Lasse Åberg illustrerar valutaregleringen i Sällskapsresan

År 1980 var det förbjudet att föra ut valuta för att köpa hus i Spanien. Därför kunde regeringen missköta Sveriges ekonomi. Skulle Sverige klarat sig bättre om vi gjort nedskärningar, privatiseringar, liberaliseringar och skattesänkningar som jag föreslog i början av 80-talet?

I julhelgen visades filmen Sällskapsresan i TV. Den regisserades av Lasse Åberg som också gestaltade huvudpersonen Stig-Helmer och har setts av 2,8 miljoner biobesökare. Filmen är från 1980 då Sverige hade en hel del tvångslagstiftning som nu har avskaffats. En av dessa tvångslagar var valutaregleringen som förbjöd utförsel av svenska kronor utom för betalning av importen. Lagen avskaffades 1989.

I filmen vill en läkare (Magnus Härenstam) bygga ett sommarhus på Gran Canaria. För att kunna göra detta måste 50 000 kronor föras över till Spanien i strid med valutaregleringen. Pengarna ska smugglas ut av en ovetande Lasse Åberg och avhämtas av den koleriske Roland Jansson. Men istället stjäl Lasse Åberg pengarna och sticker till Copacabana i Rio de Janeiro i Brasilien tillsammans med gänget.

Valutaregleringen drabbade enskilda personers frihet på ett oförsynt sätt. Men resonemanget var att detta inte kunde hjälpas om man ska kunna driva välfärdspolitik i ett land med fast växelkurs. För övrigt var det ju enbart rika, och i filmen tämligen obehagliga, människor som drabbades. Och att stjäla deras pengar var inget att oja sig över - en uppfattning som går igen i 2011 års Julkalender i TV: det är inte orätt att stjäla om den som du stjäl ifrån är rikare än du själv.

Det är förvisso sant att man måste ha en valutareglering om man har en egen fast valuta och vill missköta sina offentliga finanser. Då kan man förhindra att pengar rinner ur landet när man höjer lönerna, slår ut företagen och ökar den offentliga sektorn. Detta var vad Sverige hade för sig under slutet av 1970-talet och en bit in på 80-talet. Men denna politik förutsatte också att man kunde ta lån i utlandet.

I en artikel i Svensk Tidskrift med rubriken "Minska politiska sektorn" (8/9 1980) gjorde jag upp med hela efterkrigstidens socialstatspolitik. Där kritiserade jag de ständigt höjda skatterna och ökade offentliga utgifterna samt alla övriga klåfingriga samhällsregleringar som inte kan mätas i ekonomiska termer (en pragmatisk kortversion i DN 12/11). Visserligen var dessa genomförda med demokratiska majoritetsbeslut. Men jag ansåg att demokrati och politik var en fråga som ska bedömas utifrån sin ändamålsenlighet. Den personliga friheten var däremot ett värde som stod över pragmatiken och nu hade den minskat länge nog.

Därför antydde jag att socialstatspolitiken kunde ta slut om låntagningen i utlandet gick för långt. Hoppet för friheten var de utländska långivarna, som kanske skulle komma till Sverige och tala om för politikerna vad som måste göras i den offentliga sektorn. Jag skissade ett program för privatiseringar med hjälp av vouchers mm. En ideologisk liberalisering skulle kunna genomföras med hänvisning till "tvingande ekonomiska skäl".

Det kan tyckas att jag med en sådan reprimand var ute i ogjort väder. Sverige hade ju fått borgerliga regeringar sedan 1976. Men de var svaga och ville inte föra borgerlig politik. Borgarna ville vara en sorts bättre socialdemokrater och lät t ex den högsta marginalskatten stiga till 87 procent i genomsnitt. Motsvarigheten idag vad gäller handlingskraft är nog EU:s ledarskap. Det blev dock bland socialdemokrater som man tog åt sig av kritiken men med motsatta förtecken. Jag hade ju gudbevars kritiserat deras heligaste dogmer.

Socialdemokraternas ordförande Olof Palme tog upp kritiken på Metalls kongress den 11 juni 1981. Han sade:

"Den politiska demokratin framställs i propagandan ofta som ett hot mot marknadshushållningen. En av arbetsgivarnas främsta ideologer, Danne Nordling, menar att politik och demokrati måste bedömas utifrån sin ändamålsenlighet. Dem kan man både ha och mista, förefaller han mena. Den personliga friheten har däremot en högre dignitet. Och friheten har minskat. Han säger: 'Ju rikare Sverige har blivit, desto mindre personlig frihet har medborgarna fått.' "

Här ställs min syn på frihet som frånvaro av tvång (enligt Isaiah Berlin) mot den "positiva" (socialistiska) friheten i form av materiella förmåner. Palme fortsätter:

"Det är en fantastisk tanke. Nordling påstår på fullt allvar att de förbättrade levnadsvillkoren medfört att t ex svenska metallarbetare blivit mer och mer ofria. Han menar tydligen att denna ofrihet påtvingats metallarbetarna genom politiska beslut om sjukförsäkring, arbetstid, semester, pension, sjukvård osv. I detta perspektiv ser SAF-ideologen den stora utlandsupplåningen som 'hoppet för friheten i Sverige'."

Det blev dock inga snabba frihetsreformer därefter. Den borgerliga regeringen tog till tricket att överge den fasta växelkursen genom att devalvera med 10 procent senare under 1981. Och när Palme själv kom till makten året därpå devalverade han omedelbart med ytterligare 16 procent. Det verkar som om hotet från de utländska långivarna uppfattades som en realitet som skulle hållas borta på enklast möjliga sätt. Istället för att åtgärda missförhållandena gasade man på och tio år senare befann sig Sverige återigen på pottkanten.

Dessförinnan hann dock Palme avskaffa kreditregleringen 1985 och hans efterträdare Ingvar Carlsson valutaregleringen 1989. Den ganska vänsterbetonade journalisten Dan Josefsson menade i ett TV-program kallat Novemberrevolutionen att denna avreglering beslutades av ett gäng högersossar bestående av Bengt Dennis, Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink som hade påverkats av nyliberaler som Milton Friedman, Friedrich Hayek och även svenska sådana. Detta skedde enligt Josefsson 1983 och han gör gällande att Palme inte begrep vad det var fråga om (ref Feldts memoarer) utan gav carte blanche för hela operationen.

Olyckligtvis hade regeringen 1990 både hunnit missköta eftervården av devalveringarna och vansköta kreditmarknadsavregleringen. Konkurrenskraften hade försämrats, industrin minskat och en fastighetsbubbla för kontors- och butikslokaler hade blåsts upp, vilken hotade hela banksystemet. Någon valutareglering fanns inte att tillgå när pengarna strömmade ut ur landet trots 500 procents ränta. Den svenska kronan var räddningslöst förlorad och Göran Persson fick ödmjukt be om utlandslån från de hånflinande finansvalparna i New York.

Tänk om Sverige hade genomfört besparingar, privatiseringar och liberaliseringar samt den Stora Skattereformen redan 1981-82. Skulle det ha gett Sverige en bättre utveckling under 80- och 90-talen? Kan man göra en analogi med dagens Grekland? Skulle grekerna ha haft det bättre om de inte gått med i euron?

Läs även andra bloggares åsikter om valutareglering, Lasse Åberg, utlandslån, devalvering, ränta, skatt, fastighetsbubbla, privatisering, avreglering, novemberrevolutionen, Olof Palme, liberalisering, nyliberalism, nationalekonomi, 90-talskrisen, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Kan skuldkrisen lösas med saldo-obligationer?

En garanti mot för höga räntor i skuldkrisländerna borde kompletteras med en mekanism mot missbruk. Det borde kunna ske genom statsobligationer som är villkorade mot lånelandets budgetsaldo exklusive räntor - primärsaldot.

Det framstår som en gåta att euroländernas skuldkris inte har bekämpats kraftfullt trots att krisen snart har pågått i två år. En hypotes är att det europeiska ledarskapet är svagt och föga handlingskraftigt - det består mest i att tveka och vänta och se. En annan hypotes är att man är mer rädd för inflation än kollaps för euron och sammanbrott för EU. En tredje hypotes är att man är mer rädd för att Piigs-länderna ska sko sig på de skötsammas bekostnad om man ger kraftigt stöd till de misskötsamma.

Ett exempel på den tredje hypotesen verkar vara inlägget på Brännpunkt 24/12-11 av professor Mats Persson med rubriken "Pakten räddar knappast euron". Han är skeptisk till att det på längre sikt är möjligt att bötfälla länder som missköter sig när detta ytterligare skulle försvaga dem. Höjda räntor skulle istället vara ett bättre sätt som också automatiskt skulle straffa misskötsel. Som exempel anför Persson:

"Marknaden för statsobligationer fungerade bra under 2010 och 2011: när det blev känt att Grekland och Italien misskötte sig steg räntorna på deras nyupplåning, helt enligt teorin. Men då ingrep de andra euroländerna och lånade ut pengar billigt, till en ränta under marknadsräntan. Därigenom minskade man pressen på underskottsländerna att reformera sina ekonomier."

Detta förefaller litet väl okunnigt för att komma från en professor i internationell ekonomi, men verkar ligga i linje med de schablonföreställningar som cirkulerar i den enklare debatten på tidningarnas finanssidor. En analys, som främst uppmärksammar hur en stor statsskuld ökar kraftigt, kan naturligtvis förväxlas med misskötsel och orsaka ökade räntor. En seriös analys borde istället uppmärksamma hur det primära budgetsaldot utvecklas. Det är detta saldo som avspeglar vad länderna själva gör för att komma tillrätta med underskotten. Räknar man däremot även in räntorna i saldot kan psykologiska reaktioner på finansmarknaden helt skymma hur länderna sköter sig.

Det primära budgetsaldot för Grekland minskade från -10,6 procent av BNP 2009 till -5,0 resp -2,1 procent åren därpå. För 2012 förutses ett överskott på 1,0 procent enligt EU-kommissionens prognos i november 2011 (statistical annex, pdf). Italiens primärsaldo gick från -0,8 procent av BNP 2009 till -0,1 resp +0,9 procent. För 2012 förutses +3,1 procent av BNP. Det är svårt att se att detta är en plötslig misskötsel som behöver straffas med högre räntor. De högre räntorna var snarare orsakade av att politikerna (t ex Angela Merkel) utsått större osäkerhet på finansmarknaderna, vilket resulterade i större upplåningsbehov för att finansiera räntorna och större sekundärt underskott.

Inte ens Spanien, med ett nästan lika stort primärsaldoproblem som Grekland 2009, kan anses ha börjat missköta sig 2010. Primärsaldot minskade från -9,4 procent av BNP 2009 till -7,4 resp -4,5 procent 2010-11. För 2012 förutses -3,5 procent. Spanien skötte sig inte lika bra som Grekland vilket man hade visst överseende med på finansmarknaderna eftersom statsskulden var avsevärt mindre.

Skuldkrisens mera akuta skede är alltså mera orsakat av psykologiska faktorer som bygger på missuppfattningar om den ekonomiska politikens verkningar i krisländerna. Därför är det dessa psykologiska faktorer som borde angripas först om en lösning av skuldkrisen ska kunna komma till stånd.

I princip borde tendenserna till alltför höga räntor för skuldkrisländerna kunna motverkas effektivt om en tillräckligt trovärdig institution ställer ut en garanti att alla nyemitterade obligationer som fordrar mer än t ex 3 procents ränta för att kunna säljas kommer att köpas av denna institution. Om detta framstår som trovärdigt kommer finansmarknaderna inte att begära mer än 3 procents ränta.

Eftersom den psykologiska uppfattningen är att krisländerna skulle kunna gasa på med stora underskott om de fick låna till 3 procent blir det svårt att genomföra en ren räntegaranti enligt ovan. Nationalekonomerna har nu under några år predikat faran med "moral hazard" (ung trygghetsmissbruk) vilket tycks ha tagit skruv litet varstans. En räntegaranti måste därför förses med mekanismer som motverkar moral hazard.

Mitt förslag är att EU:s stabilitetsinstitutioner introducerar obligationer som villkoras med hänsyn till hur det lånande landets primärsaldo ligger till. Man kan deklarera att man köper tioåriga statsobligationer till 3 procents ränta som t ex vartannat år förfaller till betalning om inte kriterierna för landets primärsaldo är uppfyllda. Dessa kriterier skulle då ta fasta på om ett negativt primärsaldo minskat det senaste året med t ex minst en procent av landets BNP eller att det minst är positivt med en procent av BNP. Även mer invecklade regler skulle vara möjliga om finansmarknaderna kunde tänkas förstå dem.

Fördelen med "saldo-obligationer" är att uppmärksamheten riktas mot ett mått som är direkt påverkbart med ekonomisk politik och inte som nu mot mått som delvis är omöjliga för respektive land att påverka - dvs räntebördan plus primärsaldot. Nackdelen är att saldoobligationer framstår som alltför invecklade för att kunna påverka finansmarknader som styrs av känslomässigt flockbeteende. Det är dock en pedagogisk fråga för finansmarknadsexperterna som borde gå att lösa.

Andra bloggar om: saldo-obligationer, primärsaldo, budgetsaldo, skuldkris, räntor, räntebörda, nationalekonomi, EU, euro, ekonomi, politik på intressant.se

Den usla skolan kostar 10 % av BNP i dropouts

En nationalekonom uppträdde i TV:s programserie om skolan med en beräkning av kostnaden för dem som hoppar av skolan som slutade på flera hundra miljarder. Ändå diskuterades inte den tänkbara förklaringen att detta beror på att många av dessa dropouts har en bristande teoretisk begåvning som den dyra skolan inte kan kompensera.

I det fjärde och sista TV-programmet i serien "Världens bästa skitskola" behandlade man dem som avbryter sin gymnasieutbildning. Det är ca 12-13 procent av en årskull eller 13 000 personer. Nationalekonomen Ingvar Nilsson framträdde i programmet med en beräkning av vad detta kostar hela det svenska samhället. Om jag minns rätt såg hans beräkning ut så här:

Bortfall av inkomster för en utslagen person 300 000 kr/år

Kostnader för åtgärder för att hjälpa den utslagne med försörjning och aktiviteter 300 000 kr/år

Summan 600 000 kr berör 13 000 personer per år vilket ger ett belopp på 7,8 mdr kr/år

Varje årskull mellan 20 och 65 år belastar Sveriges ekonomi med 7,8 mdr kr i 45 år. Det blir totalt 351 mdr kr. Nilsson har dock gjort avrundningar nedåt.

BNP uppgår i år till 3 500 mdr kr. Det betyder att Nilssons beräkning formellt motsvarar 10 procent av BNP.

Själva kostnaden för skattebetalarna är dock bara hälften så stor. Men även 5 procent av BNP i skatter för att ta hand om de utslagna är förskräckande stor. Det skulle betyda att mer än en tiondel av skatterna måste användas för åtgärder för dessa dropouts. En tumregel säger att det motsvarar 20 procent i kommunalskatt.

Dessa siffror antyder att Ingvar Nilssons beräkningar är alltför schablonmässiga och mycket i överkant. Men det betyder inte att vi ska negligera skolans ändå mycket kostsamma utslagning av en åttondel av gymnasieeleverna. Dessutom går 25 procent av återstoden ut med ofullständiga eller underkända betyg.

Diskussionen efteråt i Kunskapskanalen handlade om orsakerna till utslagningen och i någon mån om vad man kunde göra åt den. Ingen av de fyra inbjudna gästerna (Nilsson var en) nämnde dock att den svenska skolan är bland de dyraste i världen (räknat som andel av BNP). Istället ville tre av de fyra debattörerna ha mer resurser till skolan. Eftersom de var intelligenta och intellektuellt rörliga (Gröning är fil dr och Osten regissör) var det kanske naturligt att se skolans problem enbart som en brist på resurser. Felet verkar helt enkelt vara att de som blir dropouts inte får tillräckligt mycket undervisning för att deras inneboende teoretiska talanger och färdigheter ska kunna utvecklas.

Det framkom inte någonstans i diskussionen eller i TV-programmet att utslagningen kan bero på bristande teoretisk begåvning (bloggartikel jan-11). Skolan är enligt fem barnmedicinska experter i en artikel på Brännpunkt anpassad till elever med mera genomsnittlig begåvning än de ca 14 procent med en IQ mellan 70 och 85. Det är en viktig orsak till långtidsarbetslöshet, ohälsa, förtidspensioneringar och självmord, menar de. Detta är visserligen obekväma fakta. Men ett TV-program som vill belysa skolans dropouts borde väl åtminstone antyda denna förklaring. Och debatten efteråt borde väl ha haft åtminstone en företrädare för denna uppfattning.

Vi som betalar TV-licens får kanske vara glada för att programledaren Natanael Derwingwer inte skyllde skolans problem på lärarna som Kaliber gjorde i radion i början av november (bart nov-11). Men nog kan man väl begära mera?

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, utslagning, skitskola, betyg, klassamhälle, IQ, intelligens, förtidspensionering, ohälsa, teoretisk begåvning, politik på intressant.se

ECB börjar trycka miljarder nya euro

Tyskarna och Merkel har förhindrat centralbanken ECB att trycka pengar för att bekämpa skuldkrisen. Men igår pytsade ECB ut nästan 500 miljarder euro i nytillverkade pengar i form av lån till bankerna. Kan det leda till att skuldkrisen kan bemästras?

Den europeiska centralbanken ECB har hittills hållits tillbaka vid bekämpningen av Europas skuldkriser. Tysklands Angela Merkel är rädd för hyperinflation av 20-talsmodell. ECB ska inte få agera som lender of last resort gentemot stater för att hålla deras statsskuldräntor nere. Formellt strider det mot den s k no bailout-klausulen i EU-fördraget. Denna har dock satts åt sidan tidigare och borde gå att kringgå för att ECB ska kunna göra kvantitativa lättnader, QE (köp av obligationer med "nytryckta" pengar). En sådan åtgärd på 2 biljoner euro diskuterades torsdagen den 2 dec 2010 men stoppades i slutändan av okänd orsak (bart).

Nu har emellertid ECB hittat ett substitut för QE som kanske är nästan lika effektivt. Det är treårslån till bankerna till låg ränta som kallas LTRO (Long Term Refinancing Operation). Enligt SvD och FiT är det fråga om "tusentals miljarder euro". Räntan är nu ca 1 procent och som säkerhet godtas mindre goda säkerheter såsom europeiska statsobligationer. Tanken är helt enkelt att bankerna också ska satsa de upplånade pengarna på obligationer som nu avkastar 6-7 procent om de kommer från Spanien och Italien. Det borde sätta press nedåt på räntorna:


Eftersom inköp av statsobligationer för bankerna inte kräver någon ytterligare kapitaltäckning enligt de formella bestämmelserna kan mycket stora belopp komma ifråga. Igår lånade ECB ut 489 mdr € (mot väntade 300) men en hel del av pengarna går sannolikt till att betala tillbaka gamla lån. En del bedömare (Jonas Olavi enl DI) ser också möjligheter till ökad kreditgivning till företag som fått svårigheter att låna. I februari 2012 sker nästa auktion.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har geniförklarat detta drag av ECB-chefen Mario Draghi, enligt Per Lindvall, E24. Men själv är Lindvall skeptisk liksom en del andra kommentatorer. Effektiviteten av dessa maskerade QE-åtgärder kan förvisso bli mindre bra än direkta räntegarantier med hjälp av eventuella QE. Nu ökar likviditeten i banksystemet och de nytryckta pengarna söker sig ut i Europas ekonomier på ett sätt som de inflationsrädda borde frukta mera än en räntegaranti.

En annan kategori skeptiker är de som tror att ökad likviditet också leder till mera moral hazard - dvs att hjälp till skuldkrisansatta länder medför att de slår sig till ro och fortsätter att skuldsätta sig i onödan. Hur hjälpen i så fall ska utformas är oklart. Men de skärpta kraven på euroländerna enligt pakten 9 december är väl tänkt att förhindra moral hazard. Och då kan ECB tillåta sig att agera i krisbekämpande riktning. Man kan undra vad Merkel säger om detta? Ska hon skrika om inflation?

Den slutliga frågan är dock huruvida ECB:s LTRO verkligen har en räntesänkande effekt. Det tror inte Lindvall. Även om räntedifferensen mellan vad en bank får på italienska obligationer och måste betala för ECB-lånen är mycket attraktiv så är räntan så hög att Italien inte klarar sina betalningsåtaganden, menar han. För att operationen ska lyckas måste den bli så omfattande att obligationsräntorna faller till 2-3 procent, menar Lindvall.

En sådan analys måste enligt min mening ta hänsyn till att även ett utköp av förfallande obligationer kommer att tillföra nytt kapital. De investerare som får betalt för gamla italienska obligationer måste ju placera pengarna någonstans. Pengar som söker placering höjer priserna på objekten. Det betyder att räntorna sjunker. Hur kan man glömma det?

Det mest egendomliga i Lindvalls artikel, som också publiceras i SvD idag med rubriken "ECB:s åtgärder blir alltmer desperata", är hans syn på vem som får betala ECB:s åtgärder. Han anser att även om operationen lyckas kommer det att ske till priset av "en enorm förmögenhetsöverföring från euroländernas skattebetalare till bankerna". Vad menas med det? Kommer skatterna att höjas för att sedelpressarna ska få betalt?

[Uppdat 29/12: Vid auktionen idag när Italien sålde 10-åriga statsobligationer för 2,5 mdr € blev räntan 6,98 % mot 7,56 % i november. Bankerna håller mycket pengar som reserv, bl a som inlåning hos ECB.]

Läs även andra bloggares åsikter om europeiska centralbanken, ECB, euron, skuldkris, banker, trycka pengar, sedelpressar, inflation, Merkel, nationalekonomi, europakten, EU, ekonomi, politik på intressant.se

Konjunkturen blir ingen katastrof?

Sverige klarar sig klart bättre än PIIGS-länderna och något bättre än övriga euro-länder. PIIG:s går in i recession 2012, övriga står stilla och Sverige ökar BNP med o,6 procent enligt KI. Men felaktiga politiska åtgärder kan fortfarande ge kollaps.

Konjunkturinstitutet lade fram sin decemberrapport idag 21/12-11 (pdf). Den är mer pessimisstisk för 2012 än Riksbankens prognos från igår. BNP ska öka med bara 0,6 procent nästa år (kkorr 1,0 %) mot Riksbankens 1,3 procent. Däremot är prognosen mer optimistisk för åren 2013-14. Det är svårigheter på exportmarknaden och dämpad privat konsumtion som är huvudförklaringen till konjunkturnedgången.

Ursprunget till den svaga exportökningen med 0,5 procent 2012 mot 8,2 procent i år finns i skuldkrisens Europa. Oförmågan hos EU:s politiska ledare att förhindra att de stora länderna Italien och Spanien drabbas av orimligt höga räntor har spridit missmod hos företagen och hushållen. Diskussionen om vikten av att förhindra en räntestegring med hjälp av kapitaltillskott till bankerna har pågått sedan september 2009 då IMF uttalade en skarp varning (bart 1/10-09). Istället tvekade politikerna och räntorna steg (se diagram nedan).

Hösten 2010 uttalade Merkel att de privata investerarna måste vara beredda att ta på sig förluster när det gällde att komma tillrätta med skuldkrisen. Konsekvensen blev att räntorna steg ("Merkelkonsekvensen"). Den 2 december 2010 tänkte ECB göra en kraftfull motattack genom kvantitativa lättnader (obligationsköp, QE) på 2 biljoner € men beslutet stoppades. Min bedömning var då att detta var "början till slutet". Vi ser nu samma tendenser på euroländernas kapitalmarknad som 2008-09. Misstroendet mot vanliga företag som låntagare ökar nu oroväckande, se nedanstående diagram:

Vi ser också av diagrammet ovan att den räntedifferensnedgång som EU-mötet genom sin nya "pakt" för euroländerna den 9 december åstadkom, redan har försvunnit. Idag fick dock de europeiska bankerna möjlighet att låna billigt av ECB för att kanske köpa statsobligationer. Konjunkturinstitutet bedömer att skuldkrisen kan bemästras före sommaren 2012 och det är utifrån denna förutsättning man gör sin prognos för Sveriges ekonomi. Det blir recession i PIIGS-länderna (heldragen linje) och ganska dåligt i övriga euroländer:

För Sveriges del resulterar detta i en BNP-ökning med 1 procent kalenderkorrigerat 2012 vilket kan jämföras med en "normal" ökning på uppemot 3 procent per år:

Orsaken är dels en dålig exportutveckling, som dock inte alls är lika dålig som under finanskrisen:

En lika väsentlig orsak är den dåliga utvecklingen av privat konsumtion. Den ökade med 3,6 procent 2010 men bara med 1,4 procent i år och förutses öka 1,0 procent 2012. Orsaken till detta var dock inte att hushållens inkomster utvecklas dåligt. Av nedanstående tabell framgår att de disponibla inkomsterna ökar realt med 3,0 procent i år och 2,5 procent nästa år mot bara 1,6 procent 2010:

Det är istället rädslan för skuldkrisens allmänna verkningar och rapporteringen om USA:s ekonomiska (och politiska) problem som medför att hushållen börjar spara mera:

Sparkvoten under de tre åren 2010-12 blir 10,6 procent, 12,2 resp 13,3 proc. Under tredje kvartalet i år föll konsumtionen med 1 procent och förutses falla ytterligare något det fjärde. Nästa år ökar konsumtionen med 1 procent. Även bostadsprisernas sänkning och kursfallen på börsen medför att hushållen vill öka sparandet. Det är främst psykologiska orsaker som ligger bakom sparandeökningen, Risken för arbetslöshet ökar inte särskilt mycket:

Några ytterligare indikatorer som KI redovisar framgår av nedanstående tabell (klicka för förstoring):

KI redovisar också att statsskulden blir 29,4 procent av BNP (37,1 % enl EU-def) år 2012. Skattekvoten stiger 2011-12 från 44,8 procent till 45,0 procent.

För att något motverka konjunkturnedgången antar KI att Riksbanken sänker sin styrränta avsevärt mera än vad banken själv förutspår. Finanspolitiken antas inte ge några påtagliga stimulanser. Styrräntan blir lägre än i eurozonen (nu är den högre):

Den sänkta räntan tenderar dock att fastna inom banksystemet genom att bankernas marginaler ökar såväl i Sverige som Europa. Detta beror delvis på att de formella kapitaltäckningskraven skärps till juni 2012. En annan orsak är större oro inom banksystemet som leder till att bankerna vill ha större marginaler mot förluster än de formellt juridiska (större andel sparade vinster - dvs eget kapital). Både konsekvenserna av Merkels uttalanden och det faktum att alla privata investerare förlorar hälften av sitt kapital på Greklands inställda betalningar trissar upp räntedifferenserna:

Den goda ekonomiska utvecklingen i Sverige, framförallt vad gäller statsfinanserna, har till slut noterats av finansmarknaderna. Under finanskrisen trodde man ännu att ett litet land som Sverige skulle vara osäkert ur placeringssynpunkt. Det medförde att kronan sjönk mot både euron och dollarn (stigande kurvor i diagrammet nedan):

Under den nya oron 2011 har denna stigande kurstendens varit mycket mindre och knappt märkbar för euron. KI förutser ytterliga förstärkning av kronans växelkurs vilket bidrar till den mera blygsamma exportutvecklingen framöver.

Avslutningsvis återger jag tre diagram som visar att regeringens politik för att minska utanförskapet ser ut att bli framgångsrik:


Läs även andra bloggares åsikter om konjunkturen, ekonomisk utveckling, kris, skuldkris, ränta, export, konsumtion, arbetslöshet, utanförskap, nationalekonomi, sparande, rädsla, ekonomi, politik på intressant.se

Ingen sänkt boränta genom Merkelkonsekvensen?

Om man deklarerar att de privata långivarna till Europas krisländer kommer att göra förluster kommer bankerna att höja sina räntor. Det blir den enkla konsekvensen av Merkels uttalanden. Och en god del av de svenska bankernas upplåning måste då ske till högre ränta.

Riksbanken sänker styrräntan från 2 till 1,75 procent enligt dagens tillkännagivande. Inflationstrycket är lågt och man befarar en finanspolitisk åtstramning i skuldkrisernas Europa dit en stor del av Sveriges export går. Centralt för att motivera sänkningen är följande skrivning:

"Den svaga utvecklingen i euroområdet dämpar även svensk ekonomi som, efter den starka utvecklingen hittills i år, nu bromsar in. Orderingången till svenska exportföretag har minskat och exporten blir betydligt svagare under nästa år. De försämrade utsikterna gör att hushåll och företag väntar med att konsumera och investera. En lägre efterfrågan påverkar också arbetsmarknaden där arbetslösheten stiger något under det kommande året. När oron för statsskuldproblemen i euroområdet avtar, återvänder förtroendet gradvis hos svenska hushåll och företag. Då väntas svensk ekonomi åter växa i en mer normal takt."

Syftet med räntesänkningen är att stimulera den svenska efterfrågan genom att hushåll och företag får litet mera pengar över om deras lån inte är bundna på längre tid. Men så verkar det av allt att döma på tisdagskvällen inte att bli. Bankerna kommer nästan inte alls att sänka sina räntor. Sannolikt kommer vi att få se en kritikstorm riktas mot bankerna: de är giriga och har redan höga vinster.

Det nya arbetarpartiets ordförande i riksdagens finansutskott, Anna Kinberg Batra, uttalade föga förståelse i TV:s nyhetssändningar. Att bankerna skulle behöva öka sin kapitaltäckning, som EU beslutat ska ske senast till juni 2012, viftade hon bort med att tre av fyra av de svenska bankerna redan har en god konsolidering. Analytikern Peter Malmqvist intervjuades i Aktuelltsudion och fick uttala sin förvåning över bankernas beteende. Han menade att de har en avkastning på eget kapital på 12-13 procent vilket han ställde mot en upplåningsränta på 1-2 procent. Han borde inte vara lika okunnig som Kinberg Batra, så vilket var syftet att baktala bankerna?

Det verkar ganska rimligt att bankerna strävar efter ca 15 procents avkastning i synnerhet som detta mål inte uppnås ens två år av fyra. Efter skatt och utdelning kan bankerna i praktiken följa med näringslivets långsiktiga tillväxt. Det borde också Anders Borg och Peter Norman, som också var kritiska, begripa.

Men även bankerna borde vara mera tydliga med både hur avkastningskraven motiveras och hur upplåningskostnaderna utvecklas. En fördomsfull uppfattning om bankerna är att de finansieras genom inlåning från småspararna. I dagens banker gäller inte denna småstadsuppfattning fån förra sekelskiftet. En stor del av utlåningen finansieras med upplåning på kapitalmarknaden både i Sverige och internationellt. Dessa upplåningsräntor har stigit när den finansiella oron fortsatt.

Bankerna i Europa styrs inte av en formalistisk strävan att exakt uppfylla de höjda kapitaltäckningskraven från politikerna. I oroliga tider behöver man en större marginal ovanför de formella kraven än tidigare. Och genom uttalanden från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, om att privata långivare till Europas krisländer måste räkna med att göra förluster, har konsekvensen blivit att räntorna stigit. Greklands mjuka konkurs där de privata långivarna förlorade hälften av sina utlånade pengar bär syn för sägen. Av den fortsatt höga räntan att döma tror investerarna tydligen att det blir ytterligare nedskrivningar.

Denna "Merkelkonsekvens", som också demonstrerar ovilja med att komma tillrätta med skuldkrisernas akuta följder", sprider sina verkningar även till Sverige. Bankerna blir försiktigare och måste betala högre ränta på sin upplåning. Det bidrar till att svenska villaägare blir blåsta på räntesänkningen på sina bolån. Riksbanken borde ha sänkt räntan till 1,5 procent.

Ytterst beror nog en god del av det trista svenska boränteläget på Merkels och tyskarnas ovilja att låta ECB trycka pengar för att garantera att räntorna för krisländerna inte stiger för mycket. Det beror i sin tur på den primitiva teori om inflationen som de håller sig med. Att trycka pengar ser de som en säker väg till hyperinflation som på 1920-talet. De vill inte inse att situationen för 90 år sedan var helt annorlunda.

Läs även andra bloggares åsikter om ränta, Angela Merkel, boränta, Merkel, banker, skuldkris, bolåneränta, girighet, avkastningskrav, vinster, Riksbanken, styrränta, eurokris, penningpolitik, ekonomi, EU, nationalekonomi, politik på intressant.se

Juholt är verkligen opålitlig

Socialdemokraternas partiledare anklagar sina partifunktionärer för att ha satt ihop en falsk beskrivning av hur det gick till när en satsning på 2 miljarder på A-kassan försvann från skuggbudgeten. Tror Juholt att vi ska tro på en komplott? Nu är han nog rökt.

I Dagens Industris veckobilaga Di Weekend finns ett reportage om hur det gick till när socialdemokraternas budgetmotion fastställdes den 26 september 2011 (ref Expr). Det var då "skuggbudgeten" skulle presenteras för riksdagsgruppen. Den första tiden därefter trodde man i debatten att partiets ordförande Håkan Juholt och den ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich hade satt ihop en preliminär alternativbudget som av slarv gick emot partiets fastställda linje rörande A-kassan. Detta läckte ut genom ett internt mejl från gruppledaren Carina Moberg. Partiledningen beskylldes för inkompetens i motionshanteringen, men snart kom Juholts hyresersättning för dubbelt boende att ta överhanden i debatten (bart 7/10-11).

Di Weekend visar att turerna kring budgetmotionen är mycket mer graverande för partiet. Och ännu värre blir det när Håkan Juholt kommenterar skriverierna i Dagens Industri dagen därpå 17/12-11. Ett antal personer som Tomas Nordenskiöld intervjuat gör gällande att Juholt en halvtimme innan budgetmotionen skulle delas ut till riksdagsgruppen ringde och fordrade att det redan färdigskrivna avsnittet om en tvåmiljarderssatsning på A-kassan skulle strykas. Varken höjd ersättningsnivå eller sänkt avgift skulle vara med för att förebygga att Socialdemokraterna skulle kunna utmålas som ett bidragsparti.

De politiska sekreterarna och kanske kanslichefen Sven-Eric Söder protesterade och ansåg att en så stor förändring måste förankras i partiet först. Men Juholt gav order om att förändringen skulle göras ändå. "Smyg igenom det. Det var så han sa. Vi sa att det var en grandios felbedämning, men det hjälpte inte", berättar en källa enligt Nordenskiöld. Waidelich accepterade dock utan protester. De tre politiska sekreterarna, som Juholt senare anklagade för "hafsverk", utförde strykningen i största hast och flyttade pengarna till andra poster. En timme försenad skickades motionen ut till de 112 riksdagsledamöterna.

Vid ett möte med socialdemokraternas högsta representanter i riksdagen presenteras budgetmotionen av Waidelich. Ylva Johansson tar till orda med ett kritiskt inlägg som får flera instämmanden. Detta upprepas vid den följande presentationen för hela riksdagsgruppen. Juholt och Waidelich blev blev överkörda i förnedrande former.

Men en vecka senare påstod Juholt i Aftonbladet att budgetmotionen var långtifrån klar. Fler kapitel saknades. Och frånvaron av satsningen på A-kassan i utkastet han fick den 25 september (en söndag) tyckte Juholt att han kunde ha stoppat men han ville ändå ha en bred diskussion i gruppen. "Det är en direkt lögn att han funderat på att stoppa det. Det var ju han som hade krävt att a-kassan skulle tas bort" beskriver en person skeendet enligt Nordenskiöld.

När Juholt konfronteras med dessa uttalanden av Nordenskiöld i lördagens DI säger han: "Uppgifterna är inte korrekta. De stämmer inte alls."

Varför beskriver då flera personer i din närhet att det var du som strök satsningen? frågar Nordenskiöld.

Juholt svarar: "Det är alldeles uppenbart att det förekommit maktkamper i det socialdemokratiska partiet. Det finns de som inte vill ha mig som ordförande. Det finns de som själva vill vara ordförande."

Enligt min mening hävdar Juholt att det finns flera personer på partikansliet som är så illojala att de fabricerat ett skeende som explicit kastar skulden på Juholt för den uteblivna A-kassesatsningen. Syftet skulle vara att diskreditera Juholt som partiledare. Borde det inte gå att belägga med en sparad kopia av den budgetmotion som Juholt fick titta på helgen före den interna presentationen. Fanns satsningen med i denna eller inte? Och hur skulle flera personer kunna enas om samma version av turerna kring kravet på strykningen den 26:e september? Juholt har verkligen upptäckt en komplott mot honom.

Risken för Juholt är att de berörda träder fram och lämnar sådana uppgifter att Juholt är bränd för all framtid. Hur kan han ta den risken? En vanlig politiker skulle väl aldrig komma med så grova anklagelser i ett mål som eventuellt är mycket lättkontrollerat. Men den opålitlige Juholt verkar inte tänka efter. Han skjuter än en gång från höften. Och den här gången kan det bli ödesdigert. Vi får se senare idag.

Boggat: Rebella (S) som är skeptisk men ändå tycker: "Eller så har DI:s källor rätt. Då har partiet problem av gigantiska mått. Nya problem. För vem vill jobba för en organisation där man riskerar att få skulden för ledningens tillkortakommanden?"

Bengt Silfverstrand (S) som försvarar Juholt: "Den värsta konspirationsteorin i artikeln rör sig om en direkt anklagelse mot Håkan Juholt om att det var på dennes direktiv som satsningen på höjt tak och höjd nivå i a-kassan, en reform värd 2 miljarder, först lyftes bort ur s-budgeten för att senare återställas på begäran av den socialdemokratiska riksdagsgruppen."

[Uppdatering 2/1-12: Poirer redogör för sin kontroll av 3 S-källor som är samstämmiga, SvD]
[Uppföljning av Fredrik Öjemar på Di 9/1-12] [DN jan]

Fortsättning: Kan Juholt klamra sig kvar? 15/1-12
 
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, lögn, budgetmotion, skuggbudget, A-kassa, socialdemokraterna, komplott, politik på intressant.se

Reinfeldt pressades av det ökande utanförskapet

I en invecklad diskussion i radion om utanförskapets ökning kunde Fredrik Reinfeldt inte klargöra om det var fråga om statistiska konstigheter eller kortsiktig konjunkturpåverkan. Lyssnarna fick intrycket att det kanske är fråga om ett misslyckande.

I Ekots lördagsintervju idag 17/12-11 intervjuades statsminister Fredrik Reinfeldt av Mari Forssblad. Det första ämnet var huruvida Sverige ska gå med i europakten. Reinfeldt är vankelmodig: Om man är med i de 17:s samarbete, måste man då ha exakt samma regler som dessa? Blir det stora förändringar för Sverige? Kan vi anta reglerna för att sätta dem i kraft när vi går med i euron? Men det kan vara viktigt att vara med eftersom de 17 får allt större betydelse. Om Sverige måste implementera reglerna omedelbart blir det svårigheter i riksdagen.

Reinfeldt vill göra åtskillnad mellan euroländer och andra länder som ändå vill vara med. Vi vill värna vårt inflytande. Då kommer konkurrenskraften att öka etc. Vi är fortfarande emot eurobonds och gemensam hantering av statsskulderna. Vi behöver en stark finansiell brandvägg. Den behöver förstärkas pga Italien och Spanien. Räntorna måste hållas nere. Sverige kan tänkas låna ut pengar till IMF och Stefan Ingves har nämnt 100 mdr SEK. Med mycket muskler behöver man kanske inte använda pengarna. Det blir fler toppmöten. Det behövs reformer i krisländerna och brandväggen kanske borde göras ännu starkare (200 mdr € har nämnts). Något belopp för Sverige ville Reinfeldt inte precisera.

Ann-Mari Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" blev nästa fråga. Reinfeldt nämnde förnyelse och arbetsgrupper. Om jag gör en kompromiss måste jag leverera denna även om det inte enbart är moderat politik. Ibland måste jag vara tuff för att försvara kompromisser. När propositionen är skriven kan det bli regeringskris om enskilda ledamöter tycker att de kan göra vad de vill.

Moderaterna har 33,4 procent i SCB:s mätning. Vid valet 2002 var de tre andra partierna dubbelt så stora som moderaterna. Nu är det ännu mer än tvärtom. Moderaterna måste ha gjort något? Något klart svar på den frågan gav Reinfeldt inte. Men han ville ha fyra välmående allianspartier. Arbetslinjen och ordning på statsfinanserna gör att vänsterväljare kan rösta på det nya arbetarpartiet menade Reinfeldt.

Kristdemokraterna diskuterades. Om de inte kan klara sig själva? Reinfeldt trodde att valresultatet kan bli annat än opinionsundersökningarna. Ingen hjälp antyddes. Inte heller ett övertagande av KD-rösterna. Kunde inte Forssblad ha frågat rent ut om huruvida det bästa ändå vore att KD läggs ned på riksplanet till nästa val?

Arbetslösheten diskuterades. Kommer inte de marginaliserade grupperna att slås ut? Arbetsmarknadspolitiken ska inriktas på grupperna längst ifrån, blev svaret. Resultatet av ökade drivkrafter blev tvärtom, hävdade intervjuaren: 100 000 har blivit 175 000. Reinfeldt kontrade med att ohälsotalet sjunkit. Diskussionen blev invecklad. Behövs det inte en särskild arbetsmarknad för de fd långtidssjukskrivna mm? Detta tog sig Reinfeldt runt. Vi är på väg i en gynnsam riktning hävdade han.

-Du har ifrågasatt bankernas vinstkrav på 15 procent i DI i början av november? Reinfeldt menade att det var föranlett av att räntorna sjunkit. Carema Care får mer än 30 procent? Det leder till att man säger upp avtal sade Reinfeldt och avslutade med att man också måste ställa högre kvalitetskrav. Frågan om avkastningskraven kom upp alldeles för sent i programmet för att lyssnarna skulle kunna få någon rätsida på problematiken. Det borde dock gå att klargöra huruvida Reinfeldt har någon underliggande beräkning bakom kritiken mot 15 procent eller om han bara tycker rent känslomässigt att siffran är hög.

Huvudintrycket blev att det är många röriga frågor som är aktuella idag. Någon klarhet gavs egentligen inte. Vilka är argumenten för att gå med i europakten omedelbart? De fördelar som finns att vinna (om några) måste väl uppvägas av att Sverige nu måste införa ny lagstiftning som i första hand är till för olydiga euroländer? Vilket är motivet för Sverige att satsa pengar på lån till IMF? Det är väl att Sverige vill undvika kollaps för Spanien och Italien vilket skulle påverka oss negativt. Och då kunde väl Sverige uppträda som föregångsland och utlova sensationellt starkt stöd?

Den eventuella framgången för arbetslinjen borde väl diskuteras åtskilt från de aktuella effekterna av den nya konjunkturavmattningen. Var det det som siffrorna 100' och 175' syftade till. Men lyssnarna kunde inte hänga med i vad det var för grupper som ingick. Programledaren verkade ta ökningen som ett säkert tecken på misslyckande. Hur Reinfeldts försvar egentligen såg ut framgick inte tydligt. Det kanske beror på att Reinfeldt inte kan försvara politiken. Den håller på att misslyckas. Eller är det fråga om statistiska konstigheter?

Andra bloggar om: Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt, regeringen, europakten, euroavtalet, euron, Europa, utanförskapet, arbetslöshet, KD, politik på intressant.se

Lyckas politiska drev oftare mot kvinnor?

Är det inte snarare brott mot altruistiska ambitioner, som finns hos kvinnor och vissa politiska partier, som är förklaringen till varför vissa politiker råkar illa ut?

Vid ett seminarium på Timbro idag presenterades en rapport från Mediainstitutet med titeln Räddade mustaschen Juholt? Det är en undersökning av genderperspektivet i mediadreven vid politiska skandaler. I panelen deltog Roland Poirer Martinson, Gudrun Schyman och Niklas Svensson (Expr) Hypotesen är att män klarar sig bättre än kvinnor när drevet går. Någon sådan slutsats kunde dock inte beläggas säkert. De enskilda omständigheterna har stor betydelse.

Rapporten beskriver ett antal skandaler utifrån olika tidningsartiklar. Följande skandaler behandlas:

Mona Sahlin och Tobleroneaffären 1995
Laila Freivalds och lägenhetsaffären 2000
Laila Freivalds och stängningen av SD:s webbplats 2004-06
Gudrun Schyman och skattefusket 2003
Sigvard Marjasin och kostnadsredovisningen som landshövding 1996
Jan O Karlsson och dubbla ersättningar och kräftkalas 2002-03
Tobias Billström och obetald TV-licens 2006

Det kan enligt min mening ytligt sett förefalla som om kvinnor haft svårare att klara de skandaler som träffat dem som högt uppsatta politiker. Det blir ännu mer ögonskenligt om man kompletterar med obetald TV-licens i fallen Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló. Men detta kanske inte är en adekvat hypotes.

En bättre hypotes skulle kunna vara att det är en fråga om motsättningen mellan förväntningar om altruism och ett faktiskt egoistiskt eller girigt beteende. Vänsterpartier som förordar högre skatter och utjämning blir då känsligare om deras företrädare blir påkomna med egoistiskt beteende. Detta gäller även förväntningarna på hur kvinnor borde bete sig. En egoistisk kvinna är en större styggelse i opinionen än en man.

Effekterna av denna attityd förstärks om den som agerat girigt är framstår som välbeställd och besitter överklassattityder. Därför gjorde sig Borelius snabbt omöjlig efter regimskiftet 2006. Även Stegö framstod som egoistisk trots att det var relativt välbekant att det var ideologiska skäl som låg bakom hennes vägran att betala TV-licens. Här tog sannolikt ideologiskt motstånd hos mediaaktörerna över eftersom hon varit chef för Timbro.

Ideologiskt motstånd förefaller också ha varit dominerande i behandlingen av Marjasin. Han framstod på sin tid som en arrogant fackpamp och ivrig förespråkare av löntagarfonder. När länsstyrelsen hade anmärkningar mot hans redovisning försökte media länge göra gällande att han på något sätt berikat sig själv genom ett komplicerat system av faktureringar. Jag kommer ihåg hur DN på ett helt uppslag sade sig kunna visa steg för steg hur Marjasin fått in pengar i egen ficka. Men den som granskade alla rapporterade led såg att det sista ledet saknades.

I det allmänna drevet räckte det dock med att Marjasin klippt och klistrat i de kvitton som han sparade (vilket var obehövligt eftersom han hade en schablonersättning som inte krävde kvitton). När det blev rättegång frikändes Marjasin på alla punkter. Men eftersom han företrädde en långtgående socialism är han för alltid dömd för egoism i den allmänna opinionens ögon.

Håkan Juholt har hittills klarat sig trots att han uppträtt lika egoistiskt som Freivalds i lägenhetsaffären (bart okt-11). Men Freivalds blev arg och ljög om att hon var tvungen att köpa lägenheten (med stor vinst). Juholt har istället lyckats med konststycket att få ett ganska småskuret egenintresse att framstå som ett olyckligt missförstånd. Beror det på att han är man? Det är inte lätt att säga.

Jämfört med Freivalds är det lättare att säga att Juholt inte är lika egoistisk. Jämfört med Sahlin borde bådas bakgrund framstå som en indikation på altruistiska ambitioner. Däremot framstår nog Sahlin som mera slarvig och ansvarslös än Juholt. En statsminister med dessa egenskaper framstod som motbjudande för stora grupper. Idag är det inte Juholts "misstag" i ersättningsfrågan rörande dubbel bosättning som utgör ett hinder för hans politiska arbete. Istället är det hans allmänna vinglighet och yvighet som är det stora hindret. Dessutom finns det ingen som nu skulle kunna ersätta Juholt.

Läs även andra bloggares åsikter om mediadrev, media, skandaler, altruism, Juholt, Sahlin, Freivalds, Socialdemokraterna, politik på intressant.se

Vad blir 800 delat med 100?

En femtedel av femteklassarna i Sverige klarar inte att lösa rubrikens matematiska fråga. När detta testades i en fjärdeklass i Kina möttes Sverige av hånskratt. SVT verkar till slut ha gått till frontalangrepp mot den svenska flumskolan.

I SVT går en serie om skolan i fyra avsnitt som kallas "Världens bästa skitskola". Nu på torsdagskvällen sändes avsnitt tre, som jag råkade titta på ("Experimentverkstaden"). Jag trodde det var ytterligare en programserie i TV:s konventionella anda som ville propagera för att felet med skolan är borgerligt tänkande och krav på mera kunskaper och ordning. Men det tredje programmet gick inte i denna riktning.

Programledaren Natanael Derwinger hade rest till Kina och besökte där en skola i Shanghai. Enligt internationella undersökningar är det här man kan finna världens bästa skola som den mäts i dessa tester. I en fjärdeklass ställde han frågan: "Vad blir 800 delat med 100?". Denna fråga förmår 20 procent av Sveriges femteklassare inte att besvara korrekt i de nationella proven. Alla de kinesiska skolbarnen kunde svaret. Dessutom hånskrattade de åt att detta var ett problem för femteklassarna i Sverige.

På en skolgård i Sverige testade Derwinger ånyo denna räkneövning. Som svar fick han både 100, 80 och "omöjligt" av elever i nionde klass. En femteklassare kunde dock till slut leverera rätt svar. Dessa charader syftar med all önskvärd tydlighet att visa att den svenska skolan är ett skämt. Ovanpå detta rapporterades att 2013 kommer 1 200 nyblivna stylister att finnas som arbetssökande. Mot detta ställdes att arbetsförmedlingen idag har en (1) tjänst som stylist ledig.

Visserligen omgavs reportaget med en del reservationer om det okreativa faktainhämtandet i Kina och Finland. Det antyddes att den svenska skolans elevers dåliga kunskapsnivå och undermåliga läskunnighet kanske skulle kunna kompenseras med att de istället var mer kreativa. Det illustrerades med cirkus- och stylistutbildning. Nog måste det ändå tolkas som att Derwinger hånar den nuvarande kravlösa filosofin inom utbildningspolitiken. Den svenska flumskolan.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, Sverige, Kina, flumskola, SVT, media, utbildningspolitik, politik på¨intressant.se

Frihet är inte "positiv frihet"

Varför ska frånvaro av paternalism kallas "positiv frihet"? Och hur kan man kalla ekonomisk förmåga för "positiv frihet"? Denna term kanske borde rensas ut ur den statsvetenskapliga diskursen?

Jag var på ett seminarum på Timbro om Isaiah Berlins två frihetsbegrepp ikväll. Det föranleddes av en nyutgåva av boken Fyra essäer om frihet där även en femte essä tagits med som var tänkt från början av Berlin. Bokens titel är nu Essäer om frihet. Den har försetts med en introduktion av statsvetaren Gina Gustavsson som i november doktorerade på Berlins frihetsbegrepp. Avhandlingens titel är Treacherous Liberties: Isaiah Berlin's Theory of Positive and Negative Freedom in Contemporary Political Culture (prm). Hon deltog också i seminariet tillsamman med bl a Thomas Gür.

Frihetsbegreppen hos Berlin är verkligen förrädiska. Den vanliga friheten kallar han "negativ frihet" genom att den definieras som frånvaro av hinder av social och politisk natur. Men sedan analyserar han något som han och andra kallat "positiv frihet". Berlin menar att detta begrepp betyder sådant som autonomi, självstyre eller att vara sin egen herre. I den allmänna debatten sätter man ofta likhetstecken mellan demokrati och frihet.

I en efterskrift till boken har Berlin främst försökt utveckla vad han skrev i essän "Två frihetsbegrepp". Han menar att negativ frihet handlar om svaret på frågan "Hur mycket får jag styra över?". Positiv frihet handlar om svaret på frågan "Av vem styrs jag?". Den positiva friheten är tydligen att få styra sig själv. Är då demokrati positiv frihet? Det är en intrikat fråga som jag inte vet om Berlin egentligen behandlat på ett tillfredsställande sätt.

Både mer totalitära och demokratiska stater kan utöva en långtgående paternalism gentemot de enskilda individerna. Det är att minska den positiva friheten. Men är detaljerade direktiv om vad man får och inte får göra principiellt skilda från mer generella förbud? Blir det praktiska resultatet inte samma sak - olika grader av negativ frihet?

I varje fall har den öppning som introduktionen av positiv frihet inneburit, möjliggjort för frihetens fiender att i individens föregivna intresse begränsa hennes frihet under åberopandet att man i själva verket ökat den "positiva friheten".

Detta trick har blivit alltmera sällsynt. I den ideologiska debatten har frihetens fiender nästan fullständigt lyckats kidnappa frihetsbegreppet på ett helt annat sätt. De menar att negativ frihet är frihet från tvång och positiv frihet är frihet till allt som är gott. Enkelt, eller hur? Det skulle därför inte räcka med att inte utsättas för tvång. Individen måste också kunna utnyttja allt det som han har rätt att göra. En resa jorden runt är visserligen inte förbjuden, men den som inte har råd med biljetten är utsatt för ett tvång som är lika effektivt som att polisen hindrade vissa från att anträda resan.

Detta missbruk av begreppet positiv frihet tycker jag inte Berlin har uppmärksammat tillräckligt. Det är inte frihet saken gäller. Begreppet skulle kunna kallas förmåga eller resurser - möjligen "materiell frihet" (bart aug-05). Skulle man inte kunna rensa ut den bedrägliga termen "positiv frihet" och istället diskutera begreppet under termen "autonomi" eller liknande?

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, filosofi, frihet, positiv frihet, Isaiah Berlin, Gina Gustavsson, socialism, politik på intressant.se

Globala temperaturen sjunker

Temperaturen i världen fortsätter att sjunka. Det magra resultatet från klimatmötet i Durban kanske ligger i linje med verkligheten.

Klimatmötet COP 17 i Durban antog en överenskommelse om att till 2020 komma fram till en överenskommelse om minskade koldioxidutsläpp. Några tydliga krav på minskade utsläpp innehåller inte uppgörelsen i Durban. Kyotoprotokollet förlängdes dock till 2017. Men det omfattar bara 30 procent av utsläppen globalt. Hur färdplanen till en ny global överenskommelse ska utformas ska utarbetas till 2015.

Durbanuppgörelsen är en framgång för det formella förhandlingsarbetet. Men något innehåll finns inte vilket kan innebära att det slutliga uppgörelsen kan bli ett fiasko. Naturskyddsföreningens generalsekreterare säger i DN att vi fått "en färdplan mot fyra grader" global uppvärmning istället för två grader. Enligt DN:s ledare är dock avtalet inte helt misslyckat. Kina, Indien och USA är ju med.

Sedan en tid har emellertid temperaturmätningar med satellit indikerat att den globala uppvärmningen stannat av (bart 10 nov-11). En mätning från RSS visar att nedgången i oktober har fortsatt i november, som ligger ytterligare något lägre. Se nedanstående diagram:

Källa: climate4you, diagr 2

Naturligtvis är det för tidigt att dra slutsatser om temperaturutvecklingen till 2020. Men det är inte längre lika självklart att det är bråttom med utsläppsminskningar. Sålunda har EU inte gått med på att minska sina utsläpp med mer än 20 procent till 2020 istället för 30 procent.

Läs även andra bloggares åsikter om Durban, klimatuppgörelse, klimatavtal, Kyotoprotokollet, temperatur, globaluppvärmning, växthuseffekten, klimat, klimathot, klimatkris, FN, miljö, politik på intressant.se

Otur att euron infördes strax före krisen?

Har dagens ekonomiska kris blivit lindrigare genom att man har euron och valutaunionen? Eller är det tvärtom otur att Europa hade euron när den amerikanska finanskrisen kom?

Hur kunde det gå så illa för euroländerna? Bara i år har skuldkrisen kostat sex regeringschefer jobbet, skrev Rolf Gustavsson i SvD igår (han har varit korrespondent i Bryssel). Det som började med en sprucken prisbubbla på den amerikanska bostadsmarknaden har i Europa utvecklats till "en pysande politisk bubbla". Men berodde detta på att "giftiga amerikanska derivat" utlöste en statsskuldkris i Europa? En sådan beskrivning leder lätt till missuppfattningar.

Bostadsbubblan i USA ledde till en finansiell påfrestning på den amerikanska ekonomin. Genom hanteringen av Lehman Brothers utbröt en svår finanskris med viss spridning till Europa. Men det var den härigenom framkallade kreditkontraktionen vilken medförde en svår lågkonjunktur som avslöjade ekonomiska brister som framkallade skuldkrisen.

Vilka var dessa brister? I Europa hade man i början av 00-talet infört en valutaunion. Istället för 17 enskilda valutor, som automatiskt skulle ha pressats av marknadskrafterna, införde man ett valutasystem som ersatte marknaden med politiska regleringar. Dessa visade sig vara otillräckliga och snedvridande. Låg ränta och generösa lånemöjligheter lockade några av medlemsländerna att både utveckla en försvagad konkurrenskraft, en lånebubbla på bostadsmarknaden och/eller en långsiktigt alltför stor skuldsättning. Några marknadskrafter, som skulle ha stoppat detta genom valutakriser eller kapitalflykt, fanns inte kvar.

När lågkonjunkturen kom avslöjades de tidigare excesserna. Ovanpå de strukturella budgetunderskotten kom nu konjunkturbetingade underskott. Bostadsbubblorna i Irland och Spanien punkterades. Den grekiska skuldsituationen framstod genom ett avslöjat statistikfusk plötsligt som helt ohanterlig med stigande räntor som följd - vilket gjorde situationen katastrofalt ohanterlig med konkurs (50%) som följd. Genom detta fick marknaden upp ögonen för risken att höga skulder i andra länder lätt också skulle kunna bli ohanterliga om räntorna blev högre. Då krävde långivarna högre ränta och gjorde så skuldsättningen ohanterlig.

Den möjlighet att bekämpa krisen långsiktigt genom egen valuta, som skulle ha kunnat devalveras, fanns inte längre. Någon centraldirigerad krisbekämpningspolitik utöver sänkningar av styrräntan i EU17 fanns inte istället. Räntesänkningar hade f ö alltid kunnat göras i 17 länder med egen valuta. Så vilken var eurogrundarnas idé om hur en lågkonjunktur skulle bekämpas? De kanske inte trodde att det kunde bli några lågkonjunkturer? Eller de kanske föreställde sig att hela eurozonen skulle se ut som Sverige idag? Då skulle en lågkonjunktur snabbt gå över utan självförstärkande skuldkriseffekter.

Det verkar i varje fall varit otur för Europa att man infört en destabiliserande valutaunion 7-8 år innan den svåra finanskrislågkonjunkturen drabbade kontinenten. Tänk vad mycket lindrigare krisen hade blivit med 17 olika valutor.

Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, finanskrisen, skuldkrisen, Europa, eurozonen, euron, EU17, EMU, lågkonjunktur, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, statsbankrutt, konkurs, ekonomi, politik på intressant.se

Europakten räddar inte Italien från bankrutt

Medan gräset växer dör kon. Och Merkel har inget att säga. Euro-pakten kan visa sig bli ett fiasko där man fortsätter att hanka sig fram med improviserade räddningspaket.

Det är olycksbådande att höra Angela Merkel uttala sig efter att EU-toppmötet kommit överens om en europakt med mer rigorösa krav på EU17:s skuldsättningspolitik i i framtiden. Det nya fördragets text blir klar i mars. Hon fick frågan: "Vad händer då med Portugal, Spanien och Frankrike fram till dess?" Enligt Ekot svarade Merkel:

"Jag anser att det var bra att vi förhandlade hela natten, konstruktiva planer och jag anser att det var bra, svarar Merkel. Det som krävs har vi inte gjort förrut och därför har europeiska centralbanken, ECB, spelat en viktig roll."

Är Merkel onykter eller har översättaren inte begripit vad hon sade? Trots att den frågande journalisten bjöd på att inte ta upp Italien, som är det mest akut utsatta landet, ville Merkel inte ens låtsas att hon hade en synpunkt på det kortsiktiga problemet med Portugal mfl. Och det långsiktiga perspektivet var lätt obegripligt, men ska väl tolkas som att utsikterna är goda.

"Medan gräset växer dör kon" är ett svenskt talesätt. Merkel hade ingenting att säga om den akuta bristen på gräs. Och det är inte heller något som tas upp i de svenska kommentarerna. Alla fokuserar på att det blivit en splittring inom EU. Bristen på detaljer anförs också som en orsak till att entydiga signaler från finansmarknaderna uteblivit (DN). En viss ökning av räntorna för krisländerna har dock spårats. Men rykten säger att ECB trots allt skulle vilja bli mer villigt att köpa obligationer.

Innehållet i stora drag i europakten anses dock vara känt (DI). I korthet är det följande:

• Hårdare budgetregler med mål om överskott över en konjunkturcykel ska skrivas in i respektive lands lagstiftning. Det liknar Sveriges överskottsmål.
• Den permanenta nödlånfonden ESM tidigareläggs ett år till 2012 och ska få en kapacitet på 500 miljarder euro. ESM ska dock inte göras till bank och kommer därför inte att kunna låna i ECB. Den tillfälliga faciliteten, EFSF, ska troligen läggas ned.
• Internationella valutafonden IMF ska tillföras 200 miljarder euro från EU-länderna. Förhoppningen är det ska öppna för ytterligare medel från andra länder.
• Planerna på skatt på finansiella transaktioner och euroobligationer ska diskuteras vidare.

Om ECB inte börjar köpa obligationer när räntorna för på dessa blir orimligt höga för krisländerna kommer en kumulativ process sannolikt att inledas som blir mycket svårare att motverka i t ex mars när pakten skrivs under. Och inte ens då verkar det finnas några mekanismer som på ett kraftfullt sätt förhindrar en utveckling till det sämre. Vad hjälper budgetrestriktioner i framtiden om Spanien och Italien inte kan refinansiera sina stora förfallande obligationslån i vår? Det blir krasch som jag skrev om redan i september 2011.

Det är inte bara jag som förvånas över Europaledarnas brist på handlingskraft och beslutsamhet. På en SNS-konferens idag menade Erik F Nielson, global chefekonom på italienska storbanken UniCredit enligt DI:

"Han kritiserade ECB för att göra för lite i skuldkrisen. Han liknade ECB-ledamöterna vid brandmän som stod utanför ett hus i ljusan låga och skällde på barnen som lekt med tändstickorna istället för att släcka branden."

Nielson kan visserligen avvisas för att han talar i egen sak. Men liknelsen med den dysfunktionella brandkåren är talande och jag har använt den tidigare. Nu väntar vi på ECB...

Andra bloggar om: europakten, euron, skuldkris, Europa, EU, eurozonen, EU17, Merkel, Italien, ränta, nationalekonomi, statsbankrutt, konkurs, ekonomi, politik på intressant.se

Varför vill ECB inte trycka pengar?

Om den europeiska "centralbanken" deklarerade att den köper obligationslån som kräver mer än tex 5 procents ränta skulle eurokrisen kunna lösas. Och ECB skulle inte ens behöva "trycka nya pengar" i praktiken.

Idag sjönk börserna överlag efter att ECB-chefen Mario Draghi deklarerat att det inte kommer att bli några köp av europeiska statsobligationer även om toppmötet, som inleds idag, skulle komma fram till mer rigorösa regler för euroländernas skuldsättningspolitik. Ekot rapporterar:

"Men Mario Draghi svarar tydligt nej på frågan om ett uttalande från honom häromdagen skulle tolkas som att ECB skulle vara berett att stödköpa större mängder krisande statsobligationer om EU-mötet i Bryssel kommer fram till tydliga beslut."

Varför är då "centralbanken" i Europa så obenägen att vidta de åtgärder som alltfler experter anser vara den på kort sikt enda verkningsfulla åtgärden för att rädda euron och ett antal svaga euroländer från statsbankrutt?

En orsak kan vara att Draghi går i Angela Merkels ledband. Det verkar som om Merkel till varje pris vill förhindra "tryckandet av pengar" eftersom hon själv och den tyska väljarkåren (63 procent) är rädda för att det ska bli "galopperande inflation" av samma karaktär som i Tyskland på 20-talet.

En annan orsak kan vara formella skäl. Det är förbjudet för ECB att köpa statsobligationer. Hittills har man dock i någon mån kringgått detta förbud genom att köpa obligationer på andrahandsmarknaden. Sedan maj 2010 har mer än 200 mdr € använts till sådana statsobligationer. Om Europas politiker verkligen skulle vilja rädda euron måste det rimligtvis gå att upphäva detta förbud att köpa nyemitterade obligationer.

En tredje orsak kan vara att Draghi faktiskt tror att det skulle bli farlig inflation om ECB började skapa nya pengar som skulle användas till att köpa krisande länders obligationer om det skulle bli svårt att emittera dem till rimliga räntor. Denna förklaring verkar dock ganska orimlig. Det tar i praktiken lång tid innan en sådan politik kan påverka den allmänna prisnivån.

En konventionell förklaring är att ECB-köpen först tränger ut de vanliga kapitalplacerarna ( ex pensionsfonder) från de mest räntabla placeringarna (ex italienska statsobligationer). Därefter söker sig det vanliga kapitalet till sämre avkastande placeringar. Teorin säger att sparande och placeringsmöjligheter är så väl avvägda att det i slutändan blir pengar över om de inte "steriliseras" av ECB. Det kan ske genom att ECB emitterar obligationer på kapitalmarknaden. Om så inte sker blir det om några år inflation.

Den konventionella teorin säger alltså att ECB kan köpa obligationer så att räntan på dem blir lägre och sedan sälja egna obligationer till en ränta som är ännu mycket lägre. Så länge inte något land gör total konkurs kommer ECB alltså att få en hygglig vinst på aktiviteten och några nya pengar kommer inte ut på kapitalmarknaden. Någon förklaring till varför inte detta skulle kunna tillåtas i stor skala har hittills inte presenterats i debatten.

En mera okonventionell analys säger att om ECB kraftfullt deklarerade att alla problemländers nyemitterade obligationer, som inte kunde auktioneras ut till en ränta understigande t ex 5 procent skulle köpas av ECB, skulle dessa länder kunna få lån till 5 procents ränta på den reguljära kapitalmarknaden. Orsaken är för det första att ECB med denna utfästelse kan se till att problemländerna inte går i konkurs. Att fordra hög ränta för placeringar i dessa länders obligationer skulle bli onödigt. För det andra skulle de privata placerarna kanske inte ens få 5 procents ränta eftersom det placeringsvilliga kapitalet skulle konkurrera om 5-procentsplaceringarna på ett sätt som pressade ner räntan. Och i praktiken skulle ECB inte behöva trycka några nya pengar alls eller ens köpa och sälja obligationer i någon form av steriliseringsoperationer.

Min preliminära slutsats är därför att eurozonens närmast katastrofala utveckling när den träffats av en begränsad ekonomisk påfrestning beror på att EU17 saknar en riktig centralbank. Det måste finnas en "lender of last resort" som inte är bunden av skrockfull Merkelvidskeplighet om vad som kan orsaka inflation utan som kan vidta konventionella öppna marknadsoperationer. Om länderna inte kan acceptera full marknadsekonomi genom att hålla sig med flera konkurrerande valutor som genast deprecierar om de missköts måste man hålla sig med en centralbank. ECB är ingen centralbank i verklig mening.

[Kan skuldkrisen lösas med saldo-obligationer? 27/12-11]

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, skuldkris, eurokris, Tyskland, EU, Merkel, inflationsrädsla, EMU, euro, ECB, centralbank, trycka pengar, sedelpressar, obligationer, ränta, statsbankrutt, konkurs, ekonomi, penningpolitik, stabiliseringspolitik, priser, nationalekonomi, politik på intressant.se

Väntar hyperinflation som i Tyskland på 20-talet?

Situationen i Tyskland var helt annorlunda efter första världskriget än den är idag. Krigsskadestånd på orimlig nivå, partiell ockupation och omfattande strejker har ingen motsvarighet idag.

Nu är euro-zonen på väg mot en situation där det enda som återstår är att ECB börjar "låta sedelpressarna gå". Veckans politiska turer om hårdare kontroll av medlemsländernas skuldpolitik är rimligtvis en kosmetisk förutsättning för att man ska acceptera att ECB får börja trycka pengar. Vissa bedömare tror att detta sker i mars 2012.

Tidigare har motståndet mot att skapa nya pengar verkat vara dogmatiskt och kategoriskt, särskilt från Tysklands sida. Orsaken har sagts vara att Angela Merkel och de tyska väljarna fortfarande har traumatiska erfarenheter från den tyska hyperinflationen i Weimarrepubliken på 1920-talet. De nya signalerna tyder på att teorin om vad som orsakar kraftig inflation inte anses stämma med tesen att "mera pengar = mera inflation". Detta är det dock ingen som säger. Borde inte Erik Penser upprepa sin patetiska varning om "galopperande inflation" från mars 2009?

Om vi tittar på hur det gick till vid Tysklands hyperinflation efter första världskriget ligger det mycket i denna omvärdering av Pensers teori. Dagens situation har inte många likheter med den tyska situationen på den tiden.

Till att börja med försökte den tyska regeringen redan vid krigsutbrottet inte finansiera krigsutgifterna med skattehöjningar utan man slog genast in på linjen att finansiera utgifterna genom att ta lån och trycka pengar. Den tyska marken föll mot dollarn under hela kriget. Men det var hanteringen av krigsskadeståndet som var den riktigt allvarliga orsaken till hyperinflationen.

Tyskland hade en stor del av sin industri intakt efter kriget. Det hade till större delen utkämpats på fransk och belgisk mark. Men krigsskadeståndet fastställdes först till 269 mdr i guldmark (Londonultimatumet, wp) vilket i relation till Tysklands betalningsförmåga var mindre realistiskt. Det motsvarade ca 100 000 ton guld vilket var mer än hälften av allt guld som producerats i världen. Senare sattes det till 226 mdr gm. I juni 1921 betalades 2 mdr gm plus ett värde i utländsk valuta som motsvarade 26 procent av exporten.

För att klara krigsskdeståndet försökte Tyskland växla pappersmark till utländsk valuta. Detta ledde till att marken deprecierades hastigt och inflationen ökade. Både 1921 och 1922 mördades prominenta regeringsmedlemmar. År 1923 förklarade regeringen att skadeståndsbetalningarna var omöjliga att fullfölja. Följden blev att franska och belgiska trupper i januari 1923 ockuperade Ruhrområdet för att försäkra sig om skadeståndsbetalningar in natura. Istället utbröt strejk i Ruhrområdet och den tyska regeringen fortsatte att betala de strejkandes löner med ännu mer nytryckta pengar. Det var under denna denna period inflationen exploderade (se diagremmet).

I slutet av 1923 ersattes pappersmarken av en Rentenmark och skadeståndet reducerades enligt Dawesplanen och därefter genom ytterligare nedsättningar.

Det desperata agerandet under krig, orimliga skadeståndsanspråk, partiell ockupation och omfattande strejker förefaller inte ha någon konkret motsvarighet till hur agerandet sker för att klara eurokrisen idag. En försiktig politik med kvantitativa lättnader behöver därför inte leda till att inflationen ökar på något farligt sätt. Dessutom har ECB redan beviljat lån med värdepapper som säkerhet. Det finns ingen avgörande skillnad att genom QE överta själva ägandet av dessa värdepapper. Sannolikt kommer inte ens uppköp av nya statsobligationer direkt från krisande euroländer i begränsad omfattning att ge beaktansvärd inflation (om nu detta skulle tillåtas).

Slutligen finns möjligheten för ECB att börja köpa obligationer om inflationen skulle tendera att öka på ett farligt sätt.

[Uppdat 8/12: Från Studio 1: 63 procent av tyskarna är rädda för inflation, reportage av Daniel Alling. Därför vill Merkel inte låta ECB trycka pengar. ]

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, skuldkris, eurokris, Tyskland, hyperinflation, 1920-talet, ECB, trycka pengar, nationalekonomi, penningpolitik, stabiliseringspolitik, priser, ekonomi, politik på intressant.se