Greklands räntelättnad bara 1,1 % av BNP

Nedskrivningen av en tredjedel av utlandsskulden verkar vara en skenåtgärd som bara ger små förbättringar. Räntebördan är nästan lika stor framöver och ökar statsskulden långt mera än nedskrivningen till 2020. Grekland måste rimligen hållas igång med subventioner under många år.

En nedskrivning av en del av den grekiska statsskulden med 50 procent har i sig ingen välgörande effekt på Greklands ekonomi. Det är lättnaden i form av att slippa betala hälften av räntan som ger positiva effekter. Grekland förutses betala 6,7 procent av BNP i ränta på statsskulden 2011. För fem år sedan var räntebördan 4,3 procent.

Ett land med stora underskott och tung räntebörda måste enligt elementär nationalekonomi försöka uppnå två saker: 1) få ner det primära budgetsaldot (där räntor inte ingår) till noll och 2) få ner låneräntan under tillväxttakten. Enligt Giorgos Papandreou, som haft samtal med "saneringstrojkan", kan man genom svångremspolitiken vänta sig att det primära saldot blir närmare noll nästa år. Då återstår räntebördan.

Den långa räntan var 2010 på nya skulder 9,1 procent enligt EU-kommissionen (pdf) och av allt att döma ännu högre 2011. På lång sikt kanske Grekland kan komma upp i någon procents tillväxt inom EMU men på medellång sikt är det negativ tillväxt som väntar. Marknadsräntan på långa lån till Grekland torde inte sjunka särskilt mycket eftersom långivarna måste räkna med att halva kapitalet och räntan kan gå förlorade. Därför kommer statsskulden att öka varje år framöver med det belopp som behövs för att betala räntorna.

I år beräknar EU att räntebördan för Grekland ska bli 6,7 procent av BNP. Med konstant höga räntor kan vi alltså förutse att åtminstone ca 6 procent måste avsättas för räntebetalningar framöver. Det blir en ökning av statsskulden på nio år fram till 2020 med ca 54 procent av BNP, vilket till råga på allt kommer att öka andelen av BNP som går till räntebetalningar. Hur ska det gå att förena med med målsättningen, som Angela Merkel redovisat, att Greklands statsskuld till 2020 ska komma ner till 120 procent av BNP är väldigt oklart. Tänk om det bara är önsketänkande?

Någon kanske tror att nedskrivningen av statsskulden med 50 procent innebär en väsentlig lättnad. Men den del som är placerad inom Grekland kan inte ge någon lättnad för landet. Dessutom verkar det som om grekiska staten måste låna upp samma belopp utomlands för att rädda sina banker och kompensera sina pensionsfonder. Det leder snarast till att beroendet av utländska långivare ökar. Den del av statsskulden som är placerad hos IMF, ECB och hos euroländerna till följd av räddningspaketen är dessutom inte alls aktuell för nedskrivning.

Kvar finns den tredjedel av lånen som är placerad på den internationella marknaden. Om räntebördan är likformigt fördelad på de tre grupperna kommer en tredjedel av 6,7 procent av BNP i räntor att skrivas ner till hälften. Det är 1,1 procent av BNP i räntelättnad varje år framöver. Kan det rädda Grekland?

Det är svårt att se att en så begränsad räntelättnad skulle kunna underlätta Greklands utrikesaffärer. Bytesbalansen förväntas visa ett underskott på "bara" 8,3 procent i år. Det är en följd av den kraftiga åtstramningspolitik som bedrivits 2010-11. Underskottet 2009 var 14,2 procent och ända sedan år 2000 har underskottet legat kring 11-16 procent av BNP. Så sent som 1997 var underskottet dock 1,9 procent. Vad hände däremellan? Grekland gick med i eurozonen...

Dessutom tillkommer den allt tyngre räntebördan när lånen, som måste tas utomlands för att betala räntorna, blir allt större. Om vi antar att räntebördan initialt kan fås ner till 5 procent av BNP kommer nio års lånande till dessa räntor att höja statsskulden med 45 procent av BNP (jfr med nedskrivningens 26 procent). Räntebördan enligt 2011 års siffror kommer då att ha ökat med 1,9 procent av BNP (45/158x6,7=1,9) till 2020. Och lånar Grekland också till denna fördyring blir det ränta på räntelånen...

Kan då inte grekerna själva på sikt låna ut till en del av budgetunderskottet? Det verkar inte så. Redan under perioden 1994-2000 halverades den privata sektorns sparande från 26 till 13 procent av BNP (företag och hushåll). Nu ligger nivån på 11 procent. Detta ska räcka till både investeringarna och ett eventuellt underskott i statsbudgeten. Men trots att investeringskvoten, som tidigare låg kring 20 procent av BNP, plötsligt sjönk 2009 till 16 procent och fortsatte ner till 12 procent 2011 så räcker inte det privata sparandet. Ett sparandeunderskott i den offentliga sektorn på drygt 7 procent medför därför att bytesbalansen visar drygt 8 procents underskott 2011.

Rimligtvis måste grekerna istället höja sin investeringskvot, vilket kommer att fresta på bytesbalansen och den privata låntagningen i utlandet. Något utrymme att finansiera ett fortsatt budgetunderskott finns inte. Annat var det 1991-95. I genomsnitt var det privata sparandet 26 procent av BNP. Det räckte nästan till både investeringar på drygt 20 procent och ett offentligt underskott på drygt 6 procent. Bytesbalansen visade bara 0,5 procents underskott.

Grekernas ekonomiska problem är tydligen ganska djupgående. Mot den bakgrunden är nedskrivningen av "statsskulden" med 50 procent närmast en skenåtgärd. Den kanske kan lugna marknaderna för stunden. Men uppenbarligen måste Grekland även i fortsättningen hållas under armarna under överskådlig tid. Grekernas ovilja att spara och driva sina företag med ordentliga vinster måste kompenseras med subventioner från utlandet och och utländsk entreprenörsanda. Även det mesta av räntebetalningarna framöver måste tas över av utlandet.

Allt detta kan dock vara förgäves om inte konkurrenskraften förbättras ganska omgående. Jag kan inte se någon annan utväg än att Grekland lämnar euron. Med ett massivt subventionsprogram enligt ovan kanske det kan göras under ordnade former så att inte hela EMU kollapsar. Men dyrt blir det...

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, statsskuld, ränta, räntebörda, skuldkris, eurokris, nedskrivning, skuld, bytesbalansunderskott, nationalekonomi, banker, EU, ekonomi, politik på intressant.se

Vem förlorar på Greklands vinst?

I slutändan kan det bli högre bolåneräntor, lägre sparräntor, högre bankavgifter och mer riskfylld utlåning som ett resultat av hjälpen till Grekland. Eventuellt blir också pensionerna lägre.

Det finns någon sorts överenskommelse om hur eurozonens länder ska "rädda Grekland". Men den är ganska oklar. Är det därför den plötsligt kompletterades med väldigt precisa beräkningar från europeiska bankmyndigheten EBA som angav hur mycket bankerna skulle öka sitt primärkapital till följd av att relationen till utlåningen skulle ökas från 7 till 9 procent förehalvårsskiftet 2012? Dessa siffror tog över i mediernas analyser av det stora avtalet.

Den intressanta frågan är hur betungande nedskrivningen av Greklands statsskuld med 50 procent som blev resultatet på natten blir för euroländerna i övrigt (om allt fungerar som förväntat). Då måste man först veta hur stor den lånevolym är som skrivs ner. Uppgifterna går isär. Ofta nämns 108 mdr € som den beräknade förlusten. Det betyder att 61 procent (216 mdr) av statsskulden (352 mdr) skulle skrivas ner.

Men redan vid förra helgens toppmöte kastade Giorgos Papandreou fram siffror som visade att det bara skulle vara 32 procent av skulden som skulle reduceras. Beräkningarna sade att de privata bankerna i utlandet skulle förlora 57 mdr € vilket motsvarar 16 procent av skulden (bart 24/10-11). Nu säger han att Grekland förhandlat sig fram till att "radera ut en stor del" av skulden. Men när han preciserar beloppet (di) uttrycker han det som : "Tiotals miljarder euro har lyfts från det grekiska folkets axlar". Det låter inte ens som 57 miljarder...

En annan uppgift som saknas är huruvida obligationsinnehavare utanför Grekland, som inte är banker, också ska förlora halva sitt kapital. Det gäller t ex pensionsfonder i Frankrike och Tyskland. Tidigare har det sagts att de grekiska pensionsfonderna skulle förlora hälften av obligationsvärdet. Men Papandreou försäkrade att grekiska staten skulle kompensera dem för förlusten. Vi kan befara att så inte blir fallet utanför Grekland. Därför är risken stor att ett antal pensionärer i Europa får betala en del av Greklands vinst genom lägre pension i framtiden.

Den stora förlusten träffar bankerna i främst Frankrike och Tyskland. Men om bankerna lånat ut nästan allt som de kan, dvs 14 gånger primärkapitalet, får de inte fortsätta verksamheten eftersom grekförlusterna nu har minskat primärkapitalet till en förbjuden låg nivå. De måste skyndsamt antingen fylla på med nytt aktiekapital genom nyemissioner eller säga upp lån i en omfattning som är 14 gånger större än grekförlusterna. Ovanpå dessa svårigheter kommer sedan att det behövs ännu mer kapital till halvårsskiftet 2012 för att öka kapitaltäckningen från 7 till 9 procent.

Om det blir en kreditkontraktion kommer många företag att gå i konkurs och arbetslösheten att öka. Dessutom kan ett antal villaägare, som fått lånen indragna, att tvingas sälja sina hem. Detta är inte avsikten med stödet till Grekland.

Politikerna hoppas att bankernas ägare ska ta ut pengar från sina bankkonton och satsa dem på nyemissioner av aktier i förlustbankerna. Men det är knappast troligt att bankägarna har särskilt mycket pengar på banken.

Ett annat sätt för bankägarna att få pengar är att sälja en del av sina aktier, fastigheter eller andra tillgångar för att satsa i förlustbankerna. Ett tredje sätt är att låna pengar från bankerna för att kunna köpa aktier.

Ett fjärde sätt är att räddningsfonden EFSF ger lån till respektive land med grekförlustbanker som staten sedan kan låna ut till bankägarna på villkor att de köper aktier i sina banker.

Ett femte sätt är att respektive stat tar EFSF-pengarna och satsar dem direkt i nya bankaktier. Då kan det hända att riktigt hårt ansatta banker får staten som majoritetsägare. I USA kallas det socialisering av banker och undviks därför. Men det var den svenska modellen med bankakut i början av 90-talet. Dessvärre har Fredrik Reinfeldt inte fått gehör för en sådan tanke inom EU.

Är det då bankägarna eller eventuellt skattebetalarna i eurozonen som blivit fattigare genom hjälpen till Grekland? På kort sikt kan det synas så. Men det troliga är att bankerna måste öka sina vinster under många år framöver för att kunna förränta det kapital som de fått att förfoga över. Om bankägarna lånat pengar måste de betala tillbaka genom att sälja en del av bankaktierna med sådan vinst att det räcker till räntorna. Samma gäller för pengarna från EFSF. De ska betalas tillbaka genom aktieförsäljningar. Då måste aktierna vara attraktiva på marknaden och därför fordras att bankerna går med rejäla vinster.

I slutändan verkar det alltså bli företag och villaägare som får betala högre ränta för att hjälpa Grekland. Småspararna får lägre ränta på sina bankkonton. En rad banktjänster beläggs med högre avgifter. Bankerna kanske också paradoxalt nog måste ta högre risker i utlåningen för att få upp ränteintäkterna. Kan det rentav bli så att de säkra låntagarna med låg ränta får sina lån uppsagda för att bankerna ska få pengar till mera osäker utlåning till högre ränta?

Media: DN 2 3 4 5 6 7 8 9 Svd 2 3 4 5 6 7 Gp 2 Svt 2 3 SR 2 3 4 Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkrisen, eurokrisen, EU, euron, banker, krediter, statsskuld, nationalekonomi, ränta, skuldnedskrivning, ekonomi, politik på intressant.se [Vad händer i Grekl? Översikt]

Blir det deflation eller är Merkel en bluff?

Om Merkel kan hindra ECB från att köpa obligationer kan det bli svårt att rekapitalisera bankerna efter grekförlusterna och uppkapitalisera dem till 9 procent. Då slår den omvända kreditmultiplikatorn till med en faktor 11 i kontraktion. I så fall blir det deflation.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är väldigt rädd för inflation. Och det är hennes väljare också. Därför attackerade hon övriga ledare i eurozonen som inför gårdagens toppmöte förberett ett uttalande om att ECB (euroEU:s centralbank) skulle få fortsätta att stödköpa krisande länders obligationer på andrahandsmarknaden (SvD). Och i förbundsdagen fick hon mandat för att verka för ett förbud för räddningsfonden EFSF (stabilitetsfaciliteten) att få låna pengar i ECB för att öka resurserna för att rädda krisande länder från 440 mdr € till ca 1 000 mdr (bart 26/10-11).

Tysklands förbundskansler Angela Merkel säger att hon motsätter sig att euroledarna uppmanar ECB att fortsätta med sina stödköp av obligationer, i ett uttalande. " (SvD 26/10)

Om varken ECB eller EFSF med hjälp av ECB får köpa obligationer utfärdade av t ex eurozonens medlemsstater måste alla sådana inköp göras genom upplåning på kapitalmarknaden. Det stöd som eurozonens stater vill ge till de banker, som fått sina tillgångar i grekiska statsobligationer nedskrivna till halva värdet, måste de alltså låna på så sätt att de som annars skulle lånat pengarna nu får stå tillbaka. Därefter kan de använda pengarna till att rekapitalisera grekförlustbankerna. Till detta behövs 108 mdr €. Eftersom EU:s kapitalmarknad inte tycks räcka till talas det om att Kina, Ryssland, Brasilien och liknande länder är beredda att gå in med kapital i EFSF.

En rekapitalisering av grekförlustbankerna fordrar tydligen att EFSF får köpa aktier som dessa banker utger i nyemissioner. Det var inte den ursprungliga tanken. EFSF hade som syfte att köpa statsobligationer mot hygglig ränta från svaga länder som annars skulle få betala ohållbart höga räntor för att få sina obligationer sålda. Detaljerna kring rekapitaliseringen är inte klara så det kanske är möjligt att EFSF får denna utvidgade uppgift. För Merkel är det viktiga att pengarna inte kommer från ECB (som kan trycka pengar).

Ovanpå kommer den "uppkapitalisering" av Europas banker som ska göras före sommaren 2012. Kapitaltäckningen ska öka från 7 till 9 procent. Det betyder enligt europeiska bankmyndigheten EBA (lista i di) att 106 mdr € måste uppbådas från bankaktieägarna. Man menar att de ska låna upp kapital på marknaden för att kunna delta i de nyemissioner av aktier som blir nödvändiga. Om de inte klarar detta i dagens kristider måste paradoxalt nog medlemsstaterna gå in med kapital som kanske inte heller kan lånas på marknaden. Om man inte får låna av ECB kan resultatet istället bli att bankerna drar ner kreditgivningen.

Det finns alltså två skäl för bankerna att dra ner kreditgivningen om en rekapitalisering respektive en uppkapitalisering inte blir möjlig i tillräcklig omfattning. Skulle så inträffa uppstår ytterligare en tredje kreditkontraktion. Bristen i primärkapital kommer nämligen via den omvända kreditmultiplikatorn att resultera i en 11 gånger större kreditindragning. Det följer av att prmärkapitalrelationen måste vara 9 procent nästa år. Därför kan det bli deflation. I värsta fall måste krediter på 108+106=214 gånger 11 dras in. Det är 2,4 biljoner €.

Nu kanske det inte blir så hemskt. Merkel kanske spelar ett dubbelspel med sin hemmaopinion. Hon kanske kommer att tillåta att ECB kringgår förbudet att låna till EFSF genom att låna ut till marknaden. Frankrikes president Nicolas Sarkozy menade nämligen efter toppmötet att den blivande ECB-chefen Mario Draghi vid toppmötet sagt att "han var övertygad om att ECB kommer att fortsätta stödköpa svaga euroländers statsobligationer för att undvika att marknaden inte fungerade". Då är steget inte långt till att ECB också kan köpa obligationer för att medlemsländerna ska få kapital för att kapitalisera bankerna.

Men situationen är oklar. ECB:s avgående chef Jean-Claude Trichet försökte tydligen dementera vad Sarkozy sagt genom att göra uttalandet "att Mario Draghi inte hade avlagt några löften om fortsatta stödköp under toppmötet" (källa di). Kan man lita mer på Sarkozy än på Trichet?

Det som ligger Sarkozy i fatet är att han helt okritiskt instämt i att nedskrivningen av Greklands skulder med 50 procent skulle ge landet en lättnad på 100 mdr €. Det strider mot Lucas Papademos' beräkning vid förra EU-mötet i söndags som angav en lättnad med 57 mdr € (bart 24/10-11). Denna beräkning utgick från att det enbart var de utländska bankerna som skulle förmås avså från hälften av sina fordringar och de uppgår i år till ca 32 procent av totalskulden på 352 mdr €.

Med Sarkozys siffra på 100 mdr skulle dessa fordringar utgöra 57 procent av hela statsskulden. Den förutsätter att även Greklands egna innehav av statsobligationer skulle skrivas ned. Det gäller främst de grekiska bankerna. Pensionsfonderna ska kompenseras, sade Giorgos Papandreou (di). Därför kan man inte möta uppgörelsen med den entusiasm som Sarkozy visade. Grekiska staten får ju betala nästan hälften av nedskrivningen själv genom att tvingas rädda bankerna, som annars skulle gå omkull, och genom att kompensera pensionsfonderna. Dessa pengar måste staten rimligtvis låna i utlandet. Även om det blir EFSF som ställer upp med lån på kanske 43 mdr € blir räntan tung att bära för ett bankruttmässigt land.

Dessutom är det något fel på beräkningarna. Greklands statsskuld skulle i ett slag sjunka från ca 158 procent av BNP till 113 procent (100 mdr är 45 % av 223). Det är markant bättre än Merkels mål om 120 procent till år 2020. Någonstans smyger man med antaganden om att nedskrivningen ökar statsskulden - kanske som jag antydde ovan.

Det förefaller alltså som om den gamla motsättningen mellan Sarkozy och Merkel finns kvar. Sarkozy är rädd för att Frankrikes kreditbetyg ska sänkas om staten måste låna upp pengar utomlands för att rädda bankerna och kapitalisera upp dem till 9 procent. Merkel är rädd för inflation om ECB i slutändan får täcka bristen på primärkapital i bankerna genom att "trycka nya pengar" istället för de saknade. Sakligt sett verkar Merkel ha fel. Förstår hon det och kör en bluff mot opinionen? Eller är hon dogmatiskt övertygad om att det hotar inflation när det verkliga hotet är deflation?

Läs även andra bloggares åsikter om Deflation, Merkel, Grekland, skuldkris, statsskuld, inflation, ECB, trycka pengar, toppmöte, EU, euron, Angela Merkel, nationalekonomi, kreditkontraktion, rekapitalisering, ekonomi, politik på intressant.se

Merkel har fått mandat för deflation och Greklands fall

Genom att förinta 108 mdr € genom skuldnedskrivningar och kräva 80 mdr € i ökad kapitaltäckning måste krediter för 2 biljoner € dras in. Det motsvarar 20 procent av EU:s hela statsskuld. Rimligtvis blir resultatet deflation som på 30-talet.

Det nya EU-toppmötet avslutades utan några konkreta besked som så ofta förr. Men Angela Merkel fick tidigare under onsdagen igenom sitt program för Tysklands deltagande i räddandet av euron och åtgärder som berör Grekland. "Europa faller om euron fallerar" sade hon och markerade enligt min mening att hon närmast struntar i Grekland (DN).

I sitt tal inför Förbundsdagen gav hon två konkreta besked: Greklands statsskuld ska ner till 120 procent av BNP till år 2020 och ECB (centralbanken) ska förbjudas att låna ut pengar till räddningsfonden EFSF (stabilitetsfaciliteten). Det betyder för det första att Grekland går mot sin undergång som modernt, civiliserat land.

I år beräknas Grekland av EU-kommissionen (i maj) att statsskulden motsvarar 158 procent av BNP. Hur får man ner den till 120 procent? En nedskrivning med 50 procent kommer att reducera skulden med ca 16 procent. Det beror på att de nedskrivningsbara skulderna uppgår till 114 mdr € enligt den grekiske centralbanksexperten Lucas Papademos (bart 24/10-11). Dessa utgör 32 procent av statsskulden på 352 mdr € och innehas av utländska banker.

Den siffra på 108 mdr € som ofta nämns i samband med hur stor rekapitaliseringen för Europas banker skulle bli vid en 50-procentig konkurs för Grekland innefattar efter vad jag förstår också kreditförluster i kölvattnet på grekkonkursen som genereras i andra länder. Själva nedskrivningen med 50 procent av grekiska papper fordrar 57 mdr € i rekapitalisering.

Nu återstår att minska den grekiska statsskulden från ca 132 procent av BNP till 120 enligt Merkels plan. Hur ska det gå till? Grekland kan ju skriva ned den del som är placerad inom landet. Men det mesta innehas av de grekiska bankerna som i så fall måste rekapitaliseras genom utlandsupplåning via den grekiska staten. Det hjälper inte landet Grekland. En liten del kan tas från grekiska pensionsfonder där man kan tänka sig att halverade pensioner är naturligt i den allmänna konkursen.

Det fordras att de europeiska bankerna skrev ner Greklands lån med 75 procent för att statsskulden ska komma ner till 120 procent (rättat). Så vad har Merkel i åtanke? Ska de lån som räddningsinstitutionerna bidragit med tidigare också skrivas ned? Har Merkel mandat för något sådant? Eller tror hon att den grekiska ekonomin efter att ha slagits i spillror ska generera en exceptionell tillväxt som gör att den absoluta skulden blir relativt mindre till 2010? Tror hon att det går med Grekland kvar i eurozonen?

En chans hade funnits om det hade varit klar inflation i Greklands omgivning. Då hade Grekland kunnat hålla nere sin egen inflation och på så sätt kunnat stärka konkurrenskraften. Men inflationen i Europa är obetydlig. Grekland måste sätta igång deflation för att stärka konkurrenskraften. Har någon hört talas om att detta har lyckats i ett land med stor statsskuld? Med deflation ökar dessutom statsskuldens värde så att den inte sjunker i relation till BNP som förväntat.

För det andra kan det bli deflation i delar av resten av Europa. Det beror på att Merkel är så rädd för inflation att ECB inte ska få finansiera räddningsfonden EFSF så att mer pengar än 440 mdr € kan lånas ut. Hon tror att EFSF kan låna dessa pengar på marknaden. Det kanske går men då är det andra som inte får låna. Och vem är det som också vill låna extra mycket enligt Merkels plan? Jo det är ägarna till de banker som just drabbats av 50-procentiga nedskrivningar av sina greklån. De förutsätts nämligen vilja låna pengar för att sedan kunna köpa de aktier som deras banker bjuder ut i nyemissioner vid den rekapitalisering som krävs. Dessa bankers aktievärden kan förutses sjunka till frimärkesnivå under utbudstrycket.

Ovanpå detta uppstår också en rädsla även hos banker i andra länder som kan befara att det blir spridningseffekter och därför blir obenägna att låna ut mer pengar i största allmänhet. Bankernas naturliga reaktion vid den här typen av oro är att låna ut mindre pengar - inte mera. Företag, villaägare och andra banker kommer att få finansieringssvårigheter. Vi får en "credit crunch" med ökad arbetslöshet.

Redan nedskrivningen av fordringar på 108 miljarder € leder till en viss credit crunch. Det är ju faktiskt så att 108 mdr € har förintats. När dessa pengar ska ersättas måste andra låntagare avstå från sina planer. Samtidigt ska EFSF också låna på marknaden. Efter en tid kommer dessa pengar ut på marknaden igen när EFSF köper ut obligationslån i krisande länder från långivare som inte vill förnya dem till rimlig ränta. Men temporärt kan det bli störningar. Härtill kommer det principiellt rättänkta kravet att öka bankernas primärkapitalrelation från 7 till 9 procent till mitten av nästa år. Det fordrar också en kreditkontraktion som har beräknats till 80 mdr € (bart 21/10-11).

Det verkar som om politikerna trodde att det fanns en massa rika bankkapitalister som har pengar på räntelösa konton och som utan vidare kan pytsa in dem i nytt riskkapital när politikerna bestämmer att ett par hundra miljarder euro ska förintas. Fundera ett ögonblick på hur pengar skapas och vänd på denna process. Primärkapitalet minskar med 188 mdr €. Med 9 procents kapitaltäckning måste nästan 2,1 biljoner euro i krediter försvinna. Det motsvarar nästan 20 procent av hela EU:s statsskuld på 11 biljoner. Måste det inte leda till deflation som i USA i början på 1930-talet?

Detta räkneexempel visar att det inte är någon lek att slänga sig med olika abstrakta reformkrav och åtgärdsförslag. Det kan bli en rejäl kreditkontraktion som därefter kan få ytterligare katastrofala följdverkningar. Merkel bäddar för både deflation och Greklands fall i sin primitiva skräck för en ny 20-talsinflation.

Studio ett. Läs även andra bloggares åsikter om Angela Merkel, inflation, Grekland, deflation, euron, eurokrisen, Merkel, skuldkrisen, EU, ekonomi, 30-talsdepression, nationalekonomi, politik på intressant.se

Ska vänstern stoppa G20 i Cannes?

Nästa vecka har vänsterrörelsen "Occupy Wall Street" chansen att visa vad den går för. Då blir det toppmöte i Cannes. Frankrike har redan "stängt gränsen" för att hålla vänstern borta.

I morse när jag var i Italien noterade jag att La Stampa hade en löpsedel på stationen i Ventimiglia som ropade ut "Frankrike stänger gränsen". Denna något indignerade rubrik visade sig vara föranledd av att Frankrike i natt införde skärpt gränskontroll mot italienska gränsen för att hålla presumtiva vänsterextremister borta från G20-mötet som börjar på torsdag i nästa vecka då skuldkrisen ska diskuteras.

På den franska sidan ger man en mera nyanserad beskrivning i Nice-matin. Där påpekas det att Schengen-avtalet medger att en stat har rätt att göra identitetskontroller och öppna väskor i syfte att säkra den allmänna ordningen. Polisen försäkrar att man så litet som möjligt ska störa gränstrafiken. Artikeln illustreras med poliser som kontrollerar bilar. Commissarie Jean Gazan uppträder på bilden nedan:


Det är naturligtvis inte så att alla resande från Italien skulle vara vänsterextremister. I så fall skulle Frankrike tvingas stänga gränsen. Men italienska tidningar tycks ha en förkärlek för sensationsmakeri. Kontrollerna ska dessutom göras selektivt (inerpellations ciblées).

Fransmännen tar allvarligt på uppgiften. Man fördelar en "escadron" gränspoliser på 300 man från gendarmeriet i Antibes på samtliga gränspassager mot Italien. Men några kontroller mot Spanien talas det inte om. Efter att "Occupy Wall Street" ställt till med kravaller i Rom får tydligen italienarna finna sig i att betraktas som presumtiva extremister mera än spanjorer.

Vid G20-mötet i Toronto i juni förra året lyckades vänsterextremisterna ställa till med ett ordentligt upplopp där till och med polisbilar sattes i brand. 400 demonstranter greps. Så här såg det ut vid G20 i Toronto för drygt ett år sedan:


Är det liknande scener som nu kommer att utspela sig i Cannes nästa vecka? Om extremisterna kunde ta sig in i Kanada kan de väl komma till Frankrike? Nu har de dessutom världens uppmärksamhet eftersom vänstern bildat en rörelse som kallar sig "Occupy Wall Street". Ska vi få se "Ockupera Cannes" gå till attack mot det nya G20-mötet?

Om fransmännen tror att gränskontrollerna blir effektiva kanske de bedömer att det inte behövs så massiva polisinsatser vid själva G20-mötet. Men vet man hur många extremister som är fransmän? De kanske räcker för att stoppa mötet om skyddet är begränsat?

Läs även andra bloggares åsikter om G20, G20-mötet, Cannes, gränskontroll, vänstern, vänsterextremister, upplopp, kravaller, socialism, Occupy Wall Street, finanskris, skuldkris, politik på intressant.se

Ska Finland driva fram total bankrutt för Grekland?

En skuldnedskrivning med 50 procent blir bara partiell, visade det sig i helgen. En dunderkonkurs blir svår att undvika om inte eurostaternas fordringar också skrivs ned. Men Finland säger nej...

Först skulle Grekland i somras få ytterligare stödlån samtidigt som Europas privata banker gick med på att skriva ner sina fordringar på Grekland med 21 procent. Det gjorde bankerna motvilligt. Men det räckte inte. Nu tvingar EU-politikerna med hjälp av hot bankerna att skriva ner sina fordringar med 50-60 procent. Men räcker det?

Det kan tyckas att en halvering av statsskulden, som är åtminstone 352 mdr euro (158 % av en BNP på 223 mdr €), skulle ge en ansenlig lättnad. Och ända till igår tycks alla ha trott att det var så det skulle fungera. Men då upplyser Greklands premiärminister Giorgos Papandreou de församlade toppmötespolitikerna att han fått en beräkning från den tidigare centralbanksledamoten Lucas Papademos som visar något helt annat (Ekot 13:14, Sonning).

Istället för att få en lättnad med 176 mdr € blir det bara 57 miljarder i lättnad för Grekland. Det beror på att nedskrivningen med 50 procent bara räknas på ca en tredjedel av statsskulden - närmare bestämt den del som nu innehas av privata banker (bara ca 16 procent och inte 50). Det hade tydligen ingen tänkt på förrän Papademos började räkna på relationerna.

Grovt sett innehar räddningsinstitutionerna i Europa en trededjedel och inhemska grekiska banker en annan tredjedel. (Uppgifterna går isär och jag har närmare analyserat dem i en kommentar till artikeln tidigt i morse.) För Europas banker är det kanske ett glädjande besked. Deras förluster på en femtioprocentig konkurs för Grekland blir bara 57 mdr € istället för de närmare 300 miljarder som Goldman & Sachs tidigare gick ut med. Det är också mindre än de 108 mdr € som EU beräknade i slutet av förra veckan.

Men ju mindre förluster för bankerna desto större blir svårigheterna för Grekland. Förlusten för Greklands inhemska banker kan ju inte betalas av dem själva eller deras ägare när alla redan går på knäna. Det blir den grekiska staten som måste låna ca 114 mdr € utomlands för att rekapitalisera sina egna banker.

Den riktigt intrikata punkten är den tredjedel av redan utköpta obligationer som nu finns hos EU:s institutioner. Eftersom man anser att dessa fordringar i slutändan innehas av "skattebetalarna" är det sannolikt att dessa ska hållas skadelösa. Det betyder att obligationerna inte berörs av nedskrivningen utan fortsätter att löpa med den ganska normala ränta som sattes när marknadsräntorna för greklån steg i höjden. Här finns också förklaringen till att EU kan betala ut 8 miljarder euro ena veckan när Greklands lån andra veckan skrivs ner till hälften. Detta stödlån ska inte drabbas av någon nedskrivning, är det tänkt. Finland ska inte vara oroligt för att inte få tillbaka sin del, har det sagts för att avvisa särskilda säkerheter som pant.

Nu har Papandreou kastat in en bomb med brinnande stubin bland EU:s politiker. Papademos' beräkningar visar ganska tydligt att Grekland inte kan räddas med en partiell, 50-procentig konkurs. Det behövs omkring 100 mdr € i extra stödlån för att rädda Greklands banker. Och det behövs en nedskrivning av de fordringar som EU:s räddningsinstanser innehar som kanske blir större.

Hur ska EU:s politiker kunna förmå euroländernas regeringar att ta en definitiv förlust på de satsade pengarna i greklandsstöd? Det är mer än 100 mdr € ytterligare. Åtminstone Finland borde säga absolut nej. De 8 mdr € som ska betalas ut om några veckor kanske direkt fryser inne med en dunderkonkurs för Grekland i mitten av november. Finland kan driva fram en total bankrutt för Grekland även därefter.

Detta scenario tycks inte politikerna ha tänkt på när det kommer som en nyhet vad Papademos och Papandreou kommit fram till. Hela Angela Merkels plan att det ska bli en (delvis?) privatbetald, ordnad konkurs för Grekland verkar ha fallit ihop som ett korthus. Finns det någon tid kvar för EFSF att istället gå in med fortsatt finansiering av Grekland? Svaret kanske ges vid onsdagens nya EU-toppmöte.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, statsbankrutt, konkurs, Finland, skuldnedskrivning, eurokrisen, skuldkris, bankkris, finanskris, räddningspaket, EU, nationalekonomi, euron, ekonomi, politik på intressant.se

Greklands skuld är 3,1 procent av EU:s

Genom svagt ledarskap har Europas politiker låtit en kris i ett struntland utveckla sig till ett hot mot den europeiska ekonomin och europasamarbetet.

Hur kan det lilla landet Grekland vars BNP är 1,8 procent av EU:s på 12,7 biljoner euro ställa till med en så allvarlig kris för hela Europa eller rentav för en stor del av världen? Någon kanske menar att det är för att grekerna tagit så stora lån. Men den grekiska statsskulden är 352 mdr euro, vilket kan jämföras med drygt 11,1 biljoner euro för hela EU. Det är 3,1 procent.

EU:s statsskuld är i genomsnitt 87,7 procent av BNP (kommissionens beräkning i maj för 2011, pdf). Greklands är 158 procent (blir nog mer). Det blir alltså 352 mdr €. Den ska åtminstone till sin utländska del skrivas ner med 50-60 procent (Ekot). Om 55 procent av skulden är inhemsk blir det en förlust (om 50 %) för de utländska innehavarna på 158 mdr €. Säg att EU:s tidigare räddningsåtgärder har innefattat 50 mdr € i obligationsköp i statlig regi. Då blir förlusterna för banker utanför Grekland 108 mdr €. Den siffran nämndes i Ekot igår.

Det är dessa ca 108 mdr € som reducerar bankernas primärkapital. Något sådant kan inte accepteras av EU:s politiker eftersom relationen mellan det egna kapitalet och det utlånade inte får gå under ca 7 procent. Alla banker ligger inte på gränsen men om de ursprungliga relationerna ska återställas måste bankerna få in 108 mdr € i aktiekapital. Det var en av punkterna i söndagskvällens EU-toppmöte (Ekot). Men det har inte kommit fram något beslut om hur det ska gå till (Ekot 21:25).

Skulle det gå att förmå bankernas ägare att skrapa ihop detta ansenliga riskkapital? Det är svårt att bedöma. Men psykologiskt måste ägarna vara förbannade på politikerna eftersom det i somras sades att de bara skulle drabbas av en nedskrivning med 21 procent. Nu ska nedskrivningen bli 50 procent eller mer. Det måste bankerna gå med på under grova hot från politikerna. Dessa hot fortsätter nu när det gäller att få in mer ägarkapital. Om det inte lyckas försätter myndigheterna bankerna i likvidation och då kan ägarnas förluster bli ännu större. Detta kan dock leda till en systemkris och därför måste politikerna skjuta till ägarkapital om ägarna inte förmår.

Är tanken att staten ska skänka pengar till bankerna? Man får onekligen det intrycket när statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sin besvikelse (Ekot 13:06) om att idén om en europeisk bankakut inte fått gehör: "Det hade förmodligen behövts en mer tydlig idé om en europeisk bankakut, efter den svenska lösningen av våra erfarenheter på 90-talet," säger han. Om man inte kan förse bankerna med riskkapital genom att staten övertar aktier blir det oklart hur en sådan "bail-out" i så fall ska gå till. De amerikanska erfarenheterna av invecklade konstruktioner är inte så upplyftande. Bankerna där försöker istället bromsa kreditgivningen för att öka soliditeten. Det har bidragit till att återhämtningen blivit så knackig.

Samtidigt som diskussionen om rekapitalisering pågår finns också en reformering av riskkapitalrelationerna på gång. Det verkar som att primärkapitalrelationen ska höjas till 9 procent. Det kräver att det egna kapitalet ökar med 21 procent i alla Europas banker vilket betyder att ägarna måste skrapa fram 80 miljarder euro (bart 21/10-11). Vet inte den ena handen vad den andra gör?

Genom ett antal felaktiga beslut, brist på beslut och ett allmänt svagt ledarskap, där resoluta åtgärder på ett tidigt stadium hade behövts, har nu Europas politiker skapat en situation där ett ekonomiskt struntland som Grekland får topprida hela EU-garnityret. Det grövsta misstaget var att ta med Grekland i eurozonen. Hur tänkte man då?

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, EU, EU-toppmöte, bankakut, rekapitalisering, skuldkris, banker, bankkris, statsskuld, nationalekonomi, Reinfeldt, ekonomi, politik på intressant.se

Förstår EU-politikerna inte hur bankerna drabbas av Greklands konkurs?

EU-politikerna verkar tro att man kan rekapitalisera bankerna genom att förmå dem låna mera på marknaden.

Det har nu blivit klart att Grekland åtminstone ska få 5,8 mdr euro av de utlovade 8 miljarderna i stödpaketet på 110 mdr euro som i princip har godkänts. Samtidigt börjar det bli klart att Frankrike får backa i sitt motstånd mot en utökning av Greklands konkurs från 21 procents nedskrivning till 50 procent (TT enligt Ekot). Det kommer att leda till att främst de franska bankerna får svårigheter.

Om en bank har betydande tillgångar i form av grekiska statsobligationer kommer det att uppstå en kreditförlust om det definitivt fastställs att obligationerna nu bara är värda hälften så mycket som tidigare. (Även hälften av räntorna bortfaller.) Rent bokföringsmässigt betyder en förlust att bankens egna kapital blir mindre. Med tillräckligt stor exponering och tillräckligt stor värdenedskrivning kommer banken att ha för litet baskapital enligt de administrativa regler som reglerar bankverksamheten (ca 7 procent riskvägt).

Sådana banker måste "rekapitaliseras". Annars tvingas banken i värsta fall i konkurs eller riskerar åtminstone bryska myndighetsingripanden. Normalt skulle bankernas ägare ombes att tillskjuta nytt kapital via en nyemission av aktier. Men i dåliga tider är det inte så lätt att lyckas med att skrapa fram nytt kapital. Bankerna kan då säga upp en betydande del av sina lån till företag och husägare i hopp om att få ner den utestående lånestocken till rätt relation till det reducerade baskapitalet.

Det är när flera banker säger upp lån samtidigt som en farlig kreditkontraktion blir följden. Företag måste avskeda eller gå i konkurs. Husägare ställs på bar backe när de till reapris måste sälja sina bostäder för att betala tillbaka lånen. Arbetslösheten ökar och fler lån måste sägas upp osv. Vi får en bankkris.

För att undvika en systemkris på det finansiella området har nu EU-politikerna lanserat en underlig utväg:

"Tanken är att banker som behöver mer kapital i första hand ska låna upp pengar på marknaden, och att stater och eventuellt EU kommer in med finansiering först i andra och kanske tredje hand." (Ekot enligt Jens Möller i Bryssel).

Bankerna ska alltså låna upp pengar på en marknad som karaktäriseras av kontraktion för att kunna upprätthålla utlåningen? Det verkar helt befängt. Men ännu värre är denna "tanke" när det kommer till rekapitaliseringen. Hur skulle lånekapital, om det går att få tag i, kunna öka baskapitalet? EU-politikerna har tänkt fel och verkar inte förstå hur bankerna och deras eget regelsystem för kapitaltäckning fungerar.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkrisen, eurokrisen, bankkris, grekland, konkurs, bankrutt, nedskrivning, EU, euru, ekonomi, nationalekonomi, politik på intressant.se

Annie Lööf borde ta strid med Reinfeldt om marginalskatterna

Moderaterna vill inte avskaffa värnskatten. De kan varken förklara att den försämrar landets ekonomi, att den strider mot allmänintresset eller att den enbart är till för de avundsjuka. Men det kanske Annie Lööf kan om hon står upp för sina värderingar.

På lördagen 21/10-11 höll moderaterna stämma i Örebro. Moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt höll ett anförande där han framhöll att partiet företrädde allmänintresset och att Svenskt näringsliv var ett särintresse (SvD). Finansminister Anders Borg och gruppledaren Anna Kinberg Batra argumenterade för att värnskatten inte skulle avskaffas.

Argumentationen från Borgs sida var att Moderaterna var ett intresseparti för de breda grupperna av kåg- och medelinkomsttagre och därför inte kunde förorda att värnskatten skulle avskaffas. De människor vars intresse Moderaterna företräder skulle nämligen inte tjäna på att marginalskatten sänks med 5 procent:

"Av Sveriges sjuksköterskor är det en procent som betalar värnskatt, av Sveriges kvinnliga poliser är det en procent som betalar värnskatt, av Sveriges kvinnliga lärare är det 0,3 procent som betalar värnskatt, sa Anders Borg i sitt tal." (Ekot)

Har han inte tänkt på att detta betonande av egenintresset rimmar illa med partichefens deklaration om allmänintresset? Eller anser han att sjuksköterskor, kvinnliga poliser och kvinnliga lärare är så korkade att de inte begriper vad allmänintresset innebär? De måste lockas med omedelbara pengar i plånboken - allt annat är tydligen för komplicerat för speciellt kvinnliga löntagare.

Att avskaffa värnskatten och sänka Sveriges marginalskatter, som är högst i världen, är ju inte intressepolitik - även om kommunisterna försöker göra detta gällande. Det är till dels en fråga om pragmatisk skattepolitik för att befrämja allas intresse. Sänkta marginalskatter har nämligen en välgörande långsiktig inverkan på den ekonomiska utvecklingen som kommer alla till del (bart mars-11). Om vi vill värna om Sverige som avancerat industriland borde värnskatten avskaffas.

Detta borde inte vara för svårt att förklara för de stora medborgargrupperna. Men det är vad Anna Kinberg Batra förde fram som argument mot ett avskaffande av värnskatten. Hon "påpekade att det skulle bli så stora skillnader i skattesänkningar mellan hög- och låginkomsttagare om värnskatten togs bort, att hon inte kunde försvara det." (Ekot) Är det inte att nedvärdera den egna förmågan att förklara allmänintresset litet väl mycket? Kanske moderata kvinnor har svårt att kommunicera med kvinnorna i valmanskåren?

Vi som företräder ett frihetligt allmänintresse får istället sätta vårt hopp till Centerns nyvalda ordförande Annie Lööf, som tidigt deklarerat att hon är för sänkta marginalskatter och en allmänt mindre progressiv - "plattare" - skatt. Hon kanske kan förklara de nationalekonomiska sambanden om varför alla tjänar på att marginalskatterna sänks.

Jag tycker dock mig märka att Lööf också har en ideologisk motvilja mot skatter som inte har till uppgift att befordra det allmänna intresset utan istället är till för att skada vissa grupper ekonomiskt. Det kan tyckas absurt att vi har sådana skatter men värnskatten tar inte in några pengar netto till medborgarnas välgång. Värnskattens uppgift är att tillfredsställa alla som är missnöjda med att andra tjänar mer än dem och därför gillar en skatt som försämrar dessa "rikas" ekonomi. Om man kan förklara detta borde ingen kunna försvara värnskatten (bart juni-11).

Vill Annie Lööf leda eller ledas? Om hon är trogen sin ideologi måste hon stå upp för sina liberala värderingar både mot bakåtsträvare inom den egna rörelsen, inom socialdemokratin och inom Moderaterna. Men hon kanske vill satsa på ett lyssnande ledarskap där det gäller att fånga upp vad som rör sig i partidjupet. Där vill man nog samma sak som Moderaternas ledargarnityr. I så fall blir kanske Annie Lööf en ny Mona Sahlin eller Lennart Daléus.

Annie Lööf borde därför ta strid med Moderaternas ledning om sänkta marginalskatter. Hon har faktiskt den moderata partistämman med sig som beslutade att värnskatten är skadlig och ska avskaffas, men inte nu (DN).

Bloggat om särintressen DHE. Läs även andra bloggares åsikter om Annie Lööf, centern, moderaterna, värnskatt, marginalskatt, platt skatt, skatt, Lööf, Reinfeldt, Anders Borg, allmänintresse, särintresse, skatter, politik på intressant.se

Bankrutt för alla PIIGS-länderna i olika grad?

Bedömare inom bankerna i Europa räknar med att sex euroländer i varierande grad måste skriva ned sina skulder - från 60 ner till 5 procent.

I SvD 20/10-11 skriver Patricia Hedelius om hur Europas banker måste öka sitt kapital till följd av nya kapitaltäckningsregler under rubriken EU-banker behöver dyr kur. De europeiska bankerna måste i genomsnitt höja det egna kapitalet med 21 procent för att nå upp till en kapitaltäckning på 9 procent. Det motsvarar drygt 700 miljarder kronor.

De nordiska bankerna kommer att klara sig bättre, framgår det av artikeln. Men det har redan hörts signaler om att de europeiska bankerna kommer att dra ner på kreditgivningen till följd av de högre kapitalkraven. Detta kommer också att bli följden av en nedskrivning av lånen till Grekland, uppger Di.se. Tydligen kommer det att kunna bli aktuellt med nedskrivningar av lånen till alla PIIGS-länderna, enligt artikeln av Hedelius som citerar Cyril Meilland, bankanalytiker vid Cheuvreux i Paris:

"Vi utgår ifrån att bankerna måste skriva ned värdet på sina statsobligationer till Grekland med 60 procent, till Portugal och Irland med 40 procent, Italien och Spanien med 10 procent och till Belgien med 5 procent."

Detta är ingenting annat än en bedömning att det kommer att bli statsbankrutt i varierande grad i PIIGS-länderna samt Belgien. Är det detta som ska bli resultatet av EU:s toppmöte i helgen? Eller är det så att det extra toppmöte, som det talas om redan till nästa vecka, kommer att rekommendera långivarna att göra dessa nedskrivningar?

Det kanske blir så att man först ger faciliteten EFSF mandat att köpa obligationer på andrahandsmarknaden och sedan utökar den till 440 mdr euro, som bildar ett grundkapital när faciliteten omvandlas till en sorts bank. Den skulle då kunna låna ut 2 biljoner euro (vilken regel som utmynnar i detta belopp detta brukar inte uppges). Dessa pengar skulle räcka för att rädda banker som kommer på obestånd till följd av bankruttnedskrivningarna.

Ibland kan man fråga sig hur tillförlitlig rapporteringen om olika belopp egentligen är. I onsdags rapporterade FT att behovet av nytt kapital för att möta en Grekisk nedskrivning inte skulle vara större än 80 mdr euro enligt EU:s bedömning av stresstesterna i somras. Det är väsentligt mycket mindre än den siffra på nästan 200 mdr euro som gällde tidigare och särskilt i relation till en bedömning av G&S på nästan 300 mdr euro. Men gäller detta verkligen nedskrivningsfrågan? Det är ju detta belopp på €80 mdr som Patricia Hedelius redovisar som en följd av ett administrativt beslut om skärpta kapitaltäckningsregler.

Det talas också om att faciliteten EFSF ska få ge lån upp till 10 procent av BNP till länder som löper risk att hamna i lånesvårigheter. Det är i så fall ett led i strategin att inga fler länder ska gå i konkurs. Grekland har ju redan fått en skuldnedskrivning på 21 procent. Kanske kan en nedskrivning med ytterligare ett antal procent kan bli en nödlösning som anses kunna rädda övriga länder från partiell bankrutt? Förstärkningen av EFSF, som Frankrike driver men inte Tyskland och ECB, är då en del i denna strategi.

Oklarheten i hur EU kommer att agera, om det blir något överhuvudtaget, finns nog att söka i att franska banker skulle råka mycket mer illa ut än tyska, om Greklands skulder måste skrivas ner i storlekordningen 50-60 procent. Beslutsvåndan kommer mycket sannolikt att fortsätta vid helgens toppmöte...

Läs även andra bloggares åsikter om bankrutt, konkurs, statsbankrutt, PIIGS, Grekland, Frankrike, Tyskland, EU, euron, eurokrisen, skuldkris, finanskris, lånesvårigheter, ekonomi, skuldnedskrivning, nationalekonomi, politik på intressant.se

Börschefen ger krisråd för tre fall

Hur hantera bankkris, konjunkturkris och skuldkris om du var finansminister? Jens Henriksson ger besked. Men om landet också har underskott i utrikeshandeln och ingår i eurozonen finns inget recept. Hur det går för Grekland får vi snart se i praktiken.

I SvD 19/10-11 skriver börschefen Jens Henriksson om dagens kriser, som är av tre slag: bankkris, konjunkturkris och skuldkris. Han menar att det inte är svårt att veta vad man ska göra utan svårigheten är att genomföra det. Vi får snart ett test på hans förutsägelser när Grekland ska genomföra de besparingar och åtstramningar som röstades igenom på onsdagskvällen. Hur ska besluten genomföras om själva den verkställande administrationen strejkar? Henriksson skriver om följderna av en sprucken bubbla:

"Först kommer bankkrisen. Om du är finansminister så garantera alla lån bankerna har gett. Därefter ser du till att samtliga banker förstärker sina kassor. Om deras ägare inte har råd att göra det själva så skjuter du till skattepengar, men se till att ta ordentligt betalt i bankaktier."

Detta är något oklart uttryckt. Finansministern kan knappast skjuta till skattepengar i meningen att skatterna höjs för att betala bankernas förluster mot att de överlåter aktier. Staten lånar istället pengar som används som stöd för bankerna. När sedan tiderna blir bättre kan staten sälja aktierna och betala tillbaka lånen. Den intrikata frågan är vem som ska låna ut pengarna. Det är knappast den krisande banksektorn. Valet står då mellan centralbanken och utlandet.

"Nästa kris handlar om arbetslöshet och djup lågkonjunktur. Forskning från Internationella valutafonden, IMF, visar att en bankkris medför ett fall av BNP med runt 10 procent. Nu behövs kraftig stimulanspolitik. Satsa på arbetsmarknadspolitik, utbildningar, investeringar och skattesänkningar."

Dessa råd förutsätter att man misslyckas (delvis) med att bekämpa bankkrisen. Och det är sannolikt eftersom opinionen blir hatiskt inställd till bankerna genom hetsen i media. På grund av att inte bara anställda som sugits upp i den spruckna bubblan blir arbetslösa utan också genom att bankerna i brist på tillräckligt stöd stryper långivningen till många andra företag blir arbetslösheten exceptionellt hög. Det ökar raseriet mot de "giriga" bankerna.

Politiken kommer enligt min mening att misslyckas. Eftersom staten inte heller nu har några pengar för att finansiera stimulanspolitiken kommer politikerna att tveka inför behovet att ta lån. Oppositionen varnar för inflation eller att våra barnbarn blir låneslavar. Därför blir de inledande åtgärderna för små för att börja vända utvecklingen. Kritikerna visar triumferande att stimulanspolitiken inte har någon verkan. Krisen fördjupas. Ytterligare och nu mer desperata stimulansåtgärder sätts in efter några år med liten verkan eftersom stimulanspolitik till stor del bygger på förtroende och tillförsikt. Allt sådant är bortblåst när pessimismen hunnit breda ut sig.

"Men, nu dyker nästa problem upp: stora budgetunderskott. Har du då under lång tid slarvat och levt på marginalen så kommer obligationsmarknaden att reagera på detta. Skuldkris. Bit ihop tänderna, höj skatterna och sänk utgifterna. I bästa fall tar det ett par år."

Det är här Grekland befinner sig. Man har lånat utomlands och till slut förlorat lånemarknadens förtroende vilket trissar upp räntorna och påskyndar undergången. Dessutom har grekerna istället för att skaffa sig ett exportöverskott genom stärkt konkurrenskraft levt i sus och dus med kraftiga löneökningar, generösa pensionsförmåner och en ineffektiv offentlig sektor med en notorisk oförmåga att driva in skatterna. Det har resulterat i ett handelsunderskott som Henriksson inte tar upp.

Denna fjärde kris har ingen bra lösning när man deltar i en valutaunion. Ska skulderna skrivas ner eller inte? Ska Grekland lämna euron eller inte? Kan stödpolitiken lösa krisen inom överskådlig tid? Detta kommer vi att få klarhet i inom de närmaste veckorna. Om drygt två veckor blir det nytt G20-möte.

Läs även andra bloggares åsikter om krisråd, bankkris, recession, skuldkris, arbetslöshet, budgetunderskott, finanskris, handelsunderskott, Grekland, åtstramning, strejk, ekonomi, politik, nationalekonomi på intressant.se

Bankerna men inte industrin genererar långsiktig obalans

Industrins vinster i procent av icke lånat kapital bör vara ca 15 procent för att BNP realt ska kunna öka 3 procent årligen. Banker med högre avkastning på eget kapital än så bidrar rimligtvis till obalanser.

I min artikel 15/10-11 skrev jag om hur bankernas avkastningskrav tenderar att öka kreditgivningen snabbare än BNP och därmed ge långsiktig obalans i ekonomin. Här ska jag kort analysera hur näringslivets rörelsedrivande del kan finansieras med vinster och skuldsättning.

Med utgångspunkt från grova siffror för industrin kan man konstruera följande exempel. Den totala avkastningen på näringslivets kapital är 8 procent - litet högre för industrin och lägre för andra företag där man inte behöver vänta lika länge på resultaten. Det "främmande" kapitalet finansieras genom lån till en ränta på 5 procent. Det egna kapitalet avkastar först 8 procent och därefter kan man tillgodogöra sig marginalen på 3 procent utöver låneräntan för resten av kapitalet.

Om soliditeten är 30 procent (eget kapital i relation till totalt kapital) kommer avkastningen på det egna kapitalet att bli 8+7=15 procent. En del av denna vinst går bort i bolagsskatt (formellt 26,3 %) och en del ges i aktieutdelning. Säg att denna andel är hälften av vinsten. Då tillväxer industrins kapital med 7,5 procent årligen.

Eftersom BNP antogs växa med 5 procent kunde man tro att 7,5 procents kapitaltillväxt skulle innebära att en klar obalans uppstår på sikt (industrin växer). Men eftersom BNP till ca en tredjedel produceras inom offentliga myndigheter, vilkas kapitaltillväxt finansieras med skatter, måste den övriga delen i princip tillväxa med 7,5 procent för att BNP totalt ska växa med 5 procent nominellt. Myndigheternas produktion antas inte öka i volym även om lönerna (och bidraget till nominell BNP) ökar.

Det behövs alltså en snabbare real tillväxt inom näringslivet för att kompensera att en tredjedel av produktionen inte tillväxer alls realt utan bara fördyras genom att lönerna ökar lika mycket som inom näringslivet. Ovanpå detta kommer så den allmänna inflationen som främst är en fråga för näringslivet.

Sannolikt gäller detta också kreditgivningen från bankerna. I min artikel 15/10-11 använde jag ett räkneexempel som utgick från ett avkastningskrav på 15 procent för bankerna. Det kommer visserligen att generera en snabbare kreditgivning än BNP-tillväxten men ändå inte så snabb att den kraftigt överskrider näringslivets expansion enligt ovan. Det är därför de ännu högre avkastningskraven, som nämnts i debatten, som är klart oförenliga med en långsiktigt balanserad utveckling.

För Sveriges del har skuldsättningen för hushåll och företag 2000-2010 sålunda ökat från knappt 200 procent av BNP till nästan 300 procent med en liten minskning på slutet (ickefinansiella företag har minskat sin andel, diagr). För USA går ökningen från ca 180 procent av BNP till 220 procent 2008 (SvD 2/10). Världens totala skulder har på tio år fördubblats från 78 bnr $ till 158 bnr, dvs ökat med 7 procent per år.

Den faktiska utvecklingen påverkas av både konjunkturutvecklingen och av företagens finansieringspolitik. I det senare fallet har de svenska rörelsedrivande företagen (ickefinansiella företag) ökat sin soliditet de senaste tio åren med påföljd att skuldsättningen minskat i relation till BNP. Hur detta gått till borde analyseras närmare - har t ex aktieutdelningen sackat efter?

Banksystemet har en möjlighet ytterligare till utlåning utöver till hushåll, staten och vanliga företag - nämligen till finansiella företag. Det förekommer alltså någon typ av rundgång inom finanssektorn som blivit alltmera betydelsefull i Sverige, USA och Storbritannien men inte i Japan. Är denna ökade interna skuldsättning verkligen nödvändig eller finns här en av orsakerna till att instabiliteten ökar?

Läs även andra bloggares åsikter om skulder, obalans, låntagning, skuldkris, industrin, soliditet, utlåning, krediter, ekonomi, finansiering, nationalekonomi, politik på intressant.se

Grekland men inte Irland borde lämna euron

Grekland ligger dåligt till i fyra viktiga indikatorer som tyder på euro-exit. Irland bara i en. Därför har professor Varoufakis fel när han tror att det skulle bli bankpanik på Irland om Grekland lämnar euron.

I Godmorgon världen igår 16/10 sändes ett inslag med den grekiske professorn i nationalekonomi i Aten, Yanis Varoufakis, som uttalade sig om hur ett grekiskt utträde ur euro-zonen skulle skapa kaos i hela EU. Inom eh halvtimme skulle alla eurosedlar i de irländska bankomaterna ta slut. De italienska räntorna skulle gå i taket och efter ett dygn skulle Angela Merkel annonsera att Tyskland lämnar euron.




De svaga euroländerna skulle tvingas införa valutarestriktioner och vi skulle få se slutet på de senaste decenniernas europasamarbete. Den kontroversielle Varoufakis, som PASOK inte längre vill kännas vid, målar upp ett mardrömsscenario. Men har han tagit reda på om det finns stora likheter mellan Grekland och t ex Irland?

Varoufakis måste ha som hypotes att invånarna i Irland och Italien vid ett grekiskt utträde faktiskt tror att också deras länder ska lämna euron. Det är naturligtvis möjligt att det är så och då borde man ha opinionsundersökningar som stöd. I annat fall vilar en sådan hypotes på en bedömning av ekonomiska indikatorer som skulle visa likheter med läget i Grekland. Låt oss titta på några som redovisas av EU-kommissionen (pdf).

Greklands statsskuld motsvarade 2010 hela 143 procent av BNP och förutsågs i juni ha ökat till 166 procent av BNP 2012. Irlands statsskuld var 96 procent 2010 och blir 118 procent 2012. Italiens var 119 procent och blir 120 procent 2012. Av Irlands skuld utgör 20 procentenheter eller 32 mdr € av det famösa bankstödet som rimligtvis inte kan ses på samma sätt som vanlig upplåning (bart aug-11).

Statsbudgetens underskott i Grekland motsvarar 10,5 procent av BNP 2011 enligt juniprognosen. Irlands underskott är 9,5 och Italiens 4,0 procent.

Bytesbalansens saldo var -11,8 procent av BNP i Grekland 2010 och förutses bli -6,1 år 2012. För Irland noterades ett överskott med 0,2 procent 2010 som växer till 1,8 år 2012. Italien hade ett underskott på 4,2 procent som förbättras något till -3,3 procent 2012.

Den relativa lönekostnadsökningen i euro 2002-2011 blir i Grekland 8,1 procent, i Irland 0,3 procent och i Italien 7,9 procent (räknat i jämförelse med samtliga industriländer=0). För euro-zonen var snittet minus 5,3 procent (Tyskland drar ner).

Grekland ligger illa till i samtliga fyra indikatorer. Varför skulle nu irländarna gripas av panik om Grekland lämnar euron? Statsskulden är avsevärt lägre i Irland och lägre än Italiens om bankstödet räknas bort. Men budgetunderskottet är inte så mycket lägre i Irland. Däremot har Italien ett bättre läge.

Bytesbalansen i Irland är däremot mycket bättre än i Grekland och en liten bit bättre än för euro-zonen. Även Italien har en väsentligt bättre situation än Grekland men inte så bra som Irland. Konkurrenskraften för Irland är mycket bättre än både för Grekland och Italien.

Om Grekland kan förbättra sin konkurrenskraft genom att lämna euron är det svårt att se att Irland behöver göra samma sak. Det är värre för Italien som enligt indikatorn i tabell 31 är lika försämrad som Greklands. Detta har dock inte lett till lika stora bytebalans- och budgetunderskott som i Grekland.

Professor Varoufakis har fel eller också vet han något som vi inte vet. Eftersom han inte pekar på något väsentligt kan man misstänka att han bara går efter någon sorts magkänsla. Det borde en nationalekonom inte göra.

[SvD om Varoufakis 17/10]
Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, Irland, Italien, euron, eurokrisen, skuldkrisen, konkurrenskraft, bytesbalans, lönekostnader, ekonomi, Varoufakis, nationalekonomi, politik på intressant.se

Vänstern vill ockupera och förstöra

De nya vänsterdemonstrationerna vill ersätta den egoistiska kapitalismen med något annat. En del vill dock bara bränna och slå sönder. Och i Sverige vill man ha en modifierad bostadspolitik.

Den amerikanska rörelsen Occupy Wall Street har till slut spridit sig till stora delar av världen. Frågan är vad demonstranterna vill. Det vaga budskapet är att kritisera "kapitalismen". Det är föranlett av den valhänta krishanteringen efter finanskrisen som nu ser ut att resultera i en ny lågkonjunktur. Under lördagen demonstrerade 200 000 personer i Rom där det blev kravaller och demonstranterna brände bilar:


Enligt DN var demonstrationen i Rom dock i första hand riktad mot Silvio Berlusconi. I Stockholm demonstrerade något hundratal personer (DN) med betydligt mer modesta krav:


Betyder detta att vi nu ser en ny vänster i samma stil som 60-talsvänstern eller 68-vänstern? Den gången kom också inspirationen från USA men då var det Vietnam-kriget som utgjorde den ursprungliga drivkraften. Därefter trodde de nya (och stora) generationerna studenter att det marknadsekonomiska systemet var moget för att bytas ut till någon sorts socialism. Man grävde upp Karl Marx och trodde att hans ekonomilära satt inne med lösningarna på de begränsade problem man kunde peka på. Vänsterrörelsen fick trots detta stort inflytande på opinionen och i Sverige kan man nog säga att skattereformen 1971 med starkt ökade progressiva skatter blev ett politiskt resultat.

Men hur blir det den här gången? Någon socialistisk teori tycks demonstranterna inte ha till skillnad från 60-talsvänstern som hade det spirande intresset för Marx att falla tillbaka på. Ibland tycker jag att Occupy Wall Street verkar vara en reaktion på Teaparty-rörelsen i USA. "Vänstern måste också säga ifrån" verkar man tycka och sedan får man de vanliga anarkisterna som bränner bilar och slår sönder skyltfönster i släptåget. Någon riktig organisation finns (ännu) inte.

Mattias Lundbäck (Ekonomisten) tar fasta på demonstranternas kritik mot finanssektorn för att den bygger på egoism. Han är för egoism och känner sig personligen angripen. Men det visar sig att även Lundbäck mest är för en sund egoism som skulle kunna beskrivas som vanligt egenintresse. Kortsiktig egoism eller snarast girighet är det ingen som försvarar. Men det är lätt att kritisera t ex bankerna för girighet - det har vår finansminister Anders Borg också gjort.

Det kan diskuteras huruvida finsnskrisens aktörer var så giriga att det orsakade själva krisen. Men den här gången beror väl krisen inte på girighet och egoism? Är försöken att hjälpa Grekland egoistiska? Vore det bättre att överge grekerna? Eller är försöken att dämpa ner USA:s snabba skuldsättning utslag av egoism? Det var ju detta som i form av det beryktade lånetaksdebaclet utgjorde själva startpunkten för den nya ekonomiska krisen.

I själva verket finns det tre sorters egoism. 1) Att försöka gynna sina egna intressen genom att samtidigt gynna andras utgör grunden för frivilligt samarbete. Det är vad Jesu Bergspredikan (delvis) gick ut på: Allt ni vill att andra ska göra er, ska ni göra för dem. För att göra det mera effektivt kan man införa pengar och ta betalt av varandra - det är bättre än byteshandel.

2) Att gynna sig själv utan att det påverkar andras intressen är grunden för mycket av allas vardagsbeteende. Varför stiger vi upp på morgonen och äter morgonmål? Inte är det av omtanke med andra - altruism. Med ett alltför enkelt synsätt måste det vara egoism och förkastligt...

3) Att försöka gynna sig själv på bekostnad av andra är däremot mera förkastligt. Det egoisten vinner förlorar någon annan (stöld och bedrägeri - men också förhandlingsskicklighet). Det är ett beteende som vi har anledning att se upp med och motarbeta. Vänstern vill gärna klassificera mycket av beteendet under kategori 1) som denna typ av egoism. Inte sällan är motivet att själv vinna mer på andras bekostnad. Som sagt, det bör vi se upp med.

Läs även andra bloggares åsikter om occupy wall stret, wall street, ockupera, vänstern, socialism, bilbränder, ny vänster, USA, finanskris, lånetak, skuldtak, Grekland, Rom, egoism, egenintresse, bergspredikan, filosofi, ekonomi, politik på intressant.se

Hur mycket skulder tål vi?

Kreditgivningen ökar stadigt snabbare än den totala produktionen av varor och tjänster. Det leder till att bostäder, aktier och andra tillgångar ökar i pris men inte till vanlig inflation. Måste det inte istället leda till obalanser på längre sikt?

Det förefaller vanskligt att låntagningen i t ex Sverige långsiktigt ökar avsevärt mer än BNP. På något sätt borde det skapa en obalans som kan bli svår att hantera. Radions program OBS har tagit upp skuldsättningsproblematiken i två program (5/10 och 12/10) och ett tredje är att vänta nästa onsdag. Dessvärre är inläggen författade av Dan Jönsson som i en recension i DN (där han varit konstkritiker) krävde revolution när han skrev om en bok om finanskrisen (bart 4/1-10).

Vi får ta Dan Jönsson med en nypa salt. Men han kommer ändå med några tänkvärda iakttagelser. Det gäller främst svenskarnas bostadsskulder som uppgår till 2,7 biljoner kronor, vilket jag får till ca 80 procent av BNP. Det är en relativt sett kraftigare belåning än i USA men det behöver enligt min mening inte betyda att vi har en liknande bostadsbubbla här som nu står inför risken att implodera (bart feb-11).

Jag bedömer att det verkar vara något som är osunt i den svenska och amerikanska bankbranschen (sannolikt även i de flesta andra änder). Målet för verksamheten sägs vara att få en avkastning på 15 procent på det egna kapitalet. Man kan t ex låna ut till 5 procents ränta, låna in till 4 procent och fördela denna marginal på ett kapital som är 10 procent av utlåningen. Då blir räntan på detta kapital 14 procent. En liten del av denna vinst delas ut men det mesta går tillbaka i verksamheten och bildar förutsättningen för ytterligare utlåning. Om vi antar att utdelning och bolagsskatt tar hälften av vinsten kommer det i detta räkneexempel att behöva lånas ut mer än 7 procent mera varje år för att uppnå avkastningsmålet 15 procent. BNP ökar nominellt med 5 procent trendmässigt med dessa förutsättningar.

Eftersom industriinvesteringarnas andel eller andra näringslivsrelaterade investeringars andel av BNP inte ökar måste pengarna gå till bostadsbyggande och bostadspriser eller till stigande priser på redan utgivna aktier. De kan också lånas ut till staten. Dan Jönsson refererar till en uppsats skriven av professor Magnus Lindmark i Umeå (ekonomisk historia) med titeln En global lyxfälla? (pdf) som tar upp en hel del av dessa relationer - dock ej skulderna som andel av BNP. Lindmarks huvudtes är att privata skulder och statliga företer ett inverterat samband.

Den stadiga "överutlåningen" från banksystemet tycks alltså trissa upp priserna på tillgångsvärdena och inte öka inflationen i KPI. Hur ser orsaksförklaringen till detta ut? Det är ju fråga om en marginalprissättning så därför behövs inte särskilt mycket pengar för att att åstadkomma gigantiska prisökningsvolymer. Tillgångsvärdena skiljer sig principiellt från värdena på varor och tjänster som ju ständigt omsätts och därför kräver en mycket större penningmängd.

Läs även andra bloggares åsikter om Skulder, låntagning, skuldkris, banker, utlåning, kreditvolym, ekonomi, obalans, nationalekonomi, politik på intressant.se

Kan Grekland räddas med en konkurs?

En skuldnedskrivning med kanske 70 procent kommer inte att hjälpa upp Greklands konkurrenskraft. Om grekerna inte årligen får låna 10 procent av BNP utomlands för att täcka importöverskottet kommer ren varubrist att uppstå. Siffrorna pekar på att Grekland istället behöver 40 procents devalvering.

Jag har lyssnat i nästan tre timmar idag 12/10 på Studio 1:s genomlysning av den europeiska skuldkrisen utan att ha blivit så mycket klokare. Den fråga jag väntade att skulle besvaras var hur det nu kan bli klart att Grekland ska få sina 8 miljarder euro om man samtidigt tror att Grekland ska gå i konkurs med en skuldnedskrivning på 60-70 procent som nämndes i programmet. Betalar man ut 8 miljarder som efter någgra veckor eller månader bara är värda kanske 2,5 miljarder?

Det talas i detta sammanhang att "trojkan" ska godkänna Greklands åtstramningsåtgärder som i detta fall visat sig vara otillräckliga. Men trojkan, bestående av EU, ECB och IMF, godkände ändå ambitionerna. Vem är det som ska betala pengarna? Det är tydligen inte de stödprogram som inrättats inom EU och som samtidigt ska får mer resurser för helt andra ändamål.

Vi har tre program: mekanismen, faciliteten och den permanenta mekanismen. Mekanismen har akronymen EFSM och omfattar en ram på 60 mdr euro. Faciliteten kallas EFSF och omfattar nu 210 mdr euro men skulle ursprungligen ha 250 mdr. Nu håller man på att utvidga den till 440 mdr euro. Faciliteten ska kanske dessutom kunna låna pengar mot säkerhet i ECB så att ramen för stödåtgärder blir mångdubbelt större.

Både mekanismen och faciliteten ska avvecklas 2013 till förmån för den permanenta mekansimen ESM.

En tanke med stödåtgärderna för Grekland är att rädda landet från konkurs. Något av programmen ger lån till Grekland när statens pengar tar slut och andra av Greklands lån förfaller. Samtidigt talas det om en ordnad skuldnedskrivning. Den kanske ska ske i begränsad omfattning - säg 20 procent. Då är det fullt möjligt att stödpaketen till Grekland, som tillsammans är över 200 mdr euro kan hålla Grekland flytande under flera år. Men varje gång en liten del på säg 8 mdr ska betalas ut föregås detta av stor dramatik, demonstrationer och störtdykningar på Europas börser. Är det så vi ska ha det i flera år framöver?

Sett på längre sikt verkar det som om Grekland måste gå i konkurs där långivarna bara kan få tillbaka 30 procent av lånen (som nämndes ovan). Men leder det till att Grekland kan räddas? Tidigare har jag skrivit om hur Greklands reala växelkurs har försämrats jämfört med Tysklands (bart 3/10-11). Min slutsats var att Grekland behövde en devalvering med 25 procent. Nu nämnde Scania-chefen Leif Östling i Studio 1 att han tittat på siffror som beskrev kostnadsutvecklingen per producerad enhet (ULC). Det är ett säkrare sätt att bedöma konkurrenskraften genom att måttet också tar hänsyn till produktivitetsutvecklingen.

Tysklands ULC kan sättas till index 100 vid eurointroduktionen. Nu är ULC fortfarande 100 i Tyskland medan Greklands är 165. Det betyder att Grekland behöver en devalvering med drygt 40 procent för att komma i paritet med Tysklands konkurrenskraft för tio år sedan. Visserligen finns det andra Pigs-länder som låg på 130 men Grekland har nog anledning att hålla jämna steg med Tyskland. Så hur skulle en skuldnedskrivning med 70 procent kunna rädda Grekland om konkurrenskraften är fullständigt sönderslagen? Det kommenterade inte Östling som istället var oroad för att svaga länder skulle lämna euron.

Ett konkursat Grekland kan inte få låna utomlands på många år. Men om man är kvar i euro-zonen måste man under många år låna ca 10 procent av BNP utomlands för att bekosta importöverskottet. Kan man inte det utbryter det rimligtvis misär i Grekland. Det blir helt enkelt varubrist eftersom en rad importvaror inte kan föras in i Grekland. Övriga Europa kommer knappast att ha någon misskund med ett land som vägrar att betala 70 procent av sina utlandslån. Vi kommer att få höra om t ex cancermediciner till barnen som inte kan importeras osv.

Men övriga Europa kan lämna Grekland åt sitt öde inom euron. En mer eller mindre långsam lönesänkningsprocess vidtar som vi andra inte behöver bry oss om. Vi måste ju slå vakt om euron. "Faller euron, faller Europa" som Angela Merkel formulerat sig i ett ofta citerat uttalande. Grekland får gärna gå under i upplopp och revolter bara euron kan räddas. Det är straffet för att grekerna inte hållit sig med tyska löneökningar och tysk produktivitetsutveckling när de var dumma nog att ansluta sig till euron.

En kraftig skuldnedskrivning av Greklands statobligationer kommer att sänka ett antal banker i Frankrike och kanske Tyskland. Det är för att rädda dessa som "faciliteten" EFSF ska få nya pengar. Det kallas att bygga upp brandväggar mot Grekland. Bakom dessa kan ett konkursande Grekland få gå under bara man inte lämnar euron. När kommer grekerna själva på att euron är själva hindret för en lindring som omöjliggör Greklands vanliga utväg ur uppseglande kriser som försämrar konkurrenskraften: en devalvering?

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, statsbankrutt, konkurs, skuldkris, eurokris, euro, devalvering, underskott, EMU, Europa, EU, ekonomi, politik på intressant.se