Ger sänkt a-kassa kortare söktider, lägre arbetslöshet eller fler jobb?

Debatten om sänkt a-kassa går vidare i SvD. Calmfors hävdar att 10 procents sänkt ersättning ger 1,2 procents minskad arbetslöshet. Inga mekanismer redovisas. Gäller sambandet i Sverige idag? Och hur lång tid tar det?

Idag 30/11 ger professor Lars Calmfors ett svar på Brännpunkt till TCO-ekonomerna (Howell-Mörtvik-Spånt) och till förre ministern Sven-Erik Österberg. Han anför där att "Det finns ett stort antal empiriska mikrostudier i olika länder av hur individers arbetslöshetstider påverkas av ersättningsnivån. Det normala resultatet är att lägre ersättning leder till att arbetslösa snabbare finner arbete."

Att snabbare finna arbete innebär att söktiderna förkortas genom lägre arbetslöshetsersättning. Det blir inte lika eftersträvansvärt att dra ut på sökandet för att hitta ett "drömjobb" med hög lön. Men leder detta till minskad arbetslöshet totalt? Ja, säger Calmfors: "En överväldigande majoritet av makrostudierna finner att mindre generös arbetslöshetsförsäkring innebär lägre arbetslöshet."

Orsaken till detta förklarar Calmfors nu inte alls, tidigare har han vagt hänvisat till lönebildningen. För min del kan man tänka sig att en sänkning av löneläget kan leda till fler jobb på tre sätt: 1) låglönejobb kan underlätta exporten (mindre troligt), 2) låglönejobb i tjänstesektorn ger en output som attraherar en efterfrågan som annars skulle gått till sparande, 3) lika som p 2 men efterfrågan hade annars gått till importvaror.

Calmfors anför istället den OECD-undersökning som hittills inte namngivits med följande ord: "Den OECD-studie som jag refererat uppskattar, i vad man kallar sin 'basanalys', att en sänkning av den genomsnittliga ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen med tio procentenheter minskar arbetslösheten med 1,2 procentenheter."

Undersökningen har skett under perioden 1982-2003 och omfattade 20 länder. Ingen anger huruvida denna undersökning också visar att sänkt ersättning skapat fler jobb. Teoretiskt skulle man ju kunna tänka sig att de arbetslösa under en längre period i högre utsträckning tar de lediga jobb som uppstår så att stocken av lediga jobb minskar. I Sverige motsvarar 1,2 procent lägre arbetslöshet ca 50 000 personer. Vid en normal konjunkturutveckling skulle det kunna vara tänkbart att arbetslösheten minskade utan att sysselsättningen ökade genom att nytillträdande på arbetsmarknaden fick svårare att komma in. Hur stor denna effekt kan vara borde anges. Nu vet vi bara att en konjunkturförbättring kan leda till flera jobb utan att arbetslösheten minskar särskilt mycket genom att jobben gick till de nytillträdande.

TCO-arna svarar Calmfors med att han nu erkänner att effekterna på arbetslösheten är osäkra. På SvD:s hemsida finns ett svar från Calmfors (ej i papperstidningen) där han vidhåller sin generella slutsats: "Men i fråga om arbetslöshetsersättningens effekter på arbetslöshet och sysselsättning är forskningen mer samstämmig än på de flesta andra områden."

Calmfors är dock öppen för att resultaten inte är kategoriska: "Det hindrar förstås inte att de uppskattningar som gjorts är intressanta och ger en uppfattning om möjliga storleksordningar som bör redovisas. Detta är något helt annat än att "utlova" några exakta effekter."

Slutsatsen av OECD-unersökningen är enligt Calmfors: "Jag diskuterade utförligt i min artikel möjligheten av att sysselsättningseffekterna av lägre arbetslöshetsersättning skulle kunna vara mindre i Sverige än i ett genomsnittligt OECD-land. Det kan vara så, men det finns anledning att vara skeptisk mot sådana resultat, eftersom de bygger på analyser av hur olika faktorer samverkar med varandra som är mycket osäkra. Man måste ocksa ta hänsyn till att en betydande del av arbetslösheten i Sverige 'döljs' i arbetsmarknadspolitiska program."

Vi blir alltså inte så mycket klokare än att det finns ett visst samband mellan sänkt a-kassa och bättre sysselsättning. Hur mekanismerna bakom detta samband ser ut får vi inte veta. Inte heller huruvida den sänkning av a-kassan efter 200 arbetsdagar till 70 procent skulle verka i den nuvarande situationen i Sverige eller hur lång tid det skulle ta.

Andra bloggar om: politik, arbetslöshetsersättning, a-kassa, arbetslöshet, jobb, sysselsättning, calmfors, ekonomi på intressant.se

Riksbanken fällde regeringen Persson

Utvärderingen av Riksbankens penningpolitik visar att stoppet för räntesänkningarna 2004 sannolikt ledde till det ekonomiska bakslaget i början av 2005. Räntesänkningen i juni kom för sent för att rädda s-regeringen. Dessa effekter ser vi nu först efter valet. Diagram

Riksdagens finansutskott uppdrog för ett år sedan åt professorerna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin att utvärdera Riksbankens agerande de senaste tio åren. Pressmeddelande 28/11 och rapporten på svenska (pdf).

Produktionens avvikelse från trenden visas i nedanstående diagram. Här ser vi att produktionsunderskottet var på väg att minska i början av 2004. Därefter svängde utvecklingen nedåt igen och det är först nu i slutet av 2006 som situationen återigen är bättre.


Samtidigt som produktionsgapet vände nedåt upphörde Riksbanken med den trend av sänkta räntor som hade rått ända sedan mitten av år 2002.


Vilken var orsaken till denna felbedömning? Riksbanken har själv försvarat sin alltför restriktiva penningpolitik med att alla gjorde inflationsbedömningar som innebar att det var fara på färde för 2005. Man pekar på att banken inte hörde till de mest inflationspessimistiska bedömarna. Detta påstående kan var och en bedöma i nedanstående diagram där utfallet -05 på 0,5 procent jämförs med olika oftast långt högre prognoser:


Personligen tror jag dock att det inte alls var sakliga skäl som låg bakom. Eftersom den europeiska centralbankens lägre räntenivå hade uppnåtts var det denna som satte ett "golv" även för den svenska räntan. Inflationsprognoserna var mest efterhandsrationaliseringar för en politik som bestämdes av EMU-romantik. I nedanstående diagram jämförs Sverige med Europa (blå linje):
Redan i början av 2003 hade räntan i Euro-området upphört att sjunka. Därmed var det mycket svårt för en sneglande Riksbank att självständigt sänka räntan ytterligare. Det fordrades mycket dystra rapporter om stagnerande privat konsumtion våren 2005 innan Riksbanken sänkte räntan. Eftersom effekterna kommer med ca 1,5 års eftersläpning ser vi effekterna av detta nu i höst med den "sysselsättningsexplosion" som media talar om. Hade denna effekt kommit i god tid före valrörelsen hade regeringen Göran Persson suttit kvar. Riksbanken med dåvarande chefen Lars Heikensten (som mystiskt avgick 2005) kan alltså ha bidragit till att fälla socialdemokraterna.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, regeringen, Riksbanken, sysselsättning, jobb på intressant.se

Självmål för regeringens skatteinformation

Regeringen har nu råkat ut för ett opinionsbakslag även vad gäller hushållens syn på den ekonomiska framtiden. Den s k konfidensindikatorn har sjunkit. Det beror troligtvis på att debatten om arbetslöshetsförsäkringen dominerat och gjort folk pessimistiska. Regeringen har inte informerat om skattesänkningarna 2007. Tabell

Konjunkturinstitutet redovisade igår 27/11 en undersökning av hushållens inköpsplaner. Den visade oväntat en nedgång i hushållens förtroende för framtiden. Indikatorn nedan visar ett sammanvägt nettotal för frågor om den egna ekonomin, Sveriges ekonomi och huruvida det är fördelaktigt eller ej att nu köpa dyrare kapitalvaror.

Nettotal anger andelen hushåll som svarar bättre, minus andelen som svarar sämre, för de olika frågorna. Exempel: om 40% av hushållen uppger att den egna ekonomiska situationen just nu är bättre och 10% att den är sämre (50% uppger att den är oförändrad) så blir nettotalet 30 (40-10=30).

Detta oväntade bakslag för inställningen till regeringens politik beror rimligtvis på TCO:s och även LO:s kampanj mot försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen. Allmänheten har uppenbarligen fått uppfattningen att a-kassan kommer att fördyras med 300 kronor per månad för alla samtidigt som inga andra förbättringar finns med i bilden. Tvärtom kommer ersättningen från a-kassan också att på ett diffust sätt försämras. Enligt en undersökning från TCO vet allmänheten ganska litet om detaljerna.

När jag idag tittade på finansdepartementets hemsida hittade jag ingen information om skatterna nästa år. Vad sysslar Anders Borgs informatörer med? Består de av övervintrande socialdemokrater? Varför finns inte en tabell med de tilltänkta skattesänkningarna 2007 på väl synlig plats hos finansdepartementet?

Nu fick jag gå tillbaka till budgetpropositionen 16 okt 2006 för att få någon information om det s k jobbavdraget. Det finns beskrivet på sidorna 137-38 i mitten av denna tjocka proposition (pdf). Texten är snårig och teknisk. Men det finns en tabell med siffror för fem inkomstlägen som kan ge en översiktlig bild. Men inte ens i denna tabell finns skattesänkningarna uträknade i kronor, bara i procent (se nedan där jag satt in krontalen).

Vi ser här att den som tjänar 300 000 kr/år (25 000 i månaden) kommer att få en skattesänkning med 10 681 kr/år (890 kr/mån). Den som tjänar 500 000 får en dryg hundralapp mer eller 1 018 kr/mån. En normalinkomsttagare med 250 000 kr/år verkar att få ca 9 100 kr/år eller ca 760 kr/mån.

Även om man får en höjning av a-kassan med 200-300 kr/mån blir det en löneökning efter skatt och a-kasseavgift på omkring 500 kronor i månaden för en normalinkomsttagare. Hade vi haft en socialdemokratisk regering hade kvällspressen skrikit ut "Så många tusen tjänar du på skattesänkningarna, Tabeller" på löpsedlarna.

Varför vill då inte ens pressen informera om skatterna? Är det för att FiD inte serverar siffrorna på ett silverfat? Eller finns det andra bevekelsegrunder?

Andra bloggar om: politik, skatter, regeringen, ekonomi, finansdepartementet, TCO på intressant.se

Samhällsmoral, repression eller samhällskontrakt?

Samhället kan organiseras i enlighet med främst tre modeller: Den klassiska statliga syrningen med tvång, den mera socialt uppfostrande modellen med moraliska förmaningar samt den liberala modellen med frivilliga kontrakt upprätthållna av en rättsapparat.

Det utbredda anlitandet av svartarbetande har föranlett en hel del oro både hos samhällets stöttepelare och hos dem som är beroende av skattebetalarnas välvilja. Om detta skrev jag i en kommentar den 29 oktober 2006 efter att Filosofiska rummet i SR hade tagit upp diskussionen med utgångspunkt från J J Rousseaus exempel med 'hjortjakten'. Detta exempel kan beskrivas i spelteoretiska termer. På så vis kan frågan om hur ett samhälle skall kunna fungera diskuteras mera principiellt.

Man kan säga att 'hjortjakten' (stag hunt) utgör en "lindrigare" variant av det klassiska 'samharbetsdilemmat' (populärt kallat "fångarnas dilemma"). I samarbetsdilemmat finns ingen stabil lösning. Det är alltid mera lönsamt för båda parter att 'hoppa av' från den gemensamt bästa lösningen. På kort sikt kan man tjäna ännu mer på att lura den andre och smita med pengarna (de gemensamma insatserna).

Med hjortjakten vill Rousseau peka på det kortsynta i att inte kalkylera med konsekvenserna av ens handlande. Det blir negativa konsekvenser för samhället som i detta fall består av vildar i historiens gryning.

"Var det fråga om att ta fast en hjort, så kände envar att han för detta ändamål borde troget stå på sin post. Men om en hare råkade springa förbi inom räckhåll för någon av dem, så behöver man ej betvivla att han utan skrupler förföljde den och att han, sedan han väl fått tag i sitt byte, mycket litet bekymrade sig om att hans kamrater blev utan byte." (J J Rousseau)

Detta betyder alltså att man kan jaga hare antingen enskilt eller under förespegling att man skall jaga hjort. Om man i det senare fallet sviker vinner man i princip ingenting extra - däremot förorsakar man motparten en förlust. Vi kan beskriva detta i en spelmatris där den förste vildens (radspelaren) utfall anges först och den andres (kolumnspelaren) utfall anges efter kommatecknet.

Hjortjakten

Det finns en modifierad variant kallad "försäkringsspelet" där man även vid den ensidiga svikarstrategin får ett bättre utfall än om båda skulle svika. Karaktäristiskt för både hjortjakten och försäkringsspelet är att de bygger på spelarnas reciproka tillit till varandra. Rousseau pekade egentligen bara på den korttänkta dumheten som orsak till svekfullt beteende. När en hare kommer förbi utövar den en sådan lockelse att, om man är så dum att man inte tänker på att det större projektet med hjortjakt havererar, man inte agerar långsiktigt rationellt.

Men det går också att se bristande tillit som orsak till svekstrategin. Den ene kan tänka att den andre är en svag och opålitlig person som inte kommer att hålla vad han lovat. Därför ångrar man sitt samarbete och hoppar själv av. Dumhet och misstro måste alltså åtgärdas för att ett samhälle skall komma till stånd.

Ofta är dock hindren värre än så. I försäkringsspelet är förespeglingen om samarbete, som man dock kommer att svika, direkt lönsamt. Vi kan tänka oss att det är lättare för en att jaga hare om de andra står på pass för att jaga hjort än om alla jagar hare.

Det svåraste problemet är dock att uppnå samarbete om det även i de fall båda parter tjänar på detta ändå är ännu mer lönsamt att ensidigt bryta samarbetet. Det gäller för 'samarbetsdilemmat' men inte för de hittills nämnda två spelen. Vi kan tänka oss en mera avancerad hjortjakt där deltagarna bidrar med förråd, vapen och transportmedel. Men när jakten skall börja har en av deltagarna smitit med hela den insamlade insatsen. Detta ger nämligen bättre utdelning än en normal andel av jaktbytet.

Orsaken till att hjortjakten i sin enklaste form fortfarande diskuteras är kanske främst doktrinhistorisk. Rousseaus samtide David Hume var också samarbetets problematik på spåren genom ett exempel med bönderna som skall dika ut en äng. Se vidare Brian Skyrms: The Stag Hunt and the Evolution of Social Structure (2004), Univ of Calif (pdf).

Rousseau är ganska motsägelsefull. Man skulle kunna tro att han borde ha företrätt uppfattnaingen att den "ädle vilden", genom att manifestera människans oförfalskade natur, utan att tveka skulle ha kunnat spontant samarbeta i 'hjortjakten'. Istället inför han en kulturell institution - det långsiktiga rationella tänkandet - som nödvändig för samarbetet. Om detta inte föreligger borde slutsatsen bli att de mer högtsående kulturerna med hjälp av repression ändå förmår vildarna att inte överge sina poster, och detta för deras eget bästa. Det är ju också den av "allmänviljan" styrda repressionen som blivit det centrala budskapet hos Rousseau.

Det finns dock alternativ till överhetens våld och tvång för att hålla ihop samhället. Om vi kan bortse från religiös indoktrinering (åtminstone i icke-muslimska länder) finns modellen med samhällsmoral (stödd av viss statlig repression) samt modellen med ett samhällskontrakt som i huvudsak enbart stöds med den autonome individens självvalda repression vid kontraktsbrott.

Dessa tre modeller (repression, samhällsmoral och samhällskontrakt) skall jag försöka utveckla i kommande artiklar.

Andra bloggar om: politik, samhälle, ideologi, filosofi, moral, spelteori, Rousseau, svartarbete på intressant.se

Jämtin blir inte partiledare och ev statsminister

Carin Jämtin är en osäker mittenpolitiker som inte har några kontroversiella åsikter som hon vågar föra till torgs. Det var ingen självsäker partiledarkandidat som visste vad hon ville, som intervjuades i radions P1. Vi kan nog avskriva henne som partiledare och eventuell statsminister.

I Ekots lördagsintervju 25/11 intervjuades Carin Jämtin (s) som är oppositionsborgarråd i Stockholm och inoficiell partiledarkandidat. Hon är kvinna och riksdagsledamot, vilket är de två viktigaste kvalifikationerna för att få efterträda Göran Persson i mars 2007. Jämtin anses vara traditionalist och stå något till vänster i partiet. Som biståndsminister har hon inte uppträtt med några inrikespolitiska uppfattningar och därför är hon som partiledarkandidat mycket av ett oskrivet kort.

Jämtin har sagt att en orsak till valnederlaget var den stora förlusten i Stockholm. Men berodde den på den misslyckade integrationspolitiken som hon inledningsvis inledde intervjun med? Mera stockholmsvänlighet (infrastruktursatsningar) var nog en viktigare sak. Nu är det så dags att säga att mera borde ha gjorts.

Kvotering i bolagsstyrelserna, inte 50/50 i föräldraförsökringen, ingen generell skattehöjning, arbetsrätten behöver ses över något - inte försämras, inte fler friskolor, avregleringarna har gått för långt, bensinskatten kanske skall höjas, kärnkraften skall avvecklas, spritskatten skall inte sänkas, Sverige skall nog med i EMU, mer makt till EU-parlamentet, samarbete bör sökas på båda sidor, det var några åsikter hos Jämtin.

Hon medgav inte några fronderingar mot Persson som Morgan Johansson påstått. Han fick bryta in och säga att hon står i mitten och det ville hon själv bekräfta. Modernt grepp kring miljöfrågor och annat okontroversiellt var hennes melodi. Widar Andersson fick säga att hon är helt oerfaren av inrikespolitiken. Detta ville hon uppväga med att hon varit aktiv i politiken längre tid än de tre åren som statsråd. Uppmärksamheten som ev partiledare är rolig men hon deklarerade att hon är helt fokuserad på att fortsätta i Stockholm.

Beskedet var att beredningen är intern. Inget besked till dem som vill lansera henne. Beskedet till valberedningen är inte officiellt men hon lovade att fortsätta i Stockholm. Ursula Berge citerades om "en orgie i indirekt demokrati". Varför ingen öppenhet om vilka som finns att välja? Hur skall medlemmarna kunna diskutera. Svaret var att de kunde ringa och fråga.

Jämtin gav nog ett ett ganska svagt intryck i alla fall. Hon kunde inte aktivt ge något besked om sin politiska inställning. De enda beskeden kom vid 'kortfrågorna'. Och hur skall vi tolka hennes kandidatur? Ett slingrigt sätt att inte ge besked, skulle jag säga. Slutintrycket är dock att vi inte här ser någon efterträdare till Göran Persson. Och än mindre en eventuell framtida statsminister.

Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Carin Jämtin på intressant.se

Mer om SAP 11/12-06

Borgerliga värderingar - finns dom?

(Med rätt datum)
En borgerlig regering borde inte ha samma värderingar som en socialdemokratisk. Minskad progressiv beskattning, politik som förklaras med sakskäl, pluralism, idividualism och betoning på att göra rätt för sig är värderingar som inte är socialdemokratiska. Har vi fått en regering som övergett allt detta?

När finansministern gjorde sitt famösa uttalande om socialdemokratiska värderingar efterlyste P J Anders Linder på SvD mer betoning av borgerliga värderingar. Finns det sådana? Vi hör väldigt litet om andra än dem som omfattas av socialdemokratiska slagord. Men är inte t ex trygghet, solidaritet och rättvisa bara propagandistiska målformuleringar snarare än riktiga värderingar?

Värderingar är ett något vagt begrepp. När man använder ordet 'värderingar' avses oftast en mängd olika normativa satser i olika sammanhang. Mera utstuderat filosofiska värderingar kan kallas grundläggande och kräver en särskild diskussion. Värderingar i normativ mening skiljer sig principiellt både från fakta och från subjektiva eller tendentiösa tolkningar. Men ofta finns det ett implicit värderande moment i faktabeskrivningar som just är tendentiösa.

Ett exempel är hur vi ställer oss till Saddam Hussein. Fakta är att han varit president i Irak. En tolkning är att han varit en grym diktator. En annan att han varit en kraftfull president som med hårda men nödvändiga metoder samlat Irak till en stat. Värderingen kommer först när man t ex anser att det var bra eller dåligt att han avsattes.

Politik handlar om fakta och inte om värden har den nye finansministern Anders Borg menat. Han har själv framhållit att hans värderingar inte skiljer sig så mycket från en socialdemokrats. Är det kanske så att det inte finns några signifikanta borgerliga värderingar längre? Värderingarna är socialdemokratiska hos den tyngsta ministern näst statsministern i den borgerliga regeringen. Och statsministern har inte deklarerat att han har särskilt avvikande ideologiska uppfattningar i förhållande till gammal "arbetarmoral".

Nu kan det tänkas att det är av taktiska skäl som "det nya arbetarpartiet" framhållit sin konformitet i värderingsfrågorna. Man har upptäckt att mycket av den politiska debatten, i synnerhet i media, handlar om angrepp på icke-socialdemokratiska värderingar. Det kräver inte så mycket kunskaper och försätter i allmänhet motparten i en mer eller mindre ohållbar försvarsställning. Om man å andra sidan kan hänvisa till auktoriteter för fakta och samband beskrivna i vetenskapliga rapporter som få har kunnat ta till sig, hamnar man istället i överläge.

"Vi vill göra lika gott som ni, men vi är mer pålästa om hur detta skall gå till" kan kanske sammanfatta den nya taktiken. Då finns inte längre något utrymme för borgerliga värderingar - alternativt kanske vissa borgerliga värderingar skulle kunna betraktas som mera allmängiltiga. Vilka dessa är och om de skall anses ha politisk relevans kan diskuteras. Det finns värderingar som mera är präglade av uppträdanderegler än av politiskt beslutsfattande. Äldre borgerlighet präglades också av religiöst influerade värderingar och en snäv sexualmoral.

Fem värderingsområden

Kan vi då hitta några centrala värderingsdimensioner där idag borgerliga och socialdemokratiska inställningar skiljer sig åt? Jag skall göra ett försök med fem dimensioner som utgör ett slags skalor där borgerliga personer tenderar att hamna i en annan rikting än socialdemokrater och traditionella vänsterpersoner. Till en del kan jag repliera på attitydundersökningar men i övrigt får jag försöka på känn. De fem skalorna för olika inställningar berör följande områden:

1) Avlöningsprinciper
2) Följsamhet gentemot auktoriteter
3) Synen på andras beteende
4) Självuppfattningen i relation till omvärldsgruppen
5) Synen på beroendet av andra

En del av dessa dimensioner går säkerligen in i varandra. Men det finns en del värderingar som i traditionell formulering skulle kunna ses som typiska för nedslag på dimensionsskalorna mera utåt kanterna än i mitten. Jag behandlar dem kort en och en.

1) Att man bör få betalt för sitt arbete efter förtjänst, tror jag är en vanlig borgerlig uppfattning (85% m -04). Den omfattas säkerligen också av en del socialdemokrater. (59% s tycker att det är rättvist att den duktige tjänar mer.) Men många socialdemokrater och en del borgerliga socialliberaler menar helt klart att det är orättvist med avlöning efter förtjänst. De kräver utjämning. Staten måste utjämna inkomsterna med hjälp av mer progressiv beskattning, säger de (13%) och får stöd av finansminister Anders Borg.

Men enligt Demoskop -04 tyckte 40 procent att det var rättvist om statsskatten avskaffades och 31 procent ansåg "varken eller". Det finns bara en liten minoritet som anser att proportionell skatt är orättvis.

2) Att följsamt underordna sig en ledare som bestämmer och vet bäst utan att tjafsa och ifrågasätta tror jag är en vanligare uppfattning bland socialdemokrater än bland borgerliga ("HSB" kallas den nuvarande s-ledaren). Partier med auktoritära och karismatiska ledare som velat utöva makt har vädjat till arbetargrupper snarare än tjänstemän - med slagord och inte sakskäl. Det är arbetarna som disciplinerat demonstrerar på gatorna medan de fåtalaiga borgerliga demonstrationerna mera liknar en framvällande gröt. Auktoritära värderingar hjälper säkert i kampen mer än krav på sakskäl.

3) Inställningen att vi bör vara toleranta mot oliktänkande och dem som beter sig annorlunda tror jag är vanligare bland borgerliga än bland socialdemokrater. Är det inte så att det är litet typiskt för gråsossar att de finner konformismen ganska bekväm medan konstigheter är motbjudande?

4) "Det är viktigare att kunna samarbeta i grupp än att besitta en massa onödiga kunskaper." Det sägs vara grunden för den socialdemokratiska skolpolitiken. Kollektivism och enhet är då bättre än individualistisk strävan. "Tillsammans i gemenskap" låter rart men baksidan är inget för en borgare: "Du skall inte tro att du är något" säger Jante-lagen som brukar tillskrivas socialdemokratiska konformister oftare än borgerliga, som istället säger "ensam är stark" och "var och en sin egen lyckas smed".

5) "Man skall göra rätt för sigoch inte ligga andra till last" är en klassisk borgerlig värdering som tidigare också omfattades av en hel del socialdemokrater. Men nu verkar "svaghetens moral" ha tagit över. "Vi måste göra mer för de eftersatta" heter det numera med påföljd att vi har över en miljon människor i arbetsför ålder som försörjs med olika sociala bidrag som finansieras av de arbetande skattebetalarna. Demoskop visar dock att 45 procent stöder uppfattningen att välfärden mera bör finansieras med avgifter (30% s, 69% m).

Nog tycker jag att det finns skillnader i värderingarna som har betydelse för politiken. Där har finansministern fel när han säger att politiken handlar om fakta och att värderingarna som han utgår ifrån mycket är desamma som hos en socialdemokrat. Vad politiken skulle handla om är att de borgerliga värderingar som också finns hos en del socialdemokrater borde bilda utgångspunkt för en ny politik. De särintressen som har avvikande uppfattning borde inte få topprida hela samhället och majoritetens uppfattning. Därför krävs det opinionsbildning i de "rätta" värderingsfrågorna och inte bara mer sofistikerade fakta.

Här antyder jag några förslag: mindre progressiva skatter, mera sakskäl i politiken och färre referenser till auktoriteter, mera pluralism och tolerans, kollektivet får inte sätta sig på individen och mer avgiftsfinansiering av välfärden. Jag tycker att ett flertal av dessa förslag träffar den som har samma "värderingar som en socialdemokrat".

Utöver dessa fem finns det värderingsdimensioner som inte skär mellan borgerliga och socialdemokrater. Ett politiskt signifikant exempel är inställningen till motsatsparet paternalism/autonomi. Paternalister finns både till vänster och höger. De frihetliga är i minoritet.

Andra bloggar om: politik, värderingar, filosofi, moral, borgerligheten, socialdemokraterna, anders borg på intressant.se

Splittrade prognoser om nya jobb

Nu har det kommit fyra ekonomiska prognoser efter det att budgetpropositionen lades fram i vilken 109 000 nya jobb förutsågs de två närmaste åren. Två av de nya visar på ca 60 000 nya jobb. Men SEB drar nu till med 150 000 jobb på två år. Någon har fel.

Prognoserna för konjunkturutvecklingen kommer nu tätt. Igår 21/11 kom en prognos från SEB som helt avviker från andra prognosmakares. Den är till och med ännu mer positiv än finansdepartementets prognos för sysselsättningen, som hittills varit mest positiv (109' på två år). Det beror på att SEB räknar med en mer expansiv finanspolitik än vad finansdepartementet självt räknat med. Dessutom reserverar sig SEB för effekterna av förlängningar av arbetstiden, som LO motiverar sin ganska dystra prognos med. För de närmaste två åren anger LO att det blir 65 000 nya jobb medan SEB anger 150 000!

Det är ganska graverande för prognosmakarnas tillförlitlighet att det skall förekomma så drastiska skillnader. Mellan LO och SEB ligger bara två veckor. Den sysselsättningsexplosion som nyligen rapporterades för tredje kvartalet i år har båda fångat in genom att justera upp KI:s prognos från två dagar efter valet från 64' till 80' nya jobb i år. Även Nordea som kom samtidigt som LO har gjort denna uppjustering, men prognosen slutade ändå på 97' fler jobb de två åren 07 och 08.

I förrgår kom också SBAB med en prognos som även den beaktar "sysselsättningsexplosionen" men trots detta ligger deras prognos på endast 59 000 nya jobb de närmaste två åren - en ännu mer pessimistisk prognos än LO:s. Eftersom SBAB:s och SEB:s prognoser är helt samtidiga men skiljer sig drastiskt (59' eller 150') kan man undra vem som har fel. Barbro Wickman- Parak och Klas Eklund borde ställas mot varandra och få förklara sig. I nedanstående tabell sammanfattas de olika prognoserna med början med KI:s prognos som inte har beaktat politikskiftet. Bilden är mycket splittrad men av fyra prognoser efter budgetpropositionen ligger tre långt under regeringens förhoppningar. SEB tror dock ännu mera än regeringen själv på den nya politikens jobbskapande effekter.

Faran med överdrivet optimistiska prognoser är att regeringen då slår sig till ro med ytterligare åtgärder. När de nya jobben kanske inte kommer fram är det för sent att vända utvecklingen inför 2010 års val då det sannolikt också seglar upp en ny lågkonjunktur.

Försämrad a-kassa ger inte flera jobb?

I SvD idag 22/11 på Brännpunkt skriver tre ekonomer med anknytning till TCO om vilka effekter en försämring av arbetslöshetsersättningen skulle få. De granskar OECD:s undersökning av 20 länder perioden 1982-2003 och menar att genomsnittsresultatet inte gäller för de nordiska länderna. Detta framgår av undersökningen som just pekar ut dessa länder som avvikande eftersom där inte framkommer något klart samband mellan sänkt ersättning och arbetslöshet. Lars Calmfors "vilseför om a-kassa" enligt Roger Mörtvik, Howell och Spånt.

[Lars Calmfors svarar i Ekonomiekot 18:00 där han säger att det finns visst stöd för ovanstående uppfattning men att OECD inte undersökt hur den totala arbetslösheten (inkl åtgärder) påverkas. Det är ams-åtgärderna som utgör skillnaden mot genomsnittet.]

Läs även om småföretagen som skall anställa 287 000 fler, DN 22/11 - se "comments"

Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, politik, ekonomi, regeringen, a-kassa på intressant.se

Milton Friedman - nyttoinriktad nyliberal

Ekonomisk frihet har nyttiga konsekvenser för människorna. Den leder till anti-dominans och frihet från tvång, den leder till välstånd och till en förutsättning för politisk frihet. Men Friedman motiverar däremot platt skatt och motståndet mot progressiv skatt med principen om den personliga friheten.

Professor Milton Friedman (1912-2006), som avled förra veckan, kan betecknas som världens främste ekonom under andra hälften av 1900-talet. Han gjorde insatser både på makroekonomins område (monetarismen) och inom den ekonomiska samhällsfilosofin. År 1976 fick han para-nobelpriset i ekonomi, två år efter Friedrich von Hayek. Båda anses ingå i den nyliberala traditionen men åldern indikerar för båda att de snarare borde ses som föregångare. Själv betecknade sig Friedman som liberal i ordets ursprungliga (ej amerikanska) bemärkelse.

Redan under slutet av 1950-talet höll Friedman en föreläsningsserie som sedan bildade utgångspunkten för boken Capitalism and Freedom [1] från 1962 (sv övers Kapitalism och frihet [1b], Aldus 1972). I denna finns ett antal tillämpningar av hur frihetsfilosofin försiktigt kan omsättas i praktiken, t ex med hjälp av skattefinansierade 'servicecheckar' (vouchers). År 1975 kom samlingsboken There's No Such Thing as a Free Lunch [2] med bl a kolumner från Newsweek och 1980 kom han ut tillsammans med hustrun Rose med boken Free to Choose (sv övers Frihet att välja) [3].

Friedman skiljer sig från andra liberala tänkare genom sin praktiska nationalekonomiska orientering. Han har inte utvecklat de teoretiska grunderna för sin samhällsfilosofi utan prioriterat de praktiska resonemangen kring hur mera frihet skall kunna tillämpas konkret. I viss mån i likhet med Hayek förordar Friedman frihet som viktig för att kunna uppnå välstånd och demokrati samtidigt som mera utjämning uppstår som en biprodukt. Frihet har alltså goda konsekvenser genom att vara nyttig för människorna.

Ett viktigt exempel är hans anti-dominansmotivering för en fri marknadsekonomi [i 2, s 31]. Han behandlar samhällsorganisationens problem och vill skapa ett arrangemang där människors girighet medför så liten skada som möjligt. "Det förefaller mig som att den stora fördelen med kapitalismen är att den är ett sådant system. Därför att under kapitalismen är en individs makt över sin nästa relativt liten. Även den rikaste kapitalisten i världen har trivialt liten makt över dig och mig jämfört med den makt en Bresjnev eller en Kosygin har i Ryssland." [Min övers]

Ekonomisk frihet i övergripande mening leder alltså till någonting gott - individeuell frihet eller frånvaro av tvång. (Detta kan också mera snävt beskrivas som frihet att välja.) Emellertid kan denna frihet inskränkas av i och för sig välmenande politiker. Friedman ger exemplet med de religiösa farmarna i Ammann-sekten som inte tillät deltagande i ett obligatoriskt pensionssystem, och som därför fick en del av sin boskap såld på tvångsauktioner för att täcka det statliga pensionssystemets krav. Jämför detta med religionsfrihet.

Men ekonomisk frihet leder också till välstånd, understryker Friedman. Den ligger bakom de senaste 200 årens ekonomiska tillväxt med åtföljande minskning av fattigdomen i världen. Han illustrerar detta [i 3] med en jämförelse mellan japan 1867 och Indien 1947. Japan valde fri marknad vid Meji-restaurationen medan Indien efter självständigheten valde central, statlig styrning med femårsplaner och höga importtullar. Först på senare år, kan det tilläggas, har Indien sadlat om och kunnat tillgodogöra sig något av den ekonomiska frihetens nyttiga konsekvenser.

Den ekonomiska friheten är slutligen nyttig för den politiska friheten. Friedman gör iakttagelsen att länder utan ekonomisk frihet inte i något fall har politiska och medborgerliga rättigheter, medan de länder som har dessa rättigheter också har ekonomisk frihet. Men alla länder med ekonomisk frihet är inte demokratier. Vi ser här ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för politisk frihet.

Milton Friedman var en pragmatiker med principer om friheten och dess nyttighet. Det är dock enligt min mening fel att som vissa gör karaktärisera honom som utilitarist. Han gör själv gällande att individualismen är det primära för hans politiska filosofi och inte dess goda konsekvenser (en biprodukt). Men eftersom han i likhet med Hayek ser frihetsrättigheterna som evolutionärt framvuxna och dessutom nästan alltid argumenterar konsekventialistiskt är han helt klart inte någon arvtagare till Grotius och Locke.

Kanske skulle Friedman ändå kunna klassificeras som s k 'indirekt utilitarist' även om han själv aldrig explicit tänkte i sådana banor. "Största möjliga välstånd åt största möjliga antal" följer kanske av principer om ekonomisk och individuell frihet och inte av medvetna nyttokalkyler inför varje ekonomiskt beslut. Detta rör ett empiriskt problem som skulle kunna gå att kontrollera mot verkligheten.

Friedmans principer tillåter endast en begränsad omfattning för statens uppgifter som "bevakar att lag och ordning upprätthålls i syfte att skydda en individ mot tvång från en annan, och säkerställer att frivilligt ingångna kontrakt kommer att uppfyllas. Dessutom måste vi definiera äganderttens innebörd, tolka och skydda dithörande rättigheter och tillhandahålla en penningmässig ram." [1b, s 41]

Skatter och välfärdspolitik har, menar Friedman, i huvudsak skadliga och kontraproduktiva effekter. Motivationen att arbeta minskar och reducerar produktiviteten. Men en del välfärdsprogram hävdar han har en omvänd effekt genom att främst gynna medelklassen på de fattigas bekostnad. Inkomstomfördelningspolitik avvisas och Friedman förordar proportionell skatt. Men här är motivet främst moraliskt - progressiv skatt "strider mot principen om den personliga friheten". [1b, s 126]

Man kan se Milton Friedmans politiska tänkande mera som en värderingsbaserad ideologi än en fullständig politisk teori. Eftersom värderingarna inte är filosofiskt underbyggda kommer Friedmans läror mera att behöva empirisk evidens för att bli övertygande. I grundfrågan där valet står mellan socialistisk planekonomi eller marknadsekonomi är bevisen entydiga. Men i mindre frågor där det gäller hur "fri" marknadshushållningen borde vara återstår fortfarande många undersökningar.

Alternativet är att analysera vad en filosofisk teori om samhällsorganisationen som bygger på ett härlett frihetspostulat skulle medföra i form av konkreta institutioner.

Andra bloggar om: nyliberalismen, Milton Friedman, utilitarism, filosofi, tillväxt, moral, politik, nyttomoral, ekonomi på intressant.se

Skogen brinner upp genom koldioxidskatten

Genom att lägga koldioxidskatt på fossila bränslen men inte på skogsindustrins råvara blir det intressant att bränna upp skogen istället för att göra papper av de delar av träden som inte duger till bräder. Detta gäller särskilt den extra subventionerade etanoltillverkningen. Koldioxidskatten bör istället sänkas tills andra länder kommer ikapp.

I SvD idag 18/11 finns i näringslivsdelen två artiklar om hur etanolsatsningen slår mot skogen och en analys av hur kriget om skogsråvaran hotar massaindustrin. I den senare framhåller Nils-Olof Ollevik hur de höga energipriserna och det ökande miljömedvetandet spiller över på själva råvaran för skogsindustrin som nu blir mer attraktiv som bränsle. Det gäller speciellt massaved som är så lågt prissatt att skogsägarna hellre säljer den som bränsle.

Ollevik tror att andra länders skogsindustri "sitter i samma båt". Men så är inte riktigt fallet. Sverige har en koldioxidsaktt på 2 282 kr per ton CO2 utom för bensin när det gäller substitution med etanol då den är 136 procent högre. Så är inte fallet i t ex Nordamerika. Det leder till att konkurrensläget är snedvridet genom skatterna vilket slår mot den svenska skogsindustrin.

De svenska pappersbruken borde rimligtvis köpa svensk massaved för sin papperstillverkning. Men den tenderar genom koldioxidsaktten att bli mer attraktiv att bränna upp. Det går inte för svenska papperstillverkare att bara höja priset på papper eftersom det då blir billigare att köpa papper från Nordamerika på världsmarknaden. Ännu värre blir det när man kan göra etanol av massaveden. Eftersom etanol inte bara är befriad från koldioxidskatt utan också från energiskatt (136 procent ytterligare skatt) blir det attraktivt att byta bensin mot etanol trots en mycket hög produktionskostnad.

Om svensk pappersmassa skall konkurrera med sådana subventioner av massaveden då den används till förbränning kommer en del av skogsindustrin på sikt att läggas ned. Det slår både mot jobben och mot exportintäkterna. Vi kan inte vara ensamma om en så hög koldioxidskatt och subvention av etanolanvändningen här i Sverige.

Koldioxidskatten infördes med motivet att Sverige skulle gå för och visa att man visst kan driva ett samhälle med högt välstånd med den miljömedvetenhet som höga miljöskatter innebär. Tids nog skulle Sveriges goda exempel leda till att andra länder följer efter, menade miljöivrarna. Men nu har det gått 15 år och USA har inte infört koldioxidskatt. "Gott-exempelpolitiken" fungerar inte. Skall vi ändå bara se på när pappersindustrin får gå under till ingen nytta utkonkurrerad av Nordamerika?

Koldioxidskatten måste därför sänkas. Etanolsatsningen på inhemsk råvara måste begränsas till forskningsverksamhet utan betydelse för råvarutillgången. Det är först när etanoltillverkningen blir så billig att den kan konkurrera utan skadliga skattesubventioner som den kan släppas fri på marknaden.

Om Sverige skall behålla miljöprofilen under en period med väsentligt lägre koldioxidskatt kan detta ske genom att vi ställer krav på andra länder att också införa koldioxidbeskattning. Sådana krav kan enligt Stern-rapporten underbyggas med propagerandet för generella koltullar för länder med ingen eller för låg koldioxidbeskattning. Men en svensk koltull på amerikanska produkter skulle inte hjälpa pappersindustrin i sig. Den skulle bara utgöra ett påtryckningsmedel så att konkurrens på lika villkor med koldioxidskatt kunde uppnås.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, skatter, miljö, klimatpolitik, milöpolitik, etanolbilar, etanol, bensinskatt, koldioxidutsläpp på intressant.se

I klimatpanikens tecken - koltull?

Om utsläppen av växthusgaser måste reduceras är det effektivast att vidta åtgärder som ger mycket reduktion för pengarna. Solenergi i Mellaneuropa är ännu otroligt dyrt. Även bioenergi är dyrt. Minskad avskogning är billigt. Sverige borde kanske hellre satsa på en symbolisk koltull än hög koldioxidskatt.

De senaste dagarna har klimatpaniken drivits på av FN-chefen Kofi Annan och hans maning om bättre ledarskap i världens länder när det gäller att motverka växthuseffekten. Trots detta upplöstes klimatmötet i Nairobi med 180 länders miljöministrar under stor oenighet - man kunde inte ens riktigt enas om tidpunkten för nästa möte. Nypublicerade böcker och TV-serien "Planeten" har också bidragit till känslan att något måste göras genast. Flyget inom EU skall nu inordnas under handeln med utsläppsrätter. Andra vill förbjuda flyget.

Man kan ha olika uppfattningar om vilken evidens bevisen för koldioxidutsläppens och andra gasers inverkan på klimatet har. Men om vi utgår från att det måste vidtas åtgärder är det viktigt att dessa inte bestäms i klimatpanikens tecken utan efter rationella överväganden.

En första utgångspunkt är då att veta varifrån utsläppen kommer. Detta visas i den s k Stern-rapporten, - som jag kommenterat både med avseende på slutsatsen för etanolbilarna och den förmenta slutsatsen att otillräckliga utsläppsbegränsningar skulle leda till en ekonomisk depression - se nedanstående diagram över utsläpp av CO2-ekvivalenter från olika källor:

Vi ser här att den mest populära källan att rikta förmaningar och restriktioner emot - transportsektorn - bara svarar för 14 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Här ingår flyg och fartyg samt järnvägar varför bilismen är en ännu mindre utsläppskälla. Det är alltså sannolikt att det är andra, mera dunkla skäl, som ligger bakom utpekandet av privatbilismen som den stora miljöboven i Sverige.

Stern-rapporten framhåller att åtgärder för att minska avskogningen är förhållandevis billiga. Dessutom måste energisektorn omvandlas till icke-kolbaserad energiproduktion med så mycket som 75 procent minskning till år 2050. Transporter är däremot svårare att omvandla men det pågår ett arbete där prioriteten nu bör vara att reducera kostnaderna för att dessa skall bli konkurrenskraftiga jämfört med kolbränslen under en temprär kolbaserad period.

Att sätta hinder mot avskogningen är det mest kostnadseffektiva sättet att minska koldioxidutsläppen. Det är främst Brasilien, Indonesien och Sudan som är de skyldiga. I ett diagram på sidan 3 i kapitel 25 visar Stern-rapporten var någonstans ytterligare avskogning pågår. Kapitlet om detta finns i pdf här.

Som jag tidigare skrev i artikeln om etanolproblematiken angav Stern en kostnad på $25 per ton CO2 för åtgärder inom avskogningsområdet inklusive skogsplantering. Han angav också en samhällsekonomisk uppskattad skadekostnad på $85 per ton CO2 vilket utgör en indikation för gränsen för olönsamma åtgärder för minskningar av koldioxidutsläpp. Vi kan i tabell 24.1 nedan se några exempel på vad det kostar idag att bli av med ett ton utsläpp genom vindkraft, biobränslen och sol.

Det är bara landbaserad vindkraft som klarar sig under gränsen $85 per ton CO2. Och den är inte på långa vägar konkurrenskraftig i förhållande till begränsningar av avskogningen. Bristfälligt nog visar Nicholas Stern inte några fler kostnadsexempel. Slutsatsen blir att tekniken måste utvecklas ytterst kraftfullt innan det finns anledning att satsa stora resurser på dessa vägar för minskade utsläpp. På kort sikt är det avskogningen som kan ge de största effekterna till rimlig kostnad. Kanske Sverige (och andra länder) borde omfördela u-hjälpen till dessa länder?

Slutligen diskuterar Stern (22.8) en möjlighet för länder med en hög koldioxidskatt att agera mot länder med ingen eller låg skatt. Det går att införa en koltull på importen från sådana länder (tydligen tillåtet av GATT och WTO). Det kanske vore något för Sverige som skulle förlösa den frustration som svenska folket känner inför klimathotet. Det skulle i varje fall vara en uppoffring som inte bara blev ett slag i luften som ett ensidigt införande av hög koldioxidskatt. Trots att Sverige i mer än ett årtionde gått före med denna skatt som "gott exempel" har andra länder inte följt efter. Däremot skulle en tull på importvaror från länder med låg koldioxidskatt kunna bli kännbar för dessa om fler länder med skatt följde efter.

Faran med en koltull är dock att den kanske kan missbrukas för allmänna protektionistiska syften. Men som symbolhandling verkar ändå en begränsad koltull vara bättre än unilateralt hög koldioxidskatt eller andra panikåtgärder som Sverige har så lätt för att ta till.

Andra bloggar om: klimatpolitik, växthuseffekten, miljöpolitik, bilism, koldioxid, politik intressant.se

Göran Rosenberg gjorde pannkaka av jobbdebatten

Nu skulle vi få svar både på frågorna om det går att skapa jobb genom lönesänkningar, om det är politiskt korrekt att sänka löneläget och om det kanske var bättre att permanent ha en stor del av den arbetsföra befolkningen i sysslolöshet genom t ex medborgarlön. Men programledaren var inte vuxen sin uppgift.

I TV4 skall man visa fyra program med publicisten Göran Rosenberg som samtalsledare. Det första visades igår 15/11 och hade rubriken: "Jobb till varje pris?". Programmet bestod av ett samtal med fyra deltagare och några förinspelade frågor av personer ute på fältet. Deltagare var Eva Uddén Sonnergård, statssekreterare hos arbetsmarknadsminister Littorin, Lena Westerlund, LO-expert, Håkan Arvidsson, historiker vid Roskilde universitet samt Claes Bertil Ytterberg, biskop i Västerås.

Men maken till osammanhängande program får man leta efter. Göran Rosenberg presenterade programmet som en undersökning av frågeställningen huruvida det vore värt att satsa på en politik för jobb som skulle kunna ha ett mycket lågt pris - dvs mycket låg lön. Men detta upplägg spårade ur redan i början. Han trodde kanske att det skulle råda enighet om att den nya arbetsmarknadspolitiken skulle leda till kraftiga lönesänkningar.

I så fall skulle han ha tagit in en verklig expert på arbetsmarknaden som med oberoende och auktoritet hade kunnat uttala sig om vad den ekonomiska vetenskapen anser om effekterna av det batteri av åtgärder som regeringen presenterat. Rosengren borde veta att den av honom önskade slutsatsen är vad professorerna i arbetsmarknadsekonomi också hävdar. Istället blev det den passiva och bleksiktiga Lena Westerlund från LO som skulle hävda detta. Jag är inte säker på att tittarna överhuvudtaget lade märke till att hon framförde detta med någon trovärdighet eller att hon hade någon åsikt om någonting.

Frågeställningen om värdet av låglönejobb återkom flera gånger genom Rosenbergs alltmer desperata försök att få diskussionen att handla om ämnet. Men något klargörande gavs inte av någon. Vad han ville ha fram var väl att någon skulle ha sagt att det är OK att tacka nej till exempelvis ett jobb som diskare på någon restaurang eller som hamburgerförsäljare på MacDonald's och istället fortsätta att gå på bidrag tills "drömjobbet" dyker upp. För många år sedan blev det ett visst hallå när någon dömde ut "skitjobben" i TV.

Hade någon förordat bidrag istället för jobb hade den moderata statssekreteraren fått förklara varför regeringen nu vill göra det svårare för de arbetslösa att söka ett adekvat jobb. Det berördes i förbigående i diskussionen men någon slutsats blev det inte. Rosenberg fick inte fram skälen till varför det skulle vara önskvärt att de arbetslösa snabbare började söka låglönejobben. Därmed missade han en intressant problematik.

Om Rosenberg hade borrat djupare skulle han kunnat få fram följande frågeställning: varför skulle ett ökat arbetsutbud som söker låglönejobb leda till att det skapas fler sådana "macjobb"? Och den frågan har väl samma svar som den generella (och ännu obesvarade) frågan: varför leder ökat arbetsutbud till fler jobb?

Denna fråga har det tjatats om i hela valrörelsen utan några framsteg. Den för Rosenberg verkligt intressanta frågan hade nog varit: leder regeringens jobbavdrag i kombination med övriga åtgärder till att det skapas extremt lågavlönade jobb på en nivå som vi hittills inte har sett? Med tillräckligt låga löner, som det genom sänkta skatter går att leva på, kan t ex jobb som nu "görs" av maskiner, istället göras av människor. Någon expert på produktionsteknik hade kunnat besvara denna fråga utifrån ett organisationsteoretiskt perspektiv. Och LO:s Lena Westerlund hade kunnat förklara huruvida kollektivavtalssystemet skulle tillåta så låga löner.

Även om kollektivavtalens minimilöner skulle sätta stopp för extrema låglönejobb är det ändå tänkbart att småföretag utanför systemet kunde skapa sådana jobb. Då skulle t ex biskop Ytterberg kunnat förklara huruvida han anser att det är okristet att skapa jobb på detta sätt. Kanske bidrag är mera i överensstämmelse med det kristna kärleksbudskapet?

I så fall hade Rosenbergs följdfråga givetvis varit att det väl är lönen efter skatt som som är det väsentliga. Om det finns anställda som redan idag lever på denna nivå kan det då spela någon roll om fler får jobb med denna ersättning? Det är denna ersättning i handen som ytterst bestämmer det som ekonomerna kallar 'reservationslön'.

Det är genom att sänka arbetsgivarnas kostnader vid de lägsta reservationslönenerna som det mera entydigt går att säga att det kan skapas fler jobb. Men substitutionen mellan arbete och maskiner finns naturligtvis också högre upp i lönelägena. En sänkning av lönenivåerna skulle alltså minska denna substitution. Som en engångseffekt skulle också ett antal företag som står inför nedskärningar eller nedläggningar även kunna bidra med en utebliven sysselsättningsminskning. Hur många jobb en sänkning av löneläget skapar kanske experten Uddén Sonnergård hade kunnat svara på.

Nu fick vi inga svar. Göran Rosenberg hade tänkt hinna med en helt annan frågeställning som finns gömd i frågan: Jobb till varje pris? Den kan också tolkas som en mera existentiell och ideologisk fråga - dvs är det så oändligt viktigt att vi håller oss till "arbetsreligionen" och arbetslinjen i politiken? Är det kanske bättre att vi accepterar att en god del av den arbetsföra befolkningen inte arbetar? Så har det varit förr i tiden. Att arbeta var något föraktligt för en fri man under antiken. Arbetade gjorde slavarna påpekade Arvidsson. Och denna tanke återkommer hos Marx, sade denne marxexpert. Visionen var ju att kunna ägna sig åt sina hobbies. Man jagar på morgonen, fiskar på eftermiddagen och skriver kritiska artiklar efter kvällsvarden.

Men detta var ett alltför stort ämne. Arvidsson försökte lansera tanken om medborgarlön i slutet på programmet. Det hade kunnat bli intressant eftersom han tydligen föreställde sig att den miljon arbetsföra som nu står utanför skulle kunna leva på sin medborgarlön. Eller han kanske menade att den var för låg och vi skulle behöva en kombination av medborgarlön i botten för alla kompletterad med ersättningar enligt inkomstbortfallsprincipen? Det skulle bli en gigantisk belastning för det beskattade arbetet enligt min mening. Men där tog programmet slut.

Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, låglönejobb, arbetslinjen, full sysselsättning, medborgarlön, politik på intressant.se

Större marginaleffekter med Anna Hedborgs förslag

Om avtalsförsäkringarna inkorporeras i den statliga socialförsäkringen måste löneskatterna höjas. Då kommer fler att tvingas få högre försäkringsersättning på extrainkomster. Men många får bara höjd skatt utan bättre förmåner. Marginaleffekterna eller skattekilarna ökar.

Jag var på Nationalekonomiska föreningens möte igår 14/11 där socialförsäkringsutredaren Anna Hedborg redogjorde för sitt förslag (eller skiss) till ny sjukpenningförsäkring mm. Hennes inlägg kommenterades av ekonomiprofessorerna Assar Lindbeck och Mårten Palme. Själv blev jag betänksam av Hedborgs redogörelse för att man också borde inkorporera avtalsförsäkringarna i en ny socialförsäkring. Som jag tidigare har kommenterat (10/11) borde en ökad försäkringsmässighet innebära att man åtminstone inte tvingas att försäkra extrainkomster om man inte vill det. Då skulle skattekilarna kunna minskas.

Detta är tydligen en ytterst komplicerad materia. I varje fall förstod Anna Hedborg inte problemet när jag ställde en fråga. Först kan vi göra en analogi med brandförsäkringar för en villaägare. Om vi börjar med dennes situation när han tjänar ganska litet är det naturligt att han skaffar en ganska liten och inte särskilt dyr villa. Den vill han brandförsäkra till ett adekvat belopp. Om han sedan tar ett extraarbete är det ointressant att öka brandförsäkringen.

Först när villaägaren har ökat sin reguljära inkomst avsevärt och flyttat till ett dyrare hus blir det aktuellt med en dyrare brandförsäkring. Kanske rentav en större andel av inkomsten nu går till försäkringen. Men någon skattekil eller "försäkringskil" föreligger inte. Ett extraarbete leder inte till att försäkringspremien ens i kronor ökar.

En socialförsäkring fungerar idag inte alls på detta sätt. Här finns två effekter som ger upphov till skattekilar, åtminstone i vissa inkomstlägen. Självklart är att om man tjänar extra pengar och redan har en reguljär inkomst ovanför taket (t ex 7,5 basbelopp) så innebär arbetsgivaravgiften på extraförtjänsten en ren skatt. Man får inte mera pengar när man blir exempelvis sjuk för att man betalat denna "avgift" på extrainkomsten.

Men även om man befinner sig under 'taket' finns det en skattekil. Det är ju inte självklart att man vill erlägga en högre försäkringspremie på en tillfällig inkomst för att få högre sjukpenning i framtiden. Många nöjer sig nog med den vanliga sjukpenningen och vill om de kan tjäna extra för att använda pengarna till något särskilt ändamål utan att behöva betala onödiga skatter. Om de blir för höga minskar intresset att arbeta extra och ökar intresset att istället arbeta svart. Skattekilarna snedvrider det ekonomiska livet.

Nu tänker sig Anna Hedborg att även inkorporera avtalsförsäkringar som innefattar inkomstdelar ovanför taket i den obligatoriska socialförsäkringen. Det betyder att löneskatterna eller arbetsgivaravgifterna måste höjas. Istället bortfaller arbetsgivarnas frivilliga premier för sådana försäkringar. Skillnaden blir nu att den som vill arbeta extra åt en arbetsgivare, som idag inte betalar någon frivillig försäkring för extraarbeten, kommer att belastas av en obligatorisk arbetsgivaravgift som även måste tas ut under 'taket'.

Slutsatsen blir att många som nu ligger under taket kommer att få höjd arbetsgivaravgift på extrainkomster utan att få någon nytta alls av den höjda skatten. Andra som ligger ovanför och som idag t ex betalar 8,64 procent i sjukförsäkringsavgift måste betala ytterligare arbetsgivaravgifter för att härigenom tvingas att erhålla större sjukpenning om han eller hon skulle bli sjuk.

Varför kunde Anna Hedborg inte förstå att skattekilarna ökar med hennes förslag?

Andra bloggar om: socialförsäkringar, sjukförsäkring, skatter, skattekilar, marginaleffekter, politik på intressant.se

Littorins statssekreterare pratar i nattmössan om jobben

Eva Uddén Sonnergård anses vara en auktoritet på arbetsmarknadsfrågor. Hon disputerade i nationalekonomi 1993. Ämnet var lönebildning. Man kunde därför tro att hon vet vad hon talar om när det gäller ökningen av sysselsättningen med den nya politiken. Men hon tycks inte ha läst statsbudgeten. Eller också är hon virrig.

Statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins närmaste man (kvinna i det här fallet). Det är hon som leder det praktiska arbetet på departementet. Hon intervjuas i SvD idag 13/11 i näringslivsdelen. Där framgår det av den särskilda avdelningen där hon uttalar sig om olika sakfrågor att tidsramen för den nya arbetsmarknadspolitiken är följande:

"– Vi har tänkt oss att sysselsättningen kommer att öka med 140 000 de närmaste två åren, sedan kommer vi att fortsätta. Inom den här mandatperioden tror jag att vi har kommit ganska långt." (Eva Uddén Sonnergård i SvD)

Detta bådar inte gott för den borgerliga regeringens jobbpolitik. Vi kan jämföra med sysselsättningsprognosen i budgetpropositionen som återges på första raden i nedanstående tabell från Finansplanen:


Här ser vi alltså att finansdepartementet utgår från en sysselsättning 2006 om 4 335 tusen personer. På två år har detta tal ökat till 4 444 tpers. Var och en som kan räkna finner att skillnaden är 109 000 personer - inte 140 000 personer som Eva Uddén Sonnergård anger. Det hon säger är fel eftersom det rimligtvis är finansdepartementets prognos som gäller för regeringens politik. Eller har hon kanske en avvikande mening mot FiD? På vilka grunder i så fall?

Kanske virrar hon till det. Regeringen föutspår en sysselsättningsökning med 137 000 personer på tre år. Det kan avrundas till 140 000. Och om man pratar i nattmössan kan man sedan blanda ihop två år och tre år... Men fortsättningen av uttalandet försvagas kraftigt. Talet om resten av mandatperioden handlar ju då om ett enda år som sannolikt kommer att bli ett lågkonjunkturår. Det blir inte mycket kvar i ökning av sysselsättningen just då. Och det mesta av ökningen består under alla omständigheter av effekter från högkonjunkturen.

Det hade varit intressant om statssekreteraren hade fått ge en redogörelse för hur mycket av sysselsättningsökningen som beror på konjunkturen och hur mycket som beror på den nya politiken. Jag begär inga exakta besked - bara ungefär. Varför ställde inte de intervjuande journalisterna Cecilia Axelsson och Tomas Oneborg några frågor om detta?

Inte heller fick hon några frågor om hur det egentligen kommer att gå till när det skapas så många nya jobb. Eller det kanske inte är så många? Det kanske är konjunkturuppgången som skapar jobben oberoende av regering? Alla borgerliga företrädare tycks ha en lika sangvinisk inställning till jobbpolitiken. När den verkliga experten har fel kan dock vem som helst bli orolig. Det bäddar för valfiasko på jobbfrågan 2010. Tråkigt.

Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, regeringen, arbetsmarknadspolitik, politik, media på intressant.se

Borg vill minska 10 dagsböter till en!

Det kan lätt bli fel om man uttrycker sig oklart. När finansminister Borg vill göra en förbättring kastar sig ett antal illvilliga uttolkare över honom och läser allting i SvD:s intervju till det sämsta. Men det kan också bero på okunnighet både hos honom själv och hos de två intervjuande journalisterna.

Det är uppenbart att Anders Borg ville införa en lindrigare sanktion mot "passiva" arbetslösa än att stänga av dem under 40 dagar. Detta skulle kunna ske i form av en eller två indragna ersättningsdagar. När detta framkom borde de två journalisterna på SvD Lena Hennel och Lova Olsson ha ställt följdfrågan: menar du att arbetslösa som inte har några jobb att söka nu skall mista en dags ersättning som straff för något som de inte rår för?

Detta är en fråga som även journalister som är okunniga i sakfrågan kan ställa. Varför gjorde de inte detta utan bjöd in till en illvillig tolkning?

Hade de haft viss kunskap om a-kassans bestämmelser hade det stått klart att någon illvillig tolkning inte ens borde ha kunnat göras. Det beror på att bestämmelserna säger att a-kassan bara kan dras in om den arbetslöse nekar att söka anvisat arbete eller söker ett arbete men "genom sitt uppträdande orsakar att han eller hon inte får anställning". Detta borde ha klargjorts istället för att ge sken av att den som inte söker tillräckligt aktivt kan bli avstängd. Det är ju fråga om direkt arbetsskygghet som sanktionerna riktar sig mot.

Det mest graverande är dock att de två journalisterna och sannolikt även finansministern verkar vara helt okunniga om att sanktionsmöjligheterna inte står mellan avstängning eller låt gå-inställning. Idag kan vid första vägran att söka arbete 25 procent av arbetslöshetsersättningen dras in under 40 dagar. Vid den andra kan 50 procent dras in och vid den tredje hela ersättningen (se IAF).

Om nu Anders Borg vill ersätta motsvarande 10 dagars indragen ersättning är det inte självklart frågan om en försämring. Och inte ens om han vill iföra ett ytterligare steg med en enda dag som första åtgärd, istället för omedelbart motsvarande 10 dagar under ca 1,5 kalendermånader, är det självklart en försämring. Men så har förslaget uppfattats - främst för att dessa regler inte redovisades av Svenska Dagbladets journalister.

Hela denna hysteriska pseudodebatt har dessutom dragit bort uppmärksamheten från Anders Borgs dubiösa uppfattning om vad som kan sägas vara rättvisa inom inkomstbeskattningen - se föregående bloggpost.

Andra bloggar om: politik, Anders Borg, samhälle, böter, a-kassa, regeringen, hysteri på intressant.se

Rättvist med progressiva skatter, sa Anders Borg

Finansministern vill behålla värnskatten och sägs vilja ha ökad progressivitet i skattesystemet. Det anses rimligt av en majoritet och är därför rättvist. Om det är det kontentan av den borgerliga regeringens rättvisesyn är den inte ens socialdemokratisk...

Nu vill finansminister Anders Borg visa att hans "värderingar inte skiljer sig så mycket från en socialdemokrats". I en intervju i Svenska Dagbladet under rubriken "Passiv arbetslös kan få dagsbot". En vänstervinkling f ö av ett förslag att inte hela a-kassan skall dras in under en lång period (motsvarande kvalifikationen för 'arbetsvillkoret'). Men redan nu kan ersättningen sättas ned med 25 resp 50 procent under 40 dagar innan den helt dras in. Det är väl avvägningen mellan dessa sanktioner och en dags utebliven ersättning som borde diskuteras? Nu försvinner skattefrågan i en pseudodebatt om a-kassan.

I ingressen till intervjun i SvD står det att Borg vill "öka progressiviteten i skattesystemet". Det är förslaget i samband med Fredrik Reinfeldtds sommartal 12/8 som nu återkommer hos Anders Borg i form av ett andra steg i reformeringen av inkomstskatterna. Som bekant är det fråga om att halvera statsskatten i en del av intervallet mellan 26 475 kr/mån och 39 358 kr/mån. Detta skulle ske i de första 4 000 kronorna av detta 13 000-kronorsintervall - alltså upp till ca 30 000 kr/mån. Ett kort litet intervall med 43 procents marginalskatt istället för 53 procent är naturligtvis en förbättring och kan inte anses vara en ökning av progressiviteten. Däremot vill han behålla "värnskatten".

Intervjuarna anser att Anders Borg "pläderar för mer progressivitet i skattesystemet, traditionellt en socialdemokratisk paroll". Han citeras direkt:

"-Det finns rättviseskäl för en progressiv skatteskala. De flesta tycker att det är rimligt att de som tjänar väldigt mycket betalar litet mer. Det finns också sakliga skäl för att inte ha speciellt höga skatter för dem med låga inkomster. Det måste löna sig för dem att arbeta." (Anders Borg)

Det anmärkningsvärda är att Anders Borg hänvisar till en mycket dubiös rättviseteori - nämligen att det som majoriteten tycker är rätt och rättvist. Är detta ens ett socialdemokratiskt argument? Det är väl inte något annat än att i ett civiliserat samhälle hänvisa till de starkas rätt. Om de flesta tycker att dödsstraff är rimligt skulle detta förhållande enligt Borgs uppfattning tydligen också medföra att "det finns rättviseskäl för dödsstraff". Ridå!

Dessutom är det inte så att progressiv skatt har en majoritet bakom sig i opinionsundersökningarna. Tvärtom förordar en majoritet samma procenttuttag på alla inkomster - s k platt skatt.

Andra bloggar om: skatter, progressivitet, rättvisa, filosofi, anders borg, regeringen, politik på intressant.se

---

Dagens citat:

Linda Skugge får följande fråga i DN 13/11:

"Tycker du att det finns någon konstnärlig verksamhet som borde få bidrag?
- Nej. Vem ska besluta om det? Det blir bara att man måste känna rätt personer. Man ska tjäna ihop sina pengar själv, annars kan man lägga ned." (Linda Skugge i DN)

Utbudspolitiken konkretiserades inte av Maud Olofsson i Agenda

Nu börjar fler än jag tröttna på den borgerliga regeringens oförmåga att konkretisera sin jobbpolitik. Men trots en tydlig maning i Dagens Industri kunde näringsministern i TV inte ge besked om huruvida provanställningstiden skulle förlängas.

Professor Hubert Fromlet, chefekonom på Swebank, skrev i DI i fredags 10/11 att regeringens åtgärder på det utbudspolitiska området måste säljas in bättre till opinionen. Men han kom inte med några egna anvisningar vilka frågor det skulle gälla. Debattartikeln bestod enbart av allmänna förmaningar av följande karaktär:

"Stora delar av den moderna utbudspolitiken bör rimligen avideologiseras. En ambitiös utbudspolitik är det enda sättet att någorlunda trygga framtidens välfärdsstat. Än så länge har dock den nya svenska regeringen otillräckligt förklarat och kommunicerat detta samband. Varje ny utbudspolitisk åtgärd kräver kommunikation om syfte och ungefärlig tidsram för avsedd effekt. Den nya regeringen bör ta varje chans att ”ute på fältet” förklara den förda ekonomiska politiken och enskilda åtgärder – ungefär med den transparens och pedagogik som krävs av Riksbanken."

Ikväll hade näringsminister Maud Olofsson chansen att pedagogiskt förklara åtminstone en del av regeringens tilltänkta åtgärder i TV:s Agenda. Debatten handlade om arbetsrätten och lagen om anställningsskydd, LAS. Den inleddes med ett mycket pedagogiskt exempel om en företagare som på kort tid hade expanderat till 91 anställda. Företaget tillverkar automatiska portar och hade öppnat ett lokalkontor genom att anställa en "socialt kompetent" person. Men denne kunde inte driva lokalkontoret med lönsamhet.

Efter ett år stod det klart att situationen var hopplös. Personen borde avskedas från sin nu fasta anställning men detta var inte möjligt genom att 7-8 personer anställts efter honom. Principen "sist in, först ut" skulle ha medfört att någon annan person istället skulle ha avskedats. Dessutom skulle det enligt min mening inte ens varit möjligt eftersom detta enbart gäller vid arbetsbrist. Och företaget går fortfarande bra och skulle behöva anställa ett 25-tal porttekniker (som LAS nu verkade förhindra). En lösning hittades med stor svårighet (detaljer redovisades inte) vilken innefattade nedläggning av lokalkontoret.

I programmet redovisades också den undersökning som Företagarna (och Swedbank?) publicerade i veckan och där 22 procent av 4 000 småföretag angav arbetsrätten som ett hinder mot nyanställningar. En slutsats från denna är att provanställningsperioden på 6 månader borde förlängas till ett år.

Reportaget visade ett solklart exempel på att en förlängning var nödvändig. Men varken Karin Hübinette eller Maud Olofsson uppehöll sig vid denna klara slutsats. Näringsministern svarade på frågorna med ett ohejdbart ordsvall men med liten konkretion. Hon hänvisade t ex att frågorna skulle tas upp av globaliseringsrådet, som Hübinette fick påpeka ännu inte tillsatts!

Några andra konkretiseringar av utbudspolitiken var inte ens på tal. Läser inte Maud Olofsson Dagens Industri? Det går inte att fortsätta att vara så vag på regeringens paradfråga: de nya jobben och hur de skall uppkomma. Den stackars företagaren som kunde anställa 25 bilmekaniker, som dock skulle behöva läras upp till tekniker under närmare ett år, fick inget besked eller ens någon antydan till att provanställningstiden på 6 månader skulle prövas. Hubert Fromlets maning är verkligen nödvändig!

Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, provanställning, arbetsrätt, Maud Olofsson, anställningsskydd, politik på intressant.se

Privatisera sjukförsäkringen med en gång

Anna Hedborg kommer med alltför försiktiga förslag. Det borde vara möjligt att privatisera sjukpenningen med avgifter som bara är obligatoriska upp till en garanti för existensminimum. Åtminstone borde extrainkomster vara avgiftsbefriade och antalet karensdagar valfritt.

Idag kommenterar tidningarna Anna Hedborgs rapport (pdf) med underlag för hur sjukpenningförsäkringen kan reformeras. Den borde bli mer försäkringsmässig och inte vara ett skattefinansierat bidragssystem (prm). Tyvärr skall den tydligen fortfarande finansieras med (rörliga) löneskatter.

En intressant översikt redovisas på sidan 16 där det framgår hur betydelsefulla privata socialförsäkringar kan vara. Av 18 länder som rangordnas efter skattefinansierade socialförsäkringars andel av BNP kommer USA sist. Men när den privata försäkringsmarknaden inkluderas kommer USA i mitten och avvikelserna till de länder som ligger före minskar. Det är anmärkningsvärt att USA ligger före länder som Finland, Norge och Kanada. USA ligger dock på 25 procent mot 31 procent i Frankrike och 30 procent i Sverige (källa OECD 2005).

Man kunde tycka att socialförsäkringarna egentligen inte alls borde involveras i den statliga sektorn - lika litet som bilförsäkringar är statliga. Men det finns väsentliga skillnader som enligt utredningen motiverar statlig inblandning. Ja, det är inte ens klart huruvida elementär försäkringsverksamhet egentligen är en privat angelägenhet. Man hänvisar till Magnus Erikssons landslag från 1300-talet där kungen dekreterade om brandförsäkring - visserligen under privat organisation men ändå med en statlig grund.

Problemet på socialförsäkringsområdet är dock mera problematiskt än att bedöma risken för brand. Med utgångspunkt från skolbetyg, social etablering, tidigare sjuk-mönster, geografiskt boende och annat kan mycket stora skillnader i sannolikhetsbaserad risk på ett enkelt sätt fastställas, påpekar utredningen. På en fri sjukförsäkringsmarknad skulle premierna komma att bestämmas inte bara med avseende på inkomst och social etablering utan också med avseende på ålder, kön, yrke, bostadsort, föräldrarnas uppnådda ålder, tidigare sjukdomshistoria.

Vi har alltså ett besvärligt fördelningspolitiskt problem att ta ställning till. Detta behandlar inte utredningen tillfredsställande. Att litet vagt påfordra större försäkringsmässighet men inte ta steget nästan fullt ut visar antingen att man inte klarat analysen eller att utredarnas personliga preferenser för en praktiskt taget lika långtgående omfördelning som idag, fått slå igenom.

En bristande ambition visas också när resonemanget landar på finansieringen. Utredningen tänker sig en fortsättning med arbetsgivaravgifter. Inte ens en obligatorisk egenavgift föreslås. Det pedagogiska elementet, som annars betonas, går därmed i stort sett förlorat.

Men i verkligheten är skattekilarna ett större problem. En inte helt genomgående obligatorisk avgift skulle kunna minska skattebelastningen på extrainkomster en del. Enbart sjukförsäkringsavgiften är 8,64 procent på lönesumman. Varför skulle någon vilja försäkra en extrainkomst, som man kanske inte räknar med skall upprepas, mot inkomstbortfall pga sjukdom någon gång i framtiden?

Det borde vara möjligt att privatisera sjukförsäkringen men ha kvar en statlig grund i ett regelverk som dels reglerar olika operatörer på marknaden och dels graden av omfördelning utifrån en sakligt grundad fördelningspolitisk teori. Om avgifterna skall vara obligatoriska till någon del bör de helst inte vara högre än att de räcker för att garantera existensminimum och om de ändå skall vara högre bör de inte omfatta extrainkomster. Försäkringstagarna borde kunna välja självrisk och till dem relaterade olika premienivåer.

Andra bloggar om: sjukförsäkring, socialförsäkring, privatisering, politik på intressant.se

Skatterna måste nog höjas enligt Sv Näringsliv

Nu kräver den demografiska utvecklingen skattehöjningar om det inte skall bli ett ras i välfärden. Alternativet är en enorm ökning av antalet jobb i privat sektor som vi änmnu inte ser något i prognoserna om. Eller kan vi införa avgifter?

Organisationen Svenskt Näringsliv lade den 11 september fram en rapport om hur sysselsättningen och den offentliga sektorn skulle kunna tänkas utvecklas fram till 2035. Den var ett inlägg i debatten från förra året om hur den demografiska utvecklingen med alltfler äldre skulle ställa hårda krav på antingen höjda skatter, finansiering med avgifter eller utebliven standardhöjning. Igår 8/11 kom rapportens författare Anders Morin tillsammans med chefekonomen Stefan Fölster med en debattartikel i Dagens Industri i samma ämne:

Tidigare har Långtidsutredningen kommit med liknande beräkningar. Ett av resultaten var då att fram till 2020 skulle oförändrad standard (per person) i den offentliga sektorn vara förenlig med oförändrat skattetryck. Nu har den bilden kanske förändrats eftersom SN med hjälp av beräkningar från Konjunkturinstitutet ger en till synes mer pessimistisk beskrivning av framtiden. Man presenterar fyra scenarios:

• Det första scenariot innebär att utvecklingen fortsätter med samma sysselsättningsandel i arbetsför ålder som hittills och med ambitionen att hålla standarden i välfärden per person oförändrad jämfört idag. Restposten i beräkningarna blir den offentliga sektorns saldo. Detta scenario kallas KI:s basscenario. Eftersom ökad upplåning är osannolik menar SN att skatterna måste höjas.

• Det andra scenariot innebär att den offentliga sektorns saldo ska vara noll vid beräkningsperiodens slut samt oförändrad sysselsättningsandel jämfört med basscenariot. Restposten blir i stället den offentliga konsumtionen och standardutvecklingen i välfärdstjänsterna, som minskar per person (oklart hur mycket).

• Det tredje scenariot innebär att vi får en standardökning i den offentliga konsumtionen och välfärden med 0,5 procent per år medan sysselsättningsandelen blir oförändrad.Ökad offentlig sektor motiveras med att det behövs en allmän standardhöjning där när den privata standarden ökar. Eftersom den offentliga sektorn inte bör gå med underskott måste skatterna höjas – sannolikt stiger kommunalskatten med 14 kr anser SN.

• Det fjärde scenariot innebär att 500 000 nya jobb i privat sektor skapas samtidigt som vi får en standardhöjning med 0,5 procent i offentlig konsumtion och välfärdstjänster. BNP ökar med 9 procent extra. Ett överskott uppstår i offentlig sektor som kan användas för skattesänkningar.

Förutsättningarna för det fjärde scenariot är dock knappast realistiska. KI har fått direktiv att beräkna följande minskningar av icke-arbetande:

Kategori resp antal:
Förtidspensionerade 150 000
Pensionärer 50 000
I arbetsmarknadsutbildning m m 100 000
Öppet arbetslösa 35 000
Sjukpenning 35 000
Studerande 45 000
Övrigt 70 000
Summa: 500 000

Eftersom Svenskt Näringsliv inte utvecklar hur dessa minskningar kan komma till stånd får läsaren dessvärre intrycket att vi får se rapporten som en hypotetisk beräkning av hur bra det skulle vara om antalet icke-arbetande skulle minska. Det mer realistiska är istället att något av de tre första scenarierna kommer att inträffa möjligen med vissa inslag från det fjärde. Och dessa innefattar skattehöjninger...

Denna tråkiga slutsats stärks av de ytterst modesta effekter som nu beräknas bli resultatet av regeringens jobbskapande politik. Nordea kom med en prognos den 7/11 som ligger på en sysselsättningsökning med ca 95 000 personer 2006-08 (pdf, s 4). Det är samma ökning som Konjunkturinstitutet räknade med före valet utan den jobbskapande politiken. Och prognosen från FiD är bara 14 000 personer bättre. Det kanske är dags att diskutera avgiftsfinansiering av välfärden istället?

Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, offentlig sektor, skatter, avgifter, scenarios, politik på intressant.se

LO spår sysselsättningsfiasko för regeringen

Vem har rätt, finansdepartementet eller LO? Kommer antalet nya jobb de två kommande åren att bli 109 000, som FiD säger? Eller kommer det att bli 65 000, som LO säger? Med KI:s prognos strax före valet skulle det bli 95 000 nya jobb 2006-08, dvs 30 000 bättre än LO.

Idag 8/11 redovisar LO sin konjunkturbedömning för de närmaste två åren. Det är en mycket problematisk rapport för LO-ekonomernas trovärdighet. Vill man vara elak kan den beskrivas under någon av nedanstående "braskande" rubriker:

Sysselsättningsfiasko hotar med nya politiken
Ökat sparande äter upp skattesänkningarna
Investeringstakten och tillväxten sjunker
Sänkt takt för produktiviteten men högre löneökningar
Inflationen 1,3 procent men LO accepterar räntehöjningar



Nu menar jag inte att alla dessa slutsatser från försörjningsbalansen enligt LO (ovan) är obefogade. Men för sysselsättningen är LO-ekonomernas prognos verkligen anmärkningsvärd. Deras prognos anger att sysselsättningen kommer att öka med 64 000 personer de närmaste två åren (se rapporten pdf s 32). Om man jämför med konjunkturinstitutets sysselsättningsprognos i den sk lönebildningsrapporten är ökningen dessa två år 95 000 personer. Om vi bortser från vissa metodskillnader har på sju veckor konjunkturen och regeringens politik alltså försämrat utsikterna med 31 000 personer.

Om vi istället gör jämförelsen med regeringens egen prognos blir LO-ekonomernas dysterhet ännu värre. Finansdepartementet har en prognos på 109 000 personer för de närmaste två åren. Men det skulle alltså bara bli 64 000 enligt LO. Eftersom det är svårt att se att konjunkturutsikterna försämrats på en månad måste man dra slutsatsen att LO menar att den försämring av sysselsättningsökningen med 45 000 personer till stor del måste bero på regeringens nya politik. Inte nog med att regeringens politik inte leder till 14 000 fler jobb, den förintar också redan tidigare förutsedda ökningar av nya jobb med ovannämnda 30 000 personer.

Kan det vara så att LO schabblat med skillnaden mellan reguljär och formell sysselsättning? Man pekar på att regeringens politik delvis innebär att man byter namn på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vilket nu också för med sig att de klassificeras annorlunda. Sålunda räknas plusjobb inte in i den reguljära sysselsättningen medan nystartjobben gör det. Men LO visar att sådana "åtgärder i arbetskraften" minskar med 38 000 personer (55' år 2006 mot 17' år 2008). Den regulära ökningen måste därför bli 38' bättre. Alldeles oavsett detta är det samma sysselsättningsbegrepp LO använder som regeringen (4341' resp 4335' år-06). LO visar alltså fortfarande att den formella sysselsättningsökningen reduceras med 45 ooo personer.

Antingen har finansdepartementet fel när man säger att det blir 14 000 fler jobb jämfört med KI:s prognos före valet. Eller också har LO fel när man säger att det blir 31 000 färre jobb än vad KI förutspådde.

Andra bloggar om: sysselsättning, jobb, konjunkturen, LO, regeringen, konjunkturprognos, ekonomi, politik på intressant.se