturinstitutets beräkningar i 'Lönebildningsrapporten' som går ut på att skillnaden mellan 3 och 5 procents löneökning för 2007 är ca 200 000 jobb. "Bara räkneövningar" fnyste LO-företrädaren åt KI:s sätt att utföra det uppdrag institutet ålagts av den socialdemokratiska regeringen.

Nu måste Konjunkturinstitutet stå upp för sin beräkning och försvara sin trovärdighet. Man har faktiskt gjort en ännu mera strikt utvärdering som översatt till Fölsters intervall betyder 233 000 jobb. (KI har jämfört 3,5 procents löneökning med 4,7 och fått en skillnad på 140 000 sysselsatta.) Om vi tar Fölsters 3 procent och jämför med Olausons 4,7 procent blir det faktiskt 198 000 jobb i skillnad grovt sett med KI:s beräkningar. Vad säger prognoschefen och tf GD Mats Dillén om LO:s angrepp?

Frågan hotar att bli mer infekterad än så. Vi har en borgerlig regering idag. Det finns krafter som mer än gärna vill ställa till ett helsicke för Fredrik Reinfeldt och hans regering på samma sätt som på 1970-talet. De som vill framstå som ansvarsfulla måste nu visa att de tar avstånd från både oansvariga lönekrav och odemokratiska stämplingar mot en lagligt vald regering. Ett test är demonstrationerna mot regeringen i morgon.

---

<
Dagens citat:

"Om höjda priser på el och lån räknas bort är inflationen endast 0,2 procent. En allt hetare ekonomi ska enligt läroböckerna pressa upp prisnivån. Det har hittills inte hänt hur mycket riksbankschef Stefan Ingves och hans riksbankskamrater än slagit i böckerna."
Leif Petersen i SvD 13/12-06

Andra bloggar om: avtalsrörelsen, löner, löneökning, lönebildning, ekonomi, LO, Svenskt Näringsliv, politik, konjunkturinstitutet på intressant.se

LO erkänner att skattesänkningarna tar ut a-kassehöjningarna

När de nya skattetabellerna publicerats kan LO inte fortsätta att sprida desinformation om skattesänkningarna nästa år. Men bilden i Rapport blev ändå att det går jämnt upp. Det är fel. Varför gör inte regeringen något i sin egen fråga? Media ställer sig på LO:s sida.

Nu har Skatteverket publicerat de nya skattetabellerna för 2007. Då kan man inte längre från socialdemokraterna och LO sprida uppfattningen att det inte blir några skattesänkningar utan bara a-kassehöjningar nästa år. Det märkliga är att TV kunde intervjua ilskna arbetare i slutet av november (ett utsnitt visades i Rapport idag 12/12) som hävdade att det inte skulle bli några skattesänkningar. Ännu märkligare var att den "balanserade public service-kanalen" inte lät den andra sidan komma till tals och ge sin bild av de utlovade skattesänkningarna.

Jag skrev om regeringens tafatta skatteinformation när Konjunkturinstitutet kom med sin dystra bild av hushållens framtidsförväntningar (28/11). Den kunde rimligtvis förmodas vara ett resultat av någons desinformation om den sammanlagda effekten av a-kassehöjningar och skattesänkningar. Någon dag senare kom Skop med en undersökning som visade att det främst var LO-medlemmar och socialdemokrater som trodde att deras hushållsekonomi skulle bli sämre.

Därför väcker det viss sensation att LO idag ger regeringen rätt i frågan om a-kassan. I Rapport intervjuas LO-ekonomen Ingemar Göransson. Han säger "oväntat" att LO-medlemmar som har jobb inte kommer att märka att a-kassan höjs och antyder att det hela går jämnt upp.

Men detta är fel. I Dagens Nyheter idag 12/12 har man i ekonomidelen bearbetat Skatteverkets tabeller och de ger samma bild som jag redovisade 28/11 för effekterna av jobbavdraget. Ja, till och med några tior bättre när man jämför. Här ett litet utdrag:

Månadslön; skattesänkning, kr
15 000 . . . 600
20 000 . . . 761
25 000 . . . 920
30 000 . . 1 128
35 000 . . 1 128
40 000 . . 1 150
45 000 . . 1 196 osv lika mycket uppåt

Om a-kassan maximalt kan öka med 300 kr/m är det svårt att se att vanliga heltidsarbetande bara skulle få lika mycket skattesänkning som avgiftshöjningen, vilket blev slutintrycket av TV:s opartiska redovisning av den viktigaste skattefrågan idag.

Saken blir inte bättre av att regeringen fortfarande inte lagt två strån i kors för att visa hur skatterna blir nästa år. Här kan man läsa alla notiser under rubriken 'skatter' på finansdepartementets hemsida.

Andra bloggar om: politik, skatter, skattetabeller, finansdepartementet, LO, skattesänkning, a-kassa, ekonomi på intressant.se

Vad vill socialdemokraterna?

Nu står striden mellan Nuder och Sahlin. Men ingen av kandidaterna företräder någon tydlig SAP-politik. Det kanske inte finns någon förnyelsefråga. Socialdemokratins utveckling visar att den ekonomiska demokratin ännu inte har kunnat ersättas med någon annan principfråga.

Det har hållits flera seminarier på ABF i Stockholm om vad socialdemokraterna egentligen vill i politiken. Efter det att de borgerliga har lagt beslag på sysselsättningsfrågan och dessutom vunnit valet främst på denna befinner sig SAP i en situation där man aldrig varit förut. I grova drag kan socialdemokratins utveckling efter rösträttens införande beskrivas i sex faser:

Vilsen marxism På 1920-talet och en bit in på 30-talet hade SAP svårt att hitta en vinnande politisk fråga. Man präglades av mera dogmatiska marxistiska tankegångar om ett helt nytt samhällssystem. Det skulle bygga på socialisering och planhushållning. När man tillfälligtvis hade regeringsmakten i början av 1920-talet tillsatte man t ex en socialiseringsnämnd som föreslog att man skulle förstatliga delar av näringslivet.

Full sysselsättning Under intryck av 1930-talsdepressionen och de nationalekonomer som ingick i den s k "Stockholmsskolan" lanserade man en ny politik för att uppnå full sysselsättning. Det var delvis samma tankar som som Keynes lanserade 1936. Staten skulle öka sina utgifter när det var lågkonjunktur och i teorin minska dem under högkonjunktur. Men man upptäckte snabbt att det senare inte var populärt hos de anställda och väljarna. Istället höjdes skatterna och en rad sociala verksamheter byggdes ut i den offentliga sektorn. Politiken kallades "planhushållning" och stöddes med antydningar till femårsplaner i form av långtidsutredningar.

Pensionsfrågan Under 1950-talet kompletterades planhushållningen med en stor social fråga: arbetarnas tjänstepension. Den utformades som ett tvångssystem även för tjänstemännen som redan förhandlat till sig pensionslösningar (dessa fick läggas ned). Men striden om pensionerna kunde skickligt hanteras så att SAP fick ett försteg framför de borgerliga under en stor del av 1960-talet. Mot slutet av detta uppstod dock en viss vilsenhet och en ny stor fråga efterfrågades.

Ekonomisk demokrati med löntagarfonder Detta blev "det tredje steget" som skulle förnya socialdemokratin. En del av detta bestod av medbestämmandelagen och de s k "Åman-lagarna" om anställningsskydd mm. Men löntagarfonderna, som initierades på LO-kongressen 1971 och föreslogs av Rudolf Meidner 1975, blev det som dominerade uppfattningen av socialdemokratin under nästan ett decennium. Förslaget blev dock inte den framgång som man först trodde att det skulle bli, utan bidrog till valförlusten både 1976 och 1979.

Återställarpolitik Efter kostnadskriserna och devalveringarna under 1970-talet och början av 80-talet drev socialdemokraterna återställarpolitik samtidigt som konjunkturerna var gynnsamma. Kraven på förnyelse undertrycktes men orsakade spänningar inom regeringen som faktiskt avgick och lämnade finansministern Kjell-Olof Feldt utanför.

Budgetsaneringspolitik Efter regeringen Bildts avgång 1994 vidtog en period med budgetsanering. Hur denna skulle ske diskuterades aldrig principiellt. Den avgjordes genom att Göran Persson blev statsminister 1996 och gick då ut på kameralt inriktade åtgärder för statsbudgetens inkomster och utgifter - dvs närmast vad de borgerliga fordrade på 1930-talet.

Efter detta kan man förstå att desperata socialdemokrater vill hålla seminarier där frågan om politikens framtida innehåll ställs. Nu senast (förra fredagen 8/12) kom det enligt Kerstin Vinterhed i DN igår fram tre frågor som SAP borde satsa på: marknadsdominansen, arbetslösheten och massmarginaliseringen (av både infödda och invandrare). Igår skrev Stig-Björn Ljunggren en artikel i Sydsvenskan som förordar att SAP borde satsa på följande frågor: " Socialdemokraterna måste göra slut på pedagogflummet." Man diskuterar bara sin egen existens. " Rörelsen har blivit en 1900-talsreplik av riddarhuset." Innehållet borde diskuteras i idépolitiken. Samhällsklyftorna är däremot inget problem. "Att några tjänar mer gör inget om de som tjänar minst har en anständig standard."

Blev vi klokare? Och var står partiledarkandidaterna i sakfrågorna? Vinterhed pekar på att SAP borde bedriva någon typ av den politik som alliansregeringen sagt att den skall bedriva. Det blir problem om man inte tar fasta på att avskaffa "marknadsdominansen". Det är en politik som redan har nisslyckats två gånger. Ljunggren vill ha en klar högerinriktning som gör SAP till bättre alliansare än de borgerliga själva. En verkligt skicklig partiledare skulle kanske kunna göra en "omvänd Reinfeldt" och få detta till något som framstår som socialdemokratiskt.

Nu står emellertid kampen, sedan Carin Jämtin idag tackat nej, mellan Pär Nuder och Mona Sahlin. Efter vad jag kan förstå kommer Nuder att bedriva fördelningspolitik (kanske skattehöjningar?). I övrigt är han insyltad i den politik som ledde till valförlusten 2006. Sahlin är däremot oklar i sin politiska linje. Hon ligger naturligtvis mera i riktningen som Ljunggren förordar. Kvinnofrågor och miljö, som Sahlin är en exponent för, tror jag däremot inte är en vinnande valstrategi inför 2010.

Det som är intressant är att ingen bedömare hittills har kunnat peka ut någon stor förnyelsefråga för SAP. Om sysselsättningsläget 2010 är tillfredsställande kommer den enda frågan, som nu framstår som ev valvinnande, att vara neutraliserad. Varken Nuder eller Sahlin kan sannolikt klara en valdebatt mot en framgångsrik alliansregering. Konjunkturen avgör ännu en gång?

Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, nuder, sahlin, ideologi, val2010 på intressant.se

Aj, aj, finansministern räknar fel på sänkta arbetsgivaravgifter i förhandlingarna med EU

Ett väsentligt inslag i regeringens politik för nya jobb är sänkningen av arbetsgivaravgifterna inom den tjänstesektor som vänder sig till hushållen. Tanken var att man skulle slopa alla arbetsgivaravgifter utom pensionsavgifter. Men då sjunker inte krogbesöket med 20 procent som Anders Borg tycks tro. Snarare med 8,5 procent.

I Dagens Eko idag 7/12 refererar man finansministerns besök hos EU-kommissionären Nellie Kroes, som sysslar med konkurrensfrågor. Anders Borg skall utverka kommissionens tillstånd för att Sverige skall få sänka arbetsgivaravgifterna för att stimulera fram fler jobb i den tjänstesektor, som LO-ekonomen Dan Andersson för 10 år sedan utredde som kandidat för skattelättnader.

Den gången blev det inget resultat. Gränsdragningsproblemen för "de hushållsnära tjänsterna" var en av svårigheterna. Tidtabellen nu är att en sänkning skall genomföras halvårsskiftet 2008. Detta har gjort många företag besvikna. Det påstås att en del företag undviker att nyanställa i avvaktan på lättnaderna. Men denna besvikelse gäller nog främst sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar som skall införas halvårsskiftet 2007.

I valrörelsen slängde sig Fredrik Reinfeldt med lösa påståenden om hur billigt det skulle bli att anställa folk i restaurangbranschen. Sålunda antydde han i Almedalen en kostnadssänkning på ca 40 procent för en servitör (p2). Någon klarhet fick vi inte. Varken socialdemokraterna eller journalisterna tog tag i frågan. Men nu säger Anders Borg enligt Ekot att:

"han vill sänka arbetsgivaravgifterna från 33 procent till 11 procent för dessa företag. För restaurangbranschen betyder det att ett restaurangbesök skulle bli 20 procent billigare, enligt Borgs beräkningar." (Dagens Eko 7/12)

Detta påstående är felaktigt av två helt olika anledningar. För det första är arbetskostnaderna inte alla kostnader för restaurangerna. Matinköp, lokalkostnader, lyse och uppvärmning sjunker inte. För det andra innehåller resonemanget ett fatalt räknefel. Arbetsgivaravgifterna är bara en del av lönekostnaden - noga räknat 24,4 procent. Här föreligger den triviala förväxlingen mellan påslag och marginal i den elementära räkneläran.

Antag att lönen är 100 kronor. Då är lön plus arbetsgivaravgifter 132,26 kronor i år. Om vi tar bort alla arbetsgivaravgifterna utom pensionsavgifterna på 11,91 procent (10,21 procent i ålderspension och 1,70 i efterlevnadspension) betyder detta att vi sänker påslaget från 32,26 procent till 11,91 procent - alltså med 20,35 procentenheter. Det är så man kan tolka de något avrundade siffrorna 33 och 11 procent.

Felet uppstår när dessa drygt 20 "procent" översätts till en kostnadssänkning. Den blir inte 20 procent utan 20,35/132,26=15,4 procent. Inte ens om vi också tar bort efterlevnadepensionsavgiften och får en sänkning med 22 procentenheter blir kostnadsminskningen större än 16,7 procent.

Skulle vi ta Anders Borgs schablonmässiga exempel som utgångspunkt får vi 22/133=16,5 procent i kostnadssänkning.

Hur mycket skulle då restaurangbesöket minska i kostnad för kunden? Jag vet inte hur mycket lönekostnaderna svarar för exakt så följande beräkning är endast ett räkneexempel. Vi antar att lönekostnaden utgör 75 procent av produktionskostnaden 100. Om vi begränsar oss till mat, eftersom alkoholdrycker har en obetydlig lönekostnad i restaurangen inbakad, får vi följande kostnadssänkningskalkyl:
nuvarande kostnad är: 75 (lk)+25 (övr)+25 (moms)=125.
med sänkta arbetsgivavg: 62+25+22=109
relativ sänkning: 109/125=12,8 procent

Om en tredjedel av notan sedan består av drycker, som inte blir billigare, kommer krogbesökaren att få en kostnadsminskning på ca 8,5 procent. Hur många blir gladare av det?

Andra bloggar om: politik, ekonomi, arbetsgivaravgifter, hushållsnära tjänster, skatter, skattesänkning, anders borg på intressant.se

Sju motiv för repression

Ett samhälle måste ha en mekanism för att bestå. Men nästan alltid kombineras detta med ett moraliskt mål. Detta kräver oftast repression. Därför kan man hitta olika motiv för tvång såsom rättvisa, nivellering, produktion eller någon metafysisk idé. Men 19 civilisationer har redan brutit ihop.

Vad är det som behövs för att hålla ihop ett samhälle? Hur skall människor kunna leva tillsammans i fred och vad behövs för produktivt samarbete? Svaret som oftast har getts genom historien är: tvång och hot om våld. Det är kulturantropologins genomgående svar och ibland också den politiska filosofins.

Det finns både pragmatiska och moraliska skäl att förorda det repressiva samhället. Jag har tidigare skrivit om ofrihetens politiska filosofi och försökt ringa in motiveringarna för ofrihet. Här tar jag ett vidare grepp genom att även ta med argumenten för olika samhällssystems ändamålsenlighet. Det är fråga om att analysera också de pragmatiska samarbetsmöjligheterna. Hur är förutsättningarna att lösa 'samarbetsdilemmat' och 'hjortjakten' som jag behandlade i den inledande översikten 27/11-06?

Jag tror mig kunna urskilja sju seriösa motiv för att förorda repression som ett nödvändigt dominerande inslag i en samhällsformation: 1) De maktägandes egenintresse, 2) för medborgarnas säkerhet, 3) för att uppnå någon form av rättvisa, 4) för att förverkliga en metafysisk idé, 5) för att uppnå nivellering, 6) för att uppnå produktivt samarbete samt 7) av paternalistiska skäl (inkl miljö).

1. Egenintresse Det är för vissa personer eftersträvansvärt att få utöva makt och att få åtnjuta maktens materiella och andra förmåner. För detta syfte är de beredda att utöva repression mot dem som skall förmås att uppoffra sig. Det är trivialt och det finns politiska tänkare som sinnrikt utvecklat repressionens strategi och taktik - t ex Niccolò Machiavelli (Fursten 1532) och idag Edward Luttwak (Coup d'etat: A Practical Handbook, 1968; sv övers Statskupp).

Men då det gäller att legitimera ett autokratiskt envälde uppstår värre problem. Det klassiska sättet har varit att hänvisa till att monarken förlänats sin absoluta makt från Gud. "Kung av Guds nåde" brukar det ju heta. Teorin om kungarnas gudomliga rätt lanserades först av skotten William Barclay år 1600 och togs upp av Jakob I av England. Argumentationen utvecklades av Robert Filmer (1588-1653) i boken Patriarcha or the Natural Power of Kings (posumt utgiven 1680). Han har gått till eftervärlden mest som den som John Locke motbevisade i första delen av sitt verk om regerandet (1690). Enklare motiveringar är mera organicistiska. Det är helt enkelt naturens ordning att samhällsorganismen har ett huvud som bestämmer över samhällskroppen.

Efter franska revolutionen dök argumenten upp på nytt i form av "den franska legitimismen" företrädd av greve Joseph de Maistre (1753-1821) som uttryckte sin starkt konservativa skepsis mot upplysningens rationalism. Även Louis de Bonald (1754-1840) ingick i denna reaktion som hyllade den absoluta kungamakten som den enda rättfärdiga ordningen.

2. Säkerhet Man kan fråga sig huruvida de tidigaste statsteoretikerna verkligen argumenterade för någonting annat än de styrandes egenintresse att få fortsätta att njuta av sina maktpositioner. Det gäller särskilt en sådan tänkare som Jean Bodin (1530-1596). Han argumenterar 1576 för första gången för den abstrakta staten som en suverän makt och inte enbart som en fursteinstitution. Staten är till för att främja ett gott och dygdigt liv för medborgarna. Den har oftast uppkommit genom styrka och våld för att ge makthavarna säkerhet. Men mycket av resonemanget går ändå ut på att styresmannen ovillkorligt har fått all makt att använda helt enligt eget skön.

Först 75 år senare framladeThomas Hobbes (1588-1679) en mera renodlad teori för en absolut statsmakt som skulle ge hela folket säkerhet i verket Leviathan 1651. Denna teori har jag närmare behandlat i en särskild artikel 13/5. Hobbes' tes är att om en stat saknas - i ett tänkt naturtillstånd - riskerar människorna att bli utplundrade eller mördade. Därför är det rationellt att uppge all frihet till förmån för en fruktansvärd härskare som kan erbjuda säkerhet. På så sätt kan man minska lönsamheten för sådana brott genom den förfärliga repression som staten utövar mot brottslingar.

Svagheten i Hobbes' teori är att den förordar en så drastisk maktkoncentration till styresmannen. Repressionen var nog främst tänkt att vara riktad mot upprorsmän. Teorin är rimligtvis tidsbunden av de oroligheter som man just under första hälften av 1600-talet kunde få se prov på. Hobbes' verk handlar därtill tvärtom mycket om alla de rättigheter och lagar som bör gälla i ett välordnat samhälle, vilket förebådar det moderna synsättet. På spelteoretisk grund kan man dessutom ifrågasätta behovet av den starka staten eftersom denna egentligen inte är resultatet av spelet 'samarbetsdilemmat' utan av spelet 'hök och duva'. Detta behandlade jag i en särskild artikel 28/5.

Jag skall här kort ge en översikt över de ytterligare fem motiven tillsammans med de två första och samtidigt ge förslag på företrädare för respektive motiv:

1) Egenintresse: Barclay, Jakob I, Filmer, de Miastre, de Bonald
2) Säkerhet: Hobbes
3) Rättvisa: More, Campanella, Babeuf, Fourier
4) Metafysik: Platon, Hegel, Marx, Hitler, Mao, fundamentalister
5) Nivellering: Nutida utilitarism, Lerner, Wigforss
6) Produktivitet: Rousseau, Trotsky, Stalin, Deng
7) Paternalism: Lenin, socialstatsanhängare, miljöfundamentalister

Ytterst är det naturligtvis en empirisk fråga huruvida autokrati fordras för att uppnå en sådan säkerhet att det blir meningsfullt att samarbeta för att också förbättra välståndet. Detta gäller naturligtvis även de andra motiv för repression som inte explicit betonar säkerheten men som samtidigt är kanske ännu mer beroende av att säkerheten upprätthålls, eftersom flera av dessa motiv för repression direkt leder till opposition från dem som särskilt drabbas.

Den brittiske historikern Arnold Toynbee (1889-1975) har studerat 20 civilisationer alltsedan den sumeriska i verket A Study of History (1-12, 1934-1961). Mönstret är att de börjar som småstater som därefter konkurrerar och sedan blir universalstater. Dessa går sedan sin undergång till mötes genom ineffektivitet och interna upprorsrörelser. Den sociala sammanhållningen eroderas.

Toynbee menar att alla kulturerna utom en nu är döda eller har brutit samman (idag skulle man nog ifrågasätta detta senare omdöme om den islamiska kulturen). Undersökningen pekar på att repression inte är lösningen för att säkra ett stabilt samhälle. Inte ens romarriket kunde bestå. Själv förespråkade Toynbee en kompromiss mellan kapitalism och socialism samt en konstitutionell världsregering.

Jag skall återkomma till övriga motiv för repression och därefter ta upp samhällsmoral respektive samhällskontrakt som grund för ett stabilt samhälle.

Andra bloggar om: filosofi, politik, moral, repression, frihet, samhälle, samhällsmoral, civilisation på intressant.se

Ams sätter regeringen på det hala

Prognosen från Ams visar att arbetsmarknaden nästa år befinner sig i samma obalans som år 2003. Men antalet jobb är 190 000 fler. Jobbprognosen för 2007 är lika optimistisk som SEB:s. Ams menar dock att fler skulle kunnat få jobb om kompetensutbildningen varit bättre.

Idag kom Ams med en prognos (pdf) för arbetslöshet och sysselsättning för 2007. De viktigaste siffrorna från Ams framgår av nedanstående diagram:


Vi ser här att det kommer att skapas 82 000 jobb i år och 91 000 jobb 2007. Det är 3 000 fler än vad SEB förutsåg för två veckor sedan (se kommentar). För nästa år äts emellertid hela förbättringen upp av en ökning av arbetskraften med 95 000 personer, som inte räknats som arbetslösa. Därför ökar den öppna arbetslösheten med 4 000 personer. En del av dessa kommer från minskningen av ams-åtgärderna (50 000) och nästan lika många från nytillträdande till arbetsmarknaden (45 000).

Anmärkningsvärt är att obalanstalet på arbetsmarknaden (arbetslösa+åtgärder) nästa år förutses ligga på 7,3 procent, vilket är lika högt som 2003. Under tiden har dock 188 000 nya jobb tillkommit. Det visar att regeringens åtagande för att minska utanförskapet kan bli dubbelt så tungt eller mera som antalet i valrörelsen indikerade. Mellan 2003 och 2007 gav 188 000 nya jobb bara 17 000 färre arbetslösa eller i åtgärder. Förmodligen kan dock något färre sjukskrivna adderas till dessa.

Enligt uttalanden från Bo Bylund, GD på Ams, skulle fler kunna få jobb om man kunde utbilda de arbetslösa till rätt kompetens. Det är just kompetensen och inte sänkta arbetsgivaravgifter som tillverkande företag sätter högst i dagens läge, om man får tro Studio Ett i SR idag ("AMS prognos"). Reportaget är upplagt som ett stöd för Bylunds inlindade begäran att få mer pengar till omskolningsverksamhet. Det anser Sven Otto Littorin obehövligt. Det skulle alltså gå att få företagen att anställa mindre kompetenta personer i en högkonjunktur.

Vi kan få hjälp att bedöma detta genom den enätundersökning av efterfrågeutsikterna i några sektorer inom näringslivet som arbetsmarknadsverket gjort. I tabellen nedan redovisas byggsektorn, industrin, uppdragsverksamheten och övriga privata tjänster både för det närmaste halvåret och påföljande halvår:

Sedan i våras är det genomgående att man ser mindre expansivt på det närmaste halvåret. Det är särskilt påtagligt inom bygginndustrin och i viss mån inom industrin. Det skulle kunna indikera att det är tjänstesektorn som nu kan suga upp den mindre kvalificerade arbetskraften medan allt större brist kommer att noteras i övriga sektorer. Det kommer kanske att leda till att Riksbanken höjer räntan vilket främst kommer att drabba tjänstesektorn. Den dåliga kompetensutbildningen, som den nya regeringen inte heller tänker göra något åt, kommer kanske att medföra att en del av utanförskapet kommer att kvarstå i onödan.

Hade Sverige haft ett system med lärlingsplatser och studentplatser i enlighet med den danska modellen hade vi haft bättre möjligheter att snabbt besätta de nu plötsligt uppstående lediga platserna, anser professor Göran Brulin vid KTH.

Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, arbetslöshet, ams, regeringen, politik på intressant.se

Ekonomisk kraschlandning?

Nu kommer ekonomiska indikationer om en skarp nedgång i USA. Den kan dra med sig en kollaps för dollarkursen med höga räntor i lågkonjunkturen. Det kommer att minska världshandeln med en internationell lågkonjunktur som följd. Kina kanske sitter på motmedlen om det inte är för sent.

Vi har alla att vara oroliga för den ameriklanska ekonomiska utvecklingen. Länge har man trott att den amerikanska högkonjunkteuren skulle kunna "mjuklanda". Men nu har det kommit indikationer som kanske visar att det inte kan uteslutas att det blir en "kraschlandning" med oöverskådliga effekter även för andra länder.

I USA har bostadsbyggandet och biltillverkningen gått knackigt en längre tid. Men resten av ekonomin har gått hyggligt. I förra veckan (1 dec) kom emellertid uppgifter för november som utvisade en oväntat dålig utveckling av industriproduktionen. Orderingången och produktionen gick mycket sämre och även sysselsättningen minskade. Inköpschefsindex, som är en hygglig konjunkturindikator, föll oväntat från 51,4 i oktober till 49,5 i november, vilket tyder på lågkonjunktur. En oavbruten konjunkturuppgång sedan början av 2003 ser ut att gå till ända. Inköpschefsindex har faktiskt legat över 50 sedan början av 2002 med bara ett kort avbrott 2003.

Aktiekurserna föll, marknadsräntorna föll och dollarn föll under förra veckan. Man kan se att marknaden räknar med att Federal Reserve (centralbanken) skall sänka räntan under våren (senast i maj, vilket framgår av terminskontrakten för räntorna). Det kommer att sänka dollarn ytterligare.

Nu kommer sannolikt det dollarras som förutsågs redan för två år sedan. Men då lyckades dollarn återhämta sig genom Alan Greenspans avvägda räntehöjningar. Men det kanske var ett uppehållande försvar. I varje fall får efterträdaren Ben Bernanke ta hand de långsiktiga svårigheterna och förmodligen få bära hundhuvudet för ett misslyckande. Dollarns utveckling framgår av nedanstående diagram:

Dollarn har gått från drygt 10 kronor till mindre än 7 idag (Källa DI)

Man kunde tro att en fortsatt dollarförsvagning skulle vara bra för att USA skall komma tillrätta med sitt långvariga underskott i utrikeshandeln. Bytesbalansunderskottet för 2006 förutses bli hela 6,6 procent av BNP. Exporten stimuleras och importen blir dyrare. Men nedåtgående räntor, växelkurs, konjunkturer och aktiekurser medför alla att det blir mindre intressant för utlandet att investera i USA.

Då blir det svårare att finansiera det fortfarande stora bytesbalansunderskottet. Det är inte bara Kina som investerar sitt handelsöverskott i amerikanska värdepapper. En rad andra länder gör det också, däribland Sverige med drygt 6 procent av BNP i bytesbalansöverskott. Världskonjunkturen har under 12 år stimulerats allt mer av det växande amerikanska bytesbalansunderskottet. När det minskar kommer exporten för en rad länder också att hållas tillbaka. Redan den hittills noterade sänkningen av dollarkursen har gett svårigheter för Volvo och Saab.

Förra gången det begav sig sjönk dollarkursen från en topp 1985 och nästan tio år framåt. Efter sju år kollapsade den svenska kronan - den hade då stigit mot dollarn från 8:61 kr 1985 till 5:81 kr i genomsnitt 1992. Nu har Sverige större fallhöjd genom överskottet i bytesbalansen på drygt 6 procent mot ett underskott på 2-3 procent i början av 1990-talet. Men då steg kronan knappt 50 procent mot dollarn. Nu har den redan stigit drygt 50 procent och om dollarn sjunker till 5:80 igen har kronan stigit nästan 80 procent mot dollarn sedan 2001. Där kan vi vara inom ett år.

Dollarn borde inte få fortsätta att falla. Men kan man driva ut Fan med Belsebub ännu en gång? Det tycks USA:s nye finansminister Henry Paulson kunna tänka sig. Han reser i mitten av december tilsammans med centralbankschefen Bernanke och andra höjdare till Kina för att förmå kineserna att låta sin valuta yuanen att stiga snabbare mot dollarn. Det kan rädda en del jobb i USA till priset av kortsiktigt sämre utveckling i Kina. Efter årsskiftet kan annars protektionismen med en demokratisk kongressmajoritet blomma ut för fullt.

Frågan är dock om inte dessa eventuella åtgärder kommer för sent. Kina har visat tillmötesgående hittills genom att ställa sitt sparande (180 mdr dollar -06) till förfogande för världen. Det är förvånande att landet ackumulerat en valutareserv på en biljon dollar ($ 1000 mdr). Vad skall kineserna ha för nytta av den? Men det tycks ligga i Kinas natur. Under tre århundraden, från 1500 till 1800, hamnade 3/4 av den nya världens billiga silverproduktion (t ex från den berömda gruvan i Potosí) som en sorts valutareserv. Asien producerade i slutet av 1700-talet 80 procent av allting i världen med 2/3 av världens befolkning.

Skall Kina till år 2010 ackumulera ytterligare en biljon dollar i valutareserven? Om detta mot förmodan kan ske i amerikanska värdepapper som ger lägre avkastning än tidigare och i en valuta som faller i värde finns chansen att allting inte går överstyr. Men det förutsätter att inga protektionistiska åtgärder görs mot Kina. Och kanske inte heller några skattehöjningar som demokraterna 2009 kan tänkas vidta för att minska importen och balansera den federala budgeten (i enlighet med Nuder-doktrinen att statsbudgeten helst alltid bör visa överskott). Hade det inte varit bättre att få upp yuanen redan för två år sedan?

Kinas preferenser för valutareserver kanske har underskattats. Men räcker en fortsatt välvillighet att lägga pengar på hög? Den amerikanska ekonomin är kanske så illa ute att det behövs någonting ytterligare. Eftersom detta 'något' sannolikt är en räntehöjning under en lågkonjunktur ser läget ändå inte så bra ut. Det betyder att den svenska regeringen år 2010 kanske kommer att gå till val under en svår kris för export och sysselsättning.

Andra bloggar om: USA, ekonomi, konjunkturer, valutapolitik, penningpolitik, politik, regeringen på intressant.se

Miljön som motiv för repression och diktatur

Kommer frihet och demokrati att ersättas av ett autokratiskt samhällssystem med miljöpolitik som förevändning? Alla gamla diktatursträvare kan i klimatpolitiken se en ny chans att få utöva repression. En av dem uppträdde i SVT:s program Planeten.

Jag har utlovat en genomgång av olika samhällsmodeller. En av dessa är den som bygger på överhetens repression. Det finns ett antal olika motiv för repression, men till igår hade jag inte tänkt på att miljön och klimatpolitiken skulle kunna vara ett motiv för att införa diktatur. Men när jag såg det fjärde programmet i SVT:s serie Planeten stod det klart att diktaturförespråkarna också börjat använda milöpolitiken som motiv för repression.

Vi har 20-50 år på oss att agera enligt forskarna i programmet. Detta program som tidigare varit ganska avslaget om man inte har anlag för rädsla för skräckpropaganda kom igår med mera beska besked. Nu presenterades fyra möjliga framtidsvisioner fram till år 2100 utvecklade av den amerikanska forskaren George Costanza:

Star Trek: Tekniken har löst miljöproblemen, illustrerat med 600 m höga holländska "gristorn".
Mad Max: Miljön har förstörts och naturresurserna tagit slut. Ett fåtal lever gott bakom murar och vakter, men det råder "allas krig mot alla" och majoriteten lider och svälter.
Ekotopia: Ingen outsinlig energikälla hittas. Men genom småskaliga lösningar och och mer utjämnad fördelning av jordens resurser lever människorna på en mer primitiv nivå.
Big government: Genom miljölagar införda av en diktator begränsas möjligheterna för tillväxt och expansion.

Det stod ganska klart att det var det fjärde alternativet som SVT:s programmakare ställde sig bakom. Man lät en forskare vid namn Karl Ammann framföra behovet av diktatur för att ransonera olika konsumtionsvaror i världen. Han gjorde en analogi med kinas ettbarnspolitik. Inlägget illustrerades med porträtt av Stalin och Mao. Något avståndstagande sågs inte till. Men det framfördes tankar om en världsregering vald på något sätt direkt av hela jordens befolkning. Var och en förstår att det är orealistiskt jämfört med diktatur.

För ytterligare kritik mot diktatursvärmeriet se kommentar på bloggen Aqurette.

Genom historien har det alltid funnits diktaturförespråkare eller åtminstone anhängare till absolutism och autokrati. Kanske är det ett generellt mänskligt drag som alltid finns särskilt starkt representerat hos en del av befolkningen. Dessa människor griper därför i alla tider efter gångbara argument för att få införa ett repressivt samhällssystem. På Hobbes' tid var det säkerhet - idag är det klimatförändringarna.

Nyligen kom det ut en bok som förordar planhushållning skriven av den brittiske forskaren George Monbiot med titeln Heat. How to stop the planet burning (Penguins). Han vill ha ransonering av aktiviteter som alstrar koldioxid. Alla människor utrustas med en modern form av ransoneringskuponghäfte - dvs ett elektroniskt kort som belastas varje gång man tankar eller köper ett stearinljus etc. Enligt Monbiot kommer etanolbilar inte att tillåtas. Målet är att minska utslppen av CO2 med 90 procent redan till 2030. Då måste flyget förbjudas. Levnadsstandarden kommer inte att öka men den kommer inte heller att sjunka påtagligt.

Denne Monibot intervjuas i programmet och framför det autokratiska argumentet inlindat som att den som förspråkar försämringar kommer att få politiska problem. Han antyder att det behövs en rörelse med verkligt arga medborgare som bestämmer att politikens fråga nummer 1 är att genomföra dessa försämringar.

Ransonering, planekonomi och förbud måste rimligen upprätthållas av en regering med absolut makt. Friheten går förlorad och då kan man inte heller ha demokrati eftersom denna skulle kunna leda till att den klimatfundamentalistiska regeringen blev avsatt. Opposition måste kunna slås ned med våld. Vi får då en klassisk autokratisk regim som motiverar sin repression med miljöargument istället för säkerhet, nivellering, social rättvisa eller metafysika historielagar som tidigare epokers diktaturförespråkare använt.

Historien har dock visat att auktoritära regimer inte är långsiktigt stabila. Det finns alltså anledning för miljöintresserade att ta med den politiska teorin i övervägandena om hur en långsiktig lösning av olika globala miljöproblem skall åstadkommas.

Andra bloggar om: politik, växthuseffekten, milöpolitik, diktatur, Planeten, filosofi på intressant.se