Utanförskapet slår tillbaka mot alliansen

Konjunkturavmattningen ökar utanförskpet och slår tillbaka mot regeringens jobbstrategi. Den var kanske inte så väl underbyggd utan mer en medial innovation. Att öka arbetslösheten inför valet med ett tredje jobbskatteavdrag är heller inte så välbetänkt för alliansen.

Utanförskapet har börjat öka igen. Det rapporterar Ekot idag 30/6. Enligt finansdepartementets säsongrensade serie har antalet personer ökat med 4 000. Nu är minskningen 163 000 personer enligt den definition regeringen uppges ha och som angav 1,6 miljoner i oktober 2006. Målet på en minskning med 200 000 personer färre under mandatpeioden kommer knappast att uppnås. Det säger professor Lars Calmfors, ordförande i regeringens finanspolitiska råd. Även professor Magnus Henrekson vid NFI uttryckte samma pessimism i en tidigare Eko-sändning.

Orsaken är enligt Calmfors att konjunkturen nu försämras vilket medför att arbetsmarknaden blir svag de närmaste åren. Finansminister Anders Borg uttalar sig också och understryker att det kommer att ta tid att minska utanförskapet. Under nästa mandatperiod kommer politiken att leda till en minskning med 100-200 000 personer, påstår han. Var är talet om att ökat arbetsutbud leder till ökad efterfrågan? Var det inte så att statsministern nyligen påstod att ett tredje steg i jobbavdragsserien var speciellt lämpat för att motverka den kommande konjunkturavmattningen?

I tiskriften Fokus' sista nummer före sommaren (nr 26) finns en lång artikel om partisekreteraren Per Schlingmann och socialdemokrtaen Stefan Stern. Här framgår tydligt hur strategiskt partipolitiskt myntandet av termen "utanförskapet" i själva verket var. Det sade helt enkelt att vissa människor inte fick vara med. Den politiske reportern Torbjörn Nilsson på Fokus skriver:

"Ordet beskrev att socialdemokraternas Sverige är orättvist på ett sätt som folk kände igen sig i. Vilken svensk tycker att folk ska vara utanför? Och när de politiska motståndarna kom med faktainvändningar hjälpte de bara till att göra det nya moderata begreppet känt."

Det förklarar att de sakargument för att alliansens politik skulle ha effekter på utanförskapet aldrig beskrevs närmare. Av artikeln framgår att socialdemokraterna nu börjar förstå hur det hela gick till men att de inte är klara över hur de skall hantera denna kunskap. Schlingmanns strategi är nu att möta förslagen från Mona Sahlin om utökade bidrag med att pengarna istället kan användas till välfärdsveksamheterna. Bättre sjukvård och skola kan tänkas uppskattas mera av väljarna än högre a-kassa till redan ganska välbeställda.

Vi får väl se om taktiken lyckas. Hittills har regeringens politik inte gett någon utdelning. Fokus redovisar en opinionsudersökning av Synovate som utvisar oförändrat dåligt läge vad avser vilka som anser sig missgynnade av regeringens politik som en liknande gjord i december 2007 (bl). Det är kvinnor (49% i dec) och lågutbildade (55% nu) som anser sig missgynnade. Totalt är det 33 procent som svarar att de gynnas och 45 som svarar missgynnas. Det är uppenbart att arbetarna inte kan köpas med skattesänkningar och tydligen inte heller lågavlönade kvinnor.

Borde inte det tredje steget i jobbskatteavdragspolitiken nu överges till förmån för en mer röstdragande skattepolitik? Att öka arbetsutbudet borde skjutas upp till nästa högkonjunktur. Nu riskerar en sådan politik dessutom att öka arbetslösheten till nästa valrörelse.

Andra bloggar om: regeringen, alliansen, utanförskapet, nya jobb, arbetslöshet, jobbskatteavdrag, schlingmann, arbetsutbud, konjunkturavmattning, val 2010, skatter, politik på intressant.se

Mest utjämning i Sverige visar sossarna

Hur skall s kunna driva utjämningspolitik, "ökad jämlikhet" och "mindre klyftor" med det faktamaterial som presenteras i den beställda låginkomstutredningen? Arbetarna har dessutom sedan 1970 fått sänkt inkomstskatt trots att kommunalskatten samtidigt gått upp med 12 procentenheter. Vill s att arbetarna inte skall bidra till välfärdsutbyggnaden?

Socialdemokraterna har nu presenterat den första delen i sin nyalåginkomstutredning (pdf). Den har gjorts av LO-ekonomerna och verkar inte vara uttalat propagandistisk. Det finns åtskilligt med fakta i rapporten som går emot socialdemokraternas ambitioner enligt DN och SvD att lansera klyftor och ökad jämlikhet (kallas nu ofta rättvisa) som framtidens politik.

I rapporten visas exempelvis ett diagram som mäter inkomstutjämningen i 25 EU-länder. Måttet är den s k gini-koefficienten som antar värdet 0 om alla har samma inkomst och 1 om alla inkomster går till en enda person. Genomsnittet för inkomstskillnaderna är 35 procent högre inom EU eller 0,31 (th) mot 0,23 i Sverige (tv):

Av diagrammet framgår att Portugal har den mest ojämna inkomstfördelningen 2005 och den har dessutom ökat kraftigt sedan år 2000. Det ljusa fältet visar ökad spridning av det ekonomiska välståndet. Om tecknet + ligger inom det blåa fältet har spridningen minskat sedan år 2000. Så har exempelvis skett inom Nederländerna, Belgien och Estland. I Sverige har inkomstspridningen varit konstant.

Vad är det för klyftor som s vill minska när Sverige är "bäst" enligt den egalitära ideologin? I rapporten visas hur löneskillnaderna minskade sedan socialdemokraterna förr gången lanserade "ökad jämlikhet" som slagord för att möta 68-vänstern i slutet av 1960-talet:


Av diagrammet framgår hur lönespridningen i privat sektor sedan 1970 först sjönk och sedan ökade något. Måttet är hur mycket mera den 90:e percentilen har i lön jämfört med den 10:e percentilen (alltså gränsen för de 10 procenten bäst avlönade jämfört med gränsen för de 10 procenten lägst avlönade). Vänsterns frammarsch på 1970-talet ledde till en bottennotering i löneskillnader kring 1980. Detta gällde speciellt tjänstemännen. Samtidigt kördes Sveriges ekonomi i botten med en devalvering på 10 procent 1981 och en med 16 procent 1982.

Vi bör dessutom komma ihåg att skatterna utjämnade inkomsterna ännu mera. En industriarbetare har faktiskt fått sänkt inkomstskatt med några procent sedan 1970 trots att kommunalskatten stigit från 21,0 procent 1970 till 32,7 procent 2008. Nu betalar arbetaren inte ens full kommunalskatt medan inkomstskatten var 6-7 procentenheter högre än kommunalskatten 1970. Arbetarna låter tydligen andra betala den kommunala servicen. Är det mer av detta som Mona Sahlin skall gå till val på?

---

Dagens citat : Mer kärnkraft för bättre klimat (SvD:s ledare 25/6-08)

"Det talas mycket om att Sverige ska gå före i miljödebatten. Ett sätt vore att öppna för byggnation av fler reaktorer. Även om man vill begränsa energi- förbrukningen kommer behovet av el att vara fortsatt stort och mer el – till värmepumpar, till ladd-hybrider – att vara en del av lösningen. Och vad ska annars ersätta all kolkraft som ska stängas av i Europa?" (min kurs)

Andra bloggar om: låginkomstutredningen, socialdemokraterna, Mona Sahlin, kommunalskatt, utjämning, skattepolitik, skatt, ökad jämlikhet, ekonomi, politik, kärnkraft på intressant.se

Privatekonomisk utbildning en uppgift för staten?

I SvD föreslår Mats Odell (kd) idag i en artikel på Brännpunkt att staten skall ta på sig uppgiften att befrämja utbildningen i privatekonomi för medborgarna. "Finanskunskap" vill han kalla ämnet. Det väcker en del principiella frågor om statens uppgifter i samhället.

Utbildning är något som individerna har anledning att skaffa sig för att kunna bli mer produktiva i vid bemärkelse. Det är inte något som andra har anledning att finansiera i princip. Men en del av utbildningen har karaktären av kollektiv nyttighet. Då finns det särskilda skäl att bidra med skattefinansiering. Det gäller speciellt den elementära utbildningen som är nödvändig för att ett modernt civiliserat samhälle skall fungera utan för mycket konflikter.

Utöver detta finns en hypotes att högre utbildning borde skattesubventioneras eftersom alla har nytta av att det finns en god andel högutbildade. Tanken är att högutbildade bidrar till högre ekonomisk tillväxt och det leder då också till större löneökningar även för lågutbildade lågavlönade.

Frågan är nu hur också ökade kunskaper i privatekonomi kan anses vara en uppgift för staten. Räcker det inte med att lansera en website med tips och instruktioner om finanskunskap, vilket var ett av syftena med Mats Odells artikel? Finansmarknadsministerns argument är att de hushåll som har svårt att få pengarna att räcka till borde få lära sig hur man gör. Det är inte så att ekonomiska bekymmer alltid beror på dåliga inkomster. Odell framhåller att många hushåll med små inkomster "tycks ha relativt god koll på sin ekonomi".

Det är istället en grupp i olika åldrar på drygt en tiondel som har ett ekonomiskt beteende som leder in dem i svårigheter. Detta beteende är av typ dålig planering, köp på kredit och ingen kontroll över vad pengarna går till. Det är tydligen folk som inte kan "sköta pengar" som behöver utbildas så att de inte skadar sig själva ekonomiskt. Vi ser här ett ny paternalististisk uppgift för staten. Jag har svårt att se att denna motivering skulle räcka för att satsa skattepengar på sådan verksamhet.

Men man kan ändå fråga sig om det kanske skulle finnas ett motiv för de skötsamma skattebetalarna att satsa pengar på att få en del av den mer oansvariga tiondelen att inte hitta på ekonomiska dumheter. Deras verksamhet ställer uppenbarligen till med en del ekonomisk skada för de skötsamma. Det kan alltså finnas ett egenintresse att få färre personliga konkurser, färre socialbidragstagare, färre bedragare eller andra brottslingar och färre alkoholister och andra missbrukare. I så fall borde staten och Odell först visa att ekonomiskt oansvarigt beteende leder till sådana värre konsekvenser för oss alla. Därefter borde det visas att just utbildning i finanskunskap skulle kunna reducera det ekonomiskt destruktiva beteendet.

Andra bloggar om: privatekonomi, finanskunskap, Odell, statens uppgifter, kollektiva nyttigheter, utbildning, ekonomi, politik på intressant.se

Skattepolitik för "ökad jämlikhet"

Det är märkligt att en borgerlig regering inte förmår bedriva en borgerlig skattepolitik. Ännu har inga steg mot platt skatt tagits. Under beteckningen "jobbskatteavdrag" bedriver man istället något som liknar Palmes och Strängs skattepolitik för att möta 68-vänstern.

Skattepolitiken i Sverige har under lång tid karaktäriserats av motsättningen mellan den socialistiska synen och den borgerliga. Åtminstone sedan den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss' dagar har s-politiken gått ut på att med hjälp av skatterna utjämna inkomsterna. Det har skett med hjälp av höjda skatter och mer progressiva skatter. Båda medlen har resulterat i högre marginalskatter - skatten på den sist intjänade hundralappen.

Höga skatter är ett sätt att utjämna välståndet. Om alla betalar hög skatt i procent av inkomsten kan den del av skatterna som betalas tillbaka i form av förmåner och bidrag i huvudsak ges till dem med låga inkomster. De får då en subvention bekostad av andra medborgare jämfört med om de skulle varit hänvisade till att direkt köpa tjänsterna på den fria marknaden eller indirekt genom försäkringar.

Låga skatter i relation till BNP kan direkt utjämna inkomsterna efter skatt om skatterna görs progressiva. Den som har en inkomst som ligger på halva genomsnittet kan t ex betala en tiondel så stor andel som genomsnittspersonen. Och den som tjänar dubbelt så mycket som genomsnittet kan t ex tvingas betala dubbelt så stor andel i skatt.

Med den progressiva skatteskala som jag här skissat skulle en genomsnittlig skattesats på 30 procent, som antas också gälla medelpersonen, leda till följande inkomstfördelning efter skatt (om vi sätter medelpersonens inkomst före skatt till 100): 47, 70 och 80. De som tjänar hälften eller 50 får kvar 47 efter 3 procents skatt, De som tjänar medel får kvar 70 efter 30 procents skatt. De som tjänar dubbelt eller 200 får kvar 80 efter 60 procents skatt. Marginalskatten på dem som tjänar dubbelt blir då 90 procent - de får behålla 10 av 100 i extra inkomst. Och marginalskatten för låginkomsttagarna blir 46 procent.

Denna enkla skatteskala illustrerar också en egenhet som ett progressivt skattesystem har: ju högre genomsnittsskatt desto mindre progressivitet är möjlig. Just den här skalan har en gräns vid 33,3 procent. Skulle staten vilja höja skatten med drygt 3 procentenheter i genomsnitt skulle medelpersonen få behålla knappt 67. Men med nästan 67 procents skatt för den som tjänar dubbelt skulle behållningen också bli knappt 67. Marginalskatten skulle alltså vara 100 procent. Att fördubbla sin inkomst skulle vara meningslöst. (Att inte tänka på denna effekt har jag kallat "Guillous misstag".)

Nåväl, under 1960-talet blev fler och fler övertygade om att höga marginalskatter och stark progressivitet var både principiellt och pragmatiskt felaktiga. Den Allmänna skatteberedningen lade i parlamentarisk enighet fram ett förslag om sänkta marginalskatter. Men då kom vänstervågen 1967-68. Socialismen stod åter på dagordningen och regeringen fick tillsätta en låginkomstutredning istället. "Ökad jämlikhet" blev devisen för att möta 68-vänstern. För att leva upp till slagordet "ökad jämlikhet" presenterade s-regeringen ett radikalt skatteförslag som skulle börja gälla 1971. Med detta skulle två tredjedelar av inkomsttagarna få sänkt skatt och en tredjedel höjd skatt för att bekosta sänkningen för låg- och medelinkomsttagarna.

Känns detta åtminstone delvis igen? Istället för att fullfölja kritiken mot den progressiva skatten och åtminstone hålla öppet för "platt skatt" har den här regeringen börjat en tillbakarullning av skattepolitiken från 1991 som stod i skarp kontrast till 1971 års skattereform. Detta sker nu under rubriken "jobbskatteavdrag" och i något modestare former än Palmes och Strängs skattereform för "ökad jämlikhet". Att avskaffa värnskatten är inte att tänka på enligt Reinfeldt.

Idag har vi ett överuttag av skatter som regeringen utnyttjar för att kunna göra sina skattesänkningar. Det beror främst på att konjunkturförbättringen medfört att fler har kommit i arbete. En del av effekten kommer också ifrån den allmänna skärpning av möjligheterna att få bidrag som regeringen och den offentliga sektorns administratörer genomfört. Nästan ingenting kommer från jobbskatteavdragen 2007 och 2008 eftersom dessa inte verkar förrän på 5-6 års sikt enligt finansministern. Dessutom är effekterna små enligt KI:s prognoser i marsrapporten (bloggartikel). Tillsammans med ökad kontroll rör det sig om ca 65 000 personer fram till 2015.

Det för höga skatteuttaget borde med en neutral skattepolitik leda till en likformigt fördelad skattesänkning. Om staten ger nästan samma belopp i kronor till de flesta betyder sänkningen mycket mera för dem som tjänar minst. De får en större skattesänkning än med en neutral politik, vilken betalas av den tredjedel som får en mindre skattesänkning än vad som varit motiverat. Det sker alltså en ökning av progressiviteten i skattesystemet (dock föreslås nu en liten sänkning av statsskatten). Dessutom får pensionärerna fortsätta att betala en för hög skatt. Resultatet blir enligt Finansdepartementets promemoria (pdf) följande:

Vi ser här hur skattesänkningarna motsvarar nästan 8 procent av inkomsten för den som tjänar 100 000 kr tll 3 procent ovanför en inkomst på 500 000 kr. Är detta en borgerlig skattepolitik? Är inte detta snarare en skattereform för "ökad jämlikhet"?

Andra bloggar om: skattepolitik, jämlikhet, utjämning, skatter, skatt, regeringen, 68-vänstern, jobbskatteavdrag, politik, ekonomi på intressant.se

Koldioxidhypotesen en generationsfråga

Att den globala uppvärmningen beror på koldioxidutsläpp är delvis en fråga om en generationsväxling bland forskarna på 1980-talet. Då fick hypoteser som krävde modellering och stor datakrft snabbt genomslag. Det menade professor Sverker Sörlin i vetenskapsradion.

I Vetandets värld 19/6 framträdde professor Sverker Sörlin, miljöhistoriker från KTH. Han menade att medierna till för två år sedan framställde klimatfrågan som att det fanns två uppfattningar. Men redan på 1970-talet fanns det en bild aför att uppvärmningsteorin var mer dominerande. Paradigmet började byggas upp. Det var också en generationsfråga. Nu har man lärt sig något som man är väldigt förtjust i och inte gärna vill överge. Tidigare var det många som pekade på riskerna för en nedkylning.

När nedkylningsgenerationen ersattes med yngre forskare som var inriktade på uppvärmning fick denna ett snabbt genomslag på 1980-talet. Sörlin gjorde sedan en utvikning till Arrhenius och Callender. Den senare var på 30-talet en föregångare till det moderna sättet att se på uppvärmningen men Callender blev ignorerad som "amatör". När modelleringen kom in på 1960-talet anslöt sig fler forskare till växthusteorin. Den tidigare generationen ville dock ha empiriska bekräftelser och då byggdes det in en spänning i klimatforskningen. Koldioxidhypotesen förutsatte kraftfulla datorer som först blev tillgängliga på 1960-talet.

Karriärsynsättet för forskare är betydelsefullt enligt Sörlin. Även krafter utanför vetenskapen har inflytande. Varför har den "obekväma" synen kunnat bryta ner motståndet? Det var Tony Blair som gav uppdrag åt en oberoende utredare som visade att det var lönsamt att inte vänta (Stern). Paradigmet kan komma att överges om det kommer fem eller tio kalla år, både enligt Blair och Sörlin. Ett mera klimatneutralt synsätt skulle ta 30-40 år att etableras inom vetenskapen. Det är dessutom mycket osannolikt, sade Sörlin.

Dessvärre framstod inte Sörlin som särskilt kunnig i hur vetenskapliga paradigm kan hållas kvar in absurdum. Det finns flera historiska exempel hur de etablerade gjort motstånd mot information som inte stämt med det rådande paradigmet, se min artikel om Semmelweis och den begränsade synliga oppositionen mot IPCC. Han nämnde inte heller något om de auktoritära metoder som används mot oppositionen. Det verkade som om Sörlin trodde att etablerandet av det nuvarande koldioxidparadigmet skett genom att det faktiskt finns begripliga och övertygande bevis för detta. Det hade varit intressant att få en redogörelse för hur strävan efter konformism påverkat vetenskapsutvecklingen. Många tog ju fel när man trodde att bilarnas utsläpp dödade skogen.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimatpolitik, klimatlarm, klimatkris, klimat, koldioxidhypotesen, global uppvärmning, miljö, miljöhistoria, paradigm, konformism, socialpsykologi, politik på intressant.se

Rymdgrus och solen kan påverka klimatet

Solen kan påverka klimatet indirekt genom sitt magnetfält som via den kosmiska strålningen påverkar molnbildningen enligt Henrik Svensmark i Vetenskapsradion. Han har genom experiment bevisat ett samband. En annan teori är att kosmiskt grus göder algtillväxten och molnbildningen.

I Vetandets värld den 18/6 framträdde först den danske rymdfysikern Henrik Svensmark. Han har i många år lanserat tesen att stort inflöde av kosmisk strålning ger mer moln på jorden, vilket kyler klotet. Inflödet av kosmisk strålning styrs i sin tur av variationer i solens magnetfält. I praktiken är det alltså solens skiftande aktivitet som styr klimatet på jorden enligt Svensmark. Han intervjuades i köpenhamn av Sven Börjesson.

Svensmark pekade på att temperaturen var hög omkring år 1000 och lägre efter år 1300 då "lilla istiden" började. Detta sammanföll med låg solaktivitet. Teorin säger att molnbildningen på jorden kräver små partiklar som stimulerar vattenångan att bilda vattendroppar och därmed moln. Dessa partiklar tillhandahålls av den kosmiska strålningen enligt Svensmark. Denna härrör från kollapsande stjärnor på stora avstånd.

Solens magnetfält varierar med solaktiviteten. När magnetfältet är starkt hämmas den kosmiska instrålningen och molnbildningen avtar. Det blir varmare på jorden. De senaste 50 åren har solaktiviteten varit starkare och därför har det blivit varmare. Teorin har emellertid ifrågasatts på två punkter. För det första är det kontroversiellt att hävda att det är den kosmiska strålningen som tillhandahåller grunden för molnbildningen. Detta samband har dock Svensmark nu försökt underbygga genom experiment i Köpenhamn där atmosfären några hundra meter upp har återskapats och bestrålats. Han nämnde i programmet att ett starkt samband finns mellan strålning och fler partiklar.

Den andra invändningen riktar sig mot att sambandet mellan solaktivitet och temperatur bröts vid mitten av 1990-talet. Här kontrade Svensmark med att det då uppstod kalibreringsproblem i satellitmätningarna. Dessutom kan haven ha en dämpande effekt. Svensmark avvisade inte heller att växthusgaserna också har en effekt men han menar att IPCC har överdrivit sambandet. Nu är solaktivitetnen låg och det borde ge mindre uppvärmning. De närmaste årens utveckling blir avgörande för om teorin stämmer, menade Svensmark.

Professor Lars Franzén, naturgeograf i Göteborg, intervjuades av Camilla Widebeck. Han har hittat små kulor av järn och glas (20 mikrometer i diameter) i torvmossar. De återkommer i olika gamla lager på ett likartat sätt i torvlager över hela världen med ca 1000 års mellanrum. Han menar att de utgör resterna av förgasade meteoriter och verkar ha påverkat klimatet alltifrån bronsåldern med värme, därefter fimbulvintrarnas epok, romartidens värme, folkvandringstidens kyla, vikingatidens värme, den lilla istiden som kulminerade för 300 år sedan. Vi är nu på väg mot en topp. Själva orsakssambandet var mera oklart men gick ut på att gröna alger stimulerades i haven och utvecklade dimetylsulfid som sedan skulle stimulera bildningen av låga moln.

Vetenskapsradion håller en låg profil när det gäller att placera in forskarna med alternativ till GHG-teorierna i klimatpolitiken. Är detta ett medvetet val för att inte utmana det politiskt korrekta eller är det en följd av att alternativen inte är politiskt kraftfulla?

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimathotet, IPCC, global uppvärmning, koldioxid, klimatpolitik, miljö, klimat, politik på intressant.se

Solaktiviteten kan påverka klimatet säger svenska forskare

I Vetenskapsradion intervjuades idag två svenska rymdfysiker. De var båda försiktiga och ville inte framträda som politiskt inkorrekta. Men de betonade att solens aktivitet kan betyda mycket för den pågående uppvärmningen och dess avstannande just nu.

Vetenskapsradion leddes idag 17/6 av Camilla Widebeck som först intervjuade Henrik Lundstedt på Institutet för rymdfysik i Lund. Han menade att IPCC ger en alltför förenklad bild av solens inverkan på klimatet. Men han ville inte gå in på detaljer. Han beskrev hur solens korona genom plasmautsläpp påverkar jorden både genom partiklar och magnetfältet. Det skulle vara konstigt om solen inte hade någon påverkan på troposfären när det är helt klart att inverkan är kraftig högre upp, menade han. Lundstedt var övertygad om att solen hade större påverkan på klimatet än koldioxiden. Men eftersom CO2 inte var hans forskningsområde ville han inte uttala sig ytterligare.

Den andra forskaren i rymdfysik som framträdde var Rickard Lundin i Umeå. Han pekade på att Mars har 20 gånger mera koldioxid i atmosfären men ändå är temperaturen minus 50 grader. Mars ligger visserligen längre bort men han ansåg ändå att det var något som inte gick ihop. Lundin hävdade att solaktiviteten har en påtaglig effekt på jordens klimat. Ett sätt att mäta denna aktivitet är att studera frekvensen av solfläckar. Här pekade han på Maunders minimum 1645-1715 men också till en kortare period i början av 1800-talet. Att temperaturen varit ovanligt låg under dessa perioder ansåg han vara klarlagt.

Solaktiviteten är cyklisk men också långsiktigt varierande. Låg solaktivitet (som indikeras av låg frekvens solfläckar) leder enligt teorin om påverkan på magnetfältet till svalare klimat. Just nu befinner vi oss i det utdragna slutskedet av en solfläckscykel och kan förvänta oss svalare klimat. Här pekade Lundin på att temperaturökningen nu avstannat eller tom börjat sjunka. Hur det går kan vi dock inte utvärdera förrän om fem, sex år när solfläcksmaximum väntas inträffa.

Det korta programmet kunde inte närmare beskriva hur sambanden skulle kunna se ut. Att det inte finns någon konsensus om IPCC:s bild inom den aktiva forskarvärlden är dock ett intressant resultat. Det är inte bara några få pensionerade experter som har avvikande uppfattningar.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimathotet, IPCC, global uppvärmning, koldioxid, klimatpolitik, miljö, klimat, politik på intressant.se

Global uppvärmning har upphört eller tagit paus?

Någon uppvärmning har inte skett på 10 år. Den ökade instrålningen tas det inte hänsyn till i klimatmodellerna enligt en IPPC-forskare. Av den modellerade uppvärmningen på 0,2 grader per årtionde blir det kanske kvar 0,06 grader. Det framkom i Vetenskapsradion idag.

I vetenskapsradion skall nu de kritiska rösterna i klimatdebatten beredas plats i programmen denna vecka. Redan i det specialprogram som sändes igår diskuterades debattklimatet där bl a Wibjörn Karlén och Anders Franzén framträdde. Karlén berättade om sabotage mot hans bil och Franzén om hur svårt han hade med sin teori om att det är små järnpartiklar från rymden som påverkar klimatet.

Idag sändes det första programmet i serien (12:10) som leds av Camilla Widebeck och Sven Börjesson. Det tog upp fenomenet att den globala uppvärmningen upphört de senaste 10 åren. Professor Erland Källén intervjuades av Börjesson. Hans försvar av den gängse uppfattningen var att det behövs mer än 10 års avvikelse för att man skall kunna dra några bestämda slutsatser. Men han medgav att IPCC:s position hade varit bättre om temperaturutvecklingen istället hade varit stigande. Nu fick han säga att vi aldrig kan vara hundraprocentigt säkra på att det är människans utsläpp som är orsaken till uppvärmningen.

I rapporen från förra året från IPCC skrivs det i kapitel 3 och 9 om att en god del av uppvärmningen sedan slutet av 1980-talet beror på ökad instrålning. Börjesson intervjuade författaren till kapitel 9, forskaren Joyce Penner från universitetet i Michigan. Hon menade att det sannolikt var en effekt från minskad molnbildning som kunde bero på renare luft till följd av mindre aerosoler. Men denna finns inte med i klimatmodellerna och därför tenderar de att överskatta koldioxidens inverkan på temperaturen. Mot detta försökte Källén anföra att det finns flera olika modeller men Joyce Penner stod på sig.

Varför stod det inte något om den ökade instrålningen i sammanfattningen? Joyce Penner menade att det berodde på att det vi inte förstår och kan förklara inte tas upp där. Man kunde indirekt förstå att i synnerhet sammanfattningen låg i händerna på politiskt influerade personer som ville ge en mer entydig bild än vad resultaten egentligen utvisade.

Den av IPCC angivna temperaturökningen på 0,2 grader per årtionde i klimatmodellerna kanske skulle behöva rederas ner till 0,12 grader på grund av att temperaturökningen avstnnat åtminstone tillfälligt. Det framfördes av en forskare i slutet av programmet. Och Börjesson spekulerade sedan i att den ökade instrålningens effekter skulle kunna leda till en halvering av denna effekt. Jag får alltså slutresultatet till 0,06 grader per decennium enligt dessa ifrågasättanden. I så fall får man nog anse att klimathotet har överdrivits rejält.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimathotet, IPCC, global uppvärmning, koldioxid, klimatpolitik, miljö, klimat, politik på intressant.se

Reinfeldt sågade Carlgrens järnvägar

Det blir sannolikt ingen satsning på en 50-procentig utbyggnad av järnvägarna. Det beskedet gav statsministern i inlindad form i Ekots lördagsintervju. Ett annat besked var att lågkonjunkturen skulle mötas med ökat arbetsutbud och ytterligare jobbskatteavdrag. Det borde ifrågasättas.

Statsminister Fredrik Reinfeldt intervjuades idag 14/6-08 av Margit Silberstein i Ekots lördagsintervju, som sändes från Harpsund. Det är dags för andra halvlek i mandatperioden och den underliggande frågeställningen är vad regeringen vill med Sverige de närmaste åren. Och varför lyfter inte opinionssiffrorna?

Irlands nej till Lissabon-fördraget var det första ämnet. Reinfeldt tonade ner resultatet. Det har hänt förut att det blivit nej i folkomröstningar. Någon kris för EU är det inte. Invånarna på Irland måste ställa sig frågan vilka slutsatser som borde dras. Vi behöver ett beslutsfört EU i december 2009 vid klimatmötet i Köpenhamn. Kommissionen har att fördela ett eventuellt ökat åtagande för utsläppsminskningarna från 20 till 30 procent. Det blir mindre funderande för Sverige om hur vi skall förhålla oss till den "president" som nu inte tillsätts. Det ger mer kraft till klimatfrågan.

Hur har den första halvan av statsministerperioden blivit? Bra med en stark reformtakt. De dåliga opinionssiffrorna är inget konstigt. Stoltenberg i Norge har också låga siffror och där är det val redan nästa höst. Valet avgörs på valdagen. Öresundsbron mötte t ex stark kritik när den skulle byggas, men idag vill ingen riva den. Fler i arbete är vår politik och oppositionens alternativ står inte för detta. Vår politik höjer sysselsättningen varaktigt med 90 000 personer. Det ger mer resurser till äldre mm. Det kommer tydligen att ge utdelning i valet.

Försvarberedningens betänkande var nästa ämne. Fp ville markera strävan till Nato-medlemskap vilket inte är en nyhet. Hänger kärnväljarna med i moderaternas förändrade inriktning? Det var kanske en mindre relevant fråga i just i försvarsfrågan. Överströmningen till oppositionen är väl enligt min mening koncentrerad till andra frågor. Men frågan var föranledd av att Bo Pellnäs nyss varnat för röstskolk i en artikel i SvD.

FRA:s utökade möjligheter till avlyssning kan leda till samvetsröstning. Men Reinfeldt svarade med att signalspaningen inte var inriktad på individer. Birigitta Olsson skall kvitta ut sig sa MS. Vad anser Reinfeldt? Vi har inte gett någon möjlighet till samvetsröstning i detta fall med 7 mandats övervikt.

Varför betonade Reinfeldt ledarskapsfrågan i partiledardebatten? Mona Sahlin säger att allting ses över. Men var är beviset för hennes ledarskap? Hon ger inget besked om prioriteringar mm. Socialdemokraterna säger inte heller vad en röst betyder i relation till de andra oppositionspartierna. Gnosjö-upproret visar besvikelse från företagarna sa MS. Vi har inte lovat att helt ta bort lagen om anställningsskydd. Organisationen Företagarna har undersökt förtroendet och de är besvikna över att arbetsgivaravgifterna borde sänkas sa MS. Jag företräder uppfattningen att det är viktigare att sänka inkomstskatten. Alla företagare företräder inte en entydig uppfattning.

Skattesänkningar? Vi skickar ut ett underlag för jobbskatteavdrag på 5 alternativt 15 miljarder. Det skall ge lättnader för dem med lägst inkomster. Men tydligen också för dem med lägst inkomster inom gruppen som betalar statsskatt. Med 15 mdr görs mera åt den statliga inkomstskatten. Lågkonjunkturen skall mötas med fler i arbete. [Kan han ekonomi?] Det ger mer resurser till offentliga utgifter.

Andreas Carlgrens storsatsning på järnvägar har Reinfeldt kritiserat tidigare. Vi skall nu se över vilka resurser som finns och vägas mot psykiatri och forskning sade han. Järnvägar är nog det dyraste sättet att minska koldioxidutsläppen. Höjd koldioxidskatt är billigare. Allra bäst är att stödja de fattiga länderna utomlands som inte själva har råd att vidta dyra minskningsåtgärder. Det var ett inlindat besked att Carlgren var fel ute. Hans satsning på 50 procents ökning av järnvägskapaciteten sågades försynt av Reinfeldt.

Det är en försiktig statsminister som nu uttalar sig. Beskeden är defensiva och inlindade. Det är inte en valvinnande agenda som presenterades i intervjun. Den kraft som visades i partiledardebatten saknades. Mitt intryck är att Reinfeldt börjar likna Göran Persson i jobbfrågan före förra valet. Då väntade vi också på besked vad s-regeringen skulle göra åt den stora verkliga arbetslösheten. Men inga besked kom utom att det nog skulle lösa sig fram till valet. Och nu säger Reinfeldt att opinionssiffrorna nog skall lyfta fram till valet utan att något speciellt görs.

Detta är verkligen en sangvinisk uppfattning från alliansledaren. Hur såg hans ansiktsuttryck ut när han sade att det skulle lyfta? Ofta ser Reinfeldt ut som en "ledsen hund " vilket gör hans i lågmäld ton framförda optimistiska budskap föga trovärdiga. Nu när Sverige går emot en lågkonjunktur borde attityden vara den motsatta. Men det hörde vi inte något av. Direkt illavarslande var hans enda offensiva recept mot lågkonjunkturen i form av ytterligare åtgärder för att öka arbetsutbudet.

Förstår Reinfeldt inte att en konjunkturavmattning automatiskt ökar arbetsutbudet? När exporten går sämre för att finanskrisen gjort andra länder försiktiga behövs mindre folk i den svenska exportindustrin. Snart avskedar Volvo och Saab hundratals anställda i första svepet. Hur skulle Sverige hjälpas av att dessa får konkurrens från tidigare sjukskrivna eller förtidspensioneringskandidater i sitt jobbsökande?

Och om oron för ökad arbetslöshet leder till att svenskarna börjar konsumera försiktigare blir effekterna likartade. Fler blir arbetslösa och måste konkurrera med dem som tidigare skulle ha fått bidrag. Reinfeldt förstår inte att ekonomin måste stimuleras. Har synen att detta sköts av Riksbanken blivit så dominerande att han inte inser att i dagens läge betyder inflationsmålet strikt tolkat att det blir ytterligare åtstramning? Den enda trösten för regeringen tycks vara att oppositionen förstår ännu mindre av dessa ekonomiska sammanhang. Men Sahlins utlovande av ökade bidrag i en lågkonjunktur kan ändå bli en rysare.

Andra bloggar om: Reinfeldt, regeringen, moderaterna, socialdemokraterna, arbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Inflationsmålet leder idag till stagnation

Räntehöjningar leder till minskad efterfrågan. Därefter ökar arbetslösheten. Först efter detta kan prisutvecklingen dämpas. Kärninflationen är bara 1,3 procent. Det behövs alltså vid 4 procents formell inflation en inhemsk deflation på bortåt 1 procent för att snittet skall bli 2 procent.

En övervägande del av de ekonomiska kommentatorerna anser nu att det är nödvändigt med både en och två räntehöjningar med 25 punkter (1/4 %). Detta beror på den stigande inflationen. Den låg i april på 3,4 procent högre än ett år tidigare vilket kan jämföras med Riksbankens mål på 2 +/- 1 procent. Nu i maj hade inflationen stigit till 4,0 procent, vilket avspeglades i kritiken mot regeringen i partiledardebatten.

Men den stigande inflationen beror delvis på Riksbankens och statens egen politik i form av höjda skatter och räntor. Därför finns ett särskilt prisindex som exkluderar effekterna av myndigheternas egna höjningar av priserna, KPIX. Detta index var i april 2,4 procent högre än ett år tidigare och denna underliggande inflation steg till 2,9 procent i maj. Det är alltså bättre siffror än den enkla inflationen på 4 procent. Man kan fråga sig varför kommentatorerna inte mera tittar på dessa siffror utan istället spelar naiva. Vill de "prata upp räntan"?

I nedanstående diagram från SCB visas utvecklingen för dessa två mått (den översta och nedersta linjen i diagrammet). De mellanliggande måtten avser harmoniserade index för jämförelser mellan Sverige och EU.


Helt klart är dock att även den underliggande inflationen började öka under hösten 2007. Formellt måste Riksbanken ta denna ökning på största allvar om man skall leva upp till att inflationsmålet på 2 procent borde uppnås till varje pris. Så reagerade Riksbanken vid den förra höjningen i januari som tog bedömarna på sängen. Denna höjning kunde också motiveras som en tidig markering att inflationsförväntningarna också skulle bekämpas så att vi inte skulle få kompensationskrav i form av krav på högre löner och priser i en destruktiv spiral.

Men idag borde Riksbanken ompröva denna syn. Det är ju inte så att räntehöjningar kan minska inflationen utan obehagliga skadeverkningar. En räntehöjning har som åsyftad effekt att minska efterfrågan i ekonomin, främst genom att alla som har belånat sina villor och bostadsrätter skall få höjda boendekostnader som direkt minskar deras köpkraft och indirekt stimulerar en del av dem att börja spara för att kompensera det prisfall på bostäderna som räntehöjningarna orsakar.

När bostadsägarna och en del andra låntagare minskar sin efterfrågan uppstår arbetslöshet. Ökad arbetslöshet leder så småningom till lägre löneökningar. När både dålig efterfrågan och dämpade löneökningar träffar företagen kommer de att avstå från att höja priserna och några kanske sänker dem. Efter denna långa eftersläpning kan alltså inflationen minska. När motsvarande politik tidigare fördes genom finanspolitiska åtstramningar skälldes detta för "svältpolitik".

Kombinationen internationell konjunkturnedgång och utifrån kommande prisökningar är speciellt destruktiv för den ekonomiska tillväxten. Det är faktiskt så att det som brukar kallas "kärninflationen" där KPIX rensats för inflytandet från livsmedel och energi bara var 1,3 procent i maj. Det framgår av beräkningar från Konjunkturinstitutet som redovisas av Gunnar Örn i DI idag. Hela 2,7 procentenheter av inflationen på 4 procent berodde alltså på opåverkbara faktorer. Inflationen beror inte på flaskhalsar i ekonomin. För att få ner inflationen till 2 procent måste den huvudsakligen inhemska kärninflationen minska åtminstone med 2 procentenheter till minus 0,7 procent. Men eftersom kärninflationen bara svarar för säg 75 procent av KPI måste kärninflationen ner till under minus 1 procent.

Att driva fram en enprocentig deflation här hemma för att motverka utländska prisstegringar mm så att genomsnittet blir 2 procent kan inte göras utan svåra skadeverkningar. Arbetslösheten måste bli avsevärt större. Det kan behövas negativ tillväxt. I varje fall hotar stagnation om det naiva inflationsmålet skall uppnås.

[Komplettering 12/6: Riksbanken antyder själv att man skall börja rätta sig efter det formella KPI-måttet enligt ett tal av Barbro Wickman-Parak i måndags. Det förefaller obetänksamt och innebär att t ex kommande bensinskattehöjningar kommer att leda till räntehöjningar som ökar KPI och leder till ytterligare räntehöjningar. En sådan centralbank kan man inte ha fullt förtroende för och räntepolitiken måste rimligtvis bli mera otydlig vilket skapar osäkerhet. Vissa tror att inflationen kommer att ligga 0,3 procentenheter högre framöver genom detta byte. Det förefaller dock svårt att slå fast en sådan differens om höjningarna av de indirekta skatterna tar fart. En annan aspekt är att snabbare räntehöjningar i Sverige än i utlandet kan stärka kronan och den vägen något dämpa de utifrån kommande prisökningarna. För att uppnå en sådan effekt är det dock inte behövligt att ändra riktmärket för inflationsmätningen.]

Andra bloggar om: inflation, prisstegringar, stagflation, åtstramning, räntehöjning, Riksbanken, nationalekonomi, ekonomi, politik på intressant.se

Partiledardebatt utan klara linjer

En testkörning av den politiska debatten inför valet 2010. Sahlin kan inte debattera ekonomisk politik. Hon kommer med önskelistor över reformer. Man kan urskilja: Reinfeldt kommer med attacker liknande dem i valrörelsen 2006. Om konjunkturen försämras är det kanske inte en framgångsväg mot Sahlin med förslaget om ökad a-kassa.

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde med ett anförande på 10 minuter. Han försökte dra upp huvudlinjerna i debatten: vem är bäst på att regera Sverige? Vem skall stå vid rodret på skutan, Reinfeldt eller Mona Sahlin? Han försökte också stämma i bäcken inför "dysterkvistarnas" kommande attacker. Reinfeldt medgav att den starka konjunkturen är en orsak till att det gått så bra för Sverige. Detta var delvis taktiskt betingat eftersom statsministern ville kunna komma tillbaka med samma argumentation när det gällde ökningen av inflationen.

Alla oppositionspartierna fick sedan komma med repliker på 2 respektive 1 minut. Hela denna nyordning i riksdagsdebatten skulle ge mera spänst åt debatten. Kanske blev debatten mera livlig men detta gick ut över sakfrågorna och klarheten i debattens huvudlinjer. Mona Sahlin försökte hålla sig till huvudfrågorna. Men hon ville säga så mycket på två´minuter att sammanhangen förlorades. Siffror över utanförskapet varvades med uppgifter om socialbidragen och inflationens ökning. Det blir inga reallöneökningar i år. Det verkade vara regeringens fel. Dessutom var regeringens politik rent allmänt orättvis.

Övriga repliker var inte repliker på något som sagts av Reinfeldt i inledningsanförandet utan minianföranden. Lars Ohly (v) kritiserade äldreomsorgen, Peter Eriksson (mp) tog upp signalspaningen från FRA. När regeringspartierna kom med repliker på oppositionsledarens anförande var tendensen likartad: Maud Olofsson (c) tog upp hushållsnära tjänster, Jan Björklund (fp) diskuterade Göteborg som "skyltfönster", Göran Hägglund (kd) manövrerade så oskickligt att Mona Sahlin kunde koppla greppet att fastighetsskatten stigit genom att hålla upp en löpsedel med en text som gick ut på att fastighetsskatten steg för 84 procent av hushållen.

Huvudanförandet av Mona Sahlin var ett liknande smörgåsbord som den första repliken. Hon nämnde ett antal siffror för utanförskapet som tydligen gick ut på att sysselsättningen utvecklades bättre på socialdemokraternas tid och att regeringens politik nu gick i fel riktning. Vill man göra denna tes trovärdig måste den byggas upp med en mycket omsorgsfull argumentation med hänvisningar till accepterade statistikkällor. Nu verkade Sahlins anförande ganska improviserat. Hon ville dessutom göra gällande att välfärden får mindre pengar med hjälp av samma disparata argumentationsteknik. Jag kunde dock uppfatta att en av grunderna för den välfärdsfientliga regeringspolitiken var att den ekonomiska tillväxttakten hade halverats.

Som Maud Olofsson senare undslapp sig så förstår Mona Sahlin inte så mycket av ekonomi. Det var en förlöpning som tog Sahlin hårt. Men det är tydligt att Sahlin inte kan föra ett ekonomiskt sammanhängande resonemang. Kanske det är därför partiledardebatten blev så disparat. När det gäller tillväxtens effekter på välfärden är det så att den produktivitetsdrivna tillväxten inte har någon effekt på resurserna för välfärden. Det är enbart den sysselsättningsdrivna tillväxten som ger sådana ökningar av skatteintäkterna att de kan användas till ökade välfärdsutgifter. Och detta är inte något som kan pågå långsiktigt. Dessutom påverkas denna tillväxt av konjunkturutvecklingen. Sahlin försökte göra regeringen ansvarig för både finanskrisen i världen och den internationella inflationsökningen. På det senare replikerade Reinfeldt att prisökningen på citroner (som nu är rekordartad) tydligen är regeringens fel enligt Sahlin. Naturligtvis kunde inte Sahlin fullfölja den ekonomiska tankegången.

Vi kanske kan se partiledardebatten som en testkörning av den kommande politiska debatten inför valet 2010 där huvudkombattanterna är Reinfeldt och Sahlin. Oppositionsledaren radade upp en lång reformönskemål som rimligtvis kostar mycket pengar. Pejnsionärerna skulle få sänkt skatt eftersom "pension är uppskjuten lön". A-kassan skulle "repareras" med 80 procents ersättning för de flesta etc. En finansiering är tydligen att arbetsgivaravgifterna skulle höjas för personer under 26 år (+10 mdr kr) vilket skulle ersättas med en selektiv minskning som bara kostar 200 miljoner.

Reinfeldt attackerar nu och kanske ännu mer framöver genom att framhålla bidragsökningarna till dem som inte jobbar, vilket både s och LO bjuder på. Sahlin håller fram förmåner av alla de slag, men framöver måste ökad arbetslöshet och otrygghet på arbetsmarknaden gynna henne med förslagen om förmånsökningar för dem som oroas av den sämre konjunkturen. Arbetslinjen går kanske inte att återuppväcka när konjunkturen blir sämre. Men som Reinfeldt antydde: konjunkturen kan börja bli bättre före valet.

Andra bloggar om: partiledardebatt, Reinfeldt, Sahlin, moderaterna, socialdemokraterna, regeringen, valet 2010, nya jobb, välfärd, politik på intressant.se

Bygg inte dyra järnvägar, Carlgren!

Miljöministern vill satsa 136 miljarder på en 50-procentig ökning av järnvägskapaciteten. Men han tycks inte veta att Konjunkturinstitutet anser att effekten på utsläppen borde skrivas ner med 60 procent. Samtidigt blir en utbyggnad av järnvägarna mer än fyra gånger dyrare än en höjning av bensinskatten med 70 öre.

Miljöminister Andreas Carlgren går ut i SvD med ett miljömål för järnvägen som går ut på en ökning av kapaciteten för både gods- och persontransporter med 50 procent till 2020. DN har hängt på och förgäves sökt statsminister Fredrik Reinfeldt för en kommentar till Carlgrens fronderande utspel. Artikeln i SvD är skriven av Lova Olsson och framstår för den som är insatt i problematiken som ganska oklar. Dessutom får Carlgren inte kommentera den förödande kritik som Klimatberedningens idé har utsatts för av Konjunkturinstitutet (KI) trots att hon hänvisar till att han nu ställer sig bakom beredningens förslag till skillnad mot Reinfeldt. Andra bloggkommentarer sväljer okritiskt hela upplägget och berömmer Carlgren (Svensson, Augustekman, Linnéa, Monica Green).

Såvitt jag kan förstå har Kimatberedningen inte på allvar föreslagit att både godstransporterna och persontransporterna på järnväg skall byggas ut med 50 procent. Det förslag som beredningen tog fasta på var en ökning av godstransporterna med 50 procent vilket skulle kosta 45-50 miljarder kronor och ge en minskning av växthusgaser med 1 Mt CO2e (1,5% av Sveriges utsläpp).

Den stora nyheten verkar vara att Carlgren nu också vill bygga ut persontransporterna med 50 procent vilket ökar investeringskostnaderna med nästan 90 miljarder till totalt 136 mdr kr. Fortfarande anger han dock att utsläppsminskningen skulle bli "en miljon ton koldioxid" från godstransporterna. Blir det ingen minskning från persontransporterna? Är 90 miljarder bortkastade vad gäller minskning av växthusgaser (inte CO2)?

Frågan är om det finns någon beräkning av hur mycket persontransporternas överflyttning till järnväg skulle minska utsläppen, vilket Klimatberedningen inte trodde. Det kanske bara blir en obetydlig minskning om de flesta personbilar på 2020-talet drivs med el och biobränslen. I varje fall anser KI att Klimatberedningen räknat fel när det gäller minskningen av utsläppen från en omläggning av godstransporterna. Det blir bara 0,5 Mt mindre utsläpp istället för 1 Mt.

KI konstaterar först att Sverige redan ligger bra till när det gäller järnvägarnas andel av transporterna. För godstrafiken är järnvägens andel 35,5 procent (2006) mot 17,7 inom EU. Endast de gamla östländerna Estland och Litauen ligger före. Även för persontrafikens andel ligger Sverige över genomsnittet. Ökad eldriven trafik kan på marginalen leda till att utländsk kolkraft måste tas i anspråk, nämner KI. Men detta är inte något klimatargument i den mån utsläppshandeln (EU ETS) då tvingar andra att avstå från el - elpriset blir högre.

KI analyserar därefter den beräkning av Banverket som Klimatberedningen hänvisar till. Här räknar man med en utbyggnad av godskapaciteten med 50 procent och en femprocentig ökning av personkapaciteten till 2020. Kostnaden för investeringsprogrammet skulle bli 58,5 mdr kr (2005 års priser). Denna beräkning bygger dock på att lastbilarnas utsläpp är 130 g CO2 per tonkilometer medan en mera realistisk siffra är 50 g. Utsläppsminskningen bör därför halveras, menar KI ödmjukt. Mera exakt borde den minskas med 62 procent. Det betyder i så fall bara en minskning med 0,4 Mt CO2e.

Om lastbilar kan drivas med el och metanol från el på 2020-talet kommer utsläppen från dessa att bli ännu mindre och satsningen på järnvägsutbyggnaden ännu dyrare ur klimatpolitisk synvinkel. Redan med känd teknik kommer KI fram till att det kostar drygt 5000 kr per ton CO2e att minska utsläppen med hjälp av ökade godstransporter på järnväg. En lika stor minskning (0,4 Mt) kan åstadkommas med en höjning av bensinskatten som "bara" kostar 1225 kr/t CO2e. Det är alltså dumt att bygga ut nya dyra järnvägar för att åstadkomma en futtig minskning av utsläppen av klimatgaser. Reinfeldt borde därför säga nej till Carlgrens ogenomtänkta förslag i SvD.

Andra bloggar om: järnvägar, godstransporter, Andreas Carlgren, växthuseffekten, växthusgaser, koldioxid, utsläpp, Klimatberedningen, klimatpolitik, miljö, klimat, politik, ekonomi på intressant.se

Gå före genom att godta ny kärnkraft!

Sverige kan inte gå före i klimatpolitiken genom att ta på sig kostnader för skogsbaserade bränslen eller vindkraft som andra länder inte kan kopiera. Det som återstår är utbyggnad av kärnkraften vilket skulle kunna ge intryck på Tyskland och USA som tänker elda med mera kol. Den nye amerikanske presidenten borde mötas av Sveriges beslut att trots all tveksamhet satsa på fyra nya reaktorer.

Varför skall Sverige ta på sig krävande klimatpolitiska åtaganden när vi bara svarar för 0,15 procent av världens utsläpp av växthusgaser? Räcker det inte med att vi gör ungefär så mycket som de flesta andra länder? Det kan ju inte betyda särskilt mycket om utsläppen i hela världen minskar med 0,06 procent eller med 0,03 procent.

Svaret från politikerna är att Sverige skall gå före i klimatpolitiken. Genom att ta på sig ytterst krävande uppoffringar är tanken att andra länder skall ta intryck av våra beundransvärda ansträngningar och delvis ta efter. På så vis är tanken att i sig obetydliga minskningar av utsläppen i globalt perspektiv ändå skulle få mycket större verkningar genom att större länder inspireras av Sveriges ambitiösa agerande och genom liknande relativa minskningar bidrar till en stor global effekt. Detta resonemang företräds särskilt av miljöpartiet och oppositionen men även miljöministern Andreas Carlgren brukar ofta understryka vikten för Sverige att "gå före".

Jag har tidigare skrivit om bristen på belägg för att gå-före-politiken skulle kunna få effekt. Det förefaller ganska självklart att om Sverige tar på sig en kostnadskrävande utbyggnad av biobränsleproduktionen med hjälp av sina skogstillgångar så inspirerar inte detta länder som har obetydliga skogstillgångar att göra något liknande. Inte heller skulle en dyrbar utbyggnad av vindkraften kunna inspirera länder som inte har långa kustremsor eller stora fjällområden att bygga ut sin vindkraft. Det gäller också vattenkraften som dock inte är aktuell för ytterligare utbyggnad. Sverige måste alltså hitta ett område som verkligen skulle kunna imponera på omvärlden.

Ett sådant område är kärnkraften. Det finns 439 kärnkraftverk i världen. Och det byggs 34 nya för närvarande vilket motsvarar knappt 8 procent. Här skulle Sverige kunna visa andra länder att vi är beredda att ta på oss alla de vanskligheter som kärnkraften anses innebära för att ändå kunna få ner koldioxidutsläppen. Det borde imponera på Tyskland som tänker stänga sin kärnkraft och elda med ännu mer kol. Det borde också imponera på USA som bara har 0,3 kärnkraftverk per miljon ivånare mot Sveriges 1,1. Med fyra nya reaktorer skulle vi komma upp i 1,5 verk per miljon invånare vilket skulle motsvara 456 reaktorer i USA - alltså 352 nya kärnkraftverk i USA.

En manifestation från Sverige om utbyggnad av kärnkraften skulle kunna sätta starkare tryck på den räddhågsna opinionen i USA. Detta behövs ganska snart eftersom IEA beräknar att elbehovet i USA kommer att öka med 30 procent de närmaste 20 åren (DI 6/5) och merparten av detta behov kommer att tillgodoses med ännu mera kol. Med hundratals nya kärnkraftverk i USA kommer också bilarna att kunna gå på el, vilket är meningslöst om elen görs av kolkraft. (Det tycks dock finnas en tröghet i kolkraften som gör att det finns överskottselektricitet på nätterna som skulle kunna användas till en del bilar.) Utsläppen i hela världen skulle kunna minska med 10-20 procent.

Sverige borde det närmaste halvåret ta ett principbeslut om utbyggd kärnkraft för att påverka den nye amerikanske presidenten som installeras i januari 2009. Det kan bli en kraftfull gå-före-politik och den enskilt mest påverkande åtgärden för att faktiskt få ner de globala utsläppen. Svenskarna måste visa världen att vi godtar ny kärnkraft. Det är den enda trovärdiga politik som visar att Sverige menar allvar med talet om att gå före i klimatpolitken.

(Nu åker jag till landet en vecka.)

Andra bloggar om: kärnkraft, klimatpolitik, växthuseffekten, klimatförändring, global uppvärmning, klimat, miljö, koldioxidutsläpp, kolkraft, politik, samhälle på intressant.se

Miljöpartiets klimatpolitik får underkänt av KI

Höjd bensinskatt ger lägre utsläppsminskningar än beräknat. Kilometerskatten borde sjudubblas. Järnvägsutbyggnaden med 50 procent är en extremt dyrbar metod för att minska koldioxidutsläppen.

Igår kom Konjunkturinstitutet (KI) med en utvärdering (pdf) av Klimatberedningens rapport SOU 2008:24 vilken jag skrev om den 4 mars. Det är fråga om en kritisk granskning på 124 sidor. Jag skall här peka på några graverande invändningar mot den föreslagna klimatpolitiken som främst drivs av miljöpartiet och Naturskyddsföreningen.

Paradnumret i klimatpolitiken sedan länge är att höja drivmedelsskatten för bilisterna. Klimatberedningen föreslog en höjning av koldioxidskatten med 70 öre per liter och Peter Eriksson (mp) framhöll nyligen att höjningen borde uppgå till 2 kronor per liter. Statsministern ville igår dock inte förutskicka någon höjning all och hänvisade till den stora ökningen av bensinpriset.

KI har analyserat marginalkostnaderna för olika klimatpolitiska förslag. Vi bör ställa dessa kostnader i relation till koldoxidskatten på 1 010 kronor per ton CO2. Denna skatt skall ju skapa incitament för att minska utsläpp vilkas kostnader ligger i närheten eller under skatten. För bensinskatten har KI analyserat kostnaderna för höjningar med 40 öre, 70 öre och 1 krona per liter.

En höjning med 70 öre skulle minska utsläppen med 0,4 Mt (0,8 %) till en marginalkostnad på 1225 kr/t. En höjning med 40 öre skulle kosta 1125 kr/t och med 1 krona 1300 kr/t. Det behövs en höjning av CO2-skatten för att drivmedelsskatten inte skall avvika från denna för mycket menar KI. Men sammantaget leder stora höjningar av bensinskatten till ganska små minskningar av utsläppen.

En kilometerskatt för tunga fordon utdöms helt av KI. Man menar tydligen att klimatberedningen räknat fel. För att få de effekter som beredningen räknat med räcker det inte med 10 kr per mil utan den behöver bli 70 kronor istället. Det är 11 gånger effektivare att istället höja drivmedelsskatten.

Båda dessa skatteförslag är dessutom felräknade. Minskningen av utsläppen blir bara 1,3 Mt istället för 2,0 Mt som Klimatberedningen föregav.

KI är skeptiskt till investeringsbidrag för olika förnyelsebara energikällor. Ett undantag är gårdsbaserade biogasanläggningar som har en kostnad på 360 kr per ton CO2e. Dessutom är man skeptisk till att gå-före-politiken har någon påvisbar effekt. Den riskerar att kosta 10 miljarder kronor helt i onödan.

En ökning av järnvägskapaciteten med 50 procent är omöjlig att motivera med klimatpolitiska argument, skriver KI. Kostnaden uppskattas till 5000 kronor per ton. Det är något mera än min tidigare ytterst grova uppskattning som slutade på 4500 kr/ton.

Jag återger slutligen här nedan KI:s slutsatser av den principiella diskussionen i rapporten:

• En kostnadseffektiv klimatpolitik innebär att kostnaden för att släppa ut koldioxid harmoniseras inom EU, och globalt på sikt.
• Genom att fokusera på utsläppsreduktion inom landet eller t.o.m. inom vissa sektorer blir den förda politiken dyrare än om flexibla mekanismer utnyttjats (i större utsträckning).
• CO2-skatt eller handel med utsläppsrätter ger incitament till teknisk utveck-ling. Kompletterande åtgärder som främjar teknisk utveckling och spridning av ny teknik kan dock vara motiverade.
• Ekonomiska styrmedel bör riktas så nära källan som möjligt. För att angripa utsläpp av CO2 är därför en CO2-skatt ett träffsäkert styrmedel medan exem-pelvis en kilometerskatt inte är det.
• Det är förenat med kostnader för Sverige att gå före i klimatpolitiken och i vilken utsträckning en sådan politik verkligen har effekt på andra länders klimatpolitik är okänt och behöver därför utredas närmare.
• Klimatpolitiska åtgärder kommer att leda till strukturomvandling. På lång sikt kan detta påverka produktivitet och tillväxt men inte sysselsättningen.
• Åtgärder som leder till att endast vissa länder minskar sin efterfrågan på fossilt bränsle kan ha liten effekt på utsläppen eftersom en sådan politik kan göra det möjligt för andra länder att öka sin efterfrågan.

Andra bloggar om: klimatpolitik, klimatberedningen, klimatförändring, växthuseffekten, klimat, miljö, bensinskatt, politik på intressant.se

Utopisk socialism i amerikansk tappning

För 120 år sedan utkom en detaljerad beskrivning av det framtida socialistiska lyckoriket i boken En återblick skriven av Edward Bellamy. Staten äger allting. Det finns en begränsad valfrihet. Alla tjänar lika mycket. Men individerna stimuleras med skillnader i arbetstider och privilegier. Här ställs större krav än i Marx' vision om ett makligt herrgårdsliv.

Trots de ekonomiska framstegen i USA under slutet av 1800-talet fanns det grogrund för kritik mot det ekonomiska systemet och samhällsordningen. Denna manifesterades i den oerhörda framgång som en bok med en utopisk skildring av ett framtidssamhälle fick 1888 och följande år. Boken hette Looking backward: 2000-1887 och var författad av Edward Bellamy (1850-1898) från Massachusetts. Han var son till en baptistisk fader och calvinistisk moder. Efter avbrutna juridikstudier arbetade han en kort tid som journalist för att därefter bli författare.

När boken utkom blev den omedelbart en bestseller i medelklasskretsar och därefter har den tryckts i tiotals miljoner exemplar. Boken blev den tredje mest sålda för sin tid efter Onkel Toms stuga och Ben Hur. Det bildades också 165 "Bellamy clubs" enligt vad Erich Fromm uppger i sitt företal till upplagan 1960. Denna pocketutgåva trycktes i en miljon exemplar enligt vad Sam J Lundwall skriver i sin inledning till den svenska pocketutgåvan 1977 (En återblick). I Sverige betraktas denna beskrivning av ett utopiskt socialistiskt samhälle som Science fiction (se min artikel 27/5) trots att den inte beskriver någon avancerad teknik utan argumenterar för att det är en ändring av samhällets organisationsprinciper som åstadkommer allt gott i framtidens drömsamhälle. Bellamy föreställde sig tom att det hade investerats tillräckligt och förstod i likhet med Marx och Mill inte att maskinkapitalet är den mest produktivitetsökande faktorn bakom välståndet.

Ramberättelsen består i hur en ung, rik borgare i Boston vid namn Julian West blir nedsövd 1877 och uppväckt år 2000 för att därefter förundras över hur väl allting är ordnat i framidens Amerika och som det antyds även i Europa. Allting utom personliga ting ägs av staten. Pengar är avskaffade men förbrukningen av konsumtionsvaror kontrolleras ändå med hjälp av kontokort. Alla har dock lika hög lön vilket också innefattar handikappade och "sinnesslöa". Arbetsplikt råder. Den som inte vill arbeta fängslas i ensamcell på vatten och bröd tills han eller hon ger med sig. Upp till 21 års ålder befinner sig medborgarna i utbildning och därefter arbetar man i 24 år till 45 års ålder. Upp till 55 år är man skyldig att återgå i arbete om särskilda skäl uppkommer. Men det finns en möjlighet att vid 33 års ålder avgå från arbetslivet mot att man därefter bara får hälften så hög inkomst. Detta är alltså den möjlighet till medborgarlön som Bellamy anses ha varit en tidig företrädare för.

Bellamy kritiserar själviskheten på 1800-talet som gav upphov till en destruktiv konkurrens.Solidaritet är ledstjärnan i det nya samhället. Men trots detta antar Bellamy inte att människorna drivs av altruism. Arbetsincitamenten tillgodoses med hjälp av två principer som båda bygger på individernas egenintresse. Det primära valet av arbetsuppgifter regleras inte med olika löner utan med olika arbetstider. De mest motbjudande uppgifterna erfordrar endast en arbetstid på 10 minuter per dag.

Den andra principen bygger på meritokrati. Arbetslivet är organiserat i industriella arméer där man de tre första åren lär sig "vanemässig lydnad, underkastelse och plikthängivelse". Prestationerna dokumenteras för avancemanget i de olika klasser och grader som arbetslivet består av. "Ingen kan vila på sina lagrar utan att sjunka i rang." Och att ha hög rang innebär friheten att välja hur man i fortsättningen vill specialisera sig. Dessutom finns det någon sorts "eggelser i form av speciella privilegier och former av disciplinär immunitet som högregradsarbetarna åtnjuter". Här ställs alltså högre krav än i den vision om ett makligt herrgårdsliv som Karl Marx omnämnde i en ungdomsskrift.

Någon egentlig brottslighet förekommer inte. Den ökade bildningen har medfört att våldbrotten försvunnit. Att folk skulle fuska till sig förmåner från staten finns inte i Bellamys föreställningar. I den mån det förekommer brottslighet betraktas den som sjukdom och istället för fängelser har man sjukhus. Att ljuga har blivit omodernt. Någon ny lagstiftning behövs inte. Parlamentet sammanträder vart femte år. Presidenten utses av eliten. Medborgarna röstar däremot i trivselfrågor om utsmyckningen av närmiljön med statyer och liknande. Systemet är grundlagt en gång för alla - tydligen i enlighet med Platons idealstat.

Maten serveras i offentliga matsalar i enlighet med idéerna från Thomas Mores Utopia. Detta tror Bellamy blir mer kostnadseffektivt än att laga till maten hemma. Men beställning av en middag skall göras kvällen innan och måltiden kan utformas individuellt efter hänsyn till kostnaderna. Dessutom serveras den av en kypare vid borden. Detta verkar vara ren eskapism. Socialism tycks vara att önska sig kostnadskrävande inrättningar. Detta gäller också när man i regn skall promenera till matsalen. "Det privatägda paraplyet" är en central illustration till Bellamys sätt att resonera. På 1800-talet höll man sitt eget paraply över sig själv och lät det droppa på grannarna. En tavla med uppfällda paraplyer sågs som en satir över sin tid. Nu fäller man istället ner vattentäta markiser över trottoarerna i hela Boston vilket gör både regnkläder och paraplyer överflödiga. Att denna smarta kollektiva inrättning är mycket dyrare än individuella paraplyer tycks inte ha föresvävat Bellamy ett ögonblick. Därmed faller en hel del av det fina med att byta system - det nya är mycket mer resurskrävande än det gamla.

Boston år 2000 är i grunden ett otroligt tråkigt samhälle. Det bygger på ett omfattande strukturellt tvång där bara en begränsad valfrihet mellan konsumtionsvaror tillåts. Men det är inte så orealistiskt som andra utopiska konstuktioner. Egenintresset accepteras och ligger till grund för incitamentsstrukturen. Om vi byter differentieringen av arbetstiderna mot löneskillnader får vi en förlaga till stora delar av sovjetsystemet. Meriter blir viktiga och ger både lön, makt och privilegier. Kan man spåra ett inflytande från Bellamy till föreställningarna hos de amerikaner som 30 år senare reste till Ryssland för att delta i det bolsjevikiska maktövertagandet 1917?

Andra bloggar om: socialism, Utopia, utopisk socialism, science fiction, Bellamy, medborgarlön, En återblick, politisk filosofi, politik på intressant.se