Värderelativismen måste begränsas

Det förefaller omöjligt att acceptera värderelativismen fullt ut på det filosofiska området. Vad som behövs är istället en teori om hur en giltig moralfilosofi pragmatiskt skall förhålla sig till olika krav på tolerans.

Enligt kulturrelativismen finns inga universella moraliska sanningar, skriver Henrik Bohlin, fil dr i teoretisk filosofi (Södertörn), i en artikel under strecket i SvD 31/8.Han fortsätter:

"Om vi upprörs av inslag i andra kulturer är det därför att vi naivt och oreflekterat betraktar våra egna moraliska normer som den enda möjliga måttstocken för rätt och fel. I sin yttersta konsekvens leder resonemanget till slutsatsen att det kan vara fullt moraliskt försvarligt för Suruhawafolket [i Amazonas] att begrava barn levande, även om det självklart är djupt förkastligt för oss, och att det därför vore fel av utomstående att ingripa för att skydda barnen."

Detta sätter ljuset på frågan om "kulturimperialism". Men det finns andra besvärliga aspekter. Bohlin menar att det särskilt bland yngre är svårt att finna någon som inte betraktar sanningen som relativ. Yngre blir upprörda om relativismen ifrågasätts. "Relativismen förknippas ofta med odogmatisk öppenhet för andra åsikter, men åtskilliga anhängare är påtagligt dogmatiska inför kritik."

Bohlin nämner "den förste relativisten" Protagoras med tesen att "människan är alltings mått" (gr homo mensura). Idag ses den amerikanske vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn med De vetenskapliga revolutionernas struktur (1962) som en pionjär. Kuhn såg inte sig själv som relativist men han hävdade att det inte finns någon neutral, oberoende evidens för att avgöra vem som har rätt i olika forskningstraditioner. Bohlin beskriver:

"Istället för att säga att astronomerna i den medeltida traditionen hade fel och Galilei rätt (eller för den delen det omvända), borde man alltså säga att medeltidens astronomer levde i en värld där solen rörde sig kring jorden, medan Galilei och hans efterföljare, däribland vi nutida människor, levde och lever i en värld där jorden rör sig kring solen. "

Detta är i mina ögon svårt att acceptera. Varför skulle inte paradigm istället kunna beskrivas som en framstegsprocess? Det är bara när konkurrerande paradigm inte har någon "vinnare" som Kuhns olika världar har någon relevans. Detta gäller särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap som enligt min mening inte kommit tillräckligt långt i att formulera stringenta teorier och riktighetskriterier.

Här framhåller Bohlin att relativister och objektivister ofta talar förbi varandra: "Relativister utmålar motståndarna – ömsom betecknade anti-relativister, objektivister, rationalister, absolutister och universalister – som oreflekterade dogmatiker, oförmögna att skilja mellan sina egna fördomar och otvivelaktigt säkra eviga sanningar."

Man kan kanske fundera något på vad detta har för bäring på filosofer som Ayn Rand, Robert Nozick och John Rawls. Det finns åtminstone vissa möjligheter att kunna resonera neutralt och objektivt i en del värdefrågor.

I andra ändan av kulturimperialism finns toleransen. Bohlin skriver:

"Relativism är ett starkt argument för att tolerera olika åsikter. Ni får tänka som ni vill, vi får tänka som vi vill, och eftersom er sanning är en annan än vår kan ingen av oss säga att den andre har fel. Men tolerans blir djupt problematisk i förhållande till sådant som kulturellt rättfärdigade hedersmord, kvinnlig könsstympning, religiös fanatism och Suruhawaindianernas behandling av oönskade barn."

Frågan kvarstår om vi bör ingripa till barnens försvar eller förhålla oss passiva, menar Bohlin. Eller varför inte analysera folkmord? Jag tror att vi måste skilja mellan det filosofiska problemet om giltighet och det pragmatiska problemet vad vi borde göra för att genomdriva giltig moral på olika platser på jordklotet. Då behöver vi inte våndas över att vi inte skulle kunna betrakta en moral som vi inte omedelbart kan genomdriva överallt som giltig.

Det är alltså sannolikt att vi kan begränsa värderelativismen ganska ordentligt om vi kan utveckla en teori om hur pragmatisk tolerans skall hanteras. Läs även min kritiska artikel om värderelativismen från 2006.

Läs även andra bloggares åsikter om värderelativism, värdenihilism, objektiv moral, moralfilosofi, kulturrelativism, relativism, moral, vetenskapsteori, filosofi, politik på intressant.se

Greider tror att marxismen har ett värde

Vänstern är på defensiven. Men Marx står vänd mot framtiden. Socialismen finns runt hörnet. Det är bara svårt att organisera arbetarna. Och postmodernismen är ett otyg. Det tror Greider och Therborn.

Marknadsliberala system kan socialisera banker utan att förlora sin ideologiska legitimitet konstaterade en ledarskribent på Expressen nyligen i radioprogrammet Obs. Idag fortsatte debatten om begrepp i tiden (nr 4) med ett inlägg av Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Det hade rubriken: "Marx står vänd mot framtiden - Vänstern är på defensiven, men den har starka försvarslinjer". Detta är ett uttryck från en bok av Göran Therborn , gammal vänstersociolog som kommit ut med boken From Marxism to Post-Marxism (Verso 2008). Kring denna gör Greider en poetisk exposé.

"Therborn rör sig i nyss närapå nedsläckta rum och med en stark ficklampa lyser upp terrängen och får mig att se nya saker" säger Greider. Men målande poesi är en sak. Kylig analys en annan. Så vad har den marxistiska teorin att erbjuda? Greider refererar något lättvindigt att globaliseringsdebatten har missat att nationalstaterna kan påverka mycket. Här behövs mer forskning...

Varför är vänstern på defensiven? Det är utgångspunkten för Greiders betraktelse. Varför tog vågen av socialiseringar och inkomstutjämning slut i början av 80-talet? Therborn tror inte på politiska vindkast (här avses antagligen Thatcher, Reagan och nyliberalismen). Kommunismens fall stängde hoppet om ett alternativ till kapitalismen. Men inte ens detta är orsaken. Den ligger djupare. Det är industriarbetarklassens minskade betydelse som tvingar vänstern på defensiven, menar Therborn. Det gäller även i de nya industriländerna. Arbetarna är svåra att organisera. Greider fantiserar om ett kinesiskt LO med några hundra miljoner medlemmar. Det skulle kasta om den globala maktbalansen mellan arbete och kapital, tror Greider.

Jasså, skulle det bli skillnad? När svenska LO stod på höjden av sin makt upptäckte man att den var ganska begränsad. Vad hjälpte storkonflikten 1980 mot den tidens kostnadskris i industrin? Det gick inte att få mer betalt av utländska köpare för att man kunde strejka sönder industrin. Följden blev bara ett par drastiska devalveringar som satte Sveriges ekonomi i gungning och som vi fortfarande lever i efterdyningarna av. Men inte fick arbetarna det bättre av LO:s makt. Själv försökte LO lansera ett förslag till hur man med en genväg skulle bli kapitalägare genom löntagarfonder.

Kapitalismen frambesvärjer även när den är framgångsrik sitt eget motstånd enligt Therborn. Att detta inte leder till praktiska konsekvenser är enbart betingat av tekniska problem. Det är helt enkelt svårt att organisera motståndet idag när proletariatet inte finns i samma fabriksbyggnad. Problemet är tydligen istället tankar om post-socialism. Hela postmodernismen var anti-marxistisk. Greider tillägger poststrukturalism och post-kolonial teori. Marxismen har fått mindre ytor att agera på. Nyliberalismen tog över framstegstanken. Vi är enligt min mening tillbaka vid att politiska vindkast tagit kål på marxismen. Ändå tror Greider att Marx står vänd mot framiden och lägger ifrån sig boken med stark tillförsikt.

Men Greider har varken visat varför marxismen skulle ha fördelar som teoretiskt instrument för att analysera samhällsutvecklingen eller varför det inom de socialistiskt intresserade skikten skulle finnas ett pånyttfött intresse för Marx. Bara därför att kapitalismen råkat ut för en ovanligt allvarlig störning bevisar inte att en kritisk lära som formulerades för 150 år sedan skulle ha någon relevans. Socialismen borde väl istället dödförklaras?

Läs även andra bloggares åsikter om Marx, socialism, marxism, Göran Greider, kapitalism, postmodernism, globalisering, ideologi, filosofi, ekonomi, politik på intressant.se

Moderaterna vill inte skuldsätta våra barnbarn

I en annons från Moderaterna gottar man sig åt att inte ha skuldsatt framtida generationer genom att "låta sedelpressarna gå". Hur kan Reinfeldt sätta sitt namn under sådant? Kan vi ha förtroende för ekonomiska amatörer?

Solidaritet är kittet som håller ihop Sverige, brukade Socialdemokraterna säga tidigare. Idag annonserar Moderaterna på en helsida i bl a SvD "Ett Sverige som håller ihop i krisen". Man kunde tro att nu skulle "det nya arbetarpartiet" annonsera hur ytterligare inkomstutjämning skall åstadkommas med statens hjälp. Fredrik Reinfeldt deklarerade ju i torsdags på Moderaternas stämma i Västerås att han inte tänkte ta strid mot S-märkta värderingar (se analys i SvD idag).

Men annonsen vänder sig mera mot dem som kanske tror att det är regeringens politik som medfört att arbetslösheten ökat. "Sverige kan inte ensamt få fart på handeln" står det i inledningen. Vad menas? Handeln skulle ju kunna ökas kraftigt med hjälp av t ex en tillfällig momssänkning. Troligtvis menar Moderaterna med "handeln" istället det som vanliga människor kallar exporten. Men det tycks inte reklammakaren ha begripit.

Texten fortsätter med att Sverige är ett land som tagit ansvar i krisen. Sedan skriver man:

"Ett land som hållit ihop och låtit bli att skuldsätta framtida generationer genom att låta sedelpressarna gå, som tagit långsiktiga beslut hellre än dyra och bekväma genvägar."

Med detta kunde man tro att Moderaterna vänder sig mot Socialdemokraterna som enligt gammal tradition kan tänkas vilja öka statens skulder för att stimulera konjunkturen. Men detta är fel enligt Thomas Östros (S). Han beskyller istället Moderaterna för att själva vilja använda sedelpressarna för att hantera krisen. Sanningen om detta analyserade jag i artikeln om alarmismen i fredags.

Så vem riktar man sig emot när man framhåller risken med att skuldsätta framtida generationer? Tydligen är det Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska Rådet och Svenskt Näringsliv som utgör måltavlan. Det är dessa och några ytterliga bedömare som förordat en mer expansiv finanspolitik. Men Moderaterna vet bättre. Det är både ansvarslöst och "dyrt" att låta staten gå med underskott under en lågkonjunktur.

Låt oss först se närmare på frågan om det är "dyrt". Med detta ord måste avses att vi visserligen kan få ner arbetslösheten genom låntagning men att det sänker tillväxten över en längre tid så att välståndet blir mindre än det annars skulle ha blivit. Därför är det bättre att "värna jobben och välfärdens kärna" (på lång sikt kan man förmoda) genom att låta arbetslösheten öka i dagsläget och acceptera nedrustning av välfärdens kärna. Låter inte det som Orwells nyspråk?

Naturligtvis kan det vara sant att det förhåller sig så som jag tolkat budskapet. Men det sägs inte. Moderaterna säger bara något i stil med att "frihet är slaveri". Det verkar olycksbådande att annonsen, som är undertecknad av Reinfeldt med både namnteckning och namnförtydligande, använder sig av ett så försåtligt språkbruk.

Varför skulle Konjunkturinstitutet m fl vilja förorda recept mot krisen som är "dyra"? Varför verkar det vara fel? Därför att ingen ställer upp på Moderaternas verklighetsbeskrivning. Att bekämpa krisen snabbt och kraftfullt är helt enkelt ingen "dyr" väg att gå. Tvärtom, skulle föreslagna, ganska begränsade, åtgärder kunna leda till högre tillväxt sett över hela krisperioden än en politik som leder till onödigt stor arbetslöshet och större fall i BNP.

Men betyder då inte statliga lån att våra barnbarn måste betala av en något högre statsskuld och därför tvingas lida av låg levnadsstandard under ett antal år i framtiden?

Den första fråga man måste få svar på är vem som tar emot dessa avbetalningar? Om det är bankspararna så består väl också de av våra barnbarn. Eller är det bankernas aktieägare? Även de är väl våra barnbarn? Kanske det är bankerna betraktade som företag i någon metafysisk mening? En försvarlig del av produktionen i framtidens Sverige skall alltså fraktas till bankpalatsen och dumpas i deras källare till ingen användning. Det kan väl Moderaterna ändå inte mena?

Nu tänkte sig Moderaterna inte ens att lånen skall betalas tillbaka till några fysiska personer som tagit över dem från sina föräldrar. I annonsförfattarens hjärna är det inte några personer eller företag som lånar ut pengarna utan de kommer från "sedelpressarna". Och då blir det minsann dyrt för de tyngda framtida generationerna att betala tillbaka dessa pengar - till sedelpressarna eller vem? Hu så hemskt.

Den enda tänkbara betungande låntagning som kan ske idag är lån från utlandet. Men Sverige har sedan länge överskott i bytesbalansen (hela 6 % av BNP). Det är Sverige som lånar ut pengar till andra länder - t ex Estland, Lettland, Litauen och Ukraina - och där är det framtida generationer som kommer att få betala tung tribut till Sverige. Vi har inte behövt låna i utlandet sedan 90-talet.

Har finansminister Anders Borg godkänt statsminister Reinfeldts annons? Om så är fallet måste man oroa sig för att Sveriges ekonomi fortfarande kan fara i diket. Vi kan inte ha förtroende för ekonomiska amatörer.

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, regeringen, sedelpressar, skuldsättning, låntagning, budgetunderskott, finanskris, stabiliseringspolitik, arbetslöshet, statsskuld, banker, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Allmänheten ska bestämma över bonusarna sa Borg

Svenskt Näringsliv har en dissonans i relationen till sina medlemmar, menade finansministern i Ekots lördagsintervju. Allmänheten är emot bonusar. Då borde bankerna avstå. Ett fjärde jobbskatteavdrag är inte säkert. Kommunerna kan inte förbjudas bygga badhus.

Hur skall finansminister Anders Borg klara alla krav från allianspartierna och krav att få Sveriges ekonomi att fungera? Det var den förhandsannonserade frågan i Ekots lördagsintervju med Lasse Johansson (lyssna). Det fjärde steget i jobbavdragsserien ville han inte bekräfta. M vill ha sänkta skatter men andra menar att tajmningen är fel, menade Johansson. Borg betonade att det var viktigt att göra det lönsamt att arbeta.

[Men det är ju här enligt min mening som feltajmningen ligger. Det finns inga jobb att söka för ytterligare arbetsobenägna personer.] Ökad konsumtion finns med i bilden, nämnde Borg i förbigående. Men om man tagit i för mycket är det svårt att ta tillbaka detta på utgiftssidan. Men skatter är lättare att höja, sade Borg och nämnde alkohol- och tobaksskatterna. Att tillfälligt sänka momsen nu är relativt ineffektivt. Sysselsättningen faller men stannar kvar i arbetskraften. Därför är det viktigt med drivkrafter att komma tillbaka i arbete.

Vi har två problem: lågkonjunkturen och utanförskapet. Vi måste göra en avvägning enligt Borg. Vi måste tänka på sammanhållningen och den avgörs av att många är i arbete. Men drygt 11 procent blir arbetslösa? Vi har fått en extrem förändring i världsekonomin. Det är inte våra skatteförändringar som orsakat denna. Vårt ansvar är att hantera lågkonjunkturen. Synovate menar att S anses bättre på sysselsättning? Borg menade att S föreslår höjda bidrag och vi kommer att övertyga väljarna att det är fel väg.

Dyrare a-kassa är en orsak till att fackets medlemstal minskar. Det är bra, enligt Borg, med starka fackliga organisationer. Vi har sänkt avgiften i några steg och vi skall titta på avgifterna framöver igen. I löneförhandlingarna måste vi vara återhållsamma och inte höja som efter förra krisen. Därför förblev arbetslösheten hög.

Men det är stora skillnader i a-kasseavgifterna? Se på Byggnads som driver upp lönerna och arbetslösheten. Men de flesta facken tar ansvar. Vi har dessutom ett tak som gör att a-kasseskillnaderna inte blir alltför stora. Höjningen från början var inte feltänkt eftersom den ingick i en reformfinansiering. Nu är läget annorlunda.

Obligatorisk a-kassa? Det blir en sorts skatt på att arbeta om man tvingar alla. Höga avgifter är inte bra. Det är inte ett enkelt problem att lösa. Socialförsäkringsutredningen skall arbeta ett par år.

Hur är det att hantera alla krav inför ett riksdagsval? Vi ansåg att det fanns ett utrymme på 5, 6, 7 miljarder. Du har kallat SN ett särintresse? De är väldigt ideologiska. Det är viktigt att sätta sig med motpareten och diskutera. SN tror att de är bättre politiker än vi är. De har intagit en märklig position. Vi tar inte emot bidrag från SN, men från privatpersoner. SN har ofta en dissonans mellan sig själv och sina medlemmar.

Pengar till kommunerna? Skall det vara generella bidrag? Vi skall försöka fylla i hålet med uteblivna skatteintäkter. Badhus? Det finns olika effektiva kommuner. Kommunalpolitikerna har en förtjusning i att bygga monument. Vi har kommunalt självstyre - inte planekonomi. Riktade bidrag? Det hade vi förut och var kostnadsdrivande.

Bonusar? Beklagligt att vi är tillbaka i amerikanska banker. Märkligt att bankerna även i Sverige har en sådan hållning. Det blir ett starkt skäl för oss att internationellt att utforma regler. Systemen måste ta in kravet på samhällsekonomisk stabilitet. Bankerna måste lyssna på vad allmänheten tycker [!]. Det bästa är en internationell uppgörelse. Obama och Sarkozy kräver förändringar.

Det var inte lätt för Lasse Johansson att få någon rätsida på hur Borg resonerar om den ekonomiska politiken. Om det är så att det behövs stimulanser för att få upp konsumtionen, vilket Borg i förbigående erkände, måste väl en sänkning av skatterna för pensionärerna var effektivare än en sänkning för de arbetande. De senare kan ju spara en hel del av pengarna. När det inte finns jobb att söka har ett jobbskatteavdrag ingen annan effekt än att det kan öka konsumtionen.

Hur det förhöll sig med en tillfällig momssänkning intresserade inte Johansson. Men en sådan tillgodoser ju Borgs oro för att man inte kan ta tillbaka åtgärder när det går bättre. Ett jobbskatteavdrag är permanent och skall tydligen motbalanseras framöver av alkohol- och tobaksskattehöjningar. Synen på större statliga underskott fick vi inte veta något alls om.

Det framkom inte särskilt mycket nytt. Det mest anmärkningsvärda kanske är Anders Borgs syn på bakernas bonussystem. Han menade faktiskt att därför att allmänheten var emot dem skulle bankerna låta bli att återinföra bonusar. Så borde man inte kunna säga om man samtidigt anser att det är den samhällsekonomiska stabiliteten som borde vara avgörande. För inte är det väl allmännheten som kan bedöma vilka bonussystem som är destabiliserande?

Allmänhetens uppfattningar om bonusar kommer ofta från starka opinionsbildande organisationer som LO och är då betingade av avundsjuka. Var finns organisationerna som bildar motvikt genom att peka på att lämpligt utformade bonussystem ökar effektiviteten och tillväxten i ekonomin? Och även om så inte är fallet så är väl Sverige ett fritt land där bonusar måste vara tillåtna så länge som de inte bidrar till systemfarliga risker.

Andra bloggar om: Anders Borg, regeringen, bonus, banker, skatter, jobbskatteavdrag, skatt, finanspolitik, stabiliseringspolitik, arbetslöshet, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Alarmismen om statens underskott överdrivs av S

Socialdemokraten Östros påstår att regeringen vidtar farliga ofinansierade åtgärder mot krisen idag. Men hans egen regering vidtog avsevärt större åtgärder under den ganska milda IT-krisen. Det visar ett diagram från Konjunkturinstitutet.

Det har under krisen det senaste året funnits en obenägenhet från regeringens sida att ta till finanspolitiska åtgärder för att motverka konjunkturnedgången. En del av denna motsträvighet motiveras av att oppositionen driver linjen att den borgerliga regeringen inte kan hantera statens finanser och att vi skall få en upprepning av början av 90-talet och slutet av 70-talet. Thomas Östros (S) återkommer ofta till att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg vidtar ofinansierade åtgärder "med hjälp av sedelpressarna" som leder till "ett statsfinansiellt moras" som riskerar att räntorna höjs och valutan sjunker.

Men både det Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet, som Östros refererar till när det passar, förordar en mer expansiv finanspolitik än den som regeringen bedriver. KI har i sin rapport (pdf), som jag skrev om igår, gjort en prognos om den kommande finanspolitiken för de närmaste två åren. Både 2010 och 2011 förutsätter man att ofinansierade åtgärder på 25 mdr kr vardera kommer att genomföras. De fördelas lika på skattesänkningar och utgiftsökningar. Trots detta kommer räntan på statsskulden inte att utvecklas på något alarmerande sätt, se diagrammet nedan:

Vi ser att de svåra förhållandena på 90-talet med en andel för statsskuldräntan på 6 procent av BNP inte alls tenderar att upprepas. En förklaring är att underskotten idag är långt mindre än under 90-talskrisen. En annan är att ränteläget nu är mycket lägre än på 90-talet. Det beror till en del på att vi har ett överskott i utrikeshandeln på ca 6 procent av BNP mot ett underskott på 90-talet.

Läget är alltså helt annorlunda idag än tidigare. Ändå agerar Östros som om ett nytt 90-tal står för dörren. Varför denna alarmism? Inte ens det offentliga underskottets storlek är i närheten av 90-talets, se diagrammet nedan:

Här ser vi istället en intressant effekt på underskottet i samband med den ganska oförargerliga IT-kraschen. Då stagnerade den svenska exporten medan den nu minskade nästan 20 procent (diagram igår). Den socialdemokratiska regering som Thomas Östros satt med i som utbildningsminister lät underskottet (saldot) öka med drygt 5 procent av BNP. Hittills har alliansregeringen låtit saldot försämras med 6 procent av BNP.

Försämringen är inte värre än att trots 50 miljarder ytterligare i ofinansierade åtgärder så kommer de offentliga inkomsterna i kronor räknat att vara praktiskt taget oförändrade mellan 2008 och 2011:

Konjunkturinstitutet har också beräknat den del av underskottet som beror på finanspolitiska åtgärder. Det kallas "förändring av konjunkturjusterat sparande". Med konjunkturjusterat sparande avses hur stort underskottet/överskottet skulle vara utan störningar från lågkonjunkturen. Vi ser i nedanstående diagram en närmast sensationell skillnad i hur spendervillig den socialdemokratiska regeringen var under den milda IT-kraschen och hur den borgerliga regeringen håller emot ofinansierade åtgärder idag:

Socialdemokraterna expanderade finanspolitiken med 2 procent av BNP år 2002 så att det blev ett litet underskott i den konjunkturneutrala utvecklingen (streckad linje). Den borgerliga regeringen expanderar finanspolitiken 2009 med drygt 1 procent av BNP - alltså avsevärt mindre under en mycket värre kris. Dessutom håller sig saldot för den konjunkturneutrala utvecklingen på ett överskott på 2 procent 2009 för att därefter sjunka till 1 procent när den av KI antagna finanspolitiska expansionen fortsätter.

Att det faktiska underskottet (heldragen linje) är avsevärt större beror på att konjunkturen i sig försämrar de offentliga finanserna även om inga åtgärder vidtas. Och då ser vi att dagens lågkonjunktur är värre än under IT-kraschen. Men trots detta vidtog Östros' egen regering betydligt mer kraftfulla budgetförsvagande åtgärder än dem som nu kritiseras av Östros.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Thomas Östros, budgetunderskott, stabiliseringspolitik, finanspolitik, finanskris, expansion, konjunkturen, arbetslöshet, skuldsättning, statsskuld, statens underskott, underfinansiering, finanskrisen, nationalekonomi, regeringen, politik, ekonomi på intressant.se

Nu ska exporten öka

Exporten förutses öka. Företagens vinster är snart tillbaka till nivån före krisen. Småhusägarnas räntekostnader fortsätter att vara låga. Endast arbetsmarknaden är riktigt dyster enligt Konjunkturistitutets prognoser.

Igår kom Konjunkturinstitutet med en ny konjunkturrapport (pdf) som innehåller en hel del intressant material. Jag skall i denna post visa några diagram och återkommer sedan till frågan om de offentliga underskotten och statens skuldsättning.

Redan under tisdagen offentliggjordes tre andra konjunkturprognoser: från SBAB, Svenskt Näringsliv och Erik Penser Bankaktiebolag. KI räknar med att BNP sjunker i år med 5,0 procent och stiger med 1,5 procent 2010. SBAB tror på en ökning med o,6 procent 2010 och SN med 1,0 procent. Penser Bank tror på hela 2,1 procents ökning nästa år.

För hushållens konsumtion gör KI en mer optimistisk prognos för 2010 på 2,2 procents ökning mot Penser Banks 2,0 procent, SN 1,4 procent och SBAB blygsamma 0,7 procent. Bakom KI:s prognos finns ett antagande om minskad sparkvot med 1,6 procentenheter (från 13,6 % 2009), fortsatt låg reporänta och skattesänkningar/transfereringsökningar på 10 mdr kr som resultat av finanspolitiken.

Löneökningarna per timme sjunker till 2,2 procent 2010. Reallöneökningen blir 1,5 procent och det man kallar "konsumentreallön" ökar med 1,8 procent - hänsyn tas då till skattesänkningar (s 77).

Exporten sjunker med 14,7 procent kalenderåret 2009. Men raset mellan 2:a kvartalet 2009 och motsvarande kvartal 2008 är nästan 20 procent. Se diagrammet nedan:



Exportminskningen tillsammans med kreditrestriktionerna efter Lehman Brothers' konkurs i september 2008 utgör den initiala orsaken till lågkonjunkturen i Sverige. Jämför med den stagnation i exporten som inträffade efter IT-bubblan i början avv 00-talet. En liknande begränsad stagnation inträffade också i början av 90-talet. Exporten förutses öka med 3,1 procent 2010 och med 5,7 procent 2011. Därför talar man om en långsam uppgång. Men om utländska köpare av svenska investeringsvaror förstår att man måste vara tidigt ute med beställningarna kommer exporen enligt min mening att kunna öka väsentligt snabbare. Nu ser det ut som om BNP återtar nivån från 2008 först vid årsskiftet 2011/12.


Prisökningarna väntas bli måttliga. Visserligen stiger kärninflationen kraftigt - den var 2,4 procent i juli vilken med svårighet kan avläsas ur nedanstående diagram:


I diagrammet ovan representeras kärninflationen av den tunna gråa linjen. Den kommer enligt KI att sjunka tillbaka med 1,4 procentenheter på ett års sikt utan att reporäntan höjs. En orsak kan vara att kronan kommer att stärkas ytterligare. Dessutom blir löneökningarna lägre och produktiviteten ökar. Arbetskostnaden per enhet sjunker med 3,5 procent 2010 mot en ökning med 4,1 procent i år och över 6 procent förra året.

Mer som ett kuriosum visar jag nedan energiprisernas stegring:


Vi ser att elpriserna på åtta år har fördubblats (den tunna heldragna linjen överst). Det beror delvis på höjda energiskatter vilket grovt indikeras av skillnaden mellan heldragen grov linje (KPIX) och streckad linje (KPI). Men de förklarar bara ungefär 20 procentenheter av prisstegringen på energi och i samma storleksordning för el. Resten beror på den misslyckade avregleringen av elmarknaden som innebar etablerandet av en privat oligopolmarknad som exploaterar konsumenterna å det grövsta. Varför protesterar inte Villaägarna?

Småhusägarna som grupp har däremot fått lägre räntekostnader trots att huspriserna stigit. Detta visas av den heldragna grova kurvan i nedanstående diagram:


Vi ser att de sjunkande räntesatserna redan i början av 00-talet minskade ränteutgifterna med 20 procent på fem år. För den enskilde husägaren var minskningen hela 37 procent (streckade linjen). Detta medförde stigande huspriser vilken kan tyckas vara osunt i dessa tider med bostadsbubblor. Men byggandet i Sverige är så dyrt (dålig konkurrens?) att begagnade hus måste stiga i pris för att det skall gå att sälja nybyggda. När räntorna började stiga fick detta inte någon märkbar effekt på huspriserna, som fram till finanskrisen stigit med drygt 40 procent. KI förutser fortsatt prisuppgång till 2011.

Slutligen vill jag visa vinstutvecklingen i näringslivet i ett långt perspektiv. Vi får då kanske en annan syn på hur begränsad krisen är för företagen i motsats till krisen på arbetsmarknaden.

Dagens kris för företagen förefaller något mindre allvarlig än motsvarande i samband med IT-kraschen. 90-talskrisen var avsevärt värre och utgick dessutom från en lägre nivå på vinsterna. Prognoserna tyder på att krisen är snabbt övergående och kanske detta redan avspeglas i Stockholmsbörsens uppgång med nästan 40 procent sedan årsskiftet.

För de arbetande och dem som blir arbetslösa är det betydligt dystrare. Dagens kris kan jämföras med 90-talskrisen. De minskningar av "utanförskapet" som regeringen arbetat för har nu raderats ut vilket framgår av nedanstånde tabell:


Vi ser att läget 2009 totalt ligger på samma nivå som 2007. Men en försämring med 110 000 "personer" förutses till nästa år. Detta beror naturligtvis på konjunkturarbetslösheten och borde inte kunna utnyttjas i valrörelsen nästa år. Men den har en tendens att delvis omvandlas till ett kroniskt problem av utanförskap om den får "bita sig fast". Därför är det viktigt att försöka behålla sysselsättning genom kontracyklisk finanspolitik så att inte onödig arbetslöshet uppstår. På denna punkt är regeringens politik oklar.

Läs även andra bloggares åsikter om konjunkturer, stabiliseringspolitik, finanspolitik, uppgång, export, sparande, konsumtion, arbetslöshet, prognoser, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Koldioxidransonering är väl socialism?

Utopiska förslag om personliga koldioxidkonton diskuteras nu seriöst i Sveriges Radio. Klimatsocialismen är inte tillbakaträngd. Men är det realistiskt att inte få tanka sin bil i september? Eller att inte få köpa eldningsolja för vintern?

Har klimatsocialismen trängts tillbaka? Det har hävdats från moderata klimatpolitiker. Men för en vecka sedan utkom klimatskribenten David Jonstad (bakgrund från syndikalistiska Arbetaren) med en bok, Vår beskärda del, där personliga koldioxidkonton var ett viktigt förslag.

Detta förslag togs idag upp av vetenskapsradion Klotet där Jonstad samtalade med Björn Carlén, forskare från regeringskansliet (Expertgruppen för miljöstudier). Han menade att koldioxidkonton skulle vara onödigt krångligt och kostsamt. Dagens koldioxidskatt skulle dessutom ersättas med gratisutdelade personliga koldioxidkvoter som skulle innebära minskade skatteintäkter. Jonstad invände dock att det skulle komma in pengar genom utauktionering av utsläppsrätter för företagen (mer).

Tanken med personliga koldioxidkonton har tidigare lanserats av brittiska klimatsocialister men också av KD:s klimatpolitiker Anders Wiljkman. Varje medborgare tilldelas en rätt att släppa ut en viss mängd koldioxid per år - t ex 2 ton i Sverige. Det betyder att man måste väga utsläpp från olika aktiviteter mot varandra. En person som gjort många flygresor under början av året skulle om han inte ser upp inte få köpa bensin i slutet av året därför att ransonen tagit slut. Om denna ransonering också skulle omfatta uppvärmning eller matinköp framgick inte.

Diskussionen var ganska ytlig och programledaren Marie-Louise Kristola verkar inte ha tillräcklig fantasi för att föreställa sig vilka praktiska konsekvenser individuell koldioxidransonering skulle kunna ha.

En sak som visar vilket syfte koldioxidransonering har framkom dock i förbigående. Jonstad nämnde att en genomsnittlig tilldelning av ransoner skulle innebära att höginkomsttagare skulle få en mycket större press på sig att minska sina utsläpp än andra. Det är nog den västerländska livsstilen som är föremålet för attacken under förevändning att man månar om klimatet. Vi skall inte ha påtagliga skillnader i individuellt välstånd och vi skall inte kunna fortsätta vår oanständiga kapitalistiska konsumtion länge till. Bilismen och flyget kommer speciellt att drabbas av restriktioner. Är inte detta ett renlärigt socialistiskt angrepp på individualism och frihet?

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, växthuseffekten, koldioxid, koldioxidransonering, koldioxidkonton, global uppvärmning, klimatpolitik, klimathot, politik, ekonomi på intressant.se

Vad vill Socialdemokraterna inför 2010?

Sahlin ville ha kvotering. Länspolitikerna i Stockholm vill satsa på medelklassens storstadsproblem. Ideologerna vill ha socialism. Men LO är impopulärt. Socialdemokraterna skall ha kongress om två månader. Kan Sahlin till slut sätta ner foten?

"De nya Socialdemokraterna" lanserade på en ljusröd affisch inför 2010 års val. Den frågan diskuterades nyss i Studio 1 i radions P1. Orsaken till diskussionen var artikeln på DN-debatt igår (24/8) från en grupp socialdemokrater i Stockholms län där man uttalade oro över det låga stödet för partiet i storstäderna. Avskaffad LAS och ingen höjd skatt utan sänkt skatt för tjänstesektorn var några av förslagen. S har partikongress i slutet av oktober och vi vet ganska litet om vad Socialdemokraterna har för långsiktig politik.

Partiledaren Mona Sahlin förde i sitt sommartal, för tio dagar sedan i Nacka, fram kvotering av bolagsstyrelserna, kvotering i föräldraförsäkringen och lagstadgad rätt till deltid som den viktiga politiken. Länspolitikernas artikel kanske kan ses som ett uppror mot denna inriktning av politiken? De fokuserar på konkreta problem som de beskriver som att medelklassen lever...

"...med en ständig stress över den egna ekonomin, skolans kvalitet och hur familjeliv och yrkeskarriär ska gå ihop. Här har en medelinkomstfamilj högre kostnader än dem som bor utanför storstadsområdet. Färre har råd att bo i eget hus. De som har det hör ofta till tjänstemannagrupper med bättre inkoms­ter. Men även deras marginaler är ofta små."

Idag kommenterar DN deras artikel och pekar på partiets svårigheter att förnya sig:

"Socialdemokraterna har haft svårt att hitta en ny identitet efter det kalla krigets slut. Partiet har låst fast sig vid en verklighetsbeskrivning som passar LO-facken och har sin hemvist i brukssamhället. Men Sverige har förändrats. Livsstil och värderingar spelar en allt större roll i politiken medan den ekonomiska dimensionen blivit relativt sett mindre viktig."

Som jag skrev i en artikel i juni är Socialdemokraternas guldålder förbi eftersom den sammanhängde med urbaniseringen. Socialismen som ideologisk fråga är också förbrukad även om det finns ideologer inom partiet som skulle vilja driva någon variant av socialism som bärande budskap. Idag kommer också en undersökning som visar att medlemmarna är mycket negativt inställda speciellt till LO (SvD). Så vad återstår - kvotering och liknande?

DN ser alternativen som ett "progressivt storstadsparti" eller ett "parti som stretar emot utvecklingen". Är inte detta antingen en satsning på den "ekonomiska dimensionen" eller på "värderingar" - om än förlegade? Vi ser under alla omständigheter nu en avideologisering. Politiken handlar nu om s k servicedemokrati. En hel del av samhällets produktion sker i politiska former och denna tjänsteservice måste styras på ett indirekt sätt med en trög politisk process.

De socialdemokratiska länspolitikerna pekar dock på en hittills föga uppmärksammad skattefråga. Genom att särskilt boendekostnaderna är så höga i storstadsområdena medan skatterna är lika höga kommer de ekonomiska marginalerna för arbetarklassen och en stor del av medelklassen bli mycket små i storstadsområdena. "Klassbegreppen" suddas ut, menar storstadssocialdemokraterna. Det kunde vara en fråga att ta upp. Men ligger den naturligt för Socialdemokraterna?

På kort sikt kan Socialdemokraterna istället för att ha en egen politik kritisera regeringens: Skattesänkningarna är orättvisa, a-kasseavgifterna orättfärdiga, jobbpolitiken misslyckad, sjukförsäkringen och a-kassan alltför snåla, pensionärerna illa behandlade och vårdproducenterna skor sig på skattebetalarnas bekostnad. Dessutom kommer Sveriges statsfinanser att kollapsa av regeringens skuldsättningspolitik. En skicklig propagandist kan nog vinna valet 2010 på sådana budskap. Men vill Sahlin detta? Och besitter hon någon handlingskraft?

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010, socialism, servicedemokrati, ekonomi, välfärd, ideologi, missnöje, politik på intressant.se

Moderaterna ska regera tillsammans med Socialdemokraterna enligt Sifo?

Inget block vill bli beroende av SD. Riksdagens egen logik leder då till att Moderaterna och Socialdemokraterna måste ingå i en ohelig allians med varandra. Annars riskerar viktiga regeringsförslag att falla.

Den nya Sifomätningen ger Sverigedemokraterna vågmästarrollen om det hade varit val idag. Resultatet av mätningen (SvD) som gjordes 10-20 augusti är följande: Socialdemokraterna 32,8 (0), Moderaterna 27,6 (– 0,6), Miljöpartiet 9,2 (+ 0,7), Folkpartiet 6,8 (– 2,0), Vänsterpartiet 6,1 (+ 0,9), Centerpartiet 6,1 (+ 1,1), Kristdemokraterna 4,7 (+ 0,5), Sverigedemokraterna 4,2 (+ 1,1).

Risken är att Sverigedemokraterna även i september nästa år kommer in i Riksdagen. Med fortsatt jämn ställning mellan de traditionella blocken spelar det inte så stor roll vilket av dem som är något större. Nu leder de röd-gröna med 48,1 mot Alliansens 42,2 procent.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna har grundstrategin klar: inget av partierna skall samarbeta eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Om vi tror på dessa deklarationer uppstår en intressant fråga om hur regeringen skall se ut och agera med SD som tungan på vågen.

Det första som händer är att regeringen Reinfeldt sitter kvar (även om de rödgröna får större andel röster). För att avsätta Fredrik Reinfeldt måste Mona Sahlin föreslå misstroendeförklaring. Vi får då följande alternativ: 1) Om SD röstar för faller alliansregeringen. Sahlin får försöka bilda regering. 2) Om SD inte röstar för misstroende sitter Reinfeldt kvar trots valförlusten.

1a) Sahlin bildar en rödgrön minoritetsregering. SD föreslår misstroendeförklaring men Alliansen röstar inte för eftersom man då skulle få bilda regering beroende på SD.

1b) Sahlin bildar en rödgrön minoritetsregering. Den framlägger en proposition med förbud mot deltidsjobb bestämda av arbetsgivarna. Alliansen och SD röstar emot. i) Sahlin ställer kabinettsfråga och avgår. ii) Sahlin sväljer förtreten och regerar vidare. När budgeten framläggs hoppas hon på Alliansens stöd.

2a) Reinfeldt sitter kvar och lägger fram en proposition om jobbskatteavdrag eller något annat viktigt. Sahlin och SD röstar emot. i) Reinfeldt ställer kabinettsfråga och avgår. Vi är tillbaka till alt 1). ii) Reinfeldt sväljer förtreten och regerar vidare. När budgeten framläggs hoppas han på Sahlins stöd.

Vi ser av ovanstående schema att de två stora partierna måste samarbeta redan innan karusellen med misstroendeförklaringar mm eller förhoppningar om budgetsamarbete vidtar.

Det finns en teoretisk möjlighet för Alliansen att organisera ett samarbete med MP. Men med kärnkraftsfrågan som stötesten är det föga troligt.

Det finns en teoretisk möjlighet för Socialdemokraterna att organisera ett samarbete med FP+C+KD. Men dessa partier har knappast några hjärtefrågor som skulle kunna tillgodoses bättre av S och som kunde motivera avhoppet vänsterut inför väljarna. De skulle riskera att malas sönder mot Moderaterna.

Moderaterna och Socialdemokraterna måste börja förhandla om en koalitionsregering redan innan det första förslaget om misstroendeförklaring förgiftar samarbetsklimatet. Därför kommer SD att hota med misstroende om man inte snabbt får igenom ett avtal om viktiga frågor med något av blocken.

M och S måste fördela ministerposterna. Eftersom S är större kommer de att hävda att Sahlin skall bli statsminister. Reinfeldt får bli utrikesminsister. Anders Borg fortsätter som finansminister och Sven-Eric Österberg blir vice finansminister. Thomas Östros får bli näringsminister igen. Några av de övriga borgerliga partiledarna kanske också skall få plats. MP och V får finna sig i att uteslutas.

En ohelig allians underlättas av att Moderaterna har närmat sig Socialdemokraterna i väldigt många frågor. Om Sahlin bara håller sin vänsterpopulism i styr fram till valet har vi alla förutsättningar för en "Ohelig Allians-regering".

Hur låter detta? Finns det mer realistiska alternativ? Kan SD stöda Reinfeldt utan att få en uppgörelse? I så fall blir han beroende av SD och kommer att avgå. Diskussionen om olika alternativ har enligt Reinfeldt hittills undertryckts med motiveringen att spelteoretiska alternativ skulle gynna SD. Men resultatet av en systematisk genomgång tyder på någonting annat.

Andra bloggar: Andersson, Uts fr höjden, Wadström.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksdagen, Sifo, opinionsmätning, regeringen, Moderaterna, Socialdemokraterna, Reinfeldt, Sahlin, vågmästare, val 2010, politik på intressant.se

Moraliska principer för omfördelning

Av alla efter förmåga, åt alla efter behov. Eller omfördelning för att maximera summan av skillnaden mellan lust och olust för alla? Staten kan omfördela så att de sämst ställda får maximalt bra eller åtminstone grundtrygghet. Kanske omfördelning bara är moraliskt tillåten för att garantera en minimal stat?

Det har under filosofins historiska utveckling framlagts olika försök att formulera moraliska system. Utgångspunkten har varit att filosoferna noterat att befolkningen iakttagit vissa seder i beteendet gentemot varandra. Men det har också funnits färdiga listor med moraliska bud, som för länge sedan formulerats av okända nedtecknare - exempelvis Dekalogen. Ett lika gammalt försök att formulera en allmängiltig princip utgör den s k "gyllene regeln". I modern tid har en variant av denna formulerats av Immanuel Kant i form av "det kategoriska imperativet" (1785).

Ungefär samtidigt med Kant formulerade Jeremy Bentham nyttomoralens principer om "största möjliga lycka åt största möjliga antal". Läran kom av hans efterföljare J S Mill att benämnas "utilitarism" 1863 (efter en term i en roman av John Galt). Bentham trodde att han upptäckt den underliggande principen för den västerländska människans moraliska handlande. Men utilitarismen fick som teori ett eget liv och fördes av Henry Sidgwick in på nationalekonomins område. Den fick denna väg en matematiskt avancerad utformning av F Y Edgeworth 1881 och speciellt för skattepolitiken 1897. Närmare bestämt blev resultatet ett förordande av starkt progressiv beskattning.

Om det bara vore så att att utilitaristernas spekulationer om hur ett moralsystem skulle se ut hade begränsat sig till individernas privarmoral hade deras missledande tankar inte ställt till så stor skada. Men politikerna tog till sig nyttomoralen och använde inte bara dess fördelningspolitiska anvisningar utan också dess praktiska rekommendation att "ändamålen helgar medlen". En hel del av 1900-talets mindre tilltalande historia har säkerligen varit en följd av utilitaristiska influenser.

Ödets ironi medförde dessutom att en ny filosofisk strömning i början av 1900-talet kom att konservera den implementerade utilitarismen trots att nytänkandet underkände hela moralens grundvalar. I Sverige kallades denna strömning "värdenihilism", i andra länder emotivism. Resultatet av föreställningen att man inte kan resonera meningsfullt i moraliska frågor blev att det dröjde ända till början av 1970-talet innan ett alternativ till utilitarismen som grunden för statsmoralens principer i fördelningsfrågor började utvecklas.

Det var Harvardfilosofen John Rawls som genom sitt verk A Theory of Justice 1971 återupprättade den politiska filosofin genom en metod att diskutera fördelningsfrågor på ett opartiskt och icke-moraliserande sätt. Utgångspunkten var en tänkt "ursprungsposition" (OP) där man på ett opartiskt sätt skall komma överens om en omfördelningsprincip för det framtida livet i ett samhällskontrakt. Liknande ansatser hade tidigare gjorts av nationalekonomen John Harsanyi, Nobelpristagare 1994, men på ett matematiskt otillgängligt sätt som fick föga genomslag.

Rawls diskuterar hur rationella individer med normalt egenintresse och utan avundsjuka men med en känsla för "rent spel" i en situation med osäkerhet kommer att resonera för att hitta en omfördelningsprincip som alla kan bli överens om. Genom att tillämpa beslutsstrategin "maximin" kommer man enligt Rawls fram till det han kallar "differensprincipen". Den säger att alla avsteg från en helt jämn inkomstfördelning måste kunna motiveras genom att de maximalt förbättrar situationen för de sämst ställda.

Gynnandet av de sämst ställda innebär att utilitarismens enkla princip om lika hög inkomst till alla fick ett grundskott genom att denna princip inte kommer att väljas i OP. Men inte heller utlitarismens utvecklade princip att tilldelningen främst skall ske till dem som kan utvinna störst nytta härav skulle bli vald. Samtidigt avvisades också den enkla maximeringen av summan av allas inkomster. Grunden för detta bygger på vanliga människors obenägenhet att ta farliga risker. De vill ha trygghet hellre än utsikter till höga inkomster enligt Rawls. (För en mer ingående beskrivning av Rawls' teori se min artikel från okt 2005.)

Om man accepterar de konstgrepp som Rawls introducerar för att få fram ett resultat kan man konstatera att resultatet bygger på ett frivilligt kontrakt. Det blir då litet poänglöst att kritisera Rawls' teori utifrån att han inte beaktar individernas rätt till frihet. Denna rätt ingår f ö i andra delar av kontraktet. Rawls menar helt enkelt att det är rationellt att frivilligt uppge en stor del av friheten att få behålla vad man tjänar i utbyte mot maximal trygghet. Man kan dock kritisera Rawls' resonemang för att det är alltför pessimistiskt och att individerna snarare kommer att välja grundtrygghet än maximal utdelning åt dem som skall få minst. Till detta återkommer jag.

Ett helt annat sätt att angripa Rawls kom från Harvardfilosofen Robert Nozick 1974. Han utgår också från rätten till frihet. Men denna är inte resultatet av en tänkt kontraktssituation utan utgör ett axiom som ansluter till en lång, frihetlig tradition. Om man accepterar detta konstgrepp kan man sedan härleda vilken typ av samhällskontrakt som kommer att växa fram bland individerna.

Detta kontrakt blir enligt Nozick en summa överenskommelser om en minimal stat som endast har till uppgift att skydda de ursprungliga rättigheterna och upprätthålla nya kontrakt. Någon tvingande omfördelning utöver finansieringen av minimalstaten blir därför inte tillåten. All omfördelning i övrigt måste vara omedelbart frivillig eller en följd av frivilliga kontrakt. Trygghet kan enbart fås genom försäkringar eller välgörenhet.

Skillnaden mellan Rawls och Nozick kan sålunda kokas ner till valet mellan ett antal kontrakt i situationer där man vet vilka egenskaper man har och ett där man inte vet detta. Om vi antar att människan besjälas av ett avsevärt egenintresse kommer inkomstskillnaderna med Nozicks teori att bli avsevärda - men samhället i sin helhet blir också rikt. Om egenintresset är svagare kommer frivillig omfördelning att utjämna inkomstskillnaderna en hel del. Samtidigt finns det skäl att tro att samhället inte blir lika rikt.

Reaktionen gentemot Nozicks teori från vänsterhåll är kraftigt avståndstagande. Det kan tyckas vara förvånande eftersom det är bland dessa grupper som övertygelsen att människans natur är altruistisk, är som starkast. En solidarisk människa är väl en utmärkt grund för Nozicks tanke att organisera frivilliga delsamhällen i det "utopiska" stadiet? De mera pessimistiska konservativa, som anser att människan egentligen mest är ond, har mera fog för att förorda tvång, kan man tycka.

Slutligen bör nämnas den marxistiska omfördelningsprincipen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Den formulerades egentligen av Louis Blanc redan 1839 och omnämndes bara i förbigående av Karl Marx 1875. Någon programmatisk analys av hur denna princip skulle rättfärdigas eller fungera i ett socialistiskt samhälle har jag inte sett. Men den har granskats av etikforskaren Jan Tullberg som ser den som en sorts kvalificerad utilitarism. Behovsprincipen är utilitaristisk och även förmågeprincipen är det - jämför med progressiv beskattning. Om man ställer dessa principer mot varandra och ser lång arbetstid som en plikt för dem med hög produktiv förmåga maximeras lyckan om de lågproduktiva enbart konsumerar och de högproduktiva arbetar hela sin vakna tid.

Marxismens princip kanske kan ses som en variant av Rawls' "maximax-princip" som han brukar illustrera med ett slavägarexempel. Normalt riskaverta människor skulle inte välja en sådan princip i ursrungspositionen. Och något annat sätt att rättfärdiga socialismen är svårt att se.

Läs även andra bloggares åsikter om omfördelning, utjämning, moral, etik, Kant, Rawls, Nozick, Marx, utilitarism, socialism, rättigheter, skatt, progressiv skatt, filosofi, politik på intressant.se

Stabilare finanssektor med Urwitz?

Större kapitaltäckningskrav behövs i bankerna. Riskvärderingen av tillgångarna räcker inte. Kapitaltäckningen måste göras anticyklisk. Stor andel kort upplåning måste motverkas med ännu större likviditetskrav. Det är förslag till en stabilare finanssektor. Men kan inte marknaden själv sköta stabiliteten?

Finansmannen och förre professorn i finansiell ekonomi Gabriel Urwitz har i två artiklar i DN skrivit om finanskrisen och vad man kan göra åt saken för att inte få en upprepning i framtiden. Han lägger fram fyra förslag i två artiklar i DN.

Utgångspunkten är konstaterandet att finanssektorns grundläggande uppgift är att kanalisera sparandet till investeringar. Men av någon anledning har de finansiella institutionerna tagit för stora risker. Detta måste motverkas genom följande fyra åtgärder, enligt Urwitz:

1. Det måste krävas mer eget kapital. Många företag har haft 2-3 procents eget kapital att jämföra med industriföretag som brukar ha 25-50 procent eget kapital. Baselreglernas styrning till 4-5 procent måste höjas till 8-10 procent.

2. Baselreglernas riskvägning av det egna kapitalet tycks kunna manipuleras eller felbedömas. Därför måste bankernas absoluta egna kapital sättas till 5-7 procent av balansomslutningen i alla väder.

3. Kapitaltäckningsreglerna behöver bli anticykliska. Urwitz pekar främst på att övergången till marknadsvärdering medfört instabilitet. Icke realiserad värdestegring ökar det egna kapitalet i uppgångstider och bidrar till att förstärka instabiliteten. Det omvända gäller vid nedgång - en procyklisk effekt i båda fallen.

4. Likviditetsriskerna borde kompenseras med ännu mera eget kapital. Urwitz pekar på att ofta 50 procent av bankernas utlåning (långsiktig) måste finansieras genom daglig, veckovis eller månatlig upplåning. Denna mismatch (missanpassning) är farlig i orostider. [Den kan leda till "credit crunch".] Därför skall myndigheterna kräva extra likvida medel för banker som lider av "maturity mismatch".

Utöver detta tycker Urwitz att bonussystemen måste korrigeras. Men det är viktigt att börja i rätt ända med de fyra förslagen.

Urwitz tar inte upp att åtminstone i Sverige har man hållit en marginal uppåt för kapitaltäckningregelerna. Men när det finns mycket pengar och exportöverskott har pengarna ändå investerats i utandet på ett frivolt och riskabelt sätt. Skulle ännu större kapitaltäckningskrav ha hjälpt? Rent makroekonomiskt har sparandet i Sverige överskridit investeringarna och då uppkommer problemet med vart överskottet skall ta vägen. Har Sverige ett notoriskt lönsamhetsproblem som medför att investeringarna blir alltför små? Är det en följd av många årtiondens socialdemokratisk näringsfientlig politik som höjt ribban för Sverige?

För den amerikanska finansvärlden riskerar Urwitz förslag att bli uddlösa. Det fanns ju kapitaltäckningregler för banksektorn. Problemet var att bankerna utvecklade en skuggbanksektor bestående av företag med bara en tiondel så höga kapitaltäckningkrav. Utöver detta utvecklades en rad finansiella instrument som innehöll enorma inneboende risker vid en nedgång utan att just någon förstod detta. En teoretiskt vällovlig risknedvärdering av dessa instrument blir verkningslös om man inte förstår hur farliga dessa instrument kan bli vid orostider.

Finns det inte en mer marknadskonform väg att gå? Det som verkligen behövs är ett kvalificerat analysinstitut som kan beskriva vad som kan hända om tiderna blir sämre. Det var detta som var viktigast för Fed-chefen Ben Bernanke när han föreslog åtgärder den 10/3 -09 och betonade att det var systemfarliga risker som var viktiga att upptäcka. Om det finns analytiker som har till uppgift att hitta svagheter i finansmarknadernas innovationer kommer marknaden själv att lösa en god del av riskproblematiken.

Läs även andra bloggares åsikter om banker, finanssektor, stabilitet, Urwitz, finanskris, risker, kapitaltäckning, finanskrisen, nationalekonomi, finansiell ekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Varför blir uppgången W-formad?

Borde inte konjunkturuppgången bli V-formad snarare än som många tror W-formad? Om stimulansåtgärderna har liten effekt blir kanske ett för tidigt upphörande orsak tll en ny nedgång. Kan en självförstärkande process inte uppnås?

Nu ser många bedömare att uppgången i världsekonomin har kommit igång. Kinas export och import har varit på uppgång efter att årsskiftet passerats. Uppgången är V-formad. Ungefär samtidigt bottnade inköpschefsindex både i USA och Sverige även om kurvorna där varit mera U-formade. Finanskrisens räntespreadar har normaliserats. Tysklands och Frankrikes BNP steg något andra kvartalet 2009 jämfört med första, vilket var avsevärt bättre än vad bedömarna väntat (DN).

Stimulanspaketen i Kina, USA och Europa har naturligtvis haft effekt. Konstigt vore det annars. Men den populära nationalekonomiska debatten har ofta ifrågasatt att det skulle bli någon starkare effekt. Uppgången blir kanske bara W-formad. Det är illavarslande. Nationalekonomin som ämnesområde har återigen diskrediterats. Vi såg samma fenomen i Sverige i samband med 90-talskrisen. Nu pekar media på att nationalekonomerna inte kunde förutse att bostadskrisen i USA skulle utvecklas till en allvarlig världskris.

Argumentet att nedgången blev värre än väntat har emellertid en ganska enkel förklaring. De professionella bedömarna med många medarbetare och datorkapacitet till förfogande gjorde beräkningar av vad som skulle hända med hjälp av kända samband. Kanske missade man en del av de samband som hade utvecklats inom den finansiella sektorn. Det berodde till viss del på att den akademiska forskningen inte utvecklat en adekvat syn på hur känslig denna sektor blivit genom uppkomsten av en rad nya finansiella instrument. Se min artikel om den amerikanska krisens upprinnelse 10/7-09 för detaljer.

Den viktigaste förklaringen till prognosmissen är däremot psykologisk. Nationalekonomerna kunde inte förutse den psykologiskt betingade oviljan att hantera krisen på ett kraftfullt sätt. Här vill jag peka på två oförutsebara händelser. Den amerikanske finansministern Henry Paulson ville statuera ett exempel mot Lehman Brothers genom att låta företaget gå i konkurs 15 september 2008. Och den amerikanska Kongressen ville inte hjälpa andra "oansvariga spekulanter" med skattebetalarnas pengar två veckor senare, utan röstade ner räddningspaketet trots att det stöddes av George W Bush, Barack Obama och John McCain.

Det är väl litet förmätet att kräva av nationalekonomerna att de skulle ha kunnat förutse dessa två händelser. Men om man hade kunnat detta skulle rimligtvis ett psykologiskt mer panikartat prognosalternativ kunnat beräknas. Och då hade en riktigt nattsvart prognos kunnat göras, vilken naturligtvis hade kunnat påverka politikerna att inte fatta de två ödesdigra besluten som orsakade den katastrofala delen av krisen - i form av det som kallas "finanskrisen".

Nu finns det de som litet aningslöst menar att eftersom nationalekonomerna felbedömde krisens styrka i nedgångsfasen så är det troligt att de likaledes missbedömer styrkan i uppgången. Det stämmer naturligtvis inte av de skäl som jag nyss nämnt. Men det finns en liten tendens att vara alltför pessimistisk inför uppgångar. Det kanske är något slags försiktighetsbeteende.

Men många bedömare menar att det finns risk för att ett annat mönster från tidigare uppgångar upprepas. Det blir först en uppgång men sedan en ny nedgång innan den verkliga uppgången kommer - alltså en W-formad utveckling. Ett klassiskt exempel är uppgången efter den amerikanska 30-talsdepressionen. Botten nåddes 1933 och uppgången bröts 1937-38. Det var egentligen upprustningen i samband med andra världskriget som definitivt övervann 30-talsdepressionen.

Detta exempel illustrerar dock mest hur det kan gå genom att driva åtstramningspolitik i en lågkonjunktur (skatterna tredubblades). Franklin D Roosevelt uppnådde sitt mål om balans i budgeten till priset av en "depression i depressionen".

Idag är det istället upphörandet med stimulansåtgärder i förtid som anses vara hotet mot uppgången och som kan göra den W-formad. Här föreligger ett dilemma som den knapphändiga nationalekonomiska forskningen bidrar till. Är det så att stimulansåtgärder inte kan sätta igång en självförstärkande process? Måste nya åtgärder sättas in under flera år för att hålla igång uppgången? KI bedömer t ex att det skall komma nya, stora finanspolitiska stimulanser nästa år. Visar inte det sanarare att de initiala åtgärderna var för begränsade?

Det finns också andra föreställningar om att tidigarelagd konsumtion och investeringar minskar behovet i framtiden och därmed bidrar till W-formen. Men bygger inte detta på ett logiskt feltänkande?

Läs även andra bloggares åsikter om konjunkturuppgång, uppgång, finanskris, krisen, stabiliseringspolitik, finanskrisen, stimulanspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Inflationen stiger - räntan borde höjas?

Priserna sjunker men den verkliga inflationen stiger. Den är nu 2,4 procent och klart över inflationsmålet på 2 procent. Inte på 7 år har kärninflationen varit så hög. Med Riksbankens logik är det dags att höja räntan.

Inflation är en allmän höjning av priserna på varor och tjänster. Den fortgår i en process som ofta förstärker sig själv. När priserna stiger ökar lönerna. Det ger både större köpkraft för konsumenterna och stigande kostnader för producenterna. Men Riksbanken kan påverka denna process genom att höja styrräntan. Målet är att inflationen skall vara 2 procent (+/- 1 procent).

Däremot kan Riksbanken inte påverka administrativt beslutade prishöjningar såsom indirekta skatter, subventioner eller genomslaget i KPI från de egna räntehöjningarna. Inte heller kan Riksbanken påverka energipriserna och livsmedelspriserna bestäms numera till stor del på världsmarknaden. Därför finns det ett inflationsbegrepp som kallas kärninflation och som exkluderar just de uppräknade, mera opåverkbara prisindexkomponenterna.

Det råder emellertid oklarhet om vilket prisindex som skall användas för att utvärdera Riksbankens mål. För ett år sedan var debatten het kring Riksbankens tilltag att höja styrräntan från 4,5 till 4,75 procent (idag är den 0,25%). Då hade Riksbanken deklarerat att det inte var den underliggande inflationen som stod i skottgluggen utan istället det formella konsumentprisindexet KPI. Det hade i juli ökat med 4,4 procent (reviderades senare) och man menade att det gällde att "hindra den höga inflationen från att bita sig fast".

Men Riksbanken kunde bara påverka kärninflationen och den var i juli 2008 rapporterad till 0,8 procent. I år är kärninflationen 2,4 procent i juli. Det är alltså helt missvisande att säga att det är deflation när KPI i juli sjönk med 0,9 procent jämfört med juli 2008. Men många tycks ta detta som skäl för att den låga räntan skall bestå.

I media rapporteras i allmänhet två mått på underliggande inflation som kallas KPI-F och KPIX. Dessa finns med i SCB:s pressmaterial och i det statistiska meddelandet (pdf). Redan detta kan bli förvirrande. KPI-F avser KPI med fast bolånerönta. KPIX exkluderar räntekostnaderna helt samt även effekter av indirekta skatter och subventioner.

KPI-F steg med 1,8 procent på tolv månader i juli mot 1,5 procent i juni. Redan här ser vi att inflationen är nära 2 procent och dessutom stigande.

KPIX steg med 1,3 procent mot 1,2 procent i juni. Det verkar vara mera betryggande. Men det beror på att bensinpriserna sjunkit. Så det finns anledning att även rensa bort dem (och de ryckiga livsmedelspriserna).

Kärninflationen var 2,4 procent i juli mot 1,6 procent i juni (DI s 18). KI uppger en siffra på 1,3 procent för maj, men det är något oklart om indirekta skatter mm är bortrensade (pdf, s 95).

Mot denna bakgrund finns det anledning att fråga sig om det finns risk för att "inflationen biter sig fast" enligt Riksbankens resonemang för ett år sedan. Då sas kärninflationen vara 0,8 procent och dessutom sjunkande. Ändå höjde Riksbanken en hög ränta med ytterligare 25 punkter.

Borde det inte finnas större fog för en räntehöjning idag när kärninflationen är tre gånger så hög och dessutom stigande? Kärninflationen har inte varit så hög som idag på sju år.

Det är dock något paradoxalt att inflationen stiger i nuvarande pressade efterfrågeläge. Riksbanken borde inte bara reagera på olika index utan också göra en närmare undersökning av orsakerna till den kraftiga och för höga kärninflationen. Men det kanske är för mycket begärt med hänsyn till hur man hanterade räntan för ett år sedan och förvärrade krisen i Sverige.

Eftersom effekterna av en räntehöjning (bortsett från de psykologiska) inte kommer förrän om 1,5 - 2 år borde Riksbanken snart klargöra sin uppfattning om inflationstendenserna. Finns det ett element av krisbekämpning med i övervägandena om styrräntan? Och riskerar det inte i så fall att verka destabiliserande?

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, prisstegringar, KPI, ränta, Riksbanken, styrränta, priser, löner, räntehöjning, kärninflation, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Ostadig stabilisering

Teorin om automatiska stabilisatorer förutsätter att kommunerna inte skall avskeda eller höja skatten. Därför måste staten stabilisera kommunerna. Men detta tycks inte vara motivet för att nu ge extra pengar till kommunerna.

Man kan dela in stabiliseringspolitiken i tre kategorier: automatisk, reaktiv och proaktiv. Jag skall här enbart belysa den automatiska stabiliseringspolitiken utifrån den offentliga sektorns funktion som automatisk stabilisator. Finansminister Anders Borg har flera gånger avvisat reaktiva finanspolitiska stimulansåtgärder med hänvisning till att Sverige har starkare automatiska stabilisatorer än andra länder - speciellt USA.

Den teoretiska tanken med automatiska stabilisatorer är att en konjunkturstörning - t ex exportminskning eller konsumtionsminskning - inte får en starkt destabiliserande effekt genom förekomsten av en stor offentlig sektor med konstant skatteuttag och sociala system som ersätter inkomstbortfall hos medborgarna. Båda dessa effekter innebär en påfrestning på de offentliga finanserna och ställer kommunsektorn inför speciella problem genom att denna sektor inte får låna pengar för att klara budgeten.

Utan automatiska stabilisatorer skulle en exportminskning både leda till att intäkterna från bolagsskatten och inkomstskatten sjönk med krav på skattehöjningar som följd. Dessutom skulle de som blev arbetslösa ganska snart tvingas leva på släktingar och välgörenhet med påföljd att konsumtionen och momsintäkterna minskade. Därtill skulle många som inte blivit arbetslösa gardera sig genom att drastiskt minska sin konsumtion. Staten och kommunerna skulle få höja skatterna kraftigt för att försöka få budgetbalans. Men minskad inkomst efter skatt skulle leda till ännu mer minskad konsumtion inklusive momsintäkter och ytterligare destabilisering.

Stabiliseringspolitik är ingen lätt sak. Förra gången Sverige råkade ut för en konjunkturchock i skiftet mellan 1980- och 1990-talet lät regeringarna de automatiska stabilisatorerna verka i många år. Det ledde till en ökning av de offentliga utgifterna från drygt 55 procent av BNP till nästan 70 procent (nota bene: BNP minskade och blåste upp siffrorna). Samtidigt sjönk inkomsterna. Genom att ränteläget var högt och Sverige hade underskott i handeln med utlandet uppstod så småningom en farlig offentlig skuldsättning. Det är bilden av en liknande situation som Thomas Östros (S) ständigt försöker mana fram i sin kritik av dagens regering.

Men idag räknar KI med att de offentliga utgifterna bara ökar med 5 procent av BNP - från 50 till 55 procent (pdf, s 99). Dessutom är ränteläget extremt lågt och Sverige har fortfarande ett stort överskott gentemot utlandet. Situationen är alltså bättre när det gäller att enbart förlita sig på automatiska stabilisatorer och penningpolitik.

Diskussionen om kommunernas ekonomi framstår därför som något märklig. Teorin säger att de skall öka socialbidragen och andra lågkonjunkturrelaterade utgifter samtidigt som de inte bör höja skatterna och/eller avskeda anställda för att minska utgifterna. Men kommunerna pressas av dålig utveckling av skatteunderlaget att göra båda sakerna. KI förutser att det blir en skattehöjning med 10 öre 2010. Antalet anställda minskar med nästan 30 000 personer 2009-11. Och detta sker trots att kommunerna förutses få en del extra pengar från staten.

Teorin om automatisk stabilisering utgår från att kommunerna antingen får låna eller att de får pengar från staten, som då ensam står för låntagningen. Det är därför obenägenheten från regeringens sida att erkänna behovet av mer pengar i kommunsektorn ter sig så märkligt. Som motiv borde istället anföras att de kommunala utgifterna svällt upp och ineffektiviteten brett ut sig. Och då är rätta tillfället att tvinga kommunerna att ta på tagelskjortan. Det har däremot ingenting med stabiliseringspolitik att göra.

Frågan är vad Timbro och Thomas Idergard är ute efter. I en artikel på DN-debatt den 6/8 menade han att kommunerna mer än väl kan klara att skära ned utgifterna så att man får balans. En femtedel av utgifterna går till annat är välfärdens kärna i form av vård och omsorg mm. Utgifterna för kultur och fritid antyds vara slösaktiga och borde kunna skäras ned.

Idergard får svar idag 11/8 på DN-debatt från Anders Knape (M), ordförande för organisationen Sveriges kommuner och landsting. (Det är en sammanslagning av Kommunförbundet och Landstingsförbundet.) Man kan inte spara på renhållning, snöröjning, gatuunderhåll, brandförsvar, miljöskydd, flyktingmottagning med mera utan skadliga konsekvenser, menar han. Kultur och fritid utgör bara 5 procent av utgifterna. Ambitionerna kan dock diskuteras, medger Knape.

Det kanske är bra att krav ställs på bättre hushållning med offentliga utgifter när det behövs en stabilisering av samhällsekonomin. Många gånger tidigare har den offentliga sektorn fått svälla under lågkonjunkturer på ett sätt som inte senare har gått att reversera. Konjunktursvängningarna har i sig drivit fram en snabbare expansion av den offentliga sektorn. Men går det inte att klargöra distinktionen mellan återhållsamhet på längre sikt och rena nedskärningar och effektiviseringar?

Knape tar dessutom inte upp den stabiliseringspolitiska frågan. Med Idergards förslag skulle en ytterligare destabilisering ske. Där är han emellertid i gott sällskap. Igår 10/8 sade Fredrik Reinfeldt enligt SvD:

"– Det intressanta är att vi är oroliga över sysselsättningen när det gäller äldrevården, skolan, barnomsorgen och sjukvården. Vi är inte intresserade av allmänna tillskott, säger Reinfeldt."

Det är inte omsorgen om samhällsekonomin utan ögonskenligen oron för väljarnas iställning till hur regeringen klarar vård, skola och omsorg som är vägledande för att Moderaterna nu vill släppa till mera pengar till kommunerna. Reinfeldt är också orolig för att kommunala skattehöjningar skulle äta upp en del av sänkningarna från jobbskatteavdragen. Enligt Lena Hennel i SvD idag 11/8 är det dock oron för jobben som är regeringens drivkraft. Man vill inte hamna i samma sits som Göran Persson (S) gjorde inför valet 2006. Men då gick det ganska bra för Sverige utan att det omgående blev fler jobb. Nu borde det finnas en helt annan förståelse för att det råder stor arbetslöshet 2010 pga den internationella krisen.

Socialdemokraterna har valt oansvarigheten hos regeringen som linje i sin kritik. Östros har kommenterat statsministerns utspel med argumentet att det finns "inget utrymme" för lånefinansierade reformer i dagens läge. Det strider mot Socialdemokraternas traditionella linje sedan 1930-talet, vilket nästan inte alls har diskuterats av olika politiska kommentatorer. Stabiliseringspolitiken framstår som ostadig.

Vi har fått en amerikansk situation från början av 1930-talet där Hoover och Roosevelt tävlade med varandra i valrörelsen om vem som var mest för balans i statsbudgeten. Sålunda har Anders Borg rättfärdigat satsningen på kommunerna med argumentet att det nu går litet bättre för Sverige så att det finns "utrymme" för att hjälpa kommunerna.

Läs även andra bloggares åsikter om kommuner, Timbro, välfärdens kärna, stabiliseringspolitik, finanspolitik, finanskris, lågkonjunktur, finanskrisen, automatiska stabilisatorer, regeringen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Utilitarismen i kommunerna är utbredd

En undersökning visar att 25 procent av kommunpolitikerna är beredda att åsidosätta lagen för att göra gott för medborgarna. Det visar att utilitarismen har fått en betänkligt stor utbredning. Principen att låta ändamålen helga medlen borde ersättas av ett annat synsätt.

Idag 10/8 publicerar SvD en artikel med uppgifter från en undersökning om korruption i lokalpolitiken som pågår vid Växjö universitet. En av forskarna är Andreas Bergh vid Lunds universitet som också skriver om undersökningen på sin blogg. Syftet med forskningen är att belysa frågor om tillit och korruption (rapport). Men en av frågorna har direkt anknytning till den utilitaristiska frågan som f landshövdingen Marianne Samuelsson på Gotland aktualiserade (bloggartikel 5/8). Denna fråga finns dock inte redovisad i korruptionsrapporten.

Frågan som riktades till 1 900 tjänstemän och förtroendevalda i kommunerna berörde upphandling till äldreomsorgen. Ett eventuellt byte av leverantör av blöjor förestår. Nuvarande leverantör har de billigaste och enligt personalen bästa blöjorna. Men en lokal företagare vill ha kontraktet. Han ger jobb åt kommunens anställda genom att också köpa det mesta av materialet lokalt. Är det acceptabelt att det lokala näringslivet får uppdraget?

Bara hälften av männen och ca 38 procent av kvinnorna fann detta vara oacceptabelt. Föreställningen om lika rättigheter för olika företagare när detta hindrar en bättre utveckling i kommunen är alltså mycket dåligt förankrad hos de tydligen utbrett utilitaristiska kommunalpolitikerna. En fjärdedel svarade explicit att det var acceptabelt att gynna det lokala näringslivet. Detta brännmärks bestämt av Konkurrensverket i Ekot idag.

Politikerna tror tydligen att man moraliskt får åsidosätta lagen för ett gott ändamål. Marianne Samuelsson var inte ensam om att låta ändamålet helga medlen. Det underliga är däremot att i den efterföljande debatten sågs hennes agerande som ett utslag av någon sorts korruption. Det är inte korruption att tillgodose väljarnas intressen. Men det är utilitarism att åsidosätta lagar och regler för att gynna sina väljare.

SvD relaterar några andra exempel på tvivelaktigt agerade från kommunalpolitikernas sida. Ett är från Värmdö där företaget Villeroy & Boch väntat i flera år på att få tillstånd att bygga ut porslinsfabriken. När man till slut hotade med att flytta ut med 300 anställda gjorde kommunen en snabbehandling av ärendet. Om andra fick vänta i åratal för att de inte hade motsvarande hot att komma med finns ingen likabehandling.

Ett värre exempel är Antonia Ax:on Johnson som fick dispens för att bygga ett fritidshus i Båstad på strandskyddat område. Detta beviljades av länsstyrelsen eftersom hon bekostade en upprustning av det kulturellt värdefulla torpet Klintenhuset. Detta var korrekt menade styrelsens jurist Margareta Svenning. - Så, den som kan betala för behjärtansvärda allmännyttiga ändamål får köpa sig förbi lagar och regler som gäller för alla andra? Det är inte korruption utan ett utslag av nyttomoralens princip att "ändamålet helgar medlen".

Ren korruption är det dock fråga om i SvD:s tredje exempel. Det handlar om en kommunalpolitiker som skulle rapporteras för en rödljuskörning och som försökte muta den civilklädda polisen med en flaska vin att glömma det hela.

Att utilitarismen ser till konsekvenserna av olika handlingar är i många fall vällovligt. Men dess ovilja att erkänna rättigheter och att tänja på lagar och regler för att göra gott är inte acceptabelt enligt min mening. Och utilitarismens mörka sida - att vissa kan offras för att gynna andra - talar man ofta tyst om. Därför borde utilitarismen utsättas för fortsatt kritik och läran borde så småningom ersättas av ett bättre synsätt.

Läs även andra bloggares åsikter om utilitarism, nyttomoral, korruption, kommuner, lagen, upphandling, rättigheter, konkurrens, näringslivsstöd, moral, filosofi, politik på intressant.se