Skymningssång i Kalahari vill bevisa människans altruism

Recension: Författaren Lasse Berg driver tesen att folken i Kalahari visar att människans natur är både altruistisk och benägen till jämlikt delande. Men när istidens begynnande bofasthet övergick till mer produktivt jordbruk blev människan egoistisk och började med krig och plundring. Var detta inbyggt i människans natur?

Boken Skymningssång i Kalahari av Lasse Berg (Ordfront 2011, 312 s) utgör en uppföljning till hans tidigare utgivna Gryning över Kalahari. Den skrev jag om i november 2005. Berg vill återigen bevisa att människan är genetiskt "altruistisk" eller åtminstone samarbetsinriktad (solidarisk). Han är inte så noga med definitionerna och språkbruket.

Utgångspunkten är studier av ursprungsfolket "san" i Kalahari i södra Afrika. Dessa bushmän är "det främsta exemplet på folk som i modern tid, och i någon större utsträckning, levt som samlare och jägare i små nomadiserande grupper i Afrika, utan jordbruk eller tamdjur, utan att producera mat." Deras yttre livsvillkor är desamma som gällt våra förfäder i två miljoner år. Dock har bantufolken med jordbruk och boskap trängt undan sanfolken, som fanns över hela kontinenten, med början för några tusen år sedan.

Lasse Berg ser dock sanfolken som framgångsrika. Han projicerar sin västerländska humanistiska syn på samarbete och fredlighet på deras livssituation. Samlargruppen på 20-40 personer delar upp sig i jakten på mat. Den som hittar något ätbart gör inte som andra djur och "mumsar i sig godsakerna på plats". Samlarna tar hem maten så att alla kan dela. Genom att den utsända patrullen kan bära med sig 15 kg nötter och frukter per person i den viktiga innovationen väskan finns mycket att dela altruistiskt. Detta kräver stor social skicklighet vilket är en egenskap som utvecklats genetiskt utan att mekanismerna preciseras närmare:

"De som lyckades samarbeta hade en avsevärt större överlevnadschans än egoisterna. Genetiska anlag för givmildhet vidarebefordrades lättare genom generationerna än ett själviskt arv."

Detta är så vitt jag kan förstå ett exempel på den gamla genetiska teorin om gruppselektion. Den har av evolutionsbiologerna under några årtionden ansetts vara felaktig. Men det har under senare år dykt upp försök att återupprätta något av teorin, främst genom att betona förmågan att samverka i grupp. Det är dock inte samma sak som att givmildheten sitter i generna.

Människan har levt under dessa förhållanden under den största delen av de 150 000 åren som sanfolken levt på detta sätt i Kalahari, menar Lasse Berg. De är det enda folket som inte är invandrare. San har en "oändlig rad kulturella mekanismer för att dela jämlikt, för att se till att alla känner sig uppskattade" osv med uppmuntran av tolerans, medkänsla och hjälpsamhet för att gruppen ska överleva. Det är motsatsen till det moderna livets ideal där "mitt bankkonto är min borg" skriver Berg.

Boken varvas med inslag av reseberättelser. Författaren kommer i förbigående in på hur våra föregångare levde delvis i träden och tydligen utvecklades både till schimpanser, med skarpa hörntänder, och till Homo erectus som kunde gå upprätt och med en större hjärna. För detta krävdes inte bara en mor och en trogen och hjälpsam far, det krävdes också en hel samlargrupp för att klara försörjnings- och skyddsproblemen. Evolutionen har modifierat vårt dopaminsystem så att:

"jag inte bara får en lyckostöt, likt andra däggdjur, när jag hittar mat eller någon gör mig glad, utan också när jag ser att jag gör en annan människa glad . . . och underlättat det bland andra varelser så ovanliga altruistiska samarbetet. "

Detta språkbruk är verkligen förvirrande. Att göra någon glad utan att det kostar någon egentlig uppoffring är knappast altruism och inte ens något egentligt samarbete - det handlar om att vara tillmötesgående. Naturligtvis kan detta underlätta samarbete i form av att båda parter gör uppoffringar för att uppnå förbättringar för båda. Det är inte altruism i meningen en ensidig uppoffring utan syfte att själv tjäna på det. Samarbete är inte oegennytta och osjälviskhet.

Berg nämner experiment som redovisats i tidskriften Nature där lustkänslor påvisats när någon "egotrppad person får sig en smäll". Här finns kanske de "första neurovetenskapliga bevisen för skadeglädje". Aktiviteten i hjärnan ökade i de delar som "har med känslor av hämnd att göra". Berg nämner också att annan forskning (Singer 2006 och Bernhard 2006) visar att "altruismen" är beroende av om vi uppfattar att den andre tillhör vår egen grupp eller inte. Dessa intressanta resultat infogar Berg inte i sin syn på människans natur. Han skriver lakoniskt att vi lätt kan "bygga upp nivåer av alltmer omfattande grupper".

Mitt intryck är att Berg slarvar med beskrivningen av evolutionsutvecklingen. Han nämner att "vårt släkte har alltid varit köttätare men kanske i början mer som asätare än jägare." Vi vandrade 2-3 timmar över vidderna med några vänner. Då och då blev det "en längre språngmarsch när vi såg gamarna samlas vid rovdjurens byte. Maten tog vi hem och delade på." Att springandet kostade på i form av ny muskulatur mm som krävde att de bästa springarna kunde fortplanta sina gener och därför var tvungna att i första hand förse sin avkomma med proteinerna från köttet nämner Berg inte. Denna etablerade evolutionsbeskrivning finns redovisad av t ex Josef Reichholf som jag skrev om 30/5-11. Min slutsats var att människan därmed fick en natur präglad av egenintresse och äganderättsföreställningar.

Istället fokuserar Berg på evolutionen av en större hjärna som också krävde proteiner. Den större hjärnan var en förutsättning för språkutvecklingen och för minnet som skulle kunna hantera att minnas 150-200 individer. Den skulle också kunna analysera andras tankar och personligheter och möten med andra grupper, dvs diplomati, skriver Berg. Men återigen undrar läsaren hur denna stor hjärna skulle ha kunnat utvecklas om det högvärdiga proteinet delades lika till alla i gruppen. Om de smarta samlarna/jägarna själva kunde få något fler barn att överleva under tusentals år är det deras egenskaper som kommer att breda ut sig. Det premierar en större hjärna som naturligtvis tjänar på att dess bärare kan samarbeta med andra individer i gruppen så att den kan bli ännu större under släktledenas gång.

Mänskligheten har utsatts för kraftiga reduceringar i antalet individer under tidernas lopp, noterar Berg. Någon gång under perioden 130 000-70 000 år sedan kan världsbefolkningen varit nere på bara 2 000 individer i samband med en klimatförsämring i Afrika.

Dessutom härstammar alla nu levande människor utanför Afrika från den lilla grupp på något hundratal individer som tog sig över havet därifrån. Det skedde för 60 000 år sedan vid Bab-el-Mandeb-sundet, mellan Afrikas horn och Jemen. Vilka egenskaper hade dessa dristiga individer? Det antyder Berg inte. Men han medger att "Ett hårt selektionstryck, där individer med ett visst anlag har dramatiskt ökad eller minskad överlevnadschans, kan leda till snabba förändringar."

Berg noterar: omvälvande förändringar inträffade

I samband med den senaste istiden, med ett maximum för 20 000 år sedan, inträffade en revolution i människans sätt att leva. Folk blev tvungna att bli bofasta för att klara kylan, i varje fall under den nio månader långa vintern. Bofastheten medförde att grupperna blev större än samlarnas 20-40 personer. Jakttekniken förbättras och samtidigt med köldperioden utrotas allt fler av de större bytesdjurern. Orsakerna är oklara. En stor del av mänskligheten dör ut. Samlandet övergår i koncentrerat fiske och trädgårdsskötsel med hacka. De små egalitära nomadiserande samlargrupperna ersätts av större och socialt mer komplicerade grupper. De har definierade ledare, hövdingar.

Människorna började "äta frön" och utveckla ett jordbruk. "De som började utnyttja dessa växter mer systematiskt och ägnade sig åt att hjälpa dem på traven hade en överlevnadsfördel när klimatet tillfälligt blev sämre under yngre dryas då både djur och vegetation fick det svårare." Det krävde både hårt arbete vid insamlandet, lagring och beredning med tunga stenar som man malde säden med. Bättre skördeteknik, eld och krukmakeri höjde produktiviteten i jordbruket. De grupper som inte kom på innovationerna kunde i lägre utsträckning sprida sina gener, men det avstår Berg från att framhålla. Hjärnans utveckling borde alltså ha hjälpts på traven av utvecklingen av ett smartare jordbruk med den därtill hörande nödvändiga sociala organisationsförmågan.

Enligt Lasse Berg hittar vi de första arkeologiska lämningarna från istiden som visar på individuellt våld. Det blev mer konkurrens om resurserna när bytesdjuren försvann. Grupperna blev allt mer hierarkiska och bofasta. De hade mer "svårtillverkade prylar" som inbjuder till våld i större skala. I alla världsdelar dyker detta våld upp 15 000-10 000 år före vår tid. Jordbruket utvecklas. Men rikedomar kan plundras till skillnad från läget med fattiga nomader. Grupperna börjar bygga värn runt bosättningarna. För 7 000 år sedan och därefter är krigen institutionaliserade. Prästerskapet anställer specialister på krigföring. På mindre än tusen år hade de tagit makten från templens härskare, skriver Berg.

Eftersom det inte finns några spår av regelrätta krig förrän efter istiden menar Berg att krig inte är "vår arvedel". Han vänder sig speciellt mot Richard W Wrangham som menar att evolutionen gynnat krigiska drag hos männen. De har skaffat sig kontroll över kvinnorna och tillsammans med andra machohannar roffat åt sig vattenkällor och jaktmarker från de godmodigare typerna. Berg försöker motbevisa denna syn genom att hänvisa till de (utrotningshotade) bonobonerna som gillar sex och inte våld.

Att krigiskheten hos många ursprungsbefolkningar är dokumenterat hög tillbakavisar Berg med en hänvisning till antropologen Douglas P Fry (2007). Denne tycks mena att de folk som klassificeras som ursprungsbefolkningar oftast inte är nomadiserande som bushfolken, pygméerna och aboriginerna. Därför är deras beteende inte exempel på människans ursprungliga natur.

Räcker detta som bevis för att människan egentligen är godmodig och fredlig till sin natur? Och drar Lasse Berg riktiga slutsatser från sin egen redogörelse? För att belysa detta fordras en särskild artikel. Här avslutar jag med att konstatera att författaren avstår från att förklara varför en altruistisk människonatur börjar använda våld och krig så snart det finns ackumulerade rikedomar att röva från andra. Och hur kunde vi organisera oss i små stater, där det krävs underkastelse från flertalets sida, om "Vi har av naturen svårt med chefer"?

Tidigare artiklar om boken på bloggen:
Bondesamhället orsak till krigen? 3/3-11 (förhandsinfo)
Ska vi återinföra Jantelagen, Lasse berg? 4/4-11
Avundsjuka är bra för jämlikhet, sa Lasse Berg, 4/5-11

Bloggat: Vetenskapspedagogen, Björn Waller, Hans Temrin (docent i etologi), Hans Norebrink (min art om hans bok), Tanja Bergkvist, Marianne Ekenbjörn (Något försvar av LB har däremot inte förekommit på Biology & Politics med Erik Svensson som annars menar att altruismen är medfödd.)

Studie i Science av Carina Schlebusch, populationsgenetiker i Uppsala, om sanfolken som avskilts för 100 000 år sedan, refererad i TV 20/9-12
pressmeddelande UU

Läs även andra bloggares åsikter om människans natur, Lasse Berg, Kalahari, jordbruk, krig, egoism, altruism, samarbete, solidaritet, socialism, evolutionsbiologi, filosofi, politik på intressant.se

Kinas överskott fick orsaka världskrisen

I Konjunkturinstitutets rapport som kom strax före midsommar (pdf) finns ett diagram över Kinas bytesbalans i procent av BNP. Det visar på ett mycket illustrativt sätt hur en gigantisk obalans fick utvecklas med början 2005. Denna obalans kulminerade 2007-08 varpå det blev kraschlandning för USA:s konjunktur med finanskris och nedgång för hela världen.

Nu förutses bytesbalansöverskottet i Kina fortsätta att minska 2011. En analys av vilka områden som bidrog till överskottet visar att det var USA och Europa medan Japan hela tiden hade ett överskott mot Kina som dessutom ökade något. Europas underskott mot Kina var dessutom mer expansivt när krisen byggdes upp än USA:s (bloggart okt-08).

Kineserna föredrog att placera sina överskottspengar i USA. Det underlättade naturligtvis för USA att fortsätta med att ha ett underskott i utrikeshandeln. Men detta gällde även EU. Kanske bidrog detta till den fördröjda krisen i Piigs-länderna. I USA fick dock det oproportionellt stora inflödet av kapital till följd att någon typ av investeringar dessutom måste öka (utöver importöverskottet). Det blev bostadsbyggandet och finanssektorn (bloggart mars-09).

Bostadsbyggandet i USA ökade med ca 2 procent av BNP. På tio år steg dessutom bostadspriserna med ca 100 procent (1997-2007). De politiska försöken att få fler att köpa bostäder riktades mot låginkomsttagarna. Bankerna förmåddes att bevilja krediter på icke kommersiella grunder. Dessa lån köptes sedan upp av Fannie och Mackie genom federala påtryckningar. De stigande priserna byggde upp en fullständigt ohållbar situation, som när räntan måste höjas utlöste ett ras:

Bostadsbubblor byggdes också upp i Europa, främst i Irland och Spanien. Men de blev aldrig så katastrofala som i USA (bloggart 25/2-11). Det kinesiska kapitalet satsades också i den finansiella sektorn i USA där en överbyggnad av derivatinstrument byggdes upp. Eftersom finansiellt kapital normalt motsvaras av reala varuströmmar måste den amerikanska finansiella sektorn i slutändan ha finansierat underskottet (mot Kina) i EU.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, världskris, finanskris, bostadsbubbla, bostadsbyggande, bytesbalans, handelsöverskott, nationalekonomi, politik på intressant.se

Arbetslinjen eroderas enligt KI

Arbetslösheten kommer inte att sjunka till 4,8 procent 2015 som Anders Borg förutskickat. Konjunkturinstitutet bedömer att jämviktsarbetslösheten inte kan sjunka under 6 procent. Samtidigt tvekar regeringen om stimulerande skattesänkningar.

Idag 22/6-11 kom Konjunkturinstitutet med sin andra stora rapport under året (pdf). Den återgår till en mera realistisk syn på arbetsmarknadsutvecklingen än den som redovisades i Lönebildningsrapporten (bloggart 18/5-11). Även vid finansdepartementets presseminarium 24/5-11 om jämviktsarbetslösheten (bloggart) fick man intrycket att deltagarna var vidtalade att gå med på att Anders Borgs prognos om en arbetslöshet på under 5 procent till 2014 var realistisk. Det erkände GD Mats Dillén då i förbigående. Nu ser utvecklingen ut så här:

Arbetslösheten kommer enligt KI:s något dystrare prognos inte att sjunka lägre än 6 procent (till 2015). Denna nivå kan inte underskridas även om konjunkturutvecklingen skulle bli bättre eftersom KI bedömer att 6 procent är jämviktsarbetslösheten - dvs den nivå där inflationen skulle börja öka om den underskreds (Nairu). Noga räknat redovisar KI ett s k positivt arbetsmarknadsgap på 0,2 procent 2015, vilket betyder att Nairu egentligen ligger på 6,2 procent.

Att arbetsmarknaden inte börjat fungera bättre visar KI i ett diagram över Beveridgekurvan där SCB:s vakanstal används. En spekulation har ju varit att Arbetsförmedlingens vakanser inte är representativa (det avvisades dock av Industrins ekonomiska råd, blart 16/6, diagr). KI:s uppdaterade kurva visar att sambandet skiftat utåt:


Detta betyder att den förmätna arbetslinje som Anders Borg lanserade 3/3-11 (FÖRVÅP11, pdf) med en arbetslöshet på 4,8 procent till 2015 nu håller på att eroderas (bloggart 18/3-11). Här nedan visas Borgs prognos och KI:s:

År . . . Borg . . . KI
2011 . . 7,4 . . . 7,5
2012 . . 6,7 . . . 7,2
2013 . . 5,9 . . . 6,7
2014 . . 5,2 . . . 6,4
2015 . . 4,8 . . . 6,0

Nu skyller Borg på att kortsiktiga svårigheter som oron i arabvärlden, oljepriset, bostadsräntorna, börsnedgången och Greklandskrisen medfört att läget är mer bekymmersamt (Ekot) Men mycket av detta var känt redan i mars och verkningarna borde inte bli så långvariga att de påverkar 2015.

Det gäller nu att föra rätt ekonomisk politik. Då kan arbetslösheten åtminstone sjunka till 6 procent. Konjunkturinstitutet skriver:

"Svensk ekonomi kommer fortfarande vara i en lågkonjunktur de närmaste åren. Penning- och finanspolitiken behöver därför vara expansiv i syfte att höja produktion och sysselsättning. Penningpolitiken blir successivt mindre expansiv men reporäntan når inte neutral nivå förrän 2014. Konjunkturinstitutets prognos förutsätter ofinansierade finanspolitiska åtgärder om 30 miljarder kronor 2012 samt ytterligare ofinansierade åtgärder om ca 55 miljarder kronor 2013–2015."

Här anar vi upprinnelsen till en konflikt med regeringen om hur politiken borde drivas. KI fortsätter:

"Med de tillkommande ofinansierade åtgärderna om 30 miljarder kronor 2012 mildras lågkonjunkturen. Det sker bland annat till följd av att skattesänkningarna leder till att hushållens konsumtionsutgifter ökar och att fler anställs i offentlig sektor. Utan de ytterligare finanspolitiska åtgärderna 2012 bedöms BNP-tillväxten bli knappt 0,4 procentenheter lägre 2012 och antalet sysselsatta knappt 15 000 personer färre 2013."

Min bedömning är att regeringen inte alls tänker vidta några skattesänkningar eller utgiftsökningar att tala om 2012. Detta grundar jag på Fredrik Reinfeldts tvekan inför det femte jobbskatteavdraget som han uttalade i Ekot idag. Han menade att Greklandskrisen nu medför att diskussionen om en skattesänkning får återupptas i mitten av augusti. I så fall kommer arbetslinjen att ytterligare eroderas så som KI varnar ovan.

Vad som skulle behövas är inte i första hand ett jobbskatteavdrag utan en generell skattesänkning på uppemot 30 mdr kr för att hålla uppe konjunkturen och sysselsättningen. Ideologiskt sett är det också nödvändigt för att sänka skattetrycket. KI har antagit (s 96) att 22 av de 30 miljarderna i stimulanser kommer från skattesänkningar. Då kommer skattetrycket att sjunka med 0,6 procentenheter enligt tabellen nedan:

Om Reinfeldt och Borg nu sätter stopp för skattesänkningarna kommer den sjunkande trenden för skattetrycket att brytas. Är det inte bättre att göra om det tilltänkta femte jobbskatteavdraget till en mera allmän skattesänkning? Då skulle regeringen också kunna vrida oppositionens samling mot jobbskatteavdraget ur händerna på den och åtminstone bli mer populär bland pensionärerna.

Här nedan visas en sammanställning av Konjunkturinstitutets prognos till 2015 för den som vill se vad institutet gör för ytterligare bedömningar:

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinjen, nya jobb, arbetslöshet, konjunkturen, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, regeringen, jämviktsarbetslöshet, Nairu, skatter, skattetryck, jobbskatteavdrag, Grekland, ekonomisk politik, politik på intressant.se

Redovisa skatterna och hur de används!

Ett grundläggande demokratiskt informationskrav är att medborgarna får veta hur mycket de totalt betalar i skatt och vart pengarna går. Vita Huset har börjat med en redovisning på sin hemsida. Men den svenska regeringen gör ingenting.

USA:s president Barack Obama har sett till att Vita Husets hemsida från 18 april har en länk till en funktion som bryter ner skatteintäkternas användning om man matar in vad man betalt i skatt. Det skriver professor Lars Jonung i en kolumn i DN idag med rubriken Visa vart skatten går. Han påpekar också att den svenska regeringen, trots mycket högre skatter, inte har någonting motsvarande på sin hemsida.

Än så länge har Obama bara en redovisning av den federala sektorn. Den omfattar varken alla skatter eller alla utgifter. För att väljarna ska kunna ta ställning till politiken på ett demokratiskt tillfredsställande sätt är det väl rimligt att de styrande gör ett försök att om möjligt innefatta alla skatter och utgifter i redovisningen? Det gäller både USA och Sverige och även andra länder. Men en sådan redovisning är inte enkel att utföra.

Först borde de styrande visa upp vad en vanlig löntagare normalt betalar i skatt. Det kan göras på ett standardiserat sätt i enlighet med vad nobelpristagaren Milton Friedman föreslog redan på 1960-talet. En del skattebetalarföreningar i olika länder har försökt räkna fram denna s k skattefridag - dvs den dag årets skatter är betalda. Det är en konkret illustration till hur hög skatten verkligen är.

För att kunna jämföra med tidigare år måste man bestämma vilken lön som är typisk för en vanlig löntagare. I Sverige använder Skattebetalarnas förening en årslön på 6 basbelopp som 2010 blev 306 600 kr. Den är alltså oförändrad i fast penningvärde.

Till den öppet redovisade lönen ska läggas löneskatterna (kallas också arbetsgivaravgifter eller sociala avgifter, ett påslag med 31,42 %). I kronor blev det 96 334 kr. "Hela lönen" blev då 402 934 kr. [Borde också redovisas öppet.] Inkomstskatten på 306 600 kr är 72 266 (23,6 %).

Slutligen ska de indirekta skatterna beräknas. De består av moms, alkohol-och tobaksskatt, elskatt, bensinskatt och liknande varuskatter. Här måste man ta ställning hushållssparandet. Tidigare undantog man en del av inkomsten från skatt eftersom den antogs sparas. Jag införde dock en metod som antog att alla inkomster konsumerades. Det avspeglar intentionerna att beskatta hos de styrande och skulle de sparade pengarna konsumeras utlöses beskattningen. Vid internationella jämförelser är det missvisande att räkna med olika sparkvoter som påverkar skatterna.

De indirekta skatterna kan överslagsmässigt beräknas som intäkterna i relation till den privata konsumtionen. Men om den offentliga sektorn betalar moms måste denna post dras av. Här har redovisningen av skattestatistiken blivit sämre i Sverige. I andra länder är situationen oklar. I Sverige utgör de indirekta skatterna 22 procent av lönen efter skatt - dvs 51 657 kr av 234 334 kr.

Totalt blir skatterna 220 247 kr: inkomstskatt 72 266 + löneskatter 96 334 + indirekta skatter 51 657 kr. Det blir 54,7 procent av hela lönen. Av årets 365 dagar betalade man skatt 199,5 dagar. Dag 201 eller 20 juli 2010 var den första helt skattefria dagen enligt denna metod.

Egentligen skulle andra skatter också behöva räknas in. Fastighetsskatt, tullar och bolagsskatt mm drabbar i stor utsträckning svenska medborgare. En överslagsberäkning för 2011 visar att skatterna för den som tjänar 300 000 kr då blir 59,1 procent. Dessa "indirekt verkande skatter" är dock inte lämpliga att ta med i den standardiserade beräkningen av skattefridagen.

De totala offentliga utgifterna är mycket dåligt redovisade i den offentliga statistiken. Det gäller särskilt i andra OECD-länder än Sverige. Orsaken är att det finns olika delsektorer inom den offentliga sektorn som har transaktioner med varandra. OECD redovisar ett tiotal utgiftsområden som dock är tämligen intetsägande. Vad innefattar exempelvis "sociala utgifter"? Här behövs både standardisering av statistiken och en mera ambitiös uppdelning.

Är det för mycket begärt att alla OECD-länder börjar redovisa skatternas användning på ett lättfattligt och någorlunda detaljerat sätt? Det är ett demokratiskt informationskrav som borde vara svårt att avvisa.

Läs även andra bloggares åsikter om skatteinformation, skatt, skattefridagen, skatter, offentliga utgifter, regeringen, demokrati, OECD, politik på intressant.se

Värnskatten bidrar till ofrihet

Pragmatiska skäl talar för att värnskatten bör avskaffas. Men en skatt som inte bidrar till betalarens välfärd är speciellt frihetsinskränkande. Därför bör den avskaffas av principiella skäl om vi inte ska legitimera föraktliga känslor som avund.

Idag skriver fem representanter för olika tjänstemannafack en artikel på DN Debatt rubricerad "Därför skulle Sverige tjäna på att avskaffa värnskatten". Som bekant är värnskatten en extra femprocentig statlig skatt som tas ut på inkomster över 46 740 kr/mån. Den skulle vara tillfällig när S införde den 1995 men har blivit kvar även under den borgerliga regeringsperioden sedan 2006.

Fackföreträdarna framför pragmatiska argument för värnskattens avskaffande. Utbildning och entreprenörskap måste belönas mera. Det skulle stimulera exporten och ge fler arbetstillfällen. Att skatteintäkterna skulle vara nödvändiga för de offentliga utgifterna avvisas med att de endast motsvarar 0,3 procent av statens skatteintäkter. Dessutom är det inte ens säkert att det blir ett skattebortfall, framhåller man. Både LU och ESO har bedömt att arbetsutbudet kan öka så mycket att skatterna på detta arbete kan bli lika stora som det initiala skattebortfallet.

Det är naturligtvis helt legitimt att argumentera för att stora grupper i Sverige skulle tjäna på att värnskatten avskaffas. Jag skrev själv en artikel 11/3-11 om behovet av att sänka marginalskatterna för att långsiktigt kunna hålla uppe det svenska välståndet som baseras på att vår export är konkurrenskraftig. Men principiellt handlar värnskatten om någonting annat. Den utgör en skatt som inte är till för att finansiera betalarnas välfärd. Syftet sägs vara fördelningspolitiskt.

Sakligt sett har den lilla värnskatten aldrig haft någon praktisk betydelse för inkomstfördelningen i Sverige. Den ingick i en traditionell socialdemokratisk strategi att få större acceptans för åtstramningspolitik på 90-talet genom att även "de rika" skulle påtvingas försämringar. Och naturligtvis innebär skatten även i den kvarvarande varianten avsevärda försämringar för ett mindre antal personer. Motiveringen för dessa frihetsinskränkningar 15 år efter åtstramningarna efter 90-talskrisen är dock borta.

Varför vill politikerna då behålla detta extra tvång mot en del av medborgarna? Ett skäl är troligtvis att en frihetsinskränkning väger lätt i dagens politiska debatt. Frihetsfrågor är helt enkelt inte viktiga längre - ens för en borgerlig regering. Att öka friheten genom att avskaffa värnskatten riskerar istället att öka avundsjukan - och den verkar vara en verkligt viktig drivkraft i dagens debatt.

Regeringen vill vara populär hos dem som är lagda åt det avundsamma hållet. Finansminister Anders Borg brukar avvisa förslagen om värnskattens avskaffande med ett ganska irrelevant behovsresonemang. Han drar fram en "börs-VD" med en inkomst på 10-12 miljoner kronor om året. Därefter säger han att han inte kan se behovet av att ge VDn 500-600 000 kronor genom en skattesänkning. Det skulle sticka i ögonen. Det verkar precis som om medborgarnas pengar egentligen tillhör staten och att det skulle vara en gåva att inte med hot om våld avtvinga medborgaren en del av hans pengar.

Vi borde bli mer medvetna om avundens egenskaper och mekanismer. Avundsjuka är en känsla av mycket primitivt slag som sitter i amygdala i hjärnan. En del kallar denna del för "reptilhjärnan". Man kunde tycka att civilisationen skulle ha kletat över ett tjockt lager fernissa på sådana primitiva känslor. Men så är nog inte fallet i Sverige. Det är här en vänsterman, författaren Lasse Berg, propagerar för det fina med skam, skadeglädje och avundsjuka i syfte att öka utjämningen (bloggartikel 4/5-11).

I varje fall är skadeglädje och avundsjuka föraktliga känslor i ett civiliserat samhälle. De borde inte tillåtas vara den yttersta motiveringen för frihetsinskränkande skatter.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, värnskatt, skatt, frihet, tvång, ofrihet, skadeglädje, avundsjuka, civilisation, skattepolitik, Anders Borg, Lasse Berg, utjämning, filosofi, politik på intressant.se

Ägandet sitter i hjärnan

Hjärnforskningen har påvisat att man vill behålla det man har och är beredd att tona ner sitt vinstbegär enligt DN. Människans natur är tydligen anpassad för privat äganderätt och emot socialistisk moral.

Lena Andersson har i DN 18/6 skrivit en kolumn om förlustaversion. Experiment har visat att det man har slår man mera vakt om än möjligheterna att vinna någonting extra. Det framgår av en nyutkommen bok Moralens landskap av Sam Harris (Fri tanke). Jag skrev om sådana experiment i en bloggartikel 4/1-08.

Beteendet har påvisats sitta i hjärnstrukturen med hjälp av mätningar med magnetkamera. Detta stämmer med det gamla ordspråket "man vet vad man har men inte vad man får" menar Lena Andersson. Hon drar följande slutsats:

"De flesta fördrar, och tycks föredra, ett ojämlikt samhälle så länge de har något litet själva. Få önskar på riktigt att de vore väldigt rika, men alla fruktar att förlora de extra slantar de har."

Skulle man inte kunna fullfölja detta resonemang med att detta visar varför människan kunnat bygga upp stora samhällen? Genom att den som är bra på att arbeta ihop olika typer av egendom också är villig att hårt slå vakt om detta ägande kommer egenskapen att gå i arv och sprida sig. Samtidigt är viljan att lägga beslag på det, som någon annan har, svagare än viljan att behålla det man ändå har. Människan är i allmänhet beredd att respektera andras ägande.

Det tråkiga är att inte alla har denna för fredligt samarbete så väl anpassade natur. Några är beredda att ta till våld för att röva egendom från andra om vinsten är tillräckligt stor. Det är därför människan inte klarar sig enbart med sin natur. Det behövs också moraliska föreställningar som stärker äganderätten. Dessa har så småningom omvandlats till juridiska principer stöttade med sannolika repressalier från en någorlunda effektiv polismakt.

Denna hjärnforskning om grunden för moraliska principer är samhällsfilosofiskt intressant. Kommunism med kollektivt ägande strider tydligen mot människans natur. Men det naturliga är aldrig med nödvändighet det moraliskt riktiga. Avskaffandet av den privata äganderätten till förmån för kollektivt ägande skulle kanske kunna motiveras moralfilosofiskt. Men den socialistiska ideologin har så vitt jag sett aldrig försökt sig på någon moralfilosofisk motivering för sina principer. Det enda försöket är utilitarismen. Eller finns det en socialistisk moral?

Läs även andra bloggares åsikter om ägande, hjärnforskning, kollektivt ägande, kommunism, socialism, moralfilosofi, socialistisk moral, moral, filosofi, ideologi, politik på intressant.se

Det gåtfulla motståndet mot globaliseringen knäcktes för tio år sedan

Ytterst vill antiglobaliseringsvänstern ha högre skatter som finansierar större bidrag till u-länderna. Liberalerna vill istället ha ökad frihandel så att de fattiga länderna själva kan arbeta upp sitt välstånd. Det är uppenbart att vänstern hade fel. Men våldsextremisternas agerande dolde sakfrågorna.

Det har i dagarna talats mycket om Göteborgskravallerna den 15 juni 2001. Timbro har gett ut en liten bok med titeln Globaliseringens triumf? 10 år efter Göteborgskravallerna med bidrag från elva olika författare - bl a Lars Leijonborg, Johan Norberg och Maria Rankka. Redaktör är Eva Cooper. Den släpptes vid en "segerfest" på Timbro igår.

Boken spänner över vida fält och blir därför något svåröverskådlig om man vill försöka förstå vad globaliseringsmotståndet gick ut på. Det framstår som något gåtfullt att det skulle finnas en så stark opposition mot ett toppmöte inom EU. Vad var det för livsviktig fråga som man ville påverka? Fanns det något beslut som den mera verserade opinionen ville förhindra?

Den militanta rörelsen ville inte driva politik. Den ville segra. Och segern skulle vara att EU-mötet med deltagande av USA:s president George W Bush skulle avbrytas. Sannolikt hade denna strategi inte något vidare syfte än att manifestera ett starkt motstånd mot EU, USA, WTO, frihandel och nyliberalism. Denna strategi gick igen från Seattle och Genua.

Den mera verserade rörelsen hade organisationen Attac i spetsen, som i Sverige hade bildats vid årsskiftet 2000/01. Namnet är en akronym för införandet av en s k Tobin-skatt. Det är en internationell skatt på finansiella betalningar mellan länderna. Syftet var att få pengar till u-hjälp som dessutom skulle åtföljas av skuldavskrivning (konkurs?) för u-länderna.

Attac hade för tio år sedan 5 000 betalande medlemmar. Nu sägs det finnas 500 kvar. Min teori är att namnet Attac associerade till militanta aktivister som t ex krossade skyltfönster på Avenyn inför TV-kamerorna. Det dåliga namnvalet inbjöd alltså till att det blev lätt att ta avstånd från allt vad antiglobalisterna, dvs den mera tydliga vänstern, stod för. Försöken att från Janne Josefssons sida att uppbåda en generell vänsterkritik mot det borgerliga samhället med hjälp av hets mot polisens hårda agerande misslyckades. Polisen fick ett nettotal på +38 och de militanta ett nettotal på -73 (de mindre militanta -28) i en efterföljande SOM-undersökning (differensen mellan gilla och ogilla).

Ytterst förefaller det som om en del av antiglobalisterna i själva verket var kryptoprotektionister. De lät sig villigt utnyttjas för att sätta stopp för mera frihandel som skulle hota vissa näringar och jobben i dessas företag. Naturligtvis är det lätt för en vagt vänsterinriktad person att vända sig mot mera frihet - även om det då handlade om en så abstrakt och komplicerad fråga som internationell handel.

I boken redogör Jacob Lundberg för hur mycket bättre det blivit i världen och för u-länderna genom liberaliseringen av handeln och internationaliseringen. Jag skrev en artikel om detta 20/5-10. Detta är en följd av ökad frihandel och sänkta tullar, vilket framgår av Fredrik Erixons uppsats i boken.

Kanske vi i globaliseringsdebatten har sett en global variant av den svenska debatten om arbete kontra bidrag. Vänstern vill att de fattiga länderna ska hjälpas med högre skatter som ska bekosta större bidrag. Liberalerna vill att de fattiga ska få hjälp genom att hinder för arbete, handel och arbetsspecialisering reduceras så att de själva kan arbeta upp sitt välstånd. Därför framstår vänsterns förordande av ofrihet som vägen till välstånd som reaktionär.

Genom att den allmänna vänstern släppte in maskerade demonstranter i Göteborg i sina demonstrationer gjorde man ett präktigt självmål. Det är litet synd att våldsextremisternas agerande ledde till att globaliseringsvänstern knäcktes. Det hade varit bättre om dess idéer skulle ha kunnat besegras av den faktiska utvecklingen i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om globalisering, Göteborgskravallerna, globaliseringsvänstern, frihandel, protektionism, Tobinskatt, u-länder, fattiga, världskapitalism, socialism, arbete, bidrag, ekonomi, politik på intressant.se

Är det företagens fel att arbetslösheten inte sjunker tillräckligt?

Arbetsmarknaden fungerar sämre än tidigare, säger oberoende ekonomer. Det är svårt att se att arbetslösheten kan bli 5 procent utan massiva åtgärder för subventionerade jobb. Reinfeldt borde inte skylla på företagen.

Industrins ekonomiska råd har publicerat en rapport Inför 2011 års avtalsrörelse (pdf). Den är gjord av oberoende ekonomer (Olle Djerf, Håkan Frisén och Henry Olsson) och innehåller ett intressant avsnitt om arbetsmarknadsutvecklingen. Man är inte alls lika optimistisk om möjligheterna att minska arbetslösheten som regeringen och Konjunkturinstitutet. "Arbetsmarknadens funktionssätt har försämrats betydligt" skriver man i kontrast till Anders Borg och hans rapport från finansdepartementet om jämviktsarbetslösheten (bloggart 15/4-11).

En indikation på kommande problem är arbetslöshetstidens längd för gruppen personer som blivit avskedade till följd av personal- eller driftsinskränkningar. 1:a kvartalet 2007 var tiden för arbetslöshet 38 veckor. Finanskrisen medförde en temporär sänkning eftersom det plötsligt blev avsevärt många fler i gruppen. Därefter medförde återhämtningen att antalet sjönk med 40 procent. Men 1:a kvartalet 2011 hade arbetslöshetstidens längd för de kvarvarande 50 000 personerna stigit till 46 veckor. Dessa personers kompetens tycks inte passa för de jobb, som arbetsgivarna idag söker folk till med ljus och lykta. De blev t o m något fler i början av 2011 och nivån är nu dubbelt så hög som 2008.

En annan indikator på att jämviktsarbetslöshetspunkten (Nairu) har stigit är att Beveridgekurvan skiftat utåt. Det är en kurva som visar sambandet mellan vakanser (ej tillsatta jobb) och arbetslösheten. Även då arbetslösheten är hög finns det vakanser, men de är färre än när arbetslösheten är låg. Vid lågkonjunktur ligger arbetsmarknaden ner i det högra hörnet i diagrammet nedan och vid goda tider uppe till vänster. När vakanserna blir riktigt många uppstår löneglidning och inflation.

När arbetsmarknaden vände uppåt i april 2010 steg vakanserna kraftigt medan arbetslösheten bara sjönk långsamt. Arbetsmarknaden följde alltså inte på långa vägar kurvan tillbaka. I april 2011 fanns det lika många vakanser (0,8 % av AK) som i maj 2007. Men arbetslösheten hade inte hunnit sjunka lägre än till 8 procent mot 6,5 procent 2007. Arbetslösheten är alltså 1,5 procentenheter större än för fyra år sedan. Det är fråga om drygt 70 000 personer som inte får jobb på samma sätt som 2007. Om arbetslösheten ska ner till 5 procent om tre år, som Anders Borg menar, är risken stor att bristen på arbetskraft driver fram inflation och därmed högre räntor i förebyggande syfte.

Socialdemokraterna och Håkan Juholt kommer att jaga regeringen med att högkonjunkturen kommer att få avbrytas i förtid genom räntehöjningar. Juholt gjorde dock ett misstag igår i partiledardebatten genom att påstå att räntehöjningarna redan inträffat. I DI idag säger han : "

Regeringen har förstört komvux och arbetsmarknadsutbildningen som skulle göra löntagarna anställningsbara. Det förstördes medvetet och det får vi nu betala ett högt pris för."

Om Juholt lyckas etablera denna bild kommer regeringen naturligtvis att få ännu en valhänt hanterad fråga på halsen. Men är det sant att regeringen av ren arrogans förstörde utbildningsmöjligheterna? Eller fanns det sakliga skäl, t ex att kvaliteten på de svåranställda inte kan höjas nämnvärt med ams-utbildning, som motiverar att utbildningen dragits ned? Det borde arbetsmarknadsministern, som heter Hillevi Engström, redogöra för.

Nu försöker istället statsminister Fredrik Reinfeldt attackera näringslivet för att företagen är för sparsmakade när det gäller att anställa. Han säger i DI idag:

"Jag vill påpeka att vi gjort en enorm palett av åtgärder som i realiteten innebär att man får mycket stora lättnader för att anställa långtidsarbetslösa. Vi har lyssnat på påpekandet att man med lägre kostnader underlättar för att anställa dessa personer. Nu har vi gjort det. Då är det upp till bevis för arbetsgivarna."

Ett exempel som visades upp i DI igår var Boliden som hade svårt att hitta gruvarbetare. Är det Bolidens fel att man inte hittar folk? Skulle det verkligen gå att anställa sökande från problemgruppen på 225 000 personer enligt AF som gruvarbetare? Den består av följande kategorier:

• Ungdomar med bristfällig utbildning
• Utlandsfödda, särskilt födda utom Europa (kvinnor)
• Funktionsnedsatta med nedsatt arbetsförmåga
• Arbetslösa personer 55-64 år
• Personer med högst förgymnasial utbildning

Problemet är kanske mer komplicerat än vad Reinfeldt föreställer sig. De svåranställda kanske måste få jobb (som kräver subventioner) men som är av annat slag än de som nu söks. De som har sådana jobb idag kanske istället är de som kan ta de mer krävande jobb som arbetsgivarna vill besätta. Dessutom kanske de svåranställda till betydande del borde få jobb i en större tjänstesektor om subventionerna är tillräckligt attraktiva. I varje fall är det nog mer massiva åtgärder för subventionerade jobb än Reinfeltds "palett" som krävs för att reducera gruppen svåranställda.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, svåranställda, arbetsförmedlingen, nya jobb, arbetsmarknadspolitik, arbetsmarknadsutbildning, regeringen, socialdemokraterna, Reinfeldt, Juholt, Beveridge-kurvan, räntan, politik på intressant.se

Barnfattigdomen blev slagträ i Riksdagen

Duellen mellan Juholt och Reinfeldt blev en känslomässig uppgörelse mellan den återhållet hetsige opponenten, som sprutade påståenden, och den lugne statsministern som naturligtvis inte kunde ta upp alla dyra önskemål.

Replikskiftet efter Fredrik Reinfeldts inlägg om den ökade sysselsättningen kom att handla om barnfattigdomen. Det inleddes med det nya språkröret från Miljöpartiet Gustav Fridolin tog greppet med en elev som inte vågade säga att han behövde glasögon därför att hans mor inte skulle ha haft råd med utgiften. Håkan Juholt och Lars Ohly följde upp med kritiken som byggde på Rädda Barnens rapport. Reinfeldt försökte reda ut skillnaden i definitioner på ett sakligt plan. Det kanske inte var något som gick fram på detta stadium.

Juholt höll ett intensivt anförande där rösten tidvis darrade. Något håller på att "gå sönder" i Sverige. Trots att konjunkturen vänder kommer det "gamla Sverige" tillbaka med arbetslöshet och barnfattigdom. Tre politiska åtgärder var hans förslag. Kunskap och hög produktivitet. Det råder arbetskraftsbrist som för med sig stigande räntor. Stressen ökar. Löntagarna förolyckas på arbetet. Inga undersköterskor rekommenderar andra att bli detta. Det är för jobbigt. Miljöinvesteringarna måste öka. Den sociala investeringspolitiken måste för det tredje öka. Avgifterna i skolan måste tas bort mot bakgrund av barnfattigdomen. Bostadsbyggandet måste öka.

På detta anförande svarade Reinfeldt att allt detta måste kosta mycket. Juholt har inte ägnat sig åt ekonomisk politik. Vad pratar Juholt om när han tar upp räntorna i Sverige som är lägre än de tyska? Hur kan Juholt försvara att ta bort den "trettonde månadslönen" för undersköterskorna? (jobbskatteavdraget).

Nästan upprört svarade Juholt med att hänvisa till Reinfeldts gamla bok Det sovande folket. Där var han emot de flesta bidrag. Men Reinfeldt svarade lugnt att Juholt inte var någon bra recensent. Juholt svarade i en något lugnare ton med "du vill - jag vill inte". En bedömning av duellen kan inte ta fasta på sakinnehållet. Juholt är snabb med att spruta ut en rad påståenden i olika frågor där lyssnaren aldrig hinner med. Det är röstläget som indikerar vad Juholt tycks vilja. Det är särskilt påtagligt mot Reinfeldt. Frågan är huruvida denna debatteknik är effektiv.

Maud Olofsson ansåg att Juholt ägnade sig åt en "vänstersväng". Hon undrade om vilka välfärdsföretag skulle läggas ner. Det deär känner vi igen från "kosackvalet" (1928) svarade Juholt och tog upp apoteken. Har priserna gått ner sedan apotek privatiserades? Kvinnor har fått starta företag. 200 apotek har startats och servicen har förbättrats, svarade Olofsson. Vi har ett land utan industripolitik sa Juholt.

Debatten fortsatte med repliker från Ohly där Juholt fortsatte i samma debattstil men nu utan större oenighet. Göran Hägglund fortsatte med att kritisera Juholts allmänna strävan efter att "göra gott". Juholts replik tog upp skolsegregationen och separata väntrum för personer med och utan privat försäkring mm mm.

Det är uppenbart att Juholt laddat upp med ett antal ämnen som kunde framställas som missförhållanden. Dessa kunde han sedan framföra under femsekunderssekvenser. För lyssnaren blev det oöverskådligt. Men skillnaden mot Mona Sahlin är som mellan natt och dag. Där Sahlin med långsam och släpig röst tar upp en enda fråga sprutar Juholt ut 6-7 påståenden med en intensiv och ibland nästan viskande röst utan några pauseringar.

Fridolin tog i sitt anförande upp en rad olika frågor på ett ganska allmänt plan. Till skillnad mot hans första replik mot Reinfeldt gav det inte något större avtryck. Han ville använda 1) Vattenfall som en lösning för att investera i miljöomställning. Även investeringar i järnvägar mm. 2) Stabila spelregler - t ex för miljöbilar. 3) Utbildning så att företagen kan finna rätt arbetskraft. Jag måste säga att Fridolin inte blev någon positiv överraskning när förväntningarna var så stora. Är han verkligen ett politiskt underbarn?

Efter nästan två timmars debatt kan jag konstatera att den allmänpolitiska debatten ytligt framstod som mera intensiv än tidigare. Men fortfarande är sakfrågorna otillräckligt belysta. Juholt ville knappast ens få svar på alla sina påståenden om missförhållanden. Syftet är inte att debattera utan att deklarera. Personligen kan jag inte säga att Juholt är en bättre debattör än Sahlin. Han är helt annorlunda. Mot den (alltför?) lugne Reinfeldt förlorade Juholt en aning.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksdagen, allmänpolitisk debatt, partiledardebatt, Håkan Juholt, Fredrik Reinfeldt, Juholt, Reinfeldt, Gustav Fridolin, barnfattigdom, politik på intressant.se

68-vänstern provocerade fram en motreaktion från näringslivet som gick ut över socialdemokratin

Vänstervridningen satte igång en långsam motståndsrörelse i näringslivet som nätt och jämt räckte för att slå tillbaka det farligaste hotet mot den fria marknadsekonomin i Sverige - löntagarfonderna. Men den ledde också till att den offentliga sektorn kunde sättas under press.

Förre vice VDn i Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson, har skrivit en liten och lättläst bok om näringslivets opinionsbildning. Den bär titeln Företagarrörelsen och opinionen. Så förändrades Sverige (Pdf 3,4 Mb). Boken börjar med utvecklingen sedan slutet av 1970-talet när Larsson kom till SAF-tidningen.

Men det svenska näringslivets sätt att förhålla sig till den politiska makten och opinionen började sin nuvarande fas redan efter 68-vänsterns exceptionella framgångar i opinionen. Det var en strid som borde ha förts på flera fronter. Skatterna blev mer progressiva. Företagen drabbades av regleringar och skärpt arbetsrätt. Löntagarna gjorde anspråk på företagens vinster. Till slut ville politikerna genomföra en långsam socialisering av företagen med hjälp av löntagarfonder. Hela marknadsekonomin var i fara.

Det finns mycket att säga om det tidiga 70-talet. Boken kommer dock inte in på detta utan koncentrerar sig på "vändpunkten" den 4 oktober 1983 då 100 000 företagare och andra dissidenter demonstrerade på Stockholms gator mot löntagarfonderna. Det var en reaktion som det tog lång tid att få stöd för. Länge fanns det en falang inom SAF, men framför allt inom Industriförbundet, som ville utarbeta näringslivets motförslag till de kollektiva löntagarfonderna - det skulle innehålla individuella andelar.

Det märkliga var att näringslivet deltog med två representanter i utredningen om löntagarfonderna, som hade tvingats fram av folkpartiet i Haga-förhandlingarna. Hur kan man vara med om att utreda hur man ska socialiseras? Larsson citerar SAF:s ordförande Curt Nicolin som enligt protokollet från styrelsen 19 januari 1978 sade:

"Arbetsgivarsidan bör över huvud taget inte ha ett alternativ i fondfrågan. Att nu börja planera för ett sådant skulle sannolikt vara ett steg i riktning mot ett misslyckande."

Det ledde dock inte till något utträde ur utredningen. Så går det inte till i de solenna kretsarna. Istället fick man in en "hästhandlare" i utredningen som var beredd att sälja repet... (ja, ni känner till vad Lenin sa om den siste kapitalisten). Det var Hans Werthén, chef för Electrolux, som i utredningen ville göra upp med Kjell-Olof Feldt om löntagarfonderna mot "stora investeringsbidrag för vitvaror i alla dåligt utrustade svenska sommarstugor". Jag skulle skämmas om jag hade medverkat i detta schackrande.

Vi som var emot fonderna av princip och så småningom lyckades få skutan att vända fören mot socialismen kan känna oss stolta över att vi hade rätt från början. Andra tog över kampen på slutet och historieskrivningen om hela motståndskampen återstår att utarbeta. Det som ännu idag förvånar mig är det motstånd mot antisocialismen som kom från Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar.

Larsson vill särskilt nämna Gyllenhammars agerande i SAF-styrelsen när det gäller att ställa sig i vägen för Nicolins målmedvetna linje. Han var kritisk till inslag i SAF:s opinionsbildande verksamhet och ville inte att de mindre företagens opinion skulle få spridas. Vid ett styrelsemöte i maj 1981 var han kritisk till en medlemsundersökning som riskerade "att få ett politiskt budskap från dem som SAFs styrelse inte kan ställa sig bakom". Det skulle inte förvåna mig om historieskrivningen så småningom kommer att uppdaga ett verkligt subversivt agerande.

Något som starkt ogillades var det program för en mer marknadsinriktad offentlig sektor som jag presenterade inför kongressen 1980. Det skedde i en debattartikel i DN 12/11 1980 med rubriken "Så kan Sverige privatiseras!". Idag skulle ingen rasa över ett förslag till voucher-system för daghem, utbildning och socialförsäkringar. Men då var det annat ljud i skällan. Larsson citerar Dagens Nyheter som skrev i sin huvudledare 20/11: "Det är en hård och brutal värld som SAF och Danne Nordling erbjuder." Trots att Nicolin stödde mina förslag blev det ingen propå om en privatiseringsutredning som vi kommit överens om.

Min artikel blev dock startpunkten för arbetet med avreglering och privatisering som bedrivits sedan dess. Genom det opinionsbildningsarbete som SAF inledde 1970 med Sture Eskilsson som drivande kraft och med Curt-Steffan Giesecke som välvillig tillskyndare kom den "nya vänstern" inte bara att trängas tillbaka utan också socialismens idéer.

Denna opinionsbildning bidrog till både regimskiftet 1976 och till att socialdemokraternas och LO:s framstöt med fondsocialism kunde slås tillbaka. På så vis hade socialdemokraten(?) Gyllenhammar rätt. Näringslivets opinionsbildning för "marknadsekonomi, frihet, valfrihet, individens betydelse i en dynamisk ekonomi" var åtminstone när det begav sig ett borgerligt budskap som missgynnade rödglödgade socialdemokrater. Det var tur det.

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsbildning, näringslivet, socialdemokraterna, 68-vänstern, socialism, löntagarfonder, fondsocialism, företag, samhälle, politik på intressant.se

Varför agerar inte feministerna för fler enkla kvinnojobb?

Den stora brisen på jämställdhet går mellan utomeuropeiskt födda kvinnor och inrikesfödda män, som har helt olika sysselsättningsgrad (30 procentenheter högre). Varför diskuteras inte detta problem av feministerna?

I Arbetsförmedlingens rapport från förra veckan fanns en aspekt som jag inte tog upp, nämligen att den låga sysselsättningsgraden hos utlandsfödda är särskilt påtaglig för kvinnorna. För utlandsfödda kvinnor är sysselsättningsgraden nästan 20 procentenheter lägre (57 %) än för inrikesfödda kvinnor. Och särskilt för utomeuropeiskt födda kvinnor är sysselsättningsgraden låg eller 48,7 procent. Denna aspekt uppmärksammas idag av Per Gudmundson på ledarsidan i SvD under rubriken "Rosa bänkar i Rinkeby"

Rubriken syftar på att Stockholms stad lät placera ut tre rosa bänkar på torget där kvinnor skulle få sitta. Men försöket misslyckades och bänkarna befolkas av män. Gudmundson angriper feministerna med en analogi:

"Sveriges mest högljudda feminister fokuserar ständigt på kvinnokvotering till styrelserummen, åt några dussin vita övre medelklasskvinnor, istället för att försöka få fram en lönekostnad som skulle befria tusen och åter tusen kvinnor från spisarna. Det är obegripligt. Det är som att placera ut rosa bänkar i Rinkeby. "

Vad som skulle behövas för att fler utlandsfödda kvinnor skulle få jobb är att det finns enkla jobb som samtidigt har så låga arbetskostnader att arbetsgivarna blir intresserade att skapa dem. Om skattebetalarna inte ska kopplas in måste minimilönerna sänkas, vilket är kontroversiellt för både LO, socialdemokratin och regeringen. Skapandet av riktiga låglönejobb innebär ju ett totalt underkännande av 40 års envetna låglönesatsningar i avtalsrörelserna. Men feministerna borde åtminstone diskutera problemet, kunde man tycka.

Alternativet är att skattebetalarna måste gå in och täcka åtminstone en del av mellanskillnaden mellan den låga kostnad som arbetsgivarna kan betala och den högre lön som mera är i linje med löneläget på dagens arbetsmarknad. Det fordrar att politikerna kan precisera vilka typer av jobb som ska subventioneras. Staten kan ju rimligtvis inte gå in och subventionera t ex de första 10 000 kronorna i månaden för alla jobb på hela den svenska arbetsmarknaden. När hörde vi feministerna ta upp en sådan diskussion?

En modell skulle kunna vara att staten medverkade till starten av ett antal skattesubventionerade bemanningsföretag för utomeuropeiskt födda kvinnor som hyrdes ut för politiskt godkända arbetsuppgifter. Genom att hyran sattes till en attraktivt låg nivå skulle det rimligtvis finnas arbetsgivare som vore intresserade. Hur ställer sig feministerna till detta?

Hela debatten om de svåranställda tycks präglas av önsketänkande. Man tror att utbildning och arbetsträning skulle vara tillräckligt för att alla senare skulle kunna få jobb på den öppna och högproduktiva arbetsmarknaden. Istället blir gruppen svåranställda allt större enligt AF. Det behövs rimligen helt nya typer av åtgärder för att minska gruppen av svåranställda.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, låglönejobb, svåranställda, bemanningsföretag, utomeuropeiskt födda, arbetsförmedlingen, kvinnojobb, arbetsmarknadspolitik, politik på intressant.se

Ökat antal svåranställda orsakar kvardröjande arbetslöshet

Det är inte mycket kvar av konjunkturarbetslösheten. De kvarvarande arbetslösa är svåranställda av olika skäl enligt Arbetsförmedlingen. Mot denna arbetslöshet hjälper knappast jobbskatteavdrag. Det är lönesubventioner och sänkta minimilöner som kan vara lösningen.

Arbetsförmedlingen, eller den del som tidigare kallades arbetsmarknadsstyrelsen, kom i förrgår med en prognos för arbetslösheten och sysselsättningen fram till 2012. Det är en tjock rapport på 116 sidor (pdf). Här framgår att arbetslösheten ska falla tillbaka från 8,4 procent förra året till 7,5 procent i år och 6,7 procent nästa år. Det överensstämmer exakt med regeringens prognos. Sysselsättningen (16-64 år) ska öka 2,4 procent 2011.

I absoluta tal sjunker arbetslösheten på två år med 77 000 personer och sysselsättningen ökar med 168 000 personer. Det är en exceptionellt stark förbättring. Fler siffror finns i nedanstående tabell:

Det som inte framstår som lika framgångsrikt är att den dolda arbetslösheten i olika konjunkturprogram, som förra året var 3,8 procent, inte ska minska mer än med 0,2 resp 0,4 procentenheter (7' resp 18' pers). Detta sammanhänger med att de kvarvarande arbetslösa till allt större del består av olika svåranställda grupper. AF visar upp följande lista på svåranställda:

• Ungdomar med bristfällig utbildning
• Utlandsfödda, särskilt födda utom Europa (kvinnor)
• Funktionsnedsatta med nedsatt arbetsförmåga
• Arbetslösa personer 55-64 år
• Personer med högst förgymnasial utbildning

Ovanstående grupper svarar för 225 000 personer eller ca 60 procent av den totala (inkl dolda) arbetslösheten. Bara på två år har gruppen ökat med nästan 100 000 personer. Andelen väntas enligt AF överstiga två tredjedelar 2012. Många saknar fullgjord gymnasieutbildning. "På en treårsperiod har antalet korttidsutbildade utan arbete nästan fördubblats till att uppgå till nära 110 000 personer. Ungefär hälften av ökningen utgörs av utlandsfödda." AF tar särskilt upp de utomeuropeiskt föddas utveckling.

Sysselsättningsgraden för svenskfödda 1:a kvartalet 2011 var 76,6 procent. Bland utlandsfödda var den 61,8 procent och bland utomeuropeiskt födda 54,8 procent. Utvecklingen de senaste åren framgår av nedanstående diagram:

Under 1:a kvartalet 2011 uppgick de utlandsföddas arbetslöshet till 16,7 procent (16,6 procent ett år tidigare). De utomeuropeiskt födda hade en arbetslöshet på 22,5 procent. En översikt för samtliga grupper på arbetsmarknaden visas i nedanstående diagram:

De stora problemgrupperna är ungdomar och lågutbildade där arbetslösheten dock minskat samt utomeuropeiskt födda där den ökat. En grupp som inte visas i diagrammet är antalet i program för funktionsnedsatta som också ökat det senaste kvartalet. De uppgick till 71 000 personer och ökningen var 4 000 på ett år. Av dem ingår 46 000 i program med lönebidrag och 17 000 har sk trygghetsanställning. Härutöver finns anställningsstöd och instegsjobb med 3 000 personer i vartdera.

Arbetsförmedlingen klargör dåligt hur olika mått definieras. Sannolikt ingår inte funktionsnedsattas program i de konjunkturberoende programmen. Man påpekar också att arbetsförmedlingens program i arbetskraftsundersökningarna (AKU från Scb) klassas som "heltidsstuderande arbetslösa". Arbetslösheten minskar nu för dem med kortare tid som arbetslösa. Även långtidsarbetslösheten (>6 mån) har minskat med 20 000 på ett år till 123 000 personer. Däremot har de som varit arbetslösa minst ett år inte minskat. De uppgick till 67 000 personer kv1-11. En stor del av de långtidsarbetslösa är inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantins tre faser eller i jobbgarantin för ungdomar. I april fanns 27 000 personer i fas 3, 10 000 fler än ett år tidigare.

Fas 3 består till 40 procent av personer över 55 år. Mer än var tredje besvärades av någon funktionsnedsättning. En tredjedel hade enbart grundskoleutbildning och nästan en tredjedel hade utländsk härkomst. Hela jobb- och utvecklingsgarantin förutses omfatta 93 000 personer 2011 och 3 000 färre 2012. Omkring 3,8 procent per månad övergår i arbete. Utanför de arbetsmarknadspolitiska programmen finns nystartsjobben som subventioneras genom nedsatta arbetsgivaravgifter. De uppgår till 45 000 och har ökat med 17 000 på ett år. Hur de klassificeras framgår inte men sannolikt räknas de som sysselsatta.

Det stora problemet framöver är de svåranställbara som enligt en ytterligare definition utgör 66 procent av de arbetslösa i april 2011. Det är personer som under de senaste tio åren varit arbetslösa sammanlagt ett år eller längre. Gruppen uppgår till 245 000 personer varav 103 000 personer saknat arbete mer än tre år av tio. Två tredjedelar av jobb- och utvecklingsgarantin består av dessa svåranställda.

Arbetsförmedlingen pekar särskilt på de utlandsföddas situation som en utmaning för framtiden. De senaste fem åren ökade den aktiva befolkningen 16-64 med 200 000 personer från utlandet. Det är särskilt de utomeuropeiskt födda som har problem. 80 000 av dem saknade arbete i april - en fördubbling av antalet på två år. Många saknar grundläggande utbildning.

Även de funktionsnedsatta utgör en framtida utmaning. Det sker sålunda en ökning av antalet när sjukförsäkringssystemet blir mer rigoröst. 36 000 personer överfördes förra året men nu väntas en kraftig minskning de närmaste åren. Utöver dessa grupper kommer även de äldres (>55 år) arbetslöshet att öka.

Det förefaller alltså som om den konjunkturorsakade arbetslösheten snart är borta. Det som återstår är då sk friktionsarbetslöshet samt en svårbemästrad strukturell arbetslöshet. Den tycks inte alls ha karaktären av att det är personer som avvaktar eventuella bättre jobberbjudanden och alltså håller tillbaka sitt arbetsutbud av ekonomiska skäl. Slutsatsen av Arbetsförmedlingens analys är att det skulle behövas radikala åtgärder i form av förbud mot minimilöner eller alternativt något lönesubventioneringssystem som ger samma effekt på arbetsgivarnas uppträdande på marknaden och på deras jobbskapande förmåga. Vissa arbeten med permanent subventionering av praktiskt taget hela lönekostnaden kanske också behövs. Fas 3 kanske borde ersättas med riktiga låglönejobb.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, svåranställda, låglönejobb, arbetsförmedlingen, nya jobb, arbetsmarknadspolitik, lönesubventioner, minimilön, konjunkturarbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Kan nya låglönejobb minska fattigdomen?

En socialbidragstagare skulle tjäna mer på att ha ett jobb med 9 000 kr/månad. Men minimilönerna ligger uppåt 15 000 kr/m. Om gränsen för fattigdom sätts vid 60 procent av medianen kan fattigdomen inte minskas. Men om gränsen är socialbidrag finns en stor potential.

Debatten om fördelningspolitiken i Sverige har genom Håkan Juholt och Rädda Barnen (RB) kommit att handla om barnfamiljernas situation. I två rapporter från RB har "barnfattigdomen" tagits upp på två helt olika sätt: först med en absolut definition (socialbidrag o likn) och sedan med en relativ definition (60 % av medianinkomsten).

Detta byte av definitioner blir förvirrande eftersom den första definitionen pekar på att fattigdomen orsakas av arbetslöshet och utanförskap medan den andra definitionen kastar uppmärksamheten på att den ökade "fattigdomen" orsakats av att olika familjeorienterade bidragssystem inte hållit jämna steg med den allmänna inkomstutvecklingen.

Vilket av problemen ska politikerna prioritera? Den senaste rapporten från RB inbjuder till att förbättra försäkringssystemen och strunta i utanförskapet. Bättre försäkringsutfall kommer för de sämst ställda att bli meningslöst eftersom dessa pengar räknas bort från socialbidraget. Rimligtvis är det det absoluta fattigdomsproblemet som istället borde prioriteras. Och det är i stor utsträckning ett integrationsproblem.

Nyligen kom Timbro med en rapport som just handlar om de utlandsföddas svårigheter på arbetsmarknaden med titeln Bidrag, vägen till arbete? En granskning av svensk integrationspolitik (pdf). Den har författats av konsulten Jenny von Bahr från WSP Analys & Strategi. Där påtalas att de inrikesföddas sysselsättningsgrad ligger på 76,5 procent medan de utrikesföddas ligger på 61,8 procent. Om de utrikesfödda skulle arbeta i samma grad som de inrikesfödda skulle 150 000 fler personer bli sysselsatta.

Det finns dock fyra svårigheter för de utrikesfödda:

1. Flyttfaktorn – värdet av utlandsföddas humankapital sjunker, initialt, vid flytten till Sverige.
2. Meritfaktorn – arbetsgivarna har svårt att bedöma utlandsföddas meriter.
3. Lönefaktorn – de höga lägstalönerna stänger ute utlandsfödda.
4. Incitamentsfaktorn – arbetslinjen motverkas av bidrag.

Den faktor som diskuterats minst är nr 3, lönefaktorn. De svenska minimilönerna ligger högt och har medfört att även här krävs en avsevärd produktivitet hos den anställde för att arbetet ska motsvara den totala lönekostnaden. Slentrianmässigt brukar detta problem avfärdas med att förbättrad utbildning ska avhjälpa de arbetssökandes låga produktivitet. Sålunda skriver idag socialdemokraterna Håkan Juholt och Ylva Johansson på DN Debatt att deras program innefattar att "Öka volymen av arbetsmarknadsutbildningar riktade till bristyrken".

Vilka jobb är det fråga om när det gäller bristyrken? I dagens DN Ekonomi finns en översikt över ett helt uppslag (1 o 2). Inom industrin söks specialiserade industriarbetare, civilingenjörer, lastbilsmekaniker, verktygsmakare och CNC-operatörer. I byggsektorn söks ingenjörer, platschefer och arbetsledare. Inom den privata tjänstesektorn söks arkitekter, IT-konsulter och tekniska konsulter samt inom handel och hotell och restaurang. Offentliga tjänstesektorn söker specialistutbildade sjuksköterskor, läkare och tandläkare samt vissa lärare.

Det förefaller vara ett rent önsketänkande att de arbetslösa, som till stor del består av personer med bristfällig utbildning (t ex avbrutna gymnasiestudier), skulle kunna utbildas under överskådlig tid för att kunna komma ifråga för de flesta av de här uppräknade jobben. Inte ens utlandsfödda med höga kvalifikationer är snabbt anpassningsbara för dessa jobb. Och är man utlandsfödd och lågutbildad är situationen ännu svårare och så har den varit under lång tid.

Den lösning som inte har diskuterats är skapandet av nya låglönejobb inom främst tjänstesektorn. Motståndet har varit starkt från LO och socialdemokratin. Man har haft en känsla att lägre löner längst ner skulle sprida sig till hela arbetsmarknaden i form av allmänna lönesänkningar. Detta borde i så fall visas med någon form av analys.

För en ensamstående uppgår socialbidraget till närmare 7 000 kr/m inklusive hyra (pdf). Det innebär att en lön på 8 200-9 000 kronor per månad skulle betyda att situationen blev ekonomiskt bättre än med socialbidrag. Men minimilönerna ligger på 14-15 000 kr per månad. Det borde betyda att det finns en betydande potential att skapa jobb med sänkta minimilöner. Det måste vara bättre att ha ett låglönejobb än att lyfta socialbidrag. Men naturligtvis skulle det komma kritik för att det skulle innebära fattigdom. Redan gränsen 60 procent av medianinkomsten ligger sannolikt något över nivån för dagens minimilöner.

Låglönejobb skulle alltså kunna minska fattigdomen enligt Rädda Barnens första definition men om man följer den andra definitionen skulle fattigdomen inte minska även om fler fick jobb.

["Ingen kan visa upp något alternativ till låglönejobb", ledarartikel av Per Gudmundson i SvD 10/6-11]
Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, barnfattigdom, låglönejobb, lönesänkning, nya jobb, arbetslöshet, bristyrken, utlandsfödda, integration, ekonomi, politik på intressant.se

Barnfattigdomen analyserad med 60 procent av medianen som gräns

Den ökade barnfattigdomen med det nya relativa måttet beror till stor del på minskade bostadsbidrag. Det medför problem för valet av åtgärder. Är det mer marginalskattehöjande bidrag som är motiverade?

Nu har Rädda Barnen utkommit med en ny analys av barnfattigdomen de senaste tio åren (pdf). Den bygger till skillnad från de tidigare årsrapporterna på en relativ definition. Tidigare var det förekomsten av socialbidrag eller liknande låg standard som definierade huruvida ett barnhushåll skulle betraktas som fattigt. Nu är definitionen att hushållet har en lägre standard än 60 procent av av medianinkomsterna för barnhushåll. Det betyder att fattigdomen ökar om inkomsterna ökar för de rikaste.

Som tidigare har rapporten utarbetats av Tapio Salonen, professor i socialt arbete. Han kom nyligen med en artikel i Social Politik där kostnaden för att avskaffa barnfattigdomen enligt den nya definitionen beräknades till 15 miljarder kronor (bloggartikel 1/6-11).

Av rapporten framgår att svenskarnas inkomster ökat fantastiskt mycket på kort tid. Den genomsnittliga ökningen för hushållens disponibla inkomster i fast penningvärde 1999-2008 var 32 procent. Den fattigaste femtedelen av hushållen ökade sina inkomster med 22 procent och den rikaste med 59 procent. Den relativa definitionen ger då med automatik en ökning av fattigdomen trots att inkomsterna för även de fattiga ökat kraftigt.

Rapporten analyserar främst de socialpolitiska systemens roll i den mera långsamma ökningen av de fattigas inkomster. Det framgår då att vissa av systemen inte hängt med i den allmänna inkomstutvecklingen. Det gäller främst ensamstående med flera barn. Utan socialpolitiska åtgärder i form av generella bidrag, försäkringar och behovsprövade bidrag skulle 26,3 procent av barnhushållen varit fattiga 2009. Det är praktiskt taget lika hög nivå som för tio år sedan då 25,8 procent skulle varit fattiga. Men med hjälp av politiska åtgärder reducerades andelen fattiga 1999 till 9,1 procent men 2009 bara till 15,2 procent.

Orsakerna delas upp i rapporten i de nämnda tre områdena. Det första är generella bidrag som består av barnbidraget på 1050 kr/mån samt olika flerbarnstillägg. Det fåtal höjningar som gjorts har inte varit riktigt tillräckliga jämfört med den allmänna inkomstökningen. Bidragens fattigdomsreducerande effekt har minskat från 5,8 procentenheter till 4,0 pe av hela effekten 1999 på 16,7 pe som minskat till 11,1 pe 2009.

Försäkringarna består av föräldraförsäkring, barnpension och efterlevandestöd till barn och pensionsrätt för barnår. Den fattigdomsreducerande effekten har ökat 1999-2009 från 4,2 till 4,8 procentenheter. Rapporten pekar dock på att grundbeloppet i föräldraförsäkringen på 180 kr/dag skulle behöva göras mer frikostig.

Behovsprövade bidrag består av bostadsbidrag, underhållsstöd (bidragsförskott) och bidrag till funktionshindrade. Den fattigdomsreducerande effekten har minskat kraftigt 1999-2009 från 6,7 procentenheter till 2,5 pe. Från 2000 till 2009 har antalet barnhushåll med bostadsbidrag minskat från 224 000 till 114 000. Nu får vart åttonde barnhushåll bostadsbidrag mot vart tredje vid mitten av 1990-talet.

Underhållsstödet på 1 273 kr per barn och månad omfattade 2009 225 000 barn. Det har höjts obetydligt sedan 1997 och sannolikt är det färre barn som får detta eftersom statens kostnader har minskat med en tredjedel. Riksrevisionen har riktat viss kritik mot systemets utformning.

Rapporten beskriver vidare familjepolitikens fördelningspolitiska profil. Av 67 mdr kr var 6 omfördelande mellan barnfamiljerna. Salonen förordar en förstärkning med 3 mdr kr av föräldraförsäkringen för den fattigaste femtedelen.

Vidare beskrivs relationen mellan familjepolitiken och socialbidragen. På ett årtionde har antalet barnfamiljer med socialbidrag minskat från 90 000 till 70 000. Räknat i antal barn 0-17 år blir det från 182 000 till 138 000. Det genomsnittliga beloppet per familj och år i fast penningvärde har ökat från 47 000 kr till 61 000 kr.

De åtgärder som avslutningsvis diskuteras är allmänt hållna. Det gäller att få fler i arbete. Bland förvärvsarbetande har fattigdomen varit konstant kring 4 procent. Det är bland dem som står utanför arbetsmarknaden som fattigdomen ökat - från 6-7 procent till 17 procent (20-64 år).

["Boten inte bidrag", ledare i DN 8/6-11]
Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, fattigdom, Rädda Barnen, Tapio Salonen, familjepolitik, socialpolitik, bostadsbidrag, socialbidrag, föräldraförsäkring, samhälle, politik på intressant.se

Juholt vill att staten betalar sommarjobben

Socialdemokraterna går troligtvis emot det femte jobbskatteavdraget. Kärnkraftens avveckling borde påbörjas. Staten ska betala tre veckors sommarjobb. Skatterna ska höjas för bättre pensioner. Det sade Håkan Juholt men hade ingen uppfattning om det var lämpligt att utrota barnfattigdomen med tredubblade bidrag.

Socialdemokrtaernas partiledare Håkan Juholt var idag 4/6 gäst i Ekots lördagsintervju. Han har beskyllts för att prata för mycket utan att tänka efter i förväg, enligt påannonsen som exemplifierar med flyginsatsen i Libyen. Intervjun gjordes av Tomas Ramberg.

Avveckingen av kärnkraften i Tyskland var det första ämnet. Juholt såg inte ett behov för Sverige att skynda på sin avveckling. Han hoppades på en blocköverskridande överenskommelse. Avvecklingen måste dock påbörjas. Han hade svårt att se att ersättningsreaktorer skulle få byggas. Vattenfalls affärer i Tyskland diskuterades.

Vad har Juholt sagt som han ångrar? Han menade bara att han varit "för tillgänglig". Men något exempel gav han inte. Det är viktigt att vi är i Libyen och han har inte kommunicerat med 800 personer via en kontaktannons. Det är bra att statsministern har en bra relation med Natos generalsekreterare. Nato efterfrågar betydligt mer än åtta stridsflygplan. Juholt försökte ge sken av att Jas-planen inte var det viktiga i fortsättningen. Khadaffis flyg är utslaget.

För det första ansåg Juholt att vi skulle analysera själva. För det andra bredare verktygslåda och för det tredje upprätthålla vapenembargot. Varför Juholt ville ta en hård politisk strid för att avsluta flyginsatsen trots Natos begäran framkom inte. Han ansåg sig vara en samförståndspolitiker men skulle han kompromissa om flyginsatsen? Där fanns ingen kompromissmöjlighet. Juholt var den första som satte ihop ett eget Libyenpaket och han hade nära kontakt med Jan Eliasson och Urban Ahlin.

Pensionerna var nästa ämne. Juholt kritiserade 1 maj att många inte fick 50 procent trots att det var planerat med 60 procent. Fler måste bli anställningsbara, de utförsäkrade får en svår situation och alla blir stressade i arbetslivet och slits ut. Leif Pagrotsky ser över huruvida det behövs extra insättningar i systemet, med förslag om ett år. Avgifterna kanske borde höjas eller skatterna användas som en förstärkning. Det är viktigt med en blocköverskridande överenskommelse. Vi måste ha ett robustare pensionssystem. Många förtidspensioneras i 55-56-åråldern. [Uppenbarligen blir det höjda skatter.]

Vi måste investera för morgondagen menade Juholt. I höstmotionen föreslår vi tre veckors betalda sommarjobb för ungdomar. Kommunerna får bidrag från staten för att arrangera jobb med avtalsenlig lön. Kostnaden blir maximum 800 miljoner kronor. Det ska finnas en möjlighet för alla att sommarjobba. De flesta får sannolikt jobb på andra sätt trodde han.

Juholt var tveksam till ett femte jobbskatteavdrag. Pengarna kunde användas bättre. Han hänvisade till att även borgerliga debattörer är skeptiska i en debattartikel i DN idag ("Andra modeller ger fler jobb än jobbskatteavdragen" av Ådahl/Edquist på Fores.)

Thomas Bodströms deckare hade han inte läst men påbörjat någon. Mona Sahlin hade rätt i att formuleringen att Bodström var en medioker deckarförfattare var taskigt sagt, erkände Juholt.

Den riktigt svåra frågan, hur Juholt skulle "utrota barnfattigdomen" togs inte upp. Den som kunde tänkas sitta inne med lösningen, professor Tapio Salonen, kom för någon vecka sedan med sitt förslag att alla barnföräldrar skulle garanteras 60 procent av medianinkomsten för sina hushåll (bloggartikel 1/6-11). Det hade varit intressant att få Juholts reaktion på detta förslag att utvidga den 100-procentiga marginalskatten (med socialbidrag) från 100 000 personer till 300 000 personer.

Är Juholt och socialdemokraterna företrädare för synen att hundratusentals fler svenskar borde få bidrag? Eller företräder de någon sorts arbetslinje ändå? Det är den stora frågan i svensk inrikespolitik när en ny partiledare tillträtt. Synen på Libyen-insatsen måste i det perspektivet betraktas som sekundär. Den kanske rentav är en dimridå för att slippa diskutera väsentliga frågor innan man inom S tänkt färdigt? Opinionssiffrorna har ju stigit.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Håkan Juholt, pensioner, barnfattigdom, Libyen, jobbskatteavdrag, politik på intressant.se