Var skall utsläppsminskningarna på 40 procent göras?

Socialdemokraterna vill minska utsläppen av växthusgaser med 40 procent istället för 20 procent som den av s-regeringen tillsatta klimatkommissionen nyss kom fram till. Hur skall det gå till? Eller är det ett tomt överbud över regeringens ganska extrema 30 procent?

(Jag är nu bortrest nästa vecka.)

På DN-debatt 24/9 2007 skriver förre näringsministern Thomas Östros om socialdemokraternas nya energi- och klimatpolitiska program. Det går ut på att koldioxidutsläppen skall minskas med 35-40 procent till år 2020. Att IPCC i våras talade om en 50-procentig minskning till år 2050 tycks Östros inte vara medveten om. Göran Persson hade som målsättning 25 procent och Fredrik Reinfeldt 30 procent. Klimatkommissionen, som skall ge underlag för klimatpropositionen hösten 2008, kom fram till att 20-25 procents minskning till år 2020 skulle räcka för att nå 50 procent 2050 och nära 0 vid århundradets slut. Det borde göra både Andreas Carlgren (c) och Thomas Östros (s) mera ödmjuka.

För att få perspektiv på denna fråga kan vi först betrakta den globala fördelningen av växthusgaser (49 Gton koldioxidekvivalenter). Denna fördelning 2004 framgår av nedanstående diagram hämtat från klimatkommissionens rapport (pdf):


Omkring 60 procent av utsläppen beror på förbränning av fossila bränslen, vilket ofta glöms bort i debatten som är hårt inriktad på restriktioner mot förbränning. Vi kan notera att enbart avskogningen står för 30 procent större utsläpp än hela världens alla transporter. En minskning av förbränningen med 50 procent till år 2050 ger därför bara 30 procents total minskning. Avskogning, risodling, fårskötsel och nötboskapsproduktion mm måste också angripas.

Den hårda inriktningen på restriktioner för transporter framstår också som irrationellt grundad. Transportsektorn svarar bara för 13 procent av utsläppen. Uppvärmning och luftkonditionering mm är nästan tre gånger så betydelsefull. Sverige har ingen egen avskogning - tvärtom binds koldioxid i skogen (5 Mt). Denna post finns inte med i fördelningen för Sverige år 2005 (77 Mt) som framgår av nedanstående diagram:

Sveriges utsläpp (inkl kolsänkor) utgör knappt 0,15 procent av de globala.

Eftersom Sveriges utsläpp minskat med 7 procent sedan 1990, och ännu mycket mera sedan 1970 till skillnad mot världens usläpp som ökat med 70 procent, svarar transporterna här för en betydligt större andel än globalt. Man kan inte ta den större andelen i Sverige som ett bevis för att just transporter i Sverige är viktiga att angripa. Men de som ogillar privatbilismen slarvar med definitionerna eftersom denna inte är separatredovisad (lastbilstrafik, bussar, arbetsmaskiner, flyg och sjöfart måste dras bort).

Om nu Sverige som Östros antyder skall dra ner med uppåt 40 procent redan till 2020 borde väl någon avkräva honom en antydan till hur det skulle gå till? Vad är realistiskt för privatbilarna som svarar för säg en sjundedel av utsläppen? Är det minskad körning, forcerad förnyelse av bilparken till bensinsnålare fordon eller utbyte mot etanolbilar o likn som skall svara för minskningen? Och finns de tekniska förutsättningarna inom en tidrymd på 12 år?

Även om privatbilismen skulle lyckas halvera sin andel till 2020 motsvarar det knappt en femtedel av Östros krav på totala minskningar. Varifrån kommer resten av minskningarna? Eller är det tomma överbud Östros kom med?

Andra bloggar om: växthuseffekten, miljö, klimatpolitik, utsläppsminskning, socialdemokraterna, Östros, politik, samhälle, växthusgaser, koldioxid på intressant.se

Är höjningen av bensinskatten enbart terror mot bilisterna?

Höjd bensinskatt får nästan ingen effekt för privatbilisterna eftersom de redan rensat bort onödig körning och det tar lång tid att byta ut bilparken. För lastbilarna är effekten nästan ingen alls eftersom järnvägarna inte kan ta emot större transportvolymer. Höjd skatt blir därför bara verkningslös terror om man inte räknar in skatteintäkterna som ett syfte utanför miljöpolitiken.

Höjningen av bensinskatten med 17 öre vid årsskiftet (med indexuppräkning sammanlagt 29 öre) är enligt vad miljöminister Andreas Carlgren låtit förstå en miljöpolitisk åtgärd för att bromsa den förhöjda växthuseffekten och dämpa den globala uppvärmningen. Men då måste man kunna visa att bilisterna kommer att (1) köra mindre och/eller (2) köpa mer bensinsnåla bilar. Dessutom borde regeringen visa att det blir störst effekt per offrad krona att minska bilismen i Sverige och inte att göra något på något annat område eller i utlandet.

1) När det gäller bilkörningen har nästan all onödig körning redan upphört. I somras kom SIKA med uppgifter om att det skulle behövas nästan en fördubbling av bensinpriset för att minska bensinförbrukningen till 2020 så mycket som miljömålen i övrigt utvisar. Mot detta brukar miljövännerna anföra att bilismen är särskilt viktig att hämma med restriktioner eftersom den hör till de få expansiva sektorerna. Man kan se de skamsna privatbilisterna framför sig som inte visste att de bara kör mer och mer varje år...

Men detta är inte sant. Den privata bilkörningen ökar visserligen något men förbrukningen per mil minskar litet mera (enligt Vägverket och DN). Det är lastbilarna som står för den stora ökningen av bilismens utsläpp även om även dessa blivit mer bränslesnåla. Den höjda bensinskatten borde därför ha som huvudsaklig effekt att länka över varutransporterna till järnvägarna. Att privatbilisterna samtidigt får lida för detta skulle då kunna ursäktas med att det enda sättet att få järnvägen mera lönsam är att alla bilister måste betala mer skatt.

Men detta stämmer inte heller med verkligheten. I Agenda igår (23/9) framkom dels att järnvägens godstransporter i ton bara motsvarar omkring 15 procent av lastbilarnas och dels att järnvägarna i Sverige är överbelastade redan idag med förseningar som följd.Vid Motala finns exempelvis en skraltig enkelspårig bro med hastighetsbegränsning till 10 km/timme. Och till råga på allt kunde inte den inbjudna infrastrukturministern Åsa Torstensson (c) svara på om den ökade satsning på järnvägsunderhåll med 330 mkr, som regeringen nu vidtar, skulle innebära en förbättring på detta ställe. Jämfört med andra länder är underhållskostnaderna fortfarande låga. Det stod ganska klart att det inte på många, många år skulle bli en förbättring av järnvägarnas kapacitet. Men slutsatsen att detta innebär ett klimatpolitiskt fiasko, när det gäller att åstadkomma minskad lastbilskörning, drogs inte i programmet. Hur blir det med Carlgrens antydningar (10/3) att det skulle göras satsningar på järnvägen?

2) Kan då höjd bensinskatt medföra att svenska bilister snabbare övergår till bensinsnålare bilar? Effekten är enligt SIKA obetydlig. En höjning av bensinpriset med 10 procent minskar förbrukningen 3 procent i avtagande grad. En fördubbling skulle sålunda endast minska förbrukningen med 20 procent till 2020. Det beror delvis på att det inte går att byta ut nästan hela bilbeståndet på 10-12 år. Endast nya bilar drar mindre bensin än genomsnittet. Och det är inte självklart lönsamt att köpa ny bil när skatten har stigit eftersom den gamla bilen då redan har minskat i värde. Det måste vara bättre att göra nya och bensinsnålare bilar billigare genom nedsättning av fordonsskatten eller direkta subventioner. Men även det tar tid och det är bara en något snabbare utbytestakt som kan stimuleras fram

Att höja drivmedelsskatten för lastbilar är inte heller särskilt effektivt. Lastbilsbranschen är skyddad från utländsk konkurrens och kan därför övervältra skattehöjningarna på konsumenterna så länge som järnvägen inte kan ta emot en större transportvolym utan förseningar.

Höjd bensinskatt har dock en annan egenskap: Den tar in mycket pengar som kan användas för riktade skattesänkningar som jobbavdrag och avskaffad förmögenhetsskatt. Därför är den inte enbart en terrorhandling gentemot bilisterna. Men det kallas grön skatteväxling och är inte något som man väntade sig av en borgerlig regering. Är det trycket från miljöpartiet och Naturskyddsföreningen som blivit för starkt? Vilket parti skall de rösta på som vill ha en mer saklig skattepolitik? Idag kom socialdemokraterna med signaler om överbud: de vill minska koldioxidutsläppen med 40 procent till 2020 istället för med 30 procent (25 procent sa Göran Persson).

Andra bloggar om: miljö, bilskatt, bensinskatt, klimatpolitik, Andreas Carlgren, skatter, politik, samhälle på intressant.se

Budgeten betyder fortsatt mjukt minskat utanförskap

Alternativet till regeringens mjuka åtgärder att öka incitamenten för att komma ut i arbete är regleringar och kontroll. Hårdare åtgärder skulle ha varit billigare för statskassan. Men kritikerna förordar inte mer tvång. Därför blir oppositionen tandlös och innebär enbart en fortsättning av den socialdemokratiska regeringens passiva låt-gå-politik.

Regeringen lade idag fram sin första egna budgetproposition. Den förutser ett stort offentligt överskott på drygt 100 miljarder per år framöver. Det är drygt 3 procent av BNP där målet är 1 procent. Men överskott i sig är ingen indikator på att det finns utrymme för skattesänkningar eller utgiftsreformer. Det är den s k jämviktsarbetslösheten som avgör reformutrymmet. Blir arbetslösheten för låg genom skattesänkningar och liknande eller genom nyanställningar i offentlig sektor kommer inflationen att öka.

Det går bra för Sverige. Sysselsättningen ökar med nästan 200 000 personer de närmaste åren. Arbetslösheten blir 4 procent i år. Finansminister Anders Borg upprepade det gång på gång i Riksdagens debatt i morse. Men den goda utvecklingen beror på en kombination av en god världskonjunktur som gynnar den svenska exporten, en tidigare låg styrränta som nu får effekt samt en finanspolitisk stimulans av ekonomin genom viss "underfinansiering" i regeringens första budget. Efterfrågan på arbetskraft är så stark att vi redan i år skulle ha haft en inflationsdrivande låg arbetslöshet på ca 2,5 procent om inte regeringen dragit ner ams-åtgärderna med 70 000 heltidspersoner. Okunniga kommentatorer, som bara vill hitta fel, har kritiserat denna neddragning utan att förstå vad alternativet skulle innebära - kraftiga räntehöjningar.

Kritiken borde riktas mot att regeringen inte har förhindrat tillräckligt många från att bli långtidssjukskrivna och förtidspensionerade - och naturligtvis att så få har kommit tillbaka till arbetsmarknaden. Även om de inte kan få jobb i brådrasket skulle de ha funnits registrerade som arbetslösa och därmed utgjort en broms för inflationstendenserna och försvårat Riksbankens argumentation för räntehöjningar. Därför är de nyligen föreslagna försvårningarna för sjukskrivningar ett steg i rätt riktning och likaså de i budgetpropositonen lanserade s k "nyfriskjobben". Frågan är om dessa åtgärder inte kommer för sent.

Kojunkturinstitutet gjorde nyligen en prognos för ohälsans minskning fram till 2009 som visade en nedgång med bara 34 000 personer (av 632 000 år 2006). Det var en prognos som visade att regeringens utbudsstimulerande politik höll på att misslyckas. I varje fall förefaller inte jobbavdraget ge någon påtaglig effekt för arbetsviljan hos dem som registreras under rubriken "bidrag vid ohälsa". Kanske är det därför regeringen nu tar till den yttersta reserven för att kunna öka arbetsutbudet: man vill göra de deltidssysselsatta med a-kassa på deltid verkligt arbetslösa efter 75 dagar. De som varit deltidsarbetslösa i mer än två år skall också kunna få nystartsjobb vilket tränger ut en del andra som får fortsätta att vara arbetslösa. Men, som sagt, det gäller att hålla uppe arbetslösheten - arbetsutbudet - så att inflationen och räntan kan hållas nere. Att en del deltidsarbete då inte kommer att utföras blir ett annat problem som kan leda till exempelvis längre kassaköer vid rusningstid och liknande. Men varför skall skattebetalarna subventionera sådan flexibilitet?

Det är regeringens politik för att undvika överhettningens konsekvenser i form av inflation och räntehöjningar som öppnar för socialdemokraternas kritik - till exempel så som Pär Nuder sammanfattade den i Riksdagens budgetdebatt idag: den är orättvis, oansvarig och omodern. Sådana svepande slutsatser tycks gå hem i opinionen men framstår ändå som en återgång till det omoderna. Alternativet till regeringens mera generella åtgärder för att öka incitamenten för att minska utanförskapet är rimligtvis konkreta tvångsåtgärder. Det betyder mer kontroll för att få bidrag vid arbetslöshet, sjukdom och förtidspension. Sådant skulle kunna kritiseras ännu hårdare. Det är också orsaken till att den förra regeringen inte gjorde vare sig det ena eller andra för att minska utanförskapet.

Nuder gjorde också en poäng av att Riksbanken höjt räntan med hänvisning till den expansiva politiken och därför var den oansvarig. I klartext betyder detta att Nuder förordar en mer restriktiv politik med väsentligt större arbetslöshet som trycker ner inflationen. Men det sade han inte i debatten och nuförtiden är den nationalekonomiska kunskapen bland politiker och debattörer så begränsad att populism och slagord har fått ersätta saklig diskussion. Därför kommer regeringen inte att objektivt och nyktert kunna replikera på Nuders och vänsterpartisternas retorik (t ex Ulla Andersson (v) i riksdagsdebatten). Och eftersom en stor del av opinionen hellre tar intryck av propaganda än vederhäftig debatt hamnar regeringen i underläge.

För att få ett tredje ord som började på bokstaven o drog Nuder till med att budgeten var "omodern". Motiveringen var att långtidsarbetslösheten bland ungdomar ökar. Sakligt har Nuder en poäng. Regeringens politik är inte tillräckligt inriktad på att beakta de stora skillnaderna i produktivitet hos olika grupper. Det hade dock sannolikt kunnat avhjälpas med en större satsning på jobb hos Samhall. Men beteckningen omodern var nog mera en retorisk figur av Nuder än en saklig anmärkning.

Kan då en utebliven skattesänkning bytas mot uteblivna åtgärder för att öka arbetsutbudet? Det var Nuder inne på i replikskiftena med finansministern. Men hans exempel - förmögenhetsskatten - var inte så lämpligt. Ett avskaffande av förmögenhetsskatten skulle knappast öka konsumtionen och i slutändan inflationen. Pengarna skulle i stor utsträckning sparas. Däremot skulle ett uteblivet andra steg i jobbavdragsinförandet minska konsumtionen och alltså dämpa inflationen - moteffekten av uteblivet ökat arbetsutbud är uppenbarligen begränsad. Dessa pengar skulle kanske bättre kunna användas för direkta satsningar på nyfriskjobb och arbetshandikappade.

Pär Nuders klassiska kritik mot regeringens budgetpolitik - att budgeten är underfinansierad och därför oansvarig - lyste med sin frånvaro. Det är ett framsteg och kanske beror på den separata tabell om finansieringen som finansdepartementet lagt ut på sin hemsida. Som första punkt finns 350 miljoner i besparing på försvaret (ökar till 950 mkr 2010). Det är inte några stora tal och ger en sakligt intressant bakgrund till försvarsministerns avgång. Men turbulensen kring försvaret har bidragit till en mera nykter syn på frågan om underfinansiering. Ändamålet helgar medlen. Kanske Nuder borde fundera på sin roll för försvarets dimensionering mot bakgrund av sin retorik om underfinansiering. Han hade ju kunnat göra en affär av att tabellen visar ett minus på 3,3 miljarder för år 2008.

Länkar DN, SvD
Andra bloggar om: budgeten, Anders Borg, Pär Nuder, nya jobb, politik, ekonomi, samhälle, utanförskap på intressant.se

K-G Bergström plagierade Ekots lördagsintervju

Det framkom inte så mycket nytt när K-G Bergström intervjuade Mona Sahlin i TV "Rakt På". Genomgående fick oppositionsledaren snälla frågor från den närmast fryntlige Bergström. Det mesta hade vi redan hört i lördags i radion. Det måste ställas högre krav på SVT:s högavlönade stjärnreporter än på en Eko-journalist.

Den enda svåra fråga Mona Sahlin (s) fick var hur kostnaden på 30 miljarder kronor för att utsträcka jobbavdraget till pensionärer, sjuka och arbetslösa skulle finansieras. Den kunde hon inte svara på utan medgav att det kanske inte går att göra som Pär Nuder angav i Almedalen när han ville utvidga skattesänkningen till dessa grupper. Någon sorts begränsning av skattesänkningarna låg i korten eftersom Sahlin inte kunde tänka sig att höja skatten för låginkomsttagarna.

Precis som hon antydde i Ekots lördagsintervju skulle de med höga inkomster och stora hus få betala mer. Och precis som då fick hon ingen fråga om det betyder att hon vill höja värnskatten. Hade inte Bergström behövt anstränga sig litet mer än Tomas Ramberg på Ekot?

Fastighetsskatten skall differentieras mellan "slott och koja" förklarade Sahlin. Hon uttryckte irritation över att regeringen avskaffat begränsningsregeln som maximerar fastighetsskatten till 4 procent av hushållsinkomsten. Vi kan då kanske dra slutsatsen att dessa ingredienser återkommer i socialdemokraternas förslag "i god tid före valet". Men det är inte självklart. Den socialdemokratiska skattegruppen kom i somras med en rapport som höll öppet för att införa Kalifornien-modellen (inköpspris är skattebas) istället. Vad Sahlin tyckte om detta fick vi inte veta.

En ny form av förmögenhetsskatt skall med stor sannoliket införas av Sahlin. Men varför detta var nödvändigt fick vi inte veta. Och varför det skulle vara så viktigt att socialdemokraterna redan idag tar ett stopp för återflöde av kapital från utlandet fick vi inte heller veta. Var det kanske ett sätt för Sahlin att sabotera en del av regeringens jobbpolitik före valet för att kunna häckla regeringen i valrörelsen 2010? Kan det verkligen vara sakligt motiverat utifrån socialdemokratiska målsättningar att införa en ny förmögenhetsskatt?

Enligt tidskriften Fokus tjänar K-G Bergström 873 632 kr om året medan Ekots Tomas Ramberg tjänar 342 646 kr. KGB är dessutom mer erfaren genom att vara 13 år äldre. Hade det inte varit naturligt att vi då hade fått en mer inträngande utfrågning av oppositionsledaren än vad som kunde åstadkommas av Eko-journalisten Ramberg? Nu framstod stora delar av Bergströms program som ett plagiat.

Bilden blev inte så mycket bättre genom diskussionen som de tre kommentatorerna Lena Mellin (AB), Peter Wolodarski (DN) och Erik Fichtelius (TV24) bestod oss med. Inte heller de kunde tillföra något nytt eller ens ställa några intrikata frågor. Att det, som kommentatorerna var överens om, inte blir någon energipolitisk uppgörelse trots dagens propå från Fredrik Reinfeldt kanske kunde vara intressant om vi hade fått veta hur motsättningarna kommer att se ut framöver. Men Mona Sahlin ställer sig i stort sett bakom regeringens höjning av bensinskatten med 17 öre (29 öre inkl indexuppräkning). Och Peter Eriksson tyckte att 17 öre var futtigt och förordade 50 öre istället. Varför skulle någon blocköverskridande uppgörelse då vara nödvändig?

Andra bloggar om: Mona Sahlin, K-G Bergström, media, socialdemokraterna, förmögenhetsskatt, värnskatt, skatter, politik, bensinskatt på intressant.se

Sahlin stoppar nu återflödet av kapital till Sverige

I Ekots lördagsintervju 15/9 deklarerade Mona Sahlin (s) att de med de största förmögenheterna skulle få betala mer till samhällets välfärdsutveckling. Dessutom skulle fastighetsskatten för stora hus höjas. I övrigt framkom just inga upplysningar om vilken politik socialdemokraterna vill driva om de vinner valet.

Någon återgång till traditionell socialdemokratisk sysselsättningspolitik i form av finanspolitiska stimulanser fick inte något stöd från Mona Sahlin. I praktiken accepterade hon den ståndpunkt som kritiserats i termer av "överdriven inflationsparanoja". Hennes argument var samma som Göran Perssons: 1990-talet visade vad som blir följden av en alltför expansiv politik med stora underskott. Det hade ju varit inressant om Tomas Ramberg hade kunnat klara ut hur hos skulle ställa sig till en nedgång idag.

Den stora frågan är om en minskning av skatteintäkterna och ökade utgifter för a-kassa mm vid en kraftig nedgång skall mötas med skattehöjningar och sänkt a-kassa mm. Det problemet klarade hon genom att hävda att man skulle spara när tiderna är goda för att använda resurserna när de blir sämre. Det är alltså samma filosofi som ett hushåll i allmänhet håller sig till. Och det är den synen som socialdemokraterna vände sig skarpt emot under 60 år från början av 1930-talet till mitten av 1990-talet när Persson tog över. Staten skulle med detta synsätt bara kunna använda ca 1 procent av BNP i offentligt överskott för att kunna bekämpa en depression. Är det "ekonomen" Pär Nuder som har instruerat partiledaren att inta denna ståndpunkt?

För alliansregeringen var Sahlins besked om återinförd förmögenhetsskatt verkligt allvarligt. Visserligen säger hon inte att den gamla förmögenhetsskatten skulle införas oförändrad. Skatten skulle "moderniseras" samtidigt som de med stora hus skulle få betala mer. Dessutom verkade det som även de med höga inkomster skulle få en skattehöjning - höjd värnskatt, kanske? (Ramberg borde anstränga sig för att få en precisering!) Att förmögenhetsuppgifterna eventuellt skulle sluta att tas in såg Sahlin inte som ett avgörande problem. I god tid före nästa val kommer besked om hur skatterna skall utformas.

Detta betyder att det kapitalutflöde som pågår från Sverige till utlandet inte kommer att upphöra. Vissa bedömare talar om uppemot 100 miljarder kronor per år. Det är pengar som åtminstone delvis skulle kunna användas för expansivt småföretagande och som skulle ha skapat en hel del nya jobb. Det sätter Sahlin nu stopp för eftersom opinionsundersökningarna visar att hon med avsevärd sannolikhet kommer att få införa förmögenhetsskatten efter valet 2010.

Kommer Fredik Reinfeldt (m?) att gå till motangrepp?

Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, förmögenhetsskatt, skatter, politik, kapitalflöde, nya jobb på intressant.se

Räcker regeringens nya politik mot ohälsan?

Jobbavdragen ger för liten effekt. Idag kommer regeringen med en skarpare politik mot ohälsan som nu inte förutses minska påtagligt till 2009. Men sänkt ersättning ger knappast någon stor effekt. Slopa istället nästa års jobbavdag och satsa pengarna på dem med produktivitetshandikapp. Det kan ge skattesänkningar.

Idag föreslår regeringen att långtidssjukskrivna efter ett år skall få ersättningen sänkt från 80 till 75 procent av den tidigare lönen. Alla skall dessutom få en sänkning med ett par procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Därtill föreslår regeringen andra åtgärder för att förhindra att sjukskrivningarna resulterar i långtidssjukskrivning och sedan förtidspension.

Det är hög tid för en skärpning av politiken. Hittills har förtidspensioneringarna inte minskat alls 2006 till 2007. I tabellen nedan kallas de eufemistiskt "sjuk- och aktivitetsersättning". En sådan term förtar all känslomässig reaktion mot att siffran är så hög (460 000 pers) och inte ens fram till 2009 ser ut att minska nämnvärt.

Inte heller sjukskrivningarna förutses minska påtagligt. Prognosen är en minskning i år med 9 000 personer och ytterligare 15 000 till 2009.

Kommer lägre ersättningar att leda till färre sjukskrivningar? Knappast i någon större omfattning. Visserligen påstod Anders Borg före valet att det finns forskning som visar att regeringens utbudsökande politik skulle åstadkomma flera hundratusen nya jobb. Men det är ju kombinationen av en allt bättre konjunktur och regeringens finanspolitiska stimulanser och den tidigare låga räntan som nu ger resultat i form av ökad sysselsättning. Eftersom utbudspolitiken på ohälsans område inte ser ut att ge resultat trots två omgångar jobbavdrag mm är det absolut nödvändigt att komma med nya åtgärder. Annars kommer räntehöjningarna att bryta nacken av jobbpolitiken och det lagom till valet 2010.

Jag skulle till och med återigen vilja framkasta misstanken att jobbavdrag är en synnerligen dyrbar reform för att stimulera ett fåtal personer att börja jobba istället för att gå sjukskrivna eller arbetslösa. De flesta som får dessa skattesänkningar har redan ett jobb. Många av dem som inte har jobb kan inte heller ta något jobb eftersom de är något för sjuka eller de är arbetshandikappade på annat sätt. Det är uppenbart av tabellen att jobbavdragen inte kommer att ge någon större effekt.

Olika rehabiliteringsåtgärder är naturligtvis bra för att strypa tillflödet av långtidssjuka och förtidspensionerade. Men det krävs också konstruktiva åtgärder för dem som har långsiktigt nedsatt arbetsförmåga och produktivitet att ändå få ett arbete som tar till vara deras kvarvarande förmåga. För detta fanns tidigare en institution som hette Samhällsföretag. Den finns faktiskt kvar under namnet Samhall och har verksamhet på 250 orter i Sverige. Men den sysselsätter knappt 22 000 personer - en droppe i havet av ohälsa på 632 000 personer.

Ett förslag: spola jobbavdraget nästa år och satsa pengarna på ett större Samhall. Det skulle kunna ge tiotusentals personer med produktivitetshandikapp jobb i högkonjunkturen och dämpa Riksbankens benägenhet att höja räntan. Så småningom kan en hel del av dem få nya, riktiga jobb och då finns det möjlighet att sänka skatterna för alla.

Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, nya jobb, arbetsmarknadspolitik, arbetshandikapp, politik, samhälle, ohälsa, sjukskrivning, förtidspensionering på intressant.se

K-G Bergström var snäll mot Reinfeldt

TV-programmet "Rakt på" hade Fredrik Reinfeldt som intervjuoffer. Men han klarade sig bra eftersom frågorna var vänliga. Bensinskatten inget vallöftessvek. Försvarets nedskärningar varken finanspolitiskt eller säkerhetspolitiskt klarlagda. Och varför minskar inte förtidspensioneringarna?

Inledningen var i och för sig intressant där K-G Bergström fick Fredrik Reinfeldt att medge att det skulle vara enkelt för en terrorist och flygplanskapare att spränga regering, riksdag och kungahuset genom att krascha planet vid riksdagens öppnande om en vecka. Inget luftvärn finns och attackflyg finns i Såtenäs i Västergötland. Men flygförbud utfärdades idag med anledning av Lula da Silvas statsbesök men inte vid öppnandet.

Visst, det var ju intressant men tog bort tid från de 20 minuter som Reinfeldt var där. Vi fick veta att det skall bli nystartsjobb även för den offentliga sektorn. Men vi fick inte veta varför åtgärderna mot ohälsan förutses bli otillräckliga till 2009. Detta gällde i synnerhet förtidspensioneringarna vilket Reinfeldt aktivt erkände. Detta misslyckande är själva nyckeln till turbulensen kring försvaret. Om arbetsutbudet hade ökat genom minskad ohälsa hade arbetslösheten varit grovt sett lika mycket större. Och då hade man inte kunnat tala om risk för överhettning och räntehöjningar. Detta hade i sin tur kunnat förenas med en skattesänkning utan så stora besparingar på försvaret.

Bensinskatten kommer att höjas (med 17 öre per liter inkl m rapporterade Aktuellt efter programmet). Detta är ett svek mot både moderaternas och kristdemokraternas vallöften. Sådant borde inte få passera utan att brännmärkas. Dessutom skulle Bergström ha kunnat ifrågasätta det vettiga i att höja bensinskatten i syfte att åstadkomma en klimatförbättring. SIKA har ju visat att det krävs enorma höjningar för att det skall bli någon påtaglig effekt. Det beror delvis på att det är lastbilstrafiken som ökar och den är inte så känslig för prishöjningar eftersom dessa kan övervältras på konsumenterna. Det är först när järnvägarna blir avsevärt billigare som det kan bli någon större effekt. I mars utlovade Andreas Carlgren snabba åtgärder för detta.

Reinfeldt fick också oemotsagt hävda att regeringen sänker skattetrycket till 46-47 procent av BNP. Hur skulle detta vara möjligt när skattesänkningarna i stort sett är finansierade? Det beror naturligtvis på att BNP ökar kraftigt utan att skattebaserna ökar lika snabbt. Då minskar kvoten automatiskt. Men risken är stor att det omvända blir fallet när tiderna blir sämre.

Att regeringen är impopulär medgav Reinfeldt. Men det märkliga var att han inte försvarade a-kassans fördyring eller det orättfärdiga i att ha en förmögenhetsskatt som innebär att hela realräntan går bort i skatter. Även omläggningen av fastighetsskatten borde kunna försvaras med räkneexempel som visar att "de rika" inte tjänar på den i de flesta fallen. Att frågorna är snälla betyder inte att statsministern skall avstå från att försvara sin politik mot beskyllningar att han bara gynnar de rika. Några hundralappar till de lågavlönade nästa år, som han försökte med, hjälper inte, som vi redan sett i större skala i år.

Greppet med kommentarer från Bengt Westerberg och Gudrun Schyman var välgörande. Det visade hur rätt Jan Björklund hade när han på landsmötet sade att feminismen måste tas tillbaka från tokvänstern med djur och talibaner som grund för manskritiken.

"Till sist" var Bergströms egen slutkommentar. Han konstaterade där att Mikael Odenberg precis som jag skrev i torsdags måste ha blivit personligen frustrerad av Anders Borgs framfart mot försvaret och honom själv som var den ursprunglige finansministerkandidaten.

Andra bloggar om: Rakt på, Reinfeldt, regeringen, moderaterna, skatter, politik på intressant.se

Pragmatiska avsteg från egalitarismen

För att uppnå något annat värde än en total inkomstutjämning går Peter Singer med på ett pragmatiskt avsteg: ansträngning skall ge högre lön. Men vilken princip ligger bakom detta avsteg? Om mera välstånd får åsidosätta jämlikheten är det lika rimligt att mera frihet är viktigare än tvångsmässig utjämning.

En av många filosofer omhuldad rättviseprincip är att alla skall få det lika bra. Denna egalitaristiska princip är svår att rättfärdiga. Jag har efterlyst den "teori X" som innehåller en formulering av hur en total utjämning skulle kunna motiveras. Den motivering som Peter Singer kom med var ju inte tillfyllest. I övrigt finns bara den utilitaristiska teorin om nyttomaximering kombinerad med fallande marginalnytta som en sorts motivering. Men den förutsätter att kollektiv nyttomaximering är ett mål, vilket i sin tur inte har rättfärdigats av den utilitaristiska teorin.

John Rawls riktar i sin bok En teori om rättvisa (1971) en avgörande kritik mot utilitarismens ursprungliga och ganska naiva syn på kollektiv nyttomaximering. Om en mindre jämn välfärdsfördelning ger en högre nivå även åt de sämst ställda i denna fördelning måste väl denna fördelning rimligtvis vara bättre än total utjämning? Att så kan bli fallet beror på att det är naivt att tro att människor enbart skulle arbeta, anstränga sig och bli entreprenörer av idealististka skäl. Moraliska incitament räcker inte för att åstadkomma välstånd. Rawls formulerar sin differensprincip för inkomstskillnader, enligt min mening, som ett ursprungligen pragmatiskt avsteg från egalitarismen. Han upptäcker vilken sprängkraft denna princip har och utarbetar en teori för att rättfärdiga denna princip som en princip för social rättvisa.

Utilitaristerna kunde själva ha kommit på denna princip eftersom de varit inne på att kollektiv nyttomaximering i praktiken fordrar stora inkomstskillnader. Ekonomipristagaren John Harsanyi har också varit en smula förargad över att Rawls fått äran av framläggandet av en epokgörande moralfilosofisk teori som han själv varit inne på redan under 1950-talet. Problemet för utilitaristen Harsanyi var dock att han inte tillfredsställande kunde hantera fallet när den kollektiva nyttosumman blir som störst samtidigt som några får det verkligt dåligt. Dessutom skrev han bara en ekonomisk-teoretiskt svårtillgänglig artikel i en facktidskrift om saken istället för att i en bok framlägga sina tankar som en ny etisk teori.

Som jag redogjort för tidigare kan även Peter Singer tänka sig ett pragmatiskt avsteg från en total utjämning av allas inkomster. Den som anstränger sig mera skall få mera betalt. Detta undantag är helt pragmatiskt till skillnad från de bedömningar som gjorts av Ronald Dworkin m fl där man menar att graden av ansträngning kan väljas frivilligt och därför förtjänar att belönas.

Hur skall vi moraliskt bedöma detta avsteg från egalitetsprincipen? I syfte att uppnå något annat värde än utjämning går Singer med på att utjämningen får bli mindre än annars. Enligt vilken princip gör han detta medgivande? Är det viktigare att välståndet blir högre än att utjämningen blir fullständig och var går gränsen? Varför anför Singer enbart sådana förbättringar som blir följden av mera ansträngning i ett givet arbete? Om en innovatör och entreprenör gör något välståndsförbättrande måste det väl också ses som en form av ansträngning? Men sådana "ansträngningar" kan misslyckas. Skall misslyckade satsningar kanske förbjudas i förväg och hur skulle det i så fall gå till? Eller är friheten att få satsa ett värde som också får ge upphov till avsteg från egalitarismen?

Det pragmatiska resonemanget leder uppenbarligen till att det finns flera värden som är viktigare än en fullständig utjämning. Friheten att få råda över sig själv har rimligen åtminstone samma moraliska dignitet som tvånget att avstå från nästan alla inkomster ovanför genomsnittet. Inom ramen för Singers egen teori kan man alltså visa att det inte finns något som ger moralisk prioritet för utjämningstvånget framför kravet på frihet.

Rawls klarar sig dock bättre. Hans teori utpekar differensprincipen (att inkomstskillnader som är förmånliga för de sämst ställda är rättvisa) som ett resultat av vad människorna i ursprungspositionen faktiskt skulle komma överens om i ett samhällskontrakt. Inkomstskillnader som inte ger de sämst ställda en maximal förbättring är förbjudna enligt kontraktet.

Men Rawls kan ha tagit fel. Vad människorna faktiskt skulle komma överens om kanske begränsar sig till att alla inkomstskillnader, efter det att resurser avsatts till existensminimum för de sämst ställda, är tillåtna. Inom ramen för Rawls' egen teori kan man visa att den inte heller ger så stark prioritet för utjämningstvånget som många hittills har trott.

Forts: Jämlikheten enligt Thomas Nagel 30/8-07

Andra bloggar om: jämlikhet, lika lön, Peter Singer, filosofi, moral, utjämning, politik, frihet, tvång, etik på intressant.se

Jobb eller kanoner (och jobb)?

Den ekonomiska bakgrunden till försvarsminister Mikael Odenbergs avgång igår är oklar. Att dra ner på försvarets materielinköp dämpar inte inflationen. Är det ett spel för gallerierna som gick snett som ligger bakom?

Officiellt är finansminister Anders Borgs tanke att skattesänkningen på drygt 10 mdr kr nästa år delvis skall finansieras genom minskade varuinköp till försvaret. Syftet är att "finansiera" skattesänkningen till sista kronan på det sätt som Pär Nuder (s) tjafsat om. Eftersom stora statliga överskott väntas under överskådlig tid kan det dock inte vara den kamerala finansieringen som är det viktiga. Den klaras förvisso. Syftet är istället att dämpa inflationen.

Är då minskade försvarsinvesteringar inflationsdämpande? En del riktas mot utlandet och har ingen effekt på Sverige. En annan del riktas mot den svenska försvarsindustrin och skulle kunna leda till hjögre arbetslöshet på vissa orter. Hur detta skulle kunna motverka en ökad köpglädje hos löntagarna som är utspridda på alla orter har ingen förklarat. Det verkar inte att kunna bli någon större inflationsdämpande effekt. Dessutom är den svenska försvarsindustrin enligt alla bedömare ytterst konkurrenskraftig på exportmarklnaderna. Minskade beställningar får därför inte några större effekter eftersom exporten kan öka. Och då försvinner det mesta av den inflationsdämpande effekten från Borgs ogenomtänkta finansieringsförslag.

Det finns ingen saklig motsättning i ett överskottsläge mellan jobbavdrag och kanoninköp. Även med fortsatta kononbeställningar har Sverige möjlighet att satsa på jobbskapande åtgärder. Inflationen blir vad den blir så länge ohälsan inte kan minskas och sålunda öka arbetsutbudet.

I själva verket kan det vara ett optimalt missnöje från försvarsdebattörerna som är regeringens syfte. Genom att nedskärningarna leder till gny och knot i försvaret får opinionen ett psykologiskt intryck av att skattesänkningen är finansierad. Det skulle inte vara läge för Nuder att komma med kritik rörande "underfinansiering" när försvaret är i uppror.

Men Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har misskött taktiken. Odenberg var med på vissa reducerade nedskärningar. Det var ett misstag. I finansplanen kom myglarna tillbaka med större nedskärningar - med det ögonskenliga syftet att ånyo reta upp försvarsdebattörerna. Det blev för mycket för Odenberg som tog sin hatt och gick.

Min hypotes är att det också finns personligt agg bakom avgången. Odenberg var ju ekonomisk talesman för moderaterna och påtänkt som finansminister trots sina intellektuella tillkortakommanden. Det naturliga hade varit att den unge Anders Borg , som rekryterats av Bo Lundgren, skulle ha blivit statssekreterare. Men Borg och Odenberg verkade inte kunna samarbta. Då fick Odenberg se sig sidsteppad och den forne underställde Borg blev chef för finanserna och därmed en sorts chef över Odenberg. När Borg sedan tog sig friheten att i Almedalen utan att informera Odenberg lansera stora försvarsnedskärningar, var katastrofkursen utlagd. Det blev krasch när Borg sedan hittade på ett "råd" som skulle bli "överrock" i försvarsfrågorna över Odenberg.

Andra bloggar om: försvaret, Odenberg, Anders Borg, moderaterna, politik, ekonomi, inflation på intressant.se

Modest klimatrapport går emot miljöministern

Nu desavouerar regeringens vetenskapliga råd miljöministerns extrema bedömning av behovet av utsläppsminskningar. Det behövs inte 30 procents minskning utan kan räcka med 20 fram till år 2020 menar rådet. Mot denna modesta bedömning rasar Naturskyddsföreningen och antyder att rådet räknat fel.

Regeringens vetenskapliga råd för klimatfrågor lade fram sin rapport 3/9. Ordförande är professor Lisa Sennerby Forsse. Man har utgått från EU:s långsiktiga mål att en global temperaturhöjning på 2 grader är vad som kan accepteras. För detta behövs en minskning av utsläppen av växthusgaser med 50 procent till år 2050 för att sedan fortsätta med en minskning till nära noll vid århundradets slut. För Sveriges del räcker det inte med 50 procent utan minskningen borde bli 70-85 procent till 2050. På kort sikt till 2020 kan det räcka med 20 procents minskning.

Rapporten refererar vad IPCC sagt om orsakerna till uppvärmningen. Man avvisar att solinstrålningen skulle ha haft någon påtaglig effekt. Likaså avvisar man teorin att solens magnetfält skulle kunna ha effekter på molnbildningen via den kosmiska strålningen:

"Detta orsakssamband är fysikaliskt möjligt, men det stämmer inte med vad som har observerats. Rådets bedömning, baserat på de studier som har publicerats under senare år, är att hypotesen har allvarliga brister och därför inte kan ge en tillfredsställande förklaring till den uppvärmning som har observerats." (s 41)

Men vilken förklaring vill rådet självt ge till den uppvärmning som skett från 1500-talet på ca 1,2 grader (norra hemisfären)? Mer än hälften av denna skedde före 1940-talet och kan genom eftersläpningseffekterna från haven knappast hänföras till västhusgaserna. Varför får vi ingen förklaring till den temperaturkurva som Moberg mfl rekonstruerat och som redovisas av Pär Holmgren (TV-meterolog) i en bok:


Uppenbarligen pågår någon form av naturlig uppvärmning fortfarande. Alltså måste vi bedöma att en del av de 0,6 grader som kan ha uppstått genom utsläpp av växthusgaser sedan 1930-talet också har naturliga orsaker. Det räcker sålunda inte med att avvisa de alternativa teorier som framförts. Det vetenskapliga rådet borde därför också ha visat varför alternativa teorier logiskt sett är överflödiga eftersom IPCC:s teori är uttömmande. Det implicerar en teori om varför den naturliga uppvärmningen i stort sett har upphört samtidigt som växthusgaserna tagit vid som uppvärmningsorsak.

Rådet diskuterar olika fördelningsmodeller för de framtida utsläppen. Dessa visas för två alternativa globala begränsningar (ökning med 10 resp 30 procent globalt till 2020, Annex I avser alla industriländer) i nedanstående tabell:


Vad betyder det mera ambitiösa målet då för Sverige? Rådet tar klart ställning mot den onyanserade och chauvinistiska debatten som drivs av olika miljöaktivister:

"ett nationellt utsläppsmål för Sverige bör formuleras som ett avräkningsmål. Det innebär att den av Sverige tilldelade eller auktionerade mängden utsläppsrätter till verksamheter som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter används för bedömning av måluppfyllelse, istället för de faktiska utsläppen från dessa verksamheter." (s 84)

Men reaktionerna mot själva utsläppsminskningen för Sveriges del har redan blivit starka. Naturskyddsföreningen uttalar sin besvikelse att Sverige inte skall vara ett förgångsland. Dessutom tycks SNF redan kunna ifrågasätta den vetenskapliga halten i rådets rapport:

"Om alla koldioxidutsläpp ska vara borta innan detta århundrade är slut så är det helt orimligt att bara klara 20 procent till 2020, det är att skjuta problemet framför sig", säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen.

Rådet skulle alltså ha gjort ett beräkningstekniskt fel när det kommer fram till att 20-25 procents minskning för Sverige skulle vara tillräckligt som en början till den kanske 85-procentiga minskning till 2050 som rådet föreslår. Det borde SNF bevisa för att bevara sin trovärdighet.

Det intressanta med rådets rapport så här långt är att man är mer modest än miljöminister Andreas Carlgrens mer extrema bedömning att en minskning för Sverige med 30 procent till 2020 är nödvändig. Rapporten innehåller en hel del ytterligare som det finns anledning att återkomma till. Det blir också intressant att se hur den parlamentariska beredningen kommer att behandla det vetenskapliga rådets rapport inför utarbetandet av klimatpolitiska propositionen nästa år.

Var skall utsläppsminskningar på 40 procent göras? 27/9-07

Andra bloggar om: klimat, klimatpolitik, miljö, miljöpolitik, växthuseffekten, global uppvärmning, politik, Andreas Carlgren på intressant.se

Kraven på höjd ränta är krav på högre arbetslöshet

Den höjda räntan skall minska hushållens konsumtion där en begränsad del riktar sig mot svensk produktion. Det skall göra folk arbetslösa så att deras fackliga organisationer m fl inte begär så stora löneökningar. Då behöver företagen inte höja priserna. Inflationsmålet på 2 procent kan då uppnås.

Oron på världens finansmarknader till följd av de amerikanska bolåneinstitutens frivola kreditgivning och den översmarta förpackningen av dessa riskkrediter kommer sannolikt att leda till att Ben Bernanke sänker den amerikanska styrräntan, kanske redan 18 september. Trots detta är det ingen bedömare i Sverige som tror att Riksbanken gör något liknande. Tvärtom bedöms räntan höjas från 3,50 till 3,75 procent i september.

Kraven från olika ekonomiska bedömare är hökaktiga. Riksbanken bör gå snabbare fram än den bana som nu är utstakad (4% i år och 4,4% 2008). Marknaden förväntar sig tvärtom lugnare räntehöjningar än denna bana. Men marknaden väger inte in de faromoment framöver som en högre inflation på grund av för stora löneökningar i förhållande till produktivitetsutvecklingen innebär. Här får vi också förklaringen till att regeringen inte anser att det finns något utrymme för ofinansierade skattesänkningar de närmaste åren. Olika bedömares prognoser om ränteutvecklingen framgår av nedanstående diagram:


Vi ser här att Handelsbanken är värst när det gäller att spå räntehöjningar: inom två år har den svenska styrräntan stigit till 5,50 procent för att börja sjunka först 2010. Eftersom det tar omkring ett och ett halvt år för räntan att få effekt betyder det att lågkonjunkturen kommer först 2011-2012. (KI tror däremot att räntan blir 4,75 procent 2008 och 2009.)

Varför måste då räntan höjas? Det är ju inte för att fördyra företagens investeringar som kanske många ännu tror. Någon procent dyrare finansiering påverkar praktiskt taget inte en framtidssatsning som måste ha en ordentlig lönsamhetsmarginal för att kunna komma till stånd. Ofta är avkastningskravet omkring 20 procent.

Eftersom en del av Sveriges goda konjunktur beror på exporten, som motsvarar hälften av BNP, kan räntan inte heller påverka denna del av ekonomin. Det är den del av ekonomin som påverkas av den privata konsumtionen som återstår. En stor del av denna importeras och har inga direkta effekter på Sveriges ekonomi. Men en del varor tillverkas i Sverige. Dock är det snarare byggandet och tjänstesektorn som står i blickpunkten. Dessa två sektorer har varit expansiva de senaste åren, vilket framgår av nedanstående diagram:


Slutsaten blir alltså att byggandet och tjänsteproduktionen skall tryckas tillbaka för att arbetslösheten skall öka. Okad arbetslöshet behövs i sin tur för att minska löneökningarna. Det går tydligen inte att resonemangsvis få löntagarna (och arbetsgivarna) att besinna sig. Endast elände biter på löneökningseuforin.

Detta ekonomiska elände skall Riksbanken åstadkomma genom att höjd ränta sänker bostadspriserna (och i viss mån aktiekurserna) därför att låntagarna måste ta mindre lån för att ha råd med de framtida räntorna. Det diskonteras omedelbart i form av lägre priser. När säljarna får mindre betalt konsumerar de mindre. En viss effekt av liknande slag kommer också från benägenheten att låna med lägenhetens eller villans värdestegring som säkerhet. När värdet sjunker vill kanske några tom betala av på gamla lån. Och i båda fallen minskar konsumtionen.

En mindre del av denna minskning träffar alltså den svenska konsumtionsvarutillverkningen, byggandet och tjänstesektorn med ökad arbetslöshet som följd. Kraven på höjd ränta är alltså krav på höjd arbetslöshet för att dämpa inflationen. Riksbanken arbetar alltså tillsammans med alla räntehökar bland de ekonomiska bedömarna i rakt motsatt riktning mot regeringen.

Felet är att högkonjunkturen och regeringens politik medfört att den "naturliga" arbetslösheten kommer att underskridas. Den nivå då inflationen börjar öka ligger på dagens arbetslöshet enligt KI. Det framgår av nedanstående diagram:

Vi ser här den naturliga eller jämviktsarbetslösheten (NAIRU) i form av streckade linjer som skär tvärs igenom den faktiska utvecklingen enligt gamla (nertill) och nya definitionen (ILO). Den faktiska arbetslösheten kommer sålunda återigen att bli lägre än jmvktarbl nästa år och 2009. Avvikelsen är dock inte lika stor som i slutet av 1980-talet som följdes av en lika kraftig depression som på 30-talet.

Som vi såg av tabellen i föregående bloggartikel om utanförskapet är orsaken till den återigen något prekära situationen till stor del att det enbart är arbetslösheten och Ams-utbildningen som minskat. Resten av utanförskapet minskar bara obetydligt i förhållande till sin mycket större volym. Av utanförskapets förutsedda minskning med 151 000 personer beror bara 32 000 på minskad ohälsa. Resten av minskningen är förvisso önskvärd på uppsidan men har nedsidan att också driva på inflationen.

Det hade varit bättre att ohälsan hade minskat så påtagligt att arbetslösheten inte hade minskat så mycket. Då hade den goda utvecklingen kunnat fortsätta. Det antydde Fredrik Reinfeldt i Ekots lördagsintervju 1/9 utan att ens få frågan. Men Inger Arenander utnyttjade inte denna gratischans att fråga om inte detta också betyder att politiken för att minska utanförskapet nu håller på att misslyckas. När räntan stiger och arbetslösheten ökar är det rimligtvis ännu svårare att få dem som har ohälsa som formell "diagnos" att söka sig ut på arbetsmarknaden. Denna situation förefaller nu vara intajmad till valåret 2010...

Trots detta tänker regeringen utvidga jobbavdraget 2009. Inflationseffekterna trodde finansminister Anders Borg skulle kunna undvikas genom en "finansiering" genom minskade försvarsbeställningar. Det är dock en förhastad tanke. Om alla materielbeställningar sker från utlandet blir det ingen effekt alls på den svenska inflationen. Och även om de inhemska beställningarna går ned är effekterna koncentrerade till vissa orter medan skattesänkningen är utspridd över hela landet. Inflationstendenserna minskar alltså inte särskilt mycket genom den föreslagna finansieringen.

Andra bloggar om: ekonomi, arbetslöshet, utanförskapet, arbetsmarknadspolitik, skatter, ränta, riksbanken, styrräntan, politik, val 2010 på intressant.se