Kan USA undvika ett nytt 1937 (en dubbeldipp)?

Rädslan för hyperinflation leder till en 25-procentig risk för en ny recession enligt SEB. Trots att USA:s budgetunderskott ökat från 2 till 10 procent av BNP förutses inflationen nästa år bara bli 0,8 procent. Att lånefinansiering skulle leda till hyperinflation gäller inte alltid.

Under 1930-talets depression skedde en återhämtning efter 1933. Men 1937 började det gå bakåt igen och 1938 blev ett nytt lågkonjunkturår. Industriproduktionen sjönk och arbetslösheten steg:
Enligt Konjunkturinstitutets analys (som refererar till Roemer 1992) var det penningpolitiken som bidragit till återhämtningen från 1933. Finanspolitiken hade inte använts särskilt mycket och "bidrog endast i liten utsträckning till återhämtningen". Däremot skedde en åtstramning 1937 som var en av orsakerna till den nya konjunkturnedgången.

Om man tittar på de redovisade budgetunderskotten under 30-talet får man dock intrycket av att finanspolitiken redan tidigare snarast hade bidragit till att försvåra återhämtningen. Dessutom var det president Franklin Roosevelts uttalade ambition att åstadkomma budgetbalans vilket faktiskt uppnåddes i praktiken 1938.

Budgetunderskott i USA i procent av BNP
1930 +0,6 %
1931 - 0,6
1932 -4,0
1933 -4,5
1934 -6,9
1935 -4,0
1936 -6,5
1937 -2,5
1938 -0,1
1939 -3,2
1940 -3,0
Källa: Vita huset (pdf, s 23)

Men siffror över budgetunderskottet i efterhand är ingen säker indikator på hur expansiv finanspolitiken är. Saldot kan påverkas av automatiska effekter som försvårar en analys. Jag har tidigare använt summan av tre skatter (inkomstskatt, socialförsäkringsavgifter och bolagsskatt) som en indikator för presidentens åtstramningsambitioner:

Tre skatter i procent av BNP
1934 1,3 %
1935 1,6 %
1936 1,9 %
1937 3,1 %
1938 4,5 %
1939 4,3 %
1940 3,9 %

Konjunkturinstitutet nöjer sig med att påpeka att det skedde en finanspolitisk åtstramning 1937 som anges till 2,5 procentenheter. Det kan bero på vilka källor som används och att budgetåret inte sammanfaller med kalenderåret.

Även penningpolitiken stramades åt 1937 (trots att diskontot sänktes från 1,5 till 1 procent vid mitten av året) och penningmängden minskade 1938:

Under perioden 1935 till mitten av 1937 hade penningmängden ökat med 25 procent. Trots detta hade priserna bara stigit med 6 procent, vilket framgår av det tredje diagrammet i min jämförande artikel igår. Ändå började Fed enligt KI oroa sig över att bankernas extra reserver (för att möta förluster) kunde utgöra ett inflationshot. Därför fördubblades bankernas reservkrav i flera steg med början från 1936. Men bankerna mötte detta med minskad utlåning och försäljningar av värdepapper. Penningmängden minskade 1938.

Detta var enligt många ekonomer, skriver KI, den viktigaste anledningen till att BNP sjönk med 5 procent 1938 och arbetslösheten steg till 20 procent (från 11 %). Jag vill dock också erinra om att finanspolitiken i flera år sannolikt varit avsevärt åtstramande.

Sålunda ser vi att en för tidig åtstramning av både finanspolitiken och penningpolitiken ledde till att den långsiktiga återhämtningen beskrev en W-formad utveckling (och arbetslösheten en M-formad). USA drabbades av en "dubbeldipp" genom oskicklig stabiliseringspolitik.

Idag finns en liknande risk för en ny nedgång genom att det finanspolitiska stimulanspaketet ARRP var för litet. SEB:s ekonomer menade i början av 2009 att det kanske borde ha varit tre gånger större. I dagens konjunkturprognos från SEB (pdf) menar man däremot att den kritiska diskussionen om budgetunderskottet närmast har omöjliggjort ytterligare finanspolitiska stimulansåtgärder. Det visuella intrycket av lånefinansieringen av den federala budgeten är onekligen oroväckande:


Avgörande i sak är emellertid huruvida det dåliga budgetsaldot kan leda till finansieringssvårigheter med höjda räntor när samtidigt bytesbalansunderskottet har mer än halverats (blå linje). USA hör rimligen inte till de länder som är tvungna att strama åt för att få förtroende för en expansionspolitik (bloggartikel juli -10) som de s k PIIGS-länderna. Problemet är i huvudsak inrikespolitiskt psykologiskt. Den stabiliseringspolitiska teori som finanspolitiken vilar på är uppenbarligen inte tillräckligt väletablerad för att kunna hävda sig i den praktiska politiken. Istället finns konkurrerande uppfattningar som särskilt gemene man tilltalas av.

Den vanligaste motuppfattningen är att lånefinansiering leder till hyperinflation. I USA företräds den av Dr Doom Peter Schiff som förutspått att hyperinflationen tar sin början i slutet av 2010. SEB förutser däremot att inflationen i USA blir 0,8 procent 2011. Men republikanerna och särskilt Teaparty-rörelsen är också influerade. Efter vad jag personligen erfarit finns det även demokratiska politiker i USA som är rädda för hyperinflation. I Sverige företräds uppfattningen av Erik Penser (bloggart mars-09).

Mot detta kan man ställa frågan hur det kan komma sig att en ökning av penningmängden med närmare 30 procent sedan hösten 2008 bara leder till 1,6 procents inflation 2010 och 0,8 procent 2011 enligt SEB. Man kan också fråga hur en ökning av budgetunderskottet från 2 procent till drygt 10 procent 2010 inte leder till inflation? Och varför blev det bara 6 procents prisstegringar de tre åren 1935 till 1937 när penningmängden steg med 25 procent? Därefter sjönk priserna så någon eftersläpningseffekt fanns inte.

Tydligen har ingen brytt sig om att ta reda på fakta om det till synes rimliga sambandet lånefinansiering->hyperinflation. Det gäller uppenbarligen inte alltid. Genom att detta överförenklade samband fått fäste i väljarnas och många finansaktörers sinnen blir finanspolitisk expansionspolitik omöjlig. Ansvaret flyttas över på penningpolitiken. Men en ensidig lågräntepolitik är riskabel genom att den lätt kan leda till att destabiliserande "bubblor" utvecklas. Nationalekonomerna verkar att ha försummat mycket när det gäller att förklara hur elementär stabiliseringspolitik borde bedrivas.

Enligt SEB får Barack Obamas administration svårigheter i höstens val men behåller nätt och jämt majoriteten i båda kamrarna. Resultatet blir en finanspolitisk åtstramning med 0,5 procentenheter nästa år. Trots detta bedömer SEB risken för en "dubbeldipp" - ny recession - till 25 procent.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, 30-talsdepressionen, lågkonjunktur, depression, recession, USA, finanskris, räddningspaket, stimulanspaket, inflation, stimulans, stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, stimulanspolitik, krispolitik, arbetslöshet, jobb, penningmängd, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

USA:s 30-talsdepression jämförd med dagens kris

Industriproduktionen sjönk idag med 10 procent mot 30 procent de två första åren. Det beror på räddningspaketen: det finansiella TARP och det reala ARRP. På 30-talet minskade penningmängden med 35 procent. Men USA:s reala stimulanspaket idag är kanske ändå för litet.

Det finns både likheter och olikheter mellan dagens recession i USA och "Den stora depressionen" på 1930-talet. Framför allt gäller detta hur den ekonomiska politiken sköttes. Konjunkturinstitutet redovisade i sin marsrapport i år en fördjupning där den ekonomiska politiken i USA på 30-talet och nu analyserades (pdf, s 33). Först kan vi notera en avsevärd skillnad i kraften i nedgången i början av 30-talet mot nu när det gäller industriproduktionen:

Båda kriserna började med en nedgång i den uppblåsta bostadssektorn (då o nu). Denna doldes av en högkonjunktur i den övriga ekonomin som därefter fick sådana uttryck att Fed höjde räntan. Detta försvårade för bostadssektorn och finanssektorn. På 30-talet inträffade en börsnedgång som efteråt ansetts vara av katastrofal karaktär ("börskraschen på Wall Street" 1929). Men det var en utomekonomisk faktor i form av missväxt som gjorde att en finanskris började uppstå på 30-talet. Jordbrukarnas svårigheter orsakade att ett hundratal banker gick i konkurs och ledde till att enkel ryktesspridning medförde en bankrusning som gjorde Bank of United States bankrutt i december 1930 (bloggart mars-09).

Finansministern Andrew Mellon ansåg att mindre banker som gick överstyr inte var något problem. Tvärtom var det bra att det som var "ruttet" i ekonomin rensades ut och likviderades. Vi kan jämföra med dagens "statuerande av exempel" av finansminister Hank Paulson då han lät investmentbanken Lehman Brothers gå i konkurs i september 2008. I båda fallen ledde den så initierade finanskrisen till kreditstopp och även indragna krediter för en mängd sunda företag. En del fick läggas ned och andra dra ner på personalen. Arbetslösheten ökade:

På 3o-talet ökade arbetslösheten från drygt 2 procent till 25 procent på ett par år. Idag går ökningen grovt sett från 5 till 10 procent. Någon insättningsgaranti fanns inte 1930 till skillnad från idag. Ett räddningspaket TARP för den finansiella sektorn lyckades genomföras hösten 2008 efter några komplicerande turer i kongressen. Presidenten lyckades också få igenom ett finanspolitiskt stimulanspaket ARRP med lånade pengar som motsvarade 6 procent av BNP eller 787 mdr $. På 30-talet stod strävandena att få balans i budgeten istället i förgrunden. Dagens åtgärder ledde till att det inte blev ett våldsamt prisfall, som på 30-talet låg på 10 procent om året:


På tre år sjönk prisnivån med ca 27 procent. Men även penningpolitiken i striktare mening var helt annorlunda på 30-talet. Ytligt sett såg räntepolitiken till en början ut att följa ett klassiskt mönster. Fed höjde räntan i slutet av högkonjunkturen från 3,5 till 6 procent. När krisen blev manifest hösten 1929 sänktes diskontot från 6 till 1,5 procent på två år:


Två avgörande skillnader mot idag finns emellertid. Vi ser av diagrammet att räntan höjdes igen från hösten 1932. Jämför vi med det förra diagrammet över prisförändringarna blir den reala räntan även när den var som lägst bortåt 12 procent.

Orsakerna till räntehöjningarna mitt under nedgången anger KI vara omsorgen om den s k guldmyntfoten. För att försvara dollarns värde mot guldet efter att Storbritannien hösten 1931 hade övergett guldmyntfoten skulle höjda räntor vara nödvändiga. Ytterst var det rädslan för inflation som var drivande. När guldmyntfoten övergavs steg priserna det första året med 8 och det andra med knappt 3 procent.

Den höga realräntan orsakades emellertid bara formellt av de fallande priserna de tre första åren. Bakom deflationen fanns en mycket kontraktiv penningpolitik i form av en minskning av penningmängden. Kvantitativ åtstramning skulle man med en modern term kunna karaktärisera Feds politik. Man agerade inte som "lender of last resort" som var tanken med Fed-systemet. Banker med likviditetsproblem till följd av misstro eller ren uttagsrusning fick inte låna av Fed. Därför minskade penningmängden genom en ohejdad process som kallas credit crunch.

En liknande process var under uppsegling hösten 2008 efter Lehmans konkurs. Sänkningen av styrräntan följdes av höjda bostadsräntor. KPI sjönk. Genom det inte så väl implementerade finansiella stödpaketet TARP lyckades man dock hjälpligt få bankerna på fötter. Kritiken var dock hård eftersom många känslomässigt såg stödet som en "bailout" av giriga och riskrusiga finansaktörer med hjälp av "skattebetalarnas" pengar. Andra menade att ökningen av penningmängden skulle leda till inflation.


Av diagrammet framgår att penningmängden från januari 1930 till januari 1933 sjönk med ca 35 procent. KPI sjönk som framgått med 27 procent. Det kan diskuteras huruvida detta var ett resultat av Feds medvetna strävan. Men effekterna i depressiv riktning var förödande.

Utvecklingen blev helt annorlunda 2008-09. En 25-procentig ökning av penningmängden följdes av bara några få procents inflation! De deflationistiska tendenserna anses dessutom finnas kvar. Kritiken mot Obamas finanspolitiska paket ARRP för att det skulle varit för litet, som kom från SEB:s ekonomer, börjar höras igen. Den motsatta kritiken från t ex Peter Schiff, som framfördes i februari 2009, att dollarn skulle falla som en sten och att det skulle bli hyperinflation före utgången av 2010 ser däremot inte att ha någon fog för sig.

Man kan dra ytterligare lärdomar av den senare utvecklingen under 1930-talet då en W-formad återhämtning inträffade 1937. Till detta ska jag återkomma.

[En jämförelse med krisen 1873 (Nelson), SvD jan-16]

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, 30-talsdepressionen, lågkonjunktur, depression, recession, USA, finanskris, räddningspaket, stimulanspaket, inflation, stimulans, stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, stimulanspolitik, krispolitik, arbetslöshet, jobb, penningmängd, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Bara Sverige kan behålla bilismen?

Eftersom bara Sverige och Norge kan producera el utan koldioxidutsläpp är det bara i dessa länder som bilismen kan behållas vid en rigorös klimatpolitik. Det förutsätter att elbilar blir alternativet till bensinbilar. Andra länder får övergå till vedeldade ångtåg.

Idag 28/8 har DN Motor ett reportage om hur det är att köra Volvos laddhybridbil V 70. Det riktar frågan mot vad framtidens bilar ska drivas med. Den aktuella testbilen går 2-3 mil på en uppladdning. Men när produktionen kommer igång 2012 utlovas en räckvidd på uppemot fem mil på en laddning. I reserv finns en dieselmotor på 205 hk. Alliansen har utlovat en inköpssubvention på 40 000 kronor så denna typ av elbilar kan bli inkörsporten till en övergång till elbilar på längre sikt.

Elmotorn har en effekt på 100 hk. Energiförbrukningen är 2,83 kWh per mil. Batteriet rymmer 7 kWh elenergi. Därför blir räckvidden 2,47 mil. Elkostnaden blir 3 kr/mil mot 9 kr/mil med dieselmotorn. Det tar 4-6 timmar att ladda batteriet med 10 ampere och 2-2,5 timmar med 16 ampere.

Med en konventionell syn på klimatpolitiken är utsläppen från elproduktionen som används i elbilarna den centrala punkten. Vattenkraft, vindkraft och kärnkraft ger inga direkta utsläpp. Därför är elbilen en garanti för framtida bilism för privatpersoner i Sverige. Det gäller även Norge. Men redan när man tar hänsyn till elproduktionsmixen i Norden blir utsläppen större. Enligt Vattenfall innebär den svenska elmixen 24 g CO2/kWh i utsläpp. Det blir enligt DN 6,8 g/km för Volvon i testet. Gränsen för en miljöbil går vid 120 gram CO2. Med Nordens elmix blir utsläppen 90 g/kWh (källa Preem) eller 25 g/km. Det beror på kolkraften i Danmark och Finland.

Frågan är huruvida det är korrekt att beräkna utsläppen i genomsnitt för elproduktionen när det gäller en tillkommande förbrukare som elbilar. Kommer inte kolkraften att behöva köras litet extra för att tillgodose den ytterligare efterfrågan på elström? I så fall blir elbilarna inte särskilt klimatvänliga. På några års sikt blir detta inte något direkt problem för Sverige och Finland. Genom att båda länderna gör våldsamma satsningar på främst subventionerad vindkraft kommer någon import av kolkraft inte att behövas. I Finland skulle dock avvecklingen av kolkraften gå långsammare med elbilar.

Andra länder som måste framställa en betydande del av elkraften med kolkraft som släpper ut CO2 kommer inte att kunna satsa på elbilar. Lasse Swärd i DN idag förmodar till och med att elbilar skulle släppa ut mer koldioxid än bensinbilar om elen produceras med kol (även Kättarens blogg 14/8).

Om andra länder inte kan hitta andra koldioxidfria lösningar för framdrivningen av bilar återstår endast att begränsa bilismen med tvång. Med en rigorös klimatpolitik blir det enbart Sverige och Norge som kan behålla bilismen. Andra länder måste övergå till bioeldade ångtåg, förtätade städer och hästskjutsar. Den svenska skogen kommer att kunna exporteras med god förtjänst för att eldas upp i kontinentens ånglok...

Se även bloggen elbilar... nyhetsbevakning. Andra bloggar om: elbilar, bilism, koldioxid, klimathot, växthuseffekten, miljö, el, kolkraft, global uppvärmning, klimatpolitik, politik på intressant.se

Utjämning för pensionärer motverkar arbetslinjen

Vill Mona Sahlin göra proportionella sänkningar av skatterna för pensionärerna eller vill hon gynna dem med låga pensioner? En utjämning kan leda till att vitsen med att arbeta och betala till pensionen bortfaller.

Vid TV:s utfrågning av den socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin igår 26/8 fick hon en fråga om varför hon ville satsa 17,5 mdr kronor på skattesänkningar för pensionärerna. Svaret var att hon såg det som en moralisk fråga. Hon utvecklade inte närmare sin syn som går emot den gängse utjämningsinriktade fördelningen av skattesänkningar.

För detta får hon kritik idag i DN (Henrik Brors) som menade att hon på denna punkt och på den utrikespolitiska fick svårigheter. Hon hade "svårt att förklara varför rika ålderspensionärer ska få vara med och dela på 17,5 miljarder i skattesänkningar, medan sjukpensionärer med lägre inkomster och högre skatt inte ska få några sänkningar". Denna invändning omfattar två fördelningsproblem: vilka grupper som ska beröras och vilka inkomster som ska omfattas.

Att ge skattesänkningar till förtidspensionerade eller långtidssjukskrivna skulle leda till att en del av dem med arbetsförmåga också skulle få sänkningar. Det är därför anhängarna av arbetslinjen inte vill gå med på något sådant. Dessutom skulle arbetslösa också kunna ställa liknande krav på skattesänkningar. Det hade varit intressant att få Sahlins syn på arbetslinjen från denna principiella utgångspunkt.

Att ge större skattesänkningar till personer med lägre pension än till andra har varit en populär invändning den senaste veckan. Det finns en liten andel pensionärer med stor förmögenhet som utjämningspolitiker av gängse snitt helst inte skulle vilja ge några skattesänkningar. Även en yngre nationalekonom kommenterade frågan, genom att förorda skattesänkningar mest för dem med låga pensioner, i TV4 för ett par dagar sedan (jag såg inslaget på ett hotell i Helsingfors).

Utjämningstanken har redan fått genomslag i regeringens förslag till skattesänkningar för pensionärerna för 2011, vilket uppmärksammas av DN idag (Mats J Larsson, s 10-11). Den sammanlagda effekten av pensionssänkningen (bromsen) och skattesänkningen gynnar dem med en allmän pension mellan 8 000 och 11 000 kr/m (+110-160 kr). Med 12 000 kr/m blir det en förlust på 40 kr. Låga pensioner är skyddade från bromsen.

Beräkningarna har gjorts av Institutet för privatekonomi på Swedbank. Dess chef Ylva Yngveson uttalar sig i DN:

"Med den här typen av beslut är risken att drivkraften för arbete i pensionssystemet försvinner. Det blir väldigt liten skillnad i disponibel inkomst mellan den som inte arbetat alls och den som arbetat hela livet om man tar hänsyn till skatt och bostadstillägg."

Naturligtvis skulle denna effekt bli långt mycket större om skattesänkningarna dessutom riktades nästan enbart mot dem med lägre pensioner. Detta brukar inte diskuteras när någon får "tycka till" om generella skattesänkningar för pensionärer. Men när den tidigare socialförsäkringsministern Anna Hedborg gjorde ett uttalande som kunde tolkas i denna riktning blev det ett väldigt liv i debatten. Man talade om att hon ville konfiskera de privata pensionerna. Jag vill minnas att man trodde att hon ville justera ner den statliga pensionen. Resultatet blev att Göran Persson sparkade henne ur regeringen en tid därefter.

Det verkar inte rimligt att ha en beskattning av pensioner som medför att lägre pensioner är befriade från skatt och tilläggspensioner till betydande del beskattas med 50 procents skatt. Att spara extra till sin pension blir då mindre meningsfullt. Och samtidigt minskar incitamenten att arbeta mer än vad som krävs för att få skattefri pension. Om man dessutom utan att arbeta kan få lika hög pension som andra låginkomsttagare minskar incitamenten att arbeta i låglönejobb. Hur ställer sig Sahlin till denna fördelningsfråga?

Läs även andra bloggares åsikter om pensioner, skatt, pensionärsskatt, skatter, skattepolitik, skattesänkning, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, regeringen, utjämning, omfördelning, val2010, politik på intressant.se

Vad blir bättre av att spränga Annika Falkengren i luften?

Att hota direktörerna i storföretagen med bombdåd för att de uppträder parant och arrogant är något som DN:s bokrecensent tycks finna vällovligt. Men skulle vanligt folk bli lyckligare om alla direktörerna mera liknade "en snäll och mysig gubbe från Småland"?

Dagens Nyheters kulturavdelning blir alltmer bisarr när det gäller att angripa "de rika". Idag 21/8 skriver docenten i etik (en teologisk titel) Ann Heberlein en recension under rubriken "De snuskigt rika blir ännu rikare". Den handlar formellt om en bok av journalisten Bengt Ericson betitlad Den nya överklassen. En bok om Sveriges nya ekonomiska elit. Men den inleds med några funderingar kring att spränga SEB:s VD Annika Falkengren i luften.

Ann Heberlein börjar med att citera följande omdöme om Annika Falkengren:

”En välspacklad vampyr som suger i sig champagne på ett slott i Djursholm.”

Detta citat är formulerat av deckarförfattaren Mons Kallentoft vars hjältinna funderar över om det inte varit välmotiverat att spränga Falkengren i luften istället för offret i något fabulerat bombdåd. Själv beskriver Heberlein Falkengren i följande ordalag:

"Annika Falkengren, SEB:s paranta vd som blivit något av en symbol för girighet och hänsynslöshet"

Vi får veta att Kallentofts bok heter Vårlik och enligt Heberlein är han "bra på att beskriva föreställningar som frodas i folkdjupen, gärna lätt indignerat, och i ”Vårlik” frodas hatet mot de rika". Men vad Ericsons bok handlar om får vi inte veta något närmare om. Den är faktaspäckad men tämligen skvallrig är recensentens enda upplysning. Vad rubriken i DN syftar på framgår inte. I övrigt handlar artikeln om Heberleins egna funderingar kring varför hon inte tror att någon skulle vilja spränga Zlatan i luften trots hans rikedomar och varför Ingvar Kamprad inte utsätts för samma hat.

Enligt Heberleins teori är förklaringen att Kamprad inte markerar sin tillhörighet till den ekonomiska eliten i sin apparation (kostymer, segling, jaktlag, Djursholm och barn på Lundsberg). Enligt Ericson lider eliten av "en sjuka som fått oroväckande spridning" och som preciseras som "uppblåsthet" och "likgiltigheten inför vanliga människors villkor". Här förstår vi varför det kanske är motiverat att spränga Falkengren i luften. Situationen är så allvarlig att Heberlein skriver

"att stora klyftor undergräver kapitalismen, vars legitimitet är att den skapar och rimligt fördelar välstånd. Det har Ingvar Kamprad förstått, men inte Annika Falkengren."

Men det är inte att tjäna mycket pengar, som både Zlatan, Kamprad och Falkengren gör, som är felet. Det är Falkengrens uppträdande och livsföring och som är det förhatliga och som riskerar att hon sprängs i luften. Man kunde tycka att Heberlein ett ögonblick hade kunnat reflektera över vad som blir bättre av att arroganta kapitalägare hotas med att bli sprängda i luften. För det är detta hon och Kallentoft faktiskt antyder. Skulle samhället bli bättre om de inte hade skräddarsydda kostymer och dräkter? Borde Falkengren se mindre parant ut? Vet vi ens om hon har barnen på Lundsberg? Och vet alla att hon bor hon i ett odrägligt slott i Djursholm?

Heberlein vill tydligen bidra till att skrämma eliten till att iaktta större diskretion i sin livsföring. Jag tycker hon gör detta på ett obehagligt sätt. Dessutom argumenterar hon inte för att det sannolikt skulle bli bättre för "vanliga människor och deras villkor" om eliten mera uppträdde som Kamprad - "en snäll och mysig gubbe från Småland".

Men Heberlein kanske deltar i Socialdemokraternas nya strategi inför valet? "Vi vill också skärpa konflikten" sa Bo Krogvig, socialdemokratisk kampanjgeneral igår (DI 21/8, s 7). Och Mona Sahlin manifesterade sin konfliktvillighet med orden:

"Den borgerliga alliansen, eller den borgerliga arrogansen, som jag tror att jag ska kalla dem från och med nu"

Det gäller tydligen för alla goda socialister att utså klasshat även om grunderna för detta framstår som ynkliga...

Andra bloggar om: rika, ekonomiska eliten, de rika, öveklassen, terror, Annika Falkengren, Dagens Nyheter, kultur, media, konflikt, arrogans, klasshat, klyftor, kapitalism, Socialdemokraterna, politik på intressant.se

Kan grön ideologi ersätta liberalismen?

Liberalismen har klara besked om näringslivets organisation, det socialas utformning, inkomstomfördelningen och miljöpolitiken. Men vad har Gahrtons gröna tänkande att säga om annat än miljöpolitiken?

I Dagens Nyheters debatt om liberalismen (tidigare kommentarer 26/7 och 15/8) , som initierades av Svante Nycander, gjorde fd folkpartisten Per Gahrton (MP) igår 19/8 ett inlägg med rubriken "Därför hör liberalismen hemma i det förflutna". Hans artikel är något förvirrad eftersom han inte gör distinktionen mellan socialliberalism och klassisk liberalism ("nyliberalism").

Gahrton hänvisar till naturvetaren Hannes Alfvén som brukade säga att liberalismen föddes på 1700-talet och dominerade på 1800-talet. Här betyder "liberalism" rimligtvis ett system där staten har en begränsad betydelse för samhällslivet. Enligt Gahrton är utgör denna ideologi en typisk "kulturell eftersläpning" (hänv till sociologen W F Ogburns "cultural lag" 1922; Wp), dvs en tankemodell som har "förlorat sin verklighetsförankring men ändå lyckas hålla sig vid liv med konstgjord andning".

Vad menas med detta? Det verkar som att miljöpartisten Gahrton vänder sig mot att en någorlunda fri marknadsekonomi skulle kunna fungera för att kunna skapa ett "mänskligare samhälle" och anser att den "osynliga handen" definitivt är handfallen i att möta 2000-talets "överlevnads- och rättviseutmaningar". Det är istället det "gröna tänkandet" som föddes på 1900-talet som kommer att dominera på 2000-talet enligt Gahrton. Hela socialliberalismen har försvunnit i denna analys.

En politisk ideologi borde ha synpunkter på de viktigaste samhällsområdena (enligt nedan). Det har inte den gröna ideologin. Vi har åtminstone följande viktiga områden:

1. Näringslivets organisation: marknader eller planering
2. Den sociala sektorns utformning: höga skatter och offentlig produktion eller låga skatter och stora inslag av marknadsproduktion (t ex försäkringar)
   
3. Inkomstfördelningen: stor omfördelning med progressiva skatter och bidrag eller liten omfördelning av den "spontana" fördelningen
4. Säkerhetsutformningen: a) militär och polis, b) ekonomisk stabiliseringspolitik och c) miljösäkerhet

Vi ser av denna översikt att den gröna ideologin enbart har idéer på punkten 4c. Liberalismen vill att dessa problem löses med hjälp av generella åtgärder som är förenliga med marknaden. Men ibland får man intrycket att det gröna tänkandet förordar planekonomi - åtminstone i klimatpolitiken. Gahrton kommer inte med något klargörande.

Dessutom har Gahrton fel när han antyder att liberalismen skulle låta helt fria marknadskrafter ta hand om en så typisk kollektiv nyttighet som 4c. Det är som om liberaler skulle förorda att försvar och polis skulle skötas av marknaden. Den politiska ideologi som företräder en sådan uppfattning kallas istället anarkism.

Nej Per Gahrton, ditt tänkande på den politiska filosofins område är både oklart och helt felaktigt båda vad avser den gröna teorins potential och liberalismens möjligheter att hantera samhällsproblemen.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, liberalism, nyliberalism, socialliberalism, grön ideologi, miljöideologi, klimat, Miljöpartiet, Gahrton, filosofi, samhälle, politik på intressant.se

Är svenska ungdomar lata?

Hur många belägg krävs för att man ska kunna generalisera "lathet" och kräva politiska åtgärder för att få folk att jobba? Invandrarföretagare är beredda att generalisera trots alla uppstramande åtgärder som redan vidtagits.

Sedan ett halvt decennium har synen på arbetsviljan kluvits i två motstridiga betraktelsesätt:

Å ena sidan har vi Alliansens företrädare som menar att arbetslöshet, sjukskrivningar, förtidspensioneringar och annat "utanförskap" beror på att det för många framstår som bättre att leva på bidrag än att arbeta.

Å andra sidan har vi den traditionella och ofta socialdemokratiska synen att folk vill arbeta med snart sagt vad som helst bara det finns jobb att söka. Felet är att det finns för få lediga jobb.

Idag när vi befinner oss i en svår lågkonjunktur är det naturligtvis lätt att argumentera för den socialdemokratiska synen. Men tidigare när konjunkturen var bättre låg ändå siffrorna för utanförskapet högt. Detta togs som bevis för att det både borde bli svårare att få ut bidrag och att det generellt borde bli lönsammare att arbeta jämfört med att få bidrag. Under innevarande mandatperiod har bidragssystemen därför stramats upp och skatten sänkts för arbetande genom ett särskilt förvärvsavdrag (jobbskatteavdrag).

När Fredrik Reinfeldt besökte kebabföretaget Meet i Linköping (20 anst) fick han en helt annan bild av arbetsmarknaden än den socialdemokratiska, rapporterar DN 19/8 (Mats J Larsson, s 11; ej onl). VD:n Tibet Ukus med rötter i Turkiet säger att det är svårt att få unga att jobba med tillverkning av kebab för restauranger:

"De vill hellre sitta hemma och spela tv-spel. Jag hade en kille igår som inte ville fortsätta, utan hellre sitta hemma" säger Ukus.

DN fortsätter med en annan invandrarföretagare, Bilal Afsar, som ger medhåll till denna bild med orden:

"Svenska ungdomar är lata. Nu expanderar jag min golvslipning i Turkiet istället för i Sverige" säger Afsar.

Reinfeldt fick höra samma synpunkt på ett byggföretag i Norrköping men duckade för frågan "Är svenska ungdomar lata?" Han ansåg att man skulle akta sig för att generalisera.

Men är inte Alliansens hela jobbpolitik som går ut på utbudsstimulerande åtgärder en generalisering av ett relativt fåtal indikationer att folk med arbetsförmåga inte vill arbeta? Och är inte hänvisningarna till att ekonomisk forskning visat att jobbpolitiken har effekt ett bevis för att företagarnas generaliserande omdömen är riktiga? Forskningen har tydligen visat att folk är lata - men språkbruket är naturligtvis annorlunda.

Detta borde vara en allvarlig tankeställare för dem som anser att människorna i Sverige har sin Luther aktuell och vill jobba i alla situationer. Eftersom DN:s referat gäller situationen idag efter det att ett antal skärpningar vidtagits är det ännu allvarligare. Företagarna borde rimligtvis istället rapportera att de har en kö av arbetssökande. Eftersom de inte gör detta återstår frågan om det behövs ännu mer av utbudsstimulerande åtgärder eller om det måste till helt andra åtgärder. Borde inte valrörelsen handla om detta? Vilken ståndpunkt intar Socialdemokraterna?

[Uppdatering: I radions Studio ett "Är dagens ungdomar slöa?" berättar Tibet Ukus mera om hur svårt det är att få folk att jobba. I AB skriver Bert Karlsson en debattartikel med rubriken "Unga är för lata att plocka bär".]

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, arbete, arbetsutbud, bidrag, sociala bidrag, ungdomar, lathet, arbetsvilja, arbetslöshet, forskning, regeringen, Alliansen, Socialdemokraterna, ekonomi, val 2010, politik på intressant.se

Socialliberalism är frihet genom staten

Liberalism betyder inte längre socialliberalism. Denna riktning diskuteras inte längre principiellt trots att politiken drivs socialt av alla partier. Mot socialliberalismen står nyliberalismen som särskilt inom vänstern blivit ett rött skynke.

Debatten om liberalismen, som inleddes av DN:s förre chefredaktör Svante Nycander med två artiklar går vidare i kulturdelen. Jag kommenterade Ann Heberleins svar till Nycander om marxisternas avsky för liberalismen den 26 juli. Därefter har Nycander replikerat, Sven-Eric Lidman skrivit om liberalismens kluvenhet, kulturchefen Björn Wiman förklarat sig, Heberlein replikerat på Nycander, Ola Larsmo skrivit om sprickan (mer nedan) och Sverker Lenas om utrikesförhållanden (inadekvat).

Den som försöker diskutera liberalismen är Ola Larsmo i DN Kultur 12/8 -10. Han ser en spricka inom liberalismen men är förundrad över att liberalism skulle användas som närmast ett skällsord av vänstern.

Larsmo vill peka på de två slagen av liberalism som "dagens liberaler har så svårt att vidröra". Det är å ena sidan "de artonhundratalsidéer som idag kallas 'nyliberalism' och den socialliberalism som var central för demokratiseringen av Sverige". Han exemplifierar med ett par rejält ålderstigna representanter för dessa riktningar: Herbert Spencer respektive Erik Gustaf Geijer. De representerade marknadsliberalismen respektive "rättighetsliberalismen".

Den enkla förklaringen, enligt min mening, till att liberalism blivit något fult i vänsterns ögon är rimligtvis att ordet liberal kommit att betyda klassiskt liberal - dvs en kombination av rättighetsliberalism och ekonomisk liberalism. Denna sorts liberalism, som i USA måste benämnas "libertarianism" för att inte förväxlas med en modest socialdemokrati, representerar naturligtvis mycket av det som vänstern avskyr och bekämpar. Om liberal betydde det som i USA betecknas som "liberal" skulle naturligtvis vänstern inte se ordet som något motbjudande.

I Sverige ser man Thatcher och Reagan som liberaler - dvs nyliberaler - trots att de inte genomfört någon större omställning av samhället i termer av skattetryck och omfattning av den offentliga sektorn. Skattepolitiken var förvisso inriktad på sänkta marginalskatter, men var motivet egentligen att öka friheten? Snarare motiverades skattereformerna med pragmatiska argument: de skulle minska skatternas skadeverkningar och snedvridningar och förhoppningsvis gynna den ekonomiska effektiviteten. Vänstern struntade sannolikt i om skattepolitiken skulle bidra till välståndet. Det viktiga var att åtminstone en del rika fick förbättringar, vilket tycks verka som ett "rött skynke" på vänsterns kulturpersonligheter.

Alla reformer och politiker som bidrog till minskad utjämning skälldes under en lång tid i Sverige för att representera en illasinnad nyliberalism. Denna diskussion hade inte mycket med liberalismen som politisk teori att göra. Det är svårt att förstå att vänstern skulle ha haft ett intresse för liberalismen i sig som Larsmo hävdar. Men naturligtvis borde ett visst ökat intresse för socialliberalismen ha uppstått efter realsocialismens kollaps i början av 90-talet. Kanske är intresset för John Rawls ett utflöde av detta.

Rawls ställer faktiskt frågan om vilka grundprinciper för samhället som vi borde ha. Hans teori utmynnar i att vi bör ha en så långtgående frihet för envar som är förenlig med lika mycket frihet för alla andra. Denna frihet kan bara inskränkas av den omfördelningsprincip som medborgarna enhälligt har valt bakom "okunnighetens slöja". Själv ansåg Rawls att denna omfördelning skulle bli ganska långtgående. Inkomstskillnader skulle inte tolereras om de inte maximalt gynnade de sämst ställda. Jag anser att han tog fel på denna punkt. Praktiska experiment visar att det istället är en grundtrygghetsprincip som kommer att väljas.

Denna motsättning avspeglar ganska väl vad som bildar skiljelinjen mellan socialliberalism och praktisk, modern liberalism. Utanför denna finns den marxistiska vänstern, som idag kanske inte står för den materialistiska historieuppfattningen med sin determinism, men som ändå är lika oförsonlig mot det som representerar det etablerade samhället. Vi får då tre riktningar i politiken:

1) Vänstern vill inrätta ett helt annat samhälle som inte preciseras närmare. Inkomstfördelningen ska vara nästan jämn och detta ska kontrolleras med hjälp av skattepolitiken (kontrollen genom att alla är anställda av staten har övergivits).

2) Socialliberalerna vill inrätta ett samhälle där alla har samma förutsättningar och staten ser till att alla får ett högt materiellt välstånd, som de kallar "frihet". De skillnader i välstånd som får förekomma kan antingen begränsas till skillnader i "ansträngning" eller till skillnader som är en följd av personliga egenskaper. Dessa skillnader är kraftigt reducerade genom beskattning.

3) Liberalerna vill inrätta ett samhälle som bygger på individuella rättigheter, där friheten att göra vad man vill så länge det inte skadar andra är den främsta. Denna frihet får endast inskränkas för att staten ska kunna garantera att rättigheterna inte kränks. Sociala förmåner får tillgodoses genom försäkringar och medborgarkonton. Inkomstfördelningen blir beroende av personliga egenskaper oavsett om dessa är medfödda eller relaterade till uppfostran samt av familjeförhållanden i övrigt. Skillnaderna reduceras obetydligt av den begränsade beskattningen.

Alla dessa riktningar avvisar den äldre konservatismens förordande av privilegier eller rentav ett organiserat klassamhälle. Staten ska vara neutral och jämlik.

Några viktiga diskussionspunkter för liberalismen finns kvar men någon diskussion om dessa har inte setts till. Socialliberalernas skillnadsprinciper är t ex inte helt realistiska. Staten kan knappast ge alla inte bara samma formella förutsättningar utan också reella. Den som är dåligt utrustad med kroppskrafter, klent begåvad, omusikalisk, socialt inkompetent, ful eller oföretagsam kan svårligen av staten ges samma förutsättningar som personer med motsatta egenskaper. Att rätta till olikheternas följder med hjälp av progressiv beskattning riskerar att leda till att det höga välståndet äventyras. Det krävs även mycket höga skatter för att uppnå "frihet" genom statliga förmåner för alla.

Nyliberalernas (3) system är också oprövat i ett modernt samhälle. Kommer försäkringar och andra marknadslösningar att också fungera inom det sociala området? Går det att lösa problemet med personer som är handikappade från födseln? Och hur ojämn blir inkomstfördelningen? Kan det uppstå så stort missnöje att stora folkgrupper organiserar sig för att kasta systemet överända?

Varför har det nästan inte förekommit någon diskussion om dessa frågor?

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, marxism, nyliberalism, libertarianism, ideologi, socialism, vänstern, kapitalism, idedebatt, kultur, filosofi, jämlikhet, skatt, skatter, omfördelning, politik, på intressant.se

Klimatalarmisterna har fel om molnbildningen?

En liten initial uppvärmning förstärks enligt gängse klimatmodeller kraftigt - inte genom vattenångan utan genom molnbildningen. Satellitmätningar av denna återkoppling har dock sannolikt varit felaktiga. Återkopplingen kan vara ganska begränsad och klimathotet överdrivet.

Den konventionella teorin om hur människan skapar den globala uppvärmningen bygger på två steg: 1) Utsläpp av växthusgaser (GHG) såsom koldioxid leder till en liten uppvärmning. 2) Denna temperaturökning påverkar därefter molnbildningen så att uppvärmningen blir flera gånger större. Det kallas positiv återkoppling. Den är central för hela växthusteorin eftersom enbart människans GHG inklusive mer vattenånga ger för liten effekt på temperaturen (en fördubbling av CO2 ger bara +1°C).

Nu har antagandet om denna återkoppling ifrågasatts av meteorologen Roy Spencer i hans bok The Great Gobal Warming Blunder (2010). Han beskriver hur han efterfrågade grunderna för klimatmodellernas starka positiva återkoppling - fördubblad CO2 skulle ge 1,5-4,5 graders temperaturökning enligt IPCC. Till svar fick han en hänvisning till satellitobservationerna under speciellt varma år. Då var i genomsnitt molntäcket över jorden mindre vilket släppte in mer solstrålning med extra uppvärmning som följd. Ett exempel på positiv återkoppling.

Spencer skriver att forskarna inte visade sig ha någon kunskap om varför ökad temperatur orsakade mindre molntäckning snarare än att det mindre molntäcket orsakar den varmare temperaturen. Han konstruerade då tillsammans med fysikern Danny Braswell, en kollega och dataexpert, en enkel klimatmodell för att undersöka detta orsak och verkan-förhållande.

Spencer och Braswell fann då att moln som förändrar temperaturen kan ge en illusion av positiv återkoppling även om man specificerar negativ återkoppling i klimatmodellen. De sände sina resultat för publicering till det amerikanska meteorologsamfundets tidskrift som anses vara världsledande. Artikeln granskades och förbättrades av två "peer reviewers" varefter den accepterades för publicering. [Roy W Spencer and William D Braswell, "Potential Biases in Cloud Feedback Diagnosis: A Simple Model Demonstration", Journal of Climate 21 (2008): 5624-5628] Den publicerades i november 2008. Men trots att universitetet i Alabama gjorde en pressrelease ignorerades artikeln av mainstream-media.

I sin bok ger Spencer en pedagogisk förklaring till sin tes att satellitdata sedan år 2000 inte kan bevisa positiv återkoppling trots att en regressionslinje kan ritas in (fig 14). De satellitinstrument som mäter strålningen kallas CERES. Denna strålning består dels av hur mycket solstrålning som reflekteras från jorden och dels av hur mycket infraröd strålning som emitteras från jorden. Hur dessa två strålningsflöden varierar över tiden säger en del om hur obalansen i energibudgeten för Jorden ser ut.

CERES-systemet ger månadsdata för strålningsobalansens förändring och temperaturen förändring. Spännvidden är -2,o - +1,5 W per m2 respektive -0,4° - +0,26°C. Regressionslinjen har en lutning på 2,5 W/m2. Det betyder alltså att en strålningsdrivning på 2,5 W/m2 ger en grads förändring. Detta samband ger då för en fördubbling av koldioxiden (3,7 W/m2) en temperaturökning med 1,5 grader. Här ser det alltså ut som om en svag positiv återkoppling finns som motsvarar IPCC:s nedersta värde.

För att bättre kunna förstå dessa samband skulle jag vilja vända på måtten och mäta temperaturkänsligheten per W/m2. Fördubblad koldioxid ger då (utan återkoppl) en temperaturkänslighet på 0,27 grader (1,0/3,7). Med den satellitmätta regressionslinjen blir tempkänsligheten 0,4 grader (1,0/2,5). Och med IPCC:s genomsnitt för klimatmodellerna blir den 0,81 grader (3,0/3,7).

Genom att förbinda de månatliga observationerna med en linje fick Spencer fram ett intressant mönster. Observationerna ordnade sig i knippen med lutningen 6 för att däremellan shifta utåt eller inåt. Om detta avspeglar en bakomliggande temperaturkänslighet skulle denna bara bli 0,17 °C (1,0/6,0). Detta innebär i så fall en negativ återkoppling från koldioxidfördubblingens 0,27 °C.

I ett långt avsnitt redogör Spencer för olika modellkonstruktioner och hur han kör sin modell med olika blandningar av strålingsdrivning och annan drivning (forcing). Modellen arbetar med slumpvis naturlig forcing och med olika oceandjup, energiobalanser, total feedback för temperaturen samt den initiala temperaturen. Trots att han specificerar kraftig negativ återkoppling ger modellen resultat som innebär en temperaturkänslighet på 1,7 °C vilket skulle ge 6,2 grader vid fördubblad koldioxidhalt (mina beräkningar). Det är svårt att komma till något vettigt resultat eftersom den naturliga forcingen är okänd och inte möjlig att avlägsna från modellkörningarna som Forster och Taylor gjorde med den atropogena i IPCC:s modeller.

Endast vid ett enda tillfälle kunde man beräkna den naturliga forcingen och den vägen få en indikation på återkopplingen - vid Pinatubos utbrott 1991. Spencer anger en återkoppling på 4,5 W/m2 (dvs en temperaturkänslighet på 0,22°C) och hänvisar till källan: D H Douglass et al, "Thermocline Flux Exchange during the Pinatubo Event", Geophysical Research Letters 33 (2006).

Efter dessa turer återkommer Spencer till det första diagrammet (14 och 15) men nu som diagram 22. Han menar nu att analysen visar att de knippen av sammanhängande forcing/temp-värden som kan ses här också ger en indikation för återkopplingen. Den är 6 W/m2 per °C eller en temperaturkänslighet på 0,17 grader. Det betyder att en fördubbling av koldioxidhalten bara skulle ge ca 0,6 graders temperaturökning.

I varje fall har Spencer genom att introducera en självständig forcing från molnbildningen, som kan bero på meteorologiska förhållanden och havsströmmar, visat att det inte går att beräkna återkoppling från satellitdata på det enkla sätt som skett tidigare. Olika dataserier från olika satelliter har dessutom gett olika kraftig återkoppling. Spencer citerar IPCC 2007:

"Cloud feedbacks are the primary source of inter-model differences in
equilibrium climate sensitivity, with low cloud being the largest contributor."

Men svagheten i avvägningen av klimatmodellernas förstärkningsmekanismer är inte detsamma som att återkopplingen skulle vara liten eller rentav negativ. Det behövs starkare bevis för detta. Spencer är själv inne på att det går att visa att huvuddelen av klimatvariationerna under 1900-talet berott på naturliga variationer i havsströmmarna. Till detta får jag återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, klimathot, klimatlarm, klimatförändring, klimatmodell, återkoppling, molnbildning, IPCC, klimat, miljö, global warming, koldioxid, temperatur, klimatalarmister, politik på intressant.se

Växthuseffekten beror inte på vattenånga?

Den stora delen av den av människan orsakade temperaturökningen brukar anses vara ökningen av växthusgasen vattenånga. Den orsakas av en liten initial ökning pga koldioxidhalten. Men vattenångans växthuseffekt är sannolikt liten. Det är effekterna på molnen som utgör den viktiga återkopplingen.

Den gängse teorin om växthuseffekten framställs som att jordens temperatur är drygt 30 grader varmare på grund av att det finns s k växthusgaser i atmosfären. Dessa består av vattenånga, koldioxid, metan, lustgas mfl. Vattenångan är dominerande men några exakta värden för dess andel brukar inte anges. Hela denna framställning av den naturliga växthuseffekten är diffus och inexakt.

Den antropogena växthuseffekten orsakas av mänskliga utsläpp av koldioxid, metan, lustgas etc. Effekten är liten i relation till den naturliga och anges till 1,6 procent av denna i en lärobok i klimatologi. Det är alltså ytterst svårt att mäta effekter av en så liten förändring i atmosfären.

Människans påverkan på den globala temperaturen brukar istället utgå från en hypotetisk beräkning av vad en fördubbling av halten koldioxid och andra växthusgaser (utom vattenånga) skulle betyda initialt (utan återkoppling). Denna beräkning anses dels vara enkel, dels mycket komplicerad av olika bedömare. För några år sedan ansågs en fördubbling resultera i en temperaturökning med 1,2 grader men idag anges 1,0 grader C i alla sammanställningar som jag sett.

Den enkla beräkningen av effekten av en fördubbling av växthusgashalten preciseras sällan men utgår från Stephan/Bolzmanns lag. För att få en siffra för strålningsdrivningen måste rimligtvis mycket komplicerade beräkningar göras. Dessa har dock förenklats av IPCC för att lätt kunna användas i S/B-formeln. Resultatet blir en temperaturökning med 0,98 grader enligt professor Peter Stilbs (Stockholmsinitiativet).

Den komplicerade beräkningen beskrivs av meteorologen Roy Spencer vid U of Alabama på följande sätt: först beräknas hur luften absorberar infraröd strålning med olika våglängd vid olika temperaturer och lufttryck. Dessa värden sätts in i en modell som beräknar flödet av infraröd energi upp och ner vid många olika nivåer genom hela atmosfären samtidigt som solen värmer jordytan och konvektionen sprider energin uppåt i atmosfären. När modellerna körs ger de en strålningsdrivning på 3,7 W/m2 och en uppvärmning med ca 1°C (1,8°F). Det kan då röra sig om 0,5°C vid jordytan pga konvektionen.

Efter den initiala temperaturökningen sker en återkoppling som påverkar temperaturen sekundärt i ena eller andra riktningen. Oftast har forskarna varnat för en positiv återkoppling. Det kan röra sig om ökad halt av gasen vattenånga, minskad molnbildning på lägre höjder som annars reflekterar instrålningen och ökad bildning av cirrusmoln på hög höjd som ökar tillbakastrålningen. Dessutom kan markalbedot påverkas genom t ex mindre istäcken.

När det gäller gasen vattenånga, som också är en växthusgas, anses den sekundära effekten vara begränsad. Professor Stilbs hänvisar till tabeller över vattenångans ångtryck vid olika temperaturer. Skulle jordens medeltemperatur stiga från 15 till 16 grader skulle effekten bli en ångtrycksökning med 6 procent (vattnets koncentrationsförändring i gasfas vid 100 procents luftfuktighet). Detta skulle högst ge en temperaturökning med någon tiondels grad, skriver Stilbs.

Detta innebär att det är övriga återkopplingseffekter som är helt dominerande när man kommer fram till slutsatsen att en temperaturökning med en grad (vid fördubblad CO2) skulle leda till en slutlig temperaturökning med 1,5-4,5 grader (upp till 6 grader kan inte uteslutas). Eftersom markens albedo sannolikt påverkas obetydligt är det molnbildningens effekter som är helt avgörande. Molnen påverkar jordens albedo som brukar anges till 30 procent utan närmare förklaring. Men någon förklaring i termer av att den initiala uppvärmningen minskar albedot med en viss relation har inte synts till. Om man anser sig kunna beräkna utgångslägets albedo till 30 procent borde minskningen vid fördubblad CO2-halt också kunna beräknas. Här föreligger en oklar punkt i AGW-hypotesen.

Istället uttrycker man i kvantitativa lsammanhang alla sekundära effekter i termer av återkoppling (Lindzen och Emanuel, pdf). Hur denna går till är något som i bästa fall finns inne i klimatmodellerna. Ingen har dock besvärat sig med att förklara sambanden närmare. Därför kan man misstänka att återkopplingen helt enkelt är ett resultat av ett antagande och en modellkörning som ska passa in på de variationer i temperatur, aerosoler, solstrålning, vulkanutbrott och liknande som man matar in i modellen. Eftersom olika modellkonstruktörer antagit olika kraftig (positiv) återkoppling blir resultatet också olika kraftig temperaturökning vid en fördubbling av koldioxidhalten.

Det är nödvändigt att granska närmare de antaganden om molnbildning mm som finns i de 20-talet klimatmodeller som IPCC använder sig av. Detta är dock resurskrävande. Ett annat sätt är att granska grunderna för det modellarbete som ger en kraftig återkoppling. I en ny bok av Spencer (The Great Global Warming Blunder) tar han upp denna problematik. Jag får återkomma senare till detta.

Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, global uppvärmning, vattenånga, återkoppling, moln, molnbildning, klimathot, miljö, klimat, IPCC, politik på intressant.se