Vårbudgeten visar dyster investeringsökning

Visserligen går ekonomin väldigt bra och de flesta får kraftiga förbättringar. Men oppositionen gnäller högljutt och går framåt. Det gör däremot inte investeringarna i relation till BNP. Varför ökar företagen inte sina investeringar kraftigt när exporten går så bra att överskottet blir 8 procent av BNP?

(Nu reser jag utomlands i tre veckor.)
Diskussionen om regeringens budgetproposition, som framlades i dag, är ganska småskuren och går mest ut på att vissa grupper inte tjänar tillräckligt mycket jämfört med andra. Vårpropositionen är egentligen bara en komplettering till den riktiga budgetpropositionen som brukar läggas fram i september. Då finns tillfälle att diskutera mer långsiktiga frågor. Men så har oppositionen inte sett saken. "Stötande fördelningsplitik" är en sammanfattning av vad Pär Nuder hade att säga i Studio Ett, trots att han t ex inte kunde garantera att återinföra förmögenhetsskatten.

Ulla Andersson (v) menade dock att förmögenhetsskatten skulle återinföras på ett sätt som gör att de bäst ställda får bidra efter förmåga. Att den skatten vid 2 procents inflation och 3 procents real avkastning (summa 5 procent) i genomsnitt betyder att hela den reala avkastningen tas i skatt (tillsammans med den 30-procentiga kapialinkomstskatten) kom som vanligt inte fram. Slagord får ersätta saklig analys.

Ekonomin går historiskt sett väldigt bra. Produktionen ökar, exporten ökar, sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar, löneökningarna blir ansenliga och levnadsstandarden stiger. Ändå verkar rädslan för misär genom att räntan ökar och a-kassan inte räcker till att vara dominerande. Det är verkligen en seger för svartmålarna som den tidigare oppositionen aldrig skulle ha lyckats med.

Den långsiktigt viktigaste ekonomisk-politiska frågan, vid sidan av att det visat sig svårare än väntat att minska "utanförskapet", är den relativt svaga investeringsutvecklingen som paradoxalt går parallellt med stora överskott i utrikeshandeln. Investeringskvoten (andelen av BNP) visas i nedanstående diagram:


På 1980-talet låg investeringskvoten på ca 20 procent. Efter en tillfällig uppgång (bl a subventionerat bostadsbyggande) som bidrog till den därefter svåra ekonomiska krisen, har ivesteringskvoten aldrig kommit högre än till 17 à 18 procent där den verkar att ha fastnat.

Å ena sidan borde de goda tiderna öka viljan att investera, men det verkar fortfarande finnas svåra hinder för en utbyggnad i Sverige. Den lediga arbetskraften är uppenbarligen till stor del oanvändbar eller riskabel att använda. Å andra sidan går exporten bra och särskilt bra i förhållande till importen. Varför då investera för ytterligare ökning? Överskottet i utrikeshandeln som pendlat kring 5-6 procent av BNP förutses nu bli 7,8 procent i år och nästa år för att mot slutet av årtiondet öka till 8 procent.

Detta andra argument kan rimligen inte vara relevant. Företag som kan tjäna pengar på att bygga ut kan knappast väga in överskottet i utrikeshandeln utom om de befarar att valutakursen kommer att försvagas för att minska överskottet. Det verkar långsökt. Förklaringen måste vara att den borgerliga regeringen trots allt inte är tillräckligt företagsvänlig.

Det kanske också är så att oppositionens kraftfulla kritik av allt regeringen gör, och den belöning man får i opinionsundersökningarna för detta, bedöms som så allvarlig att det inte finns skäl för företagen att långsiktigt kraftigt öka investeringarna. Hur skall vi få veta om det är detta som ligger bakom försiktigheten? Kritiken från näringslivet mot den nya regeringen har hittills varit ytterst lågmäld. Finns det ingen journalist som kan gräva fram sanningen?

Andra bloggar om: vårbudgeten, regeringen, socialdemokraterna, politik, investeringar, export, ekonomisk politik på intressant.se

Anders Borg kritiserar de höga löneökningarna

Finansministern är oroad över de stora löneökningarnas negativa effekter på sysselsättningsökningen på några års sikt. Men han vill inte "sätta sig till doms" över parterna. Dementin är kanske den slutliga bekräftelsen?

Finansminister Anders Borg intervjuades i Ekots lördagsintervju. Den första frågan rörde de dåliga opinionssiffrorna trots skattesänkningar och andra reformer. Detta berodde delvis på "strukturreformer" i början av mandatperioden. Senare kommer effekterna och då först ser vi de positiva effekterna.

Borg var bekymrad över att avskaffandet av förmögenhetsskatten skadar moderaternas profil (även i intervju i DI Weekend). En vecka innan sade Borg att det var olämpligt att avskaffa den genom att den främst gynnade de rika. Uppenbart bluffade finansministern eftersom han inte "kunde sätta igång en process" innan reformen var färdigt utformad.

Finansministern förnekade också att han kommit på efterhand i reformdiskussionerna. Det måste betyda att skepsisen bara var ett utanverk eftersom finansministern är föredragande i förhandlingarna med övriga allianspartier. Fastighetsskattens avskaffande hade också tidigare kritiserats av Fredrik Reinfeldt med att kd bara ville byta namn och huvudman på belastningen för husägarna. Moderaterna hade fått igenom att den var ansvarsfullt finansierad. Det kan knappast vara ett konsekvent argument, men Tomas Ramberg slog inte ner på detta.

Höjd reavinstskatt har väsentligt mindre effekter på rörligheten än vad Borg tidigare trodde. Det grundade han på studier från utlandet. Ramberg hade svårigheter att sätta Borg på det hala. Men Borg medgav att det kan finnas små inkomsteffekter i negativ riktning för arbetsutbudet. De som enbart skulle få höjd reavinstskatt - t ex i Falun - skulle dock inte drabbas av reavinstskatten så mycket som de rika med betydande vinst från omläggningen till en fast avgift.

Löneökningstakten tenderar nu att bli högre än på tio år. Det är inte riktigt förenligt med snabbt stigande sysselsättning, enligt Borg. Han ville dock inte sätta sig till doms över parterna, men var bekymrad för sysselsättningsökningen på två, tre års sikt. Var det då klokt att avskaffa egendomsskatterna mitt i avtalsrörelsen? Höga vinster, höga aktieutdelningar och ersättningar antydde Ramberg skulle få ännu större effekter i kombination med skatteavskaffandena.

Men Borg menade att lönerörelsen inte är så politiserad och var inte oroad av detta trots att han personligen tyckte att ersättningarna till direktörerna kunde vara för höga. Det är uppfattningen om löneutrymmet som är det väsentliga. Att inte vilja kritisera parterna så explicit skulle nog kunna tolkas som att Borg är ytterst bekymrad över att lönerörelsen håller på att gå snett och kanske äventyra regeringens jobbpolitik. Alliansens möjligheter till återval 2010 står helt enkelt på spel.

Bostadsbidragens 20-procentiga avtrappning med marginaleffekter var något som bekymrade Borg. Det kunde för ensamstående föräldrar ersättas med ett "extra barnbidrag" som går till alla sådana föräldrar. Nackdelen är att även "rika" ensamstående får detta men de flesta i gruppen var sannolikt fattiga.

Miljöpolitiken avslutade utfrågningen. Bra med höga skatter på energi, enligt Borg. Styrningen bör gå ut på att få största möjliga effekt på koldioxidutsläppen mm. Det får hållbarhetskommissionen fundera på. Men det stod klart att Borg inte funderat särskilt mycket på kluriga skatter för minsakde utsläpp i förväg.

Vad vi inte fick veta något om är hur finansministern och regeringen ser på prioriteringen av skattesänkningarna. Flera ekonomer och fackliga företrädare har ju ansett att fastighetsskatten kunde ha väntat och att värnskatten först borde ha avskaffats. Inte heller fick vi veta om det kommer att finnas utrymme för ytterliga jobbskatteavdrag 2008 och 2009.

Den principiella frågan om varför Borg tycker att progressiva skatter är bra ur fördelningssynpunkt men ändå tycker att förmögenhets- och fastighetsskatterna kunde avskaffas belystes inte. Eftersom Borg beskriver sin utveckling (i DI W) som en tranformation från ideolog till pragmatiker kunde det ha varit intressant att få veta hur han kan inta en socialistisk principiell ståndpunkt i beskattningen av arbete men en borgerlig och pragmatisk(?) hållning till egendomsskatterna.

Andra bloggar om: Anders Borg, regeringen, skatter, avtalsrörelsen, politik, löneökningar på intressant.se

Upptäckten av växthuseffekten skulle förklara istiderna

Svante Arrhenius ville med koldioxidteorin komma med en bättre förklaring av istiderna än den astronomiska teorin. Trots mätningar av månstrålningen från 1880-talet var beviset för växthuseffektens storlek till största delen teoretiskt. Men dagens teori bygger inte längre på empiriskt grundade kvantifieringar av strålningseffekterna på detta sätt. Den vill vinna tilltro genom modellberäkningar som stämmer med observerade temperaturer.

Att koldioxid och vattenånga tar upp värmestrålning upptäcktes av John Tyndall 1859. Men det var svensken Svante Arrhenius (1859-1927) som lanserade hypotesen att istiderna kunde ha orsakats av variationer i luftens koldioxidhalt - t ex genom vulkanutbrott eller förbränning av kolhaltiga meteoriter. Arrhenius' syfte med växthusteorin var att gendriva teorin att istiderna orsakades av astronomiska faktorer (jordens växlande förhållande till solen). Dessa förhållanden hade upptäckts av James Croll (1821-1890) men hans teori stämde inte särskilt väl med med observerade data, påpekade Arrhenius i Philosophical Magazine 1896. Det dröjde tre årtionden innan Milutin Milankovitch kunde lägga fram en ny och övertygande astronomisk teori för istiderna.Under tiden fick koldioxidteorin på (idag) felaktiga grunder ett visst erkännande.

För att klara att motbevisa den astronomiska teorin behövde Arrhenius kunna visa att temperaturförändringar av istidsstorlek kunde orsakas av realistiska förändringar av koldioxidhalten i atmosfären. Utgångspunkten var studier av geologen Arvid Högbom (1857-1939) som berörde koldioxidcykeln och speciellt koldioxidhalten i luften i ett geologiskt perspektiv. Arrhenius tänkte sig att temperaturen måste ha varierat mellan +8 grader och -5 grader i förhållande till den aktuella medeltemperaturen. Dessutom måste koldioxidhalten ha kunnat variera med 50 procent uppåt och nedåt under istidscyklerna, vilket bekräftades som plausibelt av Högbom vid en föreläsning i slutet av 1894.

Några adekvata empiriska data om hur mycket olika halter av koldioxid och vattenånga höjer atmosfärens temperatur fanns inte trots att Tyndalls experiment kunde upprepas och göras bättre. Arrhenius tillgrep då en originell omväg. Han tillgodogjorde sig resultaten från den amerikanske strålningsexperten Samuel P Langley (1834-1906) och dennes mätningar av månens strålningsintensitet i det infraröda området 1885-87 med hjälp av en speciell termometer kallad 'bolometer'. En annan förenkling som Arrhenius vidtog var att han antog att instrålningen mot jordytan från månen ledde till samma absorptionseffekter som utstrålningen.

Men Langleys mätningar måste ha varit felaktiga eller oprecisa - mätningarna i olika vinklar med olika luftmängd kan inte ha varierat tillräckligt. Men utan dessa hade teorin knappast tagits på allvar. Arrhenius kompletterade sina data med en matematisk modell för hur ökad koldioxidhalt skulle påverka vattenångan i atmosfären (som han antog skulle öka med konstant luftfuktighet) och tillsammans öka temperaturen. Han gjorde också korrektioner för jordens albedo. Resultatet, publicerat i Philosophical Magazine and Journal of Science 1896, blev följande:

Arrhenius' resultatredovisning i Philosophical Magazine 1896

En minskning av koldioxidhalten med en tredjedel (till 2/3 av dagens nivå) skulle sänka temperaturen med 3,2 grader C. En ökning med en faktor 1,5 skulle öka temperaturen med 3,4 grader, med faktorn 2,0 med 5,7 grader, med 2,5 med 7,4 och med 3,0 med 8,4 grader. Källa: Arrhenius: Naturens värmehushållning, Nordisk Tidskrift 14, 1896, s 121-130 (efter en föreläsning av Arrhenius 3 feb 1896).

Vi ser här att en ökning med 50 procent först från 2/3 till 1,0 skulle ge en höjning med 3,2 grader, från 1,0 till 1,5 med 3,4 grader och från 2,0 till 3,0 med 2,7 grader. En fördubbling från 1,0 till 2,0 skulle ge 5,7 grader och en fördubbling från 1,5 till till 3,0 med 5,0 grader. I huvudsak ser vi ett logaritmiskt men något avtagande samband (det är dock osäkert eftersom värden större än faktorn 1,5 anses vara extrapolerade).

Man kan misstänka att Arrhenius kalibrerade sin modell på ett sätt att den skulle vara förenlig med jordens faktiska medeltemperatur som han då angav till 15 grader. Men Langleys data anses idag som alltför otillförlitliga. Okritiska bedömare anser dock att en fördubbling av koldioxidhalten, som enligt Arrhenius skulle ge 5,7 grader i temperaturökning, inte är så fel när dagens beräkningar kommer fram till omkring 3,0 grader. De 5,7 graderna beskrivs ofta som mellan 5 och 6 eller "drygt 5". I själva verket kan Arrhenius inte varit riktigt nöjd med sina resultat eftersom en minskning av koldioxidhalten med en tredjedel inte rimligen skulle kunna räcka för att framkalla en ny istid genom temperaturminskningen med 3,2 grader. Han försökte också extrapolera effekterna ner mot en halvering. Dessa otillräckliga haltvariationer påpekades också av geologen Thomas Chamberlin i en kritisk artikel 1897.

Konsekvensen av istidsförklaringsambitionerna blev att variationerna uppåt blev alltför stora i ett historiskt perspektiv. Men i själva verket hade Arrhenius inte kunnat ta hänsyn till flera ytterligare faktorer som påverkar klimatet - såsom effekterna på molnbildningen, vindarnas och havsströmmarnas transport av värme mot polerna samt den stora effekt som sensibelt och latent värmeflöde (konvektion och avdunstning) orsakar. Efter vad som sägs enligt underhandsuppgifter från S Manabe kom Arrhenius fram till i sig helt felaktiga resultat genom att han underskattade vattenångans absorptionsförmåga och sålunda vattenångans återkopplingseffekt, vilken dock motverkas av värmetransporten genom konvektion. Resultatet blev därför genom två fel som motverkade varandra inte helt uppåt väggarna.

Det anmärkningsvärda med Arrhenius' beräkningar är dock att de trots inslaget av empiriskt innehåll ändå är till största delen teoretiska och anpassade efter det önskvärda resultatet. Men dagens motivering för koldioxidteorin är ännu mer teoretisk. Några mätningar av strålningen genom atmosfären förekommer inte längre som grund i dagens växthusteori utan dessa har ersatts med kvantfysiska modellberäkningar. Varför duger inte empiriska resultat längre? Och hur vet vi att inte även dagens modellberäkningar är anpassade efter vad Arrhenius försökte visa? Det är denna osäkerhet som gör att vi inte borde låta oss övertygas utan ytterligare sakliga argument. Det var ändå så att IPCC i sin rapport 1996 ända till strax före publiceringen hade med följande skeptiska formulering:

"Nor has any study quantified the magnitude of a greenhouse gas effect or aerosol effect in the observed data - an issue of primary relevance to policy makers."

Enligt vad bl a D T Avery vid Hudson-institutet uppger fanns denna formulering (och några andra) med i den godkända rapportens kapitel 8 men togs bort strax före utgivningen. Det är naturligtvis viktigt för IPCC att inte så explicit medge att koldioxidteorin inte är kvantitativt bevisad om man skall få opinionen med sig. Det auktoritetsargument som bygger på kvantfysikens olika rön men som aldrig förklaras närmare var inte då (och inte heller nu) särskilt övertygande.

I själva verket är koldioxidteorin i princip svagare underbyggd nu än på Svante Arrhenius tid. Han försökte ändå grunda sina modellberäkningar på Langleys kvantitativa mätningar. Idag är denna empiri ersatt med tron att modellberäkningar som kan förmås att någorlunda väl överensstämma med observerade temperaturväxlingar kan bevisa växthusteorin - åtminstone med "stor sannolikhet".

Andra bloggar om: klimat, växthuseffekten, miljö, global uppvärmning, istider, politik, Svante Arrhenius, IPCC, klimatpolitik på intressant.se

Omfördelning behövs inte för socialt skydd

Det är en missuppfattning att staten måste tvinga fram en långtgående inkomstutjämning för att garantera att de socialt utsatta skall klara sig. Den största delen av skatterna går till egna förmåner någon gång i livet. Men de rika betalar nästan hela sin kommunalskatt till de fattiga - inte för att de skall få socialförsäkringar utan för att de skall kunna leva bättre på andras bekostnad. Hur kan det motiveras?

Progressiva skatter, bidrag till låginkomsttagare och gratis naturaförmåner på det sociala området är de tre klassiska medlen i statens omfördelningspolitik. När det gamla jordbrukssamhället urbaniserades och industrialiserades behövdes nya sociala institutioner för att ersätta det gamla samhällets trygghetsinrättningar. Varken försäkringsmarknaden eller kapitalmarknaden kunde till en början erbjuda några breda lösningar. Det blev staten som fick gå in för att ge den trygghet som samhällsomvandlingen aktualiserade. Men samtidigt passade de som styrde staten på att också omfördela medborgarnas normala inkomster.

Uppfattningen att social trygghet kräver omfattande statlig inkomstomfördelning har sedan dess varit helt dominerande. Det visar sig särskilt hos den socialliberale filosofen John Rawls (1921-2002) som i första hand tar sig an de sämst ställdas situation i samhället. För att inte riskera att hamna i en situation där det är omöjligt att försörja sig presumerar Rawls att alla är villiga att ansluta sig till ett samhälle som försäkrar de sämst ställda en så hög levnadsstandard som möjligt. Detta skall gå till så att inkomster omfördelas till de sämst ställda fram till den gräns då ytterligare omfördelning skulle skada samhällslivet så mycket att även de sämst ställda fick det sämre.

Rawls och andras inställning till omfördelning bygger tydligen på att det krävs någorlunda höga inkomster för att kunna undvika att bli strandsatt vid t ex sjukdom, arbetslöshet och lång livslängd. Men situationen blir ganska annorlunda om det finns sjukvårdsförsäkringar, arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkringar. Och det är situationen man kan hamna i utan sådana försäkringar som alla enligt Rawls överväger bakom 'okunnighetens slöja' i ursprungspositionen. Om sådana försäkringar kan erbjudas åt kollektivet friska vuxna kan de också betalas med avgifter från vanliga löneinkomster. Det är bara vissa undantagsfall med medfödda handikapp eller total utslagning som kräver finansiering från andra kollektiv och då med hjälp av viss omfördelning.

I Sverige finns det en undersökning som belyser denna problematik i Långtidsutredningen 2003. Den går ut på att dela upp omfördelningen i två delar: 1) Hur mycket är omfördelning mellan olika delar av livscykeln för samma individ? 2) Hur mycket omfördelning sker mellan olika individer? Den första typen av omfördelning kalllas intra-personell och den andra interpersonell. För en genomsnittsindivid är den intra-personella omfördelningen enligt LU hela 82 procent av skatten till sociala ändamål. Det har föranlett många bedömare på den borgerliga kanten att avfärda den interpersonella omfördelningen som varande mest en socialistiskt retorikfråga. Nu senast uttrycktes denna bagatellisering på ledarsidan i SvD den 8/4.

Naturligtvis inbjuder den låga siffran 18 procent för den verkliga omfördelningen mellan individer till att betrakta fördelningspolitik som något förlegat och främst passande för den socialistiska söndagspredikan. Men LU:s framställning är försåtlig. Det går inte att meningsfullt beskriva omfördelningen som ett genomsnitt för en individ. En mera upplysande uppgift är att 34 procent av den aktuella skatten för den femtedel som betalar mest skatt går till andra. Denna grupp betalar motsvarande nästan hela sin kommunalskatt som ett bidrag till andra människor under hela sitt liv. Om detta skrev jag en bloggartikel den 4/1-07.

Omfördelningspolitiken är inte en retorisk fråga utan ett reellt problem. Men de flesta styrs i denna fråga (som i många andra) av sina ideologiska fördomar. Det gäller både vänstern och högern. Värst är det för vänstern. Här tycks man inte veta vilket ben man skall stå på (ett bloggexempel är Erik Laaakso 9/4). Å ena sidan vill man öka omfördelningen och man förstår inte att de lågavlönades låga standard beror på Sveriges fattigdom. Å andra sidan ser man inte "klyftor" som ett stort problem om golvnivån ändå är hygglig. Att Sverige hör till de mest utjämnade länderna i världen nämns mycket sällan. Med denna vetskap skulle man åtminstone kunna tycka att LU:s utvärdering tyder på att inte mycket finns kvar att utjämna.

För högern är det opportunt att dra fram LU:s enkla siffror som exempel på att skatterna lätt skulle kunna göras om till avgifter eftersom det mesta av pengarna går tillbaka till samma individer. Att betala till sig själv ligger i alla upplysta personers eget intresse och eftersom LU framhållit att så är fallet borde mycket av skatterna kunna överföras till avgifter, försäkringspremier och lånesystem som verkar under respektive individs livscykel. Som argument mot dem som kräver mera omfördelning är LU:s enkla siffror inte så användbara. Men om man bara tränger bakom den enkla redovisningen visar LU att det pågår en kraftig omfördelning. Den känner dock inte den aldrig nöjda omfördelningsvänstern till. Någon tacksamhet kunde den ju kanske visa?

Slutsatsen av fördelningspolitikens utformning i Sverige borde därför bli att omfördelning inte kan motiveras med behovet av socialt skydd. Socialförsäkringar och studielån kan utformas utan en generell inkomstutjämning - ja, t o m utan mycket av dagens skatter. Utjämningen måste motiveras på något annat sätt och där återstår den moralfilosofiska debatten. Det kan ju knappast vara så att den socialistiska moralläran (som egentligen inte existerar) har gett något svar på hur omfördelning skall motiveras. Inte heller Rawls' lära är tydlig om vi utgår från att socialförsäkringar och intra-personell omfördelning inte måste tillgodoses med inkomstutjämnande statliga åtgärder. Och tesen att resultatet skall bli nästan detsamma för alla, oavsett hur lika utgångsmöjligheterna kan göras, har visserligen formulerats men har inte getts någon moralisk underbyggnad. (Inte ens Ronald Dworkin har gett sin lära, att enbart skillnader i ambition får vara utslagsgivande, något positivt filosofiskt stöd.)

Den som har makten att omfördela kan ju ge sken av att man också har rätten - i synnerhet om man kan få debatten att handla om socialförsäkringsproblem och inte om avsiktlig inkomstutjämning. Men makt är inte rätt. Rätten att få leva på andras bekostnad när man inte är ett försäkringsfall väntar fortfarande på den filosofiska debattens försök till motiveringar.

Andra bloggar om: omfördelning, fördelningspolitik, inkomstutjämning, politik, filosofi, moral, låginkomsttagare, socialförsäkringar på intressant.se

Nuder verkar okunnig i analysen av fastighetsskatten

Det kommer att ta uppåt 20 år innan vissa rika tjänar på omläggningen av bostadsbeskattningen. Det förstår inte Nuder utan han hetsar mot "de rika" samtidigt som han försöker använda 20-årsresonemanget som ett bevis för minskad rörlighet. Att räntan skulle behöva höjas för att reformerna är "underfinansierade" har han inte heller visat. Men räntan kan behöva höjas av ivern att renovera.

I dagens SvD 7/4 skriver förre finansministern Pär Nuder (s) om regeringens förslag till omläggning av fastighetsbeskatningen. Rubriken på Brännpunkt är "Orättvist, orimligt och oansvarigt". Huvudargumenten är att de rikaste hushållen får en orättvist och orimligt stor lättnad av beskattningen. Dessutom är reformen oansvarig i högkonjunkturen eftersom ofinansierade skattesänkningar leder till extra räntehöjningar. Därtill kommer att reörligheten på husmarknaden minskar.

Om man som Nuder också anser att slopandet av förmögenhetsskatten skall räknas in kan man naturligtvis ge sken av att reformerna är "orättvisa". Men förmögenhetsskatten är idag vid 2 procents inflation långsiktigt orimlig eftersom den innebär att hela den genomsnittliga reala avkastningen på kapital, som brukar anses vara 3 procent, dras in i skatt.

Det enskilda exempel Nuder relaterar i sin artikel är mera svårbedömt. Han anför där att en familj med en villa taxerad till 7 miljoner kr skulle få sin fastighetsskatt sänkt med 65 000 kr/år. Noga räknat 70 000 - 4 500 = 65 500 kr. Men Nuder säger ingenting om hur den höjda reavinstskatten skulle slå. Vi kan här renodla två möjligheter.

1. Familjen säljer sin villa inom kort och flytter till hyreslägenhet eller äldreboende. Antag att man köpte den för några årtionden sedan för en miljon och säljer den för 10 miljoner. Då tar den höjda reavinstskatten med 10 procentenheter 900 000 kronor extra. Det är rimligtvis en hård "skattesmäll" för ett sådant "rikt hushåll", eftersom den lägre fastighetsskatten inte hinner ge någon större effekt.

2. Familjen är mer nyinflyttad och bor kvar i åtskilliga år ytterligare - säg först 10 år till. Då kommer huset att stiga i värde med kanske hela den mekaniska effekten av den sänkta fastighetsskatten omräknad till räntekostnad och ökad lånemöjlighet. Om vi antar att låneräntan i genomsnitt för de närmaste 10 åren blir 3,5 procent (något lägre än idag) blir värdeökningen 2,31 mkr (räknat med att ränteavdraget för denna del bara uppgår till 81 procent).

Till detta kommer den normala värdestegringen inklusive inflationen (som också beskattas). Den är naturligtvis svårbedömd men jag antar att den är 5 procent per år i räkneexemplet. Om vi lägger denna på den extra värdeökningen blir den totala värdeökningen efter 10 år en ökning från 10 till 20,05 mkr. Den större reavinstskatten, om vi antar att huset inte hade någon ackumulerad värdeökning alls före reformen, blir då 10 procent av 10,05 mkr = 1 005 000 kronor. Denna dryga miljon i skatteökning skall jämföras med de 655 000 kronor som den sänkta fastighetsskatten uppgår till. (En alternativ beräkning borde också ta hänsyn till att fastighetsskatten skulle ha stigit om den funnits kvar och då blir "förlusten" mindre.)

Hur går det sedan? En ytterligare 10-årsperiod ökar värdet med drygt 60 procent. Förmodligen ökar också den kommunala avgiften på 4 500 kr. Men om vi beaktar att den icke existerande fastighetsskatten skulle ha stigit i takt med värdestegringen borde skillnaden mellan de två beskattningsformerna ändå visa vinst för ägarfamiljen.
- - -
Utfallet för en kombination av ägarfamiljer enligt fall 1 och 2 skulle, med Nuders 10-miljonersvilla i Djursholm som utgångspunkt, visa rejäla förluster generellt för de närmsta 10 åren. Det finns alltså bara ett svagt underlag för Nuder att dra fram "direktörsfamiljen i Djursholm" som ett exempel på stora vinster av regeringens förslag.

Pär Nuders okunnighet visar sig ännu större när han anför att reformen skulle leda till "sämre rörlighet på bostadsmarknaden". Han drar nu visserligen inte till med det totalt felaktiga argumentet att högre priser leder till svårigheter för de unga. Nu är argumentet istället att man måste bo kvar ett tjugotal år innan den höjda reavinstskatten har kompenserats.

Detta resonemang om minskad rörlighet anger han att han hämtat från Ylva Yngvesson på Swedbank. Jag vet inte vad hon sagt i övrigt men nog verkar det som om Nuder totalt har missförstått Yngvessons resonemang. Det verkar troligt att det var ett liknande resonemang som jag förde i punkt 2 ovan, vilket syftade till att utröna när det blir vinst för en familj som får fastighetsskatten sänkt men reavinstskatten höjd. Nuders tillämpning av 20-årsresonemanget bygger på två fel:

a) Rörligheten minskar inte även om man måste vänta i 20 år på vinst eftersom man kan byta hus med uppskov i reavinstbeskattningen under tiden.

b) Den som blir gammal och vill flytta till ett icke ägt äldreboende utan att ha hunnit uppnå vinst på omläggningen kommer knappast att vänta med detta för att "suga ut" ytterligare några år av lägre fastighetsskatt ur reformen. Skatten på 30 procent måste ju betalas förr eller senare. Pengar att betala med finns så snart man säljer sitt sista ägda hem. Varför skulle man då vänta på ytterligare några års värdestegring och högre reavinst? Vad skulle man göra göra med dessa extra pengar? Tänk om det blir värdeminskning på kort sikt?

Slutligen menar Nuder att Riksbanken kanske måste höja räntan eftersom borttagandet av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten är "ofinansierade". Det är också fel. På kort sikt är fastighetsskatten troligtvis överfinansierad genom de retroaktiva inslagen i den höjda reavinstskatten. Det är kanske tillräckligt för att kompensera att förmögenhetsskatten kortsiktigt inte är helt finansierad. Eftersom alla dessa beräkningar är svåra att göra med någon precision finns det ingen psykologisk effekt av entydig "underfinansiering" i regeringens politik, som dessutom visar på ökande överskott i övrigt i statsfinanserna.

Nej, Nuder skulle ha anfört att höjda priser på 60 procent av fastigheterna leder till ett ökat låneutrymme för alla ägare till dessa hus. Och även om priserna inte stiger omedlbart kan många som inte är toppbelånade öka sin låntagning eftersom de slipper betala en del av fastighetsskatten. Om dessa pengar sedan går till renoveringar på husen kan byggmarknaden bli överhettad. Också om pengarna används till vanlig konsumtion kan det bli inflationstendenser. Men en stor del av denna kan trots allt importeras och minska Sveriges stora överskott i utrikeshandeln. Riskfaktorn är därför främst byggmarknaden.

Eftersom det är först nästa år som utrymmet ökar och det tar tid för hushållen att sätta igång renoveringar så kan den heta byggkonjunkturen hinna kylas av något innan effekterna från hushållen kommer. Det är en intrikat fråga för Riksbanken att bedöma.

Andra bloggar om: fastighetsskatt, Pär Nuder, skatter, reavinstskatt, bostadspolitik, politik, ekonomi, regeringen, socialdemokraterna på intressant.se

Så tjänar unga på slopad fastighetsskatt

Socialdemokratern m fl har inte gjort någon seriös analys av skatteomläggningen när de kommer fram till att den skulle ge större svårigheter för unga att skaffa eget hus. Det troliga är att huspriserna kommer att öka mindre än vad de mekaniskt borde göra. Då minskar de löpande boendekostnaderna sammanlagt. Det tjänar de unga på.

Det är förunderligt hur reflexmässiga de ideologiska kommentarerna till regeringens förslag om avskaffandet av fastighetsskatten har varit. Socialdemokraterna har med Pär Nuder i spetsen främst haft två invändningar. De unga som vill in på husmarknaden är förlorare. De "rika" tjänar ohemult mycket på omläggningen. Som debatten efter min förra bloggartikel visat är det mycket svårt att göra generella uttalanden om hur de med högt taxerade fastigheter kommer att få sin ekonomi förändrad. Enklare är att analysera de ungas utsikter.

Nuders och andras tanke är att huspriserna stiger kraftigt - rimligtvis oacceptabelt kraftigt just på de idag billigaste och minsta husen som är vad en ung familj idag har råd att efterfråga. Det är en förhastad slutsats och den strider mot grunden för att samma kommentatorer blir upprörda över att "de rika" tjänar för mycket. Ett hus taxerat till en miljon får en lättnad genom omlagd fastighetsskatt på 460 kr/mån. Vid ett taxeringsvärde på två miljoner är lättnaden 1290 kr/mån - dvs inte 100 utan 180 procent högre osv.

Här har bedömarna utgått från en rigorös tillämpning av nationalekonomins antagande om 'economic man'. Aktörerna på husmarknaden är strikt rationella, egenintresserade och nyttomaximerande. Ju större lättnad i löpande beskattning desto större lån kan man kosta på sig och sålunda använda ökade lån för att betala ett högre pris. Fortfarande är dock den befarade prisuppgången minst för de billigaste husen som de unga efterfrågar. Det är dock ett litet fel i sammanhanget.

Att en lättnad i beskattningen resulterar automatiskt i en av 'economic man' exakt kalkylerad prisökning passar som slutsats när syftet är att diskrediteera skattereformen på boendemarknaden. Men så fungerar inte marknaden i praktiken. Folk är inte så strikt rationella att de är beredda att mekaniskt översätta skattelättnad till räntekostnad och högre pris. Dessutom kan de inte kalkylera med dagens räntekostnad utan måste beakta att den sannolikt kommer att vara högre i framtiden. Säljarnas vilja att maximera sin vinst är troligtvis inte heller så uttalad på verklighetens marknad vid förändrade förhållanden.

Vi kommer alltså inte att få se en mekanisk prisökning utgående från den framräknade skattelindringen. Den skulle för miljonvillan bli ca 14 procent och för tvåmiljonersvillan 19 procent (med dagens 4,3 procent i låneränta). Men även om prisökningarna blev dessa är det svårt att förstå varför de unga skulle få större svårigheter att kunna köpa dessa hus. Den löpande boendekostnaden enligt Nuders teori blir inte högre. Varför skulle då bankerna inte kunna bevilja lån på samma sätt som tidigare med familjens löpande betalningsförmåga som grundkriterium? Det verkar också här vara en politiskt tillrättalagd slutsats Nuder m fl kommer med.

I själva verket kommer de unga att tjäna på skatteomläggningen. Genom marknadens tröghet kommer priserna inte att stiga så mycket som de "borde". Husen kommer då att bli billigare i förhållande till de löpande betalningarna. De unga kommer inte att behöva ta riktigt så mycket mera i lån som skatteomläggningen motiverar. Det betyder att de unga får en lägre boendekostnad i framtiden.

Får vi se de kritiska journalisterna grilla Nuder m fl så att de får krypa till korset när de haft så uppenbart fel i hur fastighetsskatten påverkar de nytillträdande på bostadsmarknaden?

Andra bloggar om: fastighetsskatt, bostadspolitik, rättvisa, politik, ekonomi, socialdemokraterna på intressant.se

En tredjedel av fastighetsskatten avskaffas

Vanliga "rika" husägare som bor i hus några decennier kommer att förlora mera på den höjda reavinstskatten än på den sänkta fastighetsskatten. Dessutom innebär reavinstskatten en indragning av fiktiva inflationsvinster med retroaktiva inslag.

Regeringen aviserar idag 3/4 att fastighetsskatten skall avskffas 2008. Den ersätts med en kommunal avgift på 4 500 kronor (inte 2 800 kr). Dessutom höjs reavinstskatten från 20 till 30 procent med fortsatt uppskovsrätt. Skattebortfallet för bostäder uppgår till 16,3 miljarder kronor. Den kommunala avgiften beräknas ta in 10,3 miljarder. Det betyder att en dryg tredjedel av fastighetsskatten avvecklas (37 procent).

Finansieringen av de resterande 6 miljarderna med en höjning av reavinstskatten förutsätter uppskovsrätt enligt dagens system enligt Göran Hägglund i radions Studio Ett (Ekot). Det innebär att intäktsökningen med 6 mdr kr sker långt senare om den inte också skall drabba den reavinst som hittills ackumulerats. Det betyder ett införande av ett starkare retroaktivt inslag i beskttningen. I så fall uppstår ett incitament att sälja fastigheten inom familjen för att få ett högre ingångsvärde vid den framtida högre beskattningen med 30 procent.

Förändringarna sker enbart inom bostadssektorn (bostadsrätter får en avgift på 900 kr per lägenhet). De betyder att 60 procent av bostäderna får en sänkning av fastighetsskatten och resten skall i princip få oförändrad löpande skatt på maximalt 1 procent av taxeringsvärdet. För det förtsta innebär det att reavinstskatten stiger även för de 40 procent som inte får någon sänkning. För det andra innebär det att den som har ett taxeringsvärde på t ex 10 miljoner kr och en fastighetsskatt på 100 000 kr vinner 95 500 kr på omläggningen. Detta är tänkt att kompenseras med den höjda reavinstskatten med 10 procentenheter som med 10 procents årlig värdestegring blir 1,59 miljoner kr efter 10 år. Med 5 procents värdestegring blir den höjda reavinstskatten 710 000 kr. Längre innehav och lägre taxeringsvärden medför ännu snabbare förluster. Det är vanliga "rika" som blir förlorare.

Tidigare ackumulerade reavinster kommer att både beskattas retroaktivt och nominellt vilket strider mot tidigare beskattningsprinciper. En stor del av dessa vinster är rena inflationsvinster från inflationsåren på 1970- och 1980-talen. När inflationsbeaktandet togs bort i samband med den stora skattereformen 1991 sattes reavinstskatten till 15 procent (den höjdes till 20 procent när fastighetsskatten sänktes senare). Den form den höjda realisationsvinstskatten nu förefaller ta är knappast förenlig med ett rättssamhälles principer.

Andra bloggar om: fastighetsskatt, reavinstskatt, bostäder, politik, skatter på intressant.se

Behövs riktiga socialdemokrater längre?

Har de riktiga socialdemokraterna förlorat sitt inflytande? Den demokratiska socialismen har till synes avsomnat och partiet befolkas av socialliberaler maskerade som "socialdemokrater". Varken ordföranden, arbetsgruppen i välfärdsfrågor eller valanalysgruppen tyder på annat än fortsatt socialliberal politik. Men var det inte det Persson försökte med?

Socialdemokraterna har berövats regeringsmakten och skaffat sig en ny partiledare. Enligt den gamle ledaren är hon "ingen tänkare" och därför kan man fråga sig hur hon försöker komma fram till vilken politik hon tänker satsa på. Den gamle, som uppenbarligen ser sig själv som en överlägsen formulerare av långsiktiga strategier, lyckades inte själv lansera någon annan strategi än att fortsätta att administrera det socialliberala samhället.

I själva verket har vi inte sett riktiga socialdemokrater i aktion sedan Ingvar Carlsson 1986 gjorde sitt beryktade ideologiska utspel att "medborgarrätten tar över äganderätten" som motivering för engångsskatten på pensionskapitalet. Det var 20 år sedan. Frånvaron av socialdemokratisk ideologi i samhällsdebatten sedan dess ger upphov till frågan vad socialdemokraterna har för idépolitisk funktion i framtiden. Sett i ett hundarårsperspektiv har SAP nu kommit till ett vägskäl som kan bli lika avgörande som krisuppgörelsen i början av 1930-talet. Då hade SAP efter avsöndringen av kommunisterna blivit ett parti som byggde på demokratisk socialism. Denna tids socialdemokrati hade som idéarv en marxistisk socialism som hade till syfte att genomföra en ordentlig samhällsomvälvning. I SAP:s variant en fredlig sådan.

Denna linje var inte särskilt framgångsrik förrän den kombinerades med aktiv konjunkturpolitik under 30-talet och gav delvis nytt innehåll åt termen planhushållning. Först efter 1948 års valäventyr övergav SAP det mesta av socialismen och blev mer av ett socialliberalt parti bland andra. Redan i slutet av 1960-talet blev emellertid de socialistiska inslagen åter tydligare. Och på 1970-talet återkom en tämligen renlärig socialism under ett decennium såsom det "tredje steget" baserad på en tekniskt utstuderad metod kallad löntagarfonder. Trots Carlssons mellanspel med "medborgarrätten" övergavs alla socialistiska rudiment när löntagarfonderna också övergavs vid maktskiftet 1994.

Därefter har SAP:s politik dominerats av budgetsanering och administration av välfärdssamhället. Någon ny politisk inriktning lanserades aldrig av Göran Persson när saneringen var slutförd. Han var uppenbarligen ingen idépolitiker trots de höga tankarna om sig själv. När han inte heller föreföll klara jobbpolitiken så fick han gå.

Det är nu den nya inriktningen borde stakas ut av Mona Sahlin. Men det kanske är så att det är fortsatt socialliberalism som är framtidens socialdemokrati? Då behöver vi inga riktiga socialdemokrater längre. Vi har fått ett systemskifte där socialdemokratin låtsas leva vidare i socialliberal skepnad. Detta konststycke har lyckats så väl att kvalificerade bedömare tror att är det socialdemokratins idéer som segrat trots att partiet formellt förpassats i opposition. "Den politiska kampen handlar om vem som är bäst på att utveckla och modernisera det socialdemokratiska arvet. Fortfarande domineras den politiska dagordningen av frågor som socialdemokrater först väckte." Så skriver den ledande brittiske statsvetaren, Oxfordprofessorn Vernon Bogdanor, exklusivt för DN-debatt (25/3).

Han drar paralleller mellan Storbritannien och Sverige och menar att debatten står mellan förnyare och återställare inom socialdemokratin. Den handlar om hur den offentliga sektorns grundproblem med dålig produktivitet skall lösas när det inte är möjligt att höja skatterna.Men någon riktig socialdemokrati är det ju inte frågan om.

Ett annat problem är klimatpolitiken som skulle vara ett större problem för socialdemokraterna än de borgerliga. Bogdanor menar att marginalväljarna till vänster är mer känsliga för klimatpolitiskt motiverade skattehöjningar (t ex flygskatt) än borgerliga akademiker som kunnat flyga på semesterresor sedan länge (flygskatt har lanserats av tory-ledaren).

Bogdanors tes är intressant om man bara är medveten om det terminologiska felet att kalla socialliberalism för socialdemokrati. Med detta perspektiv handlar framtidens socialdemokratiska partipolitik om en kamp i mitten mot nu fyra andra socialliberala partier. Dess välfärdspolitiska program skall ledas av förra biståndsministern Carin Jämtin tillsammans med metallordföranden Stefan Löfvén i en av Sahlins fyra skuggrupper. Är det för att förverkliga dessa ljushuvudens idéer vi behöver socialdemokraterna?

Klarar dessa två att lansera en modell för hur de demografiskt motiverade större kraven på välfärdstjänster skall finansieras utan skattehöjningar? Eller är det höjd skatt för att bevara välfärden som skall bli det vinnande budskapet? Ovilligheten att nu lansera borttagandet av jobbavdraget för att finansiera billigare a-kassa tyder inte på att socialdemokraterna bedömer skattehöjningar som ett vinnande budskap på barrikaderna. Jämtin, som nu är stockholmspolitiker i opposition, kanske har någon modell för effektiviseringar av kommunal verksamhet som löser problemet?

Den något oklara förutsägelsen att vi kommer att få se splittring inom socialdemokratin kanske ändå inte är så tokig. Bogdanor anar att det inte kommer att bli lätt att finna en ny politisk linje utan konvulsioner för socialdemokraterna. Och partiledaren själv har hittills inte visat att hon har något speciellt att ge när det gäller att formulera framtidens visioner. Att hon inte är en riktig socialdemokrat i klassisk mening står klart. Men vad är hon egentligen istället?

Inte ens socialdemokraternas valanlys, gjord under ordförandeskap av Berit Andnor (legitimerad icke-ideolog?), ger någon vink om vad partiet skulle kunna tänkas satsa på i framtiden. DN skriver om rapporten: "Både till innehåll och till ton påminner den mer om en studie från något opinionsinstitut eller en statsvetenskaplig institution än om ett debattinlägg." Slutsatsen är att SAP siktar mot medelklassen. Det betyder fortsatt socialliberal politik. De riktiga socialdemokraterna behövs inte längre.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Mona Sahlin, Carin Jämtin, valanalys, politik, socialism, socialliberalism på intressant.se