Farligt att förbättra för krisländerna?

Om krisländerna devalverar sina valutor blir det bättre för dem på sikt genom ökad export. Men andra länder måste importera mera. Om de inte vill det kommer krisen att fortsätta och kanske bli värre. Däremot verkar nya pengar i USA och EMU inte betyda så mycket för handelsunderskotten.

I dagens SvD Näringsliv 30/9-12 skriver krönikören Andreas Cervenka en helsidesartikel på sidan 2 med rubriken "En farlig tävling".  Av ingressen att döma skulle man ha trott att det var fråga om en kritik mot åtstramningspolitiken i många länder. Där står: "Bli litet fattigare, för att sen kanske bli litet rikare." Men detta avser inte åtstramning utan metoden att sänka valutakursen för att den vägen förbättra sin utveckling på litet längre sikt.

Att  sänka valutakursen i krisländerna gör dessa länder "fattigare" på kort sikt. Importvarorna blir dyrare och mer resurser kommer att satsas på investeringar och exportproduktion än på inhemsk produktion av skattefinansierad välfärd. En sådan utveckling är rimligtvis den enda vägen att få balans i krisländerna. En stor svårighet är dock att detta fordrar att motsvarande, men omvända, obalans i de starka länderna också avvecklas. Om detta inte sker måste de starka länderna subventionera de svaga under överskådlig framtid. Det måste väljarna i de starka länderna förmås att begripa.

SvD:s krönikör skjuter istället in sig på Feds och ECB:s (Europas centralbank) nuvarande intentioner att producera mera elektroniska pengar i form av kvantitativa lättnader (QE). Cervenka ser denna politik som en följd av att Ben Bernanke respektive Mario Draghi skulle vara lätt mentalsjuka och i behov av "medelsvag psykofarmaka". Att skapa nya pengar är helt enkelt vansinnigt.

I det här fallet anser Cervenka att den amerikanska centralbankens tryckning av pengar har ett förtäckt syfte att med hjälp av inflation sänka valutakursen och förbättra utvecklingen. Det kan leda till valutakrig och nya handelshinder och är därför en farlig tävling. Se hur det gick på 30-talet. Dagens belägg för farligheten är enligt Cervenka att Japan strax också vidtog QE och att Brasiliens finansminister varnade för valutakrig.

Det är naturligtvis tvivelaktigt att ett överskottsland som Japan vidtar QE. Men om deflation hotar borde väl en stimulans av den inhemska efterfrågan ändå kunna vara ett sätt att också minska handelsöverskottet, vilket skulle kunna underlätta för underskottsländerna. Problemet är ännu större med Kinas och Tysklands stora handelsöverskott. USA:s problem med handelsunderskott har bidragit till att bostadsbubblan kunde utvecklas under början av 00-talet. Det borde därför reduceras men frågan är huruvida det stämmer att låga räntor och tillgång till pengar sänker växelkursen enligt Cervenkas farhågor.

Varför ledde inte i USA den långvariga lågränteperioden under 00-talet till sjunkande dollar och bättre handelsbalans? Och varför ledde Bernankes QE2 hösten 2010 på 600 miljarder dollar på några månader [inte] till sjunkande dollar? Också den gången sköt kritiken in sig mot den försåtliga metoden att sänka dollarn med QE. Då låg kursen på 1,37 $/€. Igår låg den på 1,28 - dvs 7 procent högre. Borde inte slutsatsen bli att USA bedriver en för åtstramande finanspolitik för att kunna få ner dollarkursen och öka exporten?

Kanske ska vi dra rakt motsatt slutsats istället? Det behövs mer åtstramningar så att importen minskar och den vägen åstadkommer balans i utrikeshandeln. Är det inte den vägen krisländerna i Europa plus Frankrike och England nu tvingas beträda genom den finanspolitiska pakten? Importen i en stor del av Europa och i USA ska minska för att det ska bli balans enligt detta synsätt. Är det inte denna tävling som är farlig i skenet från 30-talsdepressionen?

Minskad import betyder också minskad export. Har krönikörerna på SvD glömt detta? Skulle inte den vägen också kunna beskrivas som ett "valutakrig"? Jag har kallat detta för merkantilismens återkomst (maj-12). Det hade varit intressantare att få en belysning av detta problem i SvD Näringsliv.

[En som tvärsäkert förutser sjunkande dollar är också Ö-ekonomen Peter Schiff som nyligen förutspådde en dollarkurs på 1,50 $/€ nästa år och att dollarn skulle kollapsa - inte euron - pga QE3. SvD 19/9-12]
 
Läs även andra bloggares åsikter om handelsunderskott, export, valutakurs, trycka pengar, USA, EMU, Bernanke, ekonomi, SvD, Cervenka, nationalekonomi, politik på intressant.se

S bluffar om lönen i Fas 3

Det blir inga vanliga "avtalsenliga löner" när Socialdemokraterna avskaffar Fas 3. Pengarna räcker bara till ca 14 000 kr/mån när minimilönen på det kommunala området ligger över 16 000 kr/m. Jobben blir improduktiva och tränger inte ut vanliga jobb enligt S.

Igår 26/9 kom Socialdemokraterna med ett förslag (pressmeddelande) att avskaffa det tredje steget i jobb- och utvecklingsgarantin, Fas 3, åtminstone under ett år. Fas 3 ska ersättas med "riktiga jobb" till avtalsenlig lön eller med utbildning - främst till gymnasiekompetens. Det berör ca 30 000 personer. (DN, SVT)

Fas 3 är idag ett sätt att ge en form av sysselsättning åt extremt långtidsarbetslösa. Efter 300 dagars arbetslöshet med arbetslöshetsersättning kan man få tillträde till Fas 1 i jobb- och utvecklingsgarantin (pdf). Om man inte haft ersättning kan man få tillträde efter 14 månaders arbetslöshet (420 dagar). Fas 1 varar högst 150 dagar då arbetssökandet förstärks med coachning och kartläggning av behoven. Den som ändå inte fått jobb övergår i Fas 2 där den arbetslöse placeras på en arbetsplats för att också få arbetspraktik eller arbetsträning. Detta pågår under längst 300 dagar. Efter 450 dagar i de två första faserna erbjuds sysselsättning hos en anordnare i Fas 3. I princip ska arbetsuppgifterna inte vara sådana som annars skulle ha utförts.

Vi har alltså att göra med personer som varit arbetslösa minst 750 dagar (drygt 2 år). Enligt Socialdemokraterna ska hälften av de 30 000 personerna i Fas 3 få arbete med hjälp av subventioner på 85-100 procent av lönekostnaden under ett år. Avtalsenlig lön ska utgå. Den andra hälften ska placeras  i utbildning och få behålla den ersättning som tidigare utgått (t ex 65 procent av den a-kasseersättning - max 680 kr/d - som man tidigare haft). Kostnaden för reformen anges av S till 2,0 mdr kronor 2013.

En överslagsberäkning av kostnaderna visar emellertid att någonting inte stämmer. S tillför 2 mdr kr som ska räcka till "avtalsenlig lön" för den ena hälften av deltagarna och till utbildningsplatser med statlig ersättning för den andra hälften. Två miljarder kronor blir 67 000 kr per person i Fas 3.

Vissa inbesparingar tillför självfallet ytterligare medel i kalkylen. Sålunda bortfaller bidraget till anordnarna på 225 kr/dag. Det uppgår till 135 mkr/m enligt S - eller 1,6 mdr/år totalt dvs 54 000 kr/person per år. Dessutom bortfaller dagens ersättningar i Fas 3 för dem som får S-jobben. Antag högt räknat att denna ersättning i genomsnitt är grundad på en dagpenning i a-kassan på 500 kronor. Med 65 procents ersättning blir det 325 kr/dag. Om denna ersättning utgår 258 arbetsdagar om året blir inbesparingen knappt 84 000 kr/år.

Preliminärt blir alltså tillförseln av penningmedel per år och person för dem som ska få S-jobb 67 000 kr från nytt anslag, 54 000 kr från anordnarna och 84 000 kr från dagpenningen. Summan blir 205 000 kr/år.

 För den hälft som ska studera ser kalkylen bättre ut. Här tillkommer visserligen en kostnad för utbildningen som för en gymnasieplats uppgår till knappt 100 000 kr/år. Men den täcks mer än väl av det nya anslaget på 67 000 kr/år och bortfallet av anordnarbidraget på 54 000 kr/år. Dagersättningen blir oförändrad. Det blir då drygt 20 000 kr/år över för den hälft som går i utbildning. Men det tillkommer någon form av administrationskostnad. Säg att det ändå blir 20 000 kr/år över som då kan öka lönen för dem som ska ha arbete.

Lönekostnaden för S-jobben kan då bli 225 000 kr/år (205'+20'). Pengarna ska också räcka till 31,4 procents arbetsgivaravgifter. Årslönen kan då högst bli 171 000 kronor. Det blir drygt 14 000 kronor per månad. Det räcker inte ens till minimilön. Om några får högre lön än så måste andra få ännu mindre.

Eftersom det redan finns möjligheter att anställa långtidsarbetslösa med 85 procents subvention av lönekostnaden (enligt Hillevi Engström) kommer S-jobben rimligtvis att skapas i den offentliga sektorn med 100 procents subvention. Några jobb på deltid inom föreningslivet kan det också bli fråga om. Det blir knappast några större möjligheter att sänka kostnaderna. Jag har dessutom inte räknat med några avtalsenliga arbetsgivaravgifter som fördyrar kostnaderna och sänker den möjliga kontantlönen.

När Socialdemokraterna påstår att deras nya jobb för de före detta anställda i Fas 3 ska ha "avtalsenlig lön" är det en bluff.  De får ca 14 000 kr/mån som inte ens räcker till minimilön. För arbetare inom den kommunala sektorn var lägstlönen 16 070 kr/mån år 2011 (L&A). S-jobben ligger alltså avsevärt under minimilönen 2013.

Det verkar alltså som om Magdalena Andersson (S) inte riktigt har kunnat beräkna kostnaderna för att "avskaffa Fas 3". En annan indikation på att hon inte riktigt behärskar problematiken är att hon i dagens DN (s 13, ej onl) inte tror att utträngningseffekten blir så stor. Detta motiverar hon med argumentet att det här är "personer som varit arbetslösa i minst 450 dagar, vilket torde begränsa storleken på undanträngningseffekten".  Samtidigt säger hon att fas 3 är en fara för statsfinanserna: "Det är en tickande utgiftsbomb" säger Magdalena Andersson i DN.

Antingen menar Magdalena Andersson att de riktiga jobben som ersätter Fas 3 är produktiva och därför reducerar lönekostnaderna i den offentliga sektorn, vilket är bättre för statsfinanserna än subventioner för inget produktivt resultat. Då blir ett antal personer som nu utför de produktiva uppgifterna arbetslösa. Eller också menar hon att de från Fas 3 är så lågproduktiva efter 450 dagar att man inte kan avskeda särskilt många som redan jobbar. De från Fas 3 tillför då nästan ingenting mer och utträngningen blir liten. Men då blir de nya S-jobben en ännu större "tickande utgiftsbomb" än Fas 3.

Uppdatering 29/9 kl 12:43 - Mer exakta uppgifter ger nästan samma resultat
En finräkning av hur stor ersättningen per person är i fas 3 kan göras med utgångspunkt från att den för kvinnor var 404 kr/d och för män 420 (LO, pdf). Ett ovägt genomsnitt blir 412 kr/d eller med 258 arbetsdagar 106 300 kr/år. Det är 22 300 kr mera än i min ursprungliga kalkyl som byggde på schablonantagandet om 500 kr/d i a-kassa. Den faktiska siffran är ca 634 kr/d. (Siffrorna ligger dock i överkant eftersom ca 6 procent av deltagarna inte får ersättning alls.)

En motverkande effekt finns dock också eftersom det faktiska antalet i fas 3 är något flera eller drygt 32 000 personer. Det medför att de av S tillförda medlen bara räcker till 62 500 kr/person och år istället för 67 000 kr. Följden blir också att tillförseln från anordnarnas indragna ersättning sjunker till 50 000 kr/pers istället för 54 000 kr. För den hälft som ska överföras till utbildning minskar överskottet till ca 11 500 kr/år och pers istället för 20 000 kr/år.

Från den reviderade ersättningen med +22 300 kr/år ska alltså en fördyring med 4 500 + 4 000 + 8 500 kr/år (17 000 kr) subtraheras. Nettot blir 5 300 kr/år eller 440 kr/mån. Efter avdrag för arbetsgivaravgifter när pengarna omvandlas till kontantlön återstår 4 033 kr/år eller 336 kr/mån.  Den genomsnittliga lönen för S-jobben blir då drygt 14 300 kr per månad - fortfarande kanske nästan 2 000 kronor under minimilönen.

Bloggat: Böhlmark, P Andersson, DHE, M Moberg. AB Läs även andra bloggares åsikter om fas 3, socialdemokraterna, nya jobb, arbetslöshet, undanträngning, minimilön, lönesubventioner, politik på intressant.se

Regeringen tror på exporten

Det är främst bedömningarna av exporten och investeringarna som medför att regeringen ser ett betydande reformutrymme inom ramen för överskottsmålet i de offentliga finanserna. Svenskt Näringsliv tror istället på exportminskning.

Diskussionen i media om stabiliseringspolitiken har delvis fastnat i anklagelsen mot regeringen att "slösa med offentliga utgifter och skattesänkningar" eftersom utrymmet inte är så stort som exempelvis 23 mdr kr 2013. Denna kritik bottnar i att andra prognosmakare har gjort en mera pessimistisk bedömning för ekonomins utveckling de närmaste åren. Detta var också Socialdemokraternas och Miljöpartiets kritik mot den nyligen framlagda budgetpropositionen (bart 20/9-12).

Kritikerna har alltså ifrågasatt regeringens prognoser men undvikit att diskutera varför prognoserna skulle vara felaktiga. Går man till budgetpropositionen (pdf, s 154) framgår det att det främst är tre poster som bedöms öka avsevärt både 2013 och 2014. Dessa framgår nedan:

• Privat konsumtion ökar de två åren med 2,9 resp 3,8 procent
• Investeringarna ökar med 4,6 resp 7,9 procent
• Exporten ökar med 5,0 resp 5,9 procent (1,5% -12)

Konjunkturinstitutet har en mycket lägre bedömning av utrymmet 2013 och ifrågasätter att det finns något utrymme 2014 (pdf, s 24). Institutets prognoser för de tre posterna framgår nedan:

• Privat konsumtion ökar  2,9 resp 3,7 procent
• Investeringarna ökar 3,3 resp 6,7 procent
• Exporten ökar 3,7 resp 5,0 procent (2,2% -12)

Idag kom Svenskt Näringsliv och Stefan Fölster med en konjunkturprognos som verkligen är pessimistisk (tabell). Utvecklingen för de tre posterna framgår nedan:

• Privat konsumtion ökar 2,0 resp 2,5 procent
• Investeringarna ökar 3,0 resp 5,0 procent
• Exporten förändras med -0,4 resp 3,7 procent (-0,2% -12)

Bakom dessa stora skillnader, särskilt för exporten, ligger olika synsätt på utvecklingen i eurokrisens Europa. Det förefaller som om finansdepartementet trots alla reservationer kring Europas svårigheter ändå skulle bedöma att det blir konsolidering av Spaniens banker, lägre räntor för Italien och Spanien och att Grekland, om det blir aktuellt, kan lämna euron utan några svårare återverkningar på övriga Europa. Dessutom kan det tänkas att man räknat in penningpolitiska lättnader i USA (som också beslutades) samt att det inte blir budgetkaos efter årsskiftet utan en höjning av lånetaket.

Flera års erfarenheter av den brist på kraftfull stabiliseringspolitik, som Angela Merkel och övriga EMU-ledare manifesterat, talar för att allting blir värre. Det tycks vara något sådant SN räknar med. Men sannolikheten verkar dock ha minskat den senaste månaden.

Debatten om den ekonomiska politiken borde dock inte låsa sig kring olika prognoser och uppfattningar om EMU-politikernas handlingskraft. Om det är så att exporten går dåligt för Sverige finns det anledning att diskutera huruvida detta borde leda till skattehöjningar och offentliga utgiftsminskningar så som Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkar vilja. Ett alternativ är att gå på regeringens linje med stimulanser i en lågkonjunktur som rentav borde göras ännu större om SN:s prognoser slår in. I dagens debattartikel i DN (24/9) där Socialdemokraternas partiledning linjerar upp en politik för lägre arbetslöshet finns intressant nog denna tanke inte med.

Läs även andra bloggares åsikter om prognoser, regeringen, exportökning, Svenskt Näringsliv, Anders Borg, åtstramning, stimulans, ekonomi, stabiliseringspolitik, arbetslöshet, nationalekonomi, politik på intressant.se

"Riksbanken har avsiktligt hållit för hög ränta"

Den för höga räntan de senaste tre åren har medfört uppemot 75 000 personer extra i arbetslöshet, sa vice riksbankschefen i Ekots intervju. Han antydde att detta var avsiktligt för att hålla nere bostadspriserna. Arbetslösheten kan rimligtvis leda till regimskifte.

I Ekots lördagsintervju utfrågades vice riksbankschefen Lars E O Svensson av Tomas Ramberg. Arbetslösheten hade varit 1,5 procentenheter lägre om Riksbanken hade följt Svenssons rekommendationer från 2010, hävdade han själv. Inflationen, KPI, har varit 0,6 procentenheter för låg i förhållande till målet [2 %] sedan 1997.

Med högre inflation blir arbetslösheten lägre, förklarade Svensson, som betraktas som "ränteduva". Är den "för höga" räntan avsiktlig? Det har Svensson antytt. Men han angrips av två andra i Riksbankens direktion på DN Debatt idag (Jansson o Wickman-Parak). Svensson viker sig dok inte. Inflationen blir litet olika i genomsnitt beroende på utgångsår för jämförelseperioden. Man har missat en sjunkande boendekostnadstrend. De senaste åren har man avsiktligt missat inflationsmålet. På 15 års sikt är läget mera oklart. Men arbetslösheten har varit 0,8 procentenheter för hög under 15 år - ca 38 000 personer.

Svensson menade att man först måste  fråga sig om bostadsprisernas utveckling är ett problem. Därefter huruvida penningpolitiken är medlet mot detta. Någon bolånebubbla föreligger inte enligt Riksbankens egna beräkningar. Om bostadspriserna ska sänkas med 10 procent med räntehöjningar kommer arbetslösheten att bli 3 procentenheter högre och BNP att sjunka lika mycket, hävdade Svensson. Jag fick intrycket att han menade att majoriteten i direktionen varit rädda för en för stark bostadsprisökning och därför avsiktligt hållit räntan för hög i relation till inflationsmålet. Men något sådant får naturligtvis en direktionsmedlem inte säga explicit.

Är Svensson stöddig? Protokollen visar på termer som "oemotsäglig logik" och liknande. Kanske jag varit litet tillspetsad, medgav Svensson. "Det får gärna vara fler professorer i direktionen" sa Svensson i en DN-intervju nyligen. Jag borde ha förstått att det skulle tolkas oförmånligt, menade Svensson. Tidigare riksbankschefen Urban Bäckström har menat att "Lasse Svensson tar heder och ära av sina kollegor". En misstolkning sa Svensson.

Den höga arbetslösheten på 7,8 procent är ett problem. Även om man räknar av 1-1,5 procentenheter pga räntepolitiken är den hög. Varför skulle den inte kunna bli lägre? Svensson menar att den skulle kunna gå ner till 5,5 procent på ett antal års sikt. FiD har sagt 5 och KI 5,8. Sänkt bolagsskatt påverkar i rätt riktning men osäkert hur mycket.

Högre inflationsmål, 3-4 procent? Det tyckte Svensson inte. Man kan inte komma ner under den långsiktigt hållbara arbetslösheten. Men man kan skjuta över inflationsmålet lika ofta som under så att man hamnar på 2 procent.

Har svenska folket fått ta ställning till tvåprocentsmålet. Lagen säger "prisstabilitet" och Riksbanken tolkar detta, sa Svensson. Riksdagen utvärderar dessutom årligen Riksbankens politik. Även EU har lagen i botten. Andra länder har en mera informell överenskommelse om målet.

Lönen diskuterades. Svensson var en gång emot att Milton Friedman fick Nobelpriset. Men idag har han ändrat sig och tycker att det var en bra utnämning.

Arbetslösheten diskuterades en hel del men vi fick ändå inte veta varför penningpolitiken inte skulle kunna få ner den till åtminstone 5,5 procent. Med lägre ränta skulle den ju bara sjunka från 7,8 till 6,3-6,8 procent. Är det finanspolitiken som ska svara för resterande 0,8-1,3 procentenheter? Eller är det vad som är möjligt att åstadkomma med mycket ambitiösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Är finanspolitik och penningpolitik utbytbara när det gäller arbetslösheten?

Oron efter finanskrisen att Sverige skulle få något av en amerikansk bostadsprisbubbla har tydligen enligt en person som haft insyn medfört uppemot 75 000 för många arbetslösa. Om detta stämmer är det mycket allvarligt. Dessutom kan regeringen oförskyllt pekas ut som misslyckad. Det kan bli regimskifte 2014 på grund av Riksbanken. Nu borde en utredning tillsättas om vad som verkligen gäller. Alliansen ska väl inte behöva lida för vad räntehökarna i Riksbanken hållit på med?

Läs även andra bloggares åsikter om riksbanken, räntan, arbetslöshet, regeringen, val 2014, ekonomi, Lars E O Svensson, nationalekonomi, politik på intressant.se

Det blev strid om konjunkturpolitiken i Riksdagen

Socialdemokraterna och Miljöpartiet företrädde uppfattningen att om ekonomin går sämre ska man strama åt. Men Moderaterna och Folkpartiet framhöll att när det går sämre ska man stimulera. Ett paradigmskifte har visat sig i stabiliseringspolitiken.

Riksdagens debatt om dagens budgetproposition inleddes av finansminister Anders Borg. Det mesta av innehållet har redan offentliggjorts under en lång period av utspel från regeringen. Ett utrymme för ofinansierade reformer på 23 miljarder kr har på ett oklart sätt räknats fram av finansdepartementet. Det ska användas till fem områden enligt Borgs redovisning på DN Debatt idag:

• Satsningar på infrastruktur
• Satsningar på forskning och innovation
• Förbättra förutsättningarna för att investera i Sverige (bolagsskatten sänks från 26,3 till 22 %)
• Fler unga i arbete
• Stöd till ekonomiskt utsatta

 Anders Borg framhöll att utvecklingen i Europa fortfarande är osäker. Någon draghjälp från USA och Kina kan vi inte säkert räkna med. Det blir kanske sju år utan återhämtning. Men Sverige står starkt och uthålligt, enligt Borg. Dagens budgetförslag är ansvarsfullt eftersom det skyddar Sveriges ekonomiska utveckling. Med nolltillväxt i Europa måste Sverige öka sin konkurrenskraft. Det måste löna sig mera att arbeta och investera.

En skiljelinje mellan regeringen och S plus MP gick vid bedömningen av överskottsmålet över en längre tid på en procent av BNP. Nu sköt sig dessa två partier in sig på att flera institutioner bedömt att regeringens politik med 23 mdr kr inte ryms inom enprocentsmålet. Man försökte måla upp regeringen som oansvarig i enlighet med den austerity-filosofi som utvecklats på många håll de senaste åren. Men här blev det strid där både Borg och Carl B Hamilton angrep S+MP.

Socialdemokraterna företräddes av den valhänte Fredrik Olovsson som inte framstår som någon rutinerad debattör. Han försökte få fram att regeringen lånar till sänkningen av bolagsskatten. Miljöpartiet företräddes av Per Bolund som inte förstod att han gick i en fälla där det framstod som att han förordade ännu mer åtstramning om det gick dåligt för Sverige. Hans debattrutin hindrade dock att han framstod som helt tillintetgjord i debatten.

Bakgrunden till debatten är att regeringen tidigare har kritiserats för att göra för litet för att stimulera Sveriges ekonomi. Nu har regeringen börjat med att göra en mer optimistisk bedömning av den ekonomiska framtiden än andra bedömare. Det har tydligen förlett oppositionen att tro att regeringens stimulanser och satsningar är motiverade av att det finns ett utrymme för detta inom ramen för enprocentsmålet. Därför trodde man att det gick att kritisera regeringen genom att ifrågasätta själva prognosen.

Resultatet av detta blir då att om det går sämre än vad regeringen prognostiserar så måste man driva en ännu mer åtstramande politik. Anders Borg kan då fråga vari det vettiga ligger i att öka arbetslösheten när den ändå ökar. Borg kan för egen del framhålla att de starka offentliga finanserna tillåter en mera expansiv politik när det går dåligt i Europa och kanske också i USA och Kina. Just genom att tidigare inte "vrida på ratten" och köra ner i underskottseländet, som andra länder gjort, har Sverige nu utrymme för expansiv politik. Se bara på marknadsräntorna. De har sjunkit efter det att regeringen presenterat sina åtgärder, sa Borg.

Hamilton drämde till med att Keynes skulle vrida sig i sin grav om han kunde höra Per Bolunds funderingar kring konjunkturpolitiken. Ja även Wigforss skulle det. Bolund företräder de idéer som Herbert Hoover (am president) hade i början av 30-talet när han skulle motverka den uppseglande stora depressionen. Sådana tongångar i debatten om stimulanspolitiken har inte hörts tidigare (de har dock antytts av Peter Wolodarski på DN).

Utan tidigare diskussion om den principiella synen på stimulanser och konjunkturpolitik har det på regeringssidan skett ett paradigmskifte där austerity-politiken (budgetkonservatismen) övergivits utan vidare. Oppositionen utom Ulla Andersson (V) har däremot för att kunna kritisera bytt position med regeringen. Nu är det framförallt Miljöpartiet som företräder budgetkonservatismen. Var Socialdemokraterna står är mera oklart. I dagens debattartikel i DN med rubriken "Löften utan ekonomisk täckning" av Magdalena Andersson och Fredrik Olovsson skriver de: "När tiderna försämras ska det finansiella sparandet minska – och stärkas med bättre tider. Det är riktigt. Men då måste insatserna stimulera efterfrågan."

Den sista citerade meningen avser sänkningen av bolagsskatten, som tar en tredjedel av  utrymmet på 23 mdr kr. I riksdagsdebatten anförde dock Borg att även denna sänkning kan leda till att företagen avstår från att säga upp personal. Sänkt bolagsskatt kan alltså ge bättre siffror för arbetslösheten. Ulla Andersson (V) framhöll att Skatteverket kommit fram till att den effektiva bolagsskatten bara varit 15 procent under 00-talet. Det borde väl vara konkurrenskraftigt? Men hon svarade inte på den tänkbara invändningen att det inte är specialundersökningar som företagen tittar på när de ska välja investeringsland.

Dagens debatt framstår som en milstolpe i den principiella nationalekonomiska diskursen om stimulanspolitik i en konjunkturnedgång. Det ska bli intressant att se vilka som kommer att vidhålla den tidigare konservativa synen när ledande politiker har bytt fot.

Striden om stimulanserna, 17/9-12

Läs även andra bloggares åsikter om stimulanspolitik, konjunkturpolitik, stabiliseringspolitik, budgetdebatt, nationalekonomi, Anders Borg, socialdemokraterna, miljöpartiet, budgetkonservatism, ekonomi, politik på intressant.se

Var Wittgenstein en genialisk filosof?

Kan Wittgensteins storhet vara en efterhandskonstruktion som Bertrand Russell bidragit till? Texten i hans enda samtida bok gör läsaren skeptisk till vad som är så genialiskt.

I dagens artikel 19/9 "under strecket" i SvD recenserar professor Martin Gustafsson vid Åbo Akademi den nyutkomna biografin över Ludwig Wittgenstein (1889-1951) skriven av Sten Andersson (Filosofen som inte ville tala, 761 s). Boken handlar om personen och inte om filosofin. Men den har åtminstone ett intressant budskap om Wittgenstein - dennes filosofi var inte så genialisk som den gängse uppfattningen bland filosofer vill göra gällande. Det skulle mest ha varit Bertrand Russells erkännande av Wittgensteins storhet som satte prägeln på uppfattningen om författaren till Tractatus logico-philosophicus (på tyska 1921, eng övers 1922).

Bertrand Russell (1872-1970) publicerade hösten 1918 en uppsats om "den logiska atomismens filosofi". Den gick ut på att konstruera ett exakt språk vars grammatiska struktur motsvarade verklighetens logiska struktur. Atomära satser motsvaras av atomära fakta som består av sinnesdata - föremål som vi har kunskap om genom bekantskap. Russell nämner att han vill förklara vissa idéer som han lärt sig av sin vän och lärjunge Wittgenstein. Det anses att de båda lade en grund till vad som senare kunde kallas "ett program för analytisk filosofi".

Men går man till Tractatus blir man skeptisk. Stilen är arrogant och pretentiös i sin korthuggna framställning. Stora delar är svårförståeliga och har mest en associativ funktion. Det är en sorts poesi. Så har också poeten U K O Nilsson tolkat åtminstone hälften av Tractatus (bart sept-11). Det är nog mera Russell som tolkat in genialiteten hos Wittgenstein efter sina samtal med denne. Möjligtvis skulle man med denna bakgrund kunna få bekräftelse för någon sorts storhet genom att läsa texten i Tractatus. Besvärande för storhetsuppfattningen är dock att den "sene Wittgenstein" ville ta avstånd från den ursprungliga rena språkteorin. Han lanserade härvid uppfattningen att det finns en rad olika "språkspel". Russel var inte med på noterna.

Inte heller den sene Wittgenstein var egentligen särskilt genialisk. Han pekade t ex på att språket har olika funktioner som inte bara går ut på att beskriva ett faktaförhållande. Ett favoritexempel var att språket kunde användas för att "ge order". Detta kallas numera att språket har en performativ funktion. Men samtidigt som Wittgensteins filosofi härskade i Cambridge efter kriget framträdde en (mera kvalificerad?) filosof i Oxford vid namn John Langshaw Austin (1911-1960). Tydligen har man trott att Wittgenstein påverkat Austin, vilket även den kritiske Sten Andersson nämner i sin bok. Men detta är knappast korrekt vilket Martin Gustafsson påpekar.

Mitt intryck är att Austin med sin teori om språkets "illokutionära" funktioner är mycket mera klargörande än Wittgensteins. I den postumt utgivna föreläsningsserien How to Do Things With Words nämner Austin en hel rad performativa talhandlingar: att avge löften, uppmana, slå vad, gratulera, varna, tacka, nominera, annullera, inlägga veto, medge, garantera, välkomna, gissa, intyga. Att påstå något som är sant eller falskt är bara en funktion bland många.

Jag kan inte undgå intrycket att Wittgensteins storhetsstatus är en konstruktion som kunnat fortleva genom alltför okritiska efterföljare som kanske gillat hans oklara framställningssätt. En av dem är Yrsa Neuman, sekreterare i Nordiska Wittgensteinsällskapet, som uppträdde idag i Nordegren i P1 (lyssna). Hon är också forskare vid Åbo Akademi och försvarade Wittgenstein mot Andersson. För övrigt gäller något liknande för Hegel (bart aug-12) som genom sin oklarhet blir extra hyllad.

Läs även andra bloggares åsikter om Wittgenstein, filosofi, politik på intressant.se

Striden om stimulanserna

Ska politikerna stimulera ekonomin i en svår kris? Kan det inte istället bli katastrof eller åtminstone stark inflation? Varningarna duggar tätt men är tråkigt nog inte särskilt konkreta. Ska man lita på dem ändå?

Det finns två typer av motåtgärder mot en uppseglande ekonomisk kris. Den ena typen utgörs av stimulansåtgärder i meningen att man ska öka aktiviteten på vissa områden för att kompensera nedgången på andra. Den andra typen går ut på att förhindra att krisen sprider sig och förvärras. En svår kris kan t ex sprida sig till banksektorn så att denna reagerar med credit crunch och risk för total kollaps. Motåtgärderna bör då inriktas på att förhindra detta.

Eftersom den första typen av åtgärder är av diskutabel karaktär finns det en kritisk strömning som mer eller mindre dömer ut alla stimulansåtgärder och andra motåtgärder. Därför uppstår regelmässigt en vilsen debatt om vad stabiliseringspolitiken har för möjligheter när en inhemskt genererad kris uppstått. Det erfor vi i Sverige redan i början av 1990-talet. Nu drar denna debatt igång efter ECB:s deklaration om obegränsade obligationsköp och Fedchefen Ben Bernankes deklaration om tidsmässigt obegränsade köp av bostadsobligationer i en takt av 40 mdr $/mån.

I SvD 15/9 skrev krönikören Andreas Cervenka en explicit sarkastisk kommentar till Bernankes intentioner under rubriken "Glädje som oroar". Han vände sig mot Bernankes tal om att obligationsköp skulle kunna höja priserna på olika tillgångar så att människorna "känner sig rikare". Då skulle folk börja öka sin konsumtion varvid företagen skulle börja anställa flera. Cervenka raljerar med att det ju är ökade företagsvinster som ska vara orsaken till högre aktiekurser - inte sådant fusk som att folk "känner sig rikare". Kunnigt?

I botten ligger dock knappast kritik mot de konkreta sambanden även om Cervenka pekar på att tidigare åtgärder varit föga verkningsfulla. Det är istället farhågorna att motåtgärderna istället för att leda till förbättring ska medföra en undergång för det finansiella systemet. Cervenka skriver:

"Istället för att låta vansinnig kreditgivning, felaktiga investeringar och uppblåsta värden korrigeras tillåter Federal Reserves ständiga allmosor hela härligheten att flyta vidare som en gigantisk drivmina. Under tiden hotar hela det finansiella systemet att klappa ihop eftersom nollräntorna gör att det inte längre finns någon anledning att spara i banker eller för dessa banker att låna ut."

Det är synd att Cervenka aldrig utvecklar sina resonemang. T ex hade det varit intressant att få läsa hans inställning till att de drastiska fallen på amerikanska bostäder inte utgör en korrigering utan fortfarande innebär "uppblåsta värden". Och hur ser mekanismen ut bakom prognosen att banksparandet skulle upphöra och att bankerna skulle sluta att låna ut pengar till företagens investeringar och allmänhetens bostadsköp? Det är tråkigt att företrädare för den österrikiska skolan nästan alltid landar på svepande generaliseringar, gärna kryddade med ironiska slängar.

SvD citerar i en annan artikel med rubriken "Varning för krasch" samma dag två mera sansade kritiker. Den ene är Simon Blecher, förvaltare av Carnegies Sverigefond, som säger: "Det läskiga är ju att de strukturella problemen är kvar. Sedelpressarna är visserligen i gång, både i USA och Europa genom Fed och ECB." Men statsskulderna försvinner inte bara för att "du trycker pengar". Den andre är Pär Magnusson, chefsanalytiker på Royal Bank of Scotland, som pekar på att börserna har en annan (mer positiv) bedömning av framtiden än räntemarknaderna. "Någon har helt enkelt fel och jag tror att det är börsen." Magnusson varnar för en japansk utveckling där aktiekurserna sjunkit med 60 procent de senaste 15 åren.

Det blir intressant att se vad de nya ekonomisk-politiska åtgärderna kommer att ha för effekt. Bernanke gör direkta stimulanser som ska få upp bostadsbyggandet och konsumtionen. ECB vill förhindra att Spanien och Italien ska falla ihop och kanske lämna euron. Men konkret kanske deklarationen om obligationsköp inte kommer att ha någon direkt verkan. Spaniens premiärminister Mariano Rajoy undrade nyligen varför man ska be om hjölp från ESM när räntorna redan sjunker. Som jag skrivit tidigare kanske det räcker med en trovärdig deklaration (inga politiker kan väntas sätta käppar i hjulet) om obligationsköp för att räntorna inte ska ligga  högre än ca 5 procent.

Men hur är det då med LTRO? ECB lånar ut till låg ränta på tre år med början vid slutet av 2011. Det har ökat tillgången på euro med  mer än 35 procent (dgr). Enkel monetär teori säger att det kommer att bli kraftig inflation - åtminstone som en engångsföreteelse. EU-kommissionens vårprognos (pdf) för inflationen säger dock att inflationen efter 2011 (2,5 %) ska sjunka. Den förutses bli 2,2 procent i år och 1,7 procent 2013. Här finns inga ekonomer som tror på den kategoriska kvantitetsteorin. Än så länge tycks verkligheten inte följa domedagsteoriernas apokalyptiska spådomar.

Läs även andra bloggares åsikter om stimulanspolitik, inflation, kvantitetsteorin, trycka pengar, QE, Bernanke, ECB, nationalekonomi, prognoser, ekonomi, politik på intressant.se

Tyskarna sprider desinformation om inflationens orsaker

Prominenta ekonomer i Tyskland tror att ECB ska "trycka pengar". Det kan vara orsaken till att Merkel framstått som velig och handlingsförlamad under flera år. Hon har inte haft någon egen expertis som kunnat ta striden med inflationshetsarna.

Det börjar klarna varför Tyskland och Angela Merkel är så obenägna att komma tillrätta med Europas ekonomiska kris med hjälp av effektiva insatser. Det är rädslan för inflation som man tror orsakas av en expansiv penningpolitik i alla konjunkturlägen. Detta bygger på en lös teori som sannolikt består i att Tyskland tryckte pengar på 1920-talet varvid det blev inflation. Några mer konkreta föreställningar om hur detta skulle gå till idag har man inte.

Tidigare har jag fått intrycket av att det är boulevardpressen i Tyskland som piskat upp en föreställning att alla expansiva åtgärder från ECB:s sida är liktydiga med att man "trycker pengar" och därför ett första steg på vägen mot hyperinflation som på 20-talet. En upprepning av detta är tyskarna dödligt rädda för och väljaropinionen blir då ett effektivt hinder mot allt som kan beskrivas i termer av steg mot inflation. Det underliga har varit att ingen tycks vilja ge en mera nyanserad uppfattning om sambanden.

Detta får nu sin förklaring. Framstående tyska nationalekonomer har inte en klar uppfattning om vad det är som orsakar inflation när penningpolitiken ser ut att bli expansiv. Detta framkom när man kommenterade ECB:s deklaration förra veckan att man skulle köpa obegränsade mängder statsobligationer på andrahandsmarknaden för att hålla nere räntorna. Bundesbanks chef Jens Weidmann sa rent ut att en centralbank som köper skuldsedlar av en stat ägnar sig åt att "finansiera staten via sedelpressarna". Han var den ende som röstade emot (22-1) förslaget i ECB:s styrelse.

En annan kritiker är Tysklands kanske mest inflytelserike ekonom, Hans-Werner Sinn, chef för det tyska konjunkturinstitutet Ifo. Det är inte centralbankens uppgift att stödköpa spanska och italienska statsobligationer, menade han vid sitt Stockholmsbesök förra veckan. "Det är statlig finansiering via sedelpressarna, alltså monetarisering av statsskulden. Det är noggrant reglerat och uttryckligen förbjudet i fördraget." Att ECB gjort stödköp tidigare (både 2010 och 2011) avfärdar han med att det också varit olagligt men att "så länge ingen drar dem inför rätta kan de fortsätta". (DI 8/9-12)

Varför behöver kritikerna inte förklara varför det inte blivit inflation efter vare sig ECB:s tidigare obligationsköp eller FED:s kvantitativa lättnader QE1 och QE2. Får vi åtminstone höra kritik av Ben Bernankes nya obligationsköpsprogram på 40 mdr $/mån? Problemet för kritikerna att bli mer konkreta är att det inte är möjligt att ge en nyanserad förklaring till hur det skulle bli stark inflation av de åtgärder som nu är aktuella i penningpolitiken. Detta visade sig av det misslyckade försök som professor John Cochrane vid universitetet i Chicago gav sig in på nyligen - se bloggartikel 3/9-12.

De tyska kritikerna har det dock ännu svårare. ECB har nämligen förenat obligationsköpen med en s k sterelisering. Detta innebär att ECB ska sälja egna obligationer för samma belopp och få in pengar fån kapitalmarknaden istället för att skapa nya pengar elektroniskt ("trycka pengar"). När Tysklands finansminister Wolfgang Scheuble träffade Anders Borg i förra veckan uttalade han sig därför explicit  i svensk TV om det felaktiga i att beskriva ECB:s tilltänkta åtgärder som en finansiering med hjälp av sedelpressarna. Frågan är bara om han vågar sig på att vända sig mot denna desinformation även i Tyskland.

Det är fara värt att undfallenheten mot dem som ständigt målar fan på väggen i termer av hyperinflation i själva verket har klavbundit politikerna så att effektiva åtgärder inte har kunnat vidtas mot den ekonomiska krisen under flera år. Både Angela Merkel och Schäble har hittills "duckat och slingrat sig" för att slippa ta ställning. Om de nu ställer sig på ECB:s sida får de sina egna väljare emot sig. Om de ställer sig på den egna centralbankens och Ifo-instituets sida  får de övriga euroländer emot sig (kanske med undantag av Finland där dock presidenten är på ECB:s sida). Ska vi tro att Merkel till slut ändå sänker Bundesbank? Om ett år är det val i Tyskland...

Läs även andra bloggares åsikter om inflaton, Merkel, Weidmann, Bundesbank, ECB, trycka pengar, QE, obligationsköp, nationalekonomi, Tyskland, ekonomi, politik på intressant.se

Fyra vägar för eurons framtid

Varför diskuteras inga mer konstruktiva vägar för eurons framtid? Alla realistiska scenarios är dyra eller katastrofala. Det måste finnas något bättre.

I dagens nummer (7) av Di Dimension skriver Gunnar Örn om eurons framtid under rubriken: "Krisreceptet: mer Europa". Underrubriken är "Mest troligt att valutaunionen räddas med smygfederalisering. De fyra vägarna är:

1. Superstat
2. Sammanbrott
3. Tillbaka till Maastricht
4. Smygfederalisering

Som synes är det inte säkra vägar till en räddning för euron som beskrivs. Motsvarigheten till Ben Bernankes deklaration idag att FED köper bolåneobligationer för 40 mdr USD per månad tillsvidare finns inte med.

1. En superstat var i praktiken det som José Manuel Barroso argumenterade för igår (bart). Den monetära unionen måste förvandlas till en finanspolitisk union, med ett överstatligt finansdepartement och en överstatlig finansminister, med rätt att beskatta medborgarna i hela euroområdet. Enligt min mening kan euron gå under i meningen att flera länder lämnar EMU innan den omständliga federaliseringen av Europas institutioner kan slutföras (om det överhuvudtaget är politiskt möjligt).

2. Sammanbrott är ett skräckscenario enligt Örn. Grekland är den svaga länken. Utan lån från trojkan måste Grekland ställa in betalningarna och införa en ny valuta. Det blir rimligtvis en försämring för grekerna under många år. Men riskerna är inte negligerbara för övriga Europa. Därtill kommer prestigeförlusten för euroföreträdarna. Vad säger trojkan om de får se en provtryckt upplaga av nya drachmer?

3 En återgång till Maastricht förespråkas av professorerna Assar Lindbeck och Mats Persson. Tanken är tydligen att om länderna inte har en chans att få stöd från EMU så kommer bankerna inte att låna ut pengar som blir svåra att få tillbaka trots att det är länder med tillgång till skatteintäkter som står som låntagare. Men hela det internationella kreditsystemet var uppbyggt på tanken att statspapper var extra säkra och kreditvärderingsinstituten visade inte att vissa stater skulle vara usla risker om det blev ekonomisk kris. Jag förstår dock inte varför detta alternativ överhuvudtaget diskuteras eftersom det inte kan bli fråga om en återgång på många, många år. Att omedelbart dra in all nuvarande hjälp till krisländerna skulle rimligen ganska snart få euron att kollapsa.

4. Det sannolika är att valutaunionen fortsätter att hanka sig fram från kris till kris. "Det blir ändlösa toppmöten och otaliga helger tillbringade i sammanträdesrum utan fönster" säger den amerikanske analytikern John Mauldin som citeras av Örn. Han menar att politikerna ogärna vill ställa sina medborgare inför ultimatum som "Välj mellan superstat eller sammanbrott!" Men är det inte det Barroso började med igår? Örn menar att man istället kommer att ta små steg mot en finanspolitisk union - steg som är så små att de inte väcker uppmärksamhet. Arbetet bedrivs av de "fyras gäng": Rompuy, Barroso, Draghi och Juncker. Ett förslag till en "stegvis process" kommer på toppmötet i december. Enligt Mauldin blir detta scenario det dyraste.

Enligt min mening är det dyraste scenariot ett oorganiserat sammanbrott för EMU och det inträffar både i nr 2 och 3. En långsam federalisering med upprepade kriser blir också ganska dyr eftersom den innebär stagnation och stor arbetslöshet under många år. Det borde därför finnas någon bättre väg att "rädda euron" som går snabbare och som återställer normal tillväxt inom helst några år. Varför diskuteras inte sådana lösningar? Skulle de inte existera ens i teorin?

Läs även andra bloggares åsikter om euron, eurokrisen, EMU, skuldkris, Europa, EU, Barroso, ekonomi, politik på intressant.se

Friheten ska inskränkas av EU och Barroso

En kniptång sätts in mot Europas medborgare. Barroso har blivit så stor att han tror att kan pressa fram maktkoncentration och frihetsinskränkningar med hjälp av hoten om en ekonomisk kollaps. Kommer han att lyckas?

Idag godkände Tysklands författningsdomstol i Karlsruhe inrättandet av en permanent stabilitetsmekanism kallad ESM. Den ska kunna ge stöd upp till 500 mdr euro och domstolen begränsar Tysklands garantier till 190 mdr € om inte det tyska parlamentet tillfrågas. Detta var naturligtvis helt nödvändigt i dagens krisläge. I annat fall hade det kunnat utbryta panik på valutamarknaderna.

Det som är mera svårt att förklara är dagens utspel (Ekot, DN, SvD) från EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Han skulle presentera förslaget om en eurogemensam bankinspektion men tog tillfället i akt att argumentera för en europeisk federation. Europas förenta stater var dock inte uttrycket han använde utan istället "en federation av nationalstater". Det kommer att kräva fördragsändringar och folkomröstningar. Vad har det med den akuta krisen att göra?

Vi måste se upp. EU:s byråkrater verkar ha fått maktutvidgningen på hjärnan. Nu verkar de ta chansen att utnyttja eurokrisen och konjunkturnedgången för att tvinga fram beslut om långtgående inskränkningar av friheten för länderna i Europa. Det är fråga om skatte- och finanspolitik och utrikespolitik som ska styras från Bryssel. Men med byråkraternas ambitioner är det fara värt att man även på andra områden vill göra mer än förbjuda snus, reglera cigarettpaketens utseende och införa kvoteringar i företagens styrelser.

Europa utsätts för en kniptångsmanöver. På ena sidan finns hotet om en ekonomisk kollaps för några medlemsländer och svåra återverkningar på hela Europa. Att euron går under är närmast en bisak i det perspektivet. På andra sidan finns kraven från EU-byråkraterna att få införa maktkoncentration och centralisering. Det är inte något som krävs av medborgarna. Tvärtom är de flesta sannolikt motståndare till mera makt åt Bryssel. Men om alternativet är ekonomisk krasch och misär kan de komma på andra tankar.

Det som talar emot en så sofistikerad konspiration är att det inte framstår för allmänheten som att alternativet till undergång är ett mer federalt Europa. Så varför gör Barroso då sitt utspel? Kan det vara så att han inte längre har kontakt med hur EU-politiken uppfattas av verklighetens människor? Hans omdömesförmåga börjar ifrågasättas. En person med förvridna storhetsuppfattningar kan väl knappast få sitta kvar särskilt länge till?

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, EU, euron, eurokris, Europas förenta stater, federalism, Barroso, politik på intressant.se

68-vänstern var ingen myt - tänk på löntagarfonderna

Vänstern påverkade inte så mycket på 70-talet menar SvD:s kulturchef. Historien borde skrivas om. Har han glömt hur socialdemokraterna radikaliserades? Hur nära var det inte att LO fick igenom sin radikala variant av löntagarfonder?

Svenska Dagbladets nye kulturchef Kaj Schueler skriver idag 10/9-12 en krönika om kårhusockupationen och vänstervridningen med rubriken "Myten om vänsterns 1968". Han driver tesen att vänsterns styrka under 1960- och 70-talen är en myt. Det är studentpolitiken som oförtjänt fått prägla bilden av vänstern. Och det tycks vara Olof Palme som med sitt intresse för idédebatter som bidragit till detta, vilket aktualiseras av dokumentärfilmen om Palme. Verkligheten är närmast den motsatta enligt Scheuler, som skriver:

"Studentpolitiken förebådade egentligen en annan utveckling under 1970-talet än den om vänsters dominans. De borgerliga, som i andrakammarvalet 1968 sett Socialdemokraterna få över 50 procent av rösterna, började sakta men säkert ta ett grepp över inrikespolitiken och vinna allt större inflytande. Olof Palmes misstag var möjligen tron att framgång för socialdemokratern låg i att vinna över en ungdomlig vänster genom att bland annat ha en hög profil i de internationella frågorna. Möjligen är det en viktig historisk förklaring till socialdemokratins problem idag."

Det är svårt att se att de borgerliga fick ett större grepp om inrikespolitiken på 1970-talet. Progressiviteten i skattesystemet skärptes, arbetsgivaravgifterna höjdes drastiskt, den arbetsrättsliga lagstiftningen blev mer rigorös och successiv socialisering genom löntagarfonder var nära att införas. Åtminstone löntagarfonderna kan sägas vara en idé som har rötter i 68-vänstern.

Ursprungligen var löntagarfonderna ett utflöde av de branschfonder som LO diskuterat sedan 1951 i samband med den fackliga lönepolitiken som ansågs lämna kvar ett löneökningsutrymme i de högproduktiva företagen (se bloggartikel jan-07). En nyhet i början av 1970-talet var emellertid att frågan nu kompletterades med inflytande genom aktieägande. Radikaliseringen av det politiska klimatet öppnade för att vänsterorienterade aktivister kunde få gehör för en process som skulle överföra avgörande makt från kapitalägarna och företagarna till löntagarna i mer eller mindre kollektiva former.

Rudolf Meidner, som utarbetade LO:s förslag 1976, presenterade i en debattskrift 1975 ett förslag som skulle innebära att "ett rätt begränsat antal" företag skulle beröras. Med 100 anställda som gräns var det 19 procent av företagen och 60 procent av de anställda som skulle tvingas lämna över en del av ägandet till fonderna. Ett bestämmande ägande  skulle i praktiken gå ganska snabbt att överta eftersom antalet aktier som skulle överlämnas bestämdes av börsvärdet. Aktiekurserna skulle sjuka och alltfler aktier kunde då tas över osv vilket Meidner inte talade om. Dessa förluster för aktieägarna var något som kunde oroa företagsledarna, som annars inte var direkt avvisande till förslaget. Radikalt ökat löntagarinflytande låg i tiden.

Min kritik var till en början fokuserad på de ekonomiska förlusterna för de gamla ägarna som ju kunde beskrivas som en entydig nackdel. För mig var inflytandefrågan minerad mark eftersom ett antal storföretagsledare umgicks med idéer om hur man skulle kompromissa med LO när det gällde individuella andelar i fonderna. Men efter visst manövrerande och efter det att LO presenterat ett radikaliserat förslag som man skulle propagera för i en massiv kampanj beslöt SAF att göra motpropaganda. Jag skrev en broschyr som utgavs i 130 000 exemplar med titeln Fritt näringsliv eller fondsocialism:

Utgiven av SAF 1977 i 130 000 ex

Skriften fick ett kyligt mottagande i borgerliga tidningar där DN:s avståndstagande vällustigt citerades av Ekot i radion. På fackligt håll var man rasande. Men jag tror ändå att den fick effekt. Framförallt blev tiotusentals småföretagare medvetna om hotet från LO (någon nedre storleksgräns skulle det inte finnas hade LO-kongressen beslutat 1976; mot Meidners vilja). Palme blev alltmera orolig och den mödosamma reträtten påbörjades (bloggartikel om Palme, jan-07).

Visst skulle Scheuler kunna säga att LO:s radikalisering inte hade med studentvänstern 1968 att göra. Men var kom i så fall vänstervridningen av LO ifrån? Akademikerna på fackföreningsrörelsens kanslier och förbundstidningar var rimligtvis influerade av 68-vänstern. Detta gällde även inom TCO. De borgerliga partierna hade ganska långtgående idéer om fonder eller "stiftelser" som moderaterna kallade dem. Några få opinionsbildare stod upp emot löntagarfonderna den första tiden: Rolf Englund, Håkan Gergils och Bo Sillén på den högra sidan och Assar Lindbeck och Jan Lindhagen på den vänstra. Flera av näringslivets toppfigurer med Erland Waldenstöm i spetsen drev en linje med alternativa löntagarfonder. Det är anledningen till att min skrift inte fick titeln "Fritt näringsliv eller löntagarfonder".

Jag tror inte att 68-vänsterns inflytande är en myt som konstruerats i efterhand. Kaj Scheuler på SvD har fel. Frågan är vad han har för bevekelsegrunder för att vilja revidera historieskrivningen om vänstern. Det var ganska nära att Sverige införde ett system som skulle kunnat leda till socialism.

Läs även andra bloggares åsikter om löntagarfonder, fondsocialism, vänstern, socialdemokraterna, LO, socialism, Olof Palme, Kaj Scheuler, politik på intressant.se

Borg stöder ECB

ECB lanserar ett nödvändigt program. Sverige har inte bedrivit en procyklisk politik. Taket i a-kassan ska inte höjas och värnskatten ska inte tas bort. Detta är några ståndpunkter som Anders Borg uttryckte i Ekots intervju.

Ämnet för dagens diskussion i Ekots lördagsintervju 8/9-12 var den aviserade expansiva finanspolitiken. Finansminister Anders Borg intervjuades av Staffan Sonning. Som bekant har finansdepartementet gjort en ganska optimistisk prognos för Sveriges ekonomiska utveckling. Utifrån denna anser sig Borg kunna göra utgiftssatsningar utan ytterligare finansiering på 23 mdr kr 2013. Finanspolitiken blir då litet mindre restriktiv än vad den hade blivit annars. Med en mera modest prognos kan man kanske säga att den blir expansiv.

Intervjun började med ECB-programmet. och huruvida detta var tillräckligt för att lösa krisen i Europa. Draghis program (OMT) var en förutsättning men konkurrenskraften måste förbättras, sa Borg. ECB upprätthåller penningpolitikens normala funktionssätt. Om banksystemet inte fungerar kan vi få deflation enligt Borg. Tysklands kritik var sålunda obefogad. ECB har inte överträtt sitt kompetensområde. Spanien måste ta tag i sina banker, sa Borg. Han trodde på något stöd så småningom - även regionerna behöver stöd. [Någon klarhet i skillnaden mellan bankstödet på 100 mdr € och ytterligare stöd fick vi inte.]

Stödet kan avbrytas, hur trovärdigt är det, frågade Sonning. Det är främst Grekland det är fråga om. IMF kommer kanske att vägra gå längre i höst. EU-länderna måste bestämma sig och grekerna måste bestämma sig för om de ska lämna euron. Det är fråga om 6, 9 12 månader. Om världsekonomin tar fart kan det dock lösa sig. Grekland har minskat utgifrena med 17 procent av BNP (?) sa Sonning. Borg trodde att betydande delar av programmet inte hade genomförts. Myndigheterna genomför inte beslutade reformer. Den offentliga sektorns andel av BNP har inte sjunkit, påstod Borg.

I Sverige ville vi hålla krutet torrt när krisen började [spara på krutet menade han väl?]. Borg höll inte med om att han bedrivit en procyklisk politik. Man måste ha säkerhetsmarginaler. Det var fråga om 1 procent på 3 olika områden. Sverige är för litet för att påverka Europas ekonomi.

Satsningen på Ostkustbanan var robust olönsam sa Borg för några år sedan. Att bygga science-fiction-banor är fortfarande orealistiskt. Det är inte detta vi nu ska bygga utan något kring 200-250 km/t. Linköping-Norrköping är mest lönsam att bygga ut. Ett antal projekt ligger före Botniabanan. Vi har fördubblat infrastrukturinvesteringarna under regeringsperioden.

Arbetsrättsproblem med TCO diskuterades samt jobbpakten. Höjt tak i a-kassan. Nej, det ger 30 000 färre jobb. Så småningom kanske, men inte i dagens förhandlingar. Nytt jobbskatteavdrag behövs först. Sökaktiviteten går ner, fler dröjer kvar med högre a-kassa mm, förklarade borg. Folk reagerar på incitament.

Värnskatten vill Jan Björklund sänka. När? Vi har inte det som ett vallöfte, den tas inte bort. Vi är dock nära gränsen för alltför hög marginalskatt. Men han hänvisade till 500-600 000 kronors skattesänkning för bankdirektörer. Principiellt ansåg Borg att 55 procent var för högt och att värnskatten  skulle bort.

Det är för tidigt att säga huruvida Sverige skulle gå med i ett närmare banksamarbete inom EU. Vi måste få ställa högre krav på våra banker. Sveriges finansinspektion får övervaka de närmaste åren. Vi ska inte utesluta att Sverige går med i en bankunion, men det är inte aktuellt nu. Vi ska inte behöva betala för misskötta spanska banker.

Varför sänkt bolagsskatt. Det beror på den intensiva globaliseringen, enligt Borg. Skatten slår direkt mot investeringar. Vi måste också få stopp på räntesnurrorna. Stramare regler och sänkt skattesats. En kraftigare sänkning borde det bli som vi återkommer till. Bättre att sänka kapitalskatten? Finland och England sänker bolagsskatten. Vi får in 120 mdr kr. Vissa företag skatteplanerar kraftigt och kanske därför förordar kapitalskatten.

Ytskatt på bostäder ville Borg inte ha. Tekniska förenklingar är bra. Vi får in 15-20 mdr kr och den är nu accepterad. Men ekonomerna är ju för fastighetsskatt? När vi hjälpte letterna islänningarna och irländarna rekommenderade vi höjd fastighetsskatt. Men det var för att få in mycket mera skatter och det har Sverige inte behov av nu. Där var programmet slut.

Anders Borg har en förmåga att få undvikande besked att låta som fullständigt välgrundade och sakligt motiverade. Det krävs ingående utfrågningar för att utröna var han egentligen står eller få honom att säga emot sig själv. Det flagranta exemplet är naturligtvis järnvägsutbyggnaden. Han såg ut att kunna motivera valfläsk med lönsamhetskalkyler. Men även motiveringen för omsvängningen i finanspolitiken och andras kritik av den procykliska politiken klarade han sig ifrån.

Om det är så att FiD gjort en för optimistisk prognos inställer sig en intressant fråga. Att den är optimistisk visar andra prognosinstitut och nu senast ekonomistyrningsverket. Enligt konventionell teori ska säkerhetsmarginalerna vara till för att inte hamna på underskott. Men med en svag utveckling blir det underskott och då kommer Borgs politik att öka underskottet.

Det måste betyda att Borg är beredd att med öppna ögon bedriva stimulanspolitik på ett sätt som han ganska principiellt har avvisat tidigare (när Östros jagade honom för underskottspolitik). Detta vittnar om ett ekonomisk-teoretiskt nytt synsätt som borde ha klargjorts tydligare. Eller är det fråga om opportunism för att kunna presentera valfläsk? I så fall kanske också finansdepartementets prognos är betingad av närheten till valet 2014?

Andra bloggar om: Anders Borg, regeringen, ECB, ekonomi, politik på intressant.se

Varför skulle Spanien ansöka om räntestöd från ECB?

Själva deklarationen om obegränsade stödköp av statsobligationer kommer att hålla nere räntorna och medföra att t ex Spanien inte vill ansöka om ett stöd som ställer landet under förmyndare. Räntorna blir då högre än vad som är nyttigt på sikt.

Man kan inte lita på vad Spaniens regering publicerar. I slutet av juli publicerade man en prognos för 2013 som angav att räntebördan skulle öka med 9,1 mdr euro (bart 25/7-12). Räknar man baklänges kan man finna att räntesatsen på statsskulden skulle öka till ca 8,7 procent. Det är så klart orimligt eftersom en god del av statsskulden löper med avsevärt lägre ränta. Prognosen för räntan  innefattade implicit en katastrofalt hög ränta på nya lån som enbart inträffar före en bankrutt. Regeringens prognos måste ses som en dold skräckprognos om en förestående betalningsinställelse.

Detta är en del av bakgrunden till att ECB-chefen Mario Draghi igår deklarerade att centralbanken skulle börja köpa statsobligationer för att hålla nere räntorna (OMT), dock med förbehållet att krisländerna måste ansöka om stöd som då skulle villkoras till åtstramningsåtaganden (bart 6/9-12). Dessa villkor är något som Spaniens statsminister Mario Rajoy inte är trakterad av. Han har deklarerat att det är för tidigt att säga huruvida Spanien verkligen kommer att ansöka om räntestöd. Anledningen är både stolthet och att han kan befara att ett förmynderskap under EU och IMF kan leda till så starka inhemska motreaktioner att han blir avsatt. Att upprätthålla lugnet i landet kan i värsta fall gå snett. Minns Marikana 2012 och Ådalen 1931.

För Rajoy är det nu rationellt att antyda att räntestödet kan bli aktuellt men i det längsta undvika att faktiskt ansöka om ett sådant. Vid räntesättningen på treårsobligationer (som torde ersätta en stor del av längre löptider) måste långivarna räkna med att kunna sälja dem till förmånlig kurs till ECB i framtiden. Det betyder att räntorna blir lägre. Även om rykten om insolvens skulle uppträda skulle de inte kunna bli trovärdiga och räntehöjande eftersom ECB:s hypotetiska räntegaranti alltid finns där.

Resultatet blir rimligtvis att räntebördan följer EU-kommissionens prognos från i våras där räntebördan på 3,2 procent av BNP i år bara ökar till 3,3 procent 2013 trots ett budgetunderskott på 4,5 procent detta år. Implicit innebär prognosen att räntesatsen sjunker något. Med dessa förutsättningar kan Spanien hanka sig fram med sina försök att ytterligare minska budgetunderskottet till priset av fortsatt recession. Så småningom riskerar detta att leda till att opinionen kommer fram till att den enda vägen ut ur detta moras är att lämna euron.

ECB:s spel under täcket med Tyskland kommer alltså på känt manér att lugna ner oron för stunden men inte innebära någon varaktig lösning av eurokrisen. Den kommer tillbaka via den dåliga tillväxten och kvarvarande krav på åtstramningar enligt finanspakten från januari. Om man tar pakten på allvar måste alla medlemsländer driva åtstramningspolitik tills statsskulden kommer ner till 60 procent av BNP (bart jan-12). Genom att kraven i OMT på åtstramningar för räntestöd sannolikt medför att det dröjer innan några sådana sätts i verket kommer räntorna under tiden att vara något högre än om ECB hade köpt obligationer på samma sätt som tidigare. Tysklands krav på villkor leder sannolikt i praktiken till att en större statsskuld ackumuleras med större krav på nedskärningar i framtiden.

En annan skillnad mot tidigare obligationsköp, som uppgår till drygt 200 mdr €, är det explicita kravet på "sterelisering". Det betyder att det inte finns något element av stimulans i OMT - det är inte fråga om QE eller att trycka nya pengar, som den kritiska propagandan gör gällande. Detta är dock föga väsentligt eftersom det inte blir några obligationsköp på länge i verkligheten.

Principiellt är det viktigt att komma ihåg att OMT (Outright Monetary Transactions) inte på något sätt kan lösa eurokrisen. Detta kräver helt andra åtgärder. Nu vinner man, som flera gånger tidigare, litet mera tid.

Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, euron, Spanien, ECB, OMT, räntestöd, obligationsköp, EMU, Europa, nationalekonomi, Draghi, Rajoy, ekonomi, politik på intressant.se

Nu förvärras eurokrisen

Temporärt kan ECB:s nya deklarerade politik lugna ner räntemarknaden. Men på sikt kommer deklarationerna att bli verkningslösa eftersom de sannolikt inte omsätts i praktiken förrän det blir försent.

ECB lämnade räntan på 0,75 procent oförändrad medan Sveriges Riksbank sänkte från 1,5 till 1,25 procent (pressm).  ECB-chefen Mario Draghi deklarerade att den europeiska centralbanken ska köpa obligationer i obegränsade mängder när räntorna går över någon sorts normalnivå. Det gäller obligationer med 1-3 års löptid och köpen ska "stereliseras" helt och hållet. Köpen ska omges av rigorösa villkor för krisländerna som ska utarbetas av IMF.

Det är alltså inte fråga om kvantitativa lättnader, QE, utan om ett mediärt övertagande av krisländernas statsskulder, som ytterst finansieras av kapitalmarknaden. Realekonomiskt kommer alltså investerarna att gå miste om de höga räntorna på t ex spanska och italienska statsobligationer. De får istället köpa instrument utgivna av ECB med mera normal ränta. ECB lånar ut dessa pengar på andrahandsmarknaden (kringgår § 123) genom uppköp av obligationer.

Svagheten i konstruktionen är de krav som ställs på länder med stigande räntor. De måste förbinda sig att vidta i deras ögon kanske förödmjukande åtstramningsåtgärder och andra lagförändringar (ex 6-dagarsvecka med lördagsarbete som i Grekland). Därför kommer deklarationens faktiska verkningar inte att kunna omsättas i praktiken förrän det är försent för att garantera en stabil utveckling. Ännu en gång ser vi hur stolta och skenbart kraftfulla åtgärder i praktiken innebär en osäker process som under stor vånda skjuter fram  utbrottet av den verkliga krisen.

En fortsatt eurokris på lågintensiv nivå ackumulerar en slutligt förvärrad eurokris enligt min bedömning. Europas veliga politiker och funktionärer förnekar sig inte.

De mera konspiratoriskt lagda kan se denna nya ECB-process som en möjlighet att hanka sig fram tills en verklig federation av Europas stater tvunget måste införas.

[Jfr detta OMT med mitt förslag att ECB köper "saldo-obligationer" som förfaller till betalning om primärsaldot i det lånande landet inte uppfyller kraven, dec-11]

DN Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, ECB, Europa, EMU, skuldkris, Draghi, obligationsköp, sterelisering, ränta, ekonomi, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Sänk räntan nu!

Idag träffas Riksbankens direktion för att besluta om en eventuell förändring av styrräntan som nu ligger på 1,50 procent. Beslutet offentliggörs på torsdag förmiddag. Förtroendet för Riksbankens förmåga att föra en väl avpassad räntepolitik håller på att eroderas ungefär på samma sätt som skedde hösten 2008. Bara några dagar före Lehmans konkurs höjde Riksbanken räntan. Därefter sänktes räntan i oktober 2008 som ett led i en samfälld aktion av världens centralbanker (bart okt-08). Hade man själv fått bestämma hade den höga räntan förmodligen behållits under hela inledningen av finanskrisen.

Bedömarna idag menar att räntan kommer att sänkas till 1,00 procent till årsskiftet. Men det kommer inte att ske idag (DN) trots att prognosmakarna bedömer att inflationen 2013 kommer att ligga långt under inflationsmålet på 2 procent (med fast ränta som mäts med KPIF). Konjunkturinstitutet gör sålunda prognosen 1,3 procent för 2013 (bart). Nordea som kom med sin prognos igår (pdf) som säger 1,5 procents ökning av KPIF. Själv trodde Riksbanken i början på juli på en ökning med 1,7 procent (bart). Strax innan sade KI 1,5 procent i sin juniprognos.

Eftersom det tycks finnas fog för att inflationsbedömningarna för 2013 måste skruvas ner borde det medföra att det blir omöjligt för Riksbanken att hänvisa till den stigande inflationen när man inte vill sänka räntan. Misstanken att Riksbanken övergett inflationsmålet kommer då att stärkas. Kanske man sakligt sett kan förmoda att det är rädslan för bostadsprisernas ökning som istället är avgörande.

Dessvärre kan man inte utesluta att det inte är sakliga skäl som ligger bakom Riksbankens räntepolitik. Istället är det känslor och prestige som kan spela in. Majoriteten i direktionens ledamöter är helt enkelt irriterade på professor Lars E O Svensson som anför invecklade resonemang för att räntan borde sänkas och går ut offentligt med detta i termer av en onödig arbetslöshet på 40 000 personer. Dessutom kritiserar han den alltför låga utbildningsnivån hos räntehökarna (majoriteten) i direktionen. En sådan stropp ska sättas på plats är en naturlig svensk reaktion.

Igår visade inköpschefsindex för industrin en nedgång från 50,6 till 45,1 mellan juli och augusti. Det borde stämma ner räntehökarna en del. På torsdag kommer ECB sannolikt inte att kungöra att man tänker börja stödköpa krisländernas obligationer. Osäkerheten i Europa kommer att öka vilket både minskar konsumtion och investeringar. Det slår i nästa led mot Sveriges export. Inflationen i Sverige blir då lägre än vad prognosmakarna trott. Utan räntesänkning kommer dessutom kronan att stärkas igen och det håller priserna nere ytterligare.

Räntan borde idag sänkas med 0,5 procentenheter som en hel del prominenta bedömare i Dagens Industri förordat. Men det blir knappast något av med detta enligt min bedömning.

Läs även andra bloggares åsikter om riksbanken, räntan, styrränta, inflation, kronan, bopriser, inflationsmål, ekonomi, politik på intressant.se

USA får stark inflation enligt ny teori

USA:s lånefinansiering av federala utgifter ger inte inflation nu. Det är när lånen framöver måste betalas med nytillverkade pengar som det blir inflation, menar Chicago-professor.

Inflation kan förklaras på flera olika sätt. Det vanligaste är att efterfrågan är för stor i förhållande till produktionen, vilket drar upp priserna genom en överbudsprocess. En annan är att kostnaderna i produktionen stiger - genom kraftigare lönekrav eller genom högre priser på insatsvaror (t ex importvaror). För att kompensera sig för detta försöker producenterna i sin tur att höja priserna, vilket kan utlösa ytterligare kompensationskrav från de fackliga organisationerna.

Nu lanserar professor John Cochrane vid universitetet i Chicago en ny teori - dock inte i termer av något nytänkande utan som ett klargörande hur det egentligen förhåller sig med "mysteriet med pengarna" (morningstar.com). Förklaringen tar sin utgångspunkt i USA:s nuvarande situation med ett kraftigt underskott i den federala budgeten. För att klara ekonomin måste regeringen både ta upp lån för att täcka underskottet och för att kunna betala tillbaka gamla förfallande lån.

Eftersom skatterna inte kan höjas kraftigt och utgifterna inte heller kan skäras ner så att underskottet försvinner måste ett av två alternativ bli följden enligt Cochrane: 1. USA ställer in betalningarna, 2. FED går in med sedelpressarna och betalar skulderna. Eftersom en betalningsinställelse knappast kan tillåtas är det bara sedelpressarna som återstår. Då blir det inflation: "The other choice is we print up money to roll over the debt. That - you can all pretty clearly see - leads to inflation." Professor Cochrane sammanfattar sin syn med följande formulering:

"If the government cannot convince bondholders that it will be able to raise tax revenues, which really means economic growth, or cut spending in the future, and if it does not explicitly default, then inflation must result. And it is future deficits that lead to current inflation."

Det är alltså inte enligt Cochrane dagens efterfrågeläge som drar upp priserna genom att extra federala utgifter tävlar om att få köpa en otillräcklig produktion. Underskott och lånefinansiering tillför ingen extra efterfrågan (sannolikt därför att federala lån anses tränga undan reguljära investeringar). Det är först senare som inflationsimpulserna uppstår. Hur det går till är oklart i Cochranes framställning.

Vi måste tänka oss in i två olika situationer i ekonomin när lånen ska betalas tillbaka. Det kan råda högkonjunktur eller fortsatt lågkonjunktur.

Man kan förmoda att produktionsresurserna blir överansträngda när det blir högkonjunktur samtidigt som regeringen betalar tillbaka lån genom att släppa ut nytillverkade pengar i ekonomin. Dessa pengar betalas ut till sparare och pensionsfonder som vill fortsätta att hålla sina pengar placerade. Pengarna måste nu placeras i den privata sektorn som vid en högkonjunktur redan har tillräckligt med pengar till reala investeringar. Det kan leda till prisstegringar på investeringsvaror. Men det mesta av pengarna skulle nog antingen söka sig utomlands eller till andrahandsmarknaden för fastigheter och aktier. Det är svårare att se att det skulle bli en pris-lönekarusell på arbetsmarknaden.

Om det råder högkonjunktur vid återbetalningstillfället bortfaller emellertid en hel del av resonemanget eftersom det borde vara möjligt att höja skatterna. Kanske skatteintäkterna rentav automatiskt ökar genom tillväxten att det inte blir så mycket kvar av kraven på höjda skattesatser? Med högkonjunktur blir problemen mindre uttalade.

Jag tror att Cochrane istället föreställer sig en fortsatt lågkonjunktur med ständiga krav på ny nettolåntagning. Då målar han upp en bild av skepsis från långivarna som av rädsla för sjunkande solvens för regeringen trissar upp räntorna till ohållbara nivåer. I det läget, om det nu inträffar, är det rimligt att förutsätta att FED vidtar kvantitativa lättnader (QE). Det kan ske genom ett dekret om om uppköp av alla statsobligationer över en viss räntenivå, vilket rimligtvis medför att det inte blir fråga om några större belopp i QE. Men det kan också ske mer oorganiserat (på samma sätt som ECB). Då kommer både gamla lån, som måste omsättas, och nya lån att behöva betalas med lån från FED. Blir det då inflation?

En lågkonjunktur betyder per automatik att det inte råder någon konkurrens om produktionsresurserna. Att då finansiera statliga löneutgifter genom QE medför inte att arbetsmarknaden blir överansträngd med okontrollerbara löneökningar som följd. Därifrån kommer ingen inflation. Återstår gamla lån som nu återbetalas med QE. Det medför att de utlösta placerarna har mer pengar än tidigare som de vill placera. Genom att skatterna inte höjts för att klara låneomsättningen borde det finnas fler tänkbara investeringar att finansiera med de frigjorda pengarna än annars. En del av dessa söker sig till andrahandsmarknaden för fastigheter och aktier med stigande tillgångspriser som följd. Vid en lågkonjunktur kan man dock förutsätta att de sjunkit tidigare vilket betyder att QE borde ha en välgörande effekt i konjunkturförbättrande riktning. Någon process med allmänna prisstegringar ser inte ut att uppstå.

Jag har försökt följa hur Cochrane kan tänkas resonera mera konkret när han lanserar begränsad användning av nyproducerade pengar   som en orsak till framtida inflation i USA. Men i själva verket är det mindre sannolikt att Cachranes hypotetiska scenario skulle inträffa. Det är konstruerat som en analogi för vad som händer inom EMU där länderna inte säkert kan betala sina räntor på nya lån. USA kan däremot alltid betala sina räntor och lån genom att man har en centralbank. Just detta medför att räntorna inte stiger till ohållbara nivåer (om inte politikerna sätter hinder i vägen). Därför blir det inte aktuellt att spekulera om vad som skulle hända om lånen betalades med hjälp av FED.

Inom överskådlig tid är det sannolikt att USA måste hålla sig med en långsamt ökande statsskuld som tack vare kapitalinflöde från utlandet och vissa mer begränsade QE kommer att dra en ganska låg ränta. Underskottet kan så småningom minska och till slut motsvara den ekonomiska tillväxten. Skuldkvoten kommer då att upphöra att öka. Men det är föga troligt att själva skulden i absoluta tal kommer att minska genom återbetalningar. Det skulle vara intressant om någon kunde visa att detta leder till stark inflation.

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, sedelpressar, trycka pengar, statsskuld, USA, ekonomi, skuldkris, nationalekonomi, politik på intressant.se

Nye LO-ordföranden vill förbjuda vinster men inte stänga välfärdsföretagen

LO:s ordförande gled ganska framgångsrikt mellan kongressbeslutet att förbjuda vinster och kritiken som menar att företag får stänga så att kommunalanställda får sparken och invånarna blir utan service. Frågan är hur långt vältaligheten räcker.

I Ekots lördagsintervju framträdde idag 1/9-12 LO:s nye ordförande Karl-Petter Thorwaldsson. Han intervjuas också i SvD idag Cecilia Axelsson. I SvD är det frågorna om nya jobb och vinster i välfärden som tas upp. Thorwaldsson (KPT) menar i SvD att det med "ganska enkla åtgärder" skulle gå att minska den öppna arbetslösheten med 100 000 personer.

Denna minskning skulle ske med hjälp av utbildning i bristyrken - t ex maskinförare. Höjda grundkunskaper och möjligheter att läsa in gymnasiekompetens med ersättning från a-kassan samt utbildningsvikariat och plusjobb är andra förslag.

Jag träffade KPT i början av 90-talet när TV3 gjorde ett provprogram med fritänkare både från vänster och höger. Karl-Petter framstod då som en öppen och odogmatisk person. Han har en vinnande personlighet. Vi får se vad som kommer fram i Ekots intervju.

LO ska verka för en "non-profitprincip" enligt kongressen blev det första området som Ekot tog upp. Att kvaliteten skulle bli bättre med denna princip menade KPT dock inte. Men det skulle ändå bli bättre om pengarna skulle gå till det de egentligen var avsedda för. Skolor med 10-20 procents vinstmarginal ska bort menade han. Han kunde dock inte belägga att de felaktigheter som finns i välfärden skulle bero på att vinstintresse tillåts.

Kommunal (facket) menar att felen beror på att kommunerna skjuter till för litet pengar. Men 60 procent av borgerliga väljare är emot vinst enligt KPT. Även regeringen kommer nu med begränsningar. Hur ska man då förbjuda vinst? Det ska utredas eftersom det inte är lätt. KPT medgav att visste för litet om tekniken (Tobias Baudin utreder). Det är avarterna vi ska bli av med. En glidning, sa intervjuaren Tomas Ramberg. I SvD säger KPT att de flesta företagen fungerar bra, framkastade Ramberg. Det är bra människor, enligt KPT. Nu verksamma företag ska inte stängas. De kommer inte att stänga bara för att de inte får ta ut vinst. Även riskkapitalbolagen skulle fortsätta även om deras vinst blev mindre.

Inga företag stänger när räntesnurrorna förbjuds sa KPT. Därefter citerades Stefan Löfven som beskrev hur man kunde gå runt ett vinstförbud. Man måste diskutera vinstproblemen i samråd med ägarna. KPT relaterade en diskussion som utmynnade i att avkastningskravet skulle bli tre procent plus inflation. "Vi är med på fotbollsplanen och lirar." Enligt Kommunal är det inte vinstintressena som ger upphov till problemen, vilket KPT delvis verkade medge.

KPT kunde inte (och ville inte) bedöma Socialdemokraternas chanser i valet om vinster förbjuds. Ramberg målade upp hur man skulle visa fram hur skolor skulle stängas etc.

Pensionssystemet borde ses över. Vi ska ha förmögenhetsskatt. Dyrare hus ska ha högre fastighetsskatt. Utredningen för några veckor sedan framstod som välavvägd. Ränteavdragen ska inte begränsas. Bolagsskatten borde inte sänkas. RUT-avdraget borde avskaffas.

Jobbpakten diskuterades. Yrkesintroduktionen borde ha en lön på 75 procent och 25 procent utbildning. Staten betalar hälften. Arbetsgivarna betalar ca 25 procent mot tidigare [?]. En viss undanträngning kan finnas. Hur stämmer detta med att LO tidigare ville höja ungdomslönerna? Det är viktigt att ungdomar inte fastnar i arbetslöshet. Vi har 400 000 arbetslösa. Om detta blir 50 000 och 25 000 personer får varaktiga jobb är det en viktig reform. Vi måste göra något för den här gruppen. Ungdomarna får inte bli utslagna.

Det är en välvillig och tidvis vältalig LO-ordförande som uppträder. Men det är svårt för en lyssnare att sätta sig in i den verkliga substansen i vad han säger. Kanske är han en hejare på att använda sig av vad Ramberg kallar "glidningar". Härigenom kan han undvika de svåra ställningstagandena. Det går både att vilja vara emot vinster i välfärden och att bedyra att inga välfärdsföretag ska tvingas att stänga.

I SvD kommer KPT undan ganska lätt med sitt sysselsättningsförslag om 100 000 nya jobb. Hur relaterar detta till dagens svårigheter med exporten till euro-länderna? Där har vi svårigheter många år framöver. Bättre utbildning och matchning är inte någon lösning när efterfrågan är svag.. När tiderna blir bättre är det naturligtvis viktigare att få fram passande arbetskraft. Men då måste man beakta att de som har låg utbildning i betydande utsträckning själva valt att inte förkovra sig - ofta efter att ha försökt och sedan hoppat av. Det går inte att svepande hävda att "mer utbildning" skulle lösa några stora anpassningsproblem på arbetsmarknaden.

Någon borde granska Thorwaldssons exempel med maskinförarna. Att beställa en AMS-utbildning på några månader för att råda bot på bristen har ju tidigare avvisats som orealistiskt. Det räcker inte för att ge tillräcklig kompetens har varit argumentet. Nu antyder KPT närmast att arbetsmarknadsministern är idiot. Det är möjligt att hon inte är den vassaste kniven i arbetsmarknadslådan. Men komplett korkad verkar hon inte vara.

KPT kräver sänkt ränta, SvD 31/8

Andra bloggar om: LO, Thorwaldsson, vinster i välfärden, vinstintresse, arbetslöshet, förmögenhetsskatt, politik på intressant.se